2016- sida 2

Published on

Min klasskamrat misshandlas av kinesisk polis

Under gårdagen publicerade BBC en video innehållandes ett försök att intervjua en fristående kandidat i de kommande lokalval som ska hållas i Kina.

I syfte att utföra den på förhand bestämda intervjun åkte reportern John Sudworth, tillsammans med kameraman och min tidigare klasskamrat Lily Lee, hem till kandidaten i fråga för att tala med henne.

Väl där möttes de dock av minst 20 civilklädda män som handgripligen hindrade dem från att träffa kandidaten. Flera av dem bar vapen som batonger. Efter någon halvtimme började saker och ting bli otäcka, när männen beslutade sig för att jaga iväg teamet från BBC med våld.

Sudworth fick ta emot flera slag mot huvud och kropp. I slutet av videon ses även hur Lily attackeras av en handfull civilklädda man som knuffade henne till marken och försökte ta den mobiltelefon hon använde för att filma våldet mot sina kollegor.

bbcEn sekvens av videon som kan ses i sin helhet via BBC:s hemsida

Lily och hennes kollegor mår efter omständigheterna bra. Dessvärre är veckans attack mot BBC ingen isolerad händelse.

I dag skriver nämligen The Guardian om den senaste undersökningen av Foreign Correspondents’ Club of China, baserad på intervjuer med drygt 100 utländska journalister i Kina.

98 procent av de intervjuade anser att förutsättningarna för deras arbete inte lever upp till internationell standard. Liksom BBC:s reporter i videon ovan uppger 57 procent av de svarande att de hindrats fysiskt från att utföra sitt arbete, ofta av okända civilklädda män.

Än vanligare är det tyvärr att lokala medarbetare likt Lily utsätts för allt värre behandling. Polis eller säkerhetstjänst kallar dem allt oftare till ospecificerade möten där de får höra att de är ”förrädare” som sprider fördomar mot Kina.

Tidigare i år har polis även uppsökt Lilys föräldrar i hennes hemstad, för att få dem att sätta press på henne att inte jobba för utländsk media.

Över en fjärdedel av journalisterna uppgav vidare att även deras intervjuobjekt och källor förföljts. När AP tidigare i år intervjuade en kvinna som blivit lurad på pengar på internet så anhölls hon av polis i flera dagar.

Utvecklingen har lett till att många helt enkelt inte längre vågar låta sig intervjuas av utländsk media, skriver The Guardian:

People have also become reluctant to talk to foreign journalists because of intimidation, a further denial of press freedom. One FCCC member said: “More people (mostly academics, NGOs) tell you straight up that being interviewed by foreign media is not an option. One NGO specified: ‘out of self-protection.’”

And a US brodcaster said: “Many old sources, particularly scholars, who have long been media-friendly, are now too scared to be interviewed.”

Händelserna är knappast någon blixt från klar himmel, med tanke på Reportrar utan gränser nu rankar Kina på plats 176 av 180 vad gäller global pressfrihet, bakom länder som Somalia och Iran.

För den vill veta mer om de senaste årens tilltagande förföljelse mot media i Kina så skrev jag en lång artikel om detta i tidningen Journalisten tidigare i höstas, vilken ni kan läsa som PDF via min hemsida.

I min senaste bok ”Det nya Kina” finns vidare ett helt kapitel dedikerat till detta ämne, med rubriken ”Internet, media och informationsmonopolet”.

Published on

Kinas har ”världens minst fria internet”

För andra året i rad rankar Freedom House Kina sist i världen på sin globala lista över ”internet freedom”.

Visserligen saknas något dussin länder på listan, bland annat Nordkorea. Men Kina hamnar icke desto mindre nu efter länder som Syrien, Kuba, Iraq och Etiopien då det gäller förekomsten av ett fritt internet. 2014 kom Kina ”bara” trea från slutet på samma lista.

Men kontrollen över Kinas internet har enligt Freedom House förvärrats betydligt de senaste två åren. I rapporten framgår bland annat att Kina gjort sig skyldiga till ”de värsta övergreppen” i hela världen inom området under det gångna året:

The Chinese government’s crackdown on free expression under President Xi Jinping’s “information security” policy is taking its toll on the digital activists who have traditionally fought back against censorship and surveillance. Dozens of prosecutions related to online expression have increased self-censorship, as have legal restrictions introduced in 2015. A criminal law amendment added seven-year prison terms for spreading rumors on social media (a charge often used against those who criticize the authorities), while some users belonging to minority religious groups were imprisoned simply for watching religious videos on their mobile phones.

Rapporten från Freedom House kommer samtidigt som Kina inleder tredje upplagan av det årliga spektaklet ”World Internet Conference” i staden Wuzhen.

Under förra årets konferens närvarade president Xi Jinping personligen och gav ett tal om ”cybersuveränitet” – ett nytt koncept som ska ge varje regering rätt att kontrollera bestämma över ”sitt internet” utan protester från omvärlden.

Reportrar utan gränser uppmanade redan i fjol till en bojkott av konferensen. Journalister från bland annat New York Times var över huvudtaget inte välkomna. Dock var flera västerländska politiker och företagsledare snabba att närvara, vilket jag skriver mer om i min bok ”Det nya Kina”:

En insikt om vart Kina vill ta internet i framtiden gavs under ett event vid namn World Internet Conference i december 2015. Där höll Xi Jinping ett tal angående sin vision om ett internet baserat på ”cybersuveränitet”, vilket innebär att varje land ska ges rätt att bestämma över sitt eget internet samt att övriga nationer och aktörer ska respektera dessa regler. Liksom ett eko från utrikespolitiken sade Xi att ingen har rätt att ”blanda sig i andra länders inre angelägenheter”. Alltså vill Xi att omvärlden inte bara ska acceptera utan även omfamna Kinas internetcensur, och att Kina i utbyte kommer att försvara andra länders internetcensur. (Enligt Reportrar utan gränser har Kina redan exporterat teknik för censur och övervakning till länder som Kuba, Zimbabwe och Vitryssland.)

I ett tal sade Lu Wei, chef över Kinas internet, att det inte alls förekommer någon internetcensur i Kina utan att myndigheterna blott ”reglerar” vissa delar av innehållet. Ordvalet syftar till att legitimera det globala internet som Kina förespråkar, där varje lands myndigheter har full kontroll över sitt eget intranät med omvärldens samtycke. Vid konferensen närvarade en dryg handfull statsöverhuvuden från auktoritära stater, men även flera chefer från västerländska internetföretag. Bland annat vd:ar från Netflix och Airbnb höll tal. Också chefer från Apple, Linkedin, IBM, Microsoft, Facebook och Wikipedia deltog.

Det finns mycket som är ironiskt med denna ”konferens”, vars främsta syfte givetvis är att skänka legitimitet till den allt hårdare kinesiska kontroller av internet.

Exempelvis kan de utlänningar som besöker konferensen åtnjuta ett helt fritt internet utan censur, medan kinesiska journalister som närvarar vid samma konferens fortfarande får brottas med den sedvanliga censuren och kontrollen.

Kanske skulle man kunna tro att västerländska aktörer skulle hålla sig borta från årets konferens med tanke på händelserna i fjol, samt den allmänna utvecklingen av Kinas internet som ett verktyg att fängsla regimkritiker.

Men Tech in Asia rapporterar i dag att chefer från bland annat Linkedin, Facebook och Amazon infinner sig vid konferensen i år igen.

Varför? Jo, deras närvaro förbättrar nämligen företagens chanser att göra affärer i Kina. Ett exempel så gott som något på hur effektivt Kinas myndigheter utnyttjar landets ekonomiska tyngd, samt hur västerländska företagsledare snällt rättar in sig i ledet.

Published on

Trump var det bästa som kunde hända Kina

Donald Trump har ofta varit tuff i sin retorik mot Kina. Men just som Foreign Policy skriver i en artikel med rubriken ”China Just Won The U.S. Election”, så gläds Kina givetvis över en amerikansk president vars högsta prioritetsområden inte inkluderar yttrandefrihet eller USA:s roll som världspolis.

Jag skrev under gårdagen ett inlägg om detta på Finansliv, där jag bland annat framhåller att Trump sannolikt kommer vara relativt avvaktande vad gäller såväl Kinas framfart i Sydkinesiska havet som kritik gällande övergrepp mot mänskliga rättigheter:

Exempelvis har Trump under sin valkampanj ofta i bekymrade ordalag talat om de ”dyra allianser” USA har med länder som Japan, Sydkorea och Taiwan. Dessa allianser går i princip ut på att USA garanterar att försvara dessa länder mot Kina, bland annat med hjälp av stationerad trupp och generös försäljning av militär utrustning.

Vad gäller utrikespolitik hade Hillary Clinton utan tvekan varit tuffare än Trump och sannolikt även tuffare än Obama. Hon har ett gediget track record att stå upp för militära allianser och fruktar varken hård retorik eller våldsamma handlingar.

Trump menar istället att USA:s allierade borde betala för det militära skydd de länge åtnjutit. Denna hållning kommer sannolikt även få länder som Vietnam, Filippinerna och Burma att se på USA som en opålitlig bundsförvant och därmed se sig tvingade till allt större eftergifter gentemot Kina.

Överlag har Trump ofta talat om en mindre aktiv amerikansk utrikespolitik, vilket sannolikt gör USA mindre benäget att kritisera Kinas beteende i frågor som Hongkong eller Xinjiang och Tibet.

Vidare kommer USA i fortsättningen inte heller ha lika stor hävstång vad gäller att kritisera övergrepp mot mänskliga rättigheter i Kina. Och kanske har Trump inte ens önskan att så göra; han har ju tidigare uttryckt beundran för diktatorer som Saddam Hussein och Vladimir Putin.

Att kritisera Kina för bristande transparens i det politiska systemet eller militärbudgeten blir givetvis svårt för en amerikansk president som inte ens vill visa upp sina egna skattepapper. Detsamma gäller den tills nu ofta förekommande amerikanska kritiken mot bristande yttrande- och pressfrihet i Kina.

Det amerikanska presidentvalet ger även Kina möjlighet att inte bara framhålla hur västerländsk demokrati kan splittra ett helt samhälle, utan även resultera i en ny ledare som helt saknar politisk erfarenhet. Detta vore otänkbart i Kina där alla toppolitiker har arbetat inom partiapparaten i årtionden – låt vara att det sker i ett slutet och ofta korrupt politiskt system.

Kinesiska myndigheter vet också att kapitalisera på det kaotiska valet i USA genom selektiv mediarapportering, skriver bland annat South China Morning Post:

The authorities tried to limit coverage of polling day, ordering mainland websites to steer clear of live coverage or broadcasts and to avoid “excessive” reporting of the story, according to a source briefed on directives from mainland censors.

