2017- sida 7

Published on

Kina förbjuder ”muslimska namn” på barn

Den senaste steget i ledet från Kinas myndigheter för att ”bekämpa religiös extremism” i provinsen Xinjiang är ett förbud mot att döpa barn till ett par dussin namn, bland annat Mohammed, som anses vara för muslimska.

Bland annat The Guardian rapporterade under gårdagen hur barn som döps till något av dessa namn kommer gå miste om skolgång, sjukvård och andra sociala förmåner genom att barnen helt enkelt förvägras att föras in i mantalsskrivningen och därmed inte får någon nationellt ID-kort.

Detta följer mindre än en månad efter extremistlagar i samma provins som förbjuder slöja eller ”onormalt” skägg, samt gör det straffbart att inte titta på statlig tv eller lyssna på statlig radio.

De nya namnlagarna mötte under gårdagen kritik från flera organisationer, bland annat Human Rights Watch:

“This is just the latest in a slew of new regulations restricting religious freedom in the name of countering ‘religious extremism,’” Sophie Richardson, China director at Human Rights Watch, said in a statement. “These policies are blatant violations of domestic and international protections on the rights to freedom of belief and expression.

“If the government is serious about bringing stability and harmony to the region as it claims, it should roll back – not double down on – repressive policies.”

Medan namnlagen under gårdagen uppmärksammades världen över, verkar SVT och Göteborgs-Posten vara de enda svenska medier som skriver om detta.

Det är mycket märkligt, då islamofobi annars är ett hett ämne för debatt i svenska medier. Och det är få platser i världen just nu där muslimer är lika förtryckta som i västra Kina.

För den som vill läsa mer i ämnet så skrev jag tidigare denna månad en lång artikel för Taiwan Sentinel med rubriken ”China’s Assault on Race and Religion: Misunderstood and Underreported”, som översatts och uppmärksammats av flera andra utländska medier.

Published on

Taiwan i topp, Kina i botten enligt nytt pressfrihetsindex

I dag släppte Reportrar utan gränser World Press Freedom Index 2017, där Taiwan klättrar sex snäpp till plats 45 och behåller sin position som det högst rankade landet i Asien vad gäller pressfrihet.

Kina ligger kvar på plats 176 av 180 bakom länder som Vietnam, Kuba och Sudan. Reportrar utan gränser fastslår att inga förbättringar alls har gjorts i Kina sedan förra året, och kallar vidare president Xi Jinping för ”the planet’s leading censor and press freedom predator”.

Över 100 journalister och bloggare är nu anhållna i Kina. Men än värre så uppmärksammar Reportrar utan gränser även Kinas ambition att försöka legitimera och sprida sin mediamodell utomlands:

As China’s economic and political powers increases in the world, the Chinese authorities are increasingly lobbying and pressuring for governments and companies to embrace their vision of a total control of media and information.

Detta sker redan i Hongkong, som faller ytterligare tre platser på årets ranking och nu återfinns på position 73. För bara sju år sedan, 2010, var staden rankad på plats 34.

Hongkongs dramatiska fall beror enligt den nya rapporten inte bara på ökade svårigheter för journalister att rapportera om lokalpolitik eller känsliga fall på det kinesiska fastlandet. Även kinesiska aktörers förvärv av lokala medier som South China Morning Post beskrivs som ”extremt oroande”.

Vidare påpekas att reportrar i Hongkong i ökad utsträckning även utsätts för våld från kinesiska kommunistpartiet följeslagare. Förra hösten släppte Reportrar utan gränser en specialrapport angående detta, med titeln ”The invisible hand on Hong Kong’s media”.

Med denna bakgrund i åtanke är det knappast överraskande att Reportrar utan gränser tidigare i år beslutade sig för att öppna sitt första Asienkontor i Taipei snarare än Hongkong.

Vidare fortsätter även Japan falla på indexet under premiärminister Shinzo Abe, och ligger nu på plats 72, efter Viktor Orbans Ungern. Det var bara sju år sedan som Japan rankades på plats 11.

I den absoluta botten tar Nordkorea över sistaplatsen från Eritrea. I Nordkorea kan det räcka med att bara lyssna på en utländsk radiokanal för att hamna i arbetsläger, påpekar Reportrar utan gränser.

Published on

Expressens fina arbete för att uppmärksamma Gui Minhai och Kina

Expressen verkar vara den enda svenska tidning som på allvar bryr sig om den kidnappade förläggaren Gui Minhais öde, samt även den oroande utvecklingen i Kina i stort.

Under de senaste månaderna har Expressen Kultur nämligen, som enda svenska kultursida, publicerat ett tiotal artiklar och även rapporterat på plats i detta ämne.

Med anledning av att Gui Minhai varit kidnappad av kinesiska myndigheter i 550 dagar, publicerade Expressen Kultur i helgen en artikel med rubriken ”Regimkritiska röster tystas i krisens Kina”.

Tidningens medarbetare Ulrika Kärnborg åkte till Peking, där hon talade med två författare om Gui Minhai och det rådande kulturella klimatet.

En av dessa författare var Mo Yan, som vann Nobelpriset i litteratur 2012. Efter att han blivit en offentlig person är han ”som nationalmonument ständigt övervakad”, skriver Expressen, och understryker hur han nyligen hyllat Kinas president Xi Jinping som ”en enastående person”.

Mo Yan har fått kritik för att gå regimens ärenden, och under middagen i Peking framhåller Ulrik Kärnborg hur det ”finns en viss ängslan i luften”. Att alls tala om Gui Minhai kommer inte på fråga.

Expressen framhåller mycket riktigt hur detta beror på den växande repressionen mot landets kulturarbetare, men lyckas ändå hitta en av få författare som forfarande har mod nog att tala fritt:

Under mitt besök i Peking tillsammans med den prisbelönta översättaren Anna Gustafsson Chen blir vi varse att något har skett med det kulturella klimatet. Efter några hårda år under Xi Jinpings styre, har det blivit ännu frostigare. Reportrar utan gränser anger att 40 journalister hålls i fängsligt förvar, och för ett par månader sedan infördes hårda kvoter för översatt barn och ungdomslitteratur i Kina.

– Varje kväll innan jag går till sängs, tänker jag att jag kanske vaknar upp av att polisen bankar på dörren, säger författaren och New York Times-kolumnisten Murong Xuecun när vi träffar honom i närheten av Sveriges ambassad i Peking.

Vidare säger Murong att Xi Jinping verkar vara mer känslig än Mao Zedong för vad som sägs om hans person, vilket förklarar varför Gui Minhai råkat så pass illa ut.

Enligt Murong gjorde Gui ”det värsta tänkbara” genom att ha publicerat och ytterligare planerade att publicera ”sexuellt färgat skvaller” om presidenten och hans fru. Murong går till och med så långt att uttrycka tvekan över huruvida Gui Minhai fortfarande är i livet.

Förutom denna och andra artiklar som medarbetarna på Expressen Kultur har skrivit om Gui Minhai och Kina, så har jag själv även haft nöjet att bidra med en handfull texter på denna kultursida:

Så sprider västmedier Kinas propaganda (1 mars 2017)
”Jag smutskastas på en kinatrogen blogg” (10 jan 2017)
Var finns stödet för fängslade Gui Minhai? (17 okt 2016)
Facebook vill hjälpa Kina med censuren (19 dec 2016)
Nekas visum för att åka tillbaka till Peking (11 sep 2016)

Expressen är vidare den enda svenska tidning som, vid sidan av Dawit Isaak, även har ett räkneverk för hur många dagar Gui Minhai varit försvunnen. Tidningen var också först med att uppmärksamma de minnespriser som Gui nyligen tilldelats från svenska och internationella organisationer.

Fler svenska kultursidor borde följa Expressens exempel och lyfta blicken från ankdammen för att istället uppmärksamma riktigt oroande problem som försvinnandet av Gui Minhai och utvecklingen i Kina.

Published on

Gui Minhai recieves prize from Swedish Publicists’ Association

Yesterday, the Swedish Publicists’ Association announced Gui Minhai as winner of its Anna Politovskaya memorial prize. (Link in Swedish.)

The prize is awarded every year to a journalist or publisher that, through his or hers work, did something good in defence of freedom of speech and the press. ”Because he, despite personal risk, has shown great courage as a publisher by challenging the narrow political agenda of the Chinese regime”, was the official motivation for the prize.

Gui Minhai, of course, is the Swedish publisher based in Hong Kong, that was kidnapped during a trip to Thailand in October 2015. He has now been held incommunicado by the Chinese authorities for over 550 days.

Björn Häger, director of the Swedish Publicists’ Association did the following statement after the announcement:

Gui Minhai has stood up for freedom of publishing and challenged the Chinese regime’s attempts to scare him into silence. By of Anna Politovskaya memorial prize, we want to show our support för Gui Minhai and his struggle for human rights in China. The regime’s outrageous treatment of Minhai [sic] must be resolutely condemned and given more attention.

