2020- sida 3

Published on

Huawei stängs ute från Tyskland och Italien

Det kinesiska telekombolaget Huawei har redan hindrats från att medverka i utbyggnaden av 5G i en rad länder inklusive USA, Australien, Storbritannien och Frankrike. Nu i veckan kommer uppgifter om liknande beslut i Tyskland och Italien.

Diskussionen kring Huaweis vara eller inte vara är särskilt intensiv i Tyskland. Förbundskansler Angela Merkel har länge argumenterat emot att förbjuda Huawei, vilket sannolikt hänger samman med handel och ekonomiskt samarbete. Tysklands exporterade i fjol mer varor till Kina än vad resterande EU-länder gjorde tillsammans.

Men som bland annat Financial Times i dag uppger i artikeln ”Germany crackdown set to exclude Huawei from 5G rollout”, så planerar Merkels kabinett att inom de närmaste veckorna anta en ny lag om IT-säkerhet.

Denna lag nämner förvisso inte Huawei vid namn, men innebär enligt talesmän för partier i Merkels koalitionsregering att det kinesiska företaget i princip stängs ute från det tyska 5G-nätet, rapporterar Financial Times:

“The German parliament requires the legal means to be able to exclude untrustworthy suppliers like Huawei from the 5G buildout, and this new law appears to do just that,” said Nils Schmid, foreign policy spokesman for the Social Democrats, a junior partner in Ms Merkel’s coalition government who has called for a tougher approach to Huawei.

The bill is not yet finalised and may still undergo technical changes. But it is already clear that it will make it almost impossible for Huawei to participate in Germany’s 5G programme.

Lagförslaget som förväntas antas de kommande veckorna skapar byråkratiska hinder för Huawei genom införandet av en tvåstegsprocess för telekomutrustning i de tyska näten. Förutom en undersökning av själva utrustningens kvalitet, ska även en politisk bedömning göras gällande tillverkarens ”tillförlitlighet”.

Enligt intervjuade politiker kommer ett företag med så tydliga kopplingar till den kinesiska staten aldrig att klara av en sådan politisk utvärdering. Lagförslaget förespråkar nämligen en utredning med information från den tyska säkerhetstjänsten som grund när tvivel angående tillverkaren uppstår. Och till skillnad från Merkel själv, så har den tyska säkerhetstjänsten länge uttryckt skepsis mot Huawei.

I veckan har USA:s utrikesminister Mike Pompeo under sin pågående Europaresa vidare fått garantier från den italienska regeringen om att Huawei ska stängas ute från telenätet där, skriver South China Morning Post i dag.

Under en presskonferens med sin italienska motsvarighet Luigi Di Maio, sade Pompeo att han under sina samtal med Italiens premiärminister Giuseppe Conte särskilt uppmanade honom att vaka över italienarnas integritet.

Enligt italiensk media sade utrikesminister Di Maio att Italien är ”väl medvetna” om den amerikanska oron, och garanterade att säkerheten kommer prioriteras när det italienska 5G-nätet rullas ut.

Han tillade även att Italien är ”fast förankrade” med USA och EU, genom gemensamma värderingar och intressen som ligger i linje med övriga NATO-länder.

Italien har förvisso inte heller infört något strikt förbud mot Huawei. Det har heller inte behövts, då landets dominerande teleoperatör Telecom Italia redan har offentliggjort sin avsikt att inte använda kinesisk utrustning i sitt 5G-nät. Garantin återupprepades i september, då företagets vd även underströk att Ericsson är dess främsta samarbetspartner.

Givetvis innebär bannlysningen av Huawei nya affärsmöjligheter för svenska Ericsson och finska Nokia. I somras rapporterades att Deutsche Telekom valde Ericsson för delar av sitt 5G-nät, och i veckan att Nokia utökar sin marknadsandel i Storbritannien som ett direkt resultat av att Huawei fasas ut från det brittiska telenätet.

Ändå har svenska myndigheter inga planer på att försvåra för Huawei att delta i utbyggnaden av det svenska 5G-nätet. Som jag skrev tidigare i somras så ser digitaliseringsminister Anders Ygeman ”inga problem” med Huawei, som redan nu samarbetar med Tele2 i utbyggnaden av 5G i Sverige.

Bild av @zhangkaiyv via Unsplash
Published on

Alla vägar bär till Peking: Fyra resvägar att ta till Kinas huvudstad

OBS: Texten publiceras i samarbete med Digital PH

Beijing, vars historia sträcker sig över tre tusen år, har sett sin beskärda del av resenärer. Den kinesiska huvudstaden är ett uråldrigt handelsnav i knutpunkten mellan Mongoliet och Fjärran Östern, och har genom historien varit ett resmål för såväl köpmän, turister som affärsresenärer.

Beijing har numera status som en s.k. ”megastad”, och det finns fortfarande mängder av olika sätt att ta sig dit på. Några av dem är uråldriga, andra supermoderna. Om du tänker besöka Beijing följer här ett par möjliga resvägar dit som kan visa sig vara minst lika minnesvärda som vistelsen där.


Höghastighetsjärnväg

Kinas järnvägssystem för höghastighetståg (HSR) är det längsta i världen, knyter samman landets största städer och möjliggör hastigheter på upp till 350 km/h. Dess moderna design och användningen av spjutspetsteknik har varit en av de drivande krafterna bakom den starka kinesiska ekonomin de senaste 15 åren, och om du befinner dig på resa genom Kina lär du upptäcka att tåg är ett av de bästa sätten att ta sig till huvudstaden på.

Höghastighetslinjen mellan Guangzhou och Beijing är en av världens längsta och sträcker sig nästan 2 300 km längs gränsen till Hong Kong och genom större delen av östra Kina, vilket låter dig uppleva nio timmar av stadsvyer såväl som naturlandskap. En andraklassbiljett ligger på ungefär 1 000 kinesiska yen (1 250 kr) och för den summan får du ett bekvämt säte som roterar 180 grader, så att du alltid kan sitta i tågets färdriktning om du föredrar det. Du kan givetvis alltid uppgradera till första klass om du vill unna dig lite extra – i priset ingår en kudde, ett fotstöd och ett bredare säte.

En annan populär linje förbinder Shanghai med Beijing. Du kan dock räkna med mer folk på den här linjen eftersom den knyter ihop landets två stora ekonomiska zoner. 180 miljoner passagerare under 2017 upplevde en av världens snabbaste tågresor, med en restid på strax under fyra timmar och 18 minuter mellan två städer som ligger 1 300 km ifrån varandra. Det har dessutom pratats om att förlänga Shanghais berömda Maglev-linje (magnetsvävbana) hela vägen till Beijing, så inom en snar framtid kan du finna dig själv svävande över Kina.

Transmongoliska järnvägen


Res bara med den transmongoliska järnvägen om du har oceaner av tid – och inte ens då är det säkert att det räcker. De som ändå väljer att färdas genom två av världens största länder belönas dock med en av de mest fantastiska reseupplevelserna som den här planeten kan uppbåda.

Resan till Beijing inleds vanligen i Moskva och slingrar sig därefter åt sydöst för en 130 timmar lång praktiskt taget oavbruten tågresa genom flera olika länder. Som du kanske anar saknar stora delar av resvägen såväl telefon- som internettäckning, så alla former av underhållning som kräver uppkoppling är det bara att glömma. Så det går varken att fördriva tiden med dina onlinevänner, spela internetspel eller genom att testa lyckan på ett mobilcasino. Istället får du plocka upp en tjock bok och läsa så mycket du orkar, eller ladda ned ett par sköna plattor och bara slumra dig genom de vidsträckta slätterna.

Resenärer på den här rutten beskriver den ofta som en ”upplevelse för livet”: en chans att uppleva Mongoliets stäpper, inklusive Gobiöknen, innan du passerar den kinesiska gränsen och anländer till det myllrande folklivet i Beijing.

En av avigsidorna är emellertid att organisera själva resan. Du är tvungen att köpa och planera resan i segment, så det kan vara svårt att matcha alla tider och undvika glapp. I vissa fall kan du behöva boka ett hotell för att undvika en övernattning i kylan på tågstationen. Men när det gäller magiska resor är det inte mycket som slår den transmongoliska järnvägen.


En transkontinental motorcykelresa

Det som är så bra med en transkontinental motorcykelresa är att du kan inleda den varsomhelst. Om du vill uppleva Europas många sevärdheter på vägen, erbjuder företag som Globebusters en 12-veckors expedition, som inleds och avslutas på Ace-kaféer i London respektive Beijing.

På den här resan stannar du i bland annat Istanbul – den berömda gränsen mellan Europa och Asien. Efter det fortsätter resan genom västra Asien med besök i Georgien, Armenien och Azerbajdzjan innan du korsar Kaspiska havet på en båt som tar dig till Turkmenistan. När du väl är där befinner du dig på den berömda Sidenvägen, en rutt som är kantad av uråldriga monument, inklusive det vackra Registan i Uzbekistan.

Resan avslutas med den svåraste delen. Det är en stigning upp på den vidsträckta tibetanska högplatån och Pamir Highway, med Mount Everest i bakgrunden, innan nedstigningen i östra Kina, förbi kinesiska muren och med Beijings stadssilhuett i horisonten.

Även om spänningen att resa med motorcykel för många är svårslagen, är det här förmodligen det dyraste sättet att nå Beijing på, med priser på hundratusentals kronor, i synnerhet om du vill påbörja resan från London. Det finns också kortare resvägar från Europa, men du blir naturligtvis tvungen att själv ta dig till startpunkten. Med det sagt är det ändå en resa som kommer att ge dig livslånga minnen!


Resa längs Sidenvägen

Det här är färdvägen som Marco Polo gjorde berömd för så länge sedan, men som fortfarande erbjuder en fascinerande resa genom Asien. Sidenvägen är ett nätverk av handelsvägar som kopplar samman 20 storstäder och var den ursprungliga bron mellan Europa och Asien, och den går fortfarande att resa längs för att nå Beijing.

