2017- sida 8

Published on

Möte mellan Donald Trump och Xi Jinping i april

Under dagen har flera medier rapporterat att Donald Trump kommer träffa sin kinesiska presidentkollega Xi Jinping i april. Enligt Reuters ska mötet äga rum 6-7 april vid Mar-a-Lago Resort i Florida, där Trump även tog emot Japans president Shinzo Abe i februari.

Och som Reuters även påpekar så kommer det knappast råda någon brist på samtalsämnen när de båda ledarna träffas:

During his campaign, Trump accused China of unfair trade policies, criticized its island-building in the strategic South China Sea claimed by several countries, and accused it of doing too little to constrain its neighbor, North Korea.

After his election, Trump incensed Beijing in December by taking a phone call from Taiwanese President Tsai Ing-wen and later saying the United States did not have to stick to the so-called ”one China” policy.

Grunden till mötet lades när Kinas statsråd Yang Jiechi besökte Washington under sista veckan i februari.

Det är ännu inte helt bekräftat att de båda presidenterna kommer träffas i början av april, men detaljerna väntas spika då USA:s nya utrikesminister Rex Tillerson stannar till i Kina under en sedan tidigare planerad Asienresa nu i veckan.

South China Morning Post skriver mer ingående om de diplomatiska turer som har föranlett det kommande mötet.

Donald Trump har minst sagt varit oklar med sin politik vad gäller Kina, vilket kan ses av de motstridiga rubrikerna på de inlägg jag tidigare här på InBeijing skrivit i ämnet:

Trump i storbråk med Kina (14 december)
Trump var det bästa som kunde hända Kina (10 november)

I januari skrev jag även en artikel för magasinet Fokus om spänningarna mellan Kina och USA sedan Donald Trump blev president, med rubriken ”Slut på kineseriet”.

Published on

Publicerat: Kinas omfattande spionage i Sverige

Under förra veckan skrev jag här på InBeijing om hur en kinesisk spion arresterats i Sverige. I veckans nummer av Fokus skriver jag en längre artikel om Kinas omfattande ”flyktingspionage” i Sverige.

När det pratas om spionage så går tankarna ofta osökt till Ryssland. Men faktum är att Kina spenderar långt mer resurser på sin säkerhetsapparat än vad ryssarna gör, och att kineserna de senaste år trappat upp sitt spionage i Sverige.

Arresteringen som Säpo meddelade förra veckan rör ”flyktingspionage”, då den misstänkte personen spionerat på tibetanska flyktingar i Sverige. Men redan 2010 dömdes en man till sexton månaders fängelse för att ha spionerat på uigurer – en annan kinesisk etnisk minoritet – för Kinas ambassad i Stockholm.

Den gången utvisades även en kinesisk ambassadtjänsteman från Sverige, samt en kinesisk ”journalist” som officiellt jobbade för statliga Folkets dagblad i Sverige men egentligen var underrättelseagent.

Liknande fall ägde även rum i andra länder i Europa. Men som jag skriver för Fokus, så har Kina trots detta trappat upp sitt spionage mot regimkritiker som gått i exil utomlands:

Men fängelsestraff och utvisningar gör lite för att hindra Kinas flyktingspionage. 2012 intervjuade Sveriges radio en asyl-sökande uigur, som berättade att hennes familj i Kina befann sig under konstant övervakning och utpressning. Polisen besökte regelbundet hennes familj, och lovade ett »mildare straff« om dottern samarbetade och gav information till kinesiska myndigheter. Då kvinnan inte ville spionera pressades föräldrarna i stället att övertala sin dotter att återvända till Kina.

I samma inslag noterade Sveriges radio att många uigurer med svenskt medborgarskap upplevde svårigheter att få visum för att besöka anhöriga i Kina. Vid ansökan ombads de först att förse den kinesiska ambassaden med information, bland annat om uiguriska flyktingar i Sverige.

Sedan 2010 spenderar Kina de facto mer pengar på utgiftsposten ”inre säkerhet” än på hela sin militärbudget. Min artikel finns att läsa i sin helhet på Fokus hemsida.

Published on

Publicerat: Kinas allt vanligare flyktingspionage

Som jag skrev om tidigare i veckan så arresterade Säkerhetspolisen (Säpo) under föregående helg en man för att ha spionerat på tibetaner i Sverige, och sedan lämnat över informationen till kinesisk underrättelsetjänst.

Säpo beskrev mannens handlingar som ”flyktingspionage”, vilket är en metod av regimer för att tysta kritiker som utvandrat och lever i exil i andra länder. Information som samlas in kan användas för att hota nära och kära som bor kvar i Kina, eller rentav sätta press på exilkineser att själva spionera för Kinas myndigheter.

Detta är inte första gången Kina ägnar sig åt flyktingspionage, inte ens i Sverige. Som jag skriver i en artikel i Taiwan Sentinel i dag, så bedrev Kina spionage på svensk mark mot uigurer för bara några år sedan:

Already in 2010, a diplomatic scandal occurred when an Uyghur man was sentenced to 16 months in prison by a Swedish court, after having collected personal data on Uyghurs in Sweden and handing over the information to the Chinese embassy in Stockholm. The case also led to to the expulsion from Sweden of a Chinese official at the embassy, as well as an undercover Chinese intelligence officer working as a “journalist” for the People’s Daily.

By tapping phones, the Swedish Security Service established how the Chinese embassy was working both on mapping and persecuting exiled critics of the Chinese regime living in Sweden. The sentenced man had also successfully infiltrated the World Uyghur Congress, an exile organization that regularly highlights the violence in Xinjiang

Men denna rättegång gjorde föga för att stoppa kinesiskt flyktingspionage i Europa eller ens Sverige. För 2012 intervjuade Sveriges radio en uigurisk kvinna som sökte asyl i Sverige, och berättade att hennes familj i Xinjiang såväl övervakades som utsattes för påtryckningar för att försöka övertyga sin dotter om att spionera för den kinesiska ambassaden i Sverige.

Uigurer med svenskt medborgarskap som sökte visum vid den kinesiska ambassaden blev också ombedda att förse tjänstemännen med information om den uiguriska diasporan i Sverige.

Icke desto mindre utvisade Sverige två stycken asylsökande uigurer till Kina 2012, som sedan aldrig mer syntes eller hördes av igen. Även Kambodja och Thailand har utvisat uigurer till Kina, och belönats med lukrativa ekonomiska ”samarbetsavtal”.

I Thailands fall handlade det om cirka 100 individer som enligt egen utsago var på väg att söka asyl i Turkiet, där uigurerna har sina kulturella rötter.

Men enligt Kina var de på väg utomlands för att delta i jihad eller utbildas av islamiska terrororganisationer. Kina har på senare tid även av samma anledningar gjort det svårare för invånare i Tibet eller Xinjiang att alls lämna Kina:

The same arguments are often used by Chinese authorities to prevent Uyghurs and Tibetans from going abroad in the first place. Normally, a Chinese citizen’s passport application is handled in about 15 days. But a report from Human Rights Watch in the summer of 2015 showed that residents from Tibet or Xinjiang have to wait up to five years, and many are denied a passport without explanation, effectively barring them from ever leaving China.

Läs närmare i min artikel för Taiwan Sentinel om Kinas ”flyktingspionage”, som alltså till och med bedrivs i omfattande skala i ett så litet land som Sverige för att hindra att regimkritiska röster vädras av utvandrade kineser.

Och på tal om den man som arresterades för flyktingspionage föregående helg, så begärdes han häktad nu i veckan. Här nedan följer häktningsframställan:

Published on

Jag skriver för Expressen om kinesisk propaganda

Det är nu 500 dagar sedan Kina kidnappade förläggaren Gui Minhai. Med anledning av detta publicerar Expressen en artikel av mig om hur kinesiska myndigheter sprider propaganda i väst via medier.

Detta sker dels genom att köpa plats i utländska medier, vilket det senaste året skett i exempelvis Svenska dagbladet och danska Berlingske. I andra länder har detta gått ännu längre:

I en tid då många medier upplever ekonomiska utmaningar blir det allt enklare för Kina att köpa utrymme i västerländska publikationer. Sedan några år tillbaka publiceras den månatliga bilagan ”China Watch” tillsammans med tidningar som Washington Post i USA, brittiska The Telegraph och Le Figaro i Frankrike. Bilagan finansieras av kinesiska myndigheter och redigeras av statliga tidningen China Daily. Bland artiklar om idrott och kultur smygs politiska budskap in.