Gui’s daughter Angela Gui expressed her gratitude for the prize, and said she hopes it will help draw attention to her father’s case. She also said that more attention from different actors potentially can result in more information about Gui’s situation and well-being, as well as in better treatment for him.

Late last month, Gui Minhai was also awarded the 2017 Jeri Leber Award by the Association of American Publishers International Freedom to Publish Committee. The prize is given annually to a book publisher outside of the US who has ”demonstrated courage and fortitude in the face of restrictions on freedom of expression”.

President Donald Trump and Chinese President Xi Jinping attend a dinner at Mar-a-Lago, Thursday, April 6, 2017, in Palm Beach, Fla. (AP Photo/Alexﾂ Brandon)
Published on

Donald Trump, Kina och Nordkorea

Under april månad har flera händelser av yttersta vikt ägt rum som förändrat den utrikespolitiska relationen mellan Kina och USA i grunden, samt tagit spänningarna på den koreanska halvön till nya nivåer.

Rapporteringen om detta har varit sparsam i svensk media – kanske ännu mer sparsam på grund av det terrordåd som nyligen ägde rum i Stockholm. Jag tänkte därför nedan sammanfatta de viktigaste punkterna i de senaste två veckornas händelseutveckling.

I början av april besökte Kinas president Xi Jinping Florida, där han för första gången träffade Donald Trump. Mötet kom att överskuggas av Trumps beslut att bomba den syriska regimens flygfält med 59 Tomahawk-missiler, efter att landets diktator Bashar al-Assad använt sig av kemiska vapen.

Detta var särskilt bekymmersamt för Xi eftersom Kina, liksom Ryssland, har en allians med Syriens sittande regim. Sex gånger har Kina röstat med Ryssland i FN:s säkerhetsråd för att stoppa olika slags resolutioner mot Syrien, senast det skedde var i februari i år, ironiskt nog mot sanktioner efter att Assad även då använt sig av kemiska vapen.

Men desto mer talande så besökte en kinesisk admiral Damaskus i höstas, och utlovade ökat militärt bistånd samt utbildning av regimens trupper.

Och i en intervju förra månaden talade Assad själv om de allt bättre relationerna med Kina, som han kallade ”en riktig vän” som alltid går att lita på.

Donald Trump äter middag med Xi Jinping i Florida. Mellan rätterna attackerade USA för första gången någonsin Syriens regim, som är allierad med Kina.

Det tog statlig kinesisk media över 24 timmar att ens nämna attacken mot Syrien, och då talade statliga nyhetsbyrån Xinhua om bomberna som en ”desperat handling” från en president i behov av att visa upp sina muskler.

Xinhua nämnde inte Nordkorea i sin rapportering om vare sig mötet mellan de båda presidenterna eller bomberna mot Syrien, men flera analytiker, såväl kinesiska som västerländska, talade om att bomberna de facto fungerade som en varningssignal till Xi Jinping om att samma sak kan ske i Nordkorea om Kina inte hjälper till att stoppa landets utveckling av kärnvapen.

Denna oro förstärktes sedan av att Trump just efter Xis besök beordrade hangarfartyget USS Carl Vinson att sätta kurs mot den koreanska halvön, samt släppte ”Mother of All Bombs”, den största bomben som någonsin använts i krigföring, mot islamistiska krigare i östra Afghanistan.

På så vis har Trump gått emot sina egna vallöften om att inte trappa upp USA:s militära inblandning i Syrien, eller minska tendens att agera världspolis. Men samtidigt menar många analytiker också att han på så vis satt sig i respekt hos Kina, skriver bland annat Quartz:

Bonnie Glaser, director of the China Power Project at the Washingon-based think tank Center for Strategic and International Studies, said that the military action could send a message to China.

“China’s president cannot but conclude that Trump is a US president who is decisive and willing to use American power, including military power,” she said, adding that in relation to future tensions that could arise in the Taiwan Strait or South China Sea, “China could be deterred from using force.”

Glaser menar även att Barack Obamas ovilja att använda militära medel enligt många ligger bakom Kinas mod att bygga konstgjorda öar i Sydkinesiska havet, samt att att bombningarna i Syrien och Afghanistan spelar stor roll för hur Kina kommer se på Trump.

Trumps oförmåga att genomföra många av sina inrikespolitiska ambitioner, samt ovilja att brännmärka Kina som en valutamanipulatör och beslutet att garantera ”One China Policy” i ett tidigare telefonsamtal med Xi Jinping, har enligt uppgifter fått Kinas ledare att i ökad utsträckning se på Trump som en papperstiger. Något som alltså har förändrats av de senaste veckornas händelser.

Efter att Trump nyligen har sagt att USA kommer agera på egen hand för att lösa situationen med Nordkorea om Kina inte är villiga att hjälpa till, verkar ledarna i Peking i för första gången inse allvaret i situationen.

Utvecklingen av Nordkoreanska kärnvapen har givetvis möjliggjorts endast tack vare ekonomisk hjälp och diplomatiskt skydd från Kina under de senaste två årtiondena. Även om Kina inte har någon politisk makt över Nordkorea, så har landet otvivelaktigt flera ekonomiska hållhakar på sin isolerade granne.

Kinas står i dag för 90 procent av all handel med Nordkorea. Enligt ny statistik har handeln mellan länderna inte bara tiofaldigats de senaste femton åren, utan även ökat med 37,4 procent under 2017 års första kvartal.

Vidare avslöjade en FN-utredning förra månaden att Kina – stick i stäv med FN:s sanktioner – försett Nordkorea med den teknik som landet behövt för att utveckla sina kärnvapenbestyckade långdistansmissiler.

När situationen med Nordkorea nu blir allt mer allvarlig fortsätter Kina att mana alla parter till lugn och förhandlingar; en officiell ståndpunkt som säkert låter bra i de flestas öron. Men samtidigt påpekar bland annat Forbes att det är Kina som i det närmaste på egen hand möjliggjort den nordkoreanska regimens utveckling av kärnvapen:

China has enabled North Korea’s economy and protected it diplomatically, while providing critical weapons technology. “China’s repeated call for a ‘peaceful solution’ is wonderful,” wrote Richard Gunde, retired Assistant Director of the Center for Chinese Studies at the University of California, Los Angeles. “Although, to me, it smacks of ‘peace in our time.’” The quote “peace in our time” refers to a 1938 speech by U.K. Prime Minister Neville Chamberlain, who sought to appease Germany, but failed.

Blame for North Korea’s nuclear provocations arguably lies as much with China as with the North. China’s calls for peaceful bargaining, to most people, sound like good diplomacy. “Yet China has not done what is required to bring about a ‘peaceful solution,’” wrote Professor Gunde.

Efter att Trump tydligt visat att han inte räds att använda militära medel, ser Kina dock ut att göra vissa eftergifter på riktigt. Exempelvis lovade Kina återigen i slutet av februari att stoppa importen av nordkoreanskt kol. Men det var först 7 april – samma dag som Trump bombade Syrien – som Kinas tullmyndighet bestämt utfärdade ett stopp för all kolimport från Nordkorea, varefter flera koreanska fartyg lämnat kinesiska hamnar med sina fulla laster.

Vidare har partitidningen Global Times uppmanat till mer allvarliga ekonomiska sanktioner mot Nordkorea, och statliga flygbolaget Air China ställt in sina avgångar till nordkoreanska huvudstaden Pyongyang.

Kanske ännu mer talande så lade Kina ner sin röst i FN:s säkerhetsråd förra veckan, vid en omröstning om en resolution att fördöma Assads användande av kemiska vapen och samt öppna upp för utredningar i ämnet av internationella observatörer. Ryssland blockerade visserligen resolutionen vilket fall, men fick denna gång endast medhåll av Bolivia.

Efter att Nordkorea genomfört en misslyckad provskjutning av en missil samband med helgens firande av landets grundare Kim Il-sungs 105:e födelsedag, författade Trump även följande tweet:

Det är givetvis svårt att sia om nästa steg på den koreanska halvön. Kommer Trump våga sig på att bomba även Nordkorea, och vad blir iså fall följderna?

Klart är i alla fall att Trumps nya, tuffa och något oväntade utrikespolitiska tillvägagångssätt har fått ledarna i Peking att inse att han menar allvar.

Published on

Två års fängelse för öknamn av Xi Jinping i privatchatt

Under veckan föll en uppmärksammad två år lång fängelsedom mot en internetanvändare i Shandong, östra Kina, som kallat president Xi Jinping för ”Xi baozi” på de sociala medierna WeChat och QQ.

Baozi är ett slags ångkokt bröd som Xi åt vid en restaurang i Peking december 2013, vilket fick många persona att uttrycka sitt missnöje med kommunistpartiet genom plakat där det stod ”Ordförande Xi, jag vill äta baozi”.

