2016- sida 3

Published on

Intervju med mig på SVT Kulturnyheterna

Under gårdagen intervjuades jag av SVT Kulturnyheterna med anledning av min svartlistning från Kina. Inslaget kan ses med medföljande text via SVT:s hemsida.

I inslaget intervjuas även Lars Moberg, SVT:s tidigare korrespondent i Kina. Liksom jag tidigare många gånger själv sagt, så understryker Moberg att det fanns hopp om politiska liberaliseringar då Xi Jinping blev kommunistpartiets nya generalsekreterare vid slutet av 2012, men att utvecklingen sedan dess tyvärr har gått åt helt motsatt håll:

– Jag flyttade till Peking 2012, precis när landet fick en ny ledare, säger SVTs utrikesreporter och före detta Asienkorrespondent Lars Moberg.

– Då var det många som tänkte att det kanske kunde bli en öppning i det väldigt slutna system som finns där. Inte demokrati över en natt, men en öppning. Men det har blivit precis tvärtom. Rättighetsaktivister och andra personer jag intervjuade i Kina under min tid där sitter fängslade idag.

Jag fyller i med att framhålla den oroande kombinationen av ett försvårat arbetsklimat för journalister och en tilltagande repression i samhället i stort:

Utvecklingen mot ett mer restriktivt samhälle där journalister får det allt svårare att göra sitt jobb är någonting som oroar Jojje Olsson.

– Om självständig rapportering av journalister i Kina minskar samtidigt som landet trappar upp försöken att sprida sin egen världsbild, då är risken att omvärlden helt enkelt inte förstår vidden av den repressiva utveckling som har skett i Kina de senaste två, tre åren.

Se inslaget genom att klicka på bilden nedan:

svtkultur

Published on

Publicerat: Miljoner nättroll i Kina

I det aktuella numret av magasinet Ping skriver jag ett uppslag om kinesiska myndigheters försök att kontrollera den allmänna opinionen på internet genom att anställa miljontals nättroll.

Artikeln tar avstamp i en ny rapport från Harvard som uppskattar att Kinas myndigheter varje år fabricerar cirka 488 miljoner inlägg och kommentarer på landets sociala medier och internetforum.

Många av dessa inlägg kommer de facto från myndighetsanställda, vars arbetsuppgifter innehåller att hålla ett öga på vad som skrivs på nätet. Enligt rapporten förväntas anställda vid exempelvis landets skattemyndighet eller domstolar att även ägna delar av sin arbetstid att ”moderera” internet.

Då detta sker ger de sig oftast inte in i längre diskussioner med de som kritiserar myndigheterna online. Det bästa sättet av avsluta en diskussion på är ju nämligen inte att börja argumentera, utan snarare att byta ämne och till exempel göra jämförelser som framställer väst i en negativ kontext.

Harvard har även tidigare forskat i ämnet, vilket jag också skriver om i artikeln:

Harvarduniversitetet uppskattade i en tidigare studie från 2013 att det fanns fanns 250 000 betalda kommentatorer på Kinas internet. Rapporten framhöll även att ”omfattningen och graden av sofistikation” för att selektivt censurera innehållet på internet och därmed forma det kinesiska folkets uppfattningar i känsliga frågor ”saknar motstycke i världshistorien”.

Besattheten med att kontrollera informationsflödet hade redan då resulterat i en ny, närmast unik industri med otaliga arbetstillfällen inte bara i form av betalda ”skribenter”, utan även vad gäller utvecklingen av ny teknik som programvaror och censurfilter.

Tänk så mycket nytta de resurserna hade kunnat gjort inom utbildning och sjukvård!

Ping är branschtidningen för akademiker som arbetar med kultur och kommunikation, och varje nummer kan läsas gratis i sin helhet online. Ni kan även läsa hela min artikel här nedan eller i större version via Scribd.

Published on

Tidningen Journalisten om min svartlistning från Kina

I dag skriver även tidningen Journalisten om min svartlistning från Kina. Artikeln är kort men mycket bra och sätter fingret på problematiken:

Plötsligt nekades han nytt visum, och det gamla visumet där en resa fortfarande fanns kvar drogs in. Jojje Olsson hade hört talas om att andra svenskar som nekats längre visum lyckats få kortare turistvisum via Hongkong. Men han fick avslag även där.

– Det måste alltså finnas någon slags svartlistning av mig. Andra längre visum kan bli nekade av olika skäl titt som tätt, men det är väldigt få svenskar som någonsin blir nekade turistvisum, säger Jojje Olsson.

(…)

För hans egen del innebär avslaget en stor omställning. Han har hela sitt sociala liv, sina vänner och sina ägodelar i Peking. Nu får han inte ens återvända för att tömma lägenheten.

– Allt är kvar, förutom en liten resväska som jag har med mig. Ambassaden har inte velat hjälpa mig.

Vill bara vara extra noga med att påpeka: Vad gäller ambassaden så handlar det inte om något krav från min sida om att de ska påverka kinesiska myndigheter att ge mig nytt visum. Det vet jag att de varken kan eller har rätt till.

Jag frågade blott om hjälp med att få undan mina saker, vilket visst inte heller var möjligt men det hade jag i ärlighetens namn heller inte väntat mig. I ett liknande fall 2011 blev studenten Sven Englund utkastad från Kina; inte heller han fick någon hjälp av svenska myndigheter med sina ägodelar.

Efter min artikel i Expressen i söndags har jag fått en handfull mail från svenskar som upplevt att de blivit otrevligt bemötta av ambassaden då de hamnat i nöd. Det gäller inte bara vid klammeri med rättvisan utan även med personskador och andra bekymmer.

Förmodligen ingår det inte i svenska ambassadens arbetsuppgifter att hjälpa medborgare i nöd annat än vid dödsfall eller liknande. Och då får det väl vara så. Själv har jag ju aldrig jobbat på ambassaden så jag vet i ärlighetens namn inte vilka plikter de har och inte har.

Då många av mina läsare ofta vistas i Kina vore det säkert nyttigt att känna till ambassadens policy om man skulle hamna i problem. Mitt fall har diskuterats en del i olika chatt-grupper, och någon som där givit insikt i hur ambassaden tänker är Björn Djurberg, som var informatör på svenska ambassaden i Peking 2014-2015:

djurberg

Inlägget är intressant. Till att börja med så handlar det i mitt fall alltså inte om att ”köra över kinesisk lag”, utan blott en fråga om en enklare tjänst efter problem med det ”kinesiska rättsystem” som Björn Djurberg talar sig varm om.

Detta rättsystem är utformat för att kinesiska myndigheter ska kunna sätta dit precis vem som helst. Regimen utövar total kontroll över domstolarna, där graden av fällande domar är högre än 99 procent. Lagarna stiftas av en regim i syfte att slå vakt om maktmonopolet, och inte av en folkvald församling som kan ställas till svars inför väljarna.

Om man som utländsk beskickning i Kina blint ska följa dessa lagar – och som Björn Djurberg antyder varken försöka påverka eller hjälpa – ja då är det ju med samma logik helt i sin ordning också att den svenska förläggaren Gui Minhai sitter i svenskt förvar. Kina säger ju att han brutit mot deras lagar!

Eller för den delen alla andra hundratals aktivister och journalister som sitter bakom lås och bom i Kina. Inga problem – ty de har ju brutit mot lagen!

Nu vill jag dock inte pådyvla hela den svenska ambassaden denna uppfattning, för jag vet att det också finns individer där som gör sitt bästa och verkligen försöker påverka. Vidare kan en tidigare informatörs inlägg på sociala medier inte ses som ambassadens officiella policy, även om formuleringen ”hjälp till självhjälp” säkert är ett bra rättesnöre.

Men Björn Djurbergs argumentation är också intressant på ett annat plan, för även han har nämligen själv jobbat ”illegalt” som frilansjournalist i Peking utan journalistvisum. Jag gav honom då flera gånger tips, råd och hjälp på traven.

Något senare fick han förvisso ett journalistvisum som ”stringer” för TV4, men slutade snart eftersom de ändå inte var intresserade av tillräckligt många inslag från honom.

Den tidigare journalisten gick sedan vidare till ambassaden och tycker nu det är rätt att svenska journalister inte får visum till Kina på grund av sin rapportering. Aldrig har väl uttrycket ”man blir som man umgås” passat bättre.

Published on

Vinnare i tävling, och det senaste om Gui Minhai

Förra veckan utlyste jag en tävling där de som gillar sidan för min tredje bok ”Det nya Kina” hade chansen att vinna min första bok i elektronisk form.

Jag har nu ”dragit” vinnarna som blev Hanna Holttinen och Josefin Persson Suorra! Grattis, jag kommer kontakta er via Facebook och sedan maila boken till er.

I går publicerade Expressen en två sidor lång artikel av mig om att bli svartlistad från Kina, samt den allmänt ökade repressionen i landet sedan Xi Jinping blev president och Sveriges stundtals väldigt tveksamma hantering av fallet med kidnappade förläggaren Gui Minhai.

Artikeln är just nu den mest lästa på Expressen kultur, och visade sig dessutom bara vara början på en tirad av artiklar och inslag om Kina och Gui Minhai just denna dag.

Senare samma kväll sände SVT dels ett inslag om Gui Minhais öde på Aktuellt, som inkluderade intervjuer med såväl hans dotter Angela Gui som utrikesminister Margot Wallström. Omedelbart efter aktuellt intervjuades Angela även i SVT:s program Agenda. De båda inslagen kan ses via SVT Play.