Det råder ingen brist på resurser; redan 2009 offentliggjorde Kina en budget på drygt 60 miljarder kronor för att öka den globala medienärvaron. China Daily har nu upplagor på fyra kontinenter och går att prenumera på i 23 europeiska länder inklusive Sverige.

Nyhetsbyrån Xinhua har 170 utrikeskontor och publicerar på åtta språk. Xinhua har till och med lagt pengar på en propagandavideo om Sydkinesiska havet som i somras spelades upp på Times Square i New York 120 gånger om dagen i två veckor(!), efter att Haagtribunalen ogiltigförklarat Kinas territoriella krav i området.

De enorma resurser som Kina lägger på media är bara en liten del av de 90 miljarder kronor som myndigheterna årligen spenderar på att förbättra landets ”soft power”. (USA lägger blott sex miljarder kronor om året på samma utgiftspost.)

Visst finns det västerländska medier som driver sin egen agenda. Men det är bara i Kina som statlig media får miljarder för att utföra ett uttalat politiskt uppdrag. Den kinesiska kombinationen av enorma resurser och total kontroll är farlig, och borde uppmärksammas mer:

För ett drygt år sedan besökte Xi Jinping personligen huvudkontoren för Xinhua, CCTV och partitidningen Folkets Dagblad. Vid en avslutande konferens kungjorde presidenten: ”Alla medier som drivs av partiet måste jobba med att tala för partiets vilja och förslag, samt skydda partiets auktoritet och enighet”.

Detta är ”fake news” på riktigt. Allt som Donald Trump beskylls för och lite till är redan officiell mediepolicy i Kina.

Till och med den allmänna opinionen är fejkad; en undersökning i februari med metadata från 50 miljoner kommentarer på kinesiska nyhetssajter visade att en sjättedel av dessa är fabricerade av myndigheterna.

Min artikel kan läsas i sin helhet här nedan, eller via Expressens hemsida.

Published on

Publicerat: Sluta bry er om Donald Trump

I senaste numret av Finansliv finns en krönika av mig om den oproportionerligt omfattande rapporteringen kring Donald Trump i svensk media. Det sker ju långt mycket värre saker här i världen än Trump, vilket många svenskar tyvärr förblir ovetande om.

Filippinerna, länge en av Asiens mest stabila demokratier, har just fått en president vid namn Rodrigo Duterte som gladeligen jämför sig själv med Adolf Hitler och skryter om att ha dödat folk genom att knuffa ut dem från helikoptrar.

Över 7 000 personer har hittills mördats i Dutertes utomrättsliga kampanj mot droger, och han har även hotat att journalister som skriver negativt riskerar gå samma öde till mötes.

Faktum är att Trump inte ens tillnärmelsevis är farligast av världens ledare. Han råkar bara vara mest högljudd och dessutom president i USA, ett land som alltid dominerar svensk rapportering.

Det finns således ingen anledning att läsa ingående om Trumps mentala hälsa eller vilka idrotts- och sportstjärnor som tar avstånd från honom:

Glöm inte heller faktumet att Trump är vald, och tillika kommer väljas bort om mindre än fyra år om hans ledarskap visar sig skadlig för USA:s ekonomi. Så är knappast fallet med kollegor som Xi Jinping eller Vladimir Putin.

Vidare så är tysta och kalkylerande maktgalningar alltid farligare än tysta och otåliga. Det visade Xi Jinping prov på under det Världsekonomiska forumet i Davos i januari, där han såg möjligheten att måla upp Kina som ett stabilt och ansvarsfullt alternativ till USA.

Kinas president Xi Jinping använder nu Trumps utsvävningar för att öka Kinas globala inflytande. Han har nu framhållit sin ambition om att Kina ska leda utformningen av en ny världsordning samt standarder för internationell säkerhet.

Men samtidigt påpekade Human Rights Watch efter talet i Davos att Xi Jinpings egentliga politik ”står för raka motsatsen”, med upptrappade förföljelser mot civilsamhälle och yttrandefrihet.

Ändå kan Xi göra anspråk på globalt ledarskap, då kritiker inne i Kina effektivt tystas ned, samtidigt som media i utlandet är upptagna med att syna Donald Trump i sömmarna.

Men vill vi verkligen ha en världsordning utformad av Kina, vars brott mot mänskliga rättigheter konstant är mångdubbelt värre än vad Trump någonsin kan orsaka? Förmodligen inte. Därför avslutar jag krönikan med en uppamning:

Gör dig därför själv en tjänst. Sluta grotta ner dig själv i Trumps privatliv eller mentala hälsa. Lägg istället tid på information som gör det möjligt att analysera riktigt farliga tal, som det Xi Jinping höll i Davos. Eller kanske vilka presidenter som knuffar ut folk från helikoptrar.

Min krönika finns att läsa i sin helhet här nedan eller i större version via Scribd:

Published on

Kinesisk spion arresterad i Sverige

I dag meddelade svenska Säkerhetspolisen (Säpo) att en man arresterades under gårdagen för ”grov olovlig underrättelseverksamhet”.

Det handlar om en man som misstänks ha kartlagt vad Säpo kallar ”den tibetanska miljön” i Sverige på uppdrag av ett annat land, skriver Dagens Nyheter:

Brottet kallas flyktingspionage. Det är ett sätt för repressiva regimer att få kontroll över personer som flytt från landet och försöka hindra dessa från att sprida regimkritik.

– Vi har känt till personen under en längre tid och sett att han samlat uppgifter och kartlagt den tibetanska miljön. Han har lämnat uppgifterna till en annan stat, säger Simon Bynert, pressekreterare hos Säpo.

Under veckan ska nu ”flera utredningsåtgärder” vidtas med utgångspunkt i gripandet, bland annat flera förhör och husrannsakningar, säger Säpos pressekreterare.

Säpo vill dock inte bekräfta huruvida Kina är det ”andra landet” som mannen har spionerat för, men det är en slutsats så självklar att jag törs skriva den som rubrik.

Kina lägger nämligen stora resurser på att kartlägga tibetanska och uiguriska folkgrupper utomlands, eftersom de ofta förmedlar en bild av läget i provinserna Tibet och Xinjiang som den kinesiska regimen inte vill ska spridas.

Och det är heller inte första gången detta sker i Sverige. I kapitlet ”Xinjiang och Tibet” i min senaste bok ”Det nya Kina” skriver jag mer om denna företeelse:

2010 avslöjades en spionskandal vid den kinesiska ambassaden i Stockholm, då en uigurisk man dömdes till sexton månaders fängelse av svensk domstol för att ha spionerat på uigurer som lever i exil i Sverige. Under ett och ett halvt års tid samlade mannen in personlig information om svenska uigurer som sedan lämnades till Kinas ambassad. Telefonavlyssningar av Säpo visade hur ambassaden jobbade med att kartlägga och förfölja oppositionella kineser i Sverige. Det visade sig också att mannen hade infiltrerat exilorganisationen World Uyghur Congress.

Året därpå ägde en liknande rättegång rum i München, där tre uigurer dömdes för olaga underrättelseverksamhet. Enligt dokument från rättegången fälldes en av männen för att ha spionerat på den uiguriska diasporan i Tyskland och sedan skickat informationen till den kinesiska underrättelsetjänsten.

Kartläggningen används ofta som grund för förföljelser. I ”Det nya Kina” ger jag även flera exempel på hur tibetaner eller uigurer i Kina råkat illa ut för vad utvandrad familj eller bekanta gjort i sina nya hemländer:

Värre har det då gått för den uiguriska journalisten Shorhet Hoshur som lämnade Kina redan 1994 efter att ha fått problem med myndigheterna på grund av sin rapportering. I dag är han amerikansk medborgare och jobbar för Radio Free Asia. Bland annat New York Times har lovordat Hoshurs rapportering från Xinjiang som ”en av få tillförlitliga informationskällor om händelserna i en del av Kina som myndigheterna försöker gömma undan från granskning av omvärlden”. Under de senaste åren har Hoshurs familj börjat råka allt mer illa ut; sommaren 2014 dömdes en av hans bröder till fem års fängelse för brott mot statlig säkerhet, och året därpå arresterades hans två andra bröder efter att ha talat med Hoshur om rättegången på telefon. De väntar nu på åtal för att ha läckt statshemligheter.

Det ska bli intressant att följa detta, och se vad fallet betyder för den redan ansträngda diplomatiska relationen med ett Kina som hållit svenska förläggaren Gui Minhai inspärrad i över 16 månader utan rättegång.

Published on

Lång och positiv recension av min bok ”Det nya Kina”

I senaste numret av tidskriften Respons finns den längsta och hittills mest positiva recensionen av min senaste bok.