Sedan dess har termen ”Xi baozi” funnits på den växande listan av förbjudna och censurerade termer på Kinas internet. Men vad som var anmärkningsvärt med ovanstående fall, var faktumet att den fängslade internetanvändaren endast använt termen i privata chattar och i uppdateringar som bara ett begränsat antal ”vänner” kan se.

Invånare i östra Kina uttrycker politiskt missnöje efter att Xi Jinping ätit baozi vid slutet av 2013

Mannen ska även ha refererat till Mao Zedong som ”bandit Mao”, och sammantaget var detta nog för att dömas under den allmängiltiga brottsrubriceringen ”leta efter bråk och orsaka problem”, skriver Radio Free Asia:

Wang was found guilty of using WeChat and QQ chat groups to ”insult, humiliate and disrespect” current and former national leaders,” the judgement said.

His posts had caused ”negative thoughts about the [ruling] Chinese Communist Party, the socialist system and the people’s democratic dictatorship, causing psychological confusion and public disorder of a serious nature and of a particularly egregious kind, seriously disrupting public order,” it said.

Radio Free Asia har även talat med mannens fru och syster, som uttrycker såväl förvåning som förtvivlan över den stränga domen som de nu planerar att överklaga.

Under rättsprocessen medgav mannens advokat att kommentarerna förvisso var opassande, men att de inte uttryckts på allmän plats utan endast nått ett litet antal användare online.

Domstolen menade dock att dessa chattappar utgjorde ”en exakt motsvarighet” till en allmänna platser som gator och torg.

Domen borde därmed ses som ännu en varning för faran att diskutera politik eller skämta om Kinas ledare på nätet, även i privata chattgrupper.

För myndigheterna har full koll. Tidigare i veckan skrev South China Morning Post om en ny studie vilken visade att WeChat bedriver regelbunden censur inte bara av text, utan även av bilder i privata chattar.

Och vad gäller ”Xi baozi” och kritik online, så pågår just nu även ett rättsfall mot en man vid namn Kwon Pyong i nordöstra Kina. Kwon hade skrivit ”#Xi baozi” och ”#Xitler” på en tröja, som han sedan postade på Twitter.

En motsvarande fängelsedom mot Kwon vore banbrytande på så vis att han endast använt sig av Twitter – som dessutom är blockerat i Kina – för att göra sig lustigt på Xi Jinpings bekostnad.

Published on

Publicerat: I Kina betygsätts varje medborgare

I senaste numret av Civilekonomen finns ett reportage av mig om de kinesiska myndigheternas ambition att skapa ett omfattande rankingsystem över alla landets medborgare.

Detta system ska ge en slags bedömning av varje person. En låg ranking kan utesluta enskilda individer från utbildning, vissa sorters arbete eller till och med högkvalitativ sjukvård, medan en hög ranking på motsvarande vis är tänkt att innebära fördelar i samhället.

Detta kan låta otroligt och orwelliskt, men det tänkta systemet är ingen hemlighet, utan tvärtom ett uttalat politiskt mål:

Sommaren 2014 utfärdade Kinas kabinett ett dokument om införandet av ett nationellt system för ”social kreditvärdighet” till år 2020. Den vaga definitionen innefattade att varje medborgare ska bedömas inte bara efter ekonomisk och juridisk utan även personlig och yrkesmässig bakgrund och status. Kritiker, som doktor Clement Chen vid fakulteten för juridik vid University of Hong Kong, beskriver systemets syfte som att ”inhämta data från varje aspekt av medborgarnas liv och integrera det i en jätteplattform”.

En tanke bakom systemet handlar alltså om ”kreditvärdighet”, vilket innebär att ekonomisk förmåga och förtroende hos personer likväl som företag ska rankas, vilket utan tvivel vore nödvändigt i Kina.

Men samtidigt varnas det för att politiska aspekter kan komma att dominera projektet, och rankingen exempelvis påverkas av vad man postar på sociala medier eller hur hängivet man visar sitt stöd för Kinas kommunistparti.

I Kina finns nämligen få regleringar för myndigheterna då det gäller att införskaffa information online. Registrering med telefonnummer eller ID-kort krävs för nästan alla Kinas sociala medier, samtidigt som internetföretagen enligt lag tvingas lämna ut all information som myndigheterna önskar.

Informationsrika företag som Alibaba är redan en del av projektet och medger ett nära samarbete med landets säkerhetsministerium, utbildningsministerium och högsta domstol gällande delning av data.

Alibaba har vidare redan etablerat ett system vid namn ”Sesame Credit” i sin betaltjänst Alipay, som rankar användarna på en skala mellan 350 och 950 poäng. Höga poäng gör det enklare att hyra bil eller ansöka om visum.

Givet Kinas kontroll över internet, samt faktumet att myndigheterna är största leverantör av allmänna tjänster som utbildning och sjukvård, finns potentialen att upprätta ett system som innefattar handlingar såväl online som offline.

Om innehållet i dokumentet från 2014 infrias kommer Kinas myndigheter, enligt Clement Chen, ha en profil på varje invånare som ”inkluderar nästan alla aspekter an dennes liv och familjeliv”.

Rogier Creemers, som forskar om kinesisk lag och media vid Oxford University, har tidigare varnat för att systemet kommer tvinga invånare att lyda staten: ”Allt beteende kommer integreras till en heltäckande bedömning av dig som person”.

Ni kan läs mitt reportage här nedan, eller gratis via Civilekonomens hemsida samt i större version via Scribd.

Published on

Ny rapport från Amnesty om hemliga avrättningar i Kina

Under morgonen släppte Amnesty International sin årliga rapport om dödsstraff världen över, vilken gav vid handen att antalet avrättningar globalt minskat med en tredjedel sedan i fjol, om man räknar bort Kina.

Kina räknas bort därför att landet under fyra årtionden vägrat förse FN eller andra internationella organisationer med uppgifter angående antalet avrättningar. Landets myndigheter klassar istället denna information som en ”statshemlighet”.

Amnesty uttrycker oro över situationen för dödsstraff i Kina, och släppte tillsammans med sin rapport en bilaga vid namn ”China’s Deadly Secret”. Som namnet antyder, så framgår där att många av de tusentals avrättningar som Kina varje år genomför utförs i hemlighet.

2013 etablerade Kinas myndigheter en hemsida vid namn China Judgements Online, enligt vilken 701 personer dömdes till döden i Kina 2011-2016.

Men då Amnesty jämfört denna databas med dödsstraff som det rapporterats om i kinesisk media, upptäckte organisationen att ett betydande antal av dessa domar saknades i myndigheternas databas.

Bland annat saknar China Judgements Online flera dödsstraff för drogrelaterade brott eller terrorism. Den sistnämnda brottskategorin är av särskild vikt, eftersom antalet dödstraff för terrorism bland Kinas muslimska minoritet uigur har ökat betydligt sedan president Xi Jinping lanserade en ”slå hårt-kampanj” mot extremism i provinsen Xinjiang 2014.

Kampanjen inleddes med en stor offentlig rättegång inför 7 000 åskådare på en idrottsarena, där 55 individer dömdes för terrorism, varav minst tre till dödsstraff.

Dessa och flera liknande fall finns alltså inte med i myndigheternas egenhändigt upprättade databas, men Amnesty har genom sin undersökning funnit att uigurer är kraftigt överrepresenterade vad gäller dödsstraff i Kina.

Se nedan ett inslag från CNN denna morgon, där William Nee, en av författarna bakom ”China’s Deadly Secrets” talar närmare om rapporten:

Dödsstraffet i Kina har förvisso minskat i omfattning på senare tid, låt vara från höga nivåer. Under de tre åren som följde kommunistpartiets maktövertagande i Kina 1949 så avrättades hela 712 000 personer enligt officiell statistik.

Enligt Duihua, en organisation som arbetar med mänskliga rättigheter genom dialog i Kina, sjönk antalet avrättningar från cirka 12 000 år 2002, till 2 400 år 2013 vilket var det sista året Duihua gjorde uppskattningar av detta slag.

Minskningen har föranletts av åtgärder som att lokala domstolar sedan 2007 inte har rätt att dela ut och genomföra dödsstraff utan att varje dom först godkänns av landets högsta domstol.

2011 avskaffade man även dödstraff för 13 brott, och det är nu ”endast” 46 olika slags brott som kan resultera i en dödsdom i Kina.

Detta har fått tjänstemän att ofta tala om en automatisk minskning av antalet dödsstraff. Förra månaden sade exempelvis landets högsta domstol att avrättningar i Kina nu endast utförs i ”extremt liten omfattning”, och bara för ”de mest allvarliga typer av brott”.

Men icke desto mindre fortsätter Kina att avrätta mer människor än resten av världen tillsammans. Och i fjol uppdagades att Nie Shubin, som avrättades genom arkebusering 1995, var oskyldig till det mord han anklagades för.

