2017- sida 6

Published on

Kan Kina leda kampen mot klimatförändringarna?

Till omvärldens bestörtning meddelade Donald Trump under gårdagen att USA drar sig ur Parisavtalet. Beslutet spelar givetvis Kina rakt i händerna; landets politiker har nu ytterligare ett argument att använda i sin uttalade ambition att stärka Kinas internationella inflytande och framstå som en global ledare.

Just som New York Times i dag skrev i en artikel med rubriken ”Trump Hands the Chinese a Gift: The Chance for Global Leadership”, så hade kinesiska myndigheter redan på förhand funderat ut hur Trumps tillbakadragande på bästa vis skulle användas för att få Kina att framstå i god dager.

Bara ett par timmar innan Trumps besked stod Kinas premiärminister Li Keqiang axel mot axel med Angela Merkel i Berlin, och garanterade att Kina kommer fortsätta hedra Parisavtalet eftersom landet ser det som ett ”internationellt ansvar” att bekämpa klimatförändringarna.

Samtidigt i Peking sade utrikesministeriets taleskvinna Hus Chunying att Kina avser följa sina åtaganden, samt att ”vårt handlande och vår ledande roll applåderas av det internationella samfundet”.

Gott så. Men innan hyllningskörerna tar vid så är det viktigt att förstå vad Parisavtalet egentligen innebär för Kina. För bara en dåre skulle dra sig ur detta avtal med de villkor som Kina efter långa rundor av förhandlingar slutligen gick med på.

Parisavtalet ger Kina rätt att fortsätta öka sina utsläpp fram till år 2030, trots att landet redan står för omkring en tredjedel av världens växthusgaser. Detta kan jämföras med USA:s åtaganden om att minska utsläppen med en fjärdedel fram till år 2025 samt bistå med otaliga miljarder till en klimatfond för att kompensera utvecklingsländer för att minska sina utsläpp.

Redan innan förhandlingarna i Paris började så kallade exempelvis The Economist Kinas snålt tilltagna målsättning för ”relativt meningslös”, i och med att landet sannolikt kommer nå sin topp vad gäller utsläpp i vilket fall, med tanke på en avtagande ekonomisk tillväxt.

Detta påpekas nu även av bland annat The Globe and Mail, som även råder omvärlden att ta Kinas löften om att bekämpa de globala klimatförändringarna med en nypa salt:

“The Chinese see an opening, a rhetorical opening, when it comes to the United States. It’s all about perception,” said Patrick Chovanec, a prominent commentator on China’s economy who is chief strategist at Silvercrest Asset Management “And people are going to buy into that, to some degree. But then there’s the reality of what the Chinese are actually willing and able to deliver.”

In other words: Beijing has been handed the microphone and is using it to talk a good game. “They are acquiring face, they are showing themselves to be good citizens,” says François Godement, director of the Asia and China program at the European Council on Foreign Relations.

(…)

But when it comes to China’s stance on climate, Mr. Godement said, “it’s purely face. It’s talk.”

Even if China keeps to its climate pledges, after all, it has committed only to stop growing carbon emissions by “around 2030.” The United States, by contrast, had agreed to cut more than a quarter of its greenhouse gas output by 2025 under the Paris climate deal it said Thursday it will abandon.

Att som de kinesiska myndigheterna erkänna problemen med klimatförändringarna och säga sig vara villig att bekämpa dem, är givetvis bra för Kinas ”soft power” och får landets styrande parti att framstå som välupplyst och ansvarstagande.

Men när stora delar av omvärlden nu sätter sitt hopp till att Kina ska ta en global ledarroll vad gäller klimatet, är det på sin plats med en uppfriskning av minnet gällande Kinas track record vad gäller att följa de internationella överenskommelser man ingår.

Det finns givetvis i alla länder en diskrepans mellan vad politiker säger och vad politiker gör. Men i Kina är denna diskrepans större än i många andra länder eftersom politikerna inte behöver oroa sig för vare sig fristående domstolar, utredande journalister eller valresultat.

Detta gäller även internationellt, då kinesiska politiker är fullt medvetna om att många länder inte vågar kritisera Kina på grund av ekonomiska repressalier. Se nedan ett axplock av avtal och överenskommelser som Kina bekymmerslöst valt att bryta:

1) Kina har upprepade gånger lovat omvärlden att följa de sanktioner mot Nordkorea som FN:s säkerhetsråd beslutat om. Detta har dock inte hänt, och det är enkom den kinesiska handeln som håller regimen där vid liv. Dessutom visade en FN-rapport tidigare i år hur Kina de facto försett Nordkorea med nödvändiga delar för landets missilprogram, och därmed möjliggjort att utveckling av kärnvapen kommit dit den är i dag.

2) Kina har ratificerat FN:s konvention mot tortyr, och införde 2015 en lag enligt vilken rättssystemet ska avskaffa tortyr i syfte att framtvinga bevis. Ändå har det i år kommit fler rapporter än på länge om advokater och aktivister som torterats under långa perioder innan de avgett framtvingade erkännanden på statlig tv.

3) Vid överlämnandet av Hongkong till Kina från Storbritannien så utarbetades en ny grundlag vid namn ”Basic Law”, enligt vilken kinesiska myndigheter lovade stadens invånare grundläggande rättigheter som inte finns på det kinesiska fastlandet. Målet var att stadens regeringschef skulle väljas i fria och allmänna val genast 2047. Men sedan dess har Peking öppet avfärdat betydelsen av Basic Law, samtidigt som det förra valet av regeringschef endast bestod av kandidater som kommunistpartiet på förhand godkänt.

4) Kina har ratificerat en hel rad av FN:s internationella lagar och bestämmelser, bland annat UNCLOS som rör havsrätt och territoriella frågor. Men då den internationella skiljedomstolen i Haag förra sommaren dömde emot Kina i ett fall som Filippinerna startat, så avfärdade Kina domstolen som illegal och vägrade följa dess utslag.

Så mycket för ”internationellt ansvar” alltså. Mönstret är att avtal ingås då Kina har något att tjäna på det, för att sedan utan moraliska betänkligheter skrotas då de blir obekväma.

Nu finns det förvisso all anledning att tro att Kina kommer följa Parisavtalet, främst eftersom det inte kräver några större uppoffringar då avtalet i sin ursprungliga form nästan inte ställer några som helst krav på Kina.

Men för den som verkligen vill veta hur högt Kinas kommunistparti prioriterar miljöfrågor kontra politiskt maktmonopol, är det bara besöka någon av de storstäder som större delen av året omsveps av luftföreningar många gånger högre än internationella rekommendationer.

Bloggare, journalister eller kulturarbetare som uppmärksammat föroreningarna har blivit arbetslösa, hamnat i husarrest eller värre. Nu i vintras arresterade polis i mångmiljonstaden Chengdu otaliga demonstranter som uttryckte sin missnöje över stadens smog.

Såväl utländska som lokala NGO:s tillåts inte jobba fritt med frågan, och varje vinter går censurmaskinen på högvarv för att skrubba bort rapporter om luftföroreningar på landets internet.

Det är förvisso sant att Kina nu investerar mer än någon annat land på grön energi. Men trots detta är det problematiskt att förlita sig på ett land som förföljer såväl miljöaktivister som NGO:s att helt plötsligt bli en global ledare inom klimat och miljö.

Hade Kina verkligen velat framstå som en ledare så skulle man ställa högre krav på sig själva vad gäller att minska utsläppen, samt använda några av alla de tusentals miljarder kronor som går till det pågående infrastrukturprojektet ”den nya sidenvägen” till en klimatfond av ovanstående snitt istället.

Men, som en forskare påpekar i The Globe and Mail, så ser Kina hellre att andra länder står för kostnaderna:

Still, she described China as a “reluctant leader” in forums such as the United Nations climate negotiations, positioning itself among developing countries who call for others to do the heaviest lifting.

“The position has always been, we’re willing to take action, but it’s up to the industrialized countries to lead and to provide financial and technology support.”

Missförstå mig rätt; Kinas ledare förnekar absolut inte klimatförändringarna och ser gärna att utvecklingen förhindras. Men dock inte på bekostnad av politisk instabilitet. För i så fall hade de kunnat bortse från den höga ekonomiska tillväxt som kommunistpartiet måste leverera för att behålla sitt maktmonopol.

Och det är det som är huvudpunkten här. För kanske ännu mer än Donald Trump så kommer även Kinas president Xi Jinping agera främst efter vad som är bra för Kina snarare än för omvärlden. (Och allra främst efter vad som är nödvändigt för att undvika social oro.)

Visst hoppas jag, i likhet med de flesta, att andra länder inklusive Kina kommer kliva fram och fylla ut det tomrum som Donald Trump lämnat i en vår tids viktigaste frågor. Men att mot ovanstående bakgrund förlita sig på de kinesiska myndigheterna i denna fråga är inte bara fel, det är även farligt.

Och att på förhand berömma Kinas ambition med anledning av politikernas fina retorik, ja det är bara meningslöst och naivt.

För den som är mer intresserad av miljöfrågor i Kina, så finns ett helt kapitel om detta i min senaste bok ”Det nya Kina”. Där står att läsa hur Kina i modern tid hanterat sina stora problem inte bara vad gäller luft och koldioxidutsläpp, utan även vattenföroreningar och social oro som uppstått i samband med demonstrationer rörande miljöförstöring.

Published on

Publicerat: Taiwan som Asiens demokratiska förebild

I dag skriver jag för Expressen Kultur om Taiwan som en demokratisk och tolerant förebild i Asien. Detta med anledning av att landet förra veckan legaliserade samkönade äktenskap, och för övrigt har landets nya regering såväl en kvinnlig president som världens första transsexuella minister.

Det finns också en rad andra exempel som får Taiwan att stå ut som en progressiv förebild i en region som annars domineras av diktaturer och bristfälliga mänskliga rättigheter:

Taiwan har högst pressfrihet i Asien enligt Reportrar utan gränser. En NGO vid namn Open knowledge rankar Taiwans myndigheter som bäst i världen på att offentliggöra information, 19 platser före Sverige. Den allmänna sjukvården är en av världens bästa, och på landets blixtsnabba internet finns ingen censur. Kärnkraftverken är under avveckling, och sopor återvinns till 60 procent – även det högre än i Sverige. Listan kan göras lång, men nämnas bör även att Internations, ett nätverk för ”expats”, i fjol utsåg Taiwan som det bästa landet i världen att bo i för utländska medborgare, mycket tack vare invånarnas genuina vänlighet.

Men trots att Taiwan är Asiens kanske mest välutvecklade demokrati, så är landet isolerat diplomatiskt. Endast 20 nationer världen över erkänner i dag Taiwans status som land. Sverige är inte ett av dem, och därmed tillåts inte Taiwan ha någon ambassad i Stockholm.

Anledningen: Kinas kommunistparti anser att Taiwan tillhör dem. Hot om ekonomiska repressalier från regimen i Peking gör att få regeringar vågar tala om Taiwan som nation. Kina har även på flera vis börjat straffa Taiwan sedan landets nya regering – som förespråkar ett större avstånd till Kina – vann en jordskredsseger i fjolårets val.

Efter det har Kina som hämnd bland annat minskat antalet kinesiska turister till Taiwan, mutat andra länder för att skrota sina diplomatiska relationer med Taiwan, och kidnappat en taiwanesisk aktivist under två månaders tid för att sedan arrestera honom för ”omstörtande verksamhet”.

Och som jag skriver i Expressen har Kina även trappat upp den internationella isoleringen av Taiwan. När Världshälsoorganisationen förra månaden höll sitt årliga möte World Health Assembly i Geneve var Taiwan detta år inte ens inbjudet att medverka som observatör.

Som flera internationella medier påpekat utgör detta en fara för den globala hanteringen av pandemier och smittsjukdomar, särskilt givet Taiwans status som exportnation med en av världens största hamnar.

Men för Kina är det viktigare att statuera exempel. Utfrysningen underlättas vidare av att en kinesisk diplomat nu är ordförande för Världshälsoorganisationen, som för övrigt utsåg Nordkorea till en av fem ”vicepresidenter” under det möte till vilket Taiwan portades.

Samma utfrysning av Taiwan har även skett i internationella organisationer som Interpol och FN-organet International Civil Aviation Organization, som även de styrs av kinesiska diplomater.

Att på detta vis isolera och förödmjuka en av Asiens mest välmående demokratier sänder naturligtvis helt fel signaler till regionens många diktaturer och repressiva statsöverhuvuden.