Det är Mattias Lentz, tidigare minister på Sveriges ambassad i Peking samt chef för EU:s politiska delegation till Kina, som skrivit en tre sidor nästan helt odealt fördelaktig recension av ”Det nya Kina”.

Lentz börjar med medhåll om den slutsats jag drar i ineldningen av boken om hur pinsamt lite det rapporteras i svenska medier om Kina, medan exempelvis senaste valet i USA fyllde spaltmeter på spaltmeter nästan ett år i förväg. ”Det är dags att inse hur mycket Kina påverkar oss” är recensionens rubrik och ju talande i sig själv.

Han nämner också att den låga prioriteringen av resurser vad gäller Kina är ett mönster som inte bara går igen vad gäller svensk media, utan även märks inom exempelvis inom diplomatin. Innan amerikanska diplomater stationeras i Kina får de åtminstone ett års intensiv språkträning i kinesiska, något som svenska diplomater enligt Lentz ”bara kan drömma om”.

Som sig bör så bedöms ”Det nya Kina” sedan efter den ambition som jag fastställer i bokens inledning och förord:

Det nya Kina syftar enligt Olsson till att ge en ”kort bakgrund och en aktuell händelseutveckling kring tio av de största nutida problemen som landets myndigheter har att bemöta”. Förhoppningen är att både lekman och expert ska ”lära sig något nytt om ”den blinda fläck som Kina i dag utgör i många svenskars medvetande”. Och han lyckas bra med det. Jojje Olsson har skrivit en heltäckande och intressant bok om dagens Kina och de många, allvarliga problem landet står inför. Att han är journalist lyser igenom; han har följt Kina nära under de senaste knappt tio åren och förstärker texten med berättelser från en rad människor han mött eller vilkas historier han följt.

Lentz går sedan vidare med att på ett träffsäkert vis beskriva innehållet i de olika kapitlen, sätta texten i perspektiv samt belysa några av de exempel angående bland annat korruption och mänskliga rättigheter som tas upp i boken.

En recensionens slutsatser är att min bok ”erbjuder en gedigen och detaljerad genomgång av problematiken och utmaningarna”, även om Lentz inte helt håller med om mina funderingar kring myndigheternas hantering av de två kidnappade Kina-svenskarna.

Lentz tar också till vara på bokens fokus kring Xi Jinping, och ägnar extra utrymme i recensionens avslutning till att kommentera min beskrivning av Kinas nya president samt hans maktfullkomliga ambitioner:

I bokens sista kapitel, ”Xi Jinping och makten”, tecknar Olsson ett porträtt av Xi Jinping. När denne tillträdde 2012 hade många förhoppningen att han skulle bli den som skulle kunna genomföra politiska reformer vid sidan av det ekonomiska reformprogrammet. Så har inte blivit fallet. Istället har Xi Jinping ”tillförskansat sig mer makt än någon kinesisk ledare sedan Mao Zedong” och har nu också vunnit tillträde till kommunistpartiets pantheon efter att centralkommittén förklarat honom utgöra ”ledarskapets ofelbara kärna”.

Det finns mycket att säga om Xi Jinping och Olssons redogörelse täcker väl de många aspekterna.

Han spekulerar sedan själv i huruvida Xi Jinping kommer försöka ändra Kinas konstitution för att kunna behålla makten längre än vad som i dag tillåts, och understryker att detta är något mycket viktigt att följa för såväl svensk media som allmänhet.

Recensionen kan läsas i sin helhet som PDF här nedan:

Tidigare recensioner av min bok ”Det nya Kina” har varit mestadels positiva men även negativa. I december uppmärksammade jag här på InBeijing hur en docent i historia vid Lunds universitet vid namn Ingemar Ottosson närmast sågade min bok i magasinet Axess.

Ottossons recension var för mig obegriplig, eftersom den angrep min bok på punkter som jag inte hade för avsikt att täcka. Exempelvis kritiserades bristen på historiskt perspektiv och en beskrivning av Kinas statsskick innan 1928, eftersom boken ges ut av ett förlag som heter ”Historiska Media”.

I förordet står ju dock tydligt hur ”Det nya Kina” syftar till att beskriva det moderna Kina, vilket Lentz till skillnad från Ottosson verkar förstå och påpekar att: ”Den som vill ha mera av en historisk kontext, kan behöva komplettera med annan läsning, men Olsson fångar väl bilden av dagens Kina.”

Ottosson – som även är gästprofessor vid ett statligt kinesiskt universitet i Ningbo – menade vidare att mänskliga rättigheter är ett ”mångtydigt begrepp” samt att jag istället för repression borde ha skrivit om konsumtionssamhället eller den i Kina uteblivna åsiktspluralismen(!)

Hela mitt svar på Ottossons recension – som även innehåller direkta felaktigheter som att jag inte ska ha använt mig av några kinesiska källor – kan läsas här.

Visst är det anmärkningsvärt att en och samma bok kan resultera i två så vitt skilda recensioner. Men samtidigt känns det skönt att i tidskriften Respons få en recension av en kompetent skribent som förstår att ta vara på och bedöma min bok efter dess egentliga syfte och ambition.

För er som vill läsa och bedöma själva finns boken att köpa via exempelvis Bokus (217 kronor) och Adlibris (219 kronor).

Published on

Hur Kina försöker påverka utländska universitet

Det har länge funnits någon slags utbredd uppfattning om att Kina kommer röra sig från diktatur till demokrati i takt med att landets yngre befolkning växer upp, eftersom många unga kineser rest och studerat i demokratiska länder.

Men så är sannolikt inte fallet. Kinas propaganda är i dag utformad på så vis att även kinesiska studenter i utlandet uppmuntras försvara sin regim, vilket på senare tid ofta har tagit sig i uttryck genom att studentorganisationer i samklang med kinesiska myndigheter försöker påverka undervisningen vid utländska universitet.

Bara i februari har två tydliga exempel på detta utspelat sig. Då den kanadensiska skönhetsdrottningen och tillika människorättsaktivisten Anastasia Lin var inbjuden att medverka i en debatt vid Durham University, varnade den kinesiska ambassaden i Storbritannien för att Lins närvaro kan ”skada relationen” mellan de båda länderna.

Vidare så kontaktades en kinesisk studentorganisation av ambassaden, varpå studenterna i sin tur kontaktade Durham University för att meddela att Lins framträdande ”skadar känslor och tro” hos de kinesiska studenterna. Organisationen påpekade även risken för Storbritannien med en försämrad relation till Kina, eftersom britterna behöver ta noga vara på sina befintliga handelspartners med anledning av Brexit.

Anastasia Lin, känd förespråkare av mänskliga rättigheter, är sedan tidigare svartlistad från Kina och tilläts inte komma in i landet då Miss World avgjordes där 2015. Kinesiska myndigheter försöker även stoppa henne från att tala vid utländska universitet.

Ytterligare ett exempel ägde rum när University of California, San Diego (USDC) nyligen offentliggjorde Dalai Lama som en av talarna vid terminsavslutningen i juni.

Bland annat Quartz uppmärksammar hur en kinesisk studentorganisation nästan omedelbart gjorde ett uttalande med löften om att ”vidta åtgärder” om Dalai Lama fick tala, och dessutom kontaktade USDC:s kansler i ett försök att få talet inställt i ”mångfaldens” namn(!)

Quartz visar också flera exempel på utfall på Facebook från skolans kinesiska studenter, som anklagar USDC för att uppmuntra till ”splittring” och ”konflikt”. Även här ska den kinesiska studentorganisationen först kontaktas av Kinas konsulat, och studenternas klagomål använde sig även av officiell retorik som att inbjudningen av Dalai Lama ”sårar det kinesiska folkets känslor”.

”Såra det kinesiska folkets känslor” var också ett av uttrycken som användes av hundratals kinesiska studenter som protesterade på amerikanska gator 2008, efter att University of Washington bestämt sig för att ära Dalai Lama med en hederstitel.

Sedan dess har flera liknande exempel ägt rum, då kinesiska studenter ägnar sig åt olika former av aktivism vid utländska lärosäten för att försvara kommunistpartiets hållning i olika frågor.

Detta, menar Quartz, är en relativt ny företeelse eftersom studenter av asiatiskt ursprung traditionellt sett är mindre benägna att ägna sig åt politisk aktivism än sina vita, svarta eller latinamerikanska studiekamrater.

Effektiv kinesisk propaganda är en del av förklaringen, en annan är att samtliga kinesiska utbytesstudenter måste registrera sig vid Kinas ambassad i det landet de studerar, för att deras poäng sedan ska vara giltiga vid kinesiska lärosäten.

