Kritisk recension av min bok i Axess

Den senaste av en dryg handfull recensioner av min bok “Det nya Kina” finns att läsa i senaste numret av magasinet Axess. Den är skriven av Ingemar Ottosson, docent i Historia vid Lunds universitet, och är den i särklass mest negativa recensionen hittills.

Som författare skulle man väl kanske försöka glömma och framför allt gömma en så pass kritisk recension – ja, närmast en sågning – som Ottosson gör av min bok. Men själv är jag av uppfattningen att såväl positiva som negativa åsikter och kommentarer bör uppmärksammas.

Dessutom vill jag bemöta delar av Ottossons kritik som jag stundtals finner något märklig. Hela recensionen kan läsas i PDF nedan, men jag tänkte även saxa och kommentera några stycken:

Långt ifrån att presentera okända fakta eller resonemang upprepar den [boken] i stort sett de reportage som nästan dagligen möter oss i medierna. Råder det okunskap i Sverige om Kinas miljöproblem eller Xi Jinpings hårda linje när det gäller mänskliga rättigheter? Knappast.

Jo, det råder faktiskt stor okunskap om detta i Sverige. De flesta svenskar vet inte ens vem Xi Jinping är!

Kritiken om brist på okända fakta blir särskilt märklig eftersom Ottosson tidigare i recensionen skriver: “Boken inleder mycket sympatiskt med att understryka behovet av mer information om Kina i Sverige. Jojje Olsson visar att varken statsråd eller vanliga medborgare tycks kunna elementära fakta om kinesisk historia och geografi”.

Han skriver även att vi “på flera sett lever med en passerad världsbild”. Först understryks alltså okunskapen om Kina, och sedan kritiseras innehållet för att vara av den sort som “dagligen möter oss i medierna”(!)

I egenskap av docent torde Ottosson förvisso redan känna till Xi Jinpings hårda linje. Men boken är inte skriven för docenter; den gör heller inte anspråk på att presentera okända fakta. I förordet står: “ambitionen med denna bok är att visa hur dagens Kina är långt ifrån så stabilt som landets ledare vill ge sken av”.

Och, kan man tillägga, Olssons bok är redan skriven. I “Den kinesiska drömmen” från 2015 presenterar förre ambassadören Börje Ljunggren dagens Kina, betydligt mer heltäckande, faktarikt och analytiskt än vad detta verk förmår.

Ja det vore ju konstigt annars. Ljunggrens bok är nämligen 700 sidor lång, medan min är på 300 sidor. Det är svårt att vara särskilt heltäckande då. Som jag tidigare nämnt hade jag gärna skrivit en längre bok, men kom i samråd med mitt förlag fram till att istället skriva två böcker. (Mer om det nedan.)

Katalogen över utmaningar är välkänd: korruption, miljöförstöring, separatism
i ytterregionerna och växande kinesisk nationalism. Den mest centrala punkten är enpartistaten och dess intolerans mot avvikande politiska åsikter. De flesta av frågorna har i någon form existerat under hela författarens livstid. I boken låter det nästan som om de dykt upp de allra senaste åren.

Visst har frågorna i någon form existerat under lång tid, vilket även framkommer i boken. Men återigen så är bokens syfte att visa hur många av dessa problem eskalerat sedan Xi Jinping kom till makten. Detta är bokens tydliga röda tråd som jag är mycket överraskad över att Ottosson tycks ha missat.

Särskilt märklig är denna miss i och med att det i förordet står: “Vissa av problemen – som korruption eller relationen till Taiwan – är historiska. Andra ‘problem’ – som internet eller politisk aktivism – är nya företeelser som utgör ett ännu större hot mot kommunistpartiets maktmonopol. Gemensamt för alla dessa motsättningar är att de under Xi Jinping ställts på sin spets.”

Kan det bli tydligare än så?

Nästan allt han hänvisar till är skrivet av västerlänningar (och han citerar även ett par engelskspråkiga Hongkongkineser). Detta reser frågor om urval och källkritik.

(…)

Varför har författaren inte använt något material på kinesiska, det språk som används i landet han skriver om? Det nämns i alla fall inte i hans litteraturförteckning.

I litteraturförteckningen nämns tio faktaböcker, som främst syftar till att de ge den nyfikna läsaren rekommendationer på ytterligare lektyr. Men i “källor” nämns också några dussin nyhetskällor, av vilka en dryg handfull är på kinesiska inklusive Xinhua, China Daily, Caixin, Ming Pao och Taipei Times.

Det är således felaktigt att jag inte använt något material på kinesiska. Statliga kinesiska medier är citerade i nästan varje kapitel, vid sidan av femårsplaner och flera andra rapporter från landets myndigheter.

Och att ingen av de tio böckerna som rekommenderas i litteraturförteckningen är på kinesiska beror just på källkritik. Som docent borde Ottosson veta att det under de senaste åren inte publicerats särskilt många kritiska faktaböcker om Kina i Kina, på grund av det allt tuffare klimatet för yttrande- och pressfrihet.

Här kommer vi in på en av bokens verkligt svaga sidor. Den är utgiven av Historiska Media men utmärker sig genom en nästan total avsaknad av historiskt perspektiv. Nog hade det varit intressant att veta att Kina är enpartistat sedan 1928 (och innan styrt av kejsare och krigsherrar).

Bokens titel är “Det nya Kina” av en anledning; texten handlar om hur Kina utvecklats under de senaste åren. Jag förstår därmed inte kritiken gällande brist på historiskt perspektiv. (Särskilt inte med förlagets namn som argument!)