Fallet med Nie understryker riskerna med att dödsstraff används så flitigt i ett land där rättssystemet kontrolleras av det makthavande partiet, och där tortyr fortfarande är en vanlig metod att avkräva ”erkännanden” under förhör.

Utan transparens eller statistik – och dessutom med felaktig statistik från China Judgements Online – framhåller Nicholas Bequelin vid Amnesty att det är svårt att ta myndigheternas ord för sanning:

But without concrete statistics, activists say there is no way to verify government claims. “There is absolutely no way to tell if death sentences are going up or down in China,” Bequelin said. “Members of the international community have become very complacent on taking China’s word at face value.”

På en andra plats bakom Kina kommer Iran, som under 2016 avrättade 567 personer, mestadels för drogrelaterade brott. Iran följs i sin tur av Saudiarabien med minst 154 avrättningar under fjolåret, och Irak med 88 stycken.

USA utförde i fjol 20 avrättningar, vilket var det lägsta antalet sedan 1991. Även antalet personer som dömdes till döden i USA under fjolåret var det lägsta sedan 1973.

Published on

Peking utlyser belöningar för utländska spioner

Från och med 10 april kommer Pekings myndigheter belöna invånare som kan tipsa om utländska spioner i huvudstaden. Enligt nyhetsbyrån Xinhua letar man efter spioner som ”infiltrerar, undergräver, stjäl statshemligheter eller konspirerar i syfte att starta uppror”.

Bland annat BBC rapporterar att belöningen för invånare som kan ge värdefulla spiontips sträcker sig från drygt 10 000 kronor upp till över en halv miljon. Information kan förmedlas via telefon, mail eller personligen.

Detta enligt ett meddelande från nationella säkerhetsbyråns avdelning i Peking, som även framhöll att Peking i egenskap av huvudstad är den mest attraktiva vistelseorten för utländska spioner, och att man därför är ”i akut nöd att genom kreativa åtgärder mobilisera folket för att bygga en mur av stål mot spionverksamhet”.

Säkerhetsbyrån listar en rad aktiviteter vilka klassas som spionage; allt från att ge finansiell hjälp till organisationer till att provocera eller muta tjänstemän.

Meddelandet refererar vidare till artikel 38, alltså Kinas nya anti-terroristlag från 2014 som bland annat svensken Peter Dahlin blev utvisad för i början av fjolåret, efter att ha hållits i ett ”svart fängelse” under 23 dagars tid.

Quartz påpekar i samband med det nya belöningssystemet hur paranoian över och jakten på vad som ofta kallas ”fientliga utländska aktörer” ökat sedan president Xi Jinping tog makten:

China’s paranoia over foreign forces has been on the rise since Xi came to power in 2012. China implemented a law in early January to tighten control over foreign non-profit organizations operating in the country, for example. It also routinely warns its citizens about the dangers of foreign spies. During China’s first-ever National Security Education Day last year, Beijing authorities put out posters with a comic featuring a cautionary tale of a government employee who falls for a red-haired foreign academic who turns out to be a spy.

För ganska exakt ett år sedan skrev jag här på InBeijing om de posters som Quartz nämner ovan. Jag rekommenderar alla att ta en titt på dessa affischer för att förstå hur generaliserande den hotbild som allt oftare målas upp av ”fientliga utländska aktörer” i Kina kan vara.

I övrigt är det bara hoppas att dessa lukrativa belöningar inte får Pekings invånare att anmäla allt för många oskyldiga utlänningar i jakten på påstådda spioner.

Published on

Reportrar utan gränser öppnar Asienkontor i Taiwan

Just innan helgen meddelade Reportrar utan gränser att de kommer öppna sitt första kontor i Asien till sommaren.

Inledningsvis planerade organisationen att etablera sitt Asienkontor i Hongkong, men på grund av Kinas växande inflytande där så föll valet istället på Taiwans huvudstad Taipei, skriver New York Times:

Reporters Without Borders, which advocates press freedom, announced on Thursday that it would open its first Asian bureau in Taipei, Taiwan’s capital, rather than in Hong Kong, which is increasingly under China’s sway.

“Hong Kong was the place where we originally wanted to open an office in Asia,” Christophe Deloire, the group’s secretary general, said in an email, adding, “It is not so easy now to run activities from there.”

Mr. Deloire said that the Paris-based organization, also known as Reporters Sans Frontières, decided against Hong Kong because of “a lack of legal certainty for our entity and activities.” He also cited the possibility that staff members would be put under surveillance.

New York Times påpekar vidare hur beslutet påvisar den enorma förändring som skett i såväl Hongkong som Taiwan sedan Reportrar utan gränser grundades 1985. Då var Hongkong en brittisk koloni med hög grad av pressfrihet, medan Taiwan var en diktatur där det rått undantagstillstånd under 40 års tid.

Men i dag är Taiwan en utvecklad demokrati, och ligger i och med plats 51 högst av alla asiatiska länder på Reportrar utan gränsers lista över global pressfrihet. Hongkong har å sin sida rasat på denna lista sedan staden överlämnades till Kina 1997, och återfinns nu på plats 69.

New York Times intervjuar en tidigare ordförande för Hong Kong Journalist Association som säger att fallet beror på självcensur, myndighetsåtgärder samt press från medieägare som är lojala med Kina. Våld mot såväl liberala redaktioner som frispråkiga journalister i Hongkong har också blivit vanligare de sensate åren.

Karta över Reportrar utan gränsers globala pressfrihetsindex. Av 180 nationer ligger Hongkong på plats 69 och Taiwan på plats 51. Kina återfinns först på plats 176.

För Taiwan, som på grund av relationen till Kina fortfarande är utfryst från den globala politiska arenan, är beslutet välkommet.

En av regeringens talespersoner framhöll förhoppningar om att Reportrar utan gränsers nya kontor ökar Taiwans möjlighet att delta internationellt i större utsträckning.

Published on

Gui Minhai får yttrandefrihetspris i USA

Expressen ska ha all heder för att som enda större svenska tidning uppmärksamma hur den kidnappade förläggaren Gui Minhai just tilldelats Jeri Labers pris av Association of American Publishers.

Priset ges varje år till en förläggare utanför USA som har uppvisat mod trots restriktioner av yttrandefriheten.

”Kinas framtid som en global supermakt ska inte vila på bara dess ekonomiska makt och kreativa innovationsförmåga, utan också dess värnande om yttrandefrihet. Vi hoppas att detta pris hjälper regeringen att förstå detta”, påpekar prisutdelaren Geoff Shandler i ett pressmeddelande, där han även beskriver kidnappningen av Gui som ”chockerande”.

Expressen intervjuar även Ola Larsmo, styrelseordförande för svenska PEN:

Gui Minhais frihetsberövande verkar ha fått större uppmärksamhet i USA i Sverige. (Frågan har bland annat tagits upp i den amerikanska kongressen.) Vad tror du att det beror på?

– Jag tror att det kan ha varit så ett tag. Men det senaste året har det förekommit en hel del diskussion om honom och det känns som det har gjorts en hel del försök att belysa hans läge.

Larsmo framhåller sedan hur Gui Minhais dotter Angela Gui har gjort en ”fantastisk insats” för att lyfta fram fallet, men understryker samtidigt vikten av att myndigheter måste förstå att situationen för yttrandefrihet i Kina påverkar hela världen, samt att Gui Minhai är ett väldigt tydligt symbolfall.

På frågan om priset kan få några konkreta effekter, säger Larsmo att ju mer fallet lyfts fram desto besvärligare bli det för Kina, som måste förhålla sig till internationella överenskommelser om man vill vara en världsmakt.

Gui Minhai har nu hållits inlåst i snart 540 dagar, utan möjlighet till rättslig hjälp eller att träffa sin familj. Priset delas ut på The PEN Literary Gala i New York den 25 april, och kommer mottas av Angela Gui.

Published on

Jag replikerar om Kina som global ledare på SvD Debatt

Föregående helg argumenterade Utrikespolitiska institutet (UI) för att Kina bör få en mer framträdande ledarroll i det internationella samfundet.

I en artikel som bland annat publicerades på Svenska dagbladets debattsida, skriver Björn Jerdén och Jonas Söderström att ”ett ökat kinesiskt ansvar för världsordningen bör uppmuntras”, bland annat med följande argument:

I kraft av Kinas växande ekonomi, stora befolkning och anrika historia är många kineser angelägna om att landet får en särskild, framstående internationell status. Detta tar sig ibland oroande uttryck, men är i grunden något positivt. Kina blir de facto allt mäktigare inom många områden. Ju mer Kina söker erkännande för en ledarroll desto mer öppnar landet sig dock för påverkan från andra medlemmar av det internationella samfundet.

Jerdén och Söderström skriver förvisso även att Kina ”i mångt och mycket går sin egen väg”, men är övertygade om att den kinesiska regimen skulle bli mer ansvarsfull om den bara får mer inflytande internationellt.