För den som är mer intresserad av relationen mellan Kina och Taiwan, så ägnar jag ett helt kapitel åt denna fråga i min senaste bok ”Det nya Kina”. Där går bland annat läsa att den stora majoriteten av Taiwans befolkning inte vill veta av någon återförening med Kina:

Varje sommar genomför taiwanesiska National Chengchi University en undersökning angående befolkningens upplevda identitet, vilken liknar den undersökning från Chinese University of Hong Kong som nämndes ovan. Skillnaden är att resultaten i Taiwan är mer talande. Då Ma Ying-jeou blev president 2008 klassade sig färre än hälften av invånarna som ”taiwanes”. Men 2015 hade motsvarande andel vuxit till 60,4 procent vilket var den högsta noteringen någonsin. 2015 var det vidare endast 32,7 procent som såg sig själva som ”taiwanes och kines” vilket var den lägsta noteringen någonsin. Bara några få procent av Taiwans invånare beskriver i dag sig själva som ”kines”. Likaledes visade samma universitet att det sommaren 2015 endast var 9,1 procent av Taiwans befolkning som stödde en återförening med Kina; även det den lägsta siffran någonsin.

När Taiwan 2016 fick sin kvinnliga president i Tsai Ing-wen, som alltså även hon motsätter sig en återförening med Kina, så reagerade Kina enligt följande:

Efter installationstalet hotade Kinas myndigheter att klippa kontakten med Taiwan. En statlig tidning med nära band till Xinhua beskrev Tsai som en extremist oförmögen att styra Taiwan eftersom hon är kvinna och singel utan barn, vilket skulle göra henne extra ”känslomässig”. I en artikel författad av en inflytelserik militär akademiker sades det även att Tsais ”onormala värderingar” gör henne omöjlig att lita på. Tsai gavs epitetet ”singelkvinnepolitikern”, men påhoppen slutade inte vid hennes kön. Tsai beskylldes även vara lojal mot Japan eftersom hennes far reparerade japanska flygplan då Japan ockuperade Taiwan under andra världskriget – dessutom har hon en god relation med den japanska premiärministern Shinzo Abe och gillar risbollar(!)

Talesmannen för Taiwan Affairs Office – den kinesiska myndighet som ansvarar för relationen med Taiwan – kallade vidare Tsais tal för ett ”otillräckligt provsvar” och menade att normala kommunikationer inte kan fortsätta utan att hon omfamnar 1992 års konsensus.

Published on

Sverige, Taiwan och medborgare som kidnappats av Kina

I mitten av mars försvann den taiwanesiska aktivisten Lee Ming-che under en resa till Kina. Det stod snart klart att han kidnappats av kinesiska myndigheter, som höll Lee i över två månader innan de i fredags offentliggjorde att han arresterats för ”omstörtande verksamhet”.

Enligt kinesiska myndigheter har Lee under de senaste fem åren samarbetat med personer i Kina i för att etablera en olaglig organisation i syfte att störta statsmakten. Myndigheterna erbjöd dock inga som helst bevis för detta, men hävdade att Lee hade erkänt sina brott.

Lees fall är alltså på många vis identiskt med svenska förläggaren Gui Minhai som även han kidnappades och sedan arresterades utan bevisföring, och i skrivande stund suttit inlåst i Kina utan rättegång i 590 dagar.

Medan svenska myndigheterna valt att hålla en relativt låg profil i fallet med Gui Minhai, så utfärdade det styrande partiet i Taiwan ett kraftfullt uttalande i samband med arresteringen av Lee, skriver bland annat New York Times:

The Democratic Progressive Party issued a statement on Saturday criticizing China for not making public any evidence of Mr. Lee’s purported crimes and for not formally notifying the Taiwan government of his detention. China’s opaque handling of Mt. Lee’s case was ”certain to produce a chilling effect on the Taiwanese people” and had already ”hurt the international image of the Chinese mainland,” the party said.

Flera organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter välkomnar Taiwans uttalande: Frances Eve, forskare vid Chinese Human Rights Defenders, drog en parallell till svenska myndigheters tystlåtenhet i fallet med Gui:

Taiwans myndigheter uppmanade även sin kinesiska motpart att låta Lees familj besöka honom under fångenskapen, samt att släppa Lee fri omedelbart efter att förundersökningen avslutats.

Det är därmed ett vedertaget faktum att Taiwans myndigheter på två månader har visat större omsorg för Lee Ming-che, än vad svenska myndigheter har gjort för Gui Minhai under 600 dagar.

(Hur svenska myndigheter har hanterat fallen med de kidnappade Kinasvenskarna Gui Minhai och Peter Dahlin är i övrigt en av huvudpunkterna i den bok som jag just nu jobbar med, vilken kommer publiceras vid början av nästa år.)

Förutom en stor skillnad i myndigheternas agerande så har även det taiwanesiska civilsamhället slutit upp bakom Lee Ming-che.

Hans öde har uppmärksammats vid flera möten och konferenser, och dessutom har Straits Exchange Foundation lovat att stödja Lees familj på alla möjliga vis.

I skarp kontrast till det långsamma och försiktiga gehöret i Sverige, så skapade fallet med Lee Ming-che skapade tidigt ett stort engagemang inom det taiwanesiska civilsamhället.

De taiwanesiska myndigheternas kraftfulla uttalande är förmodligen i någon mån ett resultat av den press man upplever från civilsamhället att agera i frågan.

Samma mekanismer kunde ses när det svenska civilsamhället mobiliserades för journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson fängslats i Etiopien 2011. Den stora uppmärksamheten var säkert en bidragande faktor till att utrikesminister Carl Bildt flög till Etiopien i ett specialchartrat plan för att diskutera fallet med myndigheterna.

Tyvärr är inte Gui Minhai lika lyckligt lottad som vare sig Schibbye, Persson eller Lee Ming-che. Av olika anledningar – allt från handel till okunskap – så undviker svenska myndigheter och civilsamhälle att reagera med samma beslutsamhet som i Taiwan.

Published on

En sista kritiker tystas i Kina

Tidigare denna månad uppmärksammade jag här på InBeijing hur allt fler kinesiska akademiker straffas om de talar med utländsk media. Detta med anledning av en rapport från Wall Street Journal, med flera exempel på akademiker som förlorat jobbet eller värre efter att ha låtit sig intervjuas.

En av de drabbade som Wall Street Journal talat med sade att allt fler akademiker väljer att vara tysta på grund av riskerna. Vidare påpekades hur flera kinesiska lärosäten på senare tid infört regler om godkännande från skolans ledning innan någon av de anställda kommunicerar med utländsk media.

Sedan president Xi Jinping vid slutet av 2014 beordrade en utökad ”ideologisk guidning” vid landets universitet, samt uppmanade lärosätena att ”kultivera och praktisera socialistiska kärnvärderingar”, har antalet akademiker som över huvud taget vågar tala med utländsk media blivit så få att deras namn nu står ut.

I helgen rapporterades att en av de absolut sista frispråkiga akademikerna, He Weifang, professor i juridik vid Peking University, slutligen har gett vika för påtryckningarna och låtit sig tystas.

Professor He Weifang kommenterar Kinas rättssystem i ett av sina många medieframträdanden.

Bland annat AP rapporterade om detta förra veckan, och framhöll som bidragande orsak att myndigheterna upprepade gånger raderat He Weifangs konton på den inhemska mikrobloggen Sina Weibo samt appen WeChat.

Sammanlagt hade He cirka 20 miljoner läsare, och hans WeChat-konto hade 1,9 miljoner följare då det stängdes ner i Mars. När han denna månad bestämde sig för att öppna ett nytt konto så raderades det efter blott tre dagar.

”Jag känner mig helt hjälplös. Det är som att jag inte tillåts göra minsta ljud ifrån mig”, säger He via telefon till AP, som även beskriver professorns aktivitet under de senaste åren:

Over the past five years, however, He has come under relentless attack online from defenders of the ruling Communist Party and even more extreme Maoists who’ve held public demonstrations denouncing He’s liberal views, which are considered “rightist” on China’s political spectrum. His speaking engagements dried up three years ago after the Global Times, a party-run newspaper with a leftist bent, reported critically on a lecture he delivered to retired party cadres in southern China, essentially ruling him out of the lecture circuit.

“In the last 40 years, freedom of speech for intellectuals has never been constricted as severely as it is now,” He said. “It makes you outraged.”

He Weifang har länge varit en uttalad kritiker mot Kinas rättssystem och inte heller dragit sig för att ifrågasätta innehållet i nya lagar.

Som ett exempel kritiserade han Kinas högsta domare Zhou Qiang vid årets början, då Zhou avfärdade införandet av ett fristående rättssystem som ett ”undermåligt västerländskt koncept”. I mars ifrågasatte He vidare en ny lag som gjorde det straffbart att ifrågasätta så kallade ”revolutionära hjältar” i Kinas historia.

Faktumet att He tystas först nu och inte tidigare är ytterligare ett bevis på hur det akademiska klimatet, samt yttrandefriheten, försämrats i Kina på senare tid.

Allt fler frispråkiga kinesiska akademiker eller kulturarbetare har på senare år helt övergett inhemska sociala medier för att istället använda sig av Facebook och Twitter.

He säger dock till AP att han inte har några planer på att så göra, eftersom han främst vill nå ut till kinesiska internetanvändare. Och såväl Facebook som Twitter är blockerade på det kinesiska nätet.

Published on

Kina stärker greppet om Hongkong

Innan Hongkong återlämnades från Storbritannien till Kina 1997, så förhandlade de båda parterna fram en konstitution för Hongkong vid namn Basic Law, som garanterade staden särskild rättigheter fram till år 2047.

Enligt denna grundlag skulle Hongkong fortsätta åtnjuta yttrandefrihet, mötesfrihet, akademisk frihet, fristående domstolar samt en rad andra rättigheter som stadens invånare garanterades under de sista årtiondena av brittiskt styre. Basic Law hade även som slutmål att införa allmänt rösträtt innan år 2047.

Sedan dess har en rad händelser ägt rum som visat att så inte blivit fallet. Kidnappningarna av den svenska förläggaren Gui Minhai och hans fyra kollegor är en sådan händelse. Det senaste valet av regeringschef – där endast kandidater som Kinas regim först ”godkänt” fick ställa upp – var en annan.

Men på senare tid har Kina även genom retorik och officiella uttalanden visat att man inte ämnar hålla de löften som man gav Hongkongs befolkning i och med Basic Law. Ett exempel på detta var Zhang Dejiangs tal i Folkets stora hall i Peking denna helg, med anledning av den annalkande 20-årsdagen av stadens överlämning till Kina.

Zhang Dejiang, nummer tre i Kinas politiska hierarki, klargjorde i helgen att det inte blir tal om något självbestämmande för Hongkong.

Zhang, som bakom president och premiärminister är Kinas tredje högsta politiker, krävde i helgen att Hongkong ska anta den svepande nationella säkerhetslag som infördes i Kina sommaren 2015, och bland annat ger myndigheterna rätt att frihetsberöva individer vid minsta misstanke för aktiviteter som kan ”skada nationens intresse”.

Detta var enligt South China Morning Post bara en del av Kinas ”mest stränga och detaljerade plan” för Hongkong på flera år:

Speaking months after Hong Kong’s second and third highest-ranking officials crossed swords in the chief executive race, Zhang said it was necessary for the city’s governing team to be made up of “patriots who sincerely support [China’s] sovereignty”.

The Basic Law also promises the city a “high degree of autonomy.”

But during his 50-minute speech, Zhang addressed that autonomy directly on Saturday, saying: “The relationship between the central government and Hong Kong is that of delegation of power, not power-sharing.

“Under no circumstances should the central government’s powers be confronted in the name of a high degree of autonomy.”

Det står alltså utom tvivel att alla viktiga beslut för Hongkong kommer fattas i Peking.

Zhang sade vidare att någon maktdelning i Hongkong inte kommer tal; den makt som stadens rättsväsende eller lagstiftande församling tidigare haft att utöva mot stadens regeringschef ska minimeras, och regeringschefen istället göras till ”kärnan” i den beslutsfattande politiken.

Till ny regeringschef valdes Carrie Lam i slutet av mars, sedan Kina såväl godkänt som uttalat sitt officiella stöd för henne. Valet avgjordes av en kommitté bestående av 1 194 politiker, affärsmän och andra individer vars överväldigande majoritet redan uttalat sin lojalitet mot Peking.

Ytterligare ett tecken på att Kina – stick i stäv med Basic Law – utövar stort inflytande i Hongkongs inrikespolitik är att nio individer som deltog i 2014 års demokratiprotester under veckan tvingades inställa sig i domstol då rättsprocessen mot dem tog sin början.

