2016- sida 4

Kinas farliga lek med den nationalistiska elden

Vill börja med att tacka er läsare för det generösa stöd jag fått under senaste veckan på Patreon och via Swish (0730705573). Till er som fört över minst 200 kronor via Swish, vänligen maila mig på jojje@inbeijing.se då jag under veckan kommer skicka ut belöningen i form av min första bok.

Farorna med nationalism som politiskt verktyg har visat sig i Kina i efterdyningarna av Haagtribunalens dom om Sydkinesiska havet. Som jag tidigare skrivit här på InBeijing, så förkastade domstolen i mitten av juli Kinas territoriella krav i området.

Innan och efter domen återgav politiker, akademiker och media i Kina endast myndigheternas åsikt i frågan, nämligen att Haagtribunalen saknar auktoritet i frågan och att domen därmed är ogiltig.

Istället matades allmänheten med ett nationalistiskt narrativ som går ut på att omvärlden gaddat ihop sig mot Kina för att förvägra landet dess historiska rätt till nästan hela Sydkinesiska havet. Ingen offentlig diskussion tilläts i frågan; såväl artiklar som bloggposter med minst avvikelse från myndigheternas linje raderades eller kritiserades utan pardon.

Som ett brev på posten blev allmänhetens reaktion efter Haagtribunalens dom stark. Kinas censurmyndighet blev nu istället upptagen med att radera inlägg på internet som krävde krig mot USA. Bloggare uppmanade till bojkott av Apples produkter och postade bilder på iPhones och iPads som de slagit sönder på nationalistiska grunder.

Uppretade demonstranter med nationalistiska banderoller samlades utanför Mcdonalds och KFC med krav på att snabbmatskedjorna skulle ”sticka från Kina”. Kunder som valt att äta på restaurangerna attackerades, och polis tvingades arrestera flera av demonstranterna.

Vidare försökte statlig media lugna ner situationen genom att understryka vikten av ”rationell patriotism”. Folkets dagblad och den statliga nyhetsbyrån Xinhua menade nu att bojkott mot Apple eller mango från Filippinerna främst ”skadar kinesiska intressen”.

bojkottDemonstranter utanför KFC uppmannar till bojkott mot USA, Japan, Sydkorea och Filippinerna och uttrycker samtidigt sin kärlek för ”det kinesiska folket”.

Utvecklingen visar på den delikata balansakten som Kina ägnar sig åt genom att å ena sidan försöka ta politiska poäng med hjälp av populistisk patriotism, å andra sidan kontrollera de nationalistiska utbrott som blir en konsekvens av detta och i sin tur hotar störa samhällsordningen.

Historien är givetvis fylld av exempel där auktoritära stater fått svårt att kontrollera sin egen befolkning efter att ha piskat upp nationalistiska stämningar, men sedan inte agerat på samma vis som den ton man fört i sin propaganda.

Trots detta så höjer Kina nu – bara dagar efter att man lyckats stävja bojkott och protester mot Filippinerna och USA – den nationalistiska retoriken mot sin nästa måltavla, nämligen Australien.

Statliga tidningen Global Times publicerade i helgen en ledare som uppmanade till attack mot australiensiska fartyg eller flygplan som tar sig in på internationellt vatten eller luftrum vid Sydkinesiska havet för att utöva den fria navigation som internationella lagar föreskriver.

Australien är ett perfekt mål, menar Global Times, eftersom landet inte ens kan beskrivas som en ”papperstiger” utan i bästa fall blott är en ”papperskatt”. Vad man från kinesiskt håll upprörs över är främst att Australien har närmat sig USA i frågan om Sydkinesiska havet, trots att Kina samtidigt är landets största handelspartner:

Australia calls itself a principled country, while its utilitarianism has been sizzling. It lauds Sino-Australian relations when China’s economic support is needed, but when it needs to please Washington, it demonstrates willingness of doing anything in a show of allegiance.

Analysts say that besides trying to please the US, it also intends to suppress China so as to gain a bargaining chip for economic interests. China must take revenge and let it know it’s wrong. Australia’s power means nothing compared to the security of China. If Australia steps into the South China Sea waters, it will be an ideal target for China to warn and strike.

Australia is not even a ”paper tiger,” it’s only a ”paper cat” at best. At a time when its former caretaker country the UK is dedicated to developing relations with China, and almost the whole of Europe takes a neutral position, Australia has unexpectedly made itself a pioneer of hurting China’s interest with a fiercer attitude than countries directly involved in the South China Sea dispute. But this paper cat won’t last.

Enligt Australian Broadcast Corporation har det kinesiska utrikesministeriet även nyligen utfärdat en varning till sin australiensiska motpart i frågan, och på internet har flera användare ropat på en bojkott av kinesisk turism till Australien.

Kritik mot Kina i svensk media

Sent ska syndaren vakna! Jag har länge och ofta påpekat hur repressionen i Kina knappt uppmärksammas alls i svensk media. Men de senaste två veckorna har faktiskt flera svenska tidningar på ledarplats skrivit om den oroande utvecklingen i världens största land.

Förra veckan hade huvudledaren i Dagens nyheter rubriken ”Höj rösten för Gui Minhai”. Där krävdes åtgärder från svenska myndigheter gällande förläggaren Gui Minhai som suttit i kinesisk fångenskap i över nio månader.

Under gårdagen uppmärksammade också Svenska dagbladets chefredaktör Fredric Karén i en ledare hur press- och yttrandefriheten på senare tif försämrats betydligt inte bara i Turkiet utan även i Kina. Artikeln ”Iskalla vindar för pressfriheten i världen” tar bland annat upp hur Kina nyligen förbjudit landets nätportaler att publicera nyheter samt faktumet att landet ligger på plats 176 av 180 på Reportrar utan gränsers index över global pressfrihet.

Svenska dagbladets Ola Wong skrev även han under gårdagen en krönika med den talande rubriken ”Kina beter sig som en kolerisk Snorkfröken med kärnvapen”. Där framhålls Kinas oresonliga hållning i den territoriella konflikten i Sydkinesiska havet.

Just Sydkinesiska havet har dragit uppmärksamhet sedan Haagtribunalen för ett par veckor sedan dömde ut Kinas krav i området som orimliga. Efter beslutet skrev bland annat Sydsvenskan en huvudledare med rubriken ”Stormakten Kina vill inte hindras i sin expansion. Och har höjt tonläget.” Ledaren menar att Kina ”mer och mer framstår som en expansiv stormakt”.

Till och med en liten tidning som Västerbottens-Kuriren uppmärksammade Haagtribunalens dom på ledarplats genom artikeln ”Tydliga krav måste ställas på Kina”. Där diskuteras bland annat relationen mellan Kina och EU, med uppmaningar till EU att vara tydligt i krav och ståndpunkter i sin dialog med kineserna.

Under flera års tid har jag vidare försökt uppmärksamma mitt eget fackförbund, Svenska journalistförbundet, om de övergrepp som pågår mot media i Kina. Jag har till och med erbjudit mig att skriva om ämnet i tidningen Journalisten, men har alltid fått veta att det råder platsbrist.

Platsbrist har det tydligen även varit på Journalistens hemsida, eftersom förföljelsen av kinesiska journalister väldigt sällan nämnts där. Men på bara en dryg vecka publicerar tidningen nu tre notiser om Kina på sin webbsida:

Kina stoppar liberal tidning” (19 juli)
Kina förbjuder oberoende journalistik” (26 juli)
Fängelse för att ha smugglat tidningar till Kina” (27 juli)

Och vad gäller just den liberala tidningen som ”Kina stoppar” enligt ovan, så skrev även Göran Leijonhufvud i helgen en längre text i Sydsvenskan kultur om myndigheternas attack mot publikationen Yanhuang Chunqiu, vilken Leijonhufvud med rätta beskriver som ”en av ytterst få frispråkiga tidskrifter som finns kvar i Kina, kanske den sista.”

En glädjande trend alltså att svensk media under de senaste två veckorna börjat uppmärksamma vad som egentligen sker i Kina. Hoppas att denna bevakning fortsätter. Den senaste tidens händelser har förmodligen gjort det svårare än någonsin för varje hedersam publicist att ignorera situationen.

Kina dömer amerikansk redaktör till fem års fängelse

Vill börja med att tacka er läsare för bra respons sedan jag i går bad om stöd till InBeijing. En handfull har hjälpt till med månadsvis stöd via Patreon, men ännu fler har gett ännu mer via Swish. Uppskattas verkligen!

Nu i veckan dömdes James Wang till fem år och tre månaders fängelse i en kinesisk domstol för ”olaglig affärsverksamhet” efter att ha sålt några få magasin med politiskt innehåll i Kina.

Wang, som grundade och arbetade vid två magasin i Hongkong, greps i maj 2014 tillsammans med sin medarbetare Guo Zhongxiao som dömdes till två år och tre månader i fängelse. Vad som får fallet att stå ut i mängden under den senaste tidens tilltagande repression mot kinesiska media är faktumet att Wang är amerikansk medborgare.