Ett sådant exempel är en 12-dagars resa som låter dig uppleva flera sevärdheter i östra Kina, inklusive Huoyanshan (de flammande bergen), ruinstaden Jiaohe och den himmelska sjön Tianchi. Du kommer att kunna utforska sevärdheterna till fots eller med cykel, såväl som med bil och tåg, och själv se allting som gör den här delen av världen så attraktiv.

För de som vill göra resan längre passerar Sidenvägen även genom städer så olika som Baku i Azerbajdzjan och Naru i Japan. Så beroende på hur äventyrslysten du känner dig, kan du förvandla den här resan till en expedition som varar i flera veckor.

Oavsett så väntar Beijings berömda stadssilhuett på dig i slutet: en destination värd att resa i veckor för att få uppleva.

Detta är en av de mest använda bilderna som cirkulerar på sociala medier i syfte att ifrågasätta vinter-OS i Peking. Upphovsmannen har valt att vara anonym.
Published on

Största uppropet hittills emot vinter-OS i Peking 2022

Huruvida Peking tillåts arrangera vinter-OS år 2022, och vilka länder som i så fall bojkottar spelen, är en fråga jag kommer följa nära här på InBeijing. Det är nämligen en enorm symbolfråga, där Sverige i egenskap av framstående vintersportsnation dessutom har möjlighet att spela en viktig roll.

Debatten kring olympiska spelens vara eller icke vara i Peking är oundviklig, inte minst med tanke på att landets regim driver vad som allt oftare kallas koncentrationsläger för att genomföra vad som allt fler benämner som folkmord av etniska minoriteter i regionen Xinjiang.

I juli skrev jag här om hur bland annat flera amerikanska senatorer uppmanar idrottsmän och nationer till en bojkott av nästa vinter-OS. I dag kom ett gemensamt uppropp av över 160 organisationer, som istället riktar sig direkt till Internationella olympiska kommittén (IOK) med uppmaningen att upphäva beslutet att hålla spelen i Peking.

Reuters påpekar att uppropet från denna samling rättsorganisationer är ”den största koordinerade ansträngningen” efter månader av liknande uppmaningar från flera enskilda organisationer.

Initiativet kommer även i en tid då Peking får allt mer kritik för sin repressiva politik inte bara i Xinjiang, utan även i bland annat Tibet, inre Mongoliet och Hongkong. Reuters återger delar av uppropets innehåll:

“The IOC must recognise that the Olympic spirit and the reputation of the Olympic Games will suffer further damage if the worsening human rights crisis, across all areas under China’s control, is simply ignored,” said the letter, which was released on Tuesday.

The letter argues that the prestige of the Beijing 2008 Olympics emboldened the government to take further actions, including programmes targeting Xinjiang Uighurs and other ethnic policies.

Uppropet är undertecknat av grupper på fem olika kontinenter, av vilka flera har fokus på just utvecklingen i Hongkong eller situationen för Kinas etniska minoriteter. Föga överraskande har kinesiska myndigheter avfärdat uppropet som ett försök att ”politisera idrotten” som går emot den olympiska andan.

Även IOK har kommenterat uppropet efter att Reuters frågat om saken. Organisationen framhåller att man är ”neutral” vad gäller politiska frågor, och att man inte nödvändigtvis omfamnar det politiska systemet eller situationen för mänskliga rättigheter i ett land bara för att man bestämmer att OS ska hållas där.

Som jag skrev i juli, så är det högst osannolikt att IOK kommer flytta spelen från Peking. Den största anledningen till detta är att korruptionen inom IOK i det närmaste är lika allvarlig som i Kina.

En av anledningarna till att det är Kina och inte Norge som arrangerar olympiska spelen år 2022, var att norrmännen vägrade gå med på en lång kravlista som överlämnades innan IOK besökte landet. Här är några av kraven som jag återgav på InBeijing tidigare i sommar:

* They demand to meet the king prior to the opening ceremony. Afterwards, there shall be a cocktail reception. Drinks shall be paid for by the Royal Palace or the local organizing committee.

* Separate lanes should be created on all roads where IOC members will travel, which are not to be used by regular people or public transportation.

* A welcome greeting from the local Olympic boss and the hotel manager should be presented in IOC members’ rooms, along with fruit and cakes of the season. (Seasonal fruit in Oslo in February is a challenge …)

* The hotel bar at their hotel should extend its hours “extra late” and the minibars must stock Coke products.

* The IOC president shall be welcomed ceremoniously on the runway when he arrives.

* The IOC members should have separate entrances and exits to and from the airport.

* During the opening and closing ceremonies a fully stocked bar shall be available. During competition days, wine and beer will do at the stadium lounge.

Det handlar alltså om en korrupt organisation som gett spelen till en korrupt diktatur. Det finns föga hopp att IOK ska upphäva beslutet att hålla vinter-OS i Peking, även om flera regeringar skulle gå samma mot organisationen.

Hoppet är givetvis ännu mindre då det handlar om ett upprop från en samling rättsgrupper. Dock gör dessa organisationer en mycket bra sak för att få upp frågan på agendan.

Förhoppningsvis får det fler idrottare och politiker att börja fråga sig själva: bör nästa vinter-OS verkligen hållas i en expansiv diktatur som genom ett växande system av politiska fångläger gör sig skyldig till den största inlåsningen av etniska minoriteter i världen i dag?

Published on

Påven vägrar träffa USA:s utrikesminister, förväntas istället teckna avtal med Kina

USA:s utrikesminister Mike Pompeo befinner sig denna vecka på rundresa i Europa. Pompeo ska besöka Grekland, Italien och Kroatien där han ska träffa såväl premiärminister som utrikesminister i varje land.

En av anledningarna till resan är att motverka kinesiskt inflytande på kontinenten, särskilt som Kina investerar stort i framför allt Grekland och Italien.

Pompeo kommer även att besöka Vatikanstaten men har fått nobben av påve Franciskus som vägrar att träffa den amerikanska utrikesministern, skrev bland annat The Telegraph i artikel ”Pope ’refuses to meet Pompeo’ as US seeks to turn Vatican against controversial deal with Chinese state” i helgen.

The Guardian skrev i dag närmare om saken, och ger inte mycket för påvens egna förklaring om att oviljan till mötet beror på det stundande amerikanska presidentvalet:

Pope Francis has reportedly declined to meet Pompeo during his visit this week, citing the closeness of the US election. However, such a move is likely to be linked to Pompeo’s recent attacks on the Vatican’s perceived soft-pedalling on China’s human rights record as the two sides prepare to extend a historic agreement signed two years ago.

Snarare handlar påvens ovilja om meningsskiljaktigheter och relationen till Kina. Som The Guardian förklarar så ingick Vatikanen för två år sedan ett kontroversiellt avtal med den kinesiska regimen, som även kritiserades av många högt uppsatta katoliker.

Avtalets detaljer har förvisso inte offentliggjorts i sin helhet. Men det ger bland annat Vatikanen rätt att påverka framtida utnämningar av biskopar i Kina, i utbyte mot erkännandet av åtta biskopar som Kina redan utsett utans påvens godkännande.

Diskussionen om biskopar har resulterat i att tjänstemän från Kina och Vatikanen alldeles nyligen har träffats öppet för första gången på sju årtionden, då Vatikanstaten är den enda europeiska stat som inte har diplomatiska förbindelser med Kina utan istället erkänner Taiwan.

Avtalet som tecknades för snart två år sedan förväntas förlängas nästa månad. I förhandlingarna mellan de båda parterna – som pågår bakom stängda dörrar – bedöms Peking sätta stor press på Vatikanen att skrota den diplomatiska relationen med Taiwan.

Vatikanstaten har alltså fått skarp kritik för det nuvarande avtalet, vilket av många sågs som ett svek mot de katoliker som i skuggan av regimens förtryck utövar sin tro i underjordiska kyrkor runtom i Kina.

Kardinal Joseph Zen, tidigare ärkebiskop i Hongkong, har likställt uppgörelsen med att kasta flocken rakt in i vargarnas käftar, eftersom den innebär att Vatikanen de facto erkänner det kinesiska kommunistpartiets rätt att kontrollera katolicismen i Kina.

Liksom är fallet med islam, så har Xi Jinping personligen insisterat på att kristendomen i Kina måste ”kinesifieras”, vilket har inneburit att förföljelsen av kristna i Kina de senaste åren trappats upp till höjder som inte setts sedan kulturrevolutionens dagar.

För ett knappt år sedan skrev jag närmare om detta i Axess i en lång artikel med rubriken ”Partiet mot Bibeln”. Där framgick hur kyrkor förstörs, kristna fängslas, bibeln skrivs om, samt hur porträtt och monument av Jesus ersatts med dito av Xi Jinping och kommunistpartiet.

Det är alltså mot denna bakgrund som påve Franciskus väljer att hoppa i säng med den kinesiska regimen och samtidigt vägra träffa USA:s utrikesminister. Det är oklart vad Vatikanen tjänar på att närma sig Kinas kommunistparti.

Vatikanska tjänstemän har framhållit dialog och bilateral kommunikation som något mycket viktigt. Men om man tror sig kunna påverka hur katolikerna i Kina behandlas, är risken för besvikelse uppenbar.

Från Pekings håll finns dock allt att vinna. Förutom att de regimtrogna biskoparna som tidigare utsätts nu fått Vatikanens välsignelse, så har påve Franciskus under de senaste åren ignorerat de övergrepp mot mänskliga rättigheter som begås av Kina, medan han gjort sig känd för att regelbundet uppmärksamma förtryckta folkgrupper och minoriteter i övriga delar av världen.