De nio ska åtalas för att ha ”uppmanat andra att skapa social oreda”, och rättegångarna bedöms av många vara rent politiska. Bland annat Amnesty International och Freedom House har fördömt åtalen.

Vidare skrev över 760 akademiker från universitet i Hongkong och utlandet under en gemensam skrivelse, med varning för att stadens rykte kommer ta skada av politiska rättegångar likt dessa, rapporterar bland annat Hong Kong Free Press:

“These criminal prosecutions against peaceful academics and citizens have immense chilling effects on the international and local academia, students and the youth, in addition to inflicting permanent damage to Hong Kong’s reputation as a free and open society,” they said in a statement.

Men tyvärr riskerar uppmaningar och upprop likt dessa att falla inför döva öron. Kinas myndigheter har redan stärkt sitt grepp om Hongkong så pass att det är svårt att se hur staden nu kan undvika att utvecklas i en auktoritär riktning.

Relevant i sammanhanget är att filmen ”Joshua: Teenager vs. Superpower”, som handlar om demokratiprotesterna 2014 samt den komplicerade relationen Kina-Hongkong, släpptes på Netflix tidigare denna vecka.

Published on

Två nya, långa artiklar av mig i Axess

Axess är ett av de magasin jag tycker allra bäst om att skriva för. Anledningen till detta är formatet; i Axess finns möjligheten att författa djupgående artiklar som är flera sidor långa.

I det aktuella numret av Axess finns två sådana längre artiklar av mig. Den första handlar om Kinas internationella ledarskapsambitioner och börjar så här:

Deng Xiaoping, mannen som öppnade Kina, formulerade 1990 en utrikespolitisk agenda som gick ut på att ”bida sin tid”. Kina skulle hålla en låg profil som försiktig observatör, och ”aldrig göra anspråk på [globalt] ledarskap”. Kommunistpartiet var då mer utsatt än på länge; Berlinmuren hade just fallit och kineserna var placerade i den diplomatiska frysboxen efter massakern vid Himmelska fridens torg.

Men knappt 30 år senare verkar president Xi Jinping anse att tiden redan är kommen.

Under ett forum för nationell säkerhet i Peking i februari offentliggjorde Xi nämligen de så kallade ”två vägledningarna”. Han menade att det nu var dags för Kina att ”guida det internationella samfundet” genom processen med att skapa en mer ”rättvis och rimlig” världsordning. Xi sade också att Kina bör fungera som guide för att ”upprätthålla den globala säkerheten”.

Jag utvecklar sedan den senaste tidens signaler från Kina, vars president i motsats till Donald Trump i USA ofta talar om vikten av frihandel och globalisering. Kina har också visat vilja att ta USA:s plats som handelsnation genom att utforma flera handelsavtal samtidigt som Trump skrotade det omfattade frihandelsavtalet TPP

Och visst har Kina i och med brexit och Donald Trump fått en möjlighet att ta större plats i internationella sammanhang. Men faktum är att Xi Jinping började expandera Kinas globala inflytande nästan omedelbart efter att han blev president 2013:

Redan i oktober 2013 införde Xi Jinping det utrikespolitiska konceptet fenfa youwei, som löst kan översättas till ”att aktivt eftersträva framgång”. Detta följdes snart av en ny antiterroristlag med rätt att skicka kinesiska trupper utomlands utan mandat från FN.

Under fjolåret etablerade Kina vidare en flottbas i Djibouti; landets första utländska militärbas sedan tillbakadragandet av trupp från Nordkorea 1958. I fjol besökte även höga kinesiska militära tjänstemän Syrien med löften om utökat militärt bistånd och utbildning för den sittande regimens styrkor. Därmed har Kina – i realiteten om än inte på papperet – övergett sin tidigare så orubbliga hållning att stater inte ska lägga sig i varandras ”inre angelägenheter”.

Vidare framhåller jag risken att kinesiska värderingar vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter riskerar spridas om landets inflytande växer globalt, vilket vi redan sett flera exempel på.

Samtidigt skrämmer Kinas aggressiva beteende i Sydkinesiska havet iväg många potentiella allierade, och sina globala ledarambitioner till trots så har Kina bara en riktig allians, nämligen den med Pakistan. Och det är en allians som främst bygger på att Indien är deras gemensamma fiende, samt att Kina hjälper Pakistan med utvecklingen av kärnvapen.

Förutom denna artikel finns även en flera sidor lång bokrecension av mig, där jag recenserar två böcker om politik och statsskick i Kina. Den första är ”The Perfect Dictatorship” av norrmannen Stein Ringen, som är professor i statsvetenskap i Oxford.

Ringen erkänner villigt att han inte är någon auktoritet eller ens expert vad gäller Kina. Däremot har han spenderat de senaste fyra årtiondena med att forska om politik och statsskick, ofta i östra Asien. Han kan därmed sätta den kinesiska utvecklingen i ett intressant perspektiv:

I bokens inledning citeras Kinas utrikesminister, Wang Yi ,som vid Världsekonomiskt forum i Davos 2014 sade att Kina är ”den ”största framgångssagan i modern tid”. Men Ringen avfärdar detta ofta upprepade mantra som blott en fantasi, vilken har blivit återberättad så många gånger att den har blivit en allmän sanning.

”Kinas framgångssaga saknar inte motstycke i världen, den är inte ens särskilt anmärkningsvärd i Östasien”, menar Ringen, som bland annat pekar på en studie från konsultfirman Conference Board som visar hur Kinas ekonomiska tillväxt även under sina bästa år har varit något lägre än den i Sydkorea, Japan och Taiwan.

Istället baseras myten om Kinas otroliga utveckling på vissa utvalda siffror, som att 600 miljoner kineser har lyfts ur fattigdom på bara några årtionden. Däremot är det sällan det talas om de 200–300 miljoner som fortfarande lever i fattigdom, vilket enligt Ringen till stor del beror på dålig fördelningspolitik och ett regressivt skattesystem, som innebär att den fattiga delen av befolkningen betalar en större andel skatt.

(…)

Upplägget gör det tydligt för Ringen att Kina använder sitt begränsade sociala skyddsnät som ännu ett ”instrument för stabilitet och kontroll” genom att avlöna sina egna. Den kinesiska ledningens resonemang om att Kina behöver bli rikt innan ett omfattande välfärdssystem kan komma till stånd avfärdar han som en dålig ursäkt och gör återigen en relevant jämförelse med Sydkorea och Taiwan.

För liksom fallet var i Skandinavien, så påbörjade dessa två länder snarare tidigt byggnationen av sina välfärdssystem än att vänta på att först bli rika. Skillnaden är särskilt slående om man jämför med Sydkorea – ett land Ringen tidigare forskat mycket om – som började sitt samhällsbygge från en lägre ekonomisk nivå än där Kina nu befinner sig då landet låg helt i ruiner 1953 efter Koreakriget.

Dess ekonomiska tillväxt har inte bara varit snabbare än Kinas; koreanerna lyckades även inkludera alla befolkningsgrupper i utvecklingen. På bara 40 år blev Sydkorea dessutom, liksom Taiwan, ett höginkomstland, medan Kina förblir ett medelinkomstland plågat av korruption och stora klassklyftor.

Den andra boken heter ”The Dictator’s Dilemma” och är skriver av Bruce Dickson. Underlaget till hans bok utgörs av enkäter som tusentals kineser svarat på 2010 och 2014; därmed gör Dickson anspråk på att kunna skildra hur kinesernas inställning till den förda politiken förändrats under de senaste åren.

Medan det givetvis är relevant att fråga vad kineserna själva tycker, så innebär denna metodik ofrånkomligen vissa problem. Till att börja med – givetvis – så finns det alltid en rädslan hos invånarna i en totalitär stat att kritisera de egna myndigheterna.

Men dessutom utgör själva semantiken ett problem. Exempelvis ordet ”demokrati” har nämligen inte samma betydelse i Kina som i stora delar av väst:

Dickson menar att Kinas myndigheter sammantaget ”har arbetat aktivt för att förbättra styret under de senaste åren, med större fokus på livskvalitet”. Även transparensen sägs ha ökat, särskilt med anledning av möjligheten att tillgå information och påverka genom internet. Att Kinas befolkning upplever att landet demokratiseras, framhåller Dickson som en av de främsta anledningarna till regimens relativt höga popularitet. Han talar till och med om systemet som ett slags ”konsultativ totalitärism”.

Men här blir det problematiskt av flera anledningar. Inte bara för att detta inte stämmer – mer om det senare – utan även därför att Dickson talar om att demokrati har ”en annan mening” i Kina än i väst. Exempelvis kopplade endast 3,1 procent av de svarande i hans undersökningar samman demokrati med rösträtt. Desto vanligare var svar som ”av och för folket”, ”jämlikhet och rättvisa” eller ”politiska friheter och rättigheter”.

Men allra vanligast var svaret ”vet ej”, som över en tredjedel av de svarande uppgav då de 2014 ombads definiera betydelsen av demokrati. Icke desto mindre var merparten av dessa, hela 70 procent, nöjda med nivån av demokrati i Kina – trots att de alltså inte kan definiera vad begreppet innebär!

Detta får alltså konsekvensen att samtidigt som de tillfrågade anser att demokratinivån i Kina stiger, så syftar de inte på demokrati i begreppets egentliga mening då de svarar. De svarande utgår istället från sin egen uppfattning av ordets betydelse; och allra vanligast är att de inte har någon uppfattning alls. Hur mycket är sådana egentligen värda?

Problemet med metodiken kan även ses i de ofta motstridiga svaren som enkäterna resulterat i. Exempelvis säger Dickson att 45,2 procent av Kinas befolkning anser att myndigheterna bör utöva total kontroll över internet. Men samtidigt svarade 90 procent att denna kontroll inte bör utövas i form av några inskränkningar den på personlig friheten eller yttrandefriheten.

De två böckerna ger i stort två vitt skilda bilder av Kina. Ringen pekar på en diktatur som i och med Xi Jinpings mantra om den ”kinesiska drömmen” håller på att utvecklas till en faciststat. Dickson talar istället om ett samhälle som sakta reformeras och demokratiseras, må vara på sitt eget särskilda vis.

Att jämföra de båda böckerna i samma recension var otroligt intressant. Recensionen ligger nu utanför Axess betalvägg och kan läsas här.

Published on

Hetsjakt mot kinesisk student som prisat frisk luft och yttrandefrihet

Under början av denna vecka har en historie utspelat sig som av någon anledning berörde mig mycket, och även gav upphov till en hetsig debatt på Kinas internet.

Incidenten är också ett bevis på den obehagliga form som nationalismen i Kina har tagit, och faller vidare in i mönstret med hur kinesiska myndigheter försöker kontrollera innehållet vid utländska universitet.

Historien började då den kinesiska studenten Yang Shuping höll tal under sin examensceremoni vid University of Maryland, där hon spenderat de senaste fem åren som utländsk student. Under talet uttryckte sig Yang positivt om såväl den friska luft som den yttrandefrihet hon åtnjutit under sin tid i USA.

Hon sade sig vara glad över att slippa bära ansiktsmask som skydd mot luftföroreningarna i Kina, samt vara imponerad och inspirerad fria diskussioner i känsliga ämnen som rasism och sexism.

”Jag har alltid haft en brinnande längtan för att själv berätta historier av denna sort, men jag var övertygad om att myndigheterna äger samtalet och att endast myndigheterna kan definiera sanningen”, sade Yang bland annat under sitt åtta minuter långa tal.

En statlig kinesisk tidning publicerade sedan en video med Yangs tal, varpå angreppen mot henne genast började. Dessa ägde rum i alla tänkbara kanaler – även Twitter, Facebook och Youtube som alla är blockerade i Kina.

Mest kritik fick Yang utstå för att ha ”ljugit” om Kinas luftföroreningar. Det framhölls att Yang vuxit upp i Kunming, som är en av de kinesiska storstäder med allra bäst luftkvalité, även om föroreningarna fortfarande ligger väl över Världshälsoorganisationens internationella standarder.

Det dröjde givetvis inte länge innan rena hot formulerades, av vilka The Guardian sammanfattar några:

Others accused Yang of denigrating China in online posts. “She has demonised China with the nonsense she has talked,” one person wrote.

Another said: “She has an incredible ability to lick feet. Don’t worry about coming back to China. Our motherland doesn’t need a bitch like this.”

A third called on internet users to dig up dirt on her family through a type of online campaign known in China as a “human flesh hunt”.

“Studying in the US costs a lot of money, so where is it coming from? She must come from a rich family. What on earth does her family do?” they asked.

Otaliga kineser har hängt ut Yang som ”landsförrädare”, och som exempel på hur yttrandefrihet kan missbrukas för att baktala sitt moderland för personlig vinning.