I samband med detta publicerade SVT även två artiklar i ämnet på sin hemsida; här och här. De har dessutom lagt upp en tidslinje över fallet Gui Minhai.

Och imorse publicerade Göteborgs-Posten en kulturkrönika av Emanuel Karlsten med rubriken ”Skamligt att glömma Gui och Dawit”. Där fastslås dubbelmoralen i att vi svenskar är självgoda för den tryckfrihetsförordning som vi haft i 250 år, medan vi samtidigt glömmer bort att svenska medborgare som Gui Minhai och Dawit Isaak sitter fängslade i utlandet för saker de skrivit. Ur artikeln:

Det är snart ett år sedan nu. Den 17 oktober 2015 tillfångatogs den svenske förläggaren Gui Minhai, 52 år, i sitt semesterhem i Thailand. Övervakningsbilder visar på ett kindnappningsliknande förfarande. Dagarna som följde försvann även hans kinesiska kollegor i en bokhandel i Hongkong, en efter en. Inga anhöriga underrättades. Tyst från alla myndigheter. Det var bara början.

(…)

Utrikesdepartementet påstår att de tar det på stort allvar och gör vad de kan. Men UD:s facit är inte särskilt smickrande. Sedan 15 år sitter göteborgaren och svensken, Dawit Isaak, i eritreanskt fängelse utan rättegång eller åtal. Även det eftersom att han utövade den svenska tryckfriheten. Som alltså fyller 250 år i år.

Men vad vet vi andra om det. Vi har ju knappt ens vett att uppmärksamma de svenskar som offrar sin frihet så att andra delar av världen ska få uppleva tryckfriheten. Det är så skamligt.

Under eftermiddagen kom även en text från Dagens Nyheters ledarskribent Gunnar Jonsson med rubriken ”En svensk i den kinesiska gangsterregimens klor”. Inte heller han skräder med orden vad gäller vare sig Kinas beteende eller Sveriges utåt sett mycket avvaktande hållning:

President Xi Jinping har dragit åt tumskruvarna under sina fyra år vid makten, och ryckt åt sig en ställning som ingen kinesisk ledare på två decennier. Han utnyttjar en kampanj mot korruption för att jaga verkliga och tänkbara politiska rivaler. Advokater och organisationer som försvarar mänskliga rättigheter förföljs. Censuren är vittomfattande.

I Hongkong har Kina lovat att garantera det politiska systemet, inklusive yttrandefriheten, men blir missnöjt när människor använder sig av den. Valet för en vecka sedan blev en öppen protest mot strypsnaran.

Kina beter sig som en gangsterregim. Sverige måste med större bestämdhet kräva bokförläggarens frihet. Lyssna på Angela Gui.

Published on

Jag skriver om Kina för Expressen

I dagens Expressen skriver jag två sidor om min svartlistning från Kina, samt den ökande repressionen i allmänhet i landet sedan Xi Jinping blev president 2013.

Givetvis tar jag även upp fallet med förläggaren Gui Minhai, som nu suttit i kinesisk fångenskap i elva månader under vilka svenska diplomater endast fått träffa honom en gång. Detta trots att Gui endast är svensk och inte kinesisk medborgare.

I artikeln kritiserar jag också svenska myndigheters hantering av fallet Gui Minhai. Utrikesdepartementet och Sveriges ambassad i Peking – som båda helt verkar sakna allt vad självdistans och självkritik heter – rynkar säkert på näsan och menar att de ständigt tar upp frågan med sina kinesiska motparter.

Det var i alla fall vad Utrikesdepartementets presstjänst sade då jag nyligen intervjuade dem i samband med en längre artikel om Gui Minhai som publiceras i ett av Sveriges största magasin om någon dryg vecka.

En av Utrikesdepartementets presskommunikatörer framhöll då att Sverige kommer ”fortsätta begära fullständiga klarlägganden från kinesiska myndigheter om vad som skett med Gui Minhai”.

Problemet är dock – som jag skriver i dagens Expressen – att Sverige inte vågar kritisera Kina offentligt utan istället hänger sig åt så kallad ”tyst diplomati”.

Men detta biter inte på Kina, som snarare ser tyst diplomati som ett tecken på svaghet och en möjlighet till ytterligare eftergifter. Om detta skrev bland annat Sophie Richardsson vid Human Rights Watch tidigare i veckan, i en läsvärd artikel med rubriken ”It’s Time to Rethink the World’s Approach to Human Rights in China”.

Till reportaget som kommer om någon dryg vecka intervjuade jag andra förläggare i Hongkong som poängterade vikten av att Sverige vågar sätter press på Kina tillsammans med exempelvis USA eller EU. Men det gör man inte. Istället är det ekonomi och handel som prioriteras, vilket jag skriver om i Expressen:

Under fjolåret kallade utrikesminister Margot Wallström Saudiarabien för en diktatur med hänvisning till bristande mänskliga rättigheter. Gott så. Men då Stefan Löfven bara någon vecka senare besökte Kina, vägrade såväl han som Wallström att kalla landet för diktatur.

Statsbesöket gick i stället åt till att främja det ekonomiska samarbetet. På samma statliga kinesiska tv-kanal som visade upp ”erkännanden” från Peter Dahlin och Gui Minhai talade Löfven varmt om de ”nyttiga handelsrelationer” som Sverige och Kina åtnjutit sedan 1600-talet. Ur ett ekonomiskt perspektiv är detta förståeligt; Kina använder allt oftare sin ekonomiska tyngd mot de länder som törs kritisera landets politik.

Jag skriver också om hur Sveriges ambassad inte kunde erbjuda hjälp med att ta vara på mina ägodelar efter att jag blivit svartlistad; ägodelar som innefattade dator och hårddiskar med känsliga uppgifter. Kan man inte ens göra något så litet, ja då är det väl kanske inte lustigt att man heller inte kan engagera sig mer för Gui Minhai.

Läs hela min text via Expressens hemsida, eller nedan via Scribd. Håll också ögonen öppna efter en handfull artiklar av mig på samma ämne som kommer publiceras i olika svenska medier under den närmaste månaden.

Published on

Utdrag ur min bok, kapitel 1

Tidigare i veckan kom min tredje bok ”Det nya Kina” ut för försäljning. Den kan beställas med fri frakt från bland annat Adlibris (201 kronor).

Någon gång i veckan kommer jag här publicera utdrag ur bokens tio kapitel för att potentiella läsare ska få en bättre idé vad boken handlar om. Jag börjar – föga överraskande – med kapitel 1 vars rubrik är ”Internet, media och informationsmonopolet”.

Där beskrivs närmare till vilka längder Kinas myndigheter på sistone har gått för att kontrollera landets internet och medier, och därmed behålla det informationsmonopol som kommunistpartiets maktställning är byggd på.

Kapitlet tar sin början i mikrobloggarnas uppgång och fall i Kina, med fokus på hur Sina Weibo kvävts under president Xi Jinping:

Sommaren 2013 höll Xi ett nu berömt tal om ideologi och propaganda, där han framförde sin ståndpunkt om att kontroll över internet är en fråga om liv eller död för partiet. Vid slutet av samma år lade Xi även grunden för en ny ”central ledningsgrupp för internetsäkerhet och information” och utsåg sig själv till gruppens ledare. Vid gruppens första sammanträde i februari 2014 beskrev statlig media dess syfte som en stark och auktoritär mekanism på central nivå i den kamp mot ”rykten” på internet som nu skulle intensifieras ytterligare. (En av medlemmarna beskrev senare också gruppens uppgift att ”föra kamp mot ideologisk penetrering” från ”utländska fientliga aktörer”.)

Xi beskrev vidare internet som ett slagfält för folkets tankar, vilket fick en välgrundad rädsla att infinna sig hos landets bloggare. Enligt The Telegraphs undersökning minskade aktiviteten i segmentet av användare vilka tidigare räknats som ”väldigt aktiva” med 74 procent mellan mars 2012 och december 2013. Också antalet inlägg från ”stora V” mer än halverades under 2014, vilket inte var särskilt lustigt med tanke på att en av dem vid namn Qin Zhuhui i april samma år dömdes till tre års fängelse för att ha spridit rykten om bland annat utbetalningar av kompensation efter tågolyckan i Wenzhou. Även antalet dagliga aktiva användare av Sina Weibo mer än halverades under 2014, från 54 till 25 miljoner.

Vidare ges även en kort bakgrund till censur och kontroll av internet i Kina:

Internet kom till Kina 1994 och redan 1997 utfärdade säkerhetsministeriet en rad regleringar som innefattade att internet inte får användas för att hota den nationella säkerheten eller avslöja statshemligheter. Året därpå initierades Kinas mekanism för censur av internet som ofta kallas ”Great firewall of China”. År 2000 jämförde ändå Bill Clinton Kinas internetcensur med att försöka spika fast jello på väggen. Några år dessförinnan spådde Rupert Murdoch att Kinas regim skulle falla i och med spridningen av satellit-tv.

Att liksom totalitära stater som Nordkorea eller Eritrea behålla informationsmonopolet genom isolering från omvärlden var nämligen aldrig något alternativ för Kinas myndigheter. Den metoden hade redan prövats under Mao Zedong, och en ny isolering skulle slå hårt mot den ekonomiska tillväxt som partiet nu rättfärdigade sitt maktmonopol med. Kinas myndigheter valde istället en annan lösning; man lade tidigt stora resurser på att kontrollera internets framväxt genom att erbjuda kinesiska alternativ till utländska tjänster.

