Intervju med HKFP om min svartlistning från Kina

I dag publicerade Hong Kong Free Press (HKFP) en artikel om min svartlistning från Kina, efter att ha intervjuat mig för ett par veckor sedan. Som väntat görs ett mycket bättre jobb än vad svenska medier mäktar med, i form av jämförelser med andra liknande fall och kommentarer från såväl svenska myndigheter som aktivister.

De flesta av er läsare är redan bekanta med faktumet att jag i somras nekades visum till Kina två gånger med två olika pass, vilket sannolikt hänger ihop med min rapportering i känsliga frågor.

HKFP understryker också mycket riktigt den tydliga trenden med att Kina inte förnyar visum åt journalister som skriver för “obekvämt”:

China has been accused of using visa restrictions as a way to control foreign media reports. In 2013, visas for about two dozen reporters at the New York Times and Bloomberg were delayed until less than two weeks before they would be expelled from the country. The two media outlets were not given new journalist visas for more than a year after they published stories about the wealth of the families of top officials.

The Foreign Correspondents’ Club of China found in its 2015 Visa Survey that “While less than 4% of respondents reported problems renewing their press cards or visas, Chinese authorities continued in 2015 to abuse the press card and visa renewal process in a political manner, punishing reporters and media organizations for the content of their coverage if it has displeased the government,” naming French journalist Ursula Gauthier’s case as the most glaring example of this phenomenon.

I artikeln framför jag även min teori om att Kina förmodligen granskar svensk media mer noggrant efter att de två svenskarna Gui Minhai och Peter Dahlin för ett drygt år sedan kidnappades av kinesiska myndigheter.

HKFP kontaktade i sin tur svenska ambassaden i Peking för en kommentar, där en talesperson nöjde sig med att konstatera att “klimatet har blivit mer restriktivt” på senare tid, men att de inte känner till att svenska journalister skulle vara särskilt utsatt.

Vidare kontaktar HKFP även Peter Dahlin – en av de två kidnappade – för en kommentar. Han är mer inne på mitt spår, att Kina kollar noggrannare på svensk media än tidigare och att mina skriverier om Gui Minhai kan ligga bakom visumbeslutet:

Peter Dahlin told HKFP that Swedish media traditionally did not pay much attention to China.

“Gui Minhai’s case was largely ignored by Swedish media, but with my own detention media had to start paying attention to China, and by extension also to Gui’s case.”

Since Gui Minhai’s daughter’s activism has also brought more attention to his case in Swedish media, “it’s only natural that China will start to pay attention more,” he said.

Regarding coverage on Gui, Olsson “was the only one pushing it in Sweden,” Dahlin said, and his reporting game him a name. “[S]o I think it’s safe to assume his work on Gui’s case was what attracted attention to him, and got him booted out.”

I artikelns slutdel konstaterar jag också att det är många som redan i dag ägnar sig åt självcensur för att de är rädda att gå samma öde som mig till mötes:

He has talked to many journalists since he was blacklisted, and many are careful what they say or write about China, he said.

“It’s not only journalists, it’s also academics, business people, people working for NGOs – they are actually already doing a certain degree of self-censorship because they are afraid that they will never be able to get into China again.”

Jag är dock mer övertygad än någonsin att detta är fel väg att gå. Historien visar hur viktigt det är att inte av rädsla ge efter för expansiva diktaturers krav, och de som ägnar sig åt självcensur för egen vinning kommer aldrig ha min fulla respekt.