Man använder bland annat president Xi Jinpings uppmärksammade tal vid världsekonomiska forumet i Davos tidigare i år som ett tecken på att Kina nu ser ut att i ökad utsträckning ”vilja tala samma språk” som Sverige.

UI vill alltså uppmuntra till att en av världens strängaste diktaturer ska få en global ledarroll, i hopp om att Kina per automatik ska utvecklas i en ”positiv riktning” efter att regimen fått större globalt inflytande.

Detta är en häpnadsväckande argumentation, som kände mig tvingad att skriva en replik som under gårdagen även den publicerades på SvD Debatt. Där framhåller jag att det inte finns någon regel skriven i sten om att diktaturer blir mjukare av ökat globalt inflytande.

Kina är snarare ett exempel på att det ofta kan vara tvärtom. Landet är ju mer globaliserat i dag än någonsin tidigare, och sedan 2013 världens största handelsnation. Ändå, vilket jag skriver på SvD Debatt, har samhällsklimatet förvärrats betydligt sedan Xi Jinping blev president 2013:

Human Rights Watch framhöll 2015 i sin årliga rapport hur Kinas nya ledare ”iscensatt en särskilt hård attack mot grundläggande mänskliga rättigheter”, med ”ett ursinne som saknar motsvarighet på senare år”. I Amnesty Internationals årsrapport för 2017 stod att läsa hur Xi just nu genomför den hårdaste kampanjen mot kritiska röster på två årtionden.

Ursinnet kulminerade sommaren 2015 då cirka 300 advokater och aktivister arresterades i ett svep, varav flera fortfarande sitter inlåsta. Många har utsatts för tortyr och deras familjer förföljts på de mest obehagliga vis. Vad gäller kritiska röster så har Kina rasat till plats 176 av 180 på Reportrar utan gränsers lista över global pressfrihet. Och i fjol utsåg Freedom House internet i Kina till världens minst fria i världen för andra året i rad, bakom Syrien och Kuba.

Förutom fina klyschor om att ansvar bringar förändring, så finns det ingenting som talar för att Xi Jinping skulle föra Kina i en mer liberal riktning i utbyte mot en global ledarroll.

Mer tyder då i så fall på att Kina skulle använda denna roll för att försöka sprida sitt eget politiska system. Detta gör man aktivt redan i dag, bland annat genom att satsa miljarder på statlig media expansion utomlands, försöka sprida sin internetcensur utomlands samt använda kinesiska utbytesstudenter för att kontrollera innehållet vid utländska universitet.

Att mot denna bakgrund vilja se Kina som global ledare är både naivt och farligt. Ett mer logiskt förfarande vore ju att Peking först visar förändring och sedan erbjuds mer inflytande:

Processen måste istället ske i omvänd turordning. Kina borde först visa – i handling såväl som ord – att man respekterar åtminstone de grundläggande mänskliga rättigheterna, och sedan erbjudas större inflytande internationellt.

”Att uppmuntra Kinas önskan om globalt ledarskap är inte att tyst acceptera landets beteende”, skriver Jerdén och Söderström. Men det är precis vad det är. Det är också oroväckande att Utrikespolitiska institutet uppmanar svenskar att se positivt på en av världens strängaste diktaturer i en global ledarroll. Och inte minst brist på respekt mot Gui Minhais anhöriga.

Gui Minhai är alltså den svenska förläggare som nu hållits kidnappad på okänd ort av kinesiska myndigheter i snart 550 dagar, utan möjlighet till rättslig hjälp eller att träffa sin familj. Att Guis fall inte nämns då UI argumenterar för ökat kinesiskt globalt ledarskap är ytterst märkligt.

InBeijing har 268 mailprenumeranter och nästan 481 följare på Facebook. Jag får ofta feedback från läsare, vilket också varit fallet efter UI:s debattartikel och min replik i Svenska dagbladet.

Läsarreaktioner denna gång understryker det märkliga i att det inte någonstans i UI:s artikel går att hitta direkt och kompromisslös kritik mot Xi Jinping, vilket ger texten en känsla av något som skulle kunna skrivas om ”Bush-administrationen eller annan mindre populär demokratisk vald makt”.

En läsare undrar också varför de anställda på Utrikespolitiska institutet – fina titlar och långa kurser till trots – inte verkar vilja greppa vad som pågår. Varför vägrar de förstå det uppenbara trots alla kidnappningar och nödrop från Amnesty och liknande organisationer?

Men Utrikespolitiska institutet är dessvärre inte ensamma om detta. Förra veckan skrev jag också en replik i Dagens nyheter efter att två akademiker vid Stockholms universitet påstått att Kina inte är en diktatur, utan ”både demokrati och diktatur” med ett politisk ramverk djupt rotat i filosofin Yin-Yang(!)

Då det kommer till Kina är det i dag viktigare än någonsin att kalla en spade för en spade, samt förstå den enorma diskrepansen mellan vad det kinesiska ledarskapet säger och vad det egentligen gör.

Om ni tycker mitt skrivande om den politiska situationen i Kina är viktigt, överväg då att stödja InBeijing via Patreon. Tack!

Published on

Att läsa inför århundradets viktigaste politiska möte

Den 6-7 april äger århundradets viktigaste politiska möte rum, nämligen det mellan Xi Jinping och Donald Trump. Det är Trump som tar emot Xi vid Mar-a-Lago, en resort i Florida dit Trump tidigare i år även bjöd in Japans premiärminister Shinzo Abe.

De båda presidenterna har knappast någon brist på ämnen att samtala om under denna drygt dygnslånga sammankomst. Bland annat ekonomi, handel, mänskliga rättigheter, Nordkorea, Taiwan och Sydkinesiska havet står på agendan.

Det råder heller ingen brist på analyser och artiklar att läsa inför mötet. Här nedan delar jag med mig av en dryg handfull som erbjuder intressanta vinklar och viktiga poänger utöver de mest självklara föremålen för diskussion:

Can Trump Match Xi Jinping’s Game? – The New Yorkers tidigare Kinakorrespondent Evan Osnos skriver fokuserar inför mötet på det underläge som råder inför mötet från USA:s håll vad gäller erfarenhet och eventuellt även kunskap. Kina har givetvis satt sina mest kompetenta diplomater mer årtionden av erfarenhet på att förbereda denna sammankomst. Donald Trump förlitar sig dock främst på sin 36 år gamla svärson Jared Kushner, som saknar såväl erfarenhet av som kunskap om Kina.

Trump’s Bad Deal With China – Liknande oro framhålls av Politico, som poängterar att Trumps administration efter bara 70 dagar vid makten inte ens har stakat ut någon klar en koncis linje vad gäller relationen med Kina. Vidare uttrycks oro för att Donald Trump ska hantera mötet på samma vis som en fastighetsaffär, med fokus på kortsiktiga vinster, medan Kina är långsiktigt och tålmodigt. Kanske kan Trump tänka sig att ge efter för Kina i frågor som rör Taiwan eller Sydkinesiska havet, i utbyte mot tillfälliga ekonomiska fördelar. Kan vi rent av närma oss ett ”G2” – ett ny slags supermaktsrelation där USA driver genom uppgörelser med Kina utan hänsyn till sina asiatiska bundsförvanter.

America Can No Longer Afford to Leave Taiwan Out of Its China Policy – En artikel från National Interest som menar Kina sedan 1940-talet konstant gått vinnande från förhandlingar med USA, vilket tidigare inte spelat särskilt stor roll eftersom USA alltid legat så långt före i utvecklingen. Men nu då gapet minskar är det viktigt att sluta göra eftergifter till Kinas regim utan motkrav; det är blott en ”dagdröm” att Kinas framsteg inte kommer skaka om de globala maktförhållandena i en för den demokratiska världen negativ riktning. Artikeln delar vidare in amerikanska politiker i två fack. Dels ”pandakramarna” som vill tillmötesgå Kina genom att bland annat offra Taiwan. Och sedan ”drakdödarna” som ser en konfrontation med Kina som oundviklig och är redo att konfrontera Peking militärt om så vore nödvändigt. En tuffare linje mot Kina, menar artikeln, vore bättre för invånarna i såväl Kina som USA och Taiwan.

US: China Rights Abuse Overview Ahead of Xi-Trump Summit – Inför mötet påminner Human Rights Watch om de omfattande övergrepp mot mänskliga rättigheter som just nu äger rum i Kina. Sophie Richardson, chef för Kina vid Human Rights Watch, framhåller att Xi Jinping under mötet med Donald Trump sannolikt kommer tala om Kina som en ansvarsfull framtida global ledarnation. ”Men ingen borde låta sig luras av en man och en regering som håller sig kvar vid makten genom brutalitet och repression”, påminner Richardson.