Facebook, Twitter, Youtube och Blogspot har varit blockerade i Kina sedan 2009 eller tidigare utan att majoriteten av Kinas internetanvändare saknat dem, eftersom det finns inhemska versioner med samma funktioner. Under årens lopp har listan på blockerade utländska internetföretag och sidor därför kunnat växa stadigt. För att komma åt de ovanstående tjänsterna, samt exempelvis Google, Instagram och Dropbox, från Kina krävs ett virtuellt privat nätverk (VPN) – en oftast avgiftsbelagd mjukvara som leder om användarens internetuppkoppling till en utländsk server.

En omfattande beskrivning finns också kontrollen mot konventionella medier som tidningar och tv. Kritiska exempel ges på aktörer som Yahoo eller Facebook vilka på olika vis har hörsammat den kinesiska regimens krav i hopp om att få verka i Kina, samt till utländska medieföretag som idkat självcensur:

Sedan Xi Jinping tog makten har bland annat New York Times, Bloomberg, Reuters, Financial Times, The Economist och Wall Street Journal blockerats helt eller delvis i Kina. I likhet med de utländska internetföretagen, fruktar många nyhetsorganisationer att de helt ska stängas ute från den lukrativa kinesiska marknaden. I november 2014 blev det känt att Bloomberg höll tillbaka kritiska rapporter om Kina för att inte bli utkastade från landet helt och hållet – företagets största inkomst kommer nämligen från att sälja finansdata som man hämtar in på plats.

Då det avslöjades att Bloomberg höll inne med en känslig artikel om kopplingarna mellan affärsmän och politiker i Kina, avgick två av företagets reportrar som jobbade i Kina och en av dessa publicerade istället materialet i New York Times. Bloombergs ordförande Peter Grauer sade vidare våren 2015 att Bloomberg borde ha ”omvärderat” vissa publiceringar som inte är kopplade direkt till affärsnyheter, med tanke på risken för säljpotentialen som företagets data från Kina utgör. Grauer syftade på en prisbelönt rapport om korruption inom Xi Jinpings familj som publicerades 2013 och ledde till att Bloombergs hemsida genast blockerades i Kina.

Uttalandet fick även en av Bloombergs redaktörer i Kina att säga upp sig, och i en intervju uttrycka oro över hur Kinas maktelit påverkar rapporteringen från landet: ”Affärer och politisk makt är oundvikligen sammanlänkade överallt. Särskilt i Kina, där båda faktorer till stor del domineras av ett stort politiskt parti som inte valts fram men förbjuder fri information och fria idéer samt verkar bakom stängda dörrar. Brist på transparens och ansvar innebär korruption, brist på mänskliga rättigheter och miljöbrott. Då Kina globaliseras riskerar dess värderingar och utövande att sprida sig. Vem ska rapportera om detta ifall världens bästa journalister flyr?”

Kapitlet avslutas med en inblick i hur Xi Jinping personligen lägger stor vikt vid att kontrollera informationen, vilket innebär en mörk framtid för press- och yttrandefrihet i takt med att hans makt och personliga prestige växer i Kina:

Enligt Zhan Jiang, professor i journalistik vid Beijing Foreign Studies University, så tyder denna växande aggressivitet på en maktkamp inom kommunistpartiet. Det är viktigt för Xi Jinping att visa sina politiska rivaler och kritiker att han kan hålla internet under kontroll. Detta har enligt Zhan resulterat i det mest repressiva klimatet för media och internet sedan det nya århundradets början.

Ett kvitto på detta kom i februari 2016, då Xi Jinping personligen besökte redaktionerna för Kinas tre viktigaste partimedier: nyhetsbyrån Xinhua, tv-nätverket CCTV och tidningen Folkets dagblad. Vid ett symposium talade han om vikten att följa kommunistpartiets ledarskap och fokusera på ”positiv rapportering”. Xi underströk hur en av medias huvuduppgifter är att ”överföra centralkommitténs politiska tänkande till folket”. Ytterligare en uppgift sades vara att guida och ena allmänheten, samt se efter nationens bästa genom att ”berätta bra historier om Kina” för såväl inhemsk som utländsk publik.

Redaktionerna hade redan förstått budskapet. Vid CCTV möttes Xi av en skylt som sade att tv-nätverket välkomnar all inspektion, samt att det är så pass lojalt att dess ”efternamn är kommunistpartiet”. Dagen därpå hyllade Folkets dagblad Xis symposium på förstasidan och menade att all media som sköts av partiet eller regeringen är propagandaverktyg som måste ”heta kommunistpartiet i efternamn”. Deras uppgifter skrevs till att spegla och respektera partiets åsikter, samt älska och skydda partiet.

Låter detta som intressant läsning? Beställ då ”Det nya Kina” redan i dag!

Published on

Air China varnar för ”indier, pakistanier och svarta”

Dagens stora Kina-snackis är hur det statliga flygbolaget Air China, världens tionde största flygbolag, varnar sina resenärer att se upp för områden befolkade av ”indier, pakistanier och svarta” under sin vistelse i London.

Varningen utfärdas av flygbolagets magasin ”Wings of China” vars aktuella nummer innehåller en stor guide över den brittiska huvudstaden.

Guiden innehåller främst tips på typiska turistattraktioner och avslutas med en sektion vid namn ”Tips from Air China”. Där fastslås hur London generellt sett är en säker stad, med undantag för vissa etniska minoriteter:

airchinaFoto av tipset från världens tionde största flygbolag.

Rasistiska framställningar likt denna hör inte till ovanligheten i Kina, och det verkar vara svårt att lära sig någon läxa.

Senast i maj i år häpnade stora delar av världen över en tvättmedelsreklam där en smutsig och tafsande svart man knuffades ner i en tvättmaskin och kom tillbaka upp i form av en charmig och skinande asiatisk man.

Ni kan se den reklamsnutten här via InBeijing.

Published on

Aktivister skördar framgångar i val till Hongkongs parlament

Medan svensk media redan skriver spaltmeter om presidentvalet i USA som äger rum i november, så gick ett annat viktigt val av stapeln i helgen, nämligen det till Hongkongs lagstiftande församling.

Det politiska landskapet i Hongkong har genomgått dramatiska förändringar sedan Occupy Central för två år sedan. Flera av dem som då protesterade mot Kinas ökade inflytande har bildat politiska partier eller lanserat kampanjer för personligt deltagande i årets val.

Valet har föregåtts av flera kontroverser. Då Hongkongs myndigheter – som ofta beskylls för att vara lojala mot Peking – hösten 2014 försökte övertyga demonstranterna under Occupy Central att sluta protestera så uppmanade man dem att ställa upp i valet för att istället skapa förändring på demokratiskt vis.

Men inför valet så diskvalificerades flera kandidater som uttryckligen förespråkade självständighet från Kina. Stadens impopulära regeringschef Leung Chun-ying sade vidare att självständighet ”inte är en fråga om yttrandefrihet”, samt varande för att lärare vid stadens universitet som ens tillåter diskussion om självständighet riskerar förlora jobbet.

Relationen till Kina har varit den fråga som helt dominerat valet. Förenklat kan man säga att valet står mellan två läger; en sida som löst kallas för ”pro-Beijing” med lojalitet mot Kina. Samt då en sida som är emot närmare band till regimen i Peking, men som består både av mer moderata demokrater vilka vill behålla ”ett land, två system” och före detta aktivister vars uttalade mål är en ökad demokrati och i det långa loppet ofta självständighet.

Hongkongs lagstiftande församling består av 70 representanter, men det är bara 40 av dessa som väljs av stadens befolkning. Resterande 30 utses av olika grupper som företräder stadens näringsliv eller organisationer som av olika anledningar vill närma sig Kina.

Det är därför hopplöst för den mer demokratiska av de två olika sidorna att få egen majoritet, men samtidigt viktigt att behålla en tredjedel av platserna i den lagstiftande församlingen för att kunna lägga veto mot dramatiska lagförslag.

Helgens val har kallats ”det viktigast i Hongkongs historia”, vilket också avspeglade sig i det höga valdeltagandet. Nästan 60 procent av stadens röstberättigade invånare tog sig till valurnorna under söndagen, vilket med bred marginal var nytt rekord.

Likaledes blev valet en stor framgång för de demonstranter som under Occupy Central önskade utökad demokrati i Hongkong. Inte mindre än sex helt nya ansikten från denna nya del av det politiska landskapet i Hongkong röstades in i den lagstiftande församlingen.

Bland dessa märks Nathan Law, som var en demonstranterna under Occupy Central för två år sedan och nyligen bildade partiet Demosisto tillsammans med proteströrelsens förgrundsfigur Joshua Wong. Blott 23 år gammal blir han den yngsta medlem att någonsin ta plats i Hongkongs lagstiftande församling.

nathan lawNathan Law, 23 år gammal, den yngste medlemmen någonsin i Hongkongs lagstiftande församling. Till vänster syns hans partikamrat Joshua Wong.

Bland de övriga märks två unga aktivister från ytterligare ett nybildat parti vid namn Youngspiration samt en högljudd aktivist från gruppen Civic Passion, känd för sin stundtals aggressiva retorik mot Kina.

Valresultatet innebär att den demokratiska sidan behåller den tredjedel som behövs för veto. Men samtidigt utökar sidan inte det totala antalet platser i den lagstiftande församlingen. De unga aktivisterna tog nämligen nästan uteslutande plats i parlamentet på bekostnad av mer lågmälda demokratiska representanter från partier som hamnat i spelplanens mitt och vars existens därför är hotad.