Det dröjde heller inte länge innan myndigheter och statlig media stämde in i kören. Partitidningen Folkets dagblad – en av världens största publikationer – anklagade Yang för att ”späda på negativa fördomar om Kina”.

Tidningen citerade upprörda kineser som menade att yttrandefrihet är ”opassande” om den används för att ”såra känslorna” hos en stor grupp människor eller skada en nations anseende. Yang fick också bära hundhuvudet för att fjäska, sprida rykten och anse sig stå över sina landsmän.

Folkets dagblad framhöll även hur andra kinesiska studenter anordnade en demonstration med tröjor som det stod ”Stolt över Kina” på, samt krävde att University of Maryland skulle ”hörsamma kraven” från Kinas håll.

Även Global Times, en tidning som tillhör Folkets dagblad, målade ut Yangs tal som ”omoget och elakt”. De intervjuade en student som menade att Yang spred ”radikala åsikter”, och påpekade att kinesiska utbytesstudenter alltid gör sitt bästa för att ”skydda” sitt land.

Global Times intervjuar även en tidigare ordförande för Chinese Students and Scholars Association (CSSA) vid University of Maryland, alltså den organisation som med hjälp av kinesiska myndigheter och ambassader säger sig bevaka kinesiska studenters intressen utomlands.

Den tidigare ordföranden kritiserar University of Maryland för att stödja ett tal av detta slag, samt framhåller det som ”oacceptabelt” att Yang förödmjukar sitt moderland för att ”väcka uppmärksamhet”. CSSA organiserade även flera andra kinesiska studenter vid University of Maryland att spela in en video där de berättar att de är stolta över Kina.

En av studenterna uttrycker sin kärlek för Kina, i en video som CSSA organiserat som svar till Yang Shupings tal. Klicka på bilden för att se hela videon.

Medan anklagelserna mot Yang Shuping som en förrädisk lögnare på internet främst består i att påpeka Kunmings relativa goda luft, så noterar även statlig media hennes kommentarer om yttrandefrihet. I Global Times framhålls exempelvis att Yang har rätt att tycka som hon vill om yttrandefrihet för sig själv, men att det är ”opassande” att uttrycka dessa tankar i offentliga sammanhang.

Kritiken och hoten mot Yang Shuping blev till slut så omfattande och råa att hon såg sig tvingad till en offentlig ursäkt via den kinesiska mikrobloggen Sina Weibo, som översatts av bland annat Hong Kong Free Press:

“I deeply love my motherland and home, and feel deeply proud of my country’s prosperous development, and I also hope I can use what I have learned overseas to carry forward Chinese culture, and make positive contributions to my country. My speech was only to share my experience studying abroad, without any intention to deny or belittle my country or home, here I apologise, and sincerely hope everyone can forgive me, I have learned my lesson.”

Eftersom fallet rönt så stor uppmärksamhet på internet och i media så tillfrågades även Lu Kang, en av utrikesministeriets talesmän, om situationen vid en presskonferens under gårdagen.

Där uppmanade han alla kineser att vara ”ansvarsfulla” med offentliga uttalanden. Han sade vidare att varje utbytesstudent är välkommen tillbaka till Kina om de älskar sitt moderland från hjärtat, och är villiga att göra en insats för sin nation.

Detta är bara ett i raden av exempel hur Kinas myndigheter försöker kontrollera såväl innehållet vid utländska universitet som kinesiska utbytesstudenters beteende. Tidigare i maj skrev New York Times en ingående artikel om detta med rubriken ”On Campuses Far From China, Still Under Beijing’s Watchful Eye”.

Published on

Taiwan första land i Asien att legalisera samkönade äktenskap

Tidigare i dag beslutade Taiwans högsta domstol att samkönade äktenskap ska bli lagliga. Domstolen ger landets regering två år att verkställa beslutet, och därmed kommer Taiwan inom snar framtid bli det första asiatiska landet där samkönade äktenskap tillåts.

”Att inte tillåta två personer av samma kön att gifta sig, med argumentet att vidhålla en grundläggande etisk ordning, utgör diskriminering utan någon rationell grund”, sade högsta domstolen i ett pressmeddelande efter domen enligt BBC.

Domstolen underströk vidare att en sådan särbehandling inte är kompatibel med den mening och anda av jämställdhet som Taiwans konstitution garanterar.

Stora delar av det taiwanesiska civilsamhället har länge uppmuntrat legalisering av samkönade äktenskap; exempelvis äger Asiens största pride-parad årligen rum i huvudstaden Taipei.

Visst motstånd har dock funnits bland landets politiker, främst bland tjänstemän inom det traditionellt konservativa partiet Kuomintang som satt vid makten 2008-2016.

Men sedan våren 2016 är det Democratic Progressive Party som styr Taiwan, vars ledarskap lägger större vikt vid mänskliga rättigheter i allmänhet och samkönade äktenskap i synnerhet.

President Tsai Ing-wen gick till val på att legalisera samkönade äktenskap. ”Inför kärleken är alla likställda”, sade Tsai på en video på Facebook redan 2015, och framhöll sitt stöd för samkönade äktenskap samt att varje individ ska ges rätt att söka kärlek och lycka under fria omständigheter.

Kampen för samkönade äktenskap i Taiwan har dock varit långdragen, och mött stort motstånd inte bara bland konservativa tjänstemän utan även bland religiösa grupperingar. Känsligheten kunde ses av att Tsai Ing-wen inte själv beslutade i frågan, utan istället överlämnade bördan till högsta domstolen.

Nedan följer en tidslinje över processen som lett fram till dagens beslut, sammanfattad av den lokala publikationen International News Lens:

1986: Chi Chia-wei requests notarized marriage between two males. He is the first person in Taiwan to call for the legalization of same-sex marriage in Taiwan, and his request is denied by the government.

1996: Author Hsu Yu-sheng (許佑生) and his Uruguayan partner Gray Harriman hold Taiwan’s first public gay wedding ceremony.

2000: Chi Chia-wei requests a constitutional interpretation on same-sex marriage, but is rejected by the Grand Justices.

2006: Democratic Progressive Party legislator Hsiao Bi-khim (蕭美琴) proposes a same-sex marriage law, but it does not pass the first reading.

2011: Gay rights activist Nelson Chen (陳敬學) and his partner Kao Chih-wei (高治瑋) filed an administrative lawsuit for official recognition of their marriage at the Taipei High Court. They withdrew the suit in January 2013.

2013: The Taiwan Alliance to Promote Partnership Rights drafts a marriage equality bill, a civil partnership bill, and a family bill. The bills passed a first reading in October. The bill stalls after protests from anti-LGBT groups.

2014: The Legislative Yuan’s Judiciary and Organic Laws and Statutes Committee reviews the marriage equality bill, the first time in Asia a marriage equality bill is heard at a parliament. However, the review ends with no clear conclusion.

October 2016: Jacques Picoux, a French professor at the National Taiwan University commits suicide, sparking renewed interest in LGBT rights in Taiwan.

November 2016: Draft amendments to the Civil Code to allow same-sex marriage proposed by DPP legislator Yu Mei-nu (尤美女) pass the first reading at the Legislative Yuan.

December 2016: Legislator Yu Mei-nu’s draft amendments pass a review by the Legislative Yuan’s Judiciary and Organic Laws and Statutes Committee, making it the first same-sex marriage bill to pass reviews at the Legislative Yuan.

March 24, 2017: Taiwan’s Constitutional Court holds a hearing to debate the constitutionality of the Civil Code.

[May 24, 2017:] Constitutional Court verdict announced.

Ännu kvarstår dock ett par frågetecken. Det första gäller tidsaspekten. Kommer myndigheterna legalisera samkönade äktenskap så fort som möjligt, eller blidka konservativa krafter genom att dra ut på tiden så att det sker exakt två år från dagens datum?

Vidare är det heller inte säkert att LGBT-personer kommer få exakt samma rättigheter som heterosexuella när de väl ingått samkönade äktenskap.

Vad domstolen beslutade i dag var nämligen att det inte är i enighet med lagen att förbjuda två individer av samma kön att ingå giftermål. Dock är detta ingen garanti för fulla rättigheter vad gäller exempelvis adoption, föräldraskap eller arvsfrågor.

Icke desto mindre cementerar dagens beslut Taiwan – som redan är en av Asiens få välfungerande demokratier – som ett progressivt föregångsland i en region där utvecklingen gällande mänskliga rättigheter under de senaste åren blivit allt mer orolig.

Published on

Framgångar för Nordkoreas kärnvapenprogram

I det aktuella numret av Fokus finns en artikel av mig med rubriken ”Test på test”, med anledning av att Nordkorea allt oftare genomför provskjutningar av missiler relaterade till landets kärnvapenprogram.

Den 14 maj genomfördes ett missiltest som många analytiker menar var det mest framgångsrika hittills, och visade på klara tekniska framgångar för Nordkoreas ambition att bestycka en interkontinental missil med kärnvapen som kan nå USA:s fastland.

Missilen färdades visserligen knappt 800 kilometer innan den landade i Japanska havet. Men samtidigt nådde den en höjd på 2 000 kilometer, vilket innebär att missilen skulle kunna ha nått omkring 5 000 kilometer i en ”normal” bana.

Missilen färdades således såväl högre som längre än vid någon tidigare nordkoreansk provskjutning, vilket innebär att den amerikanska militärbasen vid Guam nu ligger väl inom räckhåll.

Dessutom, som jag skriver i Fokus, så var testet en propagandaseger för diktatorn Kim Jong Un då det ägde rum efter en rad hot från USA:

Därmed har den unge ledaren synat Donald Trumps bluff med råge, sedan USA förra månaden sagt att »ingenting är uteslutet« och flyttat såväl hangarfartyg som ubåtar till den koreanska halvön. Men törs Trump använda dem? Vita husets svar på provskjutningen var en sedvanligt lam uppmaning till »alla länder« att implementera »strängare sanktioner« mot Nordkorea.

Och som en extra förödmjukelse mot USA genomförde Nordkorea ytterligare ett missiltest nu i söndags, vilket är den sjunde provskjutningen bara i år, Trumps tuffa retorik till trots.

Långt fler missiltest har nu ägt rum sedan Kim Jong Un tog makten 2011, än under de 17 år som hans far ledde landet. Likaledes har tre av Nordkoreas sammanlagt fem kärnvapentest skett sedan 2013.

De flesta analytiker är överens om att Nordkorea kommer ha utvecklat kärnvapenbestyckade missiler som kan nå den amerikanska kontinenten kring år 2020. Och då blir det givetvis ännu svårare för omvärlden utöva några som helst påtryckningar mot Nordkorea.

Man skulle alltså kunna säga att det år bråttom. Därför är det tveksamt om Donald Trumps taktik som går ut på att få med Kina på båten kommer lyckas. Som ett par analytiker redan påpekat – och som jag skriver i Fokus – så kommer Kina aldrig hjälpa till med att störta den nordkoreanska regimen, eller ens pressa landet särskilt hårt att överge kärnvapenprogrammet.

Anledningarna är självklara; Kina vill inte se ett enat Korea under amerikanskt inflytande vid sin gräns, eller utsättas för någon flyktingström i samband med att Nordkoreas regim faller.

Men vidare har Kina inte heller något större problem med tanken på nordkoreanska kärnvapen, eftersom dessa inte utgör något hot mot kineserna själva, vilket kinesiska militärer och politiker flera gånger själva gett uttryck för, även vid internationella konferenser.

Kim Jong Un firar med några av sina otaliga generaler efter det lyckade missiltestet för en dryg vecka sedan.

Givetvis tycker inte den kinesiska ledningen om de frekventa nordkoreanska provskjutningarna som bringar politisk instabilitet till närområdet. Men det är en stor skillnad på att inte tycka om, och att kunna stå ut med ett beteende.

Mot denna geopolitiska bakgrund är det enda man kan förvänta sig av Kina att de följer de sanktioner FN beslutar om. Donald Trumps taktik med att blidka Kina i utbyte mot hjälp med att lösa situationen i Nordkorea kan då snarare komma att utnyttjas av kineserna för att tvinga USA till eftergifter i andra frågor, vilket de facto redan sker.

Exempelvis har Trump skjutit upp försäljningen av vapen till Taiwan och minskat den amerikanska flottans aktiviteter i Sydkinesiska havet; beslut vilka båda har setts som försök att vinna över Kina på sin sida.

Vidare kom tidigare denna månad uppgifter om att Kina krävt att en amerikansk admiral vid namn Harry Harris – känd för sin tuffa hållning i Sydkinesiska havet – ska avskedas i utbyte mot att Kina ska pressa Nordkorea vad gäller kärnvapen.