Xi Jinping holds all the cards ahead of Mar-a-Lago meeting with Trump – The Guardian påpekar en viktig skillnad mellan de två presidenterna, nämligen faktumet att Xi Jinping har lyckats centralisera makten kring sig själv och i dag är en närmast enväldig ”kärnledare” inom ett kommunistparti som helt sluter upp bakom honom. Donald Trump befinner sig å andra sidan i en mycket svagare position. Han får utstå kritik även från de egna leden och har misslyckats med att driva genom många av sina vallöften eller hjärtefrågor. Protester och motstånd inom kongressen för Trumps administration ”mycket nervösa” inför mötet, enligt en intervjuad analytiker.

Background Briefing by Senior Administration Officials on the Visit of President Xi Jinping of the People’s Republic of China – Manuskript från en presskonferens som hölls i vita huset den 4 april angående det kommande mötet. Där får reportrarna svar på frågor rörande en rad ämnen, och allra allvarligast verkar retoriken från vita huset vara vad gäller Nordkorea. Det fastslås att Kina har möjlighet att utöva ekonomiska påtryckningar mot nordkoreanerna, men att klockan tickar ”väldigt, väldigt snabbt” och tiden håller på att rinna ut.

Published on

Jag replikerar om Kina som ”demokrati” på DN Debatt

På Dagens Nyheters debattsida dök det under förra veckan upp ett märkligt inlägg om Volvo och Kina, skrivet av Tony Fang och Dina Chimenson, två akademiker vid Stockholms universitet.

Enligt artikeln är det dags för Sverige att ”erkänna underskattningen” av Geely, alltså det kinesiska företag som köpte Volvo för sju år sedan. Författarna menar att Geely och Kina blivit ”behandlade på ett oschysst sätt”, eftersom rapporteringen i svensk media i samband med affären 2010 dominerades av oro för Volvos framtid.

Fang menar att rapporteringen i svensk media bygger på en rad ”fördomar, myter och missuppfattningar” om Kina. I artikeln radas tre sådana påstådda myter upp, varav en rör Kinas politiska system:

”Kina är en kommunistisk diktatur”. Detta har varit och är fortfarande en av de mest etablerade fördomarna om Kina. Kinas politiska ramverk är kulturellt djupt rotat i Yin-Yang filosofin och är i huvudsak av ”både och-natur”. Kina är både demokrati och diktatur, både marknadsekonomi och planekonomi. Kina skulle kunna kallas ett kommunistiskt kapitalistiskt land med ett politiskt system som vänster- eller höger-ideologer har svårt att förstå med sina ”antingen eller-tänksätt”. Kina har sina problem och utmaningar. Men Kina erbjuder en samhällsstyrningsmodell som förtjänar mer djupgående studier i stället för snabba slutsatser och avvisanden.

Man använder alltså Geelys framgångar med Volvo som argument för att Kina skulle vara en demokrati(!)

Detta försöker man göra genom att måla upp Kina i en offerroll (oschysst behandling) och sedan påpeka framgångar inom ett visst område (Geely), för att till slut måla upp landet som demokratiskt genom att åberopa oväsentliga historiska referenser samt påstå att Kina är så speciellt att vi västerlänningar inte förstår landet.

Att försvara den kinesiska diktaturen på detta vis är väldigt vanlig bland kommunistpartiets ideologer eller statlig kinesisk media. Men det är oroväckande då det görs i en av Sveriges största tidningar, av två akademiker från ett av landets bästa universitet.

Jag kände mig därför nödgad att skriva en replik på Fangs artikel, som publicerades online på DN Debatt under helgen. Där framhåller jag det orimliga i att dra paralleller mellan ett kinesiskt privatföretags framgångar och Kinas politiska system.

Vidare belyser jag även att Volvo de facto har hamnat i beroendeställning till de kinesiska myndigheterna eftersom Geely är det tyngst subventionerade privatföretaget i hela Kina, samt faktumet att tekniken i detta nu överförs från svenska till kinesiska fabriker.

Således har alla de punkter som Fang kritiserar svensk medierapportering för de facto slagit in:

”Hur kunde vi göra felaktiga scenarioanalyser? [sic]”, frågar sig Fang. Men det är det ingen som har gjort. Förutom att Volvo är beroende av Kinas myndigheter så fortsätter landet att vara en diktatur, samtidigt som tekniköverföringen från Sverige till Kina sker med blixtens hastighet.

Det är dock inte Volvos väl och ve som är det uppseendeväckande med Fangs och Chimensons artikel. Det riktigt obehagliga är att använda Geelys framgångar som ett argument för att Kina är en demokrati. Det är inte bara helt fel utan dessutom mycket farligt. Särskilt när det görs av två inflytelserika akademiker vid ett av Sveriges bästa universitet.

Att det går bra för Volvo under Geely är något som jag, liksom de flesta svenskar, är glad och stolt över, även om det beror på investeringar som möjliggjorts av Kinas myndigheter.

Men då svenska akademiker menar att detta är bevis på att Kina skulle vara en demokrati, ja då är det verkligen dags att sätta ner foten.

Published on

Nu straffbart att använda VPN i Chongqing

Tidigare i veckan publicerade lokala myndigheter i megastaden Chongqing regleringar för internetanvändning, som gör det straffbart att kringgå Kinas internetcensur genom ”illegala kanaler”, inklusive Virtual Private Network (VPN).

På Kinas tungt censurerade internet är det nödvändigt att använda VPN eller annan liknande mjukvara för att komma åt otaliga sidor och tjänster som Facebook, Google eller Youtube. Förutom privata användare är VPN även ett otroligt viktigt hjälpmedel för akademiker eller företag med närvaro i utlandet.

Men såväl privatpersoner som företag och organisationer i Chongqing riskerar nu böter på närmare 20 000 kronor för att kringgå Kinas internetcensur. Reglerna, som postades på de lokala myndigheternas hemsida i veckan, sägs gälla fram till sommaren 2021 skriver bland annat South China Morning Post.

Också statliga kinesiska tidningen Global Times uppmärksammade de nya bestämmelserna, och framhöll även att de som kringgår censuren riskerar få sin internetuppkoppling avskuren och eventuella förtjänster man gjort via nätet beslagtagna:

If an individual accesses international network privately or via ”illegal channels,” or offers related services without authorization, they could be fined up to 15,000 yuan ($2,178), according to the regulation of network inspection released on the Chongqing Municipal Public Security Bureau’s website.

Those who violate the regulation to make profits would be fined and their gains confiscated accordingly, said the regulation.

First-time individuals caught breaking the regulations on a non-profit basis would be warned and banned from connecting to the network, the regulations explained.

Om de nya regleringarna fungerar på ett framgångsrikt vis finns risk för att de kan spridas till andra delar av Kina, skriver AFP.

AFP uppmärksammar även att de nya reglerna i Chongqing offentliggjordes efter att centralregeringen i Peking i januari i år utlyste en 14 månader lång kampanj för att försvåra användningen av VPN och dylika tjänster.

Förra året rankade Freedom House internet i Kina som det minsta fria i världen för andra året i rad, efter länder som Syrien och Kuba.

Published on

Nya ”extremistlagar” om skägg och tv-tittande i Kina

Kina fortsätter driva en allt hårdare linje i den nordvästra och delvis muslimska provinsen Xinjiang, där en rad nya anti-terrorlagar trädde i kraft under lördagen.

Lokala myndigheter har nu brännmärkt ytterligare femton beteenden eller företeelser som ”extremistiska aktiviteter” i Xinjiang. Bland dessa finns att bära slöja eller ”onormalt skägg”, samt att inte konsumera statliga nyheter via tv eller radio, skriver South China Morning Post.

Andra handlingar som enligt lag nu anses extremistiska i Xinjiang inkluderar skadegörelse av personliga id-kort eller valuta. För att efterleva de nya förbuden ska en insatsstyrka etableras på tre olika administrativa nivåer, och lokala politiker utvärderas regelbundet.

Lagarna träder i kraft efter en period med återkommande våldsamheter i Xinjiang, vilket även föranlett en rad maktdemonstrationer de senaste månaderna, inklusive parader i flera städer med tusentals tungt beväpnade poliser.

South China Morning Post talar även med en akademiker i Australien vid namn James Leibold, som specialiserar sig på etniska frågor i Kina:

“By creating a [region] wide regulation, the new regime of Xinjiang party secretary Chen Quanguo is seeking to strengthen [Communist Party] control and root out any acts of non-compliance,” he said. “In the process, however, many aspects of Uygur cultural and religious life are now being deemed ‘abnormal’ and ‘manifestations’ of extremism, and thus subject to punitive ­enforcement.”

Chen Quanguo tog över som partisekreterare i Xinjiang i augusti i fjol, efter att under fem år haft samma position i Tibet, där han fick beröm för sina hårdföra metoder att ”lösa” motsättningarna mellan etniska tibetaner och kineser.

Att bära slöja är onormalt skägg är nu alltså inte bara olagligt, utan bedöms även som terrorism. Om andra länder stiftat liknande lagar så hade det lett till tidningsrubriker världen över, särskilt som ”onormalt” skägg inte specificeras.