Mainland media were also told by censors to report “in a timely manner” on any scandals during the presidential election and to criticise “in depth” political abuses, according to the source.

Beijing Foreign Studies University communications professor Qiao Mu said Beijing was trying to dictate the media narrative about the US election to discredit the process.

“They want to make the Chinese people believe that Western democracy is bad,” Qiao said.

Då valet pågick i USA under gårdagen var bevakningen i kinesisk media nästan obefintlig. Bland toppnyheterna på tv, i tidningar och internet dominerade istället innehållet i ytterligare ett av president Xi Jinpings tal.

Men då resultatet stod klart var statlig kinesisk media snabb med att beskriva valutgången som ”en känga mot konventionell amerikansk politik”. Enligt Global Times bevisade valet att USA:s politiska elit aldrig stått längre från landets låg- och medelklass. (Samma kritik framförs ju ofta mot Kinas ledare.)

Beijing News påpekade å sin sida att USA:s nya president helt saknar politisk erfarenhet och ofta sviker sina löften. Detta, menar tidningen, gör det svårt att uppfatta USA:s ställning i betydelsefulla frågor vilket kan orsaka stor ekonomisk oro. Resonemanget är givetvis en indirekt hyllning till det kinesiska systemet, där stabil ekonomisk tillväxt prioriteras framför demokratiska rättigheter eller allmänna val.

Kort sagt är ledarna i Peking mer än nöjda över en amerikansk president vars egna tillkortakommanden omöjliggör skarp kritik mot Kinas brister, och som dessutom inte har ambitionen att stoppa den kinesiska framfarten i Sydkinesiska havet genom villkorslöst beskydd av långtida allierade.

Man gläds även över faktumet att västerländsk demokrati – återigen – resulterat i en tydlig polarisering och valet av en ledare vars kvalifikationer kan ifrågasättas.

Published on

Recension av min bok i Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad

Förra veckan recenserade Göran Leijonhufvud min senaste bok ”Det nya Kina” för Helsingborgs Dagblad. Recensionen, med rubriken ”Sprickorna i den kinesiska muren”, publicerades även online på Sydsvenskans hemsida.

Någon har tidigare ifrågasatt bokens negativa ton vad gäller den politiska situationen i Kina. Är det verkligen så illa ställt som jag vill ge sken av?

Leijonhufvud är själv är en inbiten Kina-veteran som redan under tidigt 1970-tal var korrespondent för Dagens Nyheter i Peking. Han har sedan dess följt Kina nära, och är därför kunnig nog att förstå hur utvecklingen gått åt fel håll under de senaste åren:

Det är en jobbig men nödvändig bok som journalisten Jojje Olsson skrivit om Kina. Jobbig därför att han sammanfattar en alltmer deprimerande utveckling. Boken blottlägger en sällan skådad maktkoncentration, allt allvarligare kränkningar av mänskliga rättigheter och en ny öppet aggressiv hållning som stormakt.

Recensionen återger hur kommunistpartiet installerar videokameror vid landets universitet, att ”oliktänkande” nu godtyckligt kan dömas till flera års fängelse enligt nya svepande lagar och faktumet att advokat nu blivit ett riskyrke även om man bara försvarar rättigheter som finns inskrivna i Kinas grundlag.

Det råder alltså ingen tvekan om att Leijonhufvud delar min – och snart sagt alla seriösa Kinakännares – bild om att samhällsklimatet försämrats betydligt sedan Xi Jinping blev president 2013.

Leijonhufvud menar därför att jag gör en ”viktig insats” men min bok samt med min rapportering för svensk media. Dock innehåller recensionen även kritik mot bokens utformning och upplägg:

Boken är en förtjänstfull sammanställning av tio problemområden sedan Xi Jinping kom till makten 2012. Men jag föreställer mig att flera av kapitlen kan vara tröglästa för alla som inte är så bevandrade i Kina. Han staplar kronologiska exempel på utvecklingen på en ganska torr men ändamålsenlig prosa. Han hade vunnit på att sovra i materialet och i stället rita upp linjerna mer tydligt.

Jojje Olsson har bott nio år i Peking. Det märks knappt. Det är väldigt lite färg och närvaro, väldigt få egna intervjuer eller egna upplevelser. Han förlitar sig tungt på utländska mediers i stort sett goda Kinabevakning och texten är full av anglicismer.

Kritiken är berättigad. Att prioritera bort färg och närvaro var ett medvetet beslut, för att få plats med så mycket fakta om de senaste årens utveckling som möjligt.

I samråd med mitt förlag siktade jag nämligen på att hålla bokens längd till cirka 300 sidor. En längre bok skulle inte bara innebära högre tryckkostnader och pris, utan även skrämma bort potentiella läsare på grund av högt sidantal.

”Det nya Kina” är helt enkelt till för läsare som på 300 sidor vill veta så mycket som möjligt om utvecklingen i Kina under de senaste åren. Den som är ute efter efter färg och närvaro gör nog bäst i att istället köpa en roman, eller kanske Leijonhufvuds senaste bok om Kina som med både politiska intriger och personliga skildringar är nästan 900 sidor lång.

Men själv beslutade jag mig alltså för att hålla personliga upplevelser och karaktärsframställning till ett minimum, för att istället fokusera på relevant bakgrundshistoria och fakta till varje kapitel. Det innebär förvisso att prosan kan framstå som ”torr”, men jag anser det viktigare att den i detta fall är ”ändamålsenlig”.

I recensionen tar Leijonhufvud även upp situationen med mitt nekade visum:

Sedan boken gick till tryck har han själv blivit en illustration till svårigheterna med att rapportera från den nya stormakten. Utan motivering fick han i juli nej till att förlänga sitt visum. I och för sig är det inte tillåtet att rapportera från Kina utan en formell ackreditering som journalist och Jojje Olsson har hela tiden använt sig av turistvisum. Ändå är hans svartlistning ett exempel på den hårdare visumkontroll som även kan drabba de ackrediterade kollegerna, liksom affärsman och andra.

Som jag tidigare nämnt här på InBeijing och i andra sammanhang så stämmer det visserligen att jag inte haft någon ackreditering som journalist i Kina. Men samtidigt har jag heller inte använt mig av turistvisum sedan 2004.

Jag har istället haft en rad andra olika visum – affärsvisum, arbetsvisum och studentvisum – just likt många andra frilansare i Kina som inte vågar ansöka om journalistvisum utan en stor medieorganisation i ryggen. Då är risken nämligen stor att man istället blir utkastad, vilket tidigare hänt en av mina klasskamrater från Hongkong.

Att rapportera på turistvisum i sju år hade varit såväl dumdristig som praktiskt taget omöjligt. Leijonhufvud har bett om ursäkt för att han missuppfattat min visumsituation och har lovat försöka få till stånd en rättelse. Men det är främst en bisak i en kort men annars pricksäker recension.

Kan en bok om politik och samhälle innehålla för mycket fakta? Köp ”Det nya Kina” och bedöm själv! Den finns nu att beställa på Bokus såväl i tryckt upplaga (205 kronor) som e-bok (154 kronor).

Published on

Rapport från PEN America om Gui Minhai

Under helgen släppte PEN America en ny, drygt 50 sidor lång rapport vid namn ”Writing on the Wall: Disappeared Booksellers and Free Expression in Hong Kong”. Innehållet diskuterar den allt sämre yttrandefriheten i Hongkong, med fokus på den kidnappade svenska förläggaren Gui Minhai och hans kollegor.

Rapporten menar att brittiska och svenska myndigheter agerat alldeles försiktig i frågan, vilket framför allt beror på en rädsla att uppröra Kina och därmed riskera att skada handelsrelationer och annat ekonomiskt utbyte.

Under rubriken ”The International Community’s Response” sammanfattas hur media, politiker och civilsamhälle i olika länder reagerat på kidnappningarna av de fem förläggarna. I delen som gäller Sverige citeras jag, tillsammans med en rad andra aktörer som också menar att reaktionen varit alldeles för svag.

Märkbart är att Gui Minhais dotter Angela Gui under årets bokmässa upptäckte hur flera svenskar som i yttrandefrihetens namn under mässan kampanjade för den fängslade journalisten och förläggaren Dawit Isaak, samtidigt inte hade en aning om vem Gui Minhai är:

Michael Caster, an American human rights advocate and former colleague of Dahlin, wrote in an op-ed on the anniversary of Gui’s disappearance that “Sweden’s unwillingness to push his case as forcefully as we might expect if he was a natural born citizen” has played into China’s goal of “attempting to block his access to international support” by refusing to acknowledge Gui’s Swedish citizenship.

Another critic, Beijing-based Swedish journalist Jojje Olsson, put it forcefully in a January 2016 article: “Sweden’s authorities have so far shown little interest in helping the Swedish citizen Gui Minhai. This may sadly be because Gui is not ethnically Swedish and does not have a Swedish last name.” To support his claims, Olsson pointed to a collection of Twitter comments by journalists criticizing Sweden’s “reluctan[ce] to say anything,” including one by New York Times correspondent Michael Forsythe arguing, “If Gui had blonde hair and blue eyes, ya gotta wonder.”

Sweden’s government rejects these assertions, stating, “Ethnicity or any prior citizenship does not influence how the consular mission is carried out.” But Sweden has emphasized an approach of “quiet diplomacy,” preferring inter- governmental interactions over extensive public expressions of concern, and defining the case primarily as a consular one.

Where Sweden has made public statements, Caster notes, it has often been in response to high-profile developments: The denunciatory statement by Foreign Minister Wallstrom in late January, for example, came after Dahlin’s televised “confession.” Wallstrom addressed both Dahlin and Gui’s cases in her brief statement. A September statement from Wallstrom publicly calling for an end to Gui’s detention came after Gui’s daughter Angela Gui made a public appeal on Swedish television.

This October, Swedish legislator Hans Linde argued, in a legislative inquiry to the foreign minister, that “as the media attention has increased” and as other governmental and inter-governmental bodies have taken up the issue, the Swedish government “needs to change its strategy.” Dahlin himself recently critiqued Sweden’s “quiet diplomacy” approach, concluding in an October 29 interview with Sweden’s SVT News that Sweden could more forcefully advocate for Gui: “How long has it actually been without any response from China on Gui Minhai? Should we wait another year before we start thinking about other activities to support him?”

Speaking with PEN America, Angela Gui shared her views on the insufficiency of the diplomatic route, noting that while such an approach may have originally seemed to offer China a “quiet exit” in her father’s case, it has clearly failed to achieve that purpose. As she explained:

”It’s been clear for months now that if they wanted to find a quiet exit, they would have done so already. And it’s quite clear to me that what they want to do is keep my father for as long as possible, and if the international community stays quiet, it’s just going to be forgotten about and the Chinese will keep him as long as they like.”