För Kim Jong Un fungerar dessa kärnvapen främst som en garanti för att undvika samma öde som diktaturerna i bland annat Irak, Libyen och Syrien. Med en kärnvapenarsenal som kan nå USA är det knappast troligt att någon kommer våga störta familjen Kims herravälde över Nordkorea.

Krasst uttryckt så står USA därmed inför två val. Antingen ser man till att snabbt avväpna Nordkorea genom tuffa bilaterala åtgärder. Eller så väntar man in år 2020, då situationen är både svårare och farligare.

För en ”lösning” genom samtal, sanktioner och Kinas hjälp kommer inte hinna få det Nordkoreanska kärnvapenprogrammet att skrotas innan år 2020. Denna metod har nämligen varit totalt verkningslös under de senaste två årtiondena.

Published on

Kina hotar Filippinerna med krig över olja

Hur långt är Kina berett att gå för att försvara sina territoriella krav i Sydkinesiska havet? Hela vägen, om man ska tro Filippinernas president Rodrigo Duterte.

Duterte var en av 29 statsöverhuvuden som deltog vid ett stort forum för Kinas prestigeprojekt ”den nya sidenvägen” som avslutades i Peking i tidigare denna vecka. Vid sidan av forumet hade Duterte även bilaterala samtal med Kinas president Xi Jinping angående territoriella angelägenheter just utanför den filippinska kusten.

Under dessa samtal framhöll Duterte planer på att borra olja i vatten som enligt den internationella skiljedomstolen i Haag tillhör Filippinerna. Men Kina – som förkastade domstolens utfall trots att man ratificerat den lag som beslutet är baserat på – vägrar med hot om krig låta någon sådan borrning äga rum.

South China Morning Post återger följande konversation mellan de båda presidenterna:

Duterte said he discussed it with Xi when the two met in Beijing on Monday, and got a firm, but friendly warning.

“We intend to drill oil there, if it’s yours, well, that’s your view, but my view is, I can drill the oil, if there is some inside the bowels of the earth because it is ours,” Duterte said in a speech, recalling his conversation with Xi.

“His response to me, ‘we’re friends, we don’t want to quarrel with you, we want to maintain the presence of warm relationship, but if you force the issue, we’ll go to war’.”

Sedan Duterte förra året blev Filippinernas president har landet närmat sig Kina betydligt, ofta genom hätsk retorik mot USA.

Duterte har rent av sagt till Xi Jinping att han när redo att diskutera Haagtribunalens beslut, vilket kritiker ser som en metod att locka kinesiska investeringar och utöka handeln mellan de två länderna.

De båda presidenterna skakar hand i Peking, samma dag som Xi ska ha hotat Duterte med krig om han börjar borra efter olja i vatten som enligt internationell lag tillhör Filippinerna.

Men sedan den oberäknelige presidenten allt oftare på hemmaplan blivit beskylld för att vara svag gentemot Kina, så beslutade han sig uppenbarligen för att göra en markering, som enligt South China Morning Post kan leda till en rejäl försämring i relationen länderna emellan.

Published on

Kina stöter på problem med sin ”nya sidenväg”

Tidigare denna vecka avslutades det största forumet hittills för Kinas nya sidenväg, då Kinas president Xi Jinping i hjärtat av Peking tog emot 29 statsöverhuvuden och ännu fler delegationer, från såväl USA och Storbritannien som Nordkorea.

Den nya sidenvägen – eller ”One Belt One Road” (OBOR) – är Xi Jinpings personliga prestigeprojekt som lanserades redan 2013, och har som mål att liva upp den gamla handelsvägen genom ett nät av järnväg, bilvägar, hamnar, flygplatser och gasledningar.

Media världen över har fyllts av överväldigande rapporter om projektets storlek och ambition; Kina har skjutit till otroliga 8 000 miljarder kronor i finansiering, främst för att utveckla infrastrukturen i 65 länder, ofta fattiga nationer i Sydostasien, Centralasien och Mellanöstern.

Under det gångna forumet i Peking höll Xi Jinping givetvis tal, där han utmålade OBOR som ännu ett bevis på Kinas hängivenhet inför globalisering, och uppmanade andra länder att ”se på omvärlden inkluderande”.

Det råder ingen tvekan om att OBOR kan förse underutvecklade ekonomier med välbehövlig infrastruktur och arbetstillfällen. Bland annat Storbritanniens utrikesminister Philip Hammond har uttryckt förhoppningar om att projektet kan höja livskvaliteten för 70 procent av världens befolkning.

Men samtidigt brottas OBOR med flera problem, och under den senaste veckan har projektet också drabbats av en rad bakslag. Då bekymren inte rapporteras lika flitigt som alla de tusentals miljarder kronor som ska satsas, så tänkte jag här nedan sammanfatta några av problemen.

Xi Jinping axel mot axel med Putin och Erdogan under helgens forum i Peking. Sidenvägens kritiker pekar ut brist på transparens och risk för korruption som klara inslag då Kina lånar ut hundratals miljarder kronor till dussintals diktaturer.

Redan från början har projektet kritiserats för korruption brist på transparens, då Kina lånar ut pengar till flera av världens mest etablerade diktaturer. Detta har besannats under flera pågående OBOR-projekt, som en olje- och gasledning i Burma vilken uppmärksammades av New York Times i helgen.

Ledningsbygget beskrivs som ”en historia av brutna löften, korruption och ignorerande av bönders rättigheter i jakt på naturresurser och profit”. I processen förstörde kinesiska byggföretag en damm, vilket ledde till översvämning av skog och jordbruksmark samt tvångsevakuering av områdets invånare, som givetvis inte sett röken av den utlovade kompensationen.

Det var just oro över ekologisk hållbarhet, socialt ansvar, korruption och brist på transparens som fick EU att vägra skriva under ett gemensamt uttalande vilket skulle ha lästs upp under forumets sista dag som en del av avslutningsceremonin.

Detta uttalande presenterades för de europeiska diplomaterna bara några dagar innan konferensen, varpå kineserna också lät veta att inget utrymme fanns för vare sig förhandling om eller ändringar i texten.

Detta var särskilt problematisk eftersom texten inte tog upp några av de områden som flera europeiska länder uttalat sin oro inför. Till kinesernas förvåning vägrade därför EU acceptera skrivelsen under dessa förhållanden och sin nuvarande form, berättar diplomater för The Guardian.

Och vad gäller själva finansieringen så är det viktigt att understryka hur Kina inte skänker bort pengar till olika projekt, utan lånar ut pengarna, låt vara med fördelaktiga villkor.

Men, som bland annat Reuters påpekar, så är denna modell farlig för såväl låntagare som långivare. Ofta handlar det om länder med så dålig kreditvärdighet att de aldrig skulle få liknande lån frånser etablerade institutioner, vilket heller kanske inte vore önskvärt.

Ett snabbtåg i Laos för över 50 miljarder kronor används som ett exempel. Kostnaden utgör halva landets BNP, och det är mycket tveksamt huruvida projektet är ekonomiskt försvarbart, eller hur återbetalningen ska ske.

Det finns en stor risk att Kina inte kommer få tillbaka mycket av pengarna, och vad sker då? Som exempel framhåller Reuters att Kina gett närmare 600 miljarder i krediter till Venezuela; ett land som nu står på randen till inbördeskrig och varifrån rapporter om svält börjat sippra ut.

Flera nationer har också uttryckt oro. Indien bestämde sig för att ge forumet i Peking kalla handen och menade att OBOR blott kommer resultera i dåliga lån och ekonomiskt olönsamma projekt. Vidare beskrev Indiens regering OBOR som ett ”kolonialt projekt” genom vilket Kina försöker köpa sig till politiskt inflytande.

Därmed knyter Indien an till en tidigare mycket vanlig kritik mot OBOR, nämligen att Kina avser använda sina pengar inte bara för att öka sitt politiska inflytande i regionen, utan även lägga händerna på stora mängder råvaror i utbyte mot de fördelaktiga lånen.

För att svara på kritik om illasinnade intentioner använder sig kinesiska tjänstemän och akademiker ofta av historiska argument:

Speaking to the state-controlled China Daily, one Chinese academic rejected the suggestion that Beijing was guilty of “practising neo-colonialism … exploiting energy resources … [and] supporting authoritarian regimes”. He Jingtong, a business professor at Nankai University in Tianjin, said: “I think none of this holds water. If you look at history, tell me when has China been a colonial power? If it hasn’t been in the past, why should it be now?”

Vidare har kritik också höjts mot faktumet att det främst är kinesiska byggföretag som blir kontrakterade till de olika OBOR-projekten. Därför ses OBOR av många som en metod för Kina att utnyttja sin statligt subventionerade överkapacitet av byggmaterial som stål och betong, samtidigt som man även öppnar upp nya marknader för kinesiska exportvaror.

Financial Times understryker mycket riktigt att det redan nu går flera godståg i veckan från Kina till Europa, men att dessa ofta återvänder tomma. Och hur hållbara är enorma investeringar i nya handelsvägar om handeln är ensidig?

Published on

Ny form av anhållning möjliggör tortyr av advokater och aktivister i Kina

Under den senaste veckan har jag skrivit två artiklar på InBeijing (här och här) om den omfattande tortyr som flera kinesiska advokater fått utså under fångenskap som i flera fall pågått längre än 600 dagar.

I dag skriver jag vidare för Taiwan Sentinel om ”residential surveillance on a designated location” (RSDL), en anhållningsform som infördes 2013 och ger säkerhetspolisen rätt att föra bort en misstänkt individ och utan rättsliga åtgärder hålla denne i isoleringscell på hemlig ort upp till sex månader.

Det är denna form av anhållning som resulterat i den grymma tortyr som dokumenterats under årets gång, eftersom den anhållna individen i regel inte får träffa vare sig familj eller advokat under sin fångenskap, på grund av särskilda ”undantag” i Kinas straffrätt:

According to Article 73 of the Criminal Procedure Law (刑事訴訟法), residential surveillance can be enforced at a designated location when an individual in suspected of crimes that endanger state security, involving terrorist activities or significant bribery. The law also says that the family should be notified within 24 hours upon the enforcement action, and the detained person has the right to meet a lawyer within 48 hours (Article 37).

But at the same time, the Criminal Procedure Law states that the family will not be notified if notification “can not be processed,” and that the right to meet with a lawyer can be revoked by police if doing so “impedes with the ongoing investigation.” Since 2016, a detainee also has the right to receive visits from state prosecutor every week as part of an oversight system meant to ensure that no ill-treatment occurs during RSDL. But this provision can also be denied by police or state security on the grounds of impeding an investigation.

Unsurprisingly, those “exceptions” have become norm, and in reality suspects under RSDL may only meet or speak to other parties with permission from the police. As a result of the exceptions, the authorities more often than not refuse to tell families as well as lawyers where a suspect is being held. RSDL also allows authorities to detain individuals at a secret location for up to six months, with no legal process whatsoever required. In plain language, that means the usual time limits of criminal detention before a formal arrest can be ignored, and the suspect can be held incommunicado for half a year.

I sin nuvarande form bryter RSDL mot en hel rad internationella konventioner och lagar som Kina ratificerat och därmed är skyldiga att följa, och redan 2015 uppmanade FN:s kommitté mot tortyr kinesiska myndigheter att genast skrota denna form av anhållning.

Enligt artikel 7 i Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen utgör RSDL dessutom brott mot mänskligheten om det används ”systematiskt”, vilket utan tvivel är fallet i dag.

Min artikel för Taiwan Sentinel innehåller även citat från tidigare NGO-ordföranden Peter Dahlin, som kidnappades av Kinas säkerhetstjänst januari 2016 och spenderade 23 dagar i RSDL, som alltså även kan användas mot utländska medborgare.

Trots detta menar Dahlin att många analytiker, diplomater och journalister inte har koll på vad RSDL innebär – och att de ofta heller inte verkar vara intresserade. Han berättar bland annat om hur svenska ambassaden inte ens kontaktade honom efter att han utvisats från Kina:

With this in mind, it is particularly worrying, as Dahlin told me earlier this year, the Swedish embassy in Beijing seems to lack knowledge of RSDL and did not contact him for information after he was deported from China in late January 2016. This, said Dahlin, is “almost unbelievable” given the fact that Swedish citizen Gui Minhai was being held at the same premises and is still in detention.

Instead, Dahlin himself sent an e-mail to the Swedish embassy with some basic information about RSDL and his experiences in detention. Swedish diplomats promised to contact him again for a debriefing — something that, strangely enough, never happened.