Men Kina kommer, som vanligt, undan från omvärldskritik trots att landets religiösa diskriminering blir allt mer utbredd och våldsam.

På samma tema uppmärksammar Quartz i en artikel med rubriken ”China has an irrational fear of a ’black invasion’ bringing drugs, crime, and interracial marriage” hur en politiker vid den lagstiftande församlingens årliga framträdande nyligen presenterade förslag för att ”lösa problemet” med den svarta befolkningen i Kina.

I texten, som han stolt visade upp för media, stod bland annat:

“Black brothers often travel in droves; they are out at night out on the streets, nightclubs, and remote areas. They engage in drug trafficking, harassment of women, and fighting, which seriously disturbs law and order in Guangzhou… Africans have a high rate of AIDS and the Ebola virus that can be transmitted via body fluids… If their population [keeps growing], China will change from a nation-state to an immigration country, from a yellow country to a black-and-yellow country.”

Quartz framhåller även att majoriteten av kommentarerna på sociala medier stödjer och hyllar denna politiker och hans förslag.

Published on

Xi Jinping fortsätter odla sin personkult

Sedan han blev president 2013 har Xi Jinping metodiskt tillförskansat sig mer makt än någon annan kinesisk ledare sedan Deng Xiaoping, i egenskap av ordförande för ett dussintal särskilda arbetsgrupper med sista ordet i allt från ekonomiska reformer till säkerhetsfrågor.

Under fjolåret gav Xi vidare sig själv den historiskt tunga titeln ”kärnledare” av kommunistpartiet. Han odlar dessutom en personkult som alltmer påminner om Mao Zedongs, och som har tagit ytterligare fart i år med anledning av att den viktiga 19:e partikongressen ska hållas under hösten.

Quartz uppmärksammade i veckan bland annat hur det statliga tv-nätverket CCTV börjat sända en miniserie i tre delar som skildrar Xi Jinpings tid på Kinas landsbygd under kulturrevolutionens dagar.

1969 skickades Xi nämligen som 15-åring till den avlägsna och eftersatta byn Liangjiahe i norra Kina, där han under sju års tid skulle komma att arbeta sida vid sida med bönderna.

En intervju med Xi Jinping från 1995 inleder miniseriens första avsnitt. Där berättar presidenten bland annat hur han under sin tid i Liangjiahe bar 100 kilo vete på en bergsväg i fem kilometer, utan att ens byta den axel som han svingat vetesäcken över.

Vidare intervjuas även flera bönder som ytterligare intygar Xi Jinpings arbetsmoral och offervilja:

CCTV interviewed two farmers, now in their sixties, about their days working with the future president. Xi once shoveled ice barefoot when building a dam, one said. The other recalled Xi giving him a sewing kit made by his mother as a farewell gift. The video then cuts to an interview in which Xi says he developed a full understanding of the Chinese people and society during those seven years.

The video ends with a Xi soundbite from his first speech as party boss, in 2012: “People’s yearning for a good and beautiful life is the goal for us to strive for.”

Förutom CCTV så har även den statliga nyhetsbyrån Xinhua under mars månad publicerat kortfilmer om Xi Jinpings framgångar under tiden som president, som sedan delats flitigt av statliga konton på sociala medier som WeChat och Weibo samt på kinesiska nyhetsportaler.

Ev av kortfilmerna på Xinhua har den talande rubriken ”Xi Leads China to Greater Opening Up”, noterar Quartz.

Det sista kapitlet i min senaste bok ”Det nya Kina” har rubriken ”Xi Jinping och makten”, och behandlar just presidentens ambition att konsolidera sin makt genom att skapa en personkult.

Under 19:e partikongressen i höst kommer Xi Jinping med största sannolikhet utses till president ytterligare en femårsperiod och den växande personkulten är ett tecken på att han planerar fortsätta styra landet även efter 2022, trots att Kinas konstitution förbjuder samma ledare att hålla presidentposten i mer än två mandatperioder.

Published on

Sverige och 10 länder kräver stopp för tortyr mot advokater i Kina

The Globe and Mail kunde under gårdagen avslöja hur elva länder, inklusive Sverige, i ett brev till Kinas myndigheter kräver att de allt vanligare rapporterna av tortyr mot kinesiska människorättsadvokater utreds.

Vidare kräver brevet även ett stopp av ”övervakning på särskild plats”; en ny form av godtycklig frihetsberövning som kinesiska myndigheter använder för att låsa in advokater och andra besvärliga individer på hemlig ort under flera månaders tid utan åtalspunkter.

Brevet utfärdades 27 februari till Kinas säkerhetsministerium, och uttryckte ”en ökad oro över uppgifter om tortyr och andra inhumana eller förödmjukande behandlingar eller straff, i fall som rör anhållna människorättsadvokater och andra förespråkare av mänskliga rättigheter”.

The Globe and Mail påpekar hur allt fler fall uppdagats på senare tid där kända advokater som Li Heping, Wang Quanzhang, Li Chunfu och Xie Yang utsatts för tortyr medan de hållits inlåsta på hemlig plats:

Under Xi Jinping, Chinese authorities have waged what critics have called a war on civil society, detaining and arresting labour activists, women’s rights campaigners and human rights defenders. Hundreds of human rights activists and lawyers have been questioned and detained, Amnesty International has said.

Mr. Xie has told his lawyers he was punched, kicked and kneed by interrogators who threatened: ”I’m going to torment you until you go insane.” Authorities used electric shocks to torture Li Heping and Mr. Wang, their wives were told. Family members of Li Chunfu said 500 days of secret detention left him with a mind that was ”shattered.” Wu Gan has said he was not allowed to sleep for several days and nights.

Brevet beskrev övervakning på särskild plats som ”frihetsberövning incommunicado på hemlig ort, med hög risk för tortyr och illa behandling för den anhållne”. Det framhålls vidare att denna form av isolering strider mot de föreskrifter om mänskliga rättigheter som Kina själva bundit sig till i internationella sammanhang.

Gemensamma diplomatiska skrivelser av denna sort är relativt sällsynta, men har enligt The Globe and Mail blivit allt vanligare då flera olika länder vill ta upp politisk frågor med Kina men samtidigt undvika ekonomiska repressalier från kinesiskt håll.

Enligt Sophie Richardsson vid Human Rights Watch är det mer sannolikt att Kina hörsammar ett budskap som kommer från flera olika regeringar. Hon säger även att dessa gemensamma skrivelser är ”ett tydligt tecken på en utbredd oro om den negativa utveckling för mänskliga rättigheter i dagens Kina”.

The Globe and Mail talar även med Chen Jian’gang, advokat för den torterade advokaten Xie Yang, som ifrågasätter varför brevet utfärdades i hemlighet. Hade det skett officiellt, menar Chen, så hade effekten av brevet varit mycket starkare.

Chen varnar för att hemliga samtal och frågor ”inte har någon effekt alls” i ett politiskt system som det kinesiska, och tillägger att brevet kommer i en tid då ”alla observatörer är överens om att situationen för mänskliga rättigheter blivit mycket värre” under Kinas nya president Xi Jinping”.

Förutom Sverige undertecknades brevet av sex övriga EU-medlemmar: Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Belgien Tjeckien och Estland. De andra länderna var Australien, Kanada, Japan och Schweiz.

The Globe and Mail påpekar dock oron över att många länder, och främst då USA, beslutade sig för att inte vara med på brevet. Detta kan ses som ett tvivelaktigt tecken på amerikanska utrikespolitiska prioriteringar under Donald Trump.

En anledning till uppmärksamheten kring de torterade kinesiska advokaterna är västerländsk medias allt vanligare rapportering om detta. (Förutom då i svensk media, förstås.)

Denna rapportering upprör med all tydlighet Kinas myndigheter, vilket kunde ses av statlig kinesisk medias reaktion efter att de mottagit brevet med krav på utredning om tortyren:

Shortly after the letter was sent, Chinese government-controlled media published a week-long series of articles and social media posts lashing out at what People’s Daily called ”FAKE NEWS” in Western media reports on the torture of Mr. Xie, the human rights lawyer. State-run news agency Xinhua called Mr. Xie’s accusations of mistreatment ”nothing but cleverly orchestrated lies” orchestrated by a legal team ”aiming to cater to the tastes of Western institutions and media organizations and to use public opinion to pressure police and smear the Chinese government.”

Att tortyr mot advokater och aktivister blivit en allt vanligare företeelse under Xi Jinpings tid vid makten är också något som behandlas utförligt i min senaste bok ”Det nya Kina”.

Published on

Varför fortsätter Sveriges Radio med sin USApodd?

I förordet till min senaste bok ”Det nya Kina” belyser jag svensk medias extrema besatthet av USA, som äger rum på bekostnad av relevant rapportering från Kina och andra delar av världen.