Detta gör det lätt för kinesiska myndigheter att hålla koll på eller till och med uppmana studenterna till politisk aktivism, vilket alltså var fallet i de båda exemplen tidigare i februari. Många studenter anser sig säkerligen har mycket att tjäna på att följa myndigheternas direktiv, medan de som inte håller med sannolikt anser det vara bäst att hålla tyst.

Och i takt med att antalet kinesiska utlandsstudenter ökar, så ökar även risken att de kan påverka lärosätena. Det finns nu över 300 000 kinesiska studenter bara vid amerikanska högskolor, vilket är fem gånger fler än för ett årtionde sedan. I och med att de utgör hälften av alla utländska studenter vid amerikanska universitet så är de också en allt viktigare inkomstkälla för utbildningsinstitutioner med ekonomiska svårigheter.

Pågår denna slags påverka även vid svenska universitet? Jag har tidigare flera gånger uppmärksammat de så kallade ”Konfuciusinstituten”, som finansierats av Kina vid hundratals utländska högskolor och där diskussioner om flera politiskt känsliga ämnen är förbjudna.

Då Konfuciusinstitutet vid Stockholms universitet nyligen krävde större självständighet så bestämde sig skolans rektor 2014 för att stänga institutet, vilket jag skrev ett längre reportage om i tidningen Universitetsläraren.

Vid Stockholms och Uppsala universitet verkar nu något som kallas för ”Sweden China Forum”, med den kinesiska ambassaden och en kinesisk studentgrupp som partners. Det vore intressant att veta till vilken grad samtalet där påverkas av kinesiska myndigheter önskemål.

RELATERAD LÄSNING PÅ KINAMEDIA:

”Harvards toppforskare fälls för hemligt samarbete med Kina” (dec 2021)
”Universitet i Hongkong river dansk staty om massakern vid Himmelska fridens torg” (dec 2021)

Published on

Ökad risk för Gui Minhai efter nya, hårda fängelsedomar

Under helgen dömdes Dai Xuelin, redaktör för Guangxi Normal University Press baserad i Peking, till fem års fängelse för ”olaglig affärsverksamhet”. Hans kollega Zhang Xiaoxiong dömdes samtidigt tre och ett halvt år för samma brottsrubricering.

De båda hade sålt böcker från Hongkong som är förbjudna på det kinesiska fastlandet. Fängelsedomarna bådar därmed illa för den svenska förläggaren Gui Minhai, som nu hållits bortrövad incommunicado i 16 månader, anklagad för samma slags brott.

South China Morning Post skriver dessutom att fallet med Dai och Zhang hanterats av samma polisenhet i staden Ningbo som hållit i utredningen angående Gui Minhai och hans fyra bortrövade kollegor.

Domarna delades vidare ut av en domstol i Ningbo, trots att vare sig Dai eller Zhang kommer från staden. Ningbo är dock Gui Minhais tidigare hemort, och dessutom togs två han Guis kollegor från Hongkong till Ningbo efter att de frihetsberövats av kinesisk polis.

Enligt South China Morning Post är det oklart om Zhang och Dai hade någon affärsmässig relation till Gui Minhai och hans kollegor vid bokhandeln Causeway Bay Books. Källor som Radio Free Asia talar med pekar dock på ett tydligt samband:

”This is all part and parcel of the Causeway Bay Books case, which has become a really big case now, and the authorities are in the middle of strike hard campaign against it, involving both customs and police,” the source said.

Enligt en källa till South China Morning Post hade Zhang och Dai köpt böcker av en annan kinesisk distributör för att sälja dem vidare i Kina. Radio Free Asia har dock uppgifter som gör gällande att de två personligen rest till Hongkong för att köpa böckerna.

Hur det än må vara ställt med detta så innebär det ökad oro för en liknande dom mot Gui Minhai. En av de brott som Gui tvingades ”erkänna” på kinesisk tv var ju nämligen att han personligen fört tusentals politiskt känsliga böcker över gränsen från Hongkong för att sälja i Kina.

Detta skrev jag mer om redan i mars i fjol, i ett inlägg med rubriken ”Svensk riskerar fem års fängelse i Kina”.

Published on

A journey through Snow Country, continued

In my last post from Japan I wrote about how snow are becoming a bit of a rarity in the parts of the Japanese main island Honshu that author Yasunari Kawabata referred to as ”snow country” just a generation ago.

That, fortunately, is not the case in the mountains of Akita prefecture a bit further north on Honshu.

After having travelled on a couple of slow trains – a world away from the high speed train Shinkansen – I found myself on a second bus with only me on it climbing those very mountains in the dark, with white walls of snow on both sides of the road, taller than the bus itself.

Being secluded on an altitude of 1,500 meters only adds to the feeling that Tsurunoyo Onsen, dating back to 1638, the early days of Japan’s Edo period, is a very special place indeed. Already on beforehand a couple of my Japanese friends had their jaws dropped over the fact that I was lucky enough to get a room at this institution of a hot spring.

And it is impossible to imagine what could possibly make a hot spring experience better than that of Tsurunyo, when laying in its sulphur smelling waters at the nude mixed gender outdoor bath and gazing at the stars a clear and cold winter night.

Next day – forced back into a modern reality – a roaring Shinkansen train took me some 300 kilometers in just over three hours, which included quite a few station stops and a journey through a newly built engineering marvel of an underground tunnel from Honshu to Japan’s northernmost island Hokkaido.

Shinkansen now reaches the old port city of Hakodate, one of three ports forced open for ”trade” with western countries in the late 1850’s, when Japan as a shogunate had been almost totally isolated from the surrounding world for over two centuries. (In 1633, shogun Iemitsu actually introduced capital punishment for any Japanese travelling abroad.)

But, as a port city, central Hakodate’s altitude is of course no greater than a couple of meters above sea level, which also reflects on the weather. Even though Hakodate is hundreds of kilometers north of ”snow country”, it was raining when I left the city.

Rain, my host in Hakodate assured me, is almost unheard of in early February.

(Below are some photos from the last days of my Japan trip. Please note that they are all unedited JPG, and that the edited RAW files will be richer in detail once printed in the travelling magazine that assigned me to do this journey.)

Shinkansen, Japan’s outstanding high speed train, heading for Hokkaido from Morioka station.

Tsurunoya Onsen, in the mountains of Akita prefecture, is by far the most beautiful hot spring I ever visited.

View at dusk from Hakodate mountain.

A private room at Tsurunoya Onsen with milky, sulphur smelling water.

Snow over the peaceful facilities of Tsurunyo Onsen.

Giant hairy crabs for sale en masse at a morning market in Hakodate.

Boats in the waters just outside the historical port of Hakodate.

An old samurai house in Kakunodate, now turned into a small but carefully designed museum.

Monkeys enjoying a hot spring session in the botanical gardens of Hakodate.

And just one more photo of the monkeys, because animals, as we all know, are just SO CUTE!

Published on

A journey through Snow Country

For the last few days I have been travelling through the sparsely populated northern parts of Japan’s main island Honshu, an area which Yasunari Kawabata referred to a ”snow country” in his 1948 novel with the same title, eventually earning him the Nobel Prize in literature two decades later.

The area lives up to Kawabata’s nickname, as a seemingly never ending flurry of snow are spraying white the surrounding fields and mountains. Northern Honshu also lives up to the atmosphere of Snow Country; a vast landscape which beauty swallows the people wandering about in the small towns dotted along the impressive Japanese railway web.

The north is, of course, less developed than the megacities of the south, but that also means it is better preserved. Test of centuries of time have left untouched the architecture of old postal towns and hidden samurai villages. The appearance of secluded hot springs are not from the future, but from the Edo period.

Traditional customs and manners are also deeply rooted in the people of the north; hard working and honest, tough but caring and polite, making time for interactions rather than spending meal time hugging smartphones.

Hands down, northern Honshu is one of the most beautiful places I ever visited. But that might be changing. During the second day of my trip, in the castle town of Aizuwakamatsu, I was meet by a spell of cold rain as I flung the door of my farming house open at 05:30, heading out on what I thought was going to be a hunt for scenic winter landscape photographies. (Naturally, in snow country, precipitation in early February should not be rain but snow.)

As she drove me around on the wet streets of a dark blue morning twilight, my hostess told me in broken English that last winter, they had so little snow that farmers started to worry there would not be enough water the following summer. When I suggested it might have to do with global warming, she put a grim look on her face and nodded in silence.