Sverige var dock ett av elva länder som tidigare i år undertecknade en diplomatiskt skrivelse som krävde att Kina skulle upphöra med RSDL; en skrivelse som Kina avfärdade genom en omfattande smutskastningkampanj.

I ljuset av de nya uppgifter om tortyr som framkommit de senaste veckorna, är det av största vikt att det internationella samfundet fortsätter pressa Kina på denna punkt.

Published on

Otäcka detaljer om tortyr av Li Heping

Tidigare i veckan skrev jag en artikel här på InBeijing om hur två av de hundratals advokater som kidnappades av kinesiska myndigheter sommaren 2015 släpptes från sin fångenskap efter hemliga rättegångar.

Under veckan har hemska uppgifter framkommit angående den mardrömslika tortyr som de tvingades uthärda i fångenskap.

Hustrun till Li Heping, en av de två advokaterna, berättade för BBC om hur hennes man tvingades bära bojor kring fötter och händer som länkades samman av kort järnkedja:

It’s a form of restraint that would be more in keeping with the practices of a medieval dungeon than a modern, civilised state.

But the device – leg and hand shackles linked by a short chain – is a well-documented part of the toolkit that the Chinese police use to break the will of their detainees.

And it is one that they allegedly forced one of this country’s most prominent human rights lawyers to wear, for a full month.

Våren 2016 sattes Li Heping i dessa bojor dygnet runt under en hel månad, vilket alltså innebär att han inte kunde rätta på kroppen ens när han sov.

Vidare påpekar BBC att dessa bojor är ett vanligt tortyrinstrument i Kina. 2015 visade en utredning av Human Rights Watch att en man fått bära liknande bojor i åtta år. Amnesty International avslöjade året innan hur Kina även tillverkar bojorna för export till andra diktaturer.

Li tvångsmatades även med mediciner som fick hans muskler att värka och synen att dimmas. Han tvingades även utstå elchocker, regelbunden misshandel och hindrades från att sova under flera dagars tid.

Men värst av allt var kanske svälten. Enligt South China Morning Post så vägde Li bara 51 kilo när han återförenades med sin familj. Och då hade myndigheterna hållit honom tio extra dagar efter rättegången, bara för att låta honom gå upp i vikt så det inte skulle se alltför illa ut.

Men trots över 600 dagar av bojor, svält, mediciner, elchocker, sömnbrist och misshandel så vägrade Li Heping att ”erkänna” sig själv som kriminell.

Men då han började frukta att han skulle torteras till döds i häktet och aldrig mer få återse sin familj, gick han med på en kompromiss. Genom att rättegången skulle hållas i hemlighet, och Li skriva under ett avtal om att inte tala med utländsk media, gick myndigheterna med på att ge honom en villkorlig dom.

Li Heping innan och efter sin fångenskap, under vilken han enligt vänner verkar ha ”åldrats 20 år”. Lis fru sade sig knappt känna igen sin mak då hon fick återse honom tidigare denna vecka.

Det är nu istället Li Hepings fru Wang Qiaoling som har berättat för omvärlden om den tortyr hennes make utsatts för.

Men familjen är under ständig bevakning av civilklädda säkerhetsagenter som följer deras minsta steg, och som enligt BBC även följde henne under intervjun med BBC nu i veckan.

Behandlingen av Li Heping, Xie Yang och dussintals andra människorättsadvokater bryter mot en rad internationella lagar som Kina ratificerat och därmed är skyldiga att följa, exempelvis FN:s konvention mot tortyr.

Det är därför av största vikt att det regeringar, organisationer och media världen över uppmärksammar och ställer Kina till svars för vad som skett.

Eller snarare ”sker”. För nu i veckan kom även uppgifter om att Jiang Tianyong, som tidigare var Xie Yangs advokat, har torterats så svårt i fångenskap att han inte ens kan stå upp.

Finns det något tydligare tecken på systematiska, utstuderade övergrepp än när den torterade advokatens advokat torteras?

Published on

Kina stänger ute Taiwan från Världshälsoorganisationen

Kina har blockerat Taiwans deltagande vid World Health Assembly (WHA) som äger rum i Geneve i slutet av maj. Mötet, som anordnas av Världshälsoorganisationen (WHO), är världens viktigaste för beslut angående globala hälsofrågor inklusive åtgärder mot epidemier hantering av smittsjukdomar.

Taiwan har, på Kinas nåder, tillåtits medverka vid WHA i egenskap av observatör varje år sedan 2009. Men då Taiwan sedan i fjol har en ny regering, så blockeras nu landets deltagande av politiska skäl.

Den nya regeringen har nämligen hittills inte omfamnat det så kallade ”1992 års konsensus”, ett avtal som ingicks med Kina då även Taiwan var en diktatur, och stipulerar att det bara finns ett Kina samt att regeringarna i Peking och Taipei båda tillhör detta Kina.

Efter att Taiwans nya, demokratiskt valda president Tsai Ing-wen valt att inte acceptera detta avtal, har Kina ”straffat” Taiwan på flera vis. Bland annat har den kinesiska turismen till Taiwan minskat dramatiskt, och länder som tidigare erkänt Taiwan diplomatiskt har mutats av regimen i Peking för att istället erkänna Kina.

Men att utesluta Taiwan från WHO utgör en upptrappning. Time Magazine understryker riskerna med detta i en artikel med rubriken ”China Is Trying to Bar Taiwan From the World’s Top Health Summit. The Consequences Could Be Deadly”:

Experts warn that Taiwan’s exclusion from the assembly, the decision-making body of the World Health Organisation, creates a “dangerous” public health risk for East Asia and beyond.

“It’s health apartheid,” charges Lo Chih-cheng, a legislator with the ruling Democratic Progressive Party. “Disease knows no borders and what happens in other countries clearly impacts on Taiwan and the other way round. It’s a lose-lose situation,” he argues.

“Taiwan is the only country to have been left out from this international health community…the reason for the exclusion is purely a political objection on the part of Beijing,” Lo says.

Taiwan må vara litet till ytan. Men som New York Times påpekar, så är det är en ö belägen mitt i världens viktigaste farleder som dessutom har världens 22:a största ekonomi.

Handel och transport gör att Taiwan måste inkluderas för att globala åtgärder mot epidemier eller smittsjukdomar ska kunna vara effektiva. Faran med att ha Taiwan utanför WHO syntes med besked när epidemin SARS härjade i Asien 2003:

The regular wearing of face-masks on Taiwanese streets is an outward sign that the public’s memory is still scarred by a 2003 outbreak of Severe Acute Respiratory Syndrome [SARS], which killed 37 in Taiwan, as well as 349 in China and 299 in Hong Kong.

Many Taiwanese felt abandoned by the international community at the time. “We asked for help from the WHO and they denied us because we were not a member, or even an observer,” claims Wang.

He later added that the WHO sent two officials after four requests from Taipei, claiming it had taken the WHO two months to do so and that the officials refused to meet with Taiwan’s health minister. The WHO did not respond to the allegation that they had denied assistance.

Trots dessa bokstavligt talat dödliga erfarenheter kan Kina med lättnad blockera Taiwan från att delta vid WHA. En anledning är att Kina är permanent medlem i FN:s säkerhetsråd; ytterligare en anledning är att WHO:s ordförande sedan 2006 är en kines.

New York Times understryker samtidigt att detta inte är första gången som Kina använder sin politiska makt för att utesluta Taiwan från internationella sammanhang, som hämnd för att landets nya president inte vill omfamna idén att landet tillhör Kina:

Last week in Perth, Australia, the Chinese delegation to a Kimberley Process conference on controlling conflict diamonds blocked Taiwan’s participation as an observer, even though Taiwan had received a formal invitation. Chinese delegates reportedly hijacked the microphone, speaking over the proceedings until the Taiwan delegates were asked to leave.

In September, the International Civil Aviation Organization, a United Nations agency, declined to issue Taiwan an invitation to participate as an observer in its assembly in Montreal. The organization had invited Taiwan to participate as “Chinese Taipei” the previous year at Beijing’s request, when Ms. Tsai’s predecessor, the China-friendly Ma Ying-jeou, was president.

In November, the global police organization Interpol rejected Taiwanese participation in its general assembly.

Även Interpols ordförande är sedan i fjol kinesisk, närmare bestämt en man vid namn Meng Hongwei, som tidigare varit vice ordförande för Kinas säkerhetsministerium och landets fruktade beväpnade polisstyrka People’s Armed Police.

Fortsättning vad gäller just WHA lär följa, eftersom Taiwan lovat att skicka en delegation till Geneve även fast man inte mottagit någon inbjudan från organisationens kinesiska ordförande.

Published on

Fruktansvärda rättegångar mot Kinas människorättsadvokater

De senaste dagarna har media världen över fyllts av skrämmande rapporter om de rättegångar som just nu äger rum mot några av de sista kinesiska människorättsadvokaterna som kidnappades i ett stort tillslag sommaren 2015.

Dessa advokater har alltså varit bortförda i nästan två år, i regel helt utan möjlighet att vare sig träffa familj eller få rättslig hjälp. Tre av dessa advokater har varit i fokus under den senaste tidens rapporter, och här nedan ger jag en kort sammanfattning av deras öde:

Li Heping tillhörde advokatfirman Beijing Global Law Firm, som åtagit sig många politiskt känsliga fall i frågor som religionsfrihet och tvångsvräkningar. Lis fru har fått uppgifter om att han utsatts för tortyr, inklusive elchocker, som uppmärksammades även i en gemensam diplomatisk skrivelse från elva länder i mars.

I slutet av april dömdes Li till en tre år lång villkorlig fängelsedom för ”subversiv verksamhet”, i en rättegång som hölls bakom stängda dörrar då myndigheterna menade att den innehöll ”statshemligheter”. Den villkorliga domen innebär alltså att han ska släppas fri. Icke desto mindre hölls Li i ytterligare två veckor innan han i dag slutligen kunde återförenas med sin familj.

Det var dock en bruten man som tilläts komma hem efter nästan två års fångenskap. The Guardian återger anhörigas beskrivningar av Li Heping som gör gällande att han har ”åldrats 20 år” sedan han försvann sommaren 2015. Li har magrat, och dessutom har hans hår blivit nästan helt vitt. ”Jag kan bara känna igen hans leende”, säger en anhörig.

Lis fru har under denna tid visat stort mod och vägrat låta sig tystas av myndigheterna. Även hon talar i dag med The Guardian och säger sig knappt känna igen sin make. Vidare har Li berättat om sina erfarenheter för sin fru, som bekräftar att han behandlats med ”enorm grymhet”.

Li Heping (höger) sägs ha ”åldrats” 20 år sedan han kidnappades av myndigheterna sommaren 2015.

Li Hepings öde återspeglar därmed hans broder Li Chunfu, som också är människorättsadvokat och även han kidnappades sommaren 2015. När Li Chunfu släpptes i januari i år beskrevs hans mentala hälsa som ”fullständigt sönderbruten”.

Xie Yang är en advokat som bland annat försvarat kinesiska medborgare som uttryckt sympatier för demokratirörelser i Hongkong. Tidigare i år berättade han för sina advokater hur han sedan sommaren 2015 utsatts för tortyr i form av extrem sömnbrist, svältdiet, förnedringar, regelbunden misshandel och dödshot. Han har tidigare också sagt att om han någonsin skulle erkänna brottslig verksamhet så skulle det bara ske efter tortyr eller hot.

Icke desto mindre sågs Xie denna vecka ”erkänna” att han blivit manipulerad och hjärntvättad under sin tid i utlandet, där han ska ha mottagit utbildning för att ”införa västerländsk konstitutionalism i Kina”.

Under sin rättegång, som påbörjades denna vecka i centrala Kina, bedyrade Xie vidare att han absolut inte blivit torterad eller behandlats illa på något vis under tiden han varit försvunnen. Tvärtom hade myndigheterna gjort allt för att säkerställa hans rättigheter vad gäller villkor under fångenskapen och möjligheter att träffa sin advokat. (Se en video av hans ”erkännande” här.)

Att han just tvingas tala om sin lagliga representation är ingen slump. Tidigare i veckan rapporterades nämligen hur Xies egen advokat, Chen Jiangang, fördes bort av 50 beväpnade män under en familjeresa i sydvästra Kina just innan rättegången.

Hans familj sattes på ett flygplan, men Chen själv tvingades köra bil över 3 000 kilometer tillbaka till Peking, vilket även gjorde att han givetvis missade sin klients rättegång. Men det hade han nog gjort i vilket fall. För även Xie Yangs rättegång hölls på hemlig ort helt utan förvarning, vilket innebär att vare sig media eller advokater eller anhöriga kunde närvara.