Trots detta, och trots upprepade förfrågningar från USA:s sida, så har amerikanska diplomater nekats att få träffa Wang under hans över två år långa fångenskap.

Eftersom Kina inte tillåter dubbelt medborgarskap så är den nu fängslande Wang inte ens kinesisk medborgare. Däremot har han medborgarskap i Hongkong, och använde sitt lokala id-kort för att resa in i Kina, vilket enligt New York Times försvårar situationen betydligt:

In Hong Kong, a semiautonomous Chinese city that has its own legal system and civil liberties unknown on the mainland under an arrangement called “one country, two systems,” there is nothing illegal about publishing such material. But the Chinese authorities’ case appeared to center on the fact that some of the magazines were sold in mainland China, and that Mr. Wang had been in China at the time of his arrest, giving them jurisdiction.

(…)

Mr. Wang’s access to United States consular officials during his incarceration may have been hampered by the nature of his entry into China. His lawyer, Chen Nansha, said he had entered mainland China from Hong Kong using locally issued travel documents, not his American passport.

Americans who do not use their passports to enter China generally cannot obtain consular protection there, according to the State Department’s website.

Wangs advokat sade på telefon till New York Times att han i domstolen framhävt domen som på tok för sträng, med tanke på att bara en bråkdel av magasinens redan blygsamma försäljning skett på det kinesiska fastlandet.

De två magasin som Wang var chef över sålde för mindre än en miljon dollar under ett och halvt år från september 2012. Mindre än 10 000 dollar av denna försäljning ägde rum i Kina, och resterande del i Hongkong, vilket i juridisk mening enligt advokaten ligger utanför Kina i denna fråga enligt överenskommelsen ”ett land, två system”.

Icke desto mindre tog den kinesiska domstolen även försäljningen i Hongkong i beaktning. Fallet är oroande ur svensk synvinkel med tanke på att den svenska förläggaren Gui Minhai nu suttit i kinesiskt förvar i över nio månader.

Innehållet och försäljningsmönstret gällande Guis böcker påminner i allt väsentligt om Wangs magasin, och paralleller mellan de båda fallen dras nu i internationell media.

Maya Wang vid Human Rights Watch i Hongkong uppmanar amerikanska myndigheter att uppmärksamma och kritisera domen trots att James Wang reste till Kina med hjälp av dokumentation utfärdad i Hongkong:

Silence on the issue, she said, would only embolden Beijing to take more such actions against ethnic Chinese people who hold foreign passports. China has an expansive definition of who it considers citizens, often encompassing people like Mr. Wang, who was born in China.

“The American government, or any government, really shouldn’t buy into this narrative,” she said.

Jag har tidigare här på InBeijing också uppmärksammat hur experter varnar för att Gui Minhai riskerar fem år i kinesiskt fängelse.

Nätportaler i Kina förbjuds publicera nyheter

Under dagen har flera rapporter kommit om hur kinesiska myndigheter i början av veckan förbjudit landets nätportaler att genomföra så kallad ”originell nyhetsrapportering”.

Portaler som Sina, Sohu och Netease ägnar sig främst åt underhållning men har också anställda som skriver artiklar rörande nyheter och samhälle.

Under måndagen beordrade Cyberspace Administration of China, som reglerar landets internet, att portalerna måste upphöra med detta eftersom sådan självständig rapportering är ett allvarligt brott mot regelverket och dessutom har ”en vidrig effekt”.

I fortsättningen ska dessa portaler endast få skriva om samhälle och politik om de utan undantag använder statliga nyhetsorganisationer som källor.

Detta är bara myndigheternas senaste steg i ledet att kontrollera landets media i en allt mer orolig och repressiv tid. Förra veckan tystades den liberala publikationen Yanhuang Chunqiu vilket Göran Leijonhufvud skriver utförligt om i Sydsvenskan:

Häromdagen dök en grupp objudna gäster upp på redaktionen för Yanhuang Chunqiu i Peking, en av ytterst få frispråkiga tidskrifter som finns kvar i Kina, kanske den sista. Besökarna slog sig ner vid några skrivbord, beställde dit mat, de åt och de sov över. Efterhand fick tidskriftens mångåriga medarbetare besked från högsta censurbyrån att de objudna gästerna var den nya redaktionen. Själva hade de fått sparken.

Allt tyder därför på att en viktig röst tystnar, en stämma som vågade kräva att Kina borde fungera som en konstitutionell demokrati enligt författningens bokstav. Tidskriften har också kritiskt granskat det styrande kommunistpartiets historia.

Allt detta sker också fem månader efter att president Xi Jinping personligen besökte redaktionerna för Xinhua, Folkets dagblad och tv-nätverket CCTV för att påminna om vikten av att följa partiets ledarskap och fokusera på ”positiv rapportering”.

Philippines' president-elect Rodrigo Duterte speaks during a press conference in Davao City, in southern island of Mindanao on May 26, 2016. Explosive incoming Philippine president Rodrigo Duterte has launched a series of obscenity-filled attacks on the Catholic Church, branding local bishops corrupt "sons of whores" who are to be blamed for the nation's fast-growing population. / AFP / MANMAN DEJETO (Photo credit should read MANMAN DEJETO/AFP/Getty Images)

Filippinernas nya president om Sydkinesiska havet och Haagtribunalen

Jag har tidigare skrivit här på InBeijing om hur Haagtribunalen för ett par veckor sedan förkastade Kinas territoriella krav i Sydkinesiska havet. Beslutet gällde sandbanken Scarborough Shoal utanför den filippinska kusten som Kina belägrat sedan 2012.

Kina har gjort allt de kunnat för att ogiltigförklara såväl domen som Haagtribunalens auktoritet i frågan. Innan beslutet gjorde Kina en grovt felaktig lista på länder som menade delade den kinesiska ståndpunkten i frågan.

Genom att nyligen bevilja Kambodja ett biståndspaket på 600 miljoner dollar just efter beslutet, så har Kina sett till att kambodjanerna effektivt stoppat ett gemensamt uttalande från ASEAN. Hälften av organisationens tio medlemsländer har territoriella konflikter med Kina i Sydkinesiska havet, men på grund av Kambodjas hållning fick ASEAN efter någon veckas överläggningar inatt endast till ett urvattnat uttalande som varken nämnde havet eller Kina vid namn.

Vidare har Kina även satt press på Filippinernas nya, oberäkneliga president Rodrigo Duterte. Tidigt uppstod farhågor att Duterte – som visade stora inslag av populism i sin valkampanj – skulle föredra bilaterala förhandlingar med Kina i utbyte mot fördelaktiga handelsavtal eller annan ekonomisk hjälp.

Men under måndagen visade Duterte för första gången i klarspråk att han inte ämnar gå kineserna till möte, vilket noterades av bland annat Xinhua:

In his first state of the nation address on Monday, newly-inaugurated Philippine President Rodrigo Duterte made a wrong political judgment over the South China Sea issue by eulogizing the recent illegal and invalid arbitral award against China.

In the address, Duterte hailed the recent South China Sea arbitral award given by the unlawfully established temporary tribunal ”a key contribution” to peaceful resolution to maritime disputes between the Philippines and China.

Den statliga kinesiska nyhetsbyrån går vidare med att förklara varför man anser detta vara ett misstag, och uttrycker hopp om att Filippinerna ska ”komma tillbaka på rätt bana” genom att förklara Haagtribunalens dom som hotande för regionens stabilitet.

Det vore dock osannolikt, särskilt som Taipei Times rapporterar om att de båda ländernas utrikesministrar träffats och inte kommit någon vart i frågan. Detta trots – eller kanske på grund av – illa förtäckta hot från utrikesminister Wang Yi riktade till sin filippinska kollega Perfecto Yasay:

Following the decision, Beijing asked Manila, which brought the case, “to open ourselves for bilateral negotiations, but outside of and in disregard of the arbitral ruling,” Yasay told broadcaster ABS-CBN.

“This is something that I told him was not consistent with our constitution and our national interest,” he said.

(…)

Yasay and his Chinese counterpart, Wang Yi (王毅), discussed the possibility of talks on the sidelines of an Asia-Europe summit in Ulan Bator last weekend, but made no headway, Yasay said.

He quoted Wang as telling him: “If you will insist on the ruling, discussing along those lines, then we might be headed for a confrontation.”

Direct talks were unlikely soon in the light of Beijing’s refusal to accept the ruling, Yasay said.

Även Taipei Times påpekar att såväl president Duterte som utrikesminister Yasay denna vecka levererat mer bestämda och klara besked än tidigare om att man avser följa Haagtribunalens dom och inte förhandla bilateralt med Kina angående Scarborough Shoal.

Gui Minhai i DN, och mitt artikelarkiv om Gui Minhai

I dag ägnar Dagens nyheter sin huvudledare åt Gui Minhai, den svenska förläggare som hållits kidnappad av kinesiska myndigheter i nio månader utan vare sig åtal eller rättegång.