Icke desto mindre var valet en stor källa till oro för de kinesiska myndigheterna. För bara två år sedan var det nästan tabu att ens nämna självständighet från Kina i Hongkongs politiska samtal. Nu innehåller den lagstiftande församlingen flera representanter som mer eller mindre öppet förespråkar en sådan självständighet.

Oron över valresultatet kunde också ses genom den munkavle som kinesisk media försågs med. Av över 300 kinesiska tidningar som China Media Project gått genom så nämndes valet i Hongkong av endast tre. Vidare var det bara en av tidningarna som nämnde valet på kinesiska.

Ytterligare en källa till oro för Peking är faktumet att stadens yngre befolkning genomgående röstade på tidigare aktivister eller demokratiska representanter. För att väga upp detta kom flera rapporter om hur pro-Beijing-sidan ”mobiliserade” äldre väljare genom att helt enkelt åka till deras hem och köra dem till vallokalerna.

Detta kunde ses genom att valdeltagandet för invånare över 61 år gamla ökade med över 23 procent, medan det totala valdeltagandet ökade med drygt 8 procent.

Published on

Vinn min bok i elektronisk form!

Få läsare av InBeijing har nog missat att min bok ”Det nya Kina” släpps denna vecka. Boken handlar om Kinas politiska, kulturella och samhälleliga utvecklingen på senare tid med fokus på de snart fyra år som president Xi Jinping varit kommunistpartiets ledare.

Boken innehåller tio kapitel som behandlar olika problem. Exempel på ämnen är korruption, utrikespolitik, mänskliga rättigheter samt de ökade spänningarna i Tibet och Xinjiang. Meningen är att berätta för läsare vad som egentligen sker i Kina, och tanken är att såväl nybörjare som rutinerade Kina-kännare ska lära sig något nytt från bokens innehåll.

Marknadsföring kommer givetvis ske från förlagets sida samt i form av recensioner, men jag kommer även anordna ett par tävlingar här på InBeijing där ni läsare kan vinna och samtidigt hjälpa till att sprida ordet om boken!

Jag har skapat en sida på Facebook för ”Det nya Kina” där jag kommer posta recensioner, erbjudanden, tävlingar och annat. Genom att gilla denna sida på Facebook kan ni nu vinna min första bok ”Peking – förändringarnas stad” i elektronisk form.

Många läsare har frågat om denna min första bok som tyvärr inte trycks längre. Men nu har ni alltså möjlighet att vinna ”Peking – förändringarnas stad” som e-bok bara genom att gilla sidan för ”Det nya Kina” på Facebook.

På söndag kommer jag dra två vinnare bland alla som gillar sidan. Om du redan har gillat sidan så är du också redan med i tävlingen!

Published on

Nya artiklar i flera medier om Gui Minhai

Under sensommaren har jag här på InBeijing med glädje uppmärksammat hur allt fler svenska medier till slut börjat rapportera om Gui Minhai, som kidnappades av kinesiska myndigheter i oktober i fjol på grund av sin förläggarverksamhet.

Jag har skrivit kontinuerligt om Gui Minhai sedan kidnappningen ägde rum. Men den främsta anledningen till den ökande uppmärksamheten kring fallet är utan tvekan den outtröttliga kamp som hans dotter Angela Gui för på egen hand.

I början av veckan skrev hon en artikel med rubriken ”Angela Gui: Svenskar går inte säkra för den kinesiska regimen” som publicerades i Dagens Nyheter.

Texten publicerades på den internationella dagen för påtvingade försvinnanden, och innehåller en uppmaning till inte bara myndigheter utan även ”alla som tror på yttrandefrihet och demokrati” att höja rösten för hennes fars fall.

Artikeln har sedan översatts till engelska av Hong Kong Free Press och till kinesiska av The Stand News. Båda är lokala publikationer i Hongkong.

Nu under söndagen skrev också Expressen om fallet. Kulturchefen Karin Olsson understryker med rätta vilket ”blekt genomslag” Kinas kidnappning av den svenska medborgaren Gui Minhai haft i Sverige, vad gäller såväl media som civilsamhälle.

I artikeln hänvisar hon till Angela och mig. Vidare skrider hon inte med orden i sin kritik av svenska myndigheters hantering av fallet:

Bloggen Inbeijing, som drivs av den Kina-baserade journalisten Jojje Olsson, rapporterade i juni från en presskonferens med en av de släppta förläggarna, Lam Wing-kee. Han berättade att regimen försökt pressa honom på kundlistan över bokköparna.

Angela Gui, uppväxt i Göteborg och Stockholm, kämpar för sin pappa. Hon har till och med berättat om fallet i USA:s kongress och vädjat om hjälp. Då hänvisade hon särskilt till hans svenska medborgarskap, det enda medborgarskap han har. En gång i tiden trodde han att hans svenska pass skulle skydda honom från kommunisternas tentakler.

Bortförandet av Gui Minhai och hans kolleger har fått stort utrymme i medier utomlands, men måttligt i Sverige. Och vad Margot Wallström och UD gör är höljt i den tysta diplomatin. Har vi hört den förut?

Till skillnad mot flera andra texter så pekas Margot Wallström och Utrikesdepartementet särskilt ut i Expressen. Det kan kanske vara nyttigt.

Under de kommande veckorna kommer ni få se flera artiklar av mig om Gui Minhai i olika svenska magasin och tidningar. Där framkommer det hur många – både i och utanför Sverige – som tycker att den ”tysta diplomatin” lämnar en hel del i övrigt att önska.

Published on

Senaste direktiven för kulturnyheter och film i Kina

Jag har på senaste tiden varit väldigt inaktiv på InBeijing, vilket har sina naturliga förklaringar som jag eventuellt kommer tala om vid ett senare tillfälle.

I dag vill jag dock bara som hastigast uppmärksamma den senaste utvecklingen inom ett område som jag tidigare följt noga, nämligen de kinesiska myndigheternas ambition att kontrollera landets kulturliv.

Bara under gårdagen publicerades två häpnadsväckande artiklar om detta. Den första i South China Morning Post, som förtäljer hur ett förbud nu utfärdats mot ”nöjesnyheter som främjar en västerländsk livsstil” eller västerländska kändisar, eller gör narr av så kallade kinesiska värderingar. Så här skriver tidningen:

An official notice issued by the State Administration of Press, Publication, Radio, Film and Television has ordered all news platforms, including radio, television, and new media, to ensure their reports about the world of entertainment and celebrities comply with the Communist Party’s ideologies and adopt a positive tone.

Reports that focus on Western lifestyles, the lives of celebrities, and give details of personal private matters, including love affairs and family disputes, must be “firmly prevented”, the notice added.

(…)

Each section of the work flow at news organisations needed to be closely monitored and all employees must take full responsibility to ensure that they do not report anything that could be considered as inappropriate, Xinhua reported the notice as saying.

Vidare blir samtliga nyhetsorganisationer nu skyldiga att etablera en mekanism för att övervaka den ideologiska inriktningen på deras arbete. De organisationer som bryter mot de nya reglerna kommer straffas genom offentlig kritik, avstängda program eller indragen licens för hela sin verksamhet.

South China Morning Post påpekar vidare att förbudet kommer samtidigt som nationella folkkongressen diskuterar antagandet av en ny lag för landets filmindustri; en lag som Time Magazine skriver närmare om.

Under ett möte tidigare i veckan kom Kinas högsta politiska rådgivare fram till att landets filmindustri måste fokusera mer på folket och ”styras av socialistiska kärnvärderingar”. Enligt Xinhua efterlyste vice premiärminister mer filmer med ”ryggrad, moral och värme”.

Time framhåller att tv-serier och filmer i Kina redan drabbats av en rad restriktioner. På senare tid har bland annat urringningar, tidsresor och one-night-stands förbjudits. Sedan juli har landets tv-kanaler tvingats reservera bästa sändningstid för program som framhäver ”socialistiska kärnvärderingar, patriotism och fin kinesisk tradition”.

Lagen som nu diskuteras och sannolikt kommer antas kräver ”excellens i såväl professionalism som moralisk integritet”. Som vanligt handlar det om svepande formuleringar, vilket leder till att vem som helst kan åka dit och därmed förvärrar självcensuren.

I en tid så Kina köper filmbolag i Hollywood kan regler likt dessa även drabba den globala filmindustrin. Time skriver nämligen att lagen även gäller kinesiska aktörer som jobbar med utländska filmer:

The proposed law also takes aim at a booming Chinese postproduction business that helps Hollywood churn out films more cheaply with local labor. Chinese companies will not be able work on foreign films that could “harm national dignity and interest of China, cause social instability, or hurt the national feeling.” Now that Chinese investors own Hollywood studios and cinema chains, the draft law could potentially hinder the global film-production process.

Published on

Kollektiva familjestraff allt vanligare i Kina

Nyligen skrev jag här på InBeijing om de advokater och aktivister som suttit anhållna i över ett år, varav fyra dömdes till fängelse i upp till sju och ett halvt år för två veckor sedan.

Denna vecka skriver Maya Wang vid Human Rights Watch om hur många familjemedlemmar till dessa advokater också har råkat illa ut under processens gång.

Då advokaten Li Heping kidnappades förra sommaren så fick hans familj ingen information alls om vart Li befann sig eller hur han mådde – och då hans fru fortsatte fråga så anhölls hon själv upprepade gånger.