Wang Quanzhang var advokat vid Fengrui, advokatbyrån som var centrum för myndigheternas tillslag sommaren 2015. Han hade tidigare även startat upp en NGO vid namn China Action tillsammans med den svenska aktivisten Peter Dahlin.

Wang jobbade ofta med fall som rörde jordbrukares markrättigheter, arbetsläger, religionsfrihet eller akademiker som hamnat i onåd med myndigheterna. Statliga media har beskyllt hans advokatfirma för att driva ett ”kriminellt syndikat” i syfte att skapa ”socialt kaos”. Han anklagades formellt i januari 2016 för omstörtande verksamhet samt den svepande brottsrubriceringen ”leta efter bråk och provocera fram problem”.

Wang är den sista av de advokater som försvann för snart två år sedan som ännu inte har fått någon rättegång, och inget datum har heller ännu satts för en sådan. Tidigare rapporter ställer dock utom rimligt tvivel att han torterats svårt under sin tid i fångenskap, vilket även uppmärksammades i den ovannämnda gemensamma diplomatiska skrivelsen.

Efter att Li Heping fått en villkorlig dom och Xie Yang släppts mot borgen så är de allt annat än fria. Lis fru berättar hur en dryg handfull barska män följer familjens minsta steg och att arbete eller ens intervjuer är en omöjlighet för hennes make.

Xie Yangs familj lyckades mirakulöst fly till USA efter att de räddats av amerikanska diplomater från en fängelse i Thailand just innan de skulle deporteras till Kina – en berättelse och aktion värdig vilken spionfilm som helst.

Men kanske ännu mer häpnadsväckande än själva behandlingen av dessa advokater är omvärldens likgiltighet och tystnad inför vad som sker. Alla diplomater på plats i Kina känner givetvis till detta – vart är fördömandena av dessa grymheter?

Och vart i allsin dar är rapporterna i svensk media? Borde ju vara högaktuellt hur dessa advokater behandlas med tanke på att svensken Gui Minhai försvann hösten 2015 och just nu befinner sig i samma ”rättssystem” som knäckt de ovanstående männen fullständigt.

Published on

20 000 akademiker framställer statlig kinesisk Wikipedia

Under helgen rapporterades att Kinas myndigheter nu sysselsätter omkring 20 000 akademiker med uppgiften att skapa en statlig kinesisk motsvarighet till Wikipedia, som ska publiceras online redan nästa år.

Det officiella engelska namnet på detta project är ”Chinese Encyclopedia”, vars tredje upplaga ska bestå av 300 000 artiklar på cirka 1 000 ord vardera.

De tidigare två upplagorna har endast publicerats i tryckt form, men nu lägger kinesiska myndigheter alltså stora resurser inte bara på att utvidga utan även modernisera detta uppslagsverk.

Dock understryker bland annat Quartz de stora skillnaderna från Wikipedia vad gäller utformning och framställning:

Instead of being created in a freewheeling collaboration by volunteers, and openly editable, the Chinese encyclopedia will be a collaboration among scholars carefully selected from state-owned universities and institutions (link in Chinese), such as the Chinese Academy of Sciences, a state-backed think tank.

Det kinesiska uppslagsverket ska alltså utarbetas av statliga akademiker, för att innehållet bättre ska korrespondera med kommunistpartiets officiella historieskrivning och politiska värderingar.

Och detta är heller inget man hymlar med. Yang Muzhi, chefredaktör för projektet, sade nämligen förra månaden vid ett möte i Peking att denna kinesiska encyklopedi inte blott är en bok utan en ”kinesisk mur av kultur”, vilken ska användas för att ”guida och leda allmänheten och samhället”.

Detta enligt South China Morning Post, som även uppmärksammar vad ordföranden för den statliga tankesmedjan Chinese Academy of Sciences (CAS) sade vid samma möte:

CAS president Bai Chunli told the meeting that with the help of cutting-edge information technology, the encyclopaedia would present a new face to its audience. It would showcase China’s latest science and technology developments, promote historical heritage, increase cultural soft power and strengthen the core values of socialism, he said, all in line with Xi’s instructions.

Alltså: Kinas motsvarighet till Wikipedia ska utformas i enighet med president Xi Jinpings instruktioner.

Vad gäller Wikipedia så är sidan censurerad i Kina. En del av Wikipedias artiklar går att komma åt, men texter om exempelvis Dalai Lama eller till och med president Xi Jinping är helt blockerade.

Icke desto mindre är Wikipedia såväl en förebild som konkurrent enligt chefredaktör Yang Muzhi. I fjol uttryckte han beundran för många användares positiva omdöme av Wikipedia, men framhöll samtidigt att hans projekt innefattade ”den största och mest högkvalitativa samlingen författare i världen”.

Målet, menar Yang, är inte bara att komma upp till Wikipedias ställning. Man vill överta den.

Published on

Vad är egentligen en ”kinavän”?

Vid början av 2015 skrev jag en flitigt delad text med rubriken ”Jag är orolig”. Den handlade om faktumet att många svenskar går som katten kring het gröt vad gäller Kinas nuvarande politiska utveckling och statsskick.

Drygt två år senare har jag nu, i alla fall delvis, förstått varför. En av anledningarna kan sammanfattas genom att återge inledningen av professor Joakim Enwalls recensions av min senaste bok ”Det nya Kina” i tidningen Kinarapport:

När man läser Jojje Olssons bok om det nya Kina är det nog lätt att bli skeptisk och tänka att så illa kan det knappast vara, speciellt om man är en gammal kinavän. Likväl förefaller det mig faktiskt förhålla sig på det sätt som beskrivs (om inte värre, med tanke på vad som framkommit efter det att boken redan var färdigskriven.)

Men låt oss först hänga kvar vid begreppet ”kinavän”. Vad innebär det egentligen?

Enligt de kinesiska myndigheterna är – något förenklat – en person eller organisation som ifrågasätter landets statsskick eller uttrycker skepsis om de politiska förhållandena ”fientlig” mot Kina. En definition av ”kinavän” skulle därför kunna vara någon som undviker att tala om kommunistpartiets maktmonopol, och istället väljer att endast framhäva de positiva aspekterna med landets utveckling.

Tyvärr verkar många svenskar utan eftertanke ha anammat regimens definition. Ett exempel på detta kunde ses förra veckan, då jag skulle hålla en föreläsning här i Taipei om kontroll och censur av media och internet i Kina.

Innan detta evenemang mailade en man vid namn Bernt Gyllebring till svenska Handelskammaren som arrangerade mitt tal, och försökte övertyga Handelskammaren att ställa in mitt framträdande. (Samma Bernt kritiserar regelbundet mina texter om Kina och har även uppmanat mig att ”söka läkarhjälp”.)

Enligt Bernts egen uppfattning så agerar han sannolikt som en riktig ”kinavän” då han försöker stoppa min föreläsning. Men är det verkligen något vänskapligt med att aktivt försöka släta över och gömma undan att Kina i många avseenden blivit allt mer repressivt sedan Xi Jinping blev president 2013?

Jag har alltid sett på saken precis tvärtom. En riktig ”kinavän”, enligt min uppfattning, är någon som istället problematiserar och uppmärksammar då befolkningen utsätts för övergrepp eller får sina rättigheter begränsade.

Problemet verkar vara att ”vän” helt i linje med den kinesiska propagandan ofta associeras med att vara vänligt inställd till en regim, nästan helt oavsett regimens beteende.

För att hårdra det hela skulle exempelvis en ”syrienvän” i så fall vara någon som gillar Bashar al-Assad, eller en ”irakvän” någon som stödde Saddam Hussein. Och en ”tyskvän”, ja, ni förstår säkert..

För är det något som historien har visat oss så är det väl ändå att man gör såväl land som folk en tjänst genom att tidigt uppmärksamma diktatoriska tendenser.

Och precis som professor Enwall skriver i sin recension så har ju utvecklingen fortsatt i samma oroväckande riktning sedan min senaste bok kom ut. Låt mig ge några exempel av nyheter från Kina bara under de senaste veckorna:

”China bans religious names for Muslim babies in Xinjiang” – Barn som döps till muslimska namn i Xinjiang får inte längre tillgång till vård, skola eller andra former av välfärd. Detta följer på ett nyligen instiftat förbud förbud mot slöjor och ”onormalt” skägg i samma provins.

”China Offers Rare Insight Into Punishment for Speaking With Foreign Media” – Wall Street Journal visar hur kinesiska akademiker som ens väljer att tala med utländsk media i ökad utsträckning riskerar sina karriärer. Endast positiva röster ska komma från landets intellektuella, och nya regler angående detta har postats vid flera universitet.

”China offers rewards to root out foreign spies” – Under Kinas ”nationella säkerhetsdag” instiftade Peking i april en belöning på upp till drygt en halv miljon kronor för invånare som ger tips som kan leda till arrestering av ”utländska spioner”. Även grundskoleelever förväntas hjälpa till med sökandet av dessa spioner.

”China is World-Leading Censor With ’Total Control’ Over News: Press Freedom Group” – Reportrar utan gränser placerar återigen Kina på plats 176 av 180 i sitt årliga index över global frihet. Organisationen påpekar även att Kina, i takt med sitt ökade inflytande, har börjat sprida censur och kontroll till angränsade länder.

”China revises mapping law to bolster territorial claims” – En ny lag antogs förra veckan som kan leda till dryga böter för såväl individer som företag som blir påkomna med ”fel” gränsdragningar på digitala eller fysiska kartor. Det är förbjudet med kartor som framhäver Taiwan som ett land, eller bortser från Kinas anspråk på cirka 90 procent av Sydkinesiska havet.

Återigen, detta är bara ett axplock från de senaste veckorna. Sedan jag skrev artikeln ”Jag är orolig” har dessutom flera svepande repressiva nationella lagar införts, och två svenskar kidnappats för att sedan tvingas till ”erkännanden” på statlig tv. En av dem, Gui Minhai, har nu hållits incommunicado utan rättegång i över 560 dagar.

Samma händelser eller nyheter från något annat land hade skapat stora rubriker. Men trots detta – och trots otaliga varningar från flera organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch angående utvecklingen i Kina sedan 2013 – är det många svenskar som tycker det är besvärligt inte bara att själva tala om förtrycket, utan även när andra gör det.

För då jag skrivit om händelser likt rubrikerna ovan har jag inte bara utsatts för rena hot, utan även för beskyllningar om att vara ”för negativ”. Jag anklagas för att vara ”bitter”, och borde istället skriva mer ”positiva nyheter”.

(Inget hade förresten kunna vara mer fel – jag älskar Kina. Men jag råkar bara ogilla att den nuvarande administrationen leder landet åt helt fel håll.)

Till min fasa är det också allt fler ”experter” som på olika sätt visar samma tendenser. På Facebook eller i diskussioner i andra forum är det många med en nära relation till Kina som försöker rationalisera eller försvara handlingar och lagar som fullständigt hade förkastats om de utspelat sig i andra länder.

Det var faktiskt knappt så att någon ens reagerade då två akademiker från Stockholms universitet för någon månad sedan skrev i Dagens Nyheter att Kina är ”Kina är både demokrati och diktatur”.

Kinas utrikesminister Wang Yi skällde förra året ut en kanadensisk journalist för ”oansvariga frågor” om mänskliga rättigheter i Kina. Han menade att sådana frågor är tecken på ”fördomar” och ”arrogans”, och därmed ”helt oacceptabla”. Tyvärr är det många som avstår från att diskutera känsliga frågor gällande Kina just av rädsla för reaktioner likt denna.

Vad kan då detta bero på? Som Joakim Enwall skrev i sin recension, så är det nog svårt att som ”kinavän” vilja se den mörka utvecklingen. Istället försöker man leta ljusglimtar eller hoppas på en förändring.

Detta beteende är förståeligt. De flesta svenskar som är engagerade i eller intresserade av Kina har trots allt en personlig relation till landet och önskar ju Kina väl.

Men tyvärr är det ju inte så att utvecklingen blir positiv bara för att man så önskar eller beskriver den. Paralleller till politikers eller kulturpersoners tidigare omfamning av Sovjet, Kambodja, Kuba eller Venezuela i modern tid är här inte särskilt långsökta.

Men en kanske ännu starkare drivkraft till att framställa Kina i en god dager slog mig när Bernt Gyllebring kontaktade Handelskammaren innan min föreläsning. För då jag senare frågade honom om detta, svarade Bernt att han ”ser till svenska intressen”.

Han borde istället ha sagt ”personliga intressen”. För det är nämligen så att Bernt driver ett företag som enligt egen beskrivning erbjuder ”ekonomitjänster” till andra företag där minst en part är invandrad från Kina, med fokus på ”översättning och kulturförståelse”.