Det är i denna kontext som Mike Pompeo blir särskilt besvärlig för påven. Han är nämligen inte blyg att peka ut den dubbelmoral som Vatikanen nu ägnar sig åt, särskilt i en historisk kontext. The Guardian skriver:

In an article in First Things, a US conservative Catholic magazine, Pompeo wrote: “The Holy See has a unique capacity and duty to focus the world’s attention on human rights violations, especially those perpetrated by totalitarian regimes like Beijing’s. In the late 20th century, the church’s power of moral witness helped inspire those who liberated central and eastern Europe from communism, and those who challenged autocratic and authoritarian regimes in Latin America and East Asia.

“That same power of moral witness should be deployed today with respect to the Chinese Communist party … What the church teaches the world about religious freedom and solidarity should now be forcefully and persistently conveyed by the Vatican in the face of the Chinese Communist party’s relentless efforts to bend all religious communities to the will of the party and its totalitarian program.”

Pompeo har också tagit till Twitter för att uttrycka missnöjet med Vatikanen och Pekings närmare relationer i en tid då det religiösa förtrycket i Kina når nya höjder.

Mike Pompeo får istället nöja sig med att träffa kardinal Pietro Parolin och ärkebiskop Paul Gallagher, som båda sköter Vatikanens utrikesdiplomati.

Antalet kristna i Kina uppskattas vanligtvis till omkring 100 miljoner, varav antalet katoliker tros vara drygt tio miljoner. Redan 1957 etablerade kommunistpartiet Chinese Patriotic Catholic Association, som avfärdar Vatikanens auktoritet och istället utser biskopar på egen hand.

Detta har, föga förvånande, fått många kinesiska katoliker att utöva sin tro i olika slags underjordiska sammanhang där de också utsatts för förföljelse. I och med det avtal som nästa månad förväntas förlängas med Kina, så fortsätter Vatikanen i praktiken att skänka legitimitet till den katolska organisation som regimen styr över.

För mer ingående analyser av situationen rekommenderas följande artiklar i Foreign Policy:

”China Is Already Breaking Its Vatican Deal” (17 sep)
”Pope Francis’s Silence on Xinjiang Speaks Volumes” (29 juli)

Skärmdump från ASPI:s rapport "Cultural erasure", som visar antalet förstörda moskéer i regionen Xinjiang
Published on

Tuffaste tiden sedan Mao Zedongs dagar för Kinas etniska minoriteter

Kinesiska myndigheter framhåller ofta hur man gör landets etniska minoriteter lyckliga genom en kombination av ekonomisk utveckling och respekt för deras kulturella identitet. En rad händelser och rapporter den senaste tiden visar dock på en otäckt stor diskrepans mellan retorik och verklighet.

Det är oftast det skoningslösa förtrycket mot muslimska folkgrupper i regionen Xinjiang som uppmärksammas när detta ämne kommer tal. Nu kommer dock liknande uppgifter även från Tibet och inre Mongoliet.

Nu i veckan rapporterade Reuters om hur etniska tibetaner tvingas bort från sin mark på landsbygden och förs till nybyggda militärlika träningsfaciliteter där de omskolas till fabriksarbetare. Programmet liknar det som sedan tidigare redan implementerats i Xinjiang, och resulterat i att tiotusentals etniska muslimer mot sin vilja skickats att arbeta i andra delar av Kina.

Informationen är baserad på hundratals artiklar i statliga medier, officiella dokument från lokala myndigheter i Tibet samt fabrikers förfrågningar av arbetskraft från regionen. Reuters har tagit del av dokumenten, som forskaren Adrian Zenz spelat en avgörande roll i att sammanställa.

Liksom är fallet i Xinjiang, så har centrala myndigheter i Peking satt kvoter för hur många arbetare som ska förflyttas från Tibet till andra delar av Kina. Enligt uppgifter från lokala myndigheters hemsidor, tog över en halv miljon personer del i detta program under de första sju månaderna 2020, vilket motsvarar 15 procent av regionens totala befolkning.

Av dessa har närmare 50 000 etniska tibetaner skickats till arbeten inom regionen, och ytterligare flera tusen i andra delar av Kina. Många tvingas ta underbetalda arbeten inom textiltillverkning, jordbruk och byggsektorn.

Adrian Zenz säger till Reuters att initiativet verkar vara modellerat på tidigare program i Xinjiang, och utgör den allvarligaste attacken på tibetanska seder och bruk sedan Mao Zedongs dagar:

“This is now, in my opinion, the strongest, most clear and targeted attack on traditional Tibetan livelihoods that we have seen almost since the Cultural Revolution” of 1966 to 1976, said Adrian Zenz, an independent Tibet and Xinjiang researcher, who compiled the core findings about the program. These are detailed in a report released this week by the Jamestown Foundation, a Washington, D.C.-based institute that focuses on policy issues of strategic importance to the U.S. “It’s a coercive lifestyle change from nomadism and farming to wage labor.”

Och vad gäller Xinjiang, så fortsätter obehagliga uppgifter att till synes utan slut komma från regionen. I veckan lanserades hemsidan ”Xinjiang Data Project”, där ett par års granskande av satellitbilder bland annat har resulterat i att 380 olika faciliteter för godtycklig frihetsberövning av etniska minoriteter identifierats och märkts ut.

I The Guardian skriver Nathan Ruser närmare fynden, som kommer från tankesmedjan Australian Strategic Policy Institute (ASPI). Ruser är en av ASPI:s forskare som varit involverade i kartläggningen, och menar att omkring 10 procent av regionens muslimer tagits till dessa läger.

Vidare finns också ett mörkertal, eftersom ASPI sannolikt inte lyckats identifiera alla regionens politiska fångläger. Ruser understryker att tvärtom mot vad myndigheterna påstås, så är lägersystemet de facto fortfarande under utbyggnad:

The reality on the ground in Xinjiang differs dramatically from claims by the region’s government. Xinjiang’s governor, Shohrat Zakir, in December last year said that “all the trainees … have completed their studies”, and “returned to society”. This is directly contradicted by the satellite evidence. Dozens of camps have been significantly expanded in the months leading up to, and since, Zakir’s assertion. At the time of writing, more than a dozen detention facilities remain under construction.

I artikeln ”Thousands of Xinjiang mosques destroyed or damaged, report finds”, uppmärksammar The Guardian även hur en stor del av regionens moskéer och religiösa monument på senare tid jämnats med marken. Det har lett till att antalet moskéer i Xinjiang nu är färre än någonsin sedan kulturevolutionens dagar.

ASPI har nämligen sammanställt en särskild rapport om just förstörelsen av religiösa monument, även den baserad på noggrann undersökning av satellitfoton. Där framgår bland annat att cirka 30 procent av regionens moskéer har rivits sedan 2017, och ytterligare 30 procent skadats eller omvandlats på något vis, exempelvis genom borttagandet av kupoler eller minareter.

Vid sidan av detta har motsättningar också uppstått i den tidigare relativt harmoniska regionen inre Mongoliet. Som jag uppmärksammade här på InBeijing tidigare denna månad, så tog sammandrabbningar mellan etniska mongoler och myndigheterna vid sedan det med kort varsel inför skolstarten meddelats att undervisningen på mongoliska ska minska eller försvinna i vissa skolor.

Och som jag senare uppmärksammat i InBeijings nyhetsbrev, så har hundratals invånare arresterats sedan dess, och ytterligare tusentals på olika vis frihetsberövats av polis som nu håller deras rörelser och kommunikation under strikt övervakning.

Utvecklingen i inre Mongoliet ger verkligen vid handen en ny våg av förtryck mot etniska minoriteters kultur och livsstil. Som Los Angeles Times noterar i artikel ”Threats of arrest, job loss and surveillance. China targets its ‘model minority’”, så har regionen fram tills nu under lång tid präglats av en relativ harmoni mellan etniska minoriteter och myndigheter.

En illavarslande hint om regimens syfte med denna politik gavs i veckan i statliga Global Times i form av en artikel med rubriken ”One language to unite all ethnic groups”.

Published on

Därför bör Kinas nya klimatmål betvivlas

I veckan har Kinas president Xi Jinping skapat rubriker genom att i sitt tal inför FN utfärda nya löften gällande klimatet. Enligt Xi ska Kina nå toppen av koldioxidutsläpp innan år 2030, och vara klimatneutralt senast år 2060.

Detta är värt att uppmärksamma då det är de första konkreta målsättningarna som Kina lägger fram i frågan. I Parisavtalet lovade man att börja minska utsläppen ”kring år 2030”, men nämnde inget särskilt år vad gäller klimatneutralitet, alltså att släppa ut lika mycket eller mindre växthusgaser som man absorberar.

Det är en mycket viktig och ambitiös målsättning, som dessutom är helt nödvändig för att kunna snudda vid de globala klimatmålen och på vis undvika de värsta katastroferna som nuvarande klimatmodeller varnar för.

Det är därför också väldigt olyckligt att den ambitiösa målsättningen med största sannolikhet inte kommer att uppnås.

Låt mig först påpeka något som egentligen inte borde vara särskilt kontroversiellt. Nämligen att diktaturer – och i synnerhet kommunistiska diktaturer – historiskt sett har för vana att säga vad såväl den egna befolkningen som omvärlden vill höra.

Framför allt så har diktaturer för vana att avge löften om en lysande framtid, som sedan dock väldigt sällan materialiseras.

Exempelvis har Xi Jinping bara de senaste åren lovat att erbjuda utländska aktörer tillgång till den kinesiska marknaden, upphöra med militariseringen av Sydkinesiska havet, respektera etniska minoriteters kultur och garantera Hongkongs självstyre.

Inget av dessa löften har infriats, och det är finns få anledningar att tro att diskrepansen mellan retorik och verklighet skulle se annorlunda ut när det kommer till klimatet. Snarare tvärtom.