När polis vid samma tid förde bort advokaten Wang Quanzhang så beslagtog de även hans samtliga bankkort vilket försatte hans fru i en svår finansiell situation. Polisen satte också press på hans föräldrar och syster att tvinga Wang till att ”erkänna” sin brott, och hela familjen befinner sig än i dag under övervakning.

Yuan Shanshan – fru till advokaten Xie Yanyi som också han bortfördes förra sommaren – anhölls i tre dagar då hon försökte få myndigheternas tillstånd för Xie att närvara vid begravningen för hans mor som gick bort under tiden då Xie satt i säkerhetstjänstens förvar. Hans fru var dessutom gravid och fick dåligt med mat och vatten samt hotades upprepade gånger av polisen då hon anhölls.

Då Xie satt i fångenskap vräktes Yuan tillsammans med sina tre barn från parets hem efter att hyresvärden utsatts för påtryckningar och hot av polisen. Hon vräktes även från sitt nya hem ytterligare en gång av samma anledning.

Maya Wang påpekar att just barn verkar ha blivit en vanlig måltavla då myndigheterna vill skrämma aktivister eller regimkritiker till tystnad:

Some of the government’s targets are very young children. Beijing lawyer Li Heping’s six-year-old daughter was refused entry to an acclaimed primary school because police would not grant her the residency permit she needed to enroll. The authorities also denied her and her 15-year-old brother passports, which would allow them to leave the country, claiming they were “state security threats.”

In another case, authorities confiscated the passport of Bao Mengmeng, the teenage son of detained lawyers Wang Yu and Bao Longjun, preventing him from pursuing studies in Australia. After he fled to Burma, he was snatched – presumably by mainland agents – and has since been detained under house arrest. Altogether, six children of lawyers have been barred from traveling abroad, many who want to leave to pursue education opportunities and escape harassment at home.

Som jag skriver i min nya bok, så är det en beprövad metod att straffa en brottslings nära och kära i Kina. Det skedde regelbundet under kejsartiden, och förfarandet återuppstod med råge när kommunistpartiet tog makten 1949 och hela familjer till ”jordägare” eller ”kapitalister” brännmärktes under de inledande reformerna.

Under kulturrevolutionen togs familjestraffen till ytterligare en nivå, då hela släkter kunde få sin framtid förstörd om de råkade komma från ”fel” klassbakgrund eller visade stöd för ”fel” politiska fraktion.

Efter kulturrevolutionen övergavs kollektiva familjestraff, men de senaste åren verkar utövandet av dessa som en skrämselmetod tyvärr ha gjort comeback. Här nedan följer några exempel som jag listar i min kommande bok:

* När journalisten Gao Yu vägrade ”erkänna” sina brott på tv 2014 anhölls även hennes son och polis hotade att anhålla fler familjemedlemmar om Gao inte avlade ett erkännande.

* Wen Yunchao, en internetaktivist som nu är bosatt i USA, har länge sagt att han inte vågar återvända till Kina ens på semester av rädsla för att kidnappas. I mars 2016 anhölls istället tre av hans familjemedlemmar då Wen misstänktes ligga bakom ett brev som krävde president Xi Jinpings avgång.

* Tre syskon till kolumnisten Chang Ping, som nu bor och verkar i Tyskland, anhölls vid samma tidpunkt sedan han skrivit om detta känsliga brev för tidningen Deutsche Welle.

* Journalisten Shorhet Hoshur lämnade Kina redan 1994 och jobbar nu för Radio Free Asia där han rapporterar om förhållandena i den oroliga provinsen Xinjiang. Sommaren 2014 dömdes en av hans bröder till fem års fängelse för att ha ”hotat den statliga säkerheten” genom att ha talat på telefon med Hoshur, och förra sommaren arresterades även hans andra två bröder.

* Liu Xia, fru till Liu Xiaobo, sitter fortfarande i den strängaste av husarrester sedan hennes make fick Nobels fredspris 2010.

* Advokaten Gao Zhishengs dotter förföljdes länge av säkerhetstjänsten och hela hans familj var under konstant bevakning innan de lyckades fly till USA.

* Chen Kegui, brorson till den blinda advokaten Chen Guangcheng, fick påhälsning av 20 män som spöade på honom och hans familj sedan hans farbror lyckats fly till USA. Efter att Chen fått tag på en kökskniv och jagat männen på flykt dömdes han till tre års fängelse för att ha skadat tre av männen som bröt sin in i huset.

* Utlänningar utgör ingen undantag. Flickvännen till svenska aktivisten Peter Dahlin arresterades tillsammans med honom tidigare i år. Frun till britten Peter Humphrey, som paraderades på statlig tv 2013 för spionanklagelser, dömdes till fängelse tillsammans med sin man.

Listan kan tyvärr göras ännu längre. Dock syntes det enligt Maya Wang under de uppmärksammande rättegångarna för två veckor sedan att många familjer inte låter skrämma sig till tystnad:

Despite the pressure, the families have not stayed silent. Several lawyers’ wives have courageously banded together and organized protests against their husbands’ detentions, argued with the police about blatant violations of the law and issued public letters demanding their husbands’ release. Even with the new convictions, it’s unlikely that they are going to back down.

Li Wenzu told the media that before the crackdown she “was constantly worried and … felt hopeless.” Now, she says, “I feel I’m a useful person who can think what I can do for other [victims] …The crackdown has changed me.”

Detta, menar Maya Wang, är ett tecken på att metoden med kollektiva familjestraff är kontraproduktivt. Snarare än att tysta ner missnöje har straffen inspirerat en ny generation aktivister att höja rösten.

Published on

Nya artiklar om Gui Minhai i Dagens Nyheter

För ett par veckor sedan uppmärksammades den svenska förläggaren Gui Minhai i en ledarartikel i Dagens Nyheter. På det följde inslag om Gui i SVT:s Aktuellt och Sveriges Radio.

Under fredagskvällen publicerade Dagens Nyheter så ytterligare två artiklar om Gui, baserade på en lång intervju med hans dotter Angela Gui som de reser till England för att träffa.

Redan i inledningen av intervjun beskrivs Angelas ”växande frustration”, då hon citeras säga: ”Det som har hänt min pappa har fått alldeles för lite uppmärksamhet i Sverige. Tonen måste skärpas, innan det är för sent.”

Hon uttrycker rädsla över kinesiska regimens strategi att låta fallet falla i glömska genom att dra ut i tiden. Det har nu gått nästan exakt tio månader sedan hennes far försvann från sin semesterbostad i Thailand, och minimal information har kommit från Kina sedan dess.

Kina försöker också tysta Angela genom meddelanden från hennes far. Då hon först i januari uttryckte misstankar om att hennes fars försvinnande har med hans förläggarverksamhet att göra, kom snart ett textmeddelande från hennes far fullt av grammatikfel där det bland annat stod: ”Om någon frågar om mig, var snäll att var tyst”.

Angela beskriver det som ”uppenbart” att hennes far utsatts för påtryckningar från Kinas myndigheter, eftersom han tidigare flera gånger uttryckt hopp om att det svenska medborgarskapet skulle innebära visst skydd om regimen gav sig på honom. Men väl i kinesisk fångenskap säger sig Gui Minhai nu plötsligt vilja ge upp sitt svenska medborgarskap och avsäger sig hjälp från svenska myndigheter.

Eftersom Gui Minhai fortfarande har mycket släkt kvar i Kina så misstänker Angela att myndigheterna satt press på honom genom hot mot familjen. Det är en vanlig strategi från kinesiska regimens sida, och bland annat svenska Utrikesdepartementet och svensk polis har därför avrått Angela från att resa till Asien.

Men samtidigt verkar Utrikesdepartementet inte lägga ner hela sin själ i fallet. Enligt Dagens Nyheter använder sig UD ”av så kallad tyst diplomati”, vilket många anser inte varit någon särskilt effektiv strategi. Angela säger: ”UD gör säkert så gott de kan. Men jag hoppas att de förstår att det är tid att öka pressen på Kina nu.”

Dagens Nyheter har även sammanfattat Utrikesdepartementets ”engagemang” i frågan:

I februari i år fick den svenska ambassaden i Peking träffa Gui Minhai. Efter detta har man begärt att få träffa honom igen, men detta har inte beviljats. Senast togs frågan upp vid ett möte med kinesiska företrädare var den 29 juli. Då ställdes en rad frågor som man fick ett löfte om att få svar på i närtid, berättar Veronica Nordlund, presskommunikatör på UD.

”Vi har allt sedan han greps arbetat med att hitta en lösning. Jag förväntar mig svar från Kina i närtid och UD och ambassaden kommer att fortsätta arbeta aktivt för att bringa klarhet i ärendet”, skriver utrikesminister Margot Wallström (S) i ett uttalande.

Den långa artikeln med intervjun följs upp av en kortare kommentar från Dagens Nyheters Kina-korrespondent Torbjörn Pettersson, som kallar Gui Minhais fall för ”en rättsskandal”.

Han kallar även med rätta Gui Minhai för ”Sveriges andra samvetsfånge”, och ifrågasätter varför hans namn inte är lika känt som Dawit Isaak.

Vidare beskriver även han den kinesiska regimens strategi med att tysta ner såväl sin offer som den pågående repressionen i allmänhet, och efterlyser en klarare linje från svenska myndigheters sida:

Tystnad är då alltid vad som eftersträvas. Tystnad som uppstår på grund av rädsla för att vara nästa måltavla. Tystnad för att myndigheter aldrig anser sig behöva ge svar på frågor. Tystnad för att Kinas egen lag och rätt ignoreras. Och senare, tystnad för att saken fallit i glömska.