Next day, some 150 kilometers further north, rain turned to hefty snowfall in the sleepy farming town of Murayama. But also here, the family I was staying with are witnessing changes. ”We are farmers so we live with the nature, and every year the harvesting season is starting earlier than last”, a brisk but kind farming woman told me as big wet flakes was smashing against the car windows.

So while heading further north to my final destination of Hokkaido, I can’t help but thinking that this is a good time to visit snow country. In a few years, it might not live up to the title of Kawabata’s novel anymore.

(Below are some photos from the first days of my trip. Please note that they are all unedited JPG, and that the edited RAW files will be richer in detail once printed in the travelling magazine that assigned me to do this journey.)

Dusk at Ginzan Onsen, a hot spring village in the outskirts of Oishida.

Woman in kimono braving the snow at a temple area in Nikko.

Stone statues lighten up during a cold winter night in Nikko.

Yamadera, the ”temple mountain” in the outskirts of Yamagata.

Snow country is also sake country. Fifth generation owner of family brewery Mitobe is showing some of the rice used in the process.

Hefty snowfall in the old postal town of Ouchijuku.

My room in Murayama, simple but clean and with a fireplace to keep the cold winds of winter away.

Woman selling barbecue a snowy day in Ouchijuku.

Temple doors in Nikko that stood the test of centuries of time.

Family altar in the farming house I stayed in close to Aizuwakamatsu.

Sake and grilled fish skin; local delicacies in northern Honshu.

Overview of the old postal town of Ouchijuku.

Published on

Intervju med HKFP om min svartlistning från Kina

I dag publicerade Hong Kong Free Press (HKFP) en artikel om min svartlistning från Kina, efter att ha intervjuat mig för ett par veckor sedan. Som väntat görs ett mycket bättre jobb än vad svenska medier mäktar med, i form av jämförelser med andra liknande fall och kommentarer från såväl svenska myndigheter som aktivister.

De flesta av er läsare är redan bekanta med faktumet att jag i somras nekades visum till Kina två gånger med två olika pass, vilket sannolikt hänger ihop med min rapportering i känsliga frågor.

HKFP understryker också mycket riktigt den tydliga trenden med att Kina inte förnyar visum åt journalister som skriver för ”obekvämt”:

China has been accused of using visa restrictions as a way to control foreign media reports. In 2013, visas for about two dozen reporters at the New York Times and Bloomberg were delayed until less than two weeks before they would be expelled from the country. The two media outlets were not given new journalist visas for more than a year after they published stories about the wealth of the families of top officials.

The Foreign Correspondents’ Club of China found in its 2015 Visa Survey that “While less than 4% of respondents reported problems renewing their press cards or visas, Chinese authorities continued in 2015 to abuse the press card and visa renewal process in a political manner, punishing reporters and media organizations for the content of their coverage if it has displeased the government,” naming French journalist Ursula Gauthier’s case as the most glaring example of this phenomenon.

I artikeln framför jag även min teori om att Kina förmodligen granskar svensk media mer noggrant efter att de två svenskarna Gui Minhai och Peter Dahlin för ett drygt år sedan kidnappades av kinesiska myndigheter.

HKFP kontaktade i sin tur svenska ambassaden i Peking för en kommentar, där en talesperson nöjde sig med att konstatera att ”klimatet har blivit mer restriktivt” på senare tid, men att de inte känner till att svenska journalister skulle vara särskilt utsatt.

Vidare kontaktar HKFP även Peter Dahlin – en av de två kidnappade – för en kommentar. Han är mer inne på mitt spår, att Kina kollar noggrannare på svensk media än tidigare och att mina skriverier om Gui Minhai kan ligga bakom visumbeslutet:

Peter Dahlin told HKFP that Swedish media traditionally did not pay much attention to China.

“Gui Minhai’s case was largely ignored by Swedish media, but with my own detention media had to start paying attention to China, and by extension also to Gui’s case.”

Since Gui Minhai’s daughter’s activism has also brought more attention to his case in Swedish media, “it’s only natural that China will start to pay attention more,” he said.

Regarding coverage on Gui, Olsson “was the only one pushing it in Sweden,” Dahlin said, and his reporting game him a name. “[S]o I think it’s safe to assume his work on Gui’s case was what attracted attention to him, and got him booted out.”

I artikelns slutdel konstaterar jag också att det är många som redan i dag ägnar sig åt självcensur för att de är rädda att gå samma öde som mig till mötes:

He has talked to many journalists since he was blacklisted, and many are careful what they say or write about China, he said.

“It’s not only journalists, it’s also academics, business people, people working for NGOs – they are actually already doing a certain degree of self-censorship because they are afraid that they will never be able to get into China again.”

Jag är dock mer övertygad än någonsin att detta är fel väg att gå. Historien visar hur viktigt det är att inte av rädsla ge efter för expansiva diktaturers krav, och de som ägnar sig åt självcensur för egen vinning kommer aldrig ha min fulla respekt.

Published on

Kina köper media och biosalonger i Sverige

Jag har tidigare här på InBeijing och i andra sammanhang skrivit om Kinas medvetna strategi att förbättra sin ”soft power” – alltså sitt kulturella inflytande utomlands – vilket till stor del sker genom utländska investeringar i media- och underhållningsbranschen.

Under den senaste veckan har detta märkts med besked i Sverige. Två kinesiska aktörer som står kommunistpartiet nära har nämligen köpt stora marknadsandelar i svensk media och svensk bio.

För bara ett par dagar sedan blev det klart att amerikanska AMC Entertainment Holdings köper Nordic Cinemas, med huvudkontor i Stockholm, vilket ger dem kontroll över 664 skärmar vid 118 biografer i sju nordeuropeiska länder.

Affären, som är värd 8,25 miljarder svenska kronor, innefattar svenska SF Bio.

AMC Entertainment Holdings ägs i sin tur av kinesiska Dalian Wanda Group, vars ordförande Wang Jianlin i fjol rankades som Asiens rikaste man av Forbes, god för 28,7 miljarder dollar.

Wang har tidigare tjänstgjort 17 år i Kinas militär, och är medlem av Kinas nationella folkkongress (NPC), landets högsta politiska lagstiftande organ.

Han har också flera gånger talat sig varm om vikten av att sprida Kinas ”soft power” utomlands med en retorik som tagen från Xi Jinpings tal. Se ett exempel från december i fjol då Wang talade om ”Kinas nationella återfödelse” vid en konferens i Peking.

Wang har tidigare gjort stora investeringar i USA och har som mål att äga 20 procent av världens biosalonger till år 2020.

Wang Jianlin, Asiens rikaste man med nära band till Kinas kommunistparti.

Förra veckan meddelades dessutom att ett konsortium lett av China Oceanwide Holdings Group Co. köper företaget International Data Group (IDG), som har närvaro i 97 länder. IDG ger ut flera titlar i Sverige: Computer Sweden, Computerworld, CIO, TechWorld, Macworld, M3 och driver dessutom nyhetssajten IDG.se.

På IDG:s svenska hemsida står att läsa: ”Med en oöverträffad kvalitet påverkar våra varumärken it-beslutsfattare, it-tekniker och techentusiaster i en skala som är svår för någon annan att matcha.” Enligt Reuters är affären värd 4,5 till 9 miljarder kronor.

China Oceanwide Holdings ordförande heter Lu Zhiqiang, är även han dollarmiljardär och dessutom medlem av kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens (CPPCC), ett politiskt organ som varje år sammanträder i Peking tillsammans med Kinas nationella folkkongress.

Det är oklart hur dessa uppköp kommer drabba svenska konsumenter av media och biofilm. Men samtidigt är det osannolikt att biosalonger ägda av Wang Jianlin kommer visa filmer i stil med ”Seven Years in Tibet” med Brad Pitt.

Det är nog bara vänja sig vid censur efter kinesiska myndigheters preferenser i våra biosalonger, samt anta att beslutsfattare inom it- och tekniksektorn i det långa loppet också kan komma att utsättas för ”selektiv” information i sina branschmagasin.

Men allra viktigast är givetvis att hålla utkik efter liknande affärer; om kinesiska aktörer köper upp produktionsbolag eller rena nyhetsmedier så ligger vi riktigt illa till.

Published on

Stark kritik mot Kina i svenska medier

Under veckan öppningstalade Xi Jinping vid det Världsekonomiska forumet i Davos, vilket jag skrivit en längre text om för Finansliv.

I sitt tal ville Xi framhålla Kina som en lugn ö i ett stormande hav, jämfört med den politiska utvecklingen i USA och den oro som präglar Europa i och med Brexit och årets val i bland annat Holland och Frankrike där populistiska krafter tros röna stor framgång.