För trots att Kina fortfarande stannat i Parisavtalet, som trädde i kraft 2016, så offentliggjorde man samma år planer på att öka kapaciteten i landets kolkraft med 19 procent. Denna prioritering fick till följd att Kinas utsläpp av växthusgaser de senaste åren ökat enligt följande:

* 2017: 1,4 procent
* 2018: 2,3 procent
* 2019: 2,6 procent

Det är alltså en stegrande ökning vi ser vad gäller Kinas utsläpp. Och det är sannolikt att samma trend kommer fortsätta i många år till. För som jag skrev här på InBeijing förra månaden, så bygger Kina just nu fler kolkraftverk än resten av hela världen tillsammans.

Min text utgick från en rapport av Global Energy Monitor, en NGO baserad i San Francisco, i samarbete med Centre for Research on Energy and Clean Air med säte i Helsingfors.

Rapportstatistiken gav vid handen att Kina under första halvåret 2020 färdigställde 11,4 gigawatt ny kolkraft, vilket var 62 procent av alla nya kolkraftverk globalt.

Dessutom påbörjade Kina under samma period byggnationen av kolkraftverk med en kapacitet på 12,8 gigawatt, eller 86 procent av den globala mängden. Man gav vidare grönt ljus till ytterligare 53,2 gigawatt, vilket motsvarar 90 procent av all kolkraft som godkändes för konstruktion.

Enligt rapporten har Kina därmed i dag över 250 gigawatt ny kolkraft som redan är under konstruktion eller som snart ska börja byggas. Detta är mer än dagens totala kapacitet i USA (246,2 gigawatt) eller Indien (229 gigawatt).

Det är värt att notera hur utsläppen under samma period minskar betydligt på andra håll i världen. Donald Trumps retorik till trots, så minskade USA:s utsläpp av växthusgaser i fjol med två procent, och är nu de lägsta på 25 år.

I EU minskade utsläppen i fjol med över fyra procent. Europakommissionens ordförande Ursula von der Leyen meddelade vidare förra veckan att EU skruvar upp sina klimatmål genom att sikta på en utsläppsminskning på 55 procent fram till år 2030, snarare än de 40 procent man förband sig till när Parisavtalet tecknades.

Enligt von der Leyen utgör COVID-19 en ny möjlighet att ställa om ännu snabbare vad gäller utsläppen av växthusgaser. I Kina fungerar det ironiskt nog närmast tvärtom.

Ofta har ju Kinas politiska system i form av en starkt toppstyrd enpartistat framhållits som en av anledningarna till att landet skulle kunna vidta snabba klimatåtgärder. Men samtidigt är ekonomisk tillväxt en av de grundläggande förutsättningarna för att bevara det politiska systemet, inklusive partiets maktmonopol.

Då Kinas ekonomi, som redan innan COVID-19 växte långsammare än på 25 år, nu får sig ytterligare en törn i och med pandemin så måste åtgärder till för att garantera snabb tillväxt. En sådan skapas inte med hjälp av grön energi, utan av nyinvesteringar i kol, stål och andra energiintensiva sektorer.

Detta kan bland annat ses av att kapaciteten för de nya kolkraftverk som Kina godkände under årets sex första månader var större än de föregående två åren tillsammans.

Det kan också ses av att Kinas investeringar i förnyelsebar energi minskade med 8 procent i fjol, medan samma utgiftspost i USA ökade med 28 procent.

Att Xi Jinping i sitt tal i FN i veckan inte gav några som helst detaljer om hur klimatneutraliteten till år 2060 ska uppnås, beror sannolikt på denna bleka statistik. Samtidigt är Xi givetvis väl medveten om att det är precis denna målsättning som omvärlden vill höra, särskilt då Kina just nu tampas med USA om omvärldens gunst, då de diplomatiska relationerna mellan världens två mäktigaste länder är sämre än på flera årtionden.

En annan rapport från Global Energy Monitor visade vid årsskiftet hur kapaciteten för kolkraft i alla världens länder undantaget Kina hade minskat med 8 gigawatt under de senaste 18 månaderna. Under samma period ökade dock Kina sin kapacitet med 42,9 gigawatt, “trots löften om att begränsa användningen av kol”.

Det är alltså ingen överdrift att påstå att det är utvecklingen i Kina som är avgörande för huruvida de globala klimatmålen kan uppnås. Därför är det frestande att köpa Xi Jinpings nya klimatlöften rakt av. Det är också enklast så, eftersom det finns få möjligheter för omvärlden att kontrollera framsteg eller implementering.

Men givetvis är det också potentiellt mycket ödesdigert. Att redan nu stämma upp i hyllningskörer till Xi Jinping, riskerar istället resultera i minskade påtryckningar för att Kina ska vidta åtgärder för att minska utsläppen på riktigt.

En nyckelindikator är utan tvekan Kinas nästa ekonomiska femårsplan, som sträcker sig mellan åren 2021-2025. Kommer investeringarna i förnyelsebar energi där fortsätta minska, samtidigt som mer resurser satsas på att ytterligare expandera kolsektorn och tunga industrier i syfte att åstadkomma omedelbar tillväxt?

Då Kina i skrivande stund bygger fler kolkraftverk än resten av världen tillsamman så är i alla fall en sak säker: Se på vad som egentligen görs i Kina, snarare än att blott lyssna på regimens vackra ord.

Published on

Japans nya premiärminister bygger allianser genom telefonsamtal

Förra veckan tog Suga Yoshihide över som premiärminister efter Abe Shinzo, sedan denne tvingats avgå på grund av sjukdom. Byråkraterna i det konservativa och konsensusbaserade Japan är i allmänhet inte särskilt välkända i omvärlden. Suga är inget undantag.

De uppgifter som de senaste veckorna återupprepats i internationella medier om Suga är hans höga arbetsmoral, det faktum att han utan politisk familjebakgrund arbetat sig upp från en spartansk tillvaro i den nordligt belägna prefekturen Akita, samt att han trots sin ålder på 71 år gör 100 situps morgon och kväll.

Viktigare för att bedöma Sugas politiska ambitioner är att han under hela Abe Shinzos åtta år långa presidentskap var Abes högra hand, i egenskap av kabinettens chefssekreterare. Suga var bland annat en av de främsta förespråkarna för ”Abeonomics”, det vill säga presidentens aktiva penningpolitik i syfte att komma tillrätta med Japans stagnerande ekonomi.

Suga verkar även fortsätta och eventuellt även trappa upp den alltmer aktiva utrikespolitiska roll som Japan antog under Abe Shinzo. Detta är särskilt viktigt i en tid då Kina just har ersatt Nordkorea som de japanska myndigheternas uttalade främsta säkerhetshot.

Suga har inte legat på latsidan vad gäller att fortsätta eller intensifiera byggandet av de allianser mot Kina, som påbörjades främst under Abe Shinzos sista tid vid makten.

I helgen började Suga med att ringa till Australiens premiärminister Scott Morrison, och sedan till USA:s president Donald Trump. Enligt uppgift ska Trump ha föreslagit att alliansen mellan de båda länderna ytterligare ska utvecklas, samtidigt som Suga sade att denna allians är fundamental för regionens säkerhet.

USA och Australien ingår båda – tillsammans med Japan och Indien – i den nybildade försvarsalliansen ”Quad”, som i en illa dold pik mot Kina syftar till att bevara stabiliteten i Stilla havs-området och höll sitt första möte i New York för ganska precis ett år sedan.

Enligt Japan Times ska Quad-alliansens andra möte hållas i Tokyo i början av nästa månad. Utrikesministrarna från de fyra länderna ska då inte bara ha möten med varandra, utan även träffa Suga Yoshihide, vilket alltså innebär direkta samtal mellan Japans nya premiärminister och USA:s utrikesminister Mike Pompeo.

Men Suga har också visat sig vara redo att gå ett steg längre än Abe. I helgen lät han nämligen Taiwans president Tsai Ing-wen veta att han önskade ett telefonsamtal mellan de två, vilket i så fall vore första gången sedan 1972 som de båda ländernas ledare talar direkt med varandra.

Detta meddelande framfördes i sin tur direkt av Japans tidigare premiärminister Mori Yoshiro, när denne var besökte Taiwan för att delta vid den framlidne statschefen Lee Teng-huis begravning som hölls i lördags.

Ett sådant samtal skulle väcka stor ilska i Peking, och samtidigt innebära ett rejält avsteg från Tokyos tidigare ambition att balansera ekonomiska intressen och säkerhetsfrågor med Peking.

Lokala medier rapporterade dock senare under helgen att Tsai Ing-wen inte har några planer på att prata i telefon med Suga Yoshihide, vilket kan ses som ytterligare ett tecken på Tsais måttfullhet när det gäller att undvika onödiga provokationer mot Kina. Tsai var dock samtidigt noga med att påpeka hur samarbetet mellan Taiwan och Japan fortsätter som vanligt.

Suga har under veckan också passat på att tala med Europarådets ordförande Charles Michel på telefon, vilket också kan ses i ljuset av EU:s alltmer ansträngda relationer med Kina.

Kommer vi nu få se ett Japan som blir alltmer aktivt på den utrikespolitiska arenan? Det verkar mycket sannolikt, och dessutom viktigt för dem framtida utvecklingen i regionen.

Trots sin låga profil de senaste årtiondena så är Japan världens tredje största ekonomi, med en mycket kompetent och välutrustad militär som dessutom under Abe Shinzo fått mer tillstånd och möjligheter att hålla övningar och ha närvaro längre bort från Japan än tidigare.

Som nyligen har påpekats av bland annat den svenska skribenten Bertil Lintner, så kan Japans agerande spela en avgörande roll i exempelvis en militär konflikt mellan Kina och USA över Taiwan.

Enligt japanska medier som kommer Suga ringa till Kinas president Xi Jinping först på fredag. Samtalet sägs på förhand vara ämnat att stärka banden mellan länderna, samt diskutera ett eventuellt besök av Xi till Japan, som skulle ha ägt rum i år men sköts upp på grund av COVID-19 och den kraftigt försämrade relationen mellan Tokyo och Peking.