Jag nämner i förordet hur det kinesiska kommunistpartiets 18:e partikongress i november 2012 – där Kinas nya president utsågs – knappt uppmärksammades alls i svensk media, vilket delvis berodde på att det råkade sammanfalla med det amerikanska presidentvalet samma månad:

Kulmen kom då Dagens nyheter i oktober dedikerade hela sitt månatliga magasin DN Världen till valet i USA. På 27 sidor fick läsarna lära sig allt om valsystemet på andra sidan Atlanten, ner i minsta i detalj. Sveriges television fortsatte sedan sin nya tradition med en påkostad amerikansk valvaka mitt i natten. Rapporterna från Kina bestod samtidigt främst av notiser från Tidningarnas telegrambyrå eller andra internationella nyhetsorganisationer.

Nio månader innan det amerikanska presidentvalet 2016 lanserade Sveriges radio dessutom USA-valpodden med nya avsnitt om valet varje vecka. Det kan tyckas märkligt att den svenska bevakningen av USA ökar trots att landets betydelse i omvärlden minskar. Samtidigt motsvaras inte heller Kinas växande globala makt av någon proportionerlig ökning vad gäller rapporteringen om landet.

Den noggranna bevakningen av amerikanska valrörelser fortsatte alltså under 2016, vilket förvisso var berättigat. Men dock verkar det nu som att fjolårets presidentval i USA kommer överskugga den otroligt viktiga 19:e partikongressen som äger rum i Kina nu i höst – trots att det amerikanska valet sedan länge är avgjort.

Nyligen bestämde sig nämligen Sveriges radio för att förlänga ”USA-valpodden”, som efter själva valet bytte namn till ”USApodden” med uppgift att skildra Donald Trumps första 100 dagar vid makten.

Denna USApodd har redan nu gjorts i snart 70 avsnitt, och kommer alltså innan årets slut ha sänts över 100 gånger, med uppgift att varje vecka bjuda in nya gäster för att diskutera det politiska tillståndet på andra sidan Atlanten.

Detta trots tecken på att USApodden redan är urvattnad. Exempel på information som förmedlades i avsnitt 67 förra veckan var en genomgång av Donald Trumps slips som visade sig vara tejpad på baksidan, samt hur hans presstalesman Sean Spicer vid något tillfälle agerat påskhare.

Samtidigt kommer Kina alltså under sin 19:e partikongress i höst välja en ny politbyrå som i det närmaste enväldigt ska styra världens största land fram till 2022. Men trots detta är det så klart inte tal om någon ”Kinapodd”.

Partikongressen – Kinas viktigaste politiska tillställning – hålls bara vart femte år och har denna gång föregåtts av intern maktkamp, militär upprustning och en utveckling för de mänskliga rättigheterna vars negativa motsvarighet inte setts sedan efterdyningarna av massakern vid Himmelska fridens torg.

Men få svenskar känner dock till detta – eller kan ens namnet på Kinas president – eftersom medias besatthet av USA ofrånkomligen leder till okunskap om andra delar av världen. (Faktum är att många inte ens känner till hur de två svenskarna Peter Dahlin och Gui Minhai kidnappades av Kinas myndigheter och i fjol tvingades till förnedrande ”erkännanden” på statliga kinesisk tv.)

Veckans avsnitt av USApodden, där nya till synes livsviktiga politiska händelser skildras.

Och denna besatthet verkar tyvärr vara särskilt allvarlig just på Sveriges Radio. För ett par veckor sände exempelvis radions program Konflikt en episod vid namn ”Spionernas tidevarv”.

Under en timme talades det nästan uteslutande om USA, Ryssland och Västeuropa. Kina nämndes inte ens vid namn en enda gång, trots att en kinesisk spion tidigare samma vecka arresterats av Säpo, samt faktumet att landet spenderar långt mycket mer resurser på sin säkerhetsapparat än Ryssland.

Det raka svaret på frågan varför Sveriges Radio fortsätter med sin USApodd är – förmodligen och förhoppningsvis – att den är populär och ha många lyssnare. Och det vore väl ett bra argument från en privat radiostation eller tidning.

Men Sveriges Radio finansieras som bekant av licenspengar och har inget vinstkrav, men däremot en uppgift att informera svenska lyssnare om vad som sker i omvärlden, vilket man bevisligen misslyckas med på grund av fixeringen kring USA.

Vidare kan man ju också fråga sig varför USApodden har så många lyssnare. Sveriges Radio och andra stora medier fungerar ju inte bara som nyhetsförmedlare. De sätter genom sin rapportering även de facto agendan för vad många svenskar intresserar sig för och talar om i fikarummen, vilket jag också framhåller i förordet till ”Det nya Kina”:

I skrivande stund finns endast tre svenska heltidskorrespondenter i Kina, vilket är lika många som i Helsingfors och blott en bråkdel av det dryga dussintal som är stationerade i USA. Detta berättigar frågorna: Kan vi svenskar så lite om Kina därför att rapporteringen därifrån är så dålig? Eller beror den knapphändiga rapporteringen på att journalister och mediehus i sin tur kan så lite om Kina?

Allt medan vi i mysigt talkshow-format får höra utläggningar om amerikanska slipsar och påskharar, så skulle det vara intressant att veta hur många av Sveriges Radios reportrar som alls är medvetna om att världens största land under hösten ska utse ett nytt ledarskap för de kommande fem åren.

Och eftersom journalisterna inte vet, så vet heller inte lyssnarna eller läsarna. Konsekvenser: En pinsam okunskap hos allmänheten, som ofta även resulterar i dåliga beslutsunderlag hos såväl politiker som näringsliv vad gäller Kina.

Dessutom har antalet svenska korrespondenter i Kina nu minskat till två – alltså en mindre än i Helsingfors. Sveriges Radios egen Kinakorrespondent Hanna Sahlberg förväntas dessutom att vid sidan av världens största land även bevaka hela östra Asien, vilket innebär frekventa reportageresor till länder som Japan och Sydkorea på bekostnad av en regelbunden Kinabevakning.

Någon som har funderingar eller förklaringar angående prioriteringen av utrikesnyheter från Sveriges Radio eller andra svenska medier? Lämna gärna kommentarer nedan.

Published on

Ny lag i Kina mot förtal av ”hjältar och martyrer”

Under de senaste två veckorna har Kinas lagstiftande församling hållit sitt årliga sammanträde i Peking. De har varit bland annat varit upptagna med att formulera en lag om civilrätt, som gör det straffbart att förtala landets revolutionära hjältar och martyrer.

Dessutom kan barn så unga som åtta år – alltså elever i andra klass – straffas för detta skriver Kinas egen nyhetsbyrå Xinhua, och lägger till att de ursprungliga lagförslaget stipulerade en straffålder på blott sex år.

Wall Street Journal vidareutvecklar vad en sådan lag kan innebära i praktiken, genom att återge ett uppmärksammat rättsfall från i fjol där en författare fälldes för att ha ifrågasatt en anekdot från andra världskriget:

Anyone who slanders or otherwise harms the image of Communist Party heroes and revolutionary martyrs could face legal liability under a clause lawmakers added to draft rules for China’s first unified code of civil law.

Illustrating what kind of heresy authorities have in mind, a Beijing court last year found writer Hong Zhenkuai guilty of libel for questioning elements of “The Five Heroes of Langya Mountain,” a well-known patriotic tale about a group of Chinese soldiers who threw themselves from a cliff to avoid capture by Japanese forces. Two survived after falling onto tree branches, the story goes. In publicly doubting that and other details, the court ruled Mr. Hong had damaged the soldiers’ “heroic image and spiritual value.”

Enligt statliga tv-nätverket CCTV medverkar ifrågasättanden likt detta till att skada allmänhetens intresse, och har en ”stark negativ inverkan på samhället i stort”.

Reuters konstaterar att den nya lagen blott är det senaste steget i ledet från myndigheternas sida att stärka monopolet av sin version på Kinas historia, som är centralt för president Xi Jinpings nationsbygge:

The deeds of revolutionary heroes and sacrifices of military martyrs are central to the Party’s legitimacy, much of which is based on claims of great historic achievements, such as defeating Japan during World War Two.

Academics who offer different interpretations of history which downplay the role of the Party and its heroes are labeled ”historical nihilists”.

Chinese president Xi Jinping has emphasized the need for the party to have faith in its own version of history, pointing to the Soviet Union’s collapse as a warning to cadres about what happens if revolutionary leaders are denounced.

The Party warned last year that a flood of online information is causing people to doubt the party and urged that the party do more to rebut ”wrong” points of view.

Detta hänger också väl samman med en nytt initiativ från det statliga forskningscentret för kommunistpartiets historia, som förra sommaren meddelade att den allmänna opinionen ska ”erövras” med hjälp av ”inspirerande historier om partiets historiska framgångar”.

1 … 5 6 7 8 9