Angela Gui also expressed concern that the Swedish media had not done enough to raise awareness among the public that one of their citizens remains in incommunicado detention. At the Gothenburg Book Fair in September, she noted:

”I saw people campaigning at the book fair, activists who were asking people to sign a petition on behalf of Dawit Isaak [a Swedish journalist imprisoned in Eritrea since 2001]. I asked them, What are you doing for the case of Gui Minhai? And they responded, ’Who is that?’ Almost a year since my father was abducted, that’s really a shocking response.”

Förutom Gui Minhai med kollegor så ger rapporten en gedigen bakgrund till relationen Kina-Hongkong, samt hur Kinas växande inflytande över Hongkong har lett till en klar försämring av stadens en gång så välkända yttrande- och pressfrihet.

Exempelvis påpekas att elva av de sexton butiker på Hongkongs flygplats som tidigare sålde politiskt känsliga böcker har stängt, samt att försäljningen av samma litteratur minskat drastiskt i helhet. Anledningen är åtgärder som hot och nya bestämmelser från kinesiska myndigheter.

I rapportens sista del utfärdar PEN America en rad rekommendationer till olika myndigheter och andra aktörer, om hur de bör agera för att visa respekt för yttrande- och pressfrihet och i förlängningen även för mänskliga rättigheter. Följande rekommendationer ges till Sverige:

To the government of Sweden

* Strongly consider more public avenues of diplomacy and engagement in order to obtain the release from incommunicado detention of Swedish citizen Gui. This response may include additional and more forceful public expressions of concern from Sweden’s highest officials, open discussion of Gui’s case by the Riksdag or by other government bodies—with such discussion culminating in official conclusions and recommendations for further government engagement—and consideration of political ramifications in light of China’s continued denial of consular access.

* Commit to additional public statements denouncing the continued lack of consular access to Gui.

* Continue to publicly call for a full and public explanation of the circumstances regarding the disappearance, continuing detention, and apparent coerced confession of Gui.

Rapporten kan läsas i sin helhet här nedan, i större version via Scribd eller PEN Americas hemsida.

Published on

Xi Jinping stärker sin ställning med ny titel som ”kärnledare”

Under förra veckan hölls ett av årets största politiska möten i Peking, då hundratals höga tjänstemän från landets alla hörn närvarade vid det så kallade ”sjätte plenumet”. Mötet kan även ses som en förberedelse för den nittonde partikongressen som äger rum nästa höst, där en ny politbyrå med uppgift att leda Kina de kommande fem åren ska utses.

Som jag tidigare skrivit här på InBeijing så existerar många meningsskiljaktigheter inom partitoppen. Många analytiker har främst pekat på en maktkamp mellan president Xi Jinping och premiärminister Li Keqiang.

Li har under sin tid vid posten fråntagits flera ansvarsområden som Kinas premiärministrar traditionellt besuttit, och allt mer hamnat i skuggan av sin mäktiga president. Och mycket pekar nu på att det slutna politiska mötet förra veckan innebar ytterligare framsteg för Xi vad gäller konsolidering av personlig makt.

Efter mötet tilldelades nämligen Xi Jinping titeln ”kärnledare”, ett epitet som inte använts för Kinas ledare på 14 år.

Såväl Mao Zedong som Deng Xiaoping benämndes som ”kärnledare” under sin tid vid makten. Deng gav även president Jiang Zemin samma titel för att landet och partiet skulle sluta upp kring Jiang efter massakern vid Himmelska fridens torg 1989.

Men inga referenser gjordes någonsin till Jiangs efterträdare Hu Jintao som ”kärnledare”, och inte heller till Xi Jinping förrän nu.

Som vanligt är det svårt att uppskatta betydelsen av denna titel, eller vad som egentligen skedde under förra veckans möte. De flesta bedömare är överens om att epitetet ”kärnledare” ger Xi ökade befogenheter inom en rad områden inklusive ekonomisk politik och utvecklingen i Sydkinesiska havet.

Enligt Reuters är den nya titeln ett tecken på att Xi Jinpings makt nu kan jämföras med den som Mao och Deng en gång besatte:

Since assuming office almost four years ago, Xi has rapidly consolidated power, including heading a group leading economic reform and appointing himself commander-in-chief of the military, though he already controls the armed forces as head of the Central Military Commission.

While emphasizing the importance of collective leadership, a suggestion his power would not be absolute, the party last week named Xi ”core”, putting him on par with past strongmen Mao Zedong, Deng Xiaoping, and Jiang Zemin.

The title marks a significant strengthening of Xi’s position ahead of an important party congress next year, at which a new Standing Committee, the pinnacle of power in China, will be constituted.

Andra bedömare är inte fullt lika övertygade, främst på grund av Kinas politiska system genomgått betydande förändringar sedan Maos dagar. På frågan om huruvida Xi nu är lika mäktig som Mao Zedong eller Deng Xiaoping svarar Chris Buckley på New York Times:

Not by a long shot. Mr. Xi is a formidable leader, but in a different way from those two men.

Mao and Deng established their tremendous personal authority through decades of revolutionary struggle and war. They didn’t need formal titles to exude dominance, and they made some of their fateful decisions — like Mao’s launching of the Cultural Revolution or Deng’s decision to use armed force against protesters in 1989 — outside conventional political channels.

But Mr. Xi’s power is less personal than Mao’s or Deng’s. By the time Mr. Xi rose in the party, Chinese politics had become more settled and tied to procedures, and he has been skilled at creating and remaking rules and institutions to magnify his power.

Titlen ”kärnledare” är alltså ett klart tecken på Xi Jinpings framgångar i en eventuell maktkamp inom partitoppen, och ger honom dessutom bättre möjligheter än tidigare att installera politiska allierade på viktiga positioner inom politbyrån vid nästa års partikongress.

Published on

Två nya intervjuer med mig i svensk media

Under gårdagen publicerades två stycken intervjuer med mig, med anledning av min svartlistning från Kina och min senaste bok ”Det nya Kina”.

Martin Schibbye på Blank Spot Project står för den hittills längsta intervjun med mig, bestående av ett dussintal frågor om allt från varför jag nekas nytt visum till vad jag anser om kidnappningen av den svenska förläggaren Gui Minhai.

Flera av frågorna rör även min egen verksamhet som journalist och författare i Kina, vilket ni kan se exempel på här nedan:

Vad hoppas du att publiceringen av din bok ska leda till?

– Jag hoppas att fler svenskar ska få upp ögonen för den negativa utveckling som skett i Kina sedan Xi Jinping blev president vid början av 2013. Samtidigt som bevakningen av Kina i svensk media är bristfällig så satsar landets myndigheter allt mer resurser på att sprida sin egen världsbild genom allt från påkostade sponsrade kulturella evenemang till utländsk expansion av statlig media. Detta är en farlig kombination. Trots att förhållandena för mänskliga rättigheter drastiskt försämrats i Kina under de tre senaste åren, så riskerar många svenskar att matas med en bild av att landet utvecklas i rätt riktning.

– Det är viktigt att understryka att min [bok] inte kritiserar Kina. Jag älskar Kina, annars skulle jag aldrig ha bott där i åtta år. Vad boken kritiserar är den politiska utveckling som landets nya administration under Xi Jinping har valt att föra. En del av det nationalistiska narrativ som sedan 2013 vuxit sig allt starkare är att den som kritiserar landets myndigheter ”hatar Kina”. Man måste urskilja detta; det är skillnad på att ogilla Kina och ogilla presidentens repressiva politik.

Tvekade du att skriva den någon gång under processen. Hade det inte varit enkelt att ”anpassa” sig och undvika känsliga ämnen?

– Jag har alltid haft som policy att inte bedriva självcensur, vilket ju är den vanligaste formen av censur och precis vad kinesiska myndigheter vill åstadkomma med sina metoder. Jag har hört från flera etablerade journalister som jobbar på plats i såväl Kina som Sverige att de ofta tvekar att skriva om känsliga frågor just av rädsla för att inte få visum till Kina. Vad är då meningen med att skriva alls? Visst är det också viktigt att uppmärksamma de positiva saker som sker i Kina, vilket jag också gör i min bok angående exempelvis miljö och fattigdomsbekämpning. Men att undvika känsliga ämnen på grund av rädsla för indraget visum och annat anser jag vara fel, vilket jag visserligen nu fått lida för. Men med facit i hand skulle jag göra precis samma sak igen, eftersom jag anser det viktigt att uppmärksamma vad som egentligen sker i Kina.

Intervjun kan läsas i sin helhet via Blank Spot Projects hemsida. Där finns även ett utdrag från boken ”Det nya Kina” att ta del av.

Den andra intervjun är med Epoch Times. Den är något kortare, om än ganska lik innehållsmässigt. Där konstaterar såväl väl skribenten Aron Lamm som jag att den svenska rapporteringen från Kina lämnar mycket i övrigt att önska:

Initierad svensk rapportering om Kina, från Kina, är en bristvara. I nuläget finns det bara två svenska heltidskorrespondenter i hela Kina, vilket, som Jojje Olsson konstaterar, är färre än i Helsingfors. Han ser hur en ond spiral av bristande intresse, kulturellt och geografiskt avstånd och, inte minst, allt sämre arbetsförhållanden för journalister i landet har bidragit till den här situationen.

Samtidigt skyfflar Kinesiska kommunistpartiet in ständigt större summor på propaganda och ”mjuk makt” i sina försök att skapa sig ett mer fördelaktigt narrativ och dra bort uppmärksamheten från dess enorma människorättskränkningar och inhemska problem.

(…)

– I svensk media finns ofta en tendens att försöka ”balansera” rapporteringen från Kina bara för sakens skull. Anledningen till detta kan variera från ren och skär okunskap, till att man som journalist är rädd för att få kritik för att vara ensidig eller förlora sitt visum, sade han, och tillade att han sedan han svartlistades i Kina talat med flera utländska och även svenska etablerade journalister som uttryckt att de faktiskt är rädda för att vara alltför kritiska i sin rapportering.

Och allt medan en sämre arbetsmiljö tvingar bort frilansare som mig från Kina, så kan man samtidigt se hur svenska redaktioner prioriterar landet allt lägre.

Efter att Dagens Nyheter nyligen kallade hem sin långtida korrespondent Torbjörn Pettersson från Peking så finns nu bara två svenska heltidskorrespondenter på plats i Kina. Och de förväntas dessutom även rapportera från flera andra asiatiska länder.

Published on

Konflikt i Sveriges Radio om Xi Jinping

Sveriges Radios program Konflikt har äntligen beslutat sig för att uppmärksamma vad som sker i Kina genom två program, varav det första sändes i helgen.