(…)

Skillnaden den här gången är att standardformuleringen från Peking ekar tomt. Gui Minhai är ingen inre kinesisk angelägenhet. Han är svensk, och tio månader är en lång tid.

Den hittillsvarande svenska förtegenheten tas sannolikt som ett svaghetstecken. Sverige måste våga höja rösten.

Det är nu viktigare än någonsin att inte ge efter för hot och våld som kräver tystnad. Dela därför denna artikel med någon du känner redan i dag.

Published on

Intervjuer med partitidningen Global Times

Tack för alla generösa bidrag på Patreon men framför allt Swish (0730705573) som gör att jag kan lägga ner mer tid på InBeijing! Påminnelse: Ni som satt över minst 200 kronor via Swish vänligen maila mig för att få ett digitalt exemplar av min första bok.

I veckan har Quartz publicerat två intressanta artiklar om tidningen Global Times, inklusive ett besök på deras kontor och sällsynta intervjuer med såväl chefredaktören Hu Xijin som de ”utländska experter” tidningen anställer.

Global Times är en tabloid som ges ut av partitidningen Folkets Dagblad. Dess engelska upplaga publiceras i såväl Europa som USA och Afrika. Tidningen uppmärksammas ofta på grund av sina nationalistiska och aggressiva ledarartiklar.

Exempelvis har tidningen på sistone uppmanat till militär attack mot ”papperskatten” Australien, sagt att krig med Taiwan är oundvikligt och kallat fjolårets bästa film i Hongkong för ett ”hjärnvirus”. Redaktionen försvarar ofta och gärna Xi Jinpings repression mot mänskliga rättigheter och civilsamhället.

Chefredaktören Hu Xijin var själv en av demonstranterna på Himmelska fridens torg 1989, men har även tjänstgjort i armén och umgås nu ofta med tjänstemän från utrikesministeriet och säkerhetstjänsten. Hu menar att dessa tjänstemän ofta delar värderingarna och tonen i Global Times.

Första artikeln innehåller en intervju med Hu som framför åsikten att vad som är bra för kommunistpartiet är bra för det kinesiska folket. Han anser att Global Times därmed verkar i det kinesiska folkets intresse genom att försvara myndigheternas ståndpunkter.

Quartz påpekar att Global Times popularitet har växt i takt med Kinas allt mer aggressiva utrikespolitik, och att tidningens rapportering kan vara effektiv eftersom många läsare inte har tillgång till andra nyhetskällor, exempelvis vad gäller den kidnappande svenska aktivisten Peter Dahlin:

Hu mocked the New York Times (link in Chinese) after it ran an interview with Peter Dahlin (paywall), a Swedish activist who was arrested and deported for running a human rights organization in China. “Some Western media portray Dahlin as a positive figure,” he wrote. “They seem to think as long as a person causes troubles in China’s politics, or promotes Western values, whatever moves he takes are justified.”

Because China blocks the New York Times and numerous other foreign publications, many Global Times readers only know about Dahlin’s case from state media reports. (Dahlin worked with local lawyers to provide legal training and assistance for human rights advocates, and denied any wrongdoing after he was deported from China.) But readers embraced Hu’s theory of sinister foreign forces, and went even further in online comments under the editorials. “He should have been shot dead right after the arrest,” one wrote.

Quartz andra artikel fokuserar på de ”utländska experter” som är anställda av Global Times bland annat för språkredigering men även för att skriv artiklar i sektioner som sport eller nöje.

Dessa ”experter” lockas med en betydligt högre lön än sina kinesiska kollegor, men vad tycker de egentligen om att jobba för den kinesiska propagandamaskinen? Anställda som Quartz intervjuar uttrycker olika åsikter:

Foreigners work for Chinese state media, including the Global Times, for all kinds of reasons. Some just want to stay in China with a well paid job that isn’t being an English teacher, Mitchell said, while others are “idealists” who think they will “convert the publication to a western point of view.” And others are in it for the novelty value. “I once helped the Communist Party with the propaganda machine—it’s funnier than anything,” one former foreign editor, who asked not to be named, said. He said he didn’t feel embarrassed working with the Global Times, but some did leave because they were sick of serving the party.

Det är dock sällan dessa ”experter” får skriva om politik, och vid Global Times finns också särskilda möten för känsliga frågor som endast den kinesiska personalen medverkar i. Den andra artikeln visar även exempel på hur också den lokala personalen ibland känner obehag inför tidningens kompromisslösa innehåll.

Published on

Sveriges Radio P1 om förtryck i Kina, intervju med Angela Gui

De senaste veckorna har större medier som Dagens Nyheter och Aktuellt på Sveriges Television uppmärksammat såväl den ökade repressionen i Kina som den svenska förläggaren Gui Minhai som befinner sig i kinesisk fångenskap sedan oktober i fjol.

Detta var också fokus i dagens drygt 40 minuter långa avsnitt av Radiokorrespondenterna i Sverige Radio P1. Programmets värd var Hanna Sahlberg som är radions korrespondent i Peking; gäster var bland andra Gui Minhais dotter Angela Gui, och Malin Oud som länge jobbat med mänskliga rättigheter i Kina.

Samtalet i studion gav en tydlig bild över hur rättssäkerheten i Kina försämrats de senaste åren, samt hur regimen allt oftare använder sig av framtvingade erkännanden som ett verktyg för att skrämmas och visa sin makt.

Detta tydliggjordes ytterligare genom en intervju med Angela Gui, som berättade utförligt om fallet med sin fars kidnappning. Det mest påfallande med intervjun var hur otäckt det är att bli hållen i mörkret och inte få någon information om vad som pågår med sina anhöriga.

Hela inslaget kan höras här nedan eller via Sveriges Radios hemsida. Intervjun med Angela börjar 15 minuter och 30 sekunder in i inslaget:

I inslaget trycks det särskilt mycket på faktumet att fallet med Gui Minhai knappt har uppmärksammats i svensk media, vilket jag ofta har skrivit här på InBeijing men som förnekats av flera etablerade journalister.

Det är därför extra viktigt att detta inslag – liksom Aktuellt under gårdagen – framhäver att Gui är svensk och endast svensk, samt att fallet förtjänar mer uppmärksamhet i svensk media och i det svenska civilsamhället.

Fallet jämförs också med den fängslade journalisten Dawit Isaak. Ola Wallin, ordförande i Internationella Förläggareföreningen IPA, är en av dem som kommenterar jämförelsen. Han har även varit på plats i Kina och talat med kinesiska tjänstemän om Gui Minhai, men inte fått ”något av substans” från samtalen.

En annan viktig aspekt som framhävs i inslaget är den kinesiska propagandan; hur myndigheterna försöker påverka omvärlden genom att trumma upp falska anklagelser mot regimkritiska individer. Malin Oud vittnar också om hur detta får många svenskar att tvivla.

Published on

SVT Aktuellt om repression och framtvingade erkännanden i Kina

Nyligen här på InBeijing har jag skrivit om hur kritik mot Kina blir allt vanligare i svensk media, samt den obehagliga trenden med framtvingade erkännanden i tv som en del av den växande repressionen i Kina.

Och under gårdagen körde SVT:s Aktuellt ett flera minuter långt inslag om just det allt hårdare samhällsklimatet i Kina med fokus på dessa ”erkännanden” i statlig tv som under Xi Jinping drabbats dussintals individer, bland annat svenskarna Peter Dahlin och Gui Minhai.

Aktuellts inslag är bra och tvekar inte att påpeka hur Gui Minhai är svensk medborgare som suttit i kinesisk fångenskap sedan oktober. Man framhäver också med största tydlighet att dessa ”erkännanden” inte är genuina utan har tvingats fram.

wang yu svt aktuelltAktuellt visar utdrag av Wang Yus erkännanden under gårdagen. Klicka på bilden för att titta på SVT Play. Inslaget om Kina börjar från och med minut 16.

Inslaget följs av ett kort inslag med journalisten och tidigare Kina-korrespondenten Ola Wong som på ett bra och balanserat vis förklarar hur repressionen i Kina förvärrats under Xi Jinping, och att framtvingade erkännanden är ett maktverktyg som kinesiska kommunistpartiet använt sig av sedan 1930-talet.

Positivt att se hur allt fler svenska medier till slut börjar uppmärksamma den oroande utvecklingen i Kina. Men det behövs fortfarande att rapporteringen blir såväl vanligare som mer allvarsam och korrekt.

Published on

Kinesisk attack mot australiensisk OS-simmare

Tack vare er läsares generösa stöd på Paetron och Swish (0730705573) kunde jag förra veckan skriva tre inlägg om de viktiga rättegångarna mot kinesiska advokater och aktivister som då ägde rum, samt mekanismerna bakom de framtvingande ”erkännanden” på tv som blivit allt vanligare under Xi Jinpings tid som president.

Tänkte i dag belysa något mer lättsamt, nämligen rivaliteten mellan simmarna Sun Yang och Mack Horton samt kinesiska internetanvändares hot mot det australiensiska simlöftet sedan han tagit vm-guld före den kinesiska publikfavoriten.

De båda gjorde upp i 400 meter fritt i helgen och problemen började redan i uppvärmningspoolen där Sun enligt uppgift ska ha stört Horton genom att skvätta vatten på honom.