Vad gäller ekonomisk politik underströk Xi att ingen har något att vinna på ett handelskrig, i en klar referens till Trumps varningar under valkampanjen om höjda skatter på kinesiska varor.

”Att eftersträva protektionism är som att låsa in sig själv i ett mörkrum. Vind och regn stängs ute; men det gör även ljus och luft”, menade Xi i ett tal som framfördes i syfte att övertyga åhörarna om Kinas status som en ansvarsfull global aktör.

Xi fick också hjälp av Världsekonomiska forumets ordförande Klaus Schwab, som presenterade öppningstalet på följande vis: ”I en värld präglad av osäkerhet och instabilitet, sätter det internationella samfundet sitt hopp till att Kinas ledarskap ska fortsätta sitt mottagliga och ansvarsfulla ledarskap som förser oss alla med säkerhet och stabilitet”.

Med tanke på alla övergrepp som ägt rum under Xi Jinping, påpekades det i bland annat New York Times att frasen ”låsa in sig i ett mörkrum” lika gärna hade kunnat användas för att beskriva utvecklingen i Kinas under hans fem år vid makten.

Som tur är var även ett par svenska tidningar på hugget. Dagens Nyheter uppmärksammar talet på ledarplats, där man retoriskt frågar: ”Går det att sätta sin tillit till denna gangsterregim? Och hoppas att Kina ska stå på fredens och frihetens sida när USA och EU försvagas?”

Även Dagens Nyheter använder Xis retorik för att argumentera mot presidenten enligt följande:

Många är de människorättsadvokater som regimen stängt in i mörka rum under de senaste åren. Kina har blivit mer, inte alls mindre, repressivt sedan Xi blev president. Gardinen har dragits ner för såväl privata företag som fackliga aktivister och medier. Något ljus eller någon luft märks knappast i Peking.

(…)

Den svenska medborgaren Gui Minhai sitter fortfarande instängd i ett mörkt rum på okänd ort, utan tillgång till advokat, utan rättegång och efter ett framtvingat erkännande i tv av ett gammalt trafikbrott. Behandlingen av honom är en lika uppenbar förbrytelse mot mänskliga rättigheter.

Också i Svenska Dagbladet ifrågasätts innehållet i Xi Jinpings tal i Davos, samt faktumet att inga möjligheter gavs att ställa frågor till presidenten.

Man går sedan ännu längre i sin beskrivning av utvecklingen i dagens Kina genom att jämföra den med såväl Hitlers Tyskland som Stalins Sovjetunionen:

Från Kina har sedan länge nått oss en unken pust av reminiscenser från nazismens och stalinismens praxis. Människor försvinner spårlöst i ”natt och dimma” (Nacht und Nebel), som det hette i tysk­ockuperade områden under andra världskriget. Och fångar dyker upp under statskontrollerade former och vittnar mot sig själva enligt påtvingade ­manus, som under 1930-talets ökända Moskva­rättegångar. I bakgrunden anar man manipulation, tvång och psykisk press.

Texten är skriven av Torbjörn Lodén, professor i Kinas språk och kultur, samt Ove Bring, professor i internationell rätt. Liksom i Dagens Nyheter ligger visst fokus på faktumet att Kina nu har hållit en svensk medborgare incommunicado i 15 månader.

I artikeln visas tydligt hur detta bryter mot internationella lagar samt hur svenska myndigheter måste bli tydligare i sin kritik vad gäller främst Gui Minhai. Artikelns själva rubrik är ”Sverige bör höja tonen mot Kina efter kidnappning”:

Samtidigt som Gui försvann från Thailand försvann fyra av hans kolleger i bokförläggarbranschen från Hongkong. Dessa försvinnanden, liksom de kinesiska åtalen mot advokater som försvarar dissidenter, är något som EU:s medlemsstater samfällt borde agera mot i den kamp för mänskliga rättigheter som ständigt måste hållas levande. EU-parlamentet har nyligen i en resolu­tion uppmanat Kina att frige fredliga regimkritiker och har särskilt pekat på Gui Minhais fall. Men denna opinionsyttring måste följas upp mer konkret genom EU:s utrikespolitik. Här bör Sverige spela en aktiv roll.

Vi välkomnar att Sverige återinfört posten som ambas­sadör för mänskliga rättigheter. Det innebär en ökad möjlighet till multilaterala initiativ. Sam­tidigt måste Sverige bilateralt agera mer kraftfullt i detta fall som berör en av våra medborgare. Kina har här tagit sig rätten att gripa en person med svenskt pass utanför sina egna gränser. Därefter förvägras den kidnappade personen en öppen rätte­gång. Vi betvivlar inte att tyst diplomati pågår från svensk sida, men mer än ett år har förflutit ­sedan gripandet och en mer kraftfull diplomati måste till.

Samtidigt som Sverige och andra länder önskar goda handelspolitiska relationer till Kina, och erkänner och välkomnar de sociala framsteg som uppnåtts för Kinas befolkning, kan vi inte ge upp de värderingar som kommit till uttryck i FN:s universella förklaring om de mänskliga rättig­heterna. FN:s tillträdande generalsekreterare, António Guterres, har i detta sammanhang talat om ”a battle of values”. Vi får aldrig lämna det slagfältet, inte ens om det kostar något.

Och, på tal om frihandel så är Kina själv djupt protektionistiskt vilket jag skriver närmare om för Finansliv i min text med rubriken ”Låt er inte luras av Kina i Davos”:

Stora delar av landets ekonomi klassas som ”kärnområden” och är inte alls öppna för utländska investeringar. Det inkluderar banker, försäkringsbolag och finansiella institut som kreditvärderingsbolag och liknande.

Det inkluderar även transport, energi, olja och mineraler. Så medan Kinas myndigheter ofta anklagar regeringar i väst för ”protektionism” då kineserna inte får köpa energibolag eller oljetillgångar, så är västerländska aktörer helt utestängda från samma marknader i Kina.

När Världsekonomiska forumet i Davos just öppnat så deklarerade Kinas myndigheter att de kommer lätta på restriktionerna för utländska investeringar inom finanssektorn, även fast ingen tidsplan eller förslag på konkreta åtgärder lades fram.

Vidare sades att restriktioner på utländska investeringar i telekommunikation, utbildning, internet, kultur och transport ska enligt myndigheterna ”öppnas på ett välordnat vis” (Läs: mycket långsamt, om än alls). Utländska investerare är nämligen svårare för Kinas myndigheter att kontrollera och är därför även utestängda från lukrativa och snabbväxande sektorer.

Men dagsläget vågar få ifrågasätta Kinas allt mer maktfullkomliga president. Så var fallet även i Davos.

Published on

Att skriva kinesiska namn på svenska eller engelska?!

I och med detta inlägg vill jag försöka bringa klarhet i hur vi egentligen bör skriva ut vissa kinesiska namn i svenska texter. Ska vi alltid tvunget snickra fram en svensk översättning, eller är det bättre att ibland använda sig av engelska för att göra texten mer lättförståelig?

Problemet blev för mig särskilt tydligt i arbetet med min senaste bok ”Det nya Kina”. Mitt språkmässiga val har också kritiserats i en rad recensioner.

Göran Leijonhufvud påpekade i Helsingborgs Dagblad att min bok är ”full av anglicismer”, och Ingemar Ottosson skrev i Axess att jag verkade ha ”klippt och klistrat med engelska texter”.

”Varför får nästan alla kinesiska myndigheter och institutioner engelska namn istället för svenska?”, frågade sig vidare Joakim Enwall i en recension för Kinarapport, och menade att detta fick texten att framstå som ”flyhänt”.

Till att börja med så skriver jag sällan eller aldrig ut några kinesiska myndigheter med engelska namn. Tvärtom var jag i arbetet med boken noggrann med att korrekt översätta dessa myndigheter till svenska: ”Kinas statsråd”, ”politbyråns ständiga utskott”, ”järnvägsministeriet” och så vidare.

Men om vi håller oss till institutionerna så kan problemet exemplifieras med hjälp av namn på universitetet. I många korta texter benämns exempelvis Beijing University (北京大学) på svenska som ”Pekinguniversitetet” och Tsinghua University (清华大学) som ”Tsinghuauniversitetet”.

Gott så, eftersom detta är naturliga och allmänt vedertagna översättningar. Men då man som i min senaste bok refererar till mindre lärosäten med annorlunda namn så blir det genast lite krångligare. Hur skulle man på svenska exempelvis bäst översätta Beijing Normal University (北京师范大学)? ”Pekings normala universitetet”?