Tyvärr radar programledaren Ivar Ekman upp sakfel redan under programmets första minut. I inledningen, efter att ha konstaterat att Peking är en ”överraskande modern stad” med dyra köpcentrum och smartphones, fortsätter Ekman med att säga:

Helt nyligen kom en bok ut, skriven av en sociolog och statsvetare vid Oxforduniversitetet, norrmanen Stein Ringen, som hävdar att det här moderna Kina, enväldigt styrt av kommunistpartiet 1949, att det i dag är just en perfekt diktatur.

Efter att i decennier spanat efter anledningar till att Kina kommer kollapsa, eller bli en demokrati, eller falla tillbaka i fattigdom, så menar Stein Ringen och tillsammans med honom en växande skara akademiker och bedömare, att det är hög tid för världen att förstå att Kina är en mycket, mycket framgångsrik stat. Stabil, ständigt rikare, självsäkrare och samtidigt en diktatur som blir allt hårdare under den person som är fokus för dagens program, Xi Jinping.

Ivar Ekman hänvisar till Stein Ringens nya bok ”The Perfect Dictatorship: China in the 21st Century”. Dessvärre verkar Ekman inte ha läst boken, eftersom innehållet är nästan precis tvärtemot hans referat.

Kanske har Ekman låtit sig luras av bokens titel, som givetvis är en ordlek på uttrycket ”perfect storm”. Uttrycket betyder att ett fenomen når en särskilt drastisk magnitud på grund av att flera olika faktorer sammanfaller på ett sällsynt vis.

Vad Ringen menar med bokens titel är således inte att Kina är en ”perfekt diktatur” vad gäller att leverera ekonomisk utveckling, utan snarare att det är en särskilt hänsynslös diktatur vad gäller att försvara maktmonopolet med alla medel – inklusive sådana som får konsekvenser för tillväxten.

För faktum är att Ringen inte ens är positiv gällande Kinas ekonomiska utveckling, vilket kan ses av själva förlagets egna beskrivning av hans nya bok:

Drawing on Chinese and international sources, on extensive collaboration with Chinese scholars, and on the political science of state analysis, the author concludes that under the new leadership of Xi Jinping, the system of government has been transformed into a new regime radically harder and more ideological than the legacy of Deng Xiaoping. China is less strong economically and more dictatorial politically than the world has wanted to believe.

Det handlar alltså om ett verk som menar att Kina är mindre ekonomiskt starkt och mer ideologiskt radikalt än vad omvärlden kan föreställa sig. Ändå säger Ekman att Ringen tillsammans med en ”växande skara akademiker och bedömare” menar att det är hög tid för omvärlden att förstå att Kina är en ”mycket, mycket framgångsrik stat”.

Inget hade kunnat vara längre från sanningen! Ringen är ju tvärtom en del av den växande skara akademiker och bedömare som framhåller att Kina som land de facto förlorar sin potential på grund av den repressiva politik som det styrande partiet just nu för.

Alla som har läst boken förstår budskapet. På Amazon finns utdrag ur tidigare recensioner:

There is no lack of scholars and pundits abroad who tell us that dictatorship in China is for the greater good. In a timely and engagingly written book, Stein Ringen systematically demolishes all the components of this claim.

(…)

Mr. Ringen explodes this favorite propaganda slogan [that Beijing has lifted hundreds of millions of people out of poverty] even further and does so with the fresh eyes he promises.

Då Konflikt nu äntligen gör ett välbehövligt program om utvecklingen i Kina, är det tråkigt att höra hur programledaren redan i inledningen felaktigt refererar till en bok som han med all tydlighet inte ens har läst.

Det cementerar bara den rådande känslan av att det inte är lika viktigt för svenska journalister att fördjupa sig i kinesisk politik som i amerikanska presidentvalet eller EU:s flyktingpolitik.

Vidare skulle Stein Ringen själv säkerligen bli bestört över vetskapen om att svensk radio hävdar att hans nya bok – som det ligger många års hårt arbete bakom – beskriver det kinesiska politiska systemet som ”mycket, mycket framgångsrikt”.

Och vad ska lyssnarna tro då programmet inleds med feltolkade begrepp som ”perfekt diktatur” och falska exempel på en ”växande skara akademiker och bedömare” vilka talar om Kina som rikt, stabilt och framgångsrikt?

Lyckligtvis är gästerna (Hanna Sahlberg, Lars Fredén) i programmet mer pålästa än Ekman själv. Lyssna själva här nedan:

För den som vill veta vad Stein Ringen egentligen tycker om Kinas politiska system så har han en utmärkt blogg. Där skriver hand bland annat följande om kommunistpartiets påståenden att de har ”lyft 600 miljoner kineser ur fattigdom”:

The Chinese leaders boast that they are delivering for the benefit of the people. This is their main claim to fame. Recently, the foreign minister Wang Yi, clashed with a Canadian journalist who asked about human rights. His line of questioning was “irresponsible” said Wang, and went on: “Do you know that China has lifted more than 600 million people out of poverty?”

Has it? Is the Chinese government delivering the way it boasts?

(…)

Chinese governance has in fact not delivered anywhere near what the leaders claim. Even their basic boast of having delivered economic growth is false. It is without doubt true that there has been strong growth in the last two or three decades, but

* Not as strong as has been boasted; the official statistics are bogus and have exaggerated the pace of growth.

* No more than standard for the region; careful comparisons of the best growth periods in Japan, South Korea, Taiwan and China show all to be about equal but with growth in China slightly behind the three other countries.

The same foreign minister Wang Yi has called “the Chinese story the greatest success story of our time” (at the World Economic Forum in 2014). False boasting again. In the Maoist period, the Chinese story was the greatest horror story of our time. In the post-Mao period, the Chinese story has been no more than a standard East Asian story.

Published on

Filippinernas president besöker Kina, annonserar ”brytning” med USA

Filippinernas nya, populistiska president Rodrigo Duterte har främst skapat rubriker genom att avrätta drogmissbrukare och jämföra sig själv med Adolf Hitler. Under veckan har han visat sig vara lika oförutsägbar vad gäller utrikespolitik.

Under sitt pågående fyra dagar långa statsbesök i Kina har Duterte bland annat deklarerat en ”brytning” med USA, såväl ekonomiskt som militärt. ”USA har förlorat”, sade den filippinska presidenten i Peking i dag inför världens tv-kameror.

Time Magazine påpekar att uttalandet kommer sedan Kina lovat Duterte handelsavtal värda över 100 miljarder kronor. Under en presskonferens i torsdags sade den filippinska presidenten vidare att han gjort ”ideologiska omvärderingar” till Kinas fördel och kallade amerikaner för ett högljutt, bråkigt och ohövligt folk.

Och att Kina målas ut som en ”bad guy” under kalla kriget beror enligt Duterte på att skolböckerna i Filippinerna är ”propaganda” skapad av väst.

Denna retorik är särskild anmärkningsvärd eftersom Filippinerna just innan Duterte kom till makten de facto närmat sig USA militärt som en konsekvens av kinesiskt anspråk på revet Scarborough Shoal i Sydkinesiska havet, vilket Haagtribunalen i somras sade ligger på filippinskt territorium.

Kina försökte in i det längsta få Filippinerna att dra tillbaka ärendet från Haagtribunalen, men beslutet han komma långt innan Dutertes besök till Kina, som i sin tur beskrev fallet som en ”konspiration” underblåst av USA.

Kinas upprustning i området och anspråk på det filippinska revet ledde även till att det 70 år gamla försvarsavtalet mellan USA och Filippinerna cementerades i januari i år. Då godkände landets högsta domstol ett avtal som ger amerikanerna rätt att stationera trupper i närheten av konstgjorda kinesiska öar utanför den filippinska kusten. Enligt avtalet ska USA även hjälpa till att utbilda Filippinernas militär.

Men sedan Duterte tog makten i juni i år har han hunnit med att avsluta flera gemensamma patrulleringar med USA i Sydkinesiska havet, och talar nu istället om att köpa kinesiska vapen att använda i kampen mot terrorism på hemmaplan.

duterte-xi-jinpingNya vänner skakar hand.

Under sitt Kina-besök lät Duterte även veta att han inte anser USA vara en pålitlig partner. Han sade nu att USA inte är en pålitlig partner. ”[USA:s] närvaro i mitt land har främst tjänat [amerikanska] syften, så nu är det dags att säga adjö, min vän”, sade Duterte nu i veckan till en grupp filippinska åhörare i Peking.

Han sade vidare att Kina ”aldrig invaderat en tum av mitt land” under alla dessa generationer, med klar referens till USA som tidigare koloniserat Filippinerna.

Att Dutertes presidentskap skulle innebära en försämrad relation med USA kommer förvisso inte som någon överraskning. Han har bland annat tidigare vid flera tillfällen refererat till president Barack Obama som ”en horunge”.

Men magnituden av Dutertes politiska omsvängning har till och med chockat filippinska kabinettsmedlemmar och ministrar, som under veckan gjort vad de kunnat för att minimera skadorna av Dutertes uttalanden:

The Philippines will maintain trade and economic ties with the United States and the West, Trade Minister Ramon Lopez said on Friday, a day after President Rodrigo Duterte announced his ”separation” from Washington.

(…)

Lopez sought to explain Duterte’s comments.

”Let me clarify. The president did not talk about separation,” Lopez told CNN Philippines in Beijing.

”In terms of economic (ties), we are not stopping trade, investment with America. The president specifically mentioned his desire to strengthen further the ties with China and the ASEAN region which we have been trading with for centuries.”

Förutom Dutertes egna ministrar är det också tveksamt huruvida den filippinska befolkningen står bakom sin presidents uttalanden. En omfattande undersökning visade tidigare i veckan att 55 procent av alla filippinare har mycket lågt förtroende för Kina, vilket placerade Kina lägst ner av de sju länder som undersökningen gällde.

Högst upp vad gäller förtroende bland de sju länderna återfanns USA. Av de tillfrågade hade 76 procent ”stort” förtroende för USA, vilket placerar amerikanerna just före Australien och Japan.

Dutertes beteende i Kina är ytterligare ett bevis på att en populistisk president inte alltid företräder sin befolkning eller ens sina ministrar. Men samtidigt är det även ett bevis på att USA förlorar mark i Sydostasien till ett allt mer utrikespolitiskt aktivt Kina.

Thailand, Kambodja och Laos är ytterligare tre exempel på länder vars auktoritära ledare närmat sig Kina på grund av generösa handelsavtal utan politiska motkrav.