Published on

Rapport: Svenskt företag effektiviserar Kinas övervakningsstat

Under gårdagen släppte Amnesty International en ny rapport vid namn ”Out of Control: Failing EU Laws for Digital Surveillance Export”. Där framhålls hur europeiska företag som säljer teknik för digital övervakning till Kinas säkerhetsbyråer riskerar förvärra de övergrepp mot mänskliga rättigheter som sker i landet.

Rapporten utreder tre stycken exempel på sådana företag. Ett franskt, ett holländskt och så Axis Communications från Lund som är marknadsledande vad gäller övervakningskameror och tillika uppfinnare av IP-kameran.

I rapportsammanfattningen noterar Amnesty International hur Axis på sin hemsida ståtar med sin inblandning i att expandera Kinas övervakningsstat. I dokument från 2012 till 2019 har kinesiska interna dokument relaterade till övervakning listat Axis som ett särskilt rekommenderat märke.

Exempelvis har Axis byggt ut antalet övervakningskameror i den sydkinesiska staden Guilin, från 8 000 till 30 000 kameror. Nätverket som övervakar stadens fem miljoner invånare består av kameror vilka kan se upp till 400 meter i 360 grader, och alltså kan följa sitt objekt i alla nödvändiga riktningar och vinklar.

Själva rapporten innehåller sedan närmare tre sidor med information om Axis verksamhet i Kina, baserade på dokument som visar hur företaget kammat hem kontrakt från de lokala säkerhetsbyråernas i bland annat Shanghai, Lingchuan och Jingjiang för att förbättra övervakningssystemen på respektive plats.

Amnestys rapport kommenterar Axis verksamhet i Kina på följande vis:

Axis Communications traded with Chinese Public Security Bureaus on multiple occasions. Its sales had a direct impact on the surveillance projects Skynet, Sharp Eyes, and the ’3.20’ anti-crime campaign. These projects amount to mass surveillance because of their widespread and indiscriminate application and a lack of adequate human rights safeguards in the Chinese legal system. In a system without safeguards, data collected through surveillance cameras is analysed without there being a reasonable suspicion against passers-by, or individuals having an option to consent or ‘opt out’ from the surveillance. Exports of surveillance equipment, like the cameras, to Chinese Public Security Bureaus for indiscriminate mass surveillance as an end-use pose a significant risk to human rights.

Amnesty har också konfronterat Axis med uppgifterna i rapporten, och fick till en början som svar att företaget vid tidpunkten för försäljning inte kände till att dess produkter skulle användas till storskalig övervakning.

När Amnesty påpekade att Axis måste ha känt till detta med anledning av att samarbetet med kinesiska säkerhetsbyråer listas på bolaget hemsida, fortsatte Axis på samma linje genom att mena att man inte hade information eller indikationer på att utrustningen skulle användas på ett vis som innebar risk för mänskliga rättigheter.

I Amnestys rapport framgår samtidigt att företaget har en praxis vid stora ordrar, som ska säkerställa att produkterna används i enighet med Axis så kallade intentioner. Denna praxis verkar dock inte betyda särskilt mycket i jämförelse med den kinesiska marknadspotentialen.

Axis uppger nämligen att man följer tillgänglig lagstiftning genom att hänvisa till bland annat exportkontroller och FN-sanktioner. Men, som Amnesty mycket riktigt påpekar, så är det en sak att följa dessa riktlinjer, och en helt annan att själv verka proaktivt för att förhindra att ens utrustning används på oönskat vis.

Men då Axis utreder sina kunder, så förlitar man sig främst på information från kunderna själva snarare än egna eller ens oberoende undersökningar:

Secondly, when it comes to the screening of costumers and end-users, we learn that Axis Communications heavily relies on the information that they receive from their customers. The company was unable to demonstrate what other methods the company used to investigate the impact of their business operations and the potential human rights impact of business partners in the supply chain.

Man gömmer sig redan bakom faktumet att man ”förmedlar sin intentioner” om hur utrustningen bör användas i samband med att man levererar produkterna.

Amnesty publicerar sin 47 sidor rapport med anledning av ett möte som Europaparlamentet och EU:s medlemsstater i dag håller i Bryssel, där det ska bestämmas huruvida det rådande och enligt organisationen slappa regelverket vad gäller export av produkter för övervakning ska stärkas.

Detta är inte första gången som Axis affärer med den kinesiska regimens uppmärksammas. Svenska Dagbladet skrev redan 2010 om hur företagets kameror övervakar Himmelska fridens torg, i vars omgivningar en massaker ägde rum bara två årtionden tidigare.

Jag har även nämnt Axis verksamhet i mina böcker och i tidigare artiklar för svenska medier, samt bland annat här och här på InBeijing.

För ett drygt årtionde sedan kunde Axis komma undan med standardförsvar som att man inte tar ansvar för hur kunderna använder utrustningen, samt ifrågasättande om huruvida det är särskilt mycket värre att sälja denna slags produkter till Kina än andra länder.

Men med tanke på den politiska utvecklingen i Kina – i synnerhet då dystopiska övervakningssystem nu används för att organisera politiska fångläger för etniska och religiösa minoriteter – är det märkligt att Axis del i dessa fruktansvärda övergrepp inte ifrågasätts oftare i dag.

Det handlar faktiskt om ett svenskt företag som i över ett årtionde levererat övervakningsutrustning till en regim som i skrivande stund gör sig skyldig till folkmord.

Published on

Inflytelserik partimedlem får 18 års fängelse för kritik av Xi Jinping

I dag meddelades av Ren Zhiqiang, tidigare fastighetsmogul och mångmiljardär, dömts till 18 års fängelse för korruption. Ren, som länge varit medlem i kommunistpartiet, försvann i mars i år efter att ha skrivit en text som kritiserade Kinas hantering av COVID-19 och refererade till president Xi Jinping som en ”makthungrig clown”.

Trots att texten först endast postades i privata grupper så spreds den på sociala medier. Fallet fick stor uppmärksamhet eftersom Ren kommer från en familj med respektabel politisk bakgrund, då hans far tidigare tjänat som viceminister.

I egenskap av så kallad ”partiadel”, så har Ren Zhiqiang tidigare kommit undan med kritik som sannolikt skulle ha betytt problem för aktivister eller vanliga dödliga medborgare. Den frispråkige Ren har tidigare flera gånger levererat särskild hård kritik mot Kinas statliga medier.

I början av 2016 stängdes Ren Zhiqiangs konto med 37 miljoner följare på mikrobloggen Sina Weibo ner, efter att han kritiserat Xi Jinpings uppmaningar till tv-nätverket CCTV och andra statliga medier att följa partiets linje. ”Slösa inte med skattebetalarnas pengar”, uppmanade Ren och frågade sig sedan när folkets myndigheter förvandlats till kommunistpartiets myndigheter.

Episoden från 2016 ledde vidare till ett års skyddstillsyn av Ren Zhiqiang inom partiet. Men den upptrappade kritik han levererade tidigare i år, tillsammans med Xi Jinpings allt mindre tolerans för meningsmotståndare, har nu alltså gjort att Ren uteslutits ur partiet och dömts till 18 års fängelse.

I sin långa text i mars i år uttryckte Ren även förhoppningar om att kommunistpartiet skulle vakna upp från sin ignorans och avsätta de ledare som håller tillbaka partiet, just som man med “de fyras gäng” i kulturrevolutionens slutskede 1976.

Hela texten finns sparad i webbarkiv på såväl kinesiska som engelsk översättning från exempelvis Credible Target. Se ett kortare utdrag nedan:

Our traditional understanding of imperial power is that the country is under the supreme ruler and officials live for the emperor; we’re all in the same boat, our fates are bound together. If there’s no emperor, there’s no country, and there’ll certainly be no positions or power for all his officials. So, it can only be ‘live and die together in the same boat’; the first priority is to protect the boat, protect the emperor – that’s the only way to keep the officials and the people safe.

In a modern country, where the people are in charge, it’s not that everyone is in the same boat, and it’s certainly not that the governing party and the governing party’s leader are tied together with the same fate. In a democratic system, then the democratic institutions can chose who serves as the ship’s captain, and one can recall or replace the captain. At the same time, not only can you swap out the captain, you can also dismiss the chief officer and some of the crew too.

Even in contemporary China, it’s the same, while there doesn’t inevitably have to be one senior leader, and there inevitably doesn’t have to be a ruling party, but it’s impossible not to have protection for the people’s rights and interests.

In this epidemic, you can see reality, the Party is protecting the Party’s interests, officialdom is protecting its interests, the supreme ruler is only protecting his core position and interests. It’s precisely this kind of system which only heeds the destiny of the emperor, it never cares about the people’s situation. When the epidemic had already broken out, no one dared to tell the people without the authorization of the supreme ruler. Not daring to publicize the facts, on the contrary they used the arrest of a group of ‘rumor-mungers’ to restrict and prevent communication about the real situation, and in that way made sure the virus became uncontrollable.

Ren jämförde i sin text flera gånger Xi Jinping med Mao Zedong, och hänvisade till honom som en kejsare utan kläder som får hjälp av statliga medier att reparera de få trasor han har på sig.

Förutom 18 års fängelse för ”korruption” och ”mutbrott”, dömdes Ren Zhiqiang till drygt fyra miljoner kronor i böter. Enligt domstolen i Peking erkände sig Ren skyldig till alla brott och visade vilja att acceptera sitt straff.

Den hårda domen ses som en varning till andra partimedlemmar eller inflytelserika personer att kritisera Kinas politiska utveckling. Fallet är samtidigt bara ett av flera tecken på växande missnöje inom de egna leden mot Xi Jinpings allt större maktfullkomlighet.

Förra månaden skapade Cai Xia, tidigare lärare vid den centrala partiskolan i Peking, stora rubriker sedan hon öppet i intervjuer jämfört Xi Jinping med en maffiaboss och beskyllt honom för att ha ”tagit död på ett parti och ett land” samt gjort Kina till hela omvärldens fiende.