Horton valde dock att ignorera Sun i poolen. Som svar på en fråga från media om incidenten sade Horton kort att han ”inte har tid eller respekt för dopingfuskare”. Kommentaren gjordes mot bakgrunden att Sun testades positivt för den stimulerande substansen trimetazidine vid de kinesiska mästerskapen 2014 och stängdes av i tre månader.

Väl i finalen snodde Horton guldet framför näsan på Sun med knapp marginal, och upprepade på presskonferensen efteråt att han ser det som problematiskt att Sun fortfarande tävlar trots att han tidigare testats positivt för doping.

Reaktionen på Hortons vinst och kommentarer blev stark på internet. Otaliga kinesiska användare av Facebook och Instagram (som ju är blockerade i Kina) överöste Horton med hot och förlöjliganden, och krävde att han skulle be Sun om ursäkt.

thornton simningMack Hortons Instagram efter helgens guldmedalj. Den första av de två kommentarerna på kinesiska ifrågasätter om det inte är Horton själv som har dopat sig. Den andra säger att han ska knulla Hortons mor.

Då Sun blev avstängd menade han nämligen att substansen fanns i en hjärtmedicin som han använde för tillfället, och att dopningen därmed inte var medveten. Kinesiska simförbundet valde också att stänga av Sun under en relativ kort period och dessutom ”i hemlighet”, så att han skulle kunna delta i asiatiska mästerskapen senare samma år. (Domen blev känd i omvärlden först månader senare.)

Det var dock inte första gången Sun Yang skapade kontroverser. Vid OS i London 2012 ställde han till en scen i uppvärmningspoolen genom att hamna i slagsmål med en brasiliansk kvinnlig simmerska som han försökte armbåga och sparka.

Också 2013 blev han avstängd av det kinesiska simförbundet efter att ha kört en Porsche rakt in i en buss utan körkort.

Kinas simförbund har dock denna gång slutit upp bakom Sun och kräver en ursäkt från Horton. Xinhua citerar simförbundet som – föga överraskande – menar att Hortons kommentarer ”sårar känslorna” mellan de båda ländernas simmare:

”We have been noticing what has been said in the past two days by Horton, who launched a malicious personal attack [on Chinese swimmers],” Chinese swim team manager Xu Qi said on Sunday.

”We think his inappropriate words greatly hurt the feelings between Chinese and Australian swimmers. It is proof of a lack of good manners and upbringing. We strongly demand an apology from this swimmer.”

Att ”såra det kinesiska folkets känslor” är en standardfras för utlänningar som enligt Kinas myndigheter vill landet illa; något exempelvis Peter Dahlin tvingades säga under sitt framtvingade erkännande på statlig kinesisk tv.

Statliga Global Times ville inte vara sämre och skrev i dag en ledare där som med anledning av incidenten målade ut Australien som ett land ”i utkanten av civilisationen” med ett kolonialt förflutet. I artikeln står bland annat: ”Vi vet inte om det är Horton som är dum eller australiensisk media som är ond, eller om det bara är Australien om har en annorlunda moralisk standard”.

Bland de som hittills fått be om ursäkt till Kina detta OS finns det australiensiska tv-nätverket Seven efter att de klippt till reklam då den kinesiska truppen marscherade in under invigningen.

Även Rios olympiska kommitté pressades till en ursäkt efter att de hängt upp Kinas flagga i ”fel vinkel” under en prisceremoni. (Det visade sig senare att flaggorna var tillverkade i Kina.)

Mack Horton och Sun Yang har ännu en duell kvar att utkämpa i detta OS, nämligen på distansen 1 500 meter fritt vars försöksheat börjar på fredag.

EDIT: Det visade sig senare att flaggorna inte var tillverkade i Kina, utan i Brasilien.

Published on

Meningen med framtvingade ”erkännanden” på kinesisk tv

Under veckan har jag skrivit om de fyra advokater och aktivister som dömts till hårda fängelsestraff, och dessutom med mekaniska röster ”erkänt” sina brott i kinesisk tv.

Dussintals framtvingade erkännanden av denna sort har ägt rum sedan Xi Jinping blev president, och inkluderar de två svenskarna Peter Dahlin och Gui Minhai.

I fallet med Gui var humbugen särskilt påfallande; han ”erkände” att han lämnat in sig själv för ett brott som skedde tio år tidigare och bar dessutom två olika tröjor på tv vilket visar att inspelningen skett vid olika tillfällen.

Många läsare och vänner har frågat mig hur det är möjligt att någon skulle kunna gå på det så uppenbart iscensatta erkännandet. En svensk blogg kallade rent av Peter Dahlins erkännande ”en förlust för alla inblandade” eftersom ingen möjligtvis kan ha bedömt inslaget som genuint.

Men det finns värre exempel ändå. Förra veckan sågs Lin Zuluan, en demokratisk vald ledare i det upproriska samhället Wukan i södra Kina, ”erkänna” sina tillkortakommanden på statliga tv-nätverket CCTV.

Inslaget börjar med att en polisman frågar: ”Vad behöver du erkänna för oss i dag?” Lin påbörjar sedan en väl inpluggad harrang om att han inte förstår sig på lagen och därför tagit mutor i ”alla sorters projekt”. Efter att ha kommit till denna insikt har Lin enligt filmen lämnat in sig frivilligt till polisen och de juridiska myndigheterna.

lin zuluanDen demokratiskt valda byledaren Lin Zuluan ”erkänner” sig vara korrupt på kinesisk tv

Lins video har setts över 70 miljoner gånger bara på plattformen Tencent TV, och diskuteras flitigt på sociala medier i Kina. BBC citerar många internetanvändare som kritiserar såväl faktumet att Lin läser efter manus som att han avkrävs ett erkännande innan rättegång. En av dem går så långt som att säga att myndigheternas skamlöshet är det största problemet med erkännandet.

Vilket syfte tjänar då de framtvingade erkännandena om vare sig utlänningar eller kineser tror på dem? Kommer inte betydelsen av dessa erkännanden att devalveras ju fler som görs?

Till att börja med så finns det utan tvivel många kineser som går på erkännandena, eller i alla fall många nationalister som vill gå dem så till den grad att de sedan används som argument för att Kina hotas av ”utländska krafter”.

Men framför allt slår bland andra David Bandurski vid China Media Project huvudet på spiken då han påpekar att offentliga erkännanden är en historisk företeelse i Kina, som aldrig har handlat om att visa upp ett fungerande rättssystem eller att de påstådda brottslingarna genuint ska ta ansvar för sina handlingar.

Det handlar snarare om maktdemonstration och underkastelse. Genom att kabla ut flera förödmjukande erkännande på tv under kort tid så visar Xi Jinping med all tydlighet vilka han anser vara kommunistpartiets fiender samt att ingen barmhärtighet kommer ges till dessa individer.

Denna åsikt framfördes även av Maya Wang vid Human Rights Watch och Eva Pils vid King’s College London i New York Times i veckan:

By airing the abject confessions and accusations of a sweeping, conspiratorial antiparty coalition, Mr. Xi’s administration was “putting civil society in all its forms on trial, and vilifying them as an anti-China plot,” Maya Wang, a researcher on China for Human Rights Watch, said in emailed comments.

“The trials thus serve two purposes: to punish the activists, but also to use them to bolster President Xi’s claims,” she said.

(…)

The legal proceedings and the drumbeat of propaganda appeared better meshed than ever, said Eva Pils, a legal scholar at King’s College London who has long studied human rights lawyers in China. “It does feel rather like a program that has been rolled out,” she said. “It’s a trial process that serves the purpose of projecting the power of the state and casting human rights advocates as enemies.”

New York Times artikel framhåller även hur de allt fler tv-sända ”erkännandena” dessutom är ett tecken på myndigheternas nervositet över att social oro ska sprida sig i en tid då Kinas myndigheter får allt fler problem:

Jitters about the economy as growth slows and debt grows, international friction over China’s territorial claims, and Mr. Xi’s general antipathy to Western influence have reinforced the party’s longstanding fears that public ire over corruption and official abuses could one day spring into outright rebellion with backing from abroad. Preparations for a national leadership shake-up late next year — always a tense process — could amplify those worries, some argue.

“This is generally a symptom of the extreme stress the Chinese political system is under,” said Carl Minzner, a professor of law at Fordham University who studies politics and law in China. “A slowing economy, fierce internal political struggles and a pervasive fear of social unrest have fueled rampant official paranoia towards civil society and rights activists.”

This week’s trials were accompanied by newspaper editorials and several videos amplifying the party’s message that China is the target of conspiratorial subversion, backed by Western capitals or even planned by them. It calls such efforts “color revolutions,” a term taken from upheavals in former Soviet states.

De framtvingade erkännandena i statlig tv är alltså ett användbart maktverktyg även om många inte går på dem. De förstärker Xi Jinpings narrativ om att Kina är hotat av en utländsk konspiration. Men framför allt visar de vem som bestämmer och vad följderna blir för dem som inte rättar in sig i ledet, särskilt då myndigheterna utsätts för allt svårare utmaningar såväl inrikes som utrikes.

Published on

Nya, hårda fängelsedomar mot advokater i Kina

Tack vare er läsares generösa stöd på Patreon och Swish (0730705573) har jag haft möjlighet att i veckan skriva långt om de viktiga rättegångarna mot kinesiska advokater och aktivister. Fortsätta gärna att stödja, och till er som ännu inte fått det utlovade exemplaret av min bok, vänligen maila till jojje@inbeijing.se.