Published on

Kritik mot Sverige på årsdagen av Gui Minhais försvinnande

I dag var det exakt ett år sedan som förläggaren Gui Minhai rövades bort av kinesiska säkerhetsagenter i Thailand. Med anledning av detta skriver jag i Expressen om hur svenska myndigheter i slutet av september fick träffa Gui för andra gången, men att man valt att hittills hålla tyst om detta möte.

Då jag efter ett tips kontaktade Utrikesdepartementets presstjänst fick jag som kort svar att ett andra möte med Gui har ägt rum. Men UD är fortfarande motvilligt till att ge detaljer om fallets framtida utsikter:

”Han uppgav liksom vid ambassadens tidigare besök i februari, att han mådde bra. Vi har dock inte fått svar på alla utestående frågor, vilket vi ser allvarligt på”, skriver en av UD:s presskommunikatörer. På grund av helg har UD dock ”inte möjlighet” att svara på mina omedelbara följdfrågor vare sig via mejl eller telefon.

Det går därför inte att säga hur länge mötet varade, vilka signaler som gavs från den kinesiska sidan angående fallets framtid eller om mötet kan ses som ett framsteg.

Den ”tysta diplomatin” fortsätter vara rättesnöre för svenska myndigheters hantering av fallet Gui Minhai, vilket så här på årsdagen drar till sig kritik från olika håll.

Bland annat från forskaren och människorättsaktivisten Michael Caster, som tidigare drev en NGO i Peking tillsammans med svensken Peter Dahlin, som även han tidigare i år kidnappades av kinesiska myndigheter innan han utvisades till Sverige.

I en artikel för Hong Kong Free Press ifrågasätter Caster svenska myndigheters försiktiga hantering av frågan, och berättar också vad Margot Wallström och UD borde göra enligt diplomatisk sed:

On February 4, the European Parliament called for the immediate release of the five Hong Kong booksellers. Coordinated diplomatic and media attention raised the stakes on China and contributed to the release of the other four but comparable targeted actions for Gui Minhai have been lacking.

Such efforts have been stalled by China’s refusal to acknowledge his Swedish citizenship, attempting to block his access to international support. Sweden’s unwillingness to push his case as forcefully as we might expect if he was a natural born citizen has not helped.

While Sweden’s foreign minister, Margot Wallström, did call Gui’s treatment unacceptable in January, her public statement came only after another Swedish citizen, my friend and former colleague Peter Dahlin, was also detained and forced to confess on CCTV. This lack of proactive action continued, as it took Angela Gui’s moving appearance on Swedish television in September to prompt Wallström to publicly call out the urgency of Gui’s detention. Wallström claims that Sweden is engaged in quiet diplomacy but this approach has been largely insufficient.

(…)

Although Swedish authorities were finally allowed a second meeting with Gui at the end of September, more than half a year after the first, this should arguably be seen more as the result of slowly mounting international attention than of Sweden’s quiet diplomatic efforts.

Because Gui Minhai is Swedish, diplomatic protocol dictates that it is Sweden’s prerogative on how to proceed. Their failure has been treating this as a simple consular issue, and pursuing the softer-toned approach of quiet diplomacy, which has not worked with China. Without political ramifications, China has little reason to give concessions. This has prevented other countries and the EU from pursuing more active or public measures.

European diplomats with whom I have spoken in private have expressed concern at the apparent lack of urgency from the Swedish government and for treating the abduction of an EU national as a mere consular issue. To be fair, some Swedish parliamentarians and officials have said the same informally.

Hong Kong Free Press publicerar i dag ytterligare en artikel i ämnet, liksom Asia Times. Gui Minhais dotter Angela Gui skriver i dag om fallet i såväl Svenska Dagbladet som Washington Post.

Published on

Ny sida om och för Gui Minhai

På måndag har den svenska förläggaren Gui Minhai suttit i kinesisk fångenskap i ett år. Det var nämligen 17 oktober i fjol som han kidnappades från sin lägenhet i Thailand av kinesiska säkerhetsagenter.

Hans dotter Angela Gui har fört en outtröttlig kamp för information om sin far, samt att fallet ska behandlas i enighet med lagen snarare än att Gui ska hållas incommunicado utan möjlighet till kontakt med vare sig familj eller rättsliga företrädare.

I detta syfte har Angela nu även lanserat en sida vid namn Free Gui Minhai, med information om såväl hennes fars bakgrund som fallets utveckling. Den tidslinje som finns på förstasidan torde vara särskilt användbar för de skriver om eller på andra vis bevakar fallet. Sidan kommer uppdateras löpande med ny information.

Sidan innehåller även sektionen ”How you can help”. Där finns kontaktuppgifter till bland andra den kinesiska ambassaden i Sverige, för de som vill skriva och uttrycka sina känslor över hur Kina myndigheter behandlar svenska medborgare. Kanske vore just 17 oktober en bra dag för ett sådant mail?

Angela berättade tidigare i veckan att ett nätverk med svenska och internationella organisationer just bildats till stöd för Gui Minhai. Organisationerna ska bland annat utbyta information och idéer om hur Gui Minhai ska kunna släppas fri.

I nätverket ingår Amnesty International Svenska sektionen, Civil Rights Defenders, Human Rights Watch, Freedom to Publish Committee vid International Publishers’ Association Svenska Förläggarföreningen och Svenska PEN.

Och det är väl på tiden att civilsamhället vaknar nu. Tidigare i veckan hölls en manifestation för journalisten Dawit Isaak, med anledning av att han suttit fängslad i Eritrea i 5 500 dagar. Bland åtta talare vid Raoul Wallenbergs torg fanns bland annat Publicistklubbens ordförande, Tidningsutgivarnas vd och kulturcheferna på såväl Expressen som Dagens Nyheter.

När får vi se liknande manifestationer för Gui Minhai?

Published on

Publcierat: Allt fler advokater fängslas

I senaste numret av magasinet Advokaten finns en artikel av mig som handlar om utvecklingen inom Kinas rättsystem. Texten bygger på en intervju med Peter Dahlin, som tidigare drev en NGO vid namn China Action som bland annat utbildade advokater i Kina.

Som de flesta läsare säkert redan vet, så arresterades Dahlin av kinesiska myndigheter i januari i år och tvingades ”erkänna” sina brott på statlig tv.

Dahlin har tidigare berättat om sina erfarenheter bland annat i en intervju med New York Times. Märkligt nog har dock ingen svensk media tidigare publicerat en liknande intervju med Dahlin efter att han utvisats från Kina.

Förutom intervjun med Dahlin innehåller min artikel även information om hur Kinas rättsystem utvecklats i modern tid:

Framsteg har visserligen skett inom Kinas rättssystem sedan Mao Zedong gick ur tiden 1976. Då – efter ett årtiondes kulturrevolution – existerade knappt något kinesisk rättsväsende alls och när juridik återinfördes som yrke fanns det enligt statlig media bara ”något hundratal” advokater i hela Kina. 1999 skrevs konceptet med ett rättssamhälle styrt av gemensamma lagar in i Kinas konstitution. I dag finns över 200 000 registrerade advokater och ungefär lika många domare, vilket är fler per capita än i USA.

Stora problem kvarstår dock. Kinas domare har låg lön och status och saknar ofta utbildning i juridik. Endast elva av 32 ordföranden vid Kinas provinsiella domstolar har juridikexamen; de flesta har bakgrund i olika partiskolor. Kinas advokatsamfund – som styrs av kommunistpartiet – utfärdade 2014 förbud mot landets advokater att skrivna öppna brev, diskutera pågående rättsfall samt kritisera rättssystemet eller regeringens politik. Försvarssidans bevis ignoreras ofta och andelen fällande domar ligger kring 99 procent.

Redan vid ett politbyråmöte 2013 talade Xi Jinping om vikten av att uppehålla det socialistiska lagsystemets enighet, värdighet och auktoritet. Här är terminologin viktig. Xi vill inte etablera något rättssystem av västerländskt snitt, utan ett ”högeffektivt och auktoritärt socialistiskt rättssystem”, där partiet kontrollerar såväl domstolarna som den lagstiftande församlingen.

Artikeln går sedan vidare med att beskriva mer detaljerat vad som skett inom detta område under Xi Jinpings tid vid makten.

Uppslaget är fyra sidor långt och kan läsas här nedan, via Scribd eller på Advokatens hemsida tillsammans med resterande delar av tidningen.

Published on

Publicerat: Tuffa tider för media i Kina

I det aktuella numret av medlemstidningen Journalisten har jag skrivit ett uppslag om det allt tuffare klimatet för media i Kina. Framför allt fokuserar artikeln på det ökade förtrycket mot kinesiska journalister, som många läsare i väst är i stort sett helt okunniga om.

Svensk media fokuserar ofta på eventuella hot mot svenska journalister, eller utländska kollegor som dör då de rapporterar i krigszoner. I Kina dör få reportrar – men landet har 49 journalister i fängelse vilket är i särklass flest i hela världen.

Metoden för att kontrollera inhemsk media bygger på en tålmodig kombination av repressiva lagar, självcensur och ett ständigt hot om fängelse för den journalist som vågar ta egna initiativ.

Det skapar sällan samman rubriker som krig eller enstaka terrorattentat, men bygger i längden upp en mycket värre arbetsmiljö som kännetecknas av total kontroll. Exempelvis rankar Reportrar utan gränser Kina på plats 176 av 180 i sitt senaste index över global pressfrihet; bakom länder som Somalia, Iran och Sudan.

I min artikel intervjuar jag dels en forskare från Committee to Protect Journalists som påpekar hur arbetsmiljön blivit allt sämre för kinesiska journalister sedan Xi Jinping blev president i början av 2013. Vidare talar jag även med en kinesisk journalist som blivit frihetsberövad av polis tre gånger – en gång så sent som förra månaden då han även misshandlades.

Jag beskriver även hur utländska journalister drabbas samt hur Kina försöker exportera sin världsbild till andra länder genom stora satsningar på expansion av landets statliga media. Läs artikeln här nedan eller i större version via Scribd.

Published on

Första recensionen av min bok ”Det nya Kina”

I samband med att min bok ”Det nya Kina” släpptes tidigare denna månad skickade förlaget Historiska Media även ut en rad recensionsexemplar till redaktioner och skribenter landet över.

Eftersom jag själv inte konsumerar särskilt mycket svensk media så är det svårt att hålla koll på vart eventuella recensioner dyker upp. Exempelvis hade såväl jag som förlaget missat vad som verkar vara den första recensionen av ”Det nya Kina” i Skaraborgs Allehanda för två dagar sedan.

Recensionen – som har rubriken ”Bra bok om problemen i diktaturens Kina” – är förvisso kort men idel positiv. Utdrag från recensionen:

Landet genomgår stora förändringar men står inför betydande utmaningar. Det är om dem som journalisten Jojje Olsson fokuserar i sin bok där han på ett tydligt sätt åskådliggör problemen.