Dagens nyheter är en av få svenska tidningar som även tidigare uppmärksammat fallet på ledarplats (här och här). Men dagens artikel med rubriken ”Höj rösten för Gui Minhai” är den tydligaste och bästa hittills.

I texten understryks det viktiga faktumet att Gui Minhai är svensk medborgare och inte ens har något kinesiskt medborgarskap. Liksom jag själv varit inne på tidigare så verkar svenska myndigheter dock engagera sig betydligt mindre för Gui än liknande fall som exempelvis Kinas kidnappning av Peter Dahlin:

Trots detta, att Gui Minhai är medborgare endast i Sverige, har den svenska regeringen varit förbluffande tyst. I januari förklarade utrikesminister Margot Wallström att hon var orolig över Peter Dahlins och Gui Minhais situation. UD noterade att det pågick diskussioner på hög nivå med kinesiska myndigheter.

Men efter att Peter Dahlin släpptes har inga uttalanden över huvud taget gjorts från den svenska utrikesministern. Och UD:s presstjänst kan för DN inte bekräfta mer än att ambassaden i Peking gör regelbundna påstötningar för att få träffa Gui Minhai igen.

Om det är ”tyst diplomati” den svenska regeringen sysslar med är den onekligen ljudlös. Att volymsänkningen inträffar efter att den blonda svensken med det svenskklingande namnet släppts sänder inga förtroendeingivande signaler.

Dagens nyheter kopplar även samman kidnappningen till den mer repressiva politik som förts i Kina sedan Xi Jinping blev president 2013. ”Kontrollen och förföljelsen av civilsamhällsorganisationer, och särskilt de med kopplingar till andra länder, har ökat”, konstaterar tidningen.

Medan såväl Peter Dahlin som Gui Minhais fyra kollegor har släppts ur sin fångenskap efter framtvingande erkännanden på statlig kinesisk tv så sitter Gui alltså kvar bakom lås och bom. Vare sig ambassaden eller hans familj har fått träffa honom sedan i februari.

Bra av Dagens nyheter att tydliggöra situationen i en kompromisslös ledartext. Hoppas nu att fler medier följer efter. För medier eller individer som är intresserade av Gui Minhais öde har jag nedan sammanställt ett arkiv med alla artiklar jag själv skrivit i frågan här på InBeijing. Det torde vara den största informationskällan på svenska som finns att tillgå om fallet:

Almedalen, pressfriheten och sveket” (7 juli 2016)
Kollega till kidnappad svensk förläggare berättar om fångenskap i Kina” (16 juni 2016)
Sveriges generalkonsul talar ut om kidnappad förläggare” (8 juni 2016)
Dotter till kidnappade svenska förläggaren Gui Minhai vittnar inför amerikanska kongressen” (25 maj 2016)
SVT Kobra om Gui Minhai och yttrandefriheten i Hongkong” (1 maj 2016)
Bevis: Svensk kidnappad av kinesiska säkerhetsagenter” (9 mars 2016)
Svensk riskerar fem års fängelse i Kina” (6 mars 2016)
Peter Dahlin släppt – Gui Minhai fortfarande i Kinas förvar” (25 januari 2016)
Svensk polis i Thailand för att utreda fallet Gui Minhai” (19 januari 2016)
Svensk förläggare tvingas gråtande ”erkänna” brott på kinesisk tv” (18 januari 2016)
Uppdatering: De försvunna svenskarna i Kina” (15 januari 2016)
USA och EU får upp kidnappade förläggare på dagordningen” (11 januari 2016)
Brittisk och svensk förläggare kidnappad i Hongkong” (6 januari 2016)
Sverige blir ett skämt efter ännu en kidnappning i Hongkong” (5 januari 2016)
Ett rakryggat Tyskland och en ’svensk tiger’” (7 december 2016)
Ny, lång och informativ artikel om Gui Minhai” (8 december 2015)
Locket på om svensk som kidnappats av Kinas myndigheter” (20 november 2015)
Tyst i media då svensk publicist grips av Kinas myndigheter” (11 november 2015)

Hemliga kärnvapenanläggningar hittade i Nordkorea

Något har skett som innebär att jag inte kommer kunna resa in i Kina på ett tag. Omständigheterna kring detta är fortfarande oklara, så istället för att utveckla vad som har hänt skriver jag i dag om en oroväckande nyhet från Nordkorea.

Det var Reuters som under dagen först rapporterade om hur hemliga kärnvapenanläggningar nyligen hittats i Nordkorea, av en amerikansk tankesmedja med det olyckliga namnet ISIS (Institute for Science and International Security).

Enligt ISIS kan anläggningarna ha använts redan på 1990-talet för att utvinna den uran som Nordkorea behövt till sitt kärnvapenprogram. Det anmärkningsvärda med nyheten är att landets regim lyckats hålla anläggningarna hemliga under alla dessa år.

Under förhandlingar 2010 medgav Nordkorea att man hade möjlighet till likartad utvinning vid sina kärnvapenanläggningar vid Yongbyon, men förnekade samtidigt misstankarna om att liknande faciliteter fanns på andra platser i landet.

De nyligen funna anläggningarna tros ligga under marken vid en flygvapenbas 45 kilometer sydost om Yongbyon, och kan ha huserat 200-300 centrifuger som använts för utvinning av uran.

Upptäckten försvårar givetvis möjligheterna till ett avtal med Nordkorea som innefattar bistånd i utbyte mot avveckling av dess kärnvapenprogram, eftersom misstankarna nu stärks om att flera hemliga faciliteter finns gömda runtom i landet.

Det ökar risken för ytterligare isolation, vilket vore tufft särskilt som Sydkoreas centralbank i dag uppgav att Nordkoreas ekonomi backade med 1,1 procent i fjol. Det är den första tillbakagången på fem år; Sedan 2011 har landets ekonomin de facto vuxit med cirka 1 procent om året.

Banken baserar sin uppskattning på en nedgång elframställning och tillverkningsindustri. Även Nordkoreas utvinning av järnmalm och andra råvaror föll i fjol, liksom utrikeshandeln som backade med 18 procent jämfört med 2014.

Nordiska vapen och övervakningssystem i Kina

I slutet av förra månaden skrev jag här på InBeijing om hur svenska företaget Cybaero ska sälja 70 obemannade helikoptrar till Kina. Dessa kan användas för såväl militärt bruk som att övervaka civila, och dessutom finns det en överhängande risk att kineserna kopierar systemet och startar egen massproduktion.

Trots detta fick Cybaero stor hjälp av Sveriges myndigheter och militär att ro affären i land. Först fick Cybaero ett särskilt exporttillstånd för att kunna visa upp drönarna på plats i Kina, och sedan godkändes exporten trots allvarlig kritik av myndigheten Inspektionen för strategiska produkter som ligger under Utrikesdepartementet.

Försvarsmakten å sin sida hjälpte Cybaero med testflygningar på sina korvetter för att visa för kineserna att helikoptrarna kan lyfta och landa från rörliga fartyg. Testerna gjorde att kineserna betalade tidigare än överenskommet för att korta leveranstiden. Cybaero hade redan några år tidigare valts ut av Försvarets materielverk för demonstrationsflygningar inför potentiella utländska kunder.

Och nu vill Danmark tydligen inte vara sämre. Nyligen avslöjade nämligen den danska tidningen Information att landets myndigheter har godkänt export till Kina av utrustning för övervakning av internet.

En icke namngiven dansk aktör har fått klartecken att exportera såväl hårdvara som mjukvara för detta syfte. Enligt experter som Information intervjuat så handlar det om sofistikerade system där kinesiska myndigheter kan få tillgång till kontaktlistor, bilagor och ”allt annat” relaterat till en användare som avslöjat sin IP-adress genom att exempelvis skicka mail.

Den danska talesmannen för Amnesty International kräver nu att danska myndigheter ska stoppa affären. Och enligt Edin Omanovic, forskare vid Privacy International, kan affären rent av strida mot EU:s regler för exportkontroll. Reglerna gör nämligen gällande att europeisk teknik inte ska användas för att kränka mänskliga rättigheter – därmed borde även Cybaeros affär strida mot EU:s exportregler.

Information talar även med en dansk tjänsteman som medger att hänsyn måste tas till mänskliga rättigheter vid denna typ av export ”när det är relevant”; men samtidigt vill han inte uttala sig om huruvida det är relevant då det gäller export till just Kina.

Så exportregler och moral till trots så kommer vi snart kunna se svenska drönare användas av Kinas militär och säkerhetsstyrkor, samtidigt som myndigheterna jagar aktivister på internet med hjälp av danska övervakningssystem. Så mycket för skandinavisk moral och etik.

Lögner från Kina om svenska UD:s ståndpunkt i Sydkinesiska havet

Som jag skrev i går så beslutade den permanenta skiljedomstolen i Haag under gårdagen att Kina saknar grund för sina territoriella anspråk i Sydkinesiska havet.

Kina hade redan på förhand sagt att man tänkte ”ignorera domen” eftersom man ansåg att Haagtribunalen saknar auktoritet i frågan, trots att Kina ratificerat FN:s havsrättskonvention som domstolen byggde sitt beslut på.