Cai Xia uteslöts från kommunistpartiet med befann sig vid tiden för denna kritik på säker mark i USA, och kommer sannolikt inte återvända till Kina. Cai menade vidare att allt fler personer inom systemet delar hennes synpunkter, men inte vågar uttrycka kritik på grund av rädsla för repressalier.

Det finns nämligen inga tecken på att den kommunistpartiet under Xi Jinping kommer bli mer lyhört inför kritik. I samband med detta publicerade Foreign Policy förra månaden en text med den talande rubriken ”Xi’s Latest Purge Reflects Climate of Fear”.

Där noterades att utrensningen av meningsmotståndare som tidigare ägt rum bland politiker, militär och statliga företag nu även har spridit sig till polis och rättsväsende. Resultatet blir ett politiskt system låst i en slags ideologisk paranoia, präglat av personkult och en samling ”ja-sägare” till beslutsfattare.

Ren Zhiqiangs öde kommer sannolikt att öka såväl motståndet som rädslan för Xi Jinping inom Kinas politiska kretsar, vilket ofta har visat sig vara en farlig kombination.

Published on

Ny dokumentärfilm om Taiwan och risken för kinesisk invasion

En av de allra vanligaste läsarfrågorna jag brukar få är huruvida Kina kommer invadera Taiwan och i så fall när. Detta särskilt eftersom den kinesiska militärens provokationer i form av intrång på taiwanesiskt luftrum och militärövningar i landets närhet har ökat betydligt bara sedan sommaren.

Bara denna helg har dussintals kinesiska stridflygplan redan tagit sig in i den taiwanesiska luftzonen för identifiering. Bland annat Taiwan News rapporterar om hur 18 plan tog sig över denna gränd under fredagen, och 19 under lördag morgon, vilket tvingade Taiwans flygvapen att återigen skicka upp egna stridsflygplan för att jaga iväg de kinesiska.

Och som jag skrev i förra veckans upplaga av InBeijing Premium nyhetsbrev, så genomförde Kinas militär nyligen stora övningar där man bland annat omringade en av de utliggande öar som är mycket svåra för Taiwans militär att försvara.

Ofta följer Kinas militära provokationer på handlingar som kinesiska myndigheter själva upplever som provocerande. Veckans kavalkad av stridsflygplan kommer exempelvis samtidigt som USA skickat en viceminister vid namn Keith Krach till Taiwan; Kach är den högst rankade amerikanska politikern att besöka Taiwan på över 40 år.

Men det är ändå ett otvetydigt mönster att de kinesiska militära provokationerna av detta slag blir såväl vanligare som mer omfattande. Eftersom det internationella samfundet knappt reagerade efter att Kina tog total kontroll över Hongkong, räknar man nog kallt med i Peking att en militär upptrappning kring Taiwan också kan ske relativt ostraffat.

Under gårdagen släppte Deutsche Welle den timslånga dokumentärfilmen ”Taiwan: Chinas Next Target?” som reder ut faran med denna militär upptrappning, samt reflekterar över tre stycken olika scenarior där Kina vidtar militära åtgärder mot Taiwan.

Deutsche Welle är ett av de utländska medieföretag som har allra störst närvaro på Taiwan. I slutet av 2018 bestämde man sig nämligen för att öppna sitt Asienkontor med fyra heltidsanställda i Taipei snarare än Hongkong eller det kinesiska fastlandet, på grund av den negativ utvecklingen för pressfriheten där.

Denna nya dokumentärfilm är alltså till stor del gjord på plats i Taipei, då byrån här innebär stor kunskap om och tillgång till Taiwan för det tyska medieföretaget. Se hela dokumentären nedan, eller på Youtube via denna länk:

Filmen ger först en kort bakgrund till Taiwans nuvarande situation samt varför Kina vill ta över landet, och fortsätter sedan med fokus på hotbilden och tre olika scenarior av kinesisk militär aktion mot Taiwan.

Kort sagt så ger dokumentären alltså en helhetsbild kring den så kallade ”Taiwan-frågan”, i synnerhet med hjälp av en hel rad intressanta intervjuer som bland annat innefattar Taiwans utrikesminister Joseph Wu.

Published on

H&M avslutar samarbete med garnleverantör i Xinjiang på grund av tvångsarbete

Kina är världens största bomullsproducent, och över 90 procent av landets bomull kommer från Xinjiang. I denna region har den systematiska förföljelsen av etniska och religiösa minoriteter trappats upp på senare år, med politiska fångläger och tvångsarbete som följd.

Redan i juni 2019 skrev jag en artikel för SIDA:s tidning Omvärlden med rubriken ”Din tröja kan vara tillverkad av kinesiska tvångsarbetare – H&M pekas ut”. Detta med anledning av kartläggning i Wall Street Journal, där det framkom att företaget använder sig av bomullsprodukter från Xinjiang.

I mars i år uppmärksammade jag här på InBeijing även en rapport från tankesmedjan Australian Strategic Policy Institute (ASPI), där 83 internationella företag vars produkter tillverkas av före detta lägerfångar från Xinjiang listades. Två svenska företag fanns på listan; Electrolux och H&M.

Rapporten från ASPI med rubriken ”Uyghurs for sale” gav vid handen att över 80 000 tvångsarbetare slussats ut från de politiska fånglägren i Xinjiang till andra delar av Kina. Detta genom ett system som påminner om slavhandel, då regionens etniska minoriteter delas ut till fabriker i olika provinser av en sorts arbetsförmedlare som får betalt i provision.

Storföretag som Adidas och Esprit lovade redan våren 2019 att påbörja utredningar och vidta åtgärder i syfte att säkerställa så att ingen bomull från Xinjiang hamnar i deras produkter. H&M sade dock vid samma tidpunkt att man inte har några planer att byta leverantörer i regionen.

Pressekreterare Sara Hampus svarade 2019 på mina frågor bland annat genom att hänvisa nationella lagar. Man sade också att man inte direkt köper garn eller bomull från företaget Huafu Fashion, men att garn eventuellt kan nå H&M via underleverantörer.

Nu i veckan meddelade dock H&M att man avbryter allt samarbete med Huafu Fashion, alltså samma företag som man 2019 sade till mig att man inte samarbetade med.

South China Morning Post rapporterar:

Swedish clothing giant H&M said on Tuesday it was ending its relationship with a Chinese yarn producer over accusations of “forced labour” involving ethnic and religious minorities from China’s Xinjiang province.

The fashion retailer specified that it did not work with any garment factories in the region and that it would no longer source cotton from Xinjiang, which is China’s largest cotton growing area.

A report by think tank the Australian Strategic Policy Institute (ASPI), published in March, pointed to H&M as one of the beneficiaries of a forced labour transfer programme through their relationship with the dyed yarn producer Huafu’s factory in Anhui.

However, H&M said in a statement that it had never had a relationship with the factory in Anhui, nor Huafu’s operations in Xinjiang.

Artikeln hänvisar till rapporten från ASPI. H&M har alltså tydligen genomfört egna undersökningar, där man kommit fram till att garn från Huafu Fashion hamnar i företagets produkter via underleverantörer, som man nu kommer sluta köpa produkter av.

I texten uppger H&M mycket riktigt att man har ett ”indirekt affärssamarbete” med en fabrik i provinsen Zhejiang, som i sin tur samarbetar med Huafu Fashion. H&M uppger att man kommer fasa ut detta samarbete inom de närmaste tolv månaderna.

H&M:s beslut kommer i samband med att USA arbetar på ett strikt importförbud för bomull och tomater från Xinjiang, med anledning av just slavarbete och förtryck av områdets etniska minoriteter. Enligt Reuters kommer detta förbud offentliggöras senare denna vecka, några dagar försenat på grund administrativa orsaker.

Det är värt att ställa sig frågan om H&M hade avslutat samarbetet med Huafu Fashion om deras produkter inte skulle hotas av importförbud till den amerikanska marknaden.

Oavsett vilket så kan utvecklingen för de kinesiska bomulls- och garnföretagen som livnär sig på slavarbete ses som ett exempel på att sanktioner mot Kina visst kan vara effektiva.

För mer bakgrund i ämnet, läs sammanfattningen ”H&M köper bomull från arbetsläger i Xinjiang” här på InBeijing från maj 2019.

Bild från Barend Leyts, talesman för Europarådets ordförande, på Twitter.
Published on

Misslyckat toppmöte mellan Xi Jinping och EU:s högsta ledare

Bild från Barend Leyts, talesman för Europarådets ordförande, på Twitter.
I början av veckan hölls vad som på förhand annonserats ut som det viktigaste mötet mellan Kina och EU på många år. Vanligtvis är premiärminister Li Keqiang den kinesiska politiker som hanterar toppmötet med EU:s ledare, men i just detta möte skulle president Xi Jinping i egen hög person närvara.

Detta möte skulle egentligen ha skett innan sommaren, mellan Xi och ledare från samtliga 27 EU-länder samt unionens högsta representanter. Det blev sedan framflyttat på grund av COVID-19. Tidigare denna månad meddelades vidare att mötet skulle få 26 deltagare mindre. Angel Merkel var den enda europeiska statschef som medverkade, tillsammans med EU:s tre högsta chefer.

Att just Merkel deltog beror på att det är Tyskland som nu innehar det roterande ordförandeskapet i EU. Det är oklart varför övriga 26 länders ledare inte deltog. Men flera bedömare menar att en del av förklaringen är den kraftigt försämrade relationen mellan EU och Kina, vilken märktes inte minst när utrikesminister Wang Yi vid förra månadsskiftet besökte fem europeiska länder.

När detta möte först började planeras för nästan ett år sedan, var fokus på att ro i hamn ett nytt investeringsavtal mellan Kina och unionen. De båda sidorna har redan förhandlat om ett sådant avtal i närmare sju år.