Tidigare i veckan skrev jag om hur Wang Yu, som suttit anhållen i över ett år, ”erkände” sina snedsteg som anställd vid advokatfirman Fengrui.

I det framtvingade erkännandet, som visades på tv av flera stora medier i Kina, sade sig Wang ha blivit utnyttjad av ”utländska aktörer” som vill störta kommunistpartiet, och förkastade dessutom sina kollegor för att vara ute efter pengar och berömmelse.

Fengrui stod mitt i korselden då kinesiska myndigheter förra sommaren plötsligt anhöll närmare 300 advokater och aktivister i en enda svepande aktion. Minst sexton av dessa satt fortfarande i fångenskap och väntade på rättegång vid tidpunkten för Wang Yus ”erkännande”.

Omedelbart efter hennes framträdande började så rättegångarna mot några av de kollegor hon förkastat. Under veckans gång har inte mindre fyra advokater och aktivister dömts till hårda fängelsestraff på fyra dagar.

Det mest uppmärksammade fallet rör Zhou Shifeng, som grundade Fengrui 2007 och sedan dess varit företagets ordförande. Han dämdes under gårdagen till sju års fängelse för ”omstörtande verksamhet”.

Även Zhou visades upp på statlig kinesisk tv och tvingades innan domen att ”erkänna” såväl brott som samröre med utländska aktörer, skriver bland annat New York Times:

At Mr. Zhou’s trial on Thursday, prosecutors portrayed him as a radical who conspired with foreign governments and advocacy groups to hold protests and take on cases aimed at undermining the Communist Party.

“They were actively pulling me to their side and using me to continue attacking China’s judicial system,” Mr. Zhou was quoted as saying in a confession released by the Tianjin court.

Mer konkret anklagades han för att manipulerat den allmänna opinionen och skadat den nationella säkerheten genom att sprida omstörtande tankar.

Zhou beskylldes även för att ha arbetat tillsammans med aktivisterna Hu Shigen, Zhai Yanmin och Li Heping i syfte att ”uppmuntra advokater att uppmärksamma känsliga rättsfall” samt med att ”betala demonstranter för att störa det juridiska systemet”.

zhou shifengZhou Shifeng paraderades på statlig kinesisk tv i veckan.

Under onsdagen hade just Hu Shigen dömts till sju och ett halvt års fängelse för omstörtande verksamhet. Enligt statlig media hade även Hu ”erkänt” samröre med
”utländska anti-kinesiska krafter” och dessutom att han konspirerade tillsammans med advokater från Fengrui om hur man får advokater att ta sig an känsliga rättsfall.

Hu leder även en kristen församling och enligt hans närstående grundar sig domen främst på hans aktiviteter i kyrkan samt förespråkande av religionsfrihet och yttrandefrihet.

Redan 1992 dömdes Hu till fängelse bland annat för att spridit information om massakern vid Himmelska fridens torg 1989. Hans blev fri igen först 2008, efter sexton år bakom galler, och blir nu alltså inlåst på nytt.

I tisdags dömdes Zhai Yanmin, en av Hus vänner och följeslagare, till en tre års villkorlig fängelsedom efter att ha ”erkänt” sig skyldig till omstörtande verksamhet. Han beskylldes bland annat för att ha skrikit slagord och viftat med flaggor.

Den fjärde och sista domen delades ut i dag under fredagen, då den kristna aktivisten Guo Hongguo fick en tre års villkorlig dom för omstörtande verksamhet. Han sades ha försökt vända allmänheten mot myndigheterna för att omkullkasta det socialistiska systemet, vilket han fått utbildning för i utlandet.

Innan domen hade Guos fru Fan Lili brutit ihop utanför rättssalen. Hon var upprörd över att inte ens fått reda på datumet för sin makes rättegång, samt faktumet att Guo ännu inte kunnat träffa parets sexton månader gamla son.

Inte heller vid de andra rättegångarna tilläts familj, vänner eller ens advokater till de åtalade att medverka. I fallet med Zhou och Hu delades de långa fängelsestraffen ut efter en process som bara varade ett par timmar.

USA:s utrikesministerium har varit snabba och tydliga med sin kritik mot rättegångarna.

Bland annat New York Times beskriver vidare hur dessa fall med all tydlighet visar på det allt tuffare samhällsklimatet under president Xi Jinping:

“Authorities have sent a strong warning to all Chinese lawyers with this sentence,” Frances Eve, a researcher for Chinese Human Rights Defenders, an advocacy group, wrote in an email. “Carrying out the legitimate duties of a lawyer to provide a robust defense for your client and to defend the rule of law is intolerable to the Chinese Communist Party.”

The government used to permit some level of activism by rights lawyers, allowing them to move forward with protests and petitions. But since Mr. Xi, the most influential Chinese leader in decades, rose to power in 2012, the party’s grip on civil society has tightened. Activists worry that tolerance for dissent in Chinese society will erode even further.

Yang Jianli, a well-known Chinese dissident who lives in the United States, said the risks were growing for those seeking to expand civil rights in China.

Published on

Ännu ett framtvingat erkännande på kinesisk tv

Jag har tidigare här på InBeijing skrivit om hur svenskarna Peter Dahlin och Gui Minhai under årets gång tvingats avlägga framtvingande erkännanden på kinesisk tv. ”Erkännanden” av denna sort sker nu med en sådan regelbundenhet att de nästan slutat skapa rubriker.

Senast i raden är advokaten Wang Yu, som nu i veckan släpptes efter ett år i fångenskap utan åtal eller rättegång, sedan hon i en video sagt att ”utländska krafter” använt hennes tidigare advokatfirma Fengrui för att ”underminera Kinas myndigheter”. Bland annat Washington Post rapporterar:

Wang told Oriental Daily she and her colleagues were trained by unspecified foreign forces to ”attack” and ”smear” the Chinese government. The training sought to instill ”Western universal values and notions of democracy and human rights.”

Wang, who has been held without trial for a year, then goes on to accuse these forces, not Chinese authorities, of holding her hostage. “They used my family and I, taking us hostage to smear the party and attack the Chinese government,” she says.

One of the strangest sections of the interview is when Wang, who has devoted much of her career to human rights, denounces a European human rights award she won.

Oriental Daily är den tidning i Hongkong som först publicerade den ”exklusiva” intervjun med Wang Yu, vilken senare spreds till otaliga statliga medier i Kina. I videon lovar hon alltså att inte acceptera utmärkelser eller priser från utländska organisationer för sitt arbete, med motiveringen ”jag är kines, och jag accepterar endast den kinesiska regeringens ledarskap”.

Detta kommer påpassligt sedan Wang i början av juli tilldelades Ludovic Trarieux International Human Rights Prize, och sedan American Bar Association just tillkännagivit att de kommer belöna Wang med ett internationellt pris för hennes kamp för mänskliga rättigheter.

Wang säger sig vidare ångra ”opassande utlåtanden” i tidigare intervjuer med utländska journalister, och bedyrar vidare att nu vill lägga det förflutna bakom sig och ”inte längre kommer låta sig utnyttjas” av fientliga eller utländska krafter. Samtidigt beskyller hon sina kollegor i Fengrui för att vara ute efter efter rikedomar och kändisskap.

Med tanke på att bland andra Peter Dahlin och Lam Wing-kee nyligen trätt fram och berättat att de tvingats avlägga liknande ”erkännanden” under hot så råder det knappast några tvivel att även Wang Yus framträdande är fabricerat. Vidare har varken Wangs familj eller advokater underrättats om hennes frisläppande, och de har heller ännu inte fått träffa henne.

wang yuWang Yu ska nu enligt uppgift vara ”fri” efter ett år i fångenskap och ett framtvingat erkännande på tv.

Under det senaste året har allt fler ”erkännanden” börjat dyka upp på kinesisk tv.

Förutom de redan två nämnda svenskarna och flera av deras kollegor har advokaten Zhang Wei tvingats erkänna sitt samröre med utlänningar efter att ha erbjudit laglig hjälp till kristna, och journalisten Wang Xiaowei erkänna att han orsakat Kinas börskrasch genom sin rapportering.

Andra uppmärksammade fall av framtvingade erkännanden på tv innefattar Huang Liqun, Gao Yu, Chen Yongzhou, Ilham Tohti och Charles Xue.

Videon med Wang kommer dessutom bara ett par veckor efter att Zhao Wei, en 24 år gammal praktikant inom juridik, avlagt ett misstänkt erkännande via South China Morning Post där hon säger sig ångra sin aktivism och sitt yrkesval.

Wang Yus fall ges särskild uppmärksamhet eftersom hon var den första av närmare 300 advokater som anhölls i en enda svepande operation under juli i fjol. Hon försvann efter att mitt i natten ha skickat ett textmeddelande till sin vän om flera okända män höll på att bryta sig in i hennes bostad, vars elektricitet och internet plötsligt stängts av.

Tre månader senare – alltså oktober 2015 – syntes Wang Yu i tv för första gången då hon bröt ihop tillsammans med sin man Bao Longjun efter att de fått beskedet att deras sextonårige son arresterats då han ”olagligen” försökt fly till Burma eftersom hans pass beslagtagits.

Efter sitt ”erkännande” har Wang Yu nu chansen att för första gången på över ett år återse sin son och sina övriga familjemedlemmar. Den ynnesten har inte de minst 16 advokater som anhölls förra sommaren och nu väntar på rättegång för omstörtande verksamhet, bland annat Fengruis ordförande Zhou Shifeng.

1 2 3 4 5 … 7