Kort sagt har han ekonomiska intressen av en positiv Kina-bild. Det är för övrigt precis samma mekanism som jag skrev om 2015 i texten ”Jag är orolig”. Då hade svenska ambassadens kulturråd Eva Ekeroth – mitt under brinnande kampanjer mot yttrandefrihet och konstnärlig frihet – just berömt Kinas pågående kulturpolitik som ”uppmuntrande”.

Även Ekeroth hade då ett personligt intresse av ett ökat intresse för kinesisk kultur, ty hon hade just startat ett eget förlag som översatte kinesiska böcker till svenska.

Detsamma gäller givetvis ett stort antal svenskar som bedriver konsultverksamhet, förlag, reseföretag, exportfirmor eller andra affärsverksamheter som påverkas negativt av att Kina målas ut som en hänsynslös diktatur. Varför riskera sitt leverbröd?

Sedan jag blev nekad visum till Kina så vet jag vidare att många svenskar – såväl journalister som akademiker och affärsmän – aktar sig noga för vad de skriver eller säger om Kina, för att själva inte riskera att bli portade från landet.

Hot är effektivt, helt enkelt.

Då är det mycket lättare att bara blunda för det värsta, uppmärksamma det positiva och anklaga journalister eller organisationer som gör tvärtom för att vara fientliga eller negativa. Det är ju trots allt enklare att tycka om någon som är glad än någon som är ”bitter”.

Men ett sådant resonemang är inte bara själviskt. Det är också fel. För jag har väldigt svårt att se hur det skulle ligga i vare sig den svenska eller den kinesiska allmänhetens intresse att blunda då samhällsklimatet blir allt värre; i synnerhet då en svensk medborgare sitter instängd i Kina utan rättegång!

”Svenska intressen” bör således bytas ut till ”personliga intressen” för alla de som trots otaliga varningssignaler vägrar inse vad som sker i Kina just nu.

Och samtidigt måste termen ”kinavän” omdefinieras till att inte endast innefatta villkorslöst försvar av en av världens värsta regimer.

Published on

Kinesiska akademiker straffas för att tala med utländsk media

Wall Street Journal uppmärksammade nyligen en mycket oroande trend, nämligen den att kinesiska akademiker och intellektuella i allt större utsträckning straffas för att tala med utländsk media.

Som tidningen påpekar så löper alla kineser en viss risk genom att uttala sig negativt om Kinas utveckling i media. Men sedan Xi Jinping blev president 2013 har de ideologiska tumskruvarna dragits åt särskilt vid universiteten, och toppolitiker har flera gånger varnat för att ”västerländska influenser” måste hållas ute från klassrummen.

I Wall Street Journal ges sedan ett par exempel på akademiker som råkat illa ut:

Wu Qiang, a former politics lecturer at Beijing’s prestigious Tsinghua university, said in an interview on Thursday that he was repeatedly scolded by university officials bearing printed-out copies of reports in which he was cited by foreign media. Mr. Wu said he eventually grew more cautious about granting interviews but continued to speak to foreign reporters. As a scholar, he said, “I’ve always felt the responsibility to do so.”

Mr. Wu, who first began his tenure at the university in 2009, said the university declined to renew his contract in 2015. While no reason was cited, he says, he believes it pertained both to his repeated interactions with foreign media and the nature of his research into social movements.

Wu sade även att hans kollegor inte längre ger intervjuer eller kommentarer till utländsk media med tanke på riskerna.

På senare tid har också allt fler lärosäten infört regler som gör gällande att skolans ledning först måste godkänna om någon av de anställda vill tala med utländska media.

Kinas myndigheterna har som sagt tagit ett allt hårdare grepp om den akademiska miljön sedan Xi Jinping blev president, vilket jag skriver mycket mer ingående om i min senaste bok ”Det nya Kina”. Nedan följer ett utdrag från boken:

Utbildning är en av de kinesiska myndigheternas viktigaste instrument för att få landets invånare att anamma denna världsbild. Därför uppmanade Xi Jinping i december 2014 till en mer omfattande ”ideologisk guidning” vid Kinas universitet. Statlig media rapporterade brett om hur presidenten efterlyste mer utrymme för studier av marxism, och citerades säga att kommunistpartiets ”ledarskap och guidning” måste förbättras genom att stärka det ”ideologiska och politiska arbetet” vid landets lärosäten. Universiteten beordrades vidare att ”kultivera och praktisera socialistiska kärnvärderingar” inom utbildningen. Signalpolitik är ryggraden i Kinas politiska system. Därför upprepades presidentens ord månaden därpå i det inflytelserika partimagasinet Qiushi – vars namn ironiskt nog betyder ”söka sanningen” – som anklagade flera universitetsprofessorer för att ”sprida västerländska värderingar”. En högt uppsatt partitjänsteman skrev i magasinet om nödvändigheten att utarbeta en standard som förbjuder högskolelärare från att sprida sådana värderingar, eller från att ”förtala vår kommunistiska ideologi”, ens på mikrobloggar eller andra digitala plattformar.

Också Kinas utbildningsminister Yuan Guiren fattade snart vinken, och kallade i januari 2015 till en konferens för att implementera en rad nya direktiv inom landets högre utbildning. ”Låt aldrig läroböcker som upplyfter västerländska värderingar få någon plats i våra klassrum!” dundrade ministern på konferensen, och sade vidare att även verk som ”förtalar Kinas kommunistparti” eller ”smutskastar socialismen” ska förbjudas vid Kinas alla skolor. Ministern talade också om internet som ett hot mot hela nationen, eftersom ”utländska fientliga aktörer” använder nätet för att infiltrera utbildningsinstitutioner i hela Kina. Från och med nu ska undervisningen istället fokusera på ”Xi Jinpings tankar”. I en retorik som gav genljud från Mao Zedongs dagar, rapporterade statlig media från konferensen om den nya ambitionen att ”introducera generalsekreterare Xi Jinpings ord i vårt utbildningsmaterial, våra klassrum och våra huvuden”.

Händelserna är särskilt intressanta med tanke på att Yuan Guiren bara ett par år tidigare sagt att Kinas utbildningssystem ”inte har något att frukta” från västerländska idéer eller metoder. Vad fick utbildningsministern att svänga så snabbt? Förutom Xi Jinpings uppmaningar i december 2014 så ligger återigen dokument nummer 9 i bakgrunden och påverkar. Dokumentet – som alltså började cirkulera redan i april 2013 – förbjöd personal vid alla Kinas universitet att tala om sju specifika ämnen vilka bland annat innefattade medborgerliga rättigheter, universella värderingar, pressfrihet, fristående rättsväsende och kommunistpartiets historiska misslyckanden.

Published on

Publicerat: Artiklar i Fokus och Arbetet Global

Lagom till helgen publicerades två längre artiklar av mig om Kina i magasinet Fokus respektive tidningen Arbetets avdelning för utrikesfrågor vid namn Global.

Texten i Fokus handlar om ett mycket relevant ämne, nämligen situationen i Nordkorea och maktspelet mellan Donald Trump och Xi Jinping.

Artikeln ligger bakom betalvägg på nätet, så jag vill inte återge alltför mycket av innehållet. Men tesen är att Trump genom ett par oväntade militära aktioner i Syrien och Afghanistan har lyckats skrämma motivera Kina att samarbeta för att få stopp på Nordkoreas kärnvapenprogram.

Enligt flera analytiker fanns det länge en känsla bland ledarna i Kina att Barack Obama aldrig ”vågade” följa upp sin retorik med militär handling. Men efter att Trump var stursk nog att bomba regimen i Syrien samtidigt som han åt middag med Xi Jinping i Florida i början av april, så kommer han sannolikt att behandlas med större respekt av kineserna än vad som var fallet med Obama.

Detta kan ses genom att Kina nu verkar ha slutat importera kol eller exportera olja till Nordkorea. Vidare har Air China slutat flyga till Pyongyang, och en hätsk retorik har uppstått mellan Kina och Nordkorea i de båda ländernas statlig medier.

Så må vara att Trumps utrikespolitik är såväl farlig som ansvarslös. Men den har i alla fall hittills producerat bättre resultat vad gäller Nordkorea än det ”strategiska tålamod” som varit praxis från USA:s sida under det senaste årtiondet.

Den andra artikeln ligger öppet på internet och kan läsas via Arbetet Globals hemsida. Fokus ligger där på hur Kinas ökade inflytande globalt kan få negativa konsekvenser i frågor som arbetsrätt och mänskliga rättigheter.

Att Kinas ekonomiska inflytande växer i världen har väl knappast förbigått någon. Men då väst nu verkar stå delat i och med Brexit, Donald Trump och populismens allmänna framfart så kan Kina även öka sitt globala politiska inflytande.

Om Kina får sätta agendan vad gäller exempelvis frihandelsavtal, mänskliga rättigheter eller global säkerhetspolitik så riskerar det i Kina ökade förtrycket att sprida sig. Detta skapar oro hos flera internationella organisationer, vilket märks då jag ber Amnesty International om en kommentar gällande utvecklingen:

Men det finns en elefant i rummet: Under Xi Jinping har situationen för mänskliga rättigheter försämrats betydligt. Civilsamhället är under större tryck än på länge då hundratals advokater och aktivister försvunnit, varav många torterats. President Xi genomför just ”den hårdaste kampanjen mot kritiska röster på två årtionden”, enligt Amnesty Internationals årsrapport för 2017.

– Om Kinas auktoritära regeringsmodell, dess rättssystem och förtryck mot mänskliga rättigheter accepteras av det internationella samfundet finns det risk att universella värderingar gällande mänskliga rättigheter undermineras, säger Patrick Poon, forskare för Amnesty International, till Arbetet Global.

Särskilt oroligt är hur jätteprojektet med den nya sidenvägen kan komma att påverka arbetsrätt eller skapa korruption, när Kina utan transparens lånar ut tusentals miljarder kronor till länder som Kambodja, Turkmenistan och Burma.

Hela artikeln kan alltså läsas via Arbetet Globals hemsida.

Published on

Publicerat: Tredje världskrigets början

I det aktuella numret av Finansliv finns en krönika av mig som, trots att den skrevs för ett par veckor sedan, nu plötsligt blivit påtagande aktuell då magasinet väl publiceras i dag.

Krönikan handlar om den märkligt överdrivna fokusering som råder på Ryssland då det talas om fredshot eller militära konflikter. Trots alla skriverier om rysk militär upptrappning, spionage eller ”fake news” så har Ryssland de senaste åren under Vladimir Putin blivit såväl försvagat som isolerat.

2013-2016 minskade Rysslands BNP från 2,23 till 1,26 biljoner dollar. Dess militärbudget sjunker, och landet är nu en mindre handelspartner med EU än vad Schweiz är. Kort sagt har Ryssland vare sig råd att starta ett storkrig eller ekonomisk makt nog att bedriva utpressning mot Europa med ekonomiska medel.

Fokus bör istället ligga på Asien, där vi redan ser riskerna för en storkrig öka i takt med Kinas allt större ekonomiska makt och aggressivt formulerade utrikespolitik:

Medan den ryska militärbudgeten krymper, visade nya satellitbilder i slutet av mars att Kina snart färdigställt stora militärbaser på tre konstgjorda öar i havet, där missiler och militärflyg nu kan utplaceras. I strid mot USA:s varningar och Haagtribunalens dom förra sommaren, fortsätter kinesiska flyg och fartyg att regelbundet kränka sina granländers territorium.

(…)

Blanda in Nordkorea, Taiwan och USA i ekvationen och Asien har aldrig varit närmare ett storkrig sedan Saigons fall 1975. USA:s bombningar av Syrien i april var mer riktat mot Kina än Ryssland. Samtidigt som bomberna föll åt Kinas president nämligen middag med Donald Trump i Florida. Aktionen var en varning till Kina, och i skrivande stund är ett amerikanskt hangarfartyg på väg mot den koreanska halvön.

Kina må ligga långt borta från Sverige, men redan nu arresteras kinesiska spioner oftare än ryska i Sverige, och Kinas propaganda är mer utbredd (och framför allt, mer effektiv) än Rysslands.

Kontentan av min krönika: Lugna ner hotbilden vad gäller ett allt svagare Ryssland, och blicka istället ännu längre österut vad gäller risk för militär konflikt och efterföljande ekonomisk turbulens.

För precis som faktiskt var fallet med andra världskriget, så kommer även det tredje världskriget att börja i Asien.

Du kan läsa hela krönikan här nedan, eller i större version via Scribd.

1 … 4 5 6 7 8 9