Anledningen till att jag här väljer det engelska namnet, alltså Beijing Normal University, är att skolan har ett officiellt namn på engelska som till och med är inskrivet i dess logotyp. Däremot har Beijing Normal University, givetvis, inget officiellt namn på svenska.

Att använda det engelska namnet är därför, enligt mig, inte bara korrekt rent formellt. Det undviker även missförstånd eller frågetecken för de läsare som själva vill hitta mer information om det nämnda universitetet online eller i andra källor.

Se nedan ytterligare några exempel på kinesiska universitet som jag valt att benämna med deras engelska namn i min senaste bok:

* East China Normal University (东方师范大学) – Om man skulle envisas med ett svenskt namn istället för det officiella engelska namnet, så skulle detta bli ”Östra Kinas normala universitet”.

* Beijing Foreign Studies University (北京外国语大学) – En rak översättning från det kinesiska namnet skulle bli ”Pekings universitet för utländska språk”. Men att här endast använda det svenska namnet skulle utan tvivel göra det omöjligt för svenska läsare att förstå vilket av alla Pekings språkuniversitet som åsyftas, eller för den delen kunna söka mer information om universitet online. Med största sannolikhet skulle många av sökningarna leda till Beijing Language and Culture University, var studenter till större andel är utlänningar.

* Communications University of China (中国传媒大学) – En rak översättning skulle bli ”Kinas kommunikationsuniversitet”. Men det finns ju fler en ett universitet i Kina som undervisar i kommunikation.

Andra exempel på universitet som visserligen inte förekommer i min bok, men som skulle bli krångliga att översätta till svenska, innefattar:

* North China Electric Power University at Beijing (华北电力大学) – Istället för att använda skolans officiella engelska namn, som också står inskrivet i dess logotyp, skulle vi på svenska vara tvungna att skriva: ”Norra Kinas elektricitets- och kraftuniversitet i Peking”.

* Beijing Forestry University (北京林业大学) – ”Kinas skogsuniversitet”?

Min poäng är denna: Många tredjespråk ger sina universitet och andra institutioner officiella engelska namn för att underlätta deras globala exponering. Det blir då ofta besvärligt att försöka översätta det redan översatta officiella namnet till ytterligare ett språk, i detta fall svenskan.

Och detta är ett problem som blir ännu mer uppenbart då det handlar om kinesiska, vars uppbyggnad skiljer sig väsentligt från engelskan.

Vidare så är det ju faktiskt sällan som vi ens översätter engelska universitet till svenska, förutom de allra största. Jag hade en vän som pluggade på North Carolina University. Inte skulle väl någon benämna hans skola som ”Norra Carolinas universitet”.

Så användningen av kinesiska universitets officiella engelska namn, som Enwall menar gör min bok ”flyhänt”, är i själva verket en praxis som jag kom fram till efter noga övervägande och efter att ha provat flera olika metoder.

Min fråga till alla som skriver om Kina – eller har intresse av språk i största allmänhet – är alltså: Hur borde vi skriva ut kinesiska institutioner som har officiella namn på engelska, men inte på svenska?

Bör vi underlätta för läsaren genom att använda det officiella namnet, eller borde vi själva hitta på ett svenskt namn bara för att hålla oss till regelboken? Och hur borde vi i så fall översätta Beijing Normal University?

Förmedla gärna åsikter och förslag i kommentarsfältet nedan. Kanske kan det om inte annat förhindra att jag och andra skribenter i framtiden får kritik för att vara slarviga.

Published on

Taiwan Sentinel – ”ny röst för Taiwan i en tid av oro”

Förra veckan lanserades sidan Taiwan Sentinel, med målsättningen att leverera bra och ingående analyser av nyheter relaterade till Taiwan.

På grund av dess ansträngda relation till Kina så hamnar Taiwan ofta i skymundan såväl i internationella sammanhang som i global media. Själv har jag erfarenhet av många svenskar som tror att Taiwan tillhör Kina, eller rent av förväxlar landet med Thailand.

Taiwan Sentinel vill nu göra ett försök att uppmärksamma vad som sker i landet, med visst fokus på den politiska utvecklingen i och relationen till Kina. I en introduktionsartikel skriver sidans chefredaktör J Michael Cole:

The years ahead promise to be challenging ones for Taiwan. More than ever, its people need to engage the international community so that their nation’s complex situation and value to the world as a free democratic society are properly understood.

Taiwan har i regel varit dåliga på ”marknadsföring”, vad gäller såväl att locka utländska företagare och arbetskraft som att argumentera för sin politiska hållning i olika frågor.

Tack vare finansiering från tankesmedjan New Taiwan Peace Foundation hoppas Taiwan Sentinel nu kunna ändra på detta, genom att publicera artiklar inom olika ämnesområden från skribenter med olika bakgrund och specialområden.

Publiceringstakten har varit snabb och läsarsiffrorna höga. Då jag först hörde talas om Taiwan Sentinel ansåg jag projektet viktigt och intressant nog för att genast haka på, och hittills har jag skrivit två artiklar för sidan.

Den första, med rubriken ”China’s Relentless Media Expansion Creates Challenge of Global Proportions”, handlar om hur Kina spenderar tiotals miljarder kronor på att expandera sin statliga media i en global propagandaoffensiv.

För dessa miljarder köper man inte bara utrymme i västerländska medier, utan satsar även på att sprida sina statliga medier utomlands. Eftersom dessa inte har några vinstkrav, så kan exempelvis nyhetsbyrån Xinhua konkurrera ut västerländska byråer genom lägre priser, vilket redan har lockat över 100 000 prenumeranter.

Den andra artikeln har rubriken ”China Forces Norway to Adhere to ‘One China’ Policy” och beskriver Norges uppoffringar för att etablera normala diplomatiska kontakter med Kina igen, vilket jag även skrev om här på InBeijing.

Kina frös sina relationer med Norge 2010, efter att den kinesiska aktivisten Liu Xiaobo tilldelats Nobels fredspris. Detta drabbade även Norges ekonomiska utbyte med världens andra största ekonomi.

I december blev det klart att de båda länderna återupptar relationerna igen – men bara efter att Norge officiellt omfamnat bland annat Kinas utvecklingsmodell och ”One China Policy”, vilket innebär ett avståndstagande från Taiwan som nation.

För den som inte vill missa några uppdateringar från denna spännande publikation så går det att följa Taiwan Sentinel på Twitter.

Published on

Publicerat: Snabbkurs om Kinas skuldkris

Är du nyfiken på tillståndet i den kinesiska ekonomin i allmänhet eller orolig för landets växande skuldkris i synnerhet? Läs i så fall min intervju i tidningen Finansliv med Fredrik Hähnel, som är chef vid SEB:s kontor i Kina och Hongkong.

Intervjun är en del av Finanslivs månatliga vinjett ”Skaffa dig koll på fem minuter!”, och syftar till att ge läsarna en kort bakgrund och information om tillståndet i en viss fråga, som denna månad är ”Kinas skuldkris”.

Kinas skuldnivå har nämligen ökat lavinartat under de senaste åren, och är nu på nivåer som tidigare fått svåra följder i andra länder. Jag ställer fem frågor i ämnet till Fredrik, nämligen:

* Kinas skuldnivå närmar sig 300 procent av BNP. Varför ökar den och hur ser skulden ut?

* Vad skiljer banksystemet i Kina från det som vi är vana vid?

* Vilka är riskerna med den växande kinesiska skuldnivån för Kina och omvärlden?

* Kinas myndigheter har stor kontroll över landets finansiella system. Innebär det även större handlingsutrymme att hantera skuldkrisen?

* Vad anser du att Kina mer bör göra för att komma till rätta med den växande skuldnivån? Finns det tecken på att man vidtar ”rätt” åtgärder?

För den som är nyfiken på svaren, så finns hela intervjun att läsa via Finanslivs hemsida.

Published on

Jag för Expressen om hoten från Kinas internettroll

I dag skriver jag för Expressen om bloggen ”Kinarummet” som hotat mig och flera andra svenska skribenter som uttryckt sig negativt om Kina.

Bland mycket annat stod att jag är ”tungt kriminellt belastad” och ska vara glad att slippa undan dödsstraff. Den svenska skribenten, som är bosatt i Kina, får sannolikt betalt av kinesiska myndigheter för sin verksamhet.

Efter lite efterforskningar lyckades jag nämligen lokalisera den man som ligger bakom bloggen. Han har sedan länge bott i staden Chongqing och har bland annat haft anställning som ”konsult” åt lokala myndigheter. Han kallar sig nu ömsom ”jurist”, ömsom ”civilingenjör” eller ”journalist”:

På Kinarummet förekommer även en svensk ”jurist och civilingenjör” med sitt riktiga namn. Han har där skrivit en lång artikel om förträffligheten med Kinas rättssystem tillsammans med en kinesisk advokat. I artikeln finns tillräckligt med information om den kinesiska advokaten för att jag ska kunna spåra upp och kontakta honom.