Utan att gå in på allt för många detaljer, så handlar förhandlingarna främst om att EU vill ha samma tillträde för europeiska aktörer till den kinesiska marknaden som vice versa, samt se ett slut eller i alla fall en förändring av situationen med statlig subventionerade kinesiska bolag som konkurrerar på olika villkor med europeiska företag.

Avtalet är särskilt viktigt för Angel Merkels prestige och eftermäle, då Kina är Tysklands största handelspartner med en större export till Kina än alla unionens övriga länder tillsammans.

Således kom investeringsavtalet att stå i centrum trots att mötet hölls betydligt senare och med mycket färre deltagare än planerat. I centrum fanns även mänskliga rättigheter och politiska känsliga ämnen, vilket ytterligare visar på den nyvunna enighet bland unionens medlemsländer att konfrontera Kina på dessa områden, som framför allt märktes under Wang Yis ovannämnda Europaresa.

Inga framsteg verkar ha gjorts på någon av dessa punkter under mötet. Tvärtom så framstod snarare meningsskiljaktigheterna mellan de båda parterna som större än på mycket länge.

Vad gäller det tröga investeringsavtalet, så framhåller South China Morning Posts skarpa Europa-korrespondent Stuart Lau att Xi Jinping förvisso gick med på att öka importen av jordbruksimporter från EU.

Men detta är en relativt obetydlig sak i jämförelse med det viktiga marknadstillträde som Kina inte är villiga att ge europeiska aktörer:

But, in a press conference after the virtual meeting, European Commission President Ursula von der Leyen could hardly conceal her disappointment – mirroring the bloc’s harder stance towards China on a range of issues. “I want to caution that a lot – a lot – still remains to be done,” she said, citing market access and sustainability.

“With market access, it is not a question of meeting halfway, it is a question of rebalancing the asymmetry and a question of openness of our respective markets,” she said. “China has to convince us that it is worth having an investment agreement.”

EU har flera gånger uppgett att detta avtal bör tecknas innan årets slut, eftersom det redan dragit ut så pass mycket på tiden. Den viktigaste delen av avtalet är alltså att kinesiska myndigheter ska avskaffa en rad restriktioner för att liknande villkor ska gälla för europeiska företag eller andra investerare i Kina, som de kinesiska aktörerna har i Europa.

Trots de alltmer uppenbara svårigheterna med de långdragna förhandlingarna, så insisterade Angela Merkel envist efter mötet att ”den politiska viljan finns” på båda sidor för att få till ett investeringsavtal.

Men allt fler har börjat inse att så kanske inte är fallet. Varför skulle kinesiska myndigheter vilja ingå ett avtal som innebär slutet för de fördelar som Kina under lång tid åtnjutit gentemot Europa? Den tyska europaparlamentarikern Reinhard Bütikofer var en av de som under mötet satte ord på dessa farhågor:

Om det råder tvivel kring Kinas vilja att kompromissa gällande den ekonomiska relationen, så kunde bristen på kompromissvilja och självkritik vad gäller mänskliga rättigheter knappast bli tydligare.

Det verkar av allt att döma ha blivit riktigt dålig atmosfär på mötet då EU:s toppledare tog upp allt från Hongkong och Xinjiang till den fängslade svenska förläggaren Gui Minhai. Stuart Lau i South China Morning Post igen:

In a tense exchange, the three EU leaders at the summit drew Xi’s attention to China’s human rights issues one by one – from Hong Kong, Xinjiang, Tibet, bookseller Gui Minhai and Canadians Michael Kovrig and Michael Spavor, who have been in detention in China since December 2018
.
Xi hit back, saying “every country should first and foremost care about their own business”, according to Xinhua. “We believe the EU can properly resolve its own human rights problems. China does not accept ‘lectures’ on human rights and is opposed to double standards.”

Xi ska sedan ha radat upp vad han ansåg vara problem med mänskliga rättigheter inom EU. Enligt Wall Street Journal ska dessa ha inkluderat bland annat anti-semitism. EU:s ledare ska förvisso ha medgett att det finns problem även i Europa, men sade emot Xi genom att hävda att de övergrepp som pågår i Kina är ”systematiska”.

Till skillnad från vid många tidigare tillfällen så tog EU:s toppledare även upp denna kritik på den efterföljande presskonferensen. Så här sade exempelvis Europarådets ordförande Charles Michel efter mötet:

“The national security law for Hong Kong continues to raise grave concerns,” he said, repeating a similar point he made during his June summit with Xi. “We called on China to keep their promises to the people of Hong Kong and the international community.”

Michel said the EU “reiterated our concerns over China’s treatment of minorities in Xinjiang and Tibet, and the treatment of human rights defenders and journalists”. He asked Xi to arrange a “field visit” to Tibet for EU officials attending a Human Rights Dialogue in China later this year, while calling for access for independent observers to Xinjiang, where up to a million Uygur Muslims are reportedly incarcerated on anti-terrorism grounds.

Att EU:s allt tydligare fokus på mänskliga rättigheter skapade irritation under mötet bekräftades även från kinesiskt håll, med hjälp av rapportering från den statliga nyhetsbyrån Xinhua:

Huvudingrediensen i Xinhuas rapportering var alltså att Xi Jinping tydligt och tufft bemött anklagelser om Knas övergrepp mot mänskliga rättigheter. Vidare introducera Xi ett nytt koncept i relationen med EU vid namn ”4 insists”, det vill säga fyra stycken förutsättningar som Kina vill se i det fortsatta samarbetet mellan länderna.

Dessa fyra förutsättningar eller krav för Kinas fortsatta affärer med EU består av brett diplomatiskt språk som dock är utformat för att passa kinesiska myndigheters syften. Det handlar exempelvis om ”fredlig samexistens”, vilket innebär att EU ska omfamna tanken att Kinas politiska system alltid kommer vara annorlunda än Europas.

Jag kommer gå djupare på ”4 insists” och andra detaljer kring mötet i nästa nyhetsbrev till prenumeranter av InBeijing Premium.

Tills dess nöjer jag mig med att konstatera hur relationen mellan Kina och EU är sämre än på länge, då unionens länder verkar i viss utsträckning verkar ha talat ihop sig för att konfrontera Kina över frågor som tidigare varit för besvärliga att ta upp, men som nu är för allvarliga att blunda för.

Vidare är sammanflätningen av investeringsavtalet och mänskliga rättigheter värt att påpeka. Det har länge talats om att EU undvikit konfrontera Kina i hopp om att ro ett fördelaktigt avtal i hamn.

När det nu verkar som att ett sådant avtal inte kommer bli av, börjar unionens händer sakta frigöras och därmed kritiken mot den kinesiska regimens övergrepp intensifieras.

Published on

Ny information om Uppsala kommuns roll i ”Xinjiang Cultural Exhibition”

I helgen skrev drog artikeln ”Uppsala kommun anordnar ’kulturell utställning’ om Xinjiang med Kinas ambassadör” stor uppmärksamhet här på InBeijing. Förutom tusentals visningar och hundratals delningar, så har artikeln även gett upphov till hetsig diskussion och dementi från ordförande i stadens kommunstyrelse.

Uppmärksamheten härrör från att den kinesiska ambassaden hävdade att Uppsala kommun var medarrangör till evenemanget ”Xinjiang Cultural Exhibition”, där Kinas ambassadör höll ett lång tal om det fantastiska tillståndet i folkmordens och de politiska fånglägrens Xinjiang.

Uppsala kommun menade dock att så inte var fallet. I ett mail till InBeijing framhöll Erik Pelling (S), kommunstyrelsen ordförande i Uppsala, att kommunen inte hade något att göra med detta event.

Som bilderna på ambassadens hemsida visade, så var det kommunalrådet Stefan Hanna som hjälpte till arrangera evenemanget. Hanna var tidigare centerpartist, men har lämnat Centerpartiet efter att han valdes till kommunalråd och sitter nu kvar på sin post som politisk vilde.

Det är inte heller kommunens lokaler som har använts för ändamålet, utan konferenslokaler vid namn Eklundshof som Hanna hjälpt till med att boka. Pelling uppgav till InBeijing att Uppsala kommun skulle höra av sig till Kinas ambassad med krav på en rättelse.

Mycket riktigt har den kinesiska ambassaden på sin hemsida strukit referensen till Uppsala kommun, och nöjer sig nu med att skriva att evenemanget hölls i Uppsala med Nordic Chinese Times och Sweden-China Friendship Association som arrangörer.

Således kan Uppsala kommun friskrivas från all inblandning i ”Xinjiang Cultural Exhibition”. Desto mer intressant är det att titta närmare på de två ovannämnda arrangörerna, samt Stefan Hannas samarbete med dessa och hans yttranden om Kina i andra sammanhang.

Som Pär Nyrén, fellow på tankesmedjan Frivärld och non-resident fellow på Sinopsis, påpekar i sin rapport ”Kinesiska kommunistpartiets enhetsfront”, så är Nordic Chinese Times en nyhetstidning som ges ut på kinesiska och samarbetar med Kinas statliga nyhetsbyrå Xinhua samt partitidningen Folkets dagblad.

I ett samarbetsavtal från 2016 uppger Folkets dagblad enligt rapporten att Nordic Chinese Times syfte är att nå de fem nordiska länderna samt “tjäna de två miljoner personer i den kinesiska diasporan och utbytesstudenter i Europa, samt sinologer och personer från politik och näringsliv som studerar kinesiska”

Nordic Chinese Times genomför i samband med ”Xinjiang Cultural Exhibition” också en intervju med Stefan Hanna. Inte oväntat så används Hannas roll i evenemanget i propagandasyfte för kinesiskspråkiga läsare. Exempelvis tituleras Hanna i texten som ”vice borgmästare” (副市長) i Uppsala, för att ge intrycket av att lokala myndigheter står bakom evenemanget.