(…)

Han ger flera exempel på hur landet kränker människovärdet och underkuvar sin befolkning, ofta utan stora fördömande från omvärlden som är rädda för att stöta sig med den ekonomiska stormakten.

Har du sett någon recension av ”Det nya Kina” i en annan tidning eller i något annat sammanhang? Vänligen uppmärksamma mig då i kommentarsfältet nedan!

Published on

Dansk polis under utredning efter statsbesök från Kina

Då Xi Jinping besökte Storbritannien i oktober 2015, kom det snart fram att Kinas ambassad i London kommunicerade med kinesiska studentgrupper och andra kinesiska invånare på plats i Kina. De försågs med flaggor, banderoller och Kina-vänliga tröjor för att sedan stå i hundratal längs med Londons gator och hylla Xi på vägen från flygplatsen.

Samtidigt ingrep brittisk polis på förhand även mot individer som misstänktes vilja uttrycka sitt missnöje med Xi Jinping under hans besök i Storbritannien. Sammantaget gav detta såväl kinesiska som brittiska tv-tittare en bild av en omåttligt populär kinesisk president helt utan meningsmotståndare.

De senaste veckorna har det uppdagats att precis samma sak skett i Danmark. En dansk vän i Peking har uppmärksammat mig på att landets myndigheter just tillsatt en utredning vid namn ”Tibetkommissionen” för att utreda den danska polisens agerande i samband med kinesiska statsbesök som ägde rum 2012 och 2013.

Bland annat Radio24syv skriver om fallet på förhand. Då Kinas förra president Hu Jintao var på besök i Kina 2012 så pressade kinesiska myndigheter den danska utrikesministeriet i veckor för att delegationen på 200 man inte skulle utsättas för några protester:

Radio24syv beskrev man­dag, at de kine­si­ske myn­dig­he­der i uge­vis og meget direkte ven­din­ger forud for besø­get i juni 2012 lagde pres på og under­stre­gede over for Uden­rigs­mi­ni­ste­riet, at den kine­si­ske dele­ga­tion ikke ville udsæt­tes for “for­nær­mende mani­fe­sta­tio­ner” begået af Tibet – og Falun Gong-aktivister, og at præ­si­den­ten samt hans følge ikke måtte tabe “vær­dig­hed”.

Radio24syv har också sett ett referat av ett samtal mellan Kinas dåvarande vice utrikesminister och den danska departementschefen Claus Grube. Den kinesiska ministern uttrycker där sin oro för de ”anti-kinesiska krafter” som finns i Danmark i form av individer eller organisationer med sympatier för Falungong eller frihetsrörelser i Tibet och Xinjiang.

Grybe ska därefter inte bara ha hörsammat Kinas ”uppmaningar”, utan även fört dem vidare till andra danska ministerier. Utgången blev, enligt Radio24syv, att fredliga demonstranter förbjöds uttrycka sin hållning på danska gator på grund av krav från Kinas kommunistparti.

Proceduren upprepades då Yu Zhengsheng – nummer fyra i Kinas politiska hierarki – besökte Danmark 2013. Men denna gång hyrde Kina även in 21 egna ”demonstranter”, som tjänade till att välkomna Yu med även ”avskärma” eventuella protester mot Kinas myndigheter:

De kine­si­ske myn­dig­he­der var så nervøse for, at den højt­stå­ende poli­ti­ker Yu Zhengs­heng – num­mer fire i det kine­si­ske kom­mu­ni­st­parti – skulle tabe ansigt under et kine­sisk stats­be­søg i Køben­havn i juni 2013, at man bad 21 kine­si­ske stu­de­rende i Dan­mark spille “demon­stran­ter”, der skulle hylde den besø­gende poli­ti­ker.

De stu­de­rende fra Kina fik også til opgave at skærme kri­ti­ske akti­vi­ster af, og det fore­gik alt­sam­men med Køben­havns Poli­tis viden.

Det är återigen Radio24syv som har läst rapporter om korrespondens mellan polis och andra myndigheter, i syfte att leda om den kinesiska delegationen runt eventuella Kina-kritiska protester, samtidigt som de 21 inhyrda demonstranterna eskorterades runt med Yu Zhengshengs delegation:

“Det stem­mer godt overens med det, betjen­tene har for­talt: At der kom en ordre oppe­fra. Fra dansk side har man ved flere stats­be­søg ind­ladt sig på, at demon­stran­ter, der var kri­ti­ske over­for Kina, skal skær­mes af, mens man til­sy­ne­la­dende har haft en anden til­gang til pro-kinesiske demon­stran­ter,” siger Jacob Mchan­gama, direk­tør i tæn­ket­an­ken Justi­tia.

Detta vurmande inför Kinas regim har nu alltså resulterat i en nödvändig utredning av danska myndigheters beteende. Tibetkommissionen inleder sina förhör i november i år.

Published on

Judar ny måltavla i Kina

Jag har tidigare ofta skrivit här på InBeijing om hur förtrycket mot religion ökat betydligt i Kina de senaste åren. Trots att religionsfrihet står inskrivet i Kinas konstitution så har buddhister, muslimer och kristna fått sina rättigheter kraftigt begränsade sedan Xi Jinping blev president 2013.

Judendomen har nu blivit nästa måltavla. I staden Kaifeng har myndigheterna nyligen rivit den sista återstoden av en urgammal synagoga och försvårat utövningen av judiska religiösa aktiviter.

Det kan tyckas konstigt eftersom antalet invånare med judisk påbrå i Kaifeng blott uppgår till cirka 1 000, varav endast ett par hundra faktiskt utövar religionen. I veckan rapporterade New York Times om den plötsliga kampanjen mot judendom i Kaifeng:

After locking down Buddhist monasteries in Tibet and tearing down church crosses in eastern China, President Xi Jinping’s campaign against unapproved religion and foreign influence has turned to an unlikely adversary: a small group of Jews whose ancestors settled in this now faded imperial city near the banks of the Yellow River more than 1,000 years ago.

A few hundred residents had staged a lively, sometimes contentious rebirth of Kaifeng’s Jewish heritage in recent decades, with classes, services and proposals to rebuild the lost synagogue as a museum. Some residents even migrated to Israel. For years, the city government tolerated their activities, seeing the Jewish link as a magnet for tourism and investment.

But since last year, the authorities have come down hard on the revival, in an example of how even the smallest spiritual groups can fall under the pall of the Communist Party’s suspicion. The government has shut down organizations that helped foster Jewish rediscovery, prohibited residents from gathering to worship for Passover and other holidays, and removed signs and relics of the city’s Jewish past from public places.

“The whole policy is very tight now,” said Guo Yan, 35, a tour guide who advocates a distinctively Chinese strain of Judaism and runs a small museum in an apartment filled with pictures of Kaifeng’s Jewish past. “China is sensitive about foreign activities and interference.”

Under det senaste året har myndigheterna bland annat tagit sig för att fylla igen en brunn som tillhörde den synagoga som persiska handelsmän byggde i Kaifeng på 1100-talet. Under hundratals år kunde judendom utövas fritt i Kaifeng, även om många judar med tiden uppslukades av kinesiska seder och bruk i och med giftermål och affärer.

Under kulturrevolutionens våldsorgier höll det judiska samhället i Kaifeng på att helt raderas ut. Men på 1990-talet, tack vare liberala reformer och ökad turism, återupplivades judendomen här. För bara några år sedan organiserades exempelvis klasser på hebreiska och judisk historia med hjälp av internationella organisationer.

New York Times reporter har själv åkt till Kaifeng för att intervjua judar som vittnar om att myndigheterna under det senaste året trappat upp sin förföljelse betydligt. Utländska bedömare håller med:

“The Kaifeng Jews are in a kind of survival mode again,” said Anson Laytner, a retired rabbi in Seattle and past president of the Sino-Judaic Institute, who has worked with the Jews in Kaifeng and drawn attention to the clampdown.

The institute pulled out of Kaifeng last year after its community worker there, Barnaby Yeh, came under police scrutiny. “I think it was the actions of a government that’s paranoid,” said Mr. Yeh, a Taiwanese-American convert to Judaism now living in Maryland.

Shavei Israel, which had been helping Kaifeng Jews visit and settle in Israel, was forced by the police to close its community center in 2014. Residents tried to keep the center going in a rented apartment, but that was ordered closed this year, one of them said.

Att lägga så stora resurser på att förfölja ett par hundra tystlåtna judar 600 kilometer från Peking visar verkligen hur långt Kinas myndigheter är villiga att gå för att ta total kontroll över landets religion och kultur.

Published on

Fortsatta skenrättegångar i Kina

Förra månaden skrev jag här på InBeijing om de skenrättegångar där fyra advokater och aktivister dömdes till fängelse i upp till drygt sju år. De tvingades även ”erkänna” samröre med ”utländska aktörer” på statlig kinesisk tv.

Rättegångarna var bara ett steg i ledet i den omfattande kampanj som just nu pågår mot Kinas civil- och rättssamhälle. Förra sommaren greps cirka 300 aktivister och advokater i ett enda svep, varav många fortfarande sitter i fångenskap utan möjlighet att träffa vare sig familj eller rättsliga företrädare.

Nu i veckan fortsatte skenrättegångarna då en advokat vid namn Xia Lin dömdes till tolv års fängelse. Det är den längsta domen hittills, vilket säkerligen beror på hans ovilja att samarbeta med myndigheterna.

xia-lin-fruXia Lins fru som efter rättegång gav upprörda intervjuer till flera medier.

Xia arresterades i november 2014 då han förberedde sitt försvar åt ännu en politiskt känslig klient, denna gång en ordförande vid en liberal kinesisk tankesmedja. Men medan denna ordförande i fjol släpptes mot borgen så blev Xia kvar bakom galler, enligt Washington Post för att han vägrade avge ett framtvingat erkännande:

Xia Lin was sentenced in Beijing after being held in detention for two years, but human rights groups maintained that the charges were fabricated: Xia’s real offense, they said, was his determination to fight injustice and refusal to publicly confess to his “crimes” against the Communist Party and Chinese state.

“The fraud charge is just a smokescreen to cover the government’s real intent: to clamp down on lawyers who are willing to defend clients in politically sensitive cases,” said William Nee, a researcher with Amnesty International in Hong Kong.

(…)

Amnesty’s Nee said there was speculation that the remaining lawyers and activists in detention are those who have yet to cooperate, “and this heavy sentence of Xia Lin could be a way to intimidate them into submission.”

Tiotals advokater och aktivister sitter nämligen kvar i fångenskap sedan massarresteringarna förra sommaren. Det hårda straffet mot Xia Lin utgör alltså ett varnande exempel för dem som vägrar ”erkänna” på tv och förkasta sina tidigare liv.

En av de mest prominenta advokaterna som fortfarande hålls inlåst i väntan på rättegång är Wang Quanzhang. Peter Dahlin – som själv arresterats och tvingas ”erkänna” på kinesisk tv – uppmärksammar tillsammans med sin förre kollega Michael Caster i dag Wangs fall i The Guardian.

Där berättas att Wang länge varit en nagel i ögat på Kinas myndigheter, genom att på laglig väg försvara politiskt känsliga individer i rätten. Hans klienter inkluderar både kända klienter som konstnären Ai Weiwei och fattiga bybor. Wang har även försvarat andra aktivister, exempelvis Ni Yulan som suttit i rullstol sedan polis torterade henne i arresten 2010.

Wang var även den första advokaten som lyckades med konststycket att själv bli arresterad mitt under en rättegång, efter att inte ha accepterat olagliga krav från domaren. Hans handlingar får Dahlin och Caster att prisa advokatens mod:

Having known Wang for many years and worked together at China Action until early 2014, we can say he is one of the bravest people we will ever meet. His commitment to the rule of law is unimpeachable. The charges are baseless.

State security has explained that Wang’s crime was defending ‘evil cult’ Falun Gong practitioners and using social media to highlight abuses against his clients. It didn’t seem to matter that these actions aren’t illegal, that Wang has broken no laws.

De facto, påpekar Dahlin och Caster, så syftade deras tidigare samarbete till att stärka den kinesiska lagen. Detta visar sig också genom den brist på bevis som myndigheterna verkar lida av inför rättegången mot Wang.

För att försöka komma över bevis har polisen under årets gång hotat såväl familj som vänner och kollegor:

The lack of actual evidence has been highlighted several times since January. Beginning in March, police and state security have tried to pressure Wang’s wife, Li Wenzu, his parents, and even a fellow lawyer to record video accusations against him. They failed.

The authorities tried coercing responses through threats and promises of lightening his sentence, while the detention centre denied his lawyers and tearful family any contact on the pretext of having no record of him.

Li Wenzu has not been spared. She has been harassed and on several occasions detained, a tactic of political violence designed to scare her into betraying her husband or to intimidate Wang into cooperating.

I augusti hävdade Kinas domstol vidare att Wang gett upp sin rätt till laglig representation på egen hand och nu istället föredrar en advokat som domstolen tilldelar honom. Men detta är inte sannolikt, skriver Dahlin och Caster, eftersom Wang tidigare sagt att han inte under några som helst omständigheter skulle acceptera en sådan advokat.

Nu har skenrättegångar och påhittade brottsrubriceringar blivit så vanliga i Kina att omvärlden knappt reagerar längre. Och det är synd. För Dahlin har tidigare uttryckt att internationell uppmärksamhet kan leda till betydligt kortare straff för de åtalade.

Det syntes exempelvis vid rättegången mot Pu Zhiqiang i vintras. Både diplomater och media uppmärksammade och närvarade vid hans rättegång, som ”bara” slutade med en villkorlig fängelsedom för att Pu kritiserat Kinas myndigheter på internet.

Published on

Utdrag ur min bok, kapitel 3

I dag bjuder jag på utdrag ur det tredje kapitlet i ”Det nya Kina”, vilket också kanske är bokens mest känsliga. Det handlar nämligen om mänskliga rättigheter.

Vart ska man börja? Ett så pass komplext ämne kräver en ordentlig bakgrund för att sätta den nutida utvecklingen i sin rätta kontext. Därför innehåller kapitlet en hel del historisk tillbakablick.

Då Mao Zedong gick ur tiden 1978 fanns, enligt statlig media, bara något hundratal advokater i hela Kina. Först året därpå återinfördes juridik som yrkesområde i Kina; innan dess hade ”folkdomstolar” summariskt dömt misstänkta ”kontrarevolutionärer” till straffarbete eller värre i summariska ”rättegångar”.

Med tanke på Kinas turbulenta nutidshistoria är det knappast konstigt att landets rättssystem inte är fulländat. Men vad som är anmärkningsvärt är att flera steg tagits i fel riktning sedan Xi Jinping blev president 2013:

I samband med Kinas självförhärligande vitbok sommaren 2015 menade Maya Wang, som forskar om Kina för Human Rights Watch, att ”fjolårets utveckling vad gäller mänskliga rättigheter var särskilt skrämmande, även jämfört med det dåliga tillståndet i Kina under tidigare år”. I sin senaste årliga rapport om mänskliga rättigheter från januari 2016 påpekade organisationen vidare att trenden för mänskliga rättigheter i Kina under Xi Jinping fortsätter att utvecklas i en klar negativ riktning. Det noterades att landets toppolitiker nu inte längre hymlar med motståndet mot universella rättigheter, utan rakt av avfärdar konceptet som en del av en utländsk infiltration och öppet straffar de som förespråkar dessa rättigheter.

Det där med straff ja. En gedigen bakgrund ges även till aktivism i Kina, med fokus på organisationen Gongmeng som grundades 2003 och senare blev ”New Citizens Movement” med advokaten Xu Zhiyong som förgrundsfigur. Organisationen tilläts länge verka inom vissa ramar, men efter att Xi Jinping tagit makten dömdes Xu och flera andra till långa fängelsestraff.

Just advokater har under de senaste åren varit särskilt utsatt grupp. Trots all retorik om ”rule of law” så går myndigheterna hårdare fram än på länge mot de jurister som ifrågasätter kommunistpartiets styre över domstolarna:

Enligt Amnestys årliga rapport om mänskliga rättigheter i Kina från februari 2015 var tortyr vanligt förekommande inte bara mot dissidenter och aktivister, utan även mot delar av själva rättssystemet då weiquan-advokater regelbundet utsätts för våldsamheter i arresten. Amnesty gav ett konkret exempel på fyra jurister som häktades efter att ha undersökt ett centrum för juridisk utbildning i norra Kina. En av de häktade juristerna spändes fast på en stol och slogs med olika föremål i huvudet till han svimmade. Efter det täcktes hans skalle med en huva, varpå han handfängslades och hängdes upp från handlederna innan poliserna fortsatte misshandeln.

Ytterligare en kartläggning av 34 fall från Chinese Human Rights Lawyers Concern Group visade nyligen att elchocker, sexuellt våld, tvångsmatning, kvävning, isolering och brännmärkning är några vanliga metoder under förhör med advokater.

Dessa advokater verkar oftast inom ramarna för Kinas egentliga lagar och har som främsta argument att landets ledare bör följa konstitutionen. Därför har många nya och svepande lagar stiftats under Xi Jinping, vilka är utformade i syfte att kunna sätta dit i stort sett vem som helst:

Exempelvis har utrikesministeriets talesman Jiang Yu sagt att lagen inte är till för att ”användas som sköld” av regimkritiker. Myndigheterna använder istället i allt större utsträckning lagen som ett verktyg för att kontrollera samhället. I juli 2015 antogs en ny nationell säkerhetslag som ger staten rätt att ta till ”alla nödvändiga åtgärder” för att försvara Kinas suveränitet och intressen. I lagen ingick en uppmaning till nationen att vara vaksam på hot från ”negativa kulturella influenser”, ”onda grupperingar” och ”kriminell verksamhet i religionens namn”.

Men övergreppen på mänskliga rättigheter i strid med landets konstitution är inte begränsad till advokater. Trots att religionsfrihet officiellt gäller i Kina, så har myndigheterna på senare år tagit till allt större åtgärder för att begränsa religionsutövningen:

I april 2016 kallade Xi Jinping vidare till en särskild konferens om religiösa aktiviteter med politbyråns ständiga utskott; det första mötet av sitt slag på femton år. Där uppmanade presidenten till en ”kinesifiering” av all religion i Kina, och varnade för att utländska aktörer försöker infiltrera det kinesiska samhället med hjälp av religion. Han underströk vikten av att alla religiösa församlingar måste underställa sig partiets ledarskap, samt att såväl pastorer som imamer måste ”buga sig inför kommunistpartiet”. Religiösa grupper, menade presidenten, behöver guidning och utbildning från myndigheterna, varför det är extra viktigt att alla partimedlemmar är ”orubbliga marxistiska ateister”.

Under de senaste åren har kristendomen varit särskilt illa utsatt, med otaliga rivna kyrkor och långa fängelsestraff för präster som tvingats ”erkänna” sina brott på statlig tv.

I kapitlet listar jag även vissa framsteg som gjorts vad gäller mänskliga rättigheter under de senaste åren, exempelvis har enbarnspolitiken och vissa strafformer skrotats. Men det går ändå inte att komma ifrån att utvecklingen på detta område under de senaste åren sammantagit varit negativ.

Ytterligare en oroande trend är att även anhöriga till misstänkta brottslingar börjat trakasseras eller straffas. I bokens olika kapitel ges flera exempel på hur till och med kineser i exil upplevt att de familjemedlemmar som finns kvar i Kina arresteras eller hotas av myndigheterna; något som inte skett i en så pass stor utsträckning sedan kulturrevolutionen.

Men trots – eller kanske på grund av? – den upptrappade förföljelsen så fortsätter allt fler av Kinas invånare att värna om sina mänskliga rättigheter:

Då Gongmeng först skapades 2003 fanns blott 20–30 weiquan-advokater i hela Kina, uppskattar Teng Biao, och menar att antalet nu är så stort att det är svårt att definiera vem som tillhör kategorin. Han uppskattar dock att det nu finns ett par hundra aktiva weiquan-advokater och flera hundra utöver det som är beredda att ta sig an fall relaterade till mänskliga rättigheter. Dessutom har rörelsen spridit sig från Peking till flera delar av landet. Trots att flera weiquan-advokater arresterats och torterats så fortsätter nya ansikten att dyka upp. Dessutom ryktas det om att flera intellektuella och inflytelserika personer inom det politiska systemet också jobbar med De nya medborgarnas rörelse.

Teng Biao – den kanske mest erfarne av alla Kinas människorättsadvokater som fortarande befinner sig i frihet, tack vare en gästprofessur i USA – menar att Kinas civilsamhälle i dag är starkare än någonsin tack vare internet, globalisering och marknadsekonomi. Men han inser också det prekära i situationen genom att se tillbaka på det öppna brev han 2003 som ung advokat skrev tillsammans med Xu Zhiyong och Yu Jiang, som fick myndigheterna att ändra en lag om godtycklig arrestering. Detta, menar Teng Biao, är helt otänkbart under Xi Jinping.

I takt med förtrycket växer alltså även medvetenheten och kampviljan. En oroväckande kombination, vilket kunde ses då cirka 300 advokater och aktivister arresterades i ett enda svep under förra sommaren. I centrum för den kampanjen stod advokatfirman Fengrui, vars ordförande och kollegor nyligen dömdes till långa fängelsestraff i en rad skenrättegångar.

Detta är en kamp som kommer fortsätta; kapitel 3 i ”Det nya Kina” ger dig den viktigaste kunskapen om utvecklingen för mänskliga rättigheter i Kina de senaste åren. Adlibris har för övrigt just sänkt priset på min bok till 199 kronor inklusive frakt! Vilket kap!

Published on

Sanktioner mot Nordkorea verkningslösa tack vare Kina

För en dryg vecka sedan genomförde Nordkorea ännu ett kärnvapenprov. Rapporter om dessa prov har blivit så vanliga att gemene man knappt längre lyfter på ögonbrynen.

Men samtidigt var detta den största provsprängningen hittills, och regimen säger sig nu kunna bestycka ballistiska missiler med kärnvapenledningar vilket innebär att hotbilden mot grannländerna är större än någonsin.

Under gårdagen skrev jag ett blogginlägg på Finansliv om misslyckandet med de ekonomiska sanktioner som funnits mot Nordkorea ända sedan 2006. De är verkningslösa på grund av Kina som står för en stor majoritet av handeln; nordkoreanerna importerar 90 procent av sitt bränsle och 50 procent av sin mat från Kina.

I mars i år godkände Kina för första gången gemensamma ekonomiska sanktioner mot Nordkorea i FN:s säkerhetsråd. Man lovade heligt att inte förse landet med några varor alls förutom små segment för ”personliga bruk”. Men som jag skriver för Finansliv så ser verkligheten annorlunda ut:

Vad gäller utrikespolitik finns dock ofta en diskrepans mellan vad Kina lovar och egentligen gör. Så även i detta fall. Redan senare samma månad visade rapporter att Kina inte följde de sanktioner som man skrivit under i FN:s säkerhetsråd. Och under 2016 har kinesernas handel med Nordkorea de facto ökat, vilket även gäller material som är nödvändigt för byggnationen av kärnreaktorer.

Det är enkel matematik: Om Kina ignorerar sanktionerna så har de ingen större effekt, eftersom Kina har ett större ekonomiskt utbyte med Nordkorea än resten av världen tillsammans.

Kinas inställsamhet till Nordkorea beror på flera saker. Man vill exempelvis inte att Koreahalvön ska återförenas på Sydkoreas villkor, då Sydkorea är USA:s allierade och 30 000 amerikanska trupper redan befinner sig i landet. Vidare vill man heller inte se en strid ström av utblottade nordkoreanska flyktingar till Kina, vilket sannolikt skulle bli verklighet om regimen där föll.

Men samtidigt blir även relationen mellan Kina och Nordkorea allt sämre. De nordkoreanska kärnvapenproven har drivit Sydkorea och Japan allt närmare varandra samt USA. Nyligen tillkännagav Sydkorea att man med USA:s hjälp ska uppföra ett stort försvarssystem mot missiler på grund av utvecklingen i Nordkorea.

Kina fördömde detta försvarssystem i skarpa ordalag och menade att det var ett steg i ledet i USA:s försök att ”omringa” Kina. Samtidigt nämnde statlig kinesisk tv inte ens det nordkoreanska kärnvapenprovet på kvällsnyheterna(!)

Detta om något visar vart kinesernas lojalitet i frågan ligger. För sin egen skull kommer Kina fortsätta hålla sin granne under armarna, nästan helt oavsett vad nordkoreanerna tar sig till och hur dålig relationen de båda länderna emellan än blir.

Från FN:s håll talas det nu om ännu strängare ekonomiska sanktioner mot Nordkorea. Men varken sanktioner eller kinesiska ombud kommer fungera för att sätta press på nordkoreanerna:

Till saken hör ju att sanktionerna är verkningslösa just därför att Kina – och i viss mån Ryssland – ignorerar dem. Och Nordkorea är så pass isolerat att man inte behöver ta hänsyn till några internationella sanktioner så länge det ekonomiska utbytet fortgår med Kina.

Därför är det värdelöst att i FN:s säkerhetsråd och andra sammanhang slösa tid och energi på att få genom nya sanktioner. Vill världssamfundet verkligen lösa frågan med Nordkoreas kärnvapenprov så måste man tänka ut en lösning som inte inkluderar Kina.

Läs hela min text via Finansliv, som även går in närmare på att rysk och kinesisk handel via Nordkorea de facto ökar, trots att sanktionerna som infördes i mars sades vara de strängaste hittills.

Published on

Utdrag ur min bok, kapitel 2

Bjuder i dag på ett utdrag ur kapitel två från min bok ”Det nya Kina” som släpptes tidigare denna månad. Detta andra kapitel är det som innehåller flest snaskiga och häpnadsväckande detaljer; ty det handlar nämligen om korruption!

Korruption är något närmast traditionellt inom kinesisk förvaltning men har nått nya höjder i takt med landets ekonomiska framsteg. Korruptionen har också blivit allt mer skamlös.

I en slags bisarr huggsexa har många av landets tjänstemän de senaste decennierna försökt roffa åt sig så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Detta gäller inte endast pengar utan även sex.

En undersökning av Kinas högsta åklagare från 2007 visade att 90 procent av de tjänstemän som fällts för korruption också hade minst en älskarinna. Och i boken ger jag exempel på flera politiker som inte bara nöjer sig med en:

Då Liu Zhijun – den vanärade tidigare chefen för järnvägsministeriet – dömdes 2011 framkom det att han haft minst 18 älskarinnor, vilka inkluderade allt från skådespelerskor till tågvärdinnor. (Till saken hör att Lius utseende, med tjocka glasögon och episk överkam, redan innan domen blivit föremål för åtlöje.) Sommaren 2011 avrättades också Xu Maiyong, vice borgmästare i Hangzhou, för att ha förskingrat hundratals miljoner kronor och hållit sig med dussintals älskarinnor. ”Xu mycket” var hans smeknamn bland såväl kollegor som bloggare.

Men Xu låg ändå i lä jämfört med Wu Zhiming, vice generalsekreterare i provinsen Jiangxi, som samma sommar anhölls på ett hotellrum med två älskarinnor, viagra och flera kondomer. Också Wu förde en sexjournal där det framkom att hans målsättning var att ligga med 1 000 olika kvinnor senast år 2015, av vilka minst en tredjedel ska vara icke prostituerade. Boken innehöll information och recensioner av de 136 kvinnor han redan lägrat. I en separat bok fanns även ett könshår från varje kvinna han haft sex med – något som oftast skedde efter banketter och i hotellrum som bekostades med skattepengar.

Korruptionen har på senare år blomstrat även inom militären. Då husrannsakan gjordes i ex-generalen Xu Caihous 2 000 kvadratmeter stora villa i Peking 2014 hittades stora summor pengar sorterade i boxar som märkts med namnet på de militärer och tjänstemän som betalat mutan.

Det krävdes ett tiotal lastbilar för att frakta bort Xus personliga förmögenhet som även innefattade jade, ädelstenar och modern konst. Men i tävlingen att samla på sig mest rikedomar var han ändå inte värst:

Då Wei Pengyuan, chef inom landets energidepartement, fördes iväg från sitt hus i maj 2014 hittades över 200 miljoner kronor i kontanter i bostaden. Det var den största summa kontanter som hittats vid ett liknande tillslag i hela Kinas historia; fyra av de sexton maskinerna som användes för att räkna pengarna gick sönder. Ma Chaoqun, ansvarig för vattenförsörjningen i miljonstaden Qinhuangdao, hade å sin sida lyckats samla på sig över 120 miljoner kronor, 37 kilo guld och 68 husägarcertifikat då han anhölls i början av 2014.

Men kapitlet består inte endast av snaskig detaljer. Jag ger även en historisk bakgrund och förklarar – i den mån det går – hur korruptionen i Kina har tillåtits spåra ur så pass.

När ekonomin öppnades upp 1978 reformerades och privatiserades många av landets stora statliga företag. Det beslutades då att de revolutionära ledarnas familjer och bekanta skulle få förtur till höga ämbeten och ägarandelar, med argumentet att endast revolutionärerna skulle förbli lojala mot kommunistpartiet även efter att de blivit rika.

”Det är ärorikt att bli rik” och ”låt några personer bli rika först” sade Kinas ledare Deng Xiaoping vid början av 1990-talet. Men vilka var det då som skulle bli rika först? Jo, partieliten och politikerna, en trend som gäller än i dag:

Ytterligare en indikator på hur politisk och ekonomisk makt går hand i hand i Kina är den nationella folkkongressen och folkets rådgivande kongress som sammanträder varje år i Peking. Då detta skedde i mars 2015 konstaterade Hurun Report att 203 av Kinas 1 271 rikaste individer satt med i något av dessa två politiska organ. Vidare skrev magasinet att dessa 203 hade en kombinerad nettoförmögenhet på 463,8 miljarder dollar vilket var mer än Sydafrikas BNP. Kinas tio rikaste lagstiftare var goda 184 miljarder dollar, vilket kan jämföras med de tio rikaste individerna i den amerikanska kongressen som samma år hade en samlad förmögenhet på 1,9 miljarder dollar.

(…)

2013 citerade Reuters en opublicerad undersökning från Kinas myndigheter som visade att 30 procent av alla tjänstemän inom parti, stat och militär har ägnat sig åt korruption av olika slag. Tillsammans med familjemedlemmar skulle det innebära tiotals miljoner individer. Dessförinnan rapporterade även statlig media att 91 procent av alla kineser som var goda för mer än 100 miljoner yuan (cirka 120 miljoner kronor) kom från en familjebakgrund bestående av höga tjänstemän eller partikadrer.

Jag har ofta här på InBeijing tidigare skrivit om president Xi Jinpings ambitiösa kampanj mot korruptionen. I boken reder jag även ut huruvida hans kampanj egentligen fokuserar på att råda bot på Kinas korruption, eller snarare är en metod för Xi att konsolidera sin egen makt genom att rensa ut politiska meningsmotståndare inom partiet.

Det finns i alla fall tydliga inslag av maktkamp, eftersom Xi Jinping i sin kampanj har undvikit att sätta dit många av de politiker och tjänstemän som står honom nära.

Vidare har såväl aktivister som advokater och journalister vilka kämpat för att avslöja korruptionen i det kinesiska samhället ofta dömts till strängare straff än de som ägnat sig åt själva korruptionen. Det är tydligt att bara partiet ska tillåtas bevaka partiet!

För att läsa mer om Kinas ofattbara korruption, köp min bok ”Det nya Kina” via Bokus (205 kronor) eller Adlibris (201 kronor).

1 2 3 4 … 7