Den mycket trevliga advokaten från megastaden Chongqing berättar att han tidigare haft en svensk bekant med samma namn som ”juristen”, men att de inte hörts av på länge. Han känner dock inte till någon Rolf, och säger vidare att han själv aldrig skrivit för någon svensk blogg eller sida.

(…)

Då jag ringer till ”juristens” nummer så lägger han genast på och stänger sedan av telefonen. Han svarar heller inte på någon av de fyra olika mejladresser jag har. Adresserna leder dock till konton på sociala medier med användarnamn och bakgrund nästan identiska med ”Rolf Krohna”, vilket stärker misstankarna om att de är en och samma person.

Som jag skriver i Expressen så är det inte ovanligt att Kinas propagandamaskineri anställer utlänningar:

I en studie från 2013 uppskattade Harvard University att Kina betalade 250 000 personer för att skriva olika kommentarer på internet. Statliga tidningen Beijing News uppgav samma år att kinesiska myndigheter anställer två miljoner personer för att ”bevaka diskussionen” på internet. Och i somras kom en ny studie från Harvard University som visade att Kinas myndigheter varje år fabricerar 488 miljoner inlägg på sociala medier och internetforum.

Kinas mani över internet har gett upphov till en unik industri med otaliga jobbtillfällen i form av såväl utveckling av mjukvaror som betalda skribenter. Jag känner personligen flera utlänningar som erbjudits blivit en del av denna industri – och ett par som tackat ja.

Jag avslutar artikeln med en uppmaning. Även om man i Sverige ofta talar om falska nyheter eller kontroll av internet från ryskt håll, så är det hög tid att uppmärksamma att Kina ägnar sig åt samma slags aktiviteter i långt större omfattning. Och redan nu lyckas man skrämma svenskar till självcensur:

Ryska internettroll i all ära, men de kinesiska är långt fler och mer välorganiserade. De rekryterar dessutom utlänningar och skrämmer redan i dag svenskar på ett effektivt vis. Nyligen skulle bloggen Motkina.se recensera min senaste bok, som innehåller många känsliga detaljer om utvecklingen i Kina. Men då recensionen var färdigskriven beslöt sig redaktören att avstå från publicering med argumentet att man ”inte vill ta politisk ställning” angående Kina.

Bloggen Motkina.se har nämligen flera gånger tidigare recenserat böcker om Kina med politiskt innehåll. Att deras redaktör inte vågade publicera recensionen av min bok – trots att de fått ett gratis recensionsexemplar och en av deras skribenter skrev färdigt en lång recension – har snarare att göra med en rädsla av att framställa utvecklingen i Kina i dålig dager.

Läs hela artikeln via Expressens hemsida eller här nedan, alternativt i större version via Scribd:

Published on

Jag intervjuar svensk diplomat i Nordkorea

Tidigare i veckan publicerade NK News, den ledande nyhetsportalen vad gäller Nordkorea, en intervju av mig med en av två svenska diplomater som jobbar vid Sveriges ambassad i den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang.

Sverige är ett av få europeiska länder som har en ambassad i Nordkorea, och den svenska beskickningen används även flitigt då USA har diplomatiska ärenden i landet, eftersom amerikanerna själva inte har någon ambassad i Pyongyang.

Förutom ambassadör Torkel Stiernlöf bemannas ambassaden även av en ambassadsekreterare; en svensk diplomat som stationeras i Pyongyang under ett eller två års tid.

Min artikel för NK News bygger alltså på en intervju med denna ambassadsekreterare, som sedan augusti i år heter Martina Åberg Somogyi. Hon berättar kort om arbetsuppgifterna vid ambassaden – allt från politiska rapporter till att laga kontorets skrivare – men desto mer om det vardagliga livet i världens mest slutna land.

Det kan exempelvis vara svårt att få tag på färska råvaror, och kött finns nästan bara i ”frusna och ospecificerade klumpar” som faller isär då de tinas upp.

Det finns förvisso fler restauranger och butiker nu än för några år sedan, men det är ofta dåligt ställt med såväl varor som växel:

In shops or restaurants, I would normally use euros, [American] dollars or [Chinese] yuan. Most major places will accept these currencies or a combination, and you should also be prepared to get your change in different currencies.

Most places are very low on change, so it is not uncommon to get the last cents back in chewing gum or candy. Once I even got some carrots back.

Martina berättar vidare att även om hon får röra sig relativt fritt i Pyongyang, så måste hon söka om särskilt tillstånd varje gång hon vill lämna huvudstaden. Oftast måste hon även ta med en koreansk kollega på resan, oavsett om det jobb eller privata ärenden.

Hon berättar också om el- och vattenförsörjningen i Pyongyang, som har förbättrats under de senaste åren, även om tillståndet fortfarande lämnar mer att önska:

Lately there have been power cuts in several of the restaurants. Water supply is usually sufficient during the day, but turned off at night. Since my arrival there have been five to ten days when water was also cut off in daytime.

To my surprise, the city center is still quite bright even in the evenings. There are many streetlights, and most of the neighboring apartment blocks seem to have their lights on. But once you leave the city center it is very dark. We avoid moving around after nightfall and I always carry a flashlight to get out safely from the pockets of darkness that you will find here and there, even in the city.

Martina har också blivit positivt överraskad av flera aspekter av det dagliga livet i Pyongyang. Läs närmare om detta via NK News hemsida, i min artikel med rubriken ”Fresh off the boat: A diplomat’s first impressions of Pyongyang”. Där finns även fyra av Matildas bilder från Nordkorea.

Published on

Apple tvingas ta bort New York Times från App Store i Kina

Under julhelgen försvann plötsligt New York Times app från App Store i Kina. Nu i veckan kom förklaringen; en av Apples talespersoner sade att kinesiska myndigheter informerat företaget om att appen bryter mot lokala regler och lagar.

New York Times hemsida har varit blockerad i Kina sedan 2012, då tidningen avslöjade hur dåvarande premiärministern Wen Jiabao lät familj och vänner berika sig med hjälp av hans politiska inflytande.

Dock har New York Times app funnits kvar i App Store, även om den i perioder fungerat sämre än vad som är meningen. Detsamma gäller för andra stora tidningar likt Wall Street Journal eller Financial Times vars hemsidor är blockerade i Kina; deras appar går fortfarande att ladda ner i App Store.

Men av någon anledning har Kinas myndigheter nu bestämt sig för att just New York Times måste bort även från App Store. Apple vill nämligen inte specificera vilka lokala lagar New York Times sägs ha brutit, eller när och exakt av vem Apple kontaktades i ärendet.

Inte heller den kinesiska myndighet som överser landets internet har svarat på frågor från New York Times eller andra medier. New York Times har heller inte kontaktats av kinesiska myndigheter, utan appen plockades bara helt sonika bort utan förvarning eller förklaring.

Att appen plockas bort kan givetvis ses som ytterligare ett bevis på den allt hårdare censuren av utländsk media som ägt rum i Kina sedan Xi Jinping blev president.

Men ärendet är också ytterligare ett oroande bevis på i vilken utsträckning utländska företag är redo att tillmötesgå Kinas myndigheter för att inte förlora den lukrativa marknad som landets stora befolkning utgör.

Apple vägrade nämligen även att uppge om man mottagit något dokument eller domstolsbeslut som krävde att New York Times skulle plockas bort. New York Times intervjuar i sin tur en forskare som påpekar att Apple i vanliga kräver lagliga dokument i frågor som rör sina användares integritet:

Farzana Aslam, associate director of the Center for Comparative and Public Law at the University of Hong Kong, noted that in matters involving customer privacy, Apple requires governments to submit subpoenas, search warrants or other legal documents.

“Maybe in the end they have to do it, but I think there’s something to be said about standing up for what you believe in and purporting to put principle before profit in a country like China, to show that actually there is this tension there,” Ms. Aslam said. “It’s not as simple as, ‘Because we operate in your jurisdiction, we’ll do anything you ask of us.’”

She added that it was “very worrying” that Apple had not disclosed what laws the authorities said were violated, making it difficult for The Times and other publishers to file an appeal or challenge the government’s requests.

Återigen är det tydligt hur västerländska företag är villiga att lägga moral och företagspolicy åt sidan för att blidka en allt mer krävande kinesisk regering.

1 … 6 7 8 9