Men istället för att ”ignorera domen” så ägnade kinesiska politiker och landets statliga media en stor del av gårdagen med att fördöma Haagtribunalen. Såväl president Xi Jinping som utrikesminister Wang Yi tog i från tårna i sin kritik av beslutet.

Kinesiska myndigheter har i dag även hunnit med att släppa en vitbok där man inte bara förkastar domstolen utan även anklagar Filippinerna för att länge ha ockuperat ”historiskt kinesiskt territorium”. Man har även varnat för planer att införa en ”identifikationszon” för flyg över Sydkinesiska havet, vilket skulle innebära krav på alla flygfarkoster att meddela Kina innan de ger sig in i vad som i dag är internationellt luftrum.

Också på sociala medier har kritik och ilska luftats från såväl myndigheter som bloggare. En post som är värd särskild uppmärksamhet kommer från kontot ”最瑞典” (”mest Sverige”) på WeChat. Där hävdas att svenska Utrikesdepartementet stödjer Kinas anspråk i Sydkinesiska havet:

ud1Den kinesiska texten hävdar att Sveriges regering stödjer Kinas ståndpunkt i Sydkinesiska havet, samt menar att Haagtribunalens beslut bör ignoreras till fördel för bilaterala förhandlingar mellan Kina och Filippinerna..

ud2..inlägget, som gör anspråk på att representera svenska myndigheter, avslutas med en bild på statsminister Stefan Löfven och Kinas president Xi Jinping.

Jag frågade det aktuella kontot på WeChat om man representerar någon svensk myndighet, men har ännu inte fått något svar. En bekant kontaktade även Utrikesdepartementet, vars presstjänst via Twitter bekräftade att man inte står bakom uttalandet.

Utrikesdepartementet sade sig även ”avse hantera den aktuella frågan inom kort” men ”föredrar att inte ge den mer uppmärksamhet i detta forum [Twitter] för tillfället”.

Det förvisso ingenting som kopplar det aktuella kontot på WeChat till Kinas regering. Men samtidigt har kinesiska myndigheter en så pass stor makt över internet att man kan radera den felaktiga informationen på en gång om man så önskar.

Men kanske föredrar Kinas myndigheter att ha informationen kvar – det vore förmodligen besvärligt för Sverige att kontakta Kina och begära att påståendet tas bort. Då måste ju svenska myndigheter nämligen samtidigt framhålla att man inte stödjer Kina i frågan, vilket skulle innebära risk för repressalier från kinesisk sida.

Vidare vore detta inte heller första gången som Kinas myndigheter ljuger om vare sig Sveriges eller andra länders ståndpunkt angående Sydkinesiska havet. Förra månaden påpekade Wall Street Journal hur Kinas myndigheter hävdat att 60 nationer stödjer landets anspråk i Sydkinesiska havet.

Dock hade bara åtta länder gått ut och officiellt deklarerat sitt stöd från Kina. Bland de länder som Kina påstått visade stöd för de kinesiska kraven fanns Sverige.

Haagtribunalen förkastar Kinas territoriella krav i Sydkinesiska havet

Som jag tidigare skrivit här på InBeijing så utlyste den internationella skiljedomstolen i Haag i våras att man under sommaren kommer avgöra den territoriella konflikten om sandbanken Scarborough Shoal mellan Kina och Filippinerna.

I dag kom domen; Haagtribunalen fann Kinas anspråk ogiltiga. En avgörande faktor är, givetvis, att sandbanken ligger drygt 800 kilometer från Kina men bara 200 kilometer utanför Filippinerna. Den faller därmed inom Filippinernas ”exklusiva ekonomiska zon” enligt FN:s havsrättskonvention, som Kina själva har ratificerat.

Utgången var väntad och Kina har på redan förhand sagt att man kommer ignorera domen. Så sent som förra veckan dundrade en kinesisk tjänsteman i Washington att Haagtribunalens beslut inte är värt mer än ”skräppapper”, och att Kina inte kommer ge upp sina anspråk i Sydkinesiska havet även om USA skickar en armada med hangarfartyg. Statlig media har också flera gånger sagt att Kina är redo för militär konflikt i området.

scarborough-shoalScarborough Shoals position, fyra gånger närmare Filippinerna än Kina.

Även om Kina ignorerar domen så kan den få stor betydelse. Kina har nämligen territoriella anspråk i Sydkinesiska havet med flera andra länder. Nu kan även Vietnam, Malaysia och Brunei vända sig till Haagtribunalen och förvänta sig ett positivt utslag.

P3 Nyheter uppmärksammade i dag domen och ringde till mig för en intervju. Lyssna på inslaget nedan där jag berättar mer om orimligheten i Kinas krav och landets inställning till tribunalen i Haag:

Bara någon timme efter beslutet hade såväl president Xi Jinping som utrikesminister Wang Yi yttrat skarpa fördömanden. Statliga nyhetsbyrån Xinhua ger de kinesiska myndigheternas syn på utfallet:

The former Philippine government and the United States behind it have conspired for a long time to blackmail China regarding its historic rights to the South China Sea, but to do it through a tribunal that tramples on international justice goes too far.

(…)

The United States has been attempting to ”fish in troubled waters” while instigating the Philippines to act on the so-called legal front. Sending warships and warplanes and holding military maneuvers, the United States has spared no efforts to stir up the waters of the South China Sea with its so-called ”Pivot to Asia” strategy.

Meanwhile, Japan is an accomplice that attempted to hijack the Group of Seven meeting in April with the South China Sea issue as part of its efforts to serve its audacious ambitions.

The arbitration has only escalated tensions in the region and by no means helps to solve the disputes. The undermining of international law and the repercussions of a law-abusing arbitration are even more worrying than the dispute itself.

Polisen i Peking har till och med spärrat av den filippinska ambassaden, antagligen för att stoppa eventuella protester likt de som tidigare hållits utanför exempelvis Japans ambassad i samband med territoriella konflikter.

Kinas myndigheter har nämligen satsat otroligt högt i denna fråga. Genom total kontroll över media och internet har man kunnat förmedla en ensidig bild av läget som piskat upp nationalistiska känslor bland stora delar av befolkningen.

Det är en fasa att just nu följa Kinas sociala medier. Även högutbildade unga kineser som bott utomlands svär över beslutet och kräver åtgärder från regeringen, som i detta läge absolut inte kan visa sig svag. Det finns alltså all anledning att fortsätta vara orolig över utvecklingen i Sydkinesiska havet.

Intervju med kidnappade och utvisade Peter Dahlin

Jag har tidigare här på InBeijing skrivit om Peter Dahlin, grundare av en NGO som bland annat utbildade advokater i Kina. Han kidnappades av Kinas säkerhetstjänst i januari och tvingades erkänna påhittade brott på kinesisk tv senare samma månad.

Dahlin var, vid sidan av Gui Minhai, den andra svensken som på kort tid kidnappades och visades upp på kinesisk tv. Till skillnad mot Gui så släpptes dock Dahlin fri efter 23 dagar i fångenskap då han väl ”erkänt” på tv.

Liksom är fallet med Gui, så drog kidnappningen av Dahlin större uppmärksamhet i utländska än svenska medier. Det var också en utländsk tidning, närmare bestämt New York Times, som under gårdagen utförde den första längre intervjun med Dahlin sedan han utvisades från Kina.

Dahlin – som nu befinner sig nu i norra Thailand – berättar i intervjun närmare om sin organisation, tiden i fångenskap samt hur förhören gick till:

Mr. Dahlin was detained on Jan. 3, just hours before he planned to leave the country to renew his visa. More than a dozen officers showed up at his home in an alleyway in Beijing with warrants for him and his girlfriend, Pan Jinling, a Chinese citizen.

They seized computers, phones, hard drives, bank cards, receipts, a safe with about 175,000 renminbi, or $26,000, in cash, and medicine that Mr. Dahlin takes daily for a rare adrenal disease. They rushed him to an unmarked detention center — known as a black jail by many in China — near an airport. All the rooms were padded.

Mr. Dahlin said he was questioned daily, usually in a single session lasting for hours at night, when he was tired. The interrogations took place in a separate room with a desk and glaring lights.

Förutom Dahlins flickvän – som heter Pan i efternamn – blev även minst tre av hans kollegor arresterade. Dahlin blev själv inte slagen under sin fångenskap (han ”bara” förvägrades sömn) men kunde höra hur någon i rummet ovanför honom blev ”ganska illa misshandlad” under ett par dagars tid. Han fick senare veta att det var en av hans kinesiska kollegor som fått stryk.

Efter tio dagar i fångenskap visade kinesiska myndigheter att de hade haft full koll på Dahlins NGO. Han fick se dokument som i detalj visade allt från finansiering till namnen på nästan alla advokater med anknytning till hans grupp samt mailkonversationer mellan de anställda. Dokumenten verkar ha kommit från National Endowment for Democracy, en amerikansk organisation som var med och finansierade Dahlins NGO.

Dahlin startade sin NGO redan 2009 och säger till New York Times att han var väl medveten om att Kinas säkerhetsministerium tidigt hade koll på dem. Han understryker dock att kontrollen och förföljelserna ökade markant efter att Xi Jinping blev president i början av 2013. Efter det har flera av hans kollegor arresterats; under fångenskapen blev Dahlin även visad övervakningsfoton från seminarier som hans NGO hållit i Thailand.

Under förhören försökte säkerhetstjänsten koppla Dahlins grupp till en rad känsliga aktiviter, bland annat demokratiprotesterna i Hongkong. Då Dahlin förnekade anklagelserna fick han istället framföra ett framtvingat erkännande som senare visades på statlig tv under bästa sändningstid:

After two weeks in custody, Mr. Dahlin said, he was told to sit in front of a camera and face a reporter for China Central Television, the state broadcaster. Both were ordered to read from a script.

“When I saw the questions and answers, it became even more clear that, O.K., this is part of a P.R. campaign. This is going to be on CCTV,” he said. “I’m going to be a star.”

The script had seven or eight questions and answers. Mr. Dahlin said he had agreed to cooperate because the authorities already signaled they would deport him, and he wanted to expedite that process and get Ms. Pan released.

In less than an hour, Mr. Dahlin said that his group had acted illegally and that he had stolen money. He also said he had “hurt the feelings of the Chinese people.” But he refused to label three associates as “criminals” as the officers had demanded.

Han försågs sedan med ögonbindel och kördes till Pekings flygplats för att utvisas från Kina. Hans flickvän släpptes senare samma dag.

Samma dag kungjorde även Kinas utrikesministerium att Dahlin var misstänkt för ”finansiering av kriminella aktiviteter som hotar Kinas nationella säkerhet”. I slutet av intervjun med New York Times spår Dahlin en mörk framtid för Kinas civilsamhälle under president Xi Jinping:

“I think the era for effecting change in China seems to be over for now for NGOs,” he said. “It seems for now that the scope of civil society to try to influence is getting smaller and smaller.”

Förföljelsen mot civilsamhället kulminerade i april i år då ny svepande lag antogs som försvårar arbetsklimatet för de cirka 7 000 utländska NGO:s som uppskattas finnas i Kina.

Då lagen antogs skrev jag utförligt om dess innebörd här på InBeijing. Den innefattar bland annat att utländska organisationer måste hitta en inhemsk ”sponsor”, samt att de nu administrativt hamnar under Kinas polis snarare än inrikesministeriet vilket tidigare var fallet.

Almedalen, pressfriheten och sveket

Jag följer inte Almedalen särskilt noga i år heller, men har i alla fall snappat upp att mycket handlar om pressfrihet. Studio ett hade i dag ett inslag inför det stora seminarium som Sveriges radio ska hålla i Almedalen under morgondagen med titeln ”Vem tar ansvar för det fria ordet?”

I inslaget talade radions reportrar med UNESCO:s generaldirektör om hot mot press- och yttrandefriheten i världen i dag. Situationen i Kina nämndes dock inte i ett enda andetag, trots att landet fängslar flest journalister i världen och ligger på plats 176 av 180 länder i Reportrar utan gränsers senaste globala pressfrihetsindex.

Istället talas det främst om journalister som har dödats i sitt yrke. Men även då samtalet glider in på journalister som råkar illa ut då de exempelvis avslöjar korruption så talas det endast om Latinamerika och Centralasien.

Vidare råkade jag av en slump se en tweet från Expressens chefredaktör Thomas Mattsson:

Jag svarade honom på Twitter att han inte bör glömma bort att i alla fall nämna den svenska förläggaren Gui Minhai, som nu suttit i kinesiskt förvar utan rättegång i nio månader för att ha publicerat böcker som ogillas av Kinas myndigheter.

Som väntat så ignorerades jag av Mattsson. I dag kollade jag dock på hans samtal med Schibbye och Stakson titulerat ”När släpps Dawit Isaak?”, och återigen som väntat så nämndes inte Gui Minhai i ett enda andetag.

Expressens chefredaktör går till och med så långt som att säga att Dawit Isaaks fall drar extra stor uppmärksamhet internationellt eftersom han är ”Europeiska unionens enda samvetsfånge”(!)

Trots att Mattson och de andra på scenen väl måste känna till att ytterligare en svensk samvetsfånge sitter inburad i Kina så väljer man att helt sonika bara ignorera detta. Varför?

Särskilt märkligt är detta eftersom Schibbye – som själv suttit fängslad under ett drygt år i Etiopien – vittnar om hur oerhört viktigt det är att under fångenskapen höra hur ens fall uppmärksammas i Sverige.

Stakson talar vidare om en ”palett” av åtgärder som vidtogs då Schibbye satt fängslad; ett ”anhörigperspektiv”, det ”diplomatiska perspektivet” samt politiskt perspektiv och pågående förhandlingar. Hon ställer sig frågande om alla åtgärder vidtagits vad gäller fallet med Isaak, men nämner inte heller Gui som jämförelse.

Mattsson framhåller också att Expressens stjärnreporter Nicklas Svensson varje år i Almedalen ställt frågan om när Dawit Isaak kommer släppas fri.

Jag vill därför ställa frågan; när kommer Mattsson och Svensson ställa sig frågan om när Gui Minhai blir fri? När kommer Schibbye, som själv suttit i fångenskap, också försöka att kasta i alla fall lite ljus på Gui Minhai som går genom samma helvete just nu?

Och när kommer Sveriges radio uppmärksamma övergreppen mot pressfrihet och yttrandefrihet i Kina? Är det helt enkelt så illa ställt att Sveriges största tidningar och allmänna radio inte vet vad som sker i Kina; inte känner till att landet kidnappat en svensk? Eller varför är man annars inte intresserad?

Sveket är totalt mot de fängslade journalisterna i Kina som är fler än någon annanstans i världen. Sveket är ännu större mot svensken Gui Minhai som just nu hålls fångad av kinesiska myndigheter, tvingats avlägga falska erkännanden på tv och riskerar flera år i fängelse för sina böcker.

I morgon är jag på resande fot och har därför inte möjlighet att följa Sveriges radios seminarium ”Vem tar ansvar för det fria ordet?”. Men om inte Kina ens nämns där så är någonting fel på riktigt.

Bokrecension: The Cultural Revolution

Kulturrevolutionen är en av de mest våldsamma politiska kampanjerna i Kinas historia. Ändå vet få svenskar någonting alls om vad som egentligen skedde.

Faktum är att det i svensk media och akademiska kretsar länge fanns en tendens att framhålla det positiva med kulturrevolutionen. Det fanns dock knappast något positivt med denna grymma kampanj som ödelade stora delar av Kina och kastade landet in i ett regelrätt inbördeskrig.

I sin nya bok ”The Cultural Revolution: A People’s History, 1962-76” beskriver holländaren Frank Dikötter hur fanatism och vansinne ser ut i sin värsta form:

Under sin första och mest våldsamma fas nådde kulturrevolutionens råhet ofattbara proportioner, som Dikötter återger genom personliga berättelser. Barn hängdes upp och piskades eller dödades med elektriska stötar. Flera ”klassfiender” begravdes levande. Vid ett tillfälle fick 60 personer sina skallar krossade med hammare vid en folkkommun i södra Kina.

Etniska minoriteter råkade särskilt illa ut. I Inre Mongoliet fick herdar och bönder sina tänder och tungor utdragna; även ögon gröptes ut ur sina hålor. Dikötter uppskattar att 800 000 etniska mongoler förföljdes för att de misstänktes ha varit medlemmar av ett lokalt parti som hade existerat på 1930-talet.

I extrema fall ritualiserades kannibalism: ”Ledare festade på hjärta och lever, tillsammans med fläsk och lokala kryddor, medan vanliga bybor endas tilläts plocka [kött] från offrens armar och ben”, konstaterar Dikötter, som sedan fortsätter med en historia om skolelever som tillagar droppande köttbitar från sina styckade lärare över öppen eld.

Stycket är saxat från min recension av boken för magasinet Axess, som nu finns att läsa gratis på deras hemsida.

Recensionen och, givetvis, boken visar hur Mao Zedongs främsta drivkraft med kulturrevolutionen inte var att befria Kina från kapitalism eller feodalism. Det handlade snarare om att ta tillbaka den makt och prestige han hade förlorat i samband med svältkatastrofen det stora språnget (1958-1961).

Då hade Maos planer på kollektivisering och folkkommuner gått snett och kostat cirka 40 miljoner kineser livet. Diktatorn hade tvingats till viss självkritik och dragit sig tillbaka från maktens korridorer i Peking.

Nu kom han att använda unga fanatiska grupperingar vid namn rödgardister för att ta tillbaka makten. De tillät beväpna sig ur militärens förråd för att attackera såväl styrande politiker som andra inbillade ”klassfiender”.

Rörelsen urartade givetvis, och snart gav sig olika fraktioner av rödgardister på varandra med såväl artilleri som stridsbåtar. Då militären till slut sattes in så straffades rödgardisterna själva; från Maos perspektiv hade de redan uppnått sitt syfte.

Vadan namnet ”kulturrevolutionen”? Jo, som jag påpekar i min recension så användes kulturen i mångt och mycket som en förevändning för att attackera olika samhällsgrupper.

Då Maos allierade befälhavare Lin Biao uppviglade rödgardisterna till våld mot ”de fyra gamla” (gammal kultur, gamla idéer, gamla vanor och gamla sedvänjor) ledde detta till kulturell förstörelse i otrolig skala:

Som Dikötter påpekat i sina tidigare böcker var den kulturella förstörelsen enorm redan under Kommunistpartiets tidiga år vid makten. Nästan genast efter 1949 bannlystes utländsk film och musik. Bibliotek brändes och religiösa byggnader omvandlades till baracker eller fängelser.

Under kulturrevolutionen nådde detta nya höjder, då Lin Biao redan vid kampanjens början uppmanade rödgardister att attackera gammal kultur, gamla idéer, gamla vanor och gamla sedvänjor. Böcker och antikviteter kördes iväg med lastbilar för att förstöras. Blomsteraffärer slogs sönder. Frisörer, grönsakshandlare och sömmerskor tvingades sluta arbeta. Snart fanns knappt heller någon inhemsk musik eller film, och även museerna stängdes.

Snart attackerades även vanliga människor. Band av rödgardister skar sönder jeans och klackarna på damskor. Otroliga ögonvittnesskildringar gör gällande hur privata bostäder metodiskt plockades ner till minsta pinal i jakt på gömda artefakter. Till och med katter ansågs borgerliga; de lades i påsar som sedan drämdes i väggen.

Poängen med den kulturella förstörelsen var att den även innebär personligt lidande. Folk från alla samhällsskikt skrämdes till lydnad. Även på många andra vis kastade kulturrevolutionen Kina flera årtionden tillbaka såväl ekonomiskt som utvecklingsmässigt. Universiteten stängde, BNP sjönk, produktionen avstannade och kaloriintaget minskade..

På senare år har kulturrevolutionens omänskliga grymheter blottlagts allt mer tack vare nytt arkivmaterial och människor som vågar träda fram och dela sina egna erfarenheter. Dikötters bok ger en bra sammanställning av dessa, som ofta är så otäcka att de är svåra att tro på.

Läs en försmak av detta i min fullständiga recension via Axess hemsida.

Organstölder fortfarande vanliga i Kina

Förra veckan kom en uppmärksammad rapport som uppskattar antalet organstölder i Kina till mellan 60 000 och 100 000 per år. Enligt rapporten tas många av dessa organ från politiska fångar eller utövare från falungong, för att sedan säljas vidare med stor vinst vid statliga eller militära sjukhus.

Organstölder har länge varit ett känsligt ämne i Kina. Trots att transplantation av organ från döda fångar var lagligt ända fram till i fjol så har myndigheterna lyckats tysta ner frågan och hålla barbariet borta från det internationella rampljuset.

Nu har den prisbelönta journalisten Ethan Gutmann tillsammans med två kanadensiska medhjälpare spårat antalet organtransplantationer i Kina och kommit fram till att det de facto är mycket högre än den officiella siffran samt antalet donationer.

Enligt officiell statistik genomförs ungefär 10 000 organtransplantationer i Kina årligen. Men genom att kolla upp varje sjukhus separat har rapportförfattarna kommit fram till att de verkliga antalet ligger mellan 60 000 och 100 000. Många av dessa är dessutom per definition olagliga eftersom de utförs vid sjukhus utan det tillstånd som behövs för denna sorts ingrepp.

Samtidigt donerade endast 2 766 frivilliga donatorer sammanlagt 7 785 stora organ under fjolåret. Var kommer då resterande organ från? Bland annat CNN uppmärksammar rapporten och sammanfattar enligt nedan:

According to the report, that gap is made up of executed prisoners, many of them prisoners of conscience locked up for their religious or political beliefs. China does not report its total number of executions, which it regards as a secret.
The report’s findings stand in stark contrast to Beijing’s claim that, since the beginning of 2015, China has moved from almost completely relying on organs from prisoners to the ”largest voluntary organ donation system in Asia.”

(…)

According to the report, thousands of people are being executed in China in secret and their organs harvested for use in transplant operations.
So who is being killed? The authors say mainly imprisoned religious and ethnic minorities, including Uyghurs, Tibetans, underground Christians, and practitioners of the banned Falun Gong spiritual movement.

CNN framhåller också att kinesiska myndigheter under flera årtionden avfärdade organstölder från fångar som ”elakartat skvaller”. Men 2005 erkände Kina att dessa stölder de facto äger rum och lovade att sätta stopp för fenomenet.

Fem år senare sade dock Huang Jiefu, ordförande för China Organ Donation Committee, till tidsskritten Lancet att 90 procent av alla organtransplantationer fortfarande kommer från avrättade fångar.

Därför är de många som har svårt att tro att Kina så pass fort har kunnat gå från att stjäla en så pass stor andel av organen från fångar till att basera transplantationerna på enbart donerade organ.

Mycket riktigt så skrev fem doktorer nyligen i ett öppet brev i Lancet att kinesiska sjukhus fortfarande använder sig av organ från avrättade fångar, med enda skillnaden att de nu klassas som organ vilka frivilligt har donerats av medborgare med argumentet att ”dödsdömda fångar är också medborgare”.

Rapporten har uppmärksammats i flera stora internationella medier förutom CNN. Det är dock bara Epoch Times som skriver utförligt om rapporten på svenska; de har också rapporterat om kinesiska organstölder kontinuerligt under en längre tid.

Försvarsmakten hjälper svenskt företag att sälja drönare till Kina

Denna vecka blev det klart att Cybaero ska sälja 70 obemannade helikoptrar till Kina. Detta sedan företaget fått särskilt exporttillstånd från svenska myndigheter, och dessutom hjälp av Sveriges försvarsmakt med tester som visat den statliga kinesiska kunden att helikoptrarna kan lyfta och landa från fartyg i snabb rörelse.

Affären har tidigare kritiserats av bland annat Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, som varnar för att Kina kan använda helikoptrarna till såväl övervakning som militära syften och dessutom kopiera systemen för egen produktion.

Redan sommaren 2014 tecknade Cybaero ett ramavtal med Kina värt cirka 800 miljoner kronor. (Avtalet blev för övrigt till på klassiskt kinesiskt vis, då en av styrelsemedlemmarna i Cybaero är gift med en kinesisk kvinna som har kontakter på hemmaplan.)

Vid slutet av samma år valdes Cybaero ut av Försvarets Materielverk för test- och demonstrationsflygningar som enligt dåvarande vd Mikael Hult innebar ”stora möjligheter” att visa upp systemen till ”potentiella kunder i Sverige och även internationellt”

Våren 2015 gav svenska myndigheter dessutom ett särskilt exporttillstånd till Cybaero för demonstrationsflygningar i Kina för utvalda potentiella kunder.

cybaeroCybaeros obemannade helikopter testas på marinens korvetter, vilket ledde till att affären med Kina roddes i hamn med förkortade leveranstider.

Mikael Hult å sin sida fortsatte vifta bort kritiken kring affären, och menade att kineserna enbart kommer använda helikoptrarna för ”civila samhällsuppdrag”. Han påstod vidare att avtal och personliga kontakter gör det möjligt för Cybaero att ha full koll på utrustningen även efter avslutad affär, och att det skulle vara ”väldigt svårt” för Kina att hacka och kopiera systemen.

Under 2016 fortsatte försvaret att assistera Cybaero med två tester. I april år ägde testflygningar rum på marinens korvetter av Visbyklass, för att övertyga kunden om att helikoptrarna kan lyfta och landa på fartyg i snabb rörelse.

Testerna innebar en förkortad leveranstid samt tidigare betalning från Kinas sida.

Men eftersom helikoptrarna de facto kan användas för såväl militärt som civilt bruk så måste exporten först godkännas av den svenska myndigheten Inspektionen för strategiska produkter (ISP) som ligger under Utrikesdepartementet.

Detta har nu gjorts och sannolikt kommer vi snart att få se svenska obemannade helikoptrar av högsta klass användas av Kinas säkerhetsstyrkor samt militär, förmodligen bland annat i den territoriella konflikten i Sydkinesiska havet.

Mikael Hults garantier om ”civila samhällsuppdrag” och kontroll över utrustningen efter avlutad affär ger nämligen inte Stockholms internationella fredsforskningsinstitut mycket för. Institutets forskare Siemon Wezeman säger:

Kina behandlar ju inte precis sin befolkning särskilt väl. Dessutom har Kina vid tidigare köp garanterat att man inte ska kopiera något, till exempel hela vapensystem. Ändå har man lyckats kopiera de sakerna. Vill man trots detta handla med Kina, då måste man fråga sig vad man egentligen håller på med.

Återigen har Försvarsmakten och svenska myndigheter visat hur duktiga de är på att gå emot lagar de själva stiftat om att inte exportera vapen till diktaturer.

Reaktioner på Kinas annons i SvD

Förra veckan skrev jag ett inlägg här på InBeijing om hur Svenska dagbladet sålde en hel annonssida till Kinas ambassad, som där tilläts publicera en ren propagandaartikel med rubriken ”Sanningen om problemet i Sydkinesiska havet”.

Reaktionerna på annonsen blev av förklarliga skäl starka, särskilt på sociala medier. Många var inte nöjda med tidningens beslut att låta en diktatur argumentera för sin territoriella expansion samt rätten att ignorera beslut i internationella skiljedomstolar.

Faktiskt blev reaktionerna så starka att Svenska dagbladets chefredaktör och ansvarige utgivare Fredric Karén redan samma dag kom ut med en ”förklaring” varför man alls tog emot annonsen:

forklaring

Som vanligt då man inte erkänner ett fel så blev de negativa reaktionerna ännu fler. Karén har givetvis rätt i att det inte är något juridiskt fel i att publicera annonsen. Men som många påpekade i den efterföljande diskussionen så är det moraliskt förkastligt och oförsvarbart blåögt.

I diskussioner på framför allt Facebook och Twitter undrade många journalister och publicister hur Svenska dagbladet hade kunnat släppa genom annonsen och ropade på en granskning från P1:s program Medierna. Någon tyckte publiceringen var rätt vilket ledde till jämförelser med flera andra fall, existerande som hypotetiska.

Själv tycker jag att Ryssland är en relevant jämförelse. Hade Svenska dagbladet accepterat om ryska ambassaden öppnat plånboken för att publicera en ”annons” där de rättfärdigar sina territoriella krav i östra Ukraina? Om inte – hur anser man att en sådan annons skiljer sig från den kinesiska publiceringen?

Jag ställde denna fråga till Fredric Karén på såväl Twitter som i ett mail men fick aldrig något svar. Branschtidningen Dagens Media kontaktade dock Karén för en kortare intervju med anledning av publiceringen.

Där upprepade han sin tidigare förklaring om yttrandefrihet och grundlagar och tilläger: ”Man ska också komma ihåg att just den här specifika konflikten, så här långt i alla fall, är helt oblodig och håller sig på en diplomatisk nivå där flera länder, Kina, Filippinerna med flera tvistar om gränsdragningarna”.

Till att börja med är Karéns påstående fel i sak. Då Kina 1988 ockuperade den än i dag omstridda ögruppen Paracel fick minst 74 vietnamesiska sjömän sätta livet till.

Då Kina sommaren 2014 parkerade en oljerigg i omstridda vatten just utanför Vietnams kust uppstod stora anti-kinesiska upplopp i hela Vietnam som resulterade i fyra döda och 120 skadade personer. Minst 400 kinesiska eller taiwanesiska fabriker stormades, och kinesiska fartyg evakuerade drygt 4 000 av sina medborgare från Vietnam.

Sedan dess har flera incidenter med skottväxlingar ägt rum i Sydkinesiska havet, senast förra veckan, då indonesisk kustvakt öppnade eld mot kinesiska fiskebåtar varpå en fiskare omedelbart fick evakueras till Kina med allvarliga skador.

Visserligen kan man ge Karén rätt i att våldet i Sydkinesiska havet än så länge varit relativt sparsamt jämfört med många andra territoriella konflikter. Men även under dessa förutsättningar är Fredric Karéns argument svagt. Nazitysklands ockupation av Rhenlandet 1936 var nämligen också ”helt oblodig”, liksom den påföljande annekteringen av Österrike 1938.

Precis som Kina så rättfärdigade tyskarna dessa aktioner med populistiska historiska argument – och vad skedde därnäst?

Om historien har lärt oss något så är det vikten av att säga stopp och sätta gränser då diktaturer börja bli expansionistiska. Då är Fredric Karéns resonemang helt enkelt inte tillräckligt, oavsett hur mycket Kinas kommunistparti betalade Svenska dagbladet för sin annons.

Kina köper helsida i SvD för att förmedla sin syn på Sydkinesiska havet

Tidigare denna månad skrev jag här på InBeijing om hur kinesisk statlig media ingått en handfull ”samarbetsavtal” med privata medieföretag i Australien.

Avtalen innebär bland annat att kommunistpartiets tidning China Daily mot betalning varje månad får möjlighet att ge ut en åtta sidor lång bilaga vid namn ”China Watch” tillsammans med aktade australiensiska publikationer som Sydney Morning Herald och Australian Financial Review.

I den första upplagan av ”China Watch” fanns bland annat artiklar som försvarade Kinas orimliga territoriella krav i Sydkinesiska havet. Kort sagt så betalade Kinas myndigheter för att via trovärdiga medieföretag sprida sin världsbild till Australiens befolkning.

Nu sker precis samma sak i Sverige. För i dagens upplaga av Svenska Dagbladet finns en helsida med rubriken ”Sanningen om problemet i Sydkinesiska havet”, där Kinas ambassadör skriver att detta hav historiskt sett alltid varit en ”oskiljaktig del av Kina”, samt att Kina alltid varit en ”bestämd försvarare” av fred och stabilitet i området.

Ambassadören beskriver det vidare som ”legitimt, rätt och rimligt” av Kina att ignorera den dom i Haagtribunalen som i sommar väntas döma till Filippinernas fördel vad gäller kinesisk ockupation av öar just utanför den filippinska kusten.

kina svdLiksom redan har skett i Australien och en stor mängd utvecklingsländer, så köper kinesiska myndigheter nu plats i svensk media för att förmedla kommunistpartiets världsbild till svenska läsare.

Mediekris och vikande annonsintäkter i all ära, men det är sorgligt att se en av Sveriges största tidningar upplåta sitt utrymme för en diktatur att förmedla politiska budskap.

För att sätta saker och ting i ett perspektiv så går detta att likställa med om en svensk tidning på 1930-talet mot betalning låter Nazityskland argumentera för det rätta i sin ockupation av Polen. Eller att japanska kejsardömet skulle betala för att rättfärdiga sina övergrepp i Sydostasien i svensk media.

Skäms, Svenska dagbladet!

Kollega till kidnappad svensk förläggare berättar om fångenskap i Kina

Tidigare i veckan återvände Lam Wing-kee till Hongkong efter åtta månaders fångenskap i Kina. Lam är kollega till den kidnappade svenska förläggaren Gui Minhai som även han varit i kinesiskt förvar sedan oktober i fjol, då han rövades bort från sin lägenhet i Thailand.

Sammantaget försvann fem förläggare baserade i Hongkong vid slutet av fjolåret för att sedan dyka upp i kinesisk fångenskap. Tre av dem tilläts återvända till Hongkong tidigare i år efter att ha ”erkänt” sina brott på tv och dessutom uppmanat polisen att lägga ner förundersökningarna om deras försvinnanden.

Även Lam avsade sig tidigare i veckan all eventuell rättslig hjälp från Hongkongs myndigheter och polis. Men under torsdagen beslutade han sig för att träda fram och under en presskonferens berätta om kidnappningen samt tiden i kinesisk fångenskap.

South China Morning Post skriver om Lams vittnesmål; han rövades bort från Lo Wu nära den kinesiska gränsen i oktober i fjol och fördes sedan med tåg från Shenzhen i södra Kina till kuststaden Ningbo utanför Shanghai.

Tågresan tog 13-14 timmar under vilka Lam var försedd med såväl ögonbindel som handfängsel. Han togs sedan till förhör i en byggnad i närheten, och hölls sedan ensam i ett cirka 20 kvadratmeter stort rum i fem månader.

hongkong guiFörläggaren Lam Wing-kee under dagens presskonferens i Hongkong, där han detaljerat berättade hur kinesisk polis rövat bort honom och hållit honom fången i ett litet rum sat tvingat honom att ”erkänna” sina bort på kinesisk tv.

Lam beskrev upplevelsen som ”surrealistisk” och kände sig ”hjälplös”. I sin ensamhet fick han ingen information om vad som skulle sker eller huruvida någon rättegång mot honom skulle hållas.

I februari sågs Lam – tillsammans med svensken Gui Minhai och ytterligare två kollegor – avlägga ”erkännanden” på kinesisk tv. Lam och de två kollegorna talade om sin förlagsverksamhet som olaglig, men skyllde detta samt en omfattande smuggling av förbjudna böcker på Gui Minhai.

I dag berättade Lam att detta erkännande i själva verket var framtvingat. Inspelningen skedde efter ett manus som Lam fått av polisen, och om han inte följde texten till punkt och pricka så spelades ”erkännandet” in ännu en gång.

Lam sade vidare att kinesisk polis erbjudit släppa honom i utbyte mot ett register med kunder som köpt förbjudna böcker i den bokhandel som han driver tillsammans med Gui Minhai.

Lam berättade även att en av de övriga kidnappade kollegorna – förläggaren Lee Bo som har brittiskt medborgarskap och släpptes i mars i år – sagt till Lam att han rövats bort från Hongkong. Uppgifterna går stick i stäv med Lees ”erkännande” där han på tv tvingades säga att han åkt från Hongkong till Kina på egen hand.

Således är alltså Lam den enda av de fem förläggarna som valt att berätta vad som egentligen skett. Han slår därmed hål på de kinesiska myndigheternas lögner om att samtliga förläggare åkt till Kina frivilligt samt att de erkännanden som de avlagt på tv är genuina.

Att Lee nu är fri innebär vidare att Gui Minhai är den enda av de fem förläggarna som fortfarande befinner sig i fångenskap, och riskerar därmed bli syndabock för hela affären.

Vidare ställer Lams framträdande utom rimligt tvivel att även Gui blivit kidnappad av kinesiska myndigheter samt att hans två ”erkännanden” på kinesisk tv skett under hot.

För ett par veckor sedan skrev jag här på InBeijing om hur Gui Minhais dotter Angela Gui vittnade inför USA:s kongress och bad amerikanska myndigheter om hjälp med sin fars frigivning eller garantier att hans fall sköts i enighet med lagen. Vid framträdandet avslöjade Angela även att hennes far endast har svenskt och inte kinesiskt medborgarskap.

När en svensk förläggare nu suttit kidnappad i Kina i åtta månader och hans kollega vittnar om isolering och framtvingade erkännanden, är det då inte dags för svenska myndigheter, media och civilsamhälle att belysa fallet ytterligare?

Lästips: ”China’s memory manipulators”

Det är inte särskilt ofta jag rekommenderar lästips här på InBeijing, och i så fall sker det oftast i form av böcker snarare än enstaka artiklar. Men i dag gör jag ett undantag för ”China’s memory manipulators” i The Guardian denna vecka.

Denna långa feature av Ian Johnson handlar om tillståndet för och betydelsen av historien i ett land som Kina. Historien är ofta underskattad; många tänker att ekonomisk tillväxt och förbättrad livskvalité är de främsta garanterna för politisk stabilitet i Kina.

Men historia och identitet har – som Johnson påpekar – tidigare lett till stora förändringar i kommunistiska diktaturer. Under 1980-talet fanns en organisation vid namn Memorial i Sovjetunionen som med sin forskning bidrog till skapa tvivel om partiets maktmonopol och därmed hela nationens upplösning.

Kina har på många vis dragit lärdom av vad som skede med Sovjetunionen. Enligt Johnson vet landets ledare att förändringar i kommuniststater ofta inleds med att det förflutna ifrågasätts. Därför försöker det kinesiska kommunistpartiet inte bara gömma undan sina historiska snedsteg – man försöker även manipulera historien för att rättfärdiga sin egen ställning:

Shortly after taking power in 2012 as chairman of the Communist party, the Chinese leader Xi Jinping re-emphasised this point in a major speech on history published in People’s Daily, the official party newspaper. Xi is the son of a top party official who helped found the regime, but who fell out with Mao, and suffered during the Cultural Revolution. Some thought that Xi might take a more critical view towards the Mao era, but in his speech, he said that the 30 years of reform that began under Deng Xiaoping in the late 1970s, should not be used to “negate” the first 30 years of communist rule under Mao.

The unstated reason for Xi’s unwillingness to disavow the Mao era is that Mao is not just China’s Stalin. The Soviet Union was able to discard Stalin because it still had Lenin to fall back on as its founding father. For the Communist party of China, Mao is Stalin and Lenin combined; attack Mao and his era and you attack the foundations of the Communist state.

(…)

The Communist party does not just suppress history, it recreates it to serve the present. In China, this has followed the party’s near self-destruction in the Cultural Revolution, which led to a desperate search for ideological legitimacy. At first, this was mainly economic, but following the massacre of pro-democracy protesters in Tiananmen Square in June 1989, the party began to promote itself more aggressively as the defender of Chinese culture and tradition.

Kinas snabba utveckling och kommunistpartiets ambition att förfalska historien riskerar även att resultera i en rotlöshet och kulturell urholkning. Allting förändras för att passa in i myndigheternas narrativ.

Som exempel nämner Johnson att vad som berättas vid museum eller förklaras vid populära historiska besöksmål oftast bara är bitvis sant eller rena lögner:

Almost all plaques at historical sites, for example, tell either partial histories or outright lies. A few steps east of the Foreign Ministry, for example, is the Temple of the East Peak. Out front is a stone marker, which states that since 1961 it has been a nationally protected monument. A second plaque on the wall gives a few more details, explaining how the temple was built in the Yuan dynasty (1271-1368) and is a key Taoist temple.

In reality, the temple was completely gutted in the Cultural Revolution, its statues burned or carted off to warehouses, where they were to be destroyed. Of the roughly 50 statues now in the temple, all but five are new. These five older statues belonged to another temple, Sanguanmiao (Three Officials Temple). After the Mao era ended in the late 1970s and temples reopened, the East Peak Temple’s statues could not be located so it was given the statues from the Three Officials Temple, which remains occupied by a government office.

Detta innebär i sin tur att de som arbetar för att bevara den ”riktiga” historien alltid måste kämpa i motvind. Johnson, som har bott i Kina länge, minns att det i Peking på 1990-talet fanns många aktivister som kämpade för att bevara huvudstadens gamla historiska delar och byggnader.

Men i dag har många av dessa aktivister själva kastats ut från den gamla staden då många gamla bostadskvarter har rivits och ersatts med kontor, hotell eller shoppinggator. Många av centrala Pekings invånare har därmed inga rötter eller någon historisk koppling till staden, vilket innebär att myndigheterna enklare kan förändra huvudstadens historia och utseende.

Vidare talar Johnson även om utformningen av propaganda, och talar med flera av dem som själva är med och utformar eller designar slogans och affischer.

Han talar även om 2 500 år gamla skrifter som nyligen hittas och nu håller på att tolkas av landets historiker. Många av budskapen går emot tidigare uppfattning av Kinas flera årtusende gamla historia:

The bamboo slips change how we understand this era. Some have compared its impact on China’s understanding of the past to how the past was viewed in Europe’s Enlightenment, a period when western core texts were for the first time analysed as historical documents instead of texts delivered intact from antiquity. “It’s as though suddenly you had texts that discussed Socrates and Plato that you didn’t know existed,” Sarah Allan, a Dartmouth university professor who has worked with Liu and Li in the project, told me a few months before I heard Liu speak. “People also say it’s like the Dead Sea scrolls, but they’re more important than that. This isn’t apocrypha. These texts are from the period when the core body of Chinese philosophy was being discussed. They are transforming our understanding of Chinese history.”

Den långa artikeln ger en bra beskrivning av varför vi aldrig bör glömma hur stor roll historia och kultur spelar för en nations utformning – eller en överlevnaden för en enpartistat.

Sveriges generalkonsul talar ut om kidnappad förläggare

För ett par veckor skrev jag här på InBeijing om hur Angela Gui vände sig till USA:s kongress för att be om hjälp i fallet med hennes kidnappade far, den svenske förläggaren Gui Minhai.

Gui Minhai kidnappades av kinesiska myndigheter i oktober i fjol och har nu suttit frihetsberövad i nästan åtta månader utan vare sig rättegång eller formell brottsanklagelse.

Man kan anse det vara pinsamt att Angela Gui måste vända sig till den amerikanska kongressen med önskan om åtgärder mot sin far som är svensk medborgare. Ännu mer pinsam var den nästan totala tystnaden från svenska myndigheter efter Angelas framträdande i kongressen.

Men nu i veckan har Helena Storm, svensk generalkonsul i Hongkong, gett en intervju till South China Morning Post där hon bland annat talar om Gui Minhai, som alltså var baserad och gav ut böcker i Hongkong då han kidnappades av kinesiska säkerhetsagenter.

Storm sade att hon sett Angela Guis framträdande och förstår hennes oro. Hon berättade även att inga svenska diplomater trots upprepade förfrågningar har tillåtits besöka Gui Minhai sedan 24 februari:

Her government had continued to “request answers on the legal process and any charges against him”, the diplomat said. “We expect these accusations to be dealt with within the framework of the rule of law.”

Swedish diplomats in Beijing visited Gui on February 24, the first and only time mainland authorities granted Sweden consular access. Storm also contacted “several representatives” from the Hong Kong government, though she conceded they could not be of much help.

Helena Storm har varit generalkonsul i Hongkong sedan september i fjol, då hon ersatte Jörgen Halldin som tvingades avgå efter ett vredesutbrott på en bar i Hongkong där han skällde ut personalen och rev sönder sitt medlemskort.

Posten som generalkonsul är Storms första uppdrag som högsta ansvarig för en diplomatisk beskickning. Det ska bli spännande att se hur hon hanterar frågan med Gui Minhai; kommer hon att ge fler intervjuer till internationell press?

Detta skulle säkerligen irritera toppolitiker i såväl Hongkong som Kina, och därmed kanske utgöra ett hinder för Storms uttalade ambition att öka det ekonomiska utbytet mellan Skandinavien och Hongkong genom att bland annat underlätta för nordiska start-up-företag att etablera sig i staden.