Almedalen, pressfriheten och sveket

Jag följer inte Almedalen särskilt noga i år heller, men har i alla fall snappat upp att mycket handlar om pressfrihet. Studio ett hade i dag ett inslag inför det stora seminarium som Sveriges radio ska hålla i Almedalen under morgondagen med titeln “Vem tar ansvar för det fria ordet?”

I inslaget talade radions reportrar med UNESCO:s generaldirektör om hot mot press- och yttrandefriheten i världen i dag. Situationen i Kina nämndes dock inte i ett enda andetag, trots att landet fängslar flest journalister i världen och ligger på plats 176 av 180 länder i Reportrar utan gränsers senaste globala pressfrihetsindex.

Istället talas det främst om journalister som har dödats i sitt yrke. Men även då samtalet glider in på journalister som råkar illa ut då de exempelvis avslöjar korruption så talas det endast om Latinamerika och Centralasien.

Vidare råkade jag av en slump se en tweet från Expressens chefredaktör Thomas Mattsson:

Jag svarade honom på Twitter att han inte bör glömma bort att i alla fall nämna den svenska förläggaren Gui Minhai, som nu suttit i kinesiskt förvar utan rättegång i nio månader för att ha publicerat böcker som ogillas av Kinas myndigheter.

Som väntat så ignorerades jag av Mattsson. I dag kollade jag dock på hans samtal med Schibbye och Stakson titulerat “När släpps Dawit Isaak?“, och återigen som väntat så nämndes inte Gui Minhai i ett enda andetag.

Expressens chefredaktör går till och med så långt som att säga att Dawit Isaaks fall drar extra stor uppmärksamhet internationellt eftersom han är “Europeiska unionens enda samvetsfånge”(!)

Trots att Mattson och de andra på scenen väl måste känna till att ytterligare en svensk samvetsfånge sitter inburad i Kina så väljer man att helt sonika bara ignorera detta. Varför?

Särskilt märkligt är detta eftersom Schibbye – som själv suttit fängslad under ett drygt år i Etiopien – vittnar om hur oerhört viktigt det är att under fångenskapen höra hur ens fall uppmärksammas i Sverige.

Stakson talar vidare om en “palett” av åtgärder som vidtogs då Schibbye satt fängslad; ett “anhörigperspektiv”, det “diplomatiska perspektivet” samt politiskt perspektiv och pågående förhandlingar. Hon ställer sig frågande om alla åtgärder vidtagits vad gäller fallet med Isaak, men nämner inte heller Gui som jämförelse.

Mattsson framhåller också att Expressens stjärnreporter Nicklas Svensson varje år i Almedalen ställt frågan om när Dawit Isaak kommer släppas fri.

Jag vill därför ställa frågan; när kommer Mattsson och Svensson ställa sig frågan om när Gui Minhai blir fri? När kommer Schibbye, som själv suttit i fångenskap, också försöka att kasta i alla fall lite ljus på Gui Minhai som går genom samma helvete just nu?

Och när kommer Sveriges radio uppmärksamma övergreppen mot pressfrihet och yttrandefrihet i Kina? Är det helt enkelt så illa ställt att Sveriges största tidningar och allmänna radio inte vet vad som sker i Kina; inte känner till att landet kidnappat en svensk? Eller varför är man annars inte intresserad?

Sveket är totalt mot de fängslade journalisterna i Kina som är fler än någon annanstans i världen. Sveket är ännu större mot svensken Gui Minhai som just nu hålls fångad av kinesiska myndigheter, tvingats avlägga falska erkännanden på tv och riskerar flera år i fängelse för sina böcker.

I morgon är jag på resande fot och har därför inte möjlighet att följa Sveriges radios seminarium “Vem tar ansvar för det fria ordet?”. Men om inte Kina ens nämns där så är någonting fel på riktigt.