Det vore ungefär som att kritisera en bok om Kinas sista kejsardynasti för att den inte innehåller någon information om det moderna Kina. Återigen, det står ju i förordet att boken ämnar ge en kort bakgrund och en aktuell händelseutveckling kring det moderna Kinas problem.

Vill man läsa om Kinas historia finns det säkert andra verk att köpa, exempelvis min kommande bok. Tanken var nämligen från början att skriva en bok som förenade Kinas moderna historia med landets nutida problem. Men i samråd med förlaget kom jag fram till att en sådan bok hade blivit på tok för lång; minst lika lång som Ljunggrens tegelsten på 700 sidor som tyvärr skrämmer bort många läsare som inte råkar vara docenter.

Så istället jobbar jag även nu på en bok som specifikt handlar om Kinas moderna historia, och med fördel läses tillsammans med “Det nya Kina”.

Vidare finns också historiska perspektiv i “Det nya Kina” där dessa är som allra nödvändigast. I kapitlen om Tibet, Xinjiang eller konflikten i Sydkinesiska havet ges korta men nödvändiga historiska bakgrunder. Jag önskar jag hade haft plats för fler. Men bokens fokus ligger alltså främst på de senaste årens händelseutveckling, vilket tydligt framgår i förordet.

Istället för att ägna all kraft åt välbekanta problem borde boken kanske hellre diskutera det verkligt angelägna spörsmålet: Varför följer inte konsumtionssamhället Kina det västerländska schemat? Varför sker ingen demokratisering eller övergång till åsiktspluralism?

Till att börja med så är problemen i boken inte alls “välbekanta” för bokens målgrupp. Kanske är de välbekanta för en docent; men boken är ämnad för gemene man med intresse för och nyfikenhet av Kina. Jag tror det är väldigt få läsare slår ihop boken med det främsta intrycket att hen “redan var bekant” med vad som stod i den.

Vidare är bokens uppgift heller inte att “diskutera det verkligt angelägna spörsmålet”. Det finns det redan böcker som gör. Ambitionen med “Det nya Kina” är inte att diskutera konsumtionssamhälle eller eventuell övergång till åsiktspluralism. Förhoppningarna är att läsaren själv ska kunna tänka kring dessa frågor efter att ha tagit del av innehållet.

Jag vill inte tjata genom att citera förordet, men där finns syftet med boken tydligt formulerat. Att “ge en kort bakgrund och en aktuell händelseutveckling kring tio av de största nutida problemen” samt att “visa hur dagens Kina är långt ifrån så stabilt som landets ledare vill ge sken av”.

Att göra detta på 300 sidor är redan svårt nog utan att ge utrymme för svävande monologer eller meningslösa spådomar om framtiden.

Mänskliga rättigheter är i själva verket ett ganska mångtydigt begrepp. I Folkrepubliken uppfattas det ofta som en medborgerlig rätt till arbete och ett gott materiellt liv. Jojje Olssons verk tycks enkelt förutsätta att de flesta kineser aspirerar på politisk frihet och pluralism.

“Mänskliga rättigheter” är inte alls ett särskilt mångtydigt begrepp. De finns tydligt formulerade i FN:s stadgar, och på regeringens hemsida för mänskliga rättigheter står följande att läsa: “De mänskliga rättigheterna är universella och gäller för alla och envar. De slår fast att alla människor, oavsett land, kultur och sammanhang, är födda fria och lika i värde och rättigheter.”

Att Ottosson sedan väljer den kinesiska regimens formulering av mänskliga rättigheter som något mångtydigt och materiellt, ja det får stå för honom.

Han har givetvis rätt i att många kineser har det bra nu jämfört med 40 år sedan; men exempel som Sydkorea och Taiwan ger vid handen att det går att utveckla ekonomin samtidigt som man även utvecklar demokrati och mänskliga rättigheter. Men det är en helt annan diskussion.

Ingenstans i boken förutsätter jag heller att de “flesta kineser aspirera på politisk frihet och pluralism”. Tvärtom så problematiserar jag ju faktumet att de som uppskattar personlig frihet tenderar att rösta med fötterna genom att lämna landet om möjlighet ges. Det är svårt att bemöta kritik som inte stämmer.

Vill avslutningsvis framhålla att jag naturligtvis respekterar Ottossons uppfattning om att min bok är fylld med tillkortakommanden. Han har läst många böcker om Kina och har givetvis mycket kött på benen då det gäller att avfärda mitt verk som överflödigt eller bristfälligt. Vidare så är en personlig åsikt om en bok aldrig fel.

Men samtidigt måste jag ifrågasätta perspektivet från vilket han recenserar “Det nya Kina”. Det är en bok om den politiska utvecklingen i det moderna Kina, med en nyfiken allmänhet som målgrupp.

Att då ge kritik för att boken handlar om “välbekanta problem” och saknar “historiskt perspektiv” visar att Ottosson recenserat boken utan att först ta av sig sina forskarglasögon. Boken är ju inte menad för honom, utan för en bredare krets av läsare.

Exempelvis har min bok nyligen blivit kurslitteratur för gymnasieeleverna vid Stagneliusskolan i Kalmar. Det hade varit omöjligt om boken varit 700 sidor lång, eller om problem som är “välbekanta” för docenter inte tas upp.

I recensionen står vidare: “Med stor kraft slår boken in en öppen dörr”. För att använda en liknande metafor vill jag påstå att Ottosson helt “missar tavlan” genom att gnälla över brist på ny kunskap i ett populärvetenskapligt verk.