Pär Nyrén ger nedan ett par exempel på de synpunkter som Hanna gav uttryck för i intervjun:

Intervjun finns att läsa i sin helhet online med svar översatt till engelska här, eller som PDF i Nordic Chinese Times här.

Informationen har spridits vidare till andra kinesiska medier, som också publicerar uppgifter online om evenemanget som anordnades med hjälp av Uppsalas ”vice borgmästare”.

På tal om Stefan Hannas synpunkter angående Kina, så blottläggs de i en lång tråd på journalisten och debattörens Patrik Oksanens sida på Facebook.

Efter att Oksanen delat min förra artikel på Facebook och taggat Hanna, så påbörjades en diskussion med över 150 kommentarer. Med en vänlig benämning skulle man kunna kalla Hannas debattstil för ”spretig”. Han byter gärna ämne och försöker avleda, genom att tala om allt från migrationspolitik till Romarrikets förtryck mot andra folk.

Istället för att svara på Oksanens ihärdiga frågor så säger Hanna upprepade gånger att han vill ha en direktsänd debatt; det är dock oklart vad exakt det är som han vill debattera.

I tråden finns dock delar av information kring själva mötet, samt Stefan Hannas uppfattning till Kinas politiska system i allmänhet och utvecklingen i regionen Xinjiang i synnerhet. Med risk för att trötta ut er läsare vill jag inte posta alltför många skärmdumpar från Facebook. Men se ett par exempel nedan:

Hanna talar alltså hellre om regionen Xinjiangs växande BNP, än de politiska fångläger för etniska minoriteter som finns där. Han återupprepar även en hel del andra av de kinesiska myndigheternas talpunkter, som fokus på samarbete för ömsesidig vinning oavsett politiska omständigheter.

Vilka är då Sweden-China Friendship Association som också var med och arrangerande ”Xinjiang Cultural Exhibition”, och vars vd Pan Zhifen sitter bredvid Stefan Hanna längst till vänster på bilden som medföljer hans intervju med Nordic Chinese Times?

Som noteras i tweeten ovan, så är det en kinesisk intresseorganisation. Det finns flera sådana organisationer i Sverige, och deras likartade namn kan ibland göra det knepigt att skilja dem åt, särskilt då namnen översätts från kinesiska till engelska eller svenska.

Pär Nyrén säger till InBeijing att det sannolikt finns två separata kinesiska intresseorganisationer med likartade namn som ofta förväxlas i sammanhanget. En av dem översätts på engelska ofta till ”Sweden-China Mutual Relation Association”, och leds av en designer med artistnamnet ”Galo”.

Denna organisation går att hitta på bland annat Ratsit, där den på svenska benämns som en ekonomisk förening med namnet Svensk-Kinesiska Vänskapsföreningen.

Denna förening tog intiativ till det brev som överlämnades till SVT, med krav på en ursäkt från SVT och programledaren Jesper Rönndahl, efter att innehåll i satirprogrammet ”Svenska nyheter” retat upp Kina ambassadör.

Som jag tidigare skrivit på InBeijing, så ägde hot och fysiska förföljelser av SVT:s personal rum i samband med brevet.

I dag har jag hittat en kopia av hela brevet till SVT, undertecknat av bland annat Sweden-China Mutual Relation Association:

Vid sidan av denna organisation, bedömer Pär Nyrén, finns ytterligare en organisation. Den har på ambassadens hemsida alltså översatts till Sweden-China Friendship Association, vars svenska namn är okänt. Det är också okänt huruvida denna organisation är registrerad i Sverige, eller om vd Pan Zhifen samarbetar med Galo och dennes organisation.

Pan Zhifen har vidare nära band till Nordic Chinese Times, och tidningen har tidigare beskrivit hans arbete som att vara mer av tyst natur. ”Sweden-China Friendship Association” stod heller inte med som undertecknare av brevet till SVT ovan.

Vad kan man då dra för slutsatser av denna röra? Dels är det tydligt att Kinas ambassad – direkt eller genom organisationer kopplade till kinesiska myndigheter – fortsätter sin jakt på allierade inom svensk politik, näringsliv och civilsamhälle som man kan utnyttja för egen vinning och i propagandasyften.

Den ovetande Stefan Hanna blev en av deras största framgångar hittills; ”vice borgmästaren” i en av Sveriges viktigaste städer hjälper till att anordna ett evenemang om Xinjiang och talar samtidigt gott om Kinas politiska och juridiska system i en tillhörande intervju med statliga kinesiska medier.

Vidare verkar de kinesiska försöken till påverkan och spridning av propaganda i Sverige nu vara så pass omfattande att till och med analytiker som Pär Nyrén har svårt att hålla de olika organisationerna isär.

Om man ska ta med sig något gott från denna episod, så är det väl i så fall att Uppsala kommun hörde av sig till Kinas ambassad med krav på rättning efter att de felaktigt skrivit ut kommunen som medarrangör till evenemanget.

Det torde få Kinas ambassad att ana hur pass utbrett motståndet mot dess aktiviteter faktiskt är bland svenska politiker, vilket främst har kommit att yttras på lokal nivå eftersom man där inte riskerar samma slags repressalier som då centrala myndigheter uttalar sig om Kina.

Bild från rapporten på den kinesiska ambassadens hemsida
Published on

Uppsala kommun anordnar ”kulturell utställning” om Xinjiang med Kinas ambassadör

Den kinesiska ambassadens hemsida publicerade under gårdagen en text om ett kulturellt evenemang vid namn ”Xinjiang Cultural Exhibition”, som Uppsala kommun anordnade tillsammans med tidningen Nordic Chinese Times och organisationen Sweden-China Friendship Association.

Vid evenemanget medverkade Kinas ambassadör Gui Congyou via video, där han i ett tal fritt och oemotsagt fick återge den kinesiska regimens propaganda om en region där över en miljon etniska minoriteter just nu hålls inspärrade i politiska fångläger.

I inledningen av talet uttryckte Gui sin förhoppning om att detta evenemang ska hjälpa Sverige att förstå Xinjiang och Kina på ett bättre vis, samt främja vänskapligt utbyte och samarbete mellan Kina och Sverige.

Efter det kommer lite sedvanlig information om de historiska banden mellan de båda länderna. Sedan börjar propagandan:

The Chinese nation has a history of over 5000 years. All ethnic groups of China created the splendid Chinese culture together. The integrated development of the multicultural and multiethnic Chinese culture is an amazing source of development for China. There are over 50 ethnic groups in Xinjiang, making the region one with the most ethnic groups in China. In Xinjiang, ethnic groups have grown into a community where they grow together and share fortune and hardship together. It drives the development of ethnic cultures in Xinjiang, and promotes the development of the diversified Chinese culture as a whole. The Chinese culture has always been an emotional attachment and spiritual home for all ethnic groups in Xinjiang.

En del av talespunkterna upprepas, bland annat genom påståendet att ”folk från alla etniska grupper i Xinjiang lever nu ett mycket bättre liv, och åtnjuter ett kulturell välstånd utan motstycke”.

Ambassadören menar vidare att regionens olika etniska grupper lever tillsammans i harmoni, med rättigheter som inkluderar religionsfrihet samt utbildning på det egna språket om den egna kulturen. Den förda politiken i Xinjiang, säger ambassadören, sätter ”folket i centrum”.

Sedan rabblas ekonomisk statistik över regionens utveckling upp, följt av en understrykning av Xinjiangs viktiga roll i de nya sidenvägarna samt en uppmaning till svenska turister att besöka regionen.

Det är oklart vilken roll Uppsala kommun har spelat i evenemanget. Som ett minimum har man hyrt ut lokaler och samarbetat vad gäller logistiken. Av bilderna på hemsidan att döma finns också flera åhörare, vilket kan innebära att kommunens anställda själva har deltagit eller i alla fall spridit information om evenemanget där det pågående folkmordet inte ens slätas över utan bortförklaras helt och hållet.

Det finns dock ingen information om evenemanget att hitta på Uppsala kommuns hemsida, eller i övrigt på internet för den delen.

Ett av verktygen i den kinesiska ambassadens pr-offensiv i Sverige är att anordna evenemang om just repressionen i Xinjiang, då regionens politiska fångläger är det ämne som skapat störst internationell kritik mot Kinas myndigheter de senaste åren.

Greenpost.se, en nättidning med nära band till den kinesiska ambassaden, anordnade en fotoutställning på samma tema sommaren 2018. Enligt tidningens hemsida var ABF en av medarrangörerna, tillsammans med ett par av den kinesiska regimens intresseorganisationer.

Läsare av InBeijing har också bekräftat att de fått inbjudningar att delta i liknande evenemang, men avböjt.

Vad gäller medarrangörerna till just evenemanget i Uppsala så är – vid sidan av kommunen – deras storlek eller aktiviteter i Sverige något oklara.

Det verkar inte finnas någon organisation med det officiella namnet ”Sweden-China Friendship Association”. Sannolikt kan organisationen härröra till de personer som i debaclet med satirprogrammet Svenska Nyheter uppsökte SVT med krav på ursäkt, och sade sig företräda 50-60 stycken ”svensk-kinesiska vänskapsföreningar”

Nordic Chines Times är en tidning vars hemsida inte verkar uppdateras särskilt ofta. Enligt rapporter online så beskrivs en man vid Robin Ho som tidningens ordförande. Han medverkade bland annat vid årskiftet vid ett evenemang i Stockholm för att främja provinsen Hunans kulturliv och turistmål.

Enligt Robin Hos Facebooksida så är han baserad i Stockholm, och publicerar fortfarande Nordic China Times på kinesiska, till synes främst i tryckt upplaga.

Oavsett vilket så är det tveksamt om svenska kommuner bör vara delaktiga i att arrangera evenemang där den största inlåsningen av etniska minoriteter sedan andra världskriget förnekas.

För den som behöver en påminnelse om de grymheter som äger rum i Xinjiang, så har jag under sommaren här på InBeijing bland annat skrivit följande artiklar:

”Glöm för allt i världