Bokrecension: The Cultural Revolution

Kulturrevolutionen är en av de mest våldsamma politiska kampanjerna i Kinas historia. Ändå vet få svenskar någonting alls om vad som egentligen skedde.

Faktum är att det i svensk media och akademiska kretsar länge fanns en tendens att framhålla det positiva med kulturrevolutionen. Det fanns dock knappast något positivt med denna grymma kampanj som ödelade stora delar av Kina och kastade landet in i ett regelrätt inbördeskrig.

I sin nya bok “The Cultural Revolution: A People’s History, 1962-76” beskriver holländaren Frank Dikötter hur fanatism och vansinne ser ut i sin värsta form:

Under sin första och mest våldsamma fas nådde kulturrevolutionens råhet ofattbara proportioner, som Dikötter återger genom personliga berättelser. Barn hängdes upp och piskades eller dödades med elektriska stötar. Flera ”klassfiender” begravdes levande. Vid ett tillfälle fick 60 personer sina skallar krossade med hammare vid en folkkommun i södra Kina.

Etniska minoriteter råkade särskilt illa ut. I Inre Mongoliet fick herdar och bönder sina tänder och tungor utdragna; även ögon gröptes ut ur sina hålor. Dikötter uppskattar att 800 000 etniska mongoler förföljdes för att de misstänktes ha varit medlemmar av ett lokalt parti som hade existerat på 1930-talet.

I extrema fall ritualiserades kannibalism: ”Ledare festade på hjärta och lever, tillsammans med fläsk och lokala kryddor, medan vanliga bybor endas tilläts plocka [kött] från offrens armar och ben”, konstaterar Dikötter, som sedan fortsätter med en historia om skolelever som tillagar droppande köttbitar från sina styckade lärare över öppen eld.

Stycket är saxat från min recension av boken för magasinet Axess, som nu finns att läsa gratis på deras hemsida.

Recensionen och, givetvis, boken visar hur Mao Zedongs främsta drivkraft med kulturrevolutionen inte var att befria Kina från kapitalism eller feodalism. Det handlade snarare om att ta tillbaka den makt och prestige han hade förlorat i samband med svältkatastrofen det stora språnget (1958-1961).

Då hade Maos planer på kollektivisering och folkkommuner gått snett och kostat cirka 40 miljoner kineser livet. Diktatorn hade tvingats till viss självkritik och dragit sig tillbaka från maktens korridorer i Peking.

Nu kom han att använda unga fanatiska grupperingar vid namn rödgardister för att ta tillbaka makten. De tillät beväpna sig ur militärens förråd för att attackera såväl styrande politiker som andra inbillade “klassfiender”.

Rörelsen urartade givetvis, och snart gav sig olika fraktioner av rödgardister på varandra med såväl artilleri som stridsbåtar. Då militären till slut sattes in så straffades rödgardisterna själva; från Maos perspektiv hade de redan uppnått sitt syfte.

Vadan namnet “kulturrevolutionen”? Jo, som jag påpekar i min recension så användes kulturen i mångt och mycket som en förevändning för att attackera olika samhällsgrupper.

Då Maos allierade befälhavare Lin Biao uppviglade rödgardisterna till våld mot “de fyra gamla” (gammal kultur, gamla idéer, gamla vanor och gamla sedvänjor) ledde detta till kulturell förstörelse i otrolig skala:

Som Dikötter påpekat i sina tidigare böcker var den kulturella förstörelsen enorm redan under Kommunistpartiets tidiga år vid makten. Nästan genast efter 1949 bannlystes utländsk film och musik. Bibliotek brändes och religiösa byggnader omvandlades till baracker eller fängelser.

Under kulturrevolutionen nådde detta nya höjder, då Lin Biao redan vid kampanjens början uppmanade rödgardister att attackera gammal kultur, gamla idéer, gamla vanor och gamla sedvänjor. Böcker och antikviteter kördes iväg med lastbilar för att förstöras. Blomsteraffärer slogs sönder. Frisörer, grönsakshandlare och sömmerskor tvingades sluta arbeta. Snart fanns knappt heller någon inhemsk musik eller film, och även museerna stängdes.

Snart attackerades även vanliga människor. Band av rödgardister skar sönder jeans och klackarna på damskor. Otroliga ögonvittnesskildringar gör gällande hur privata bostäder metodiskt plockades ner till minsta pinal i jakt på gömda artefakter. Till och med katter ansågs borgerliga; de lades i påsar som sedan drämdes i väggen.

Poängen med den kulturella förstörelsen var att den även innebär personligt lidande. Folk från alla samhällsskikt skrämdes till lydnad. Även på många andra vis kastade kulturrevolutionen Kina flera årtionden tillbaka såväl ekonomiskt som utvecklingsmässigt. Universiteten stängde, BNP sjönk, produktionen avstannade och kaloriintaget minskade..

På senare år har kulturrevolutionens omänskliga grymheter blottlagts allt mer tack vare nytt arkivmaterial och människor som vågar träda fram och dela sina egna erfarenheter. Dikötters bok ger en bra sammanställning av dessa, som ofta är så otäcka att de är svåra att tro på.

Läs en försmak av detta i min fullständiga recension via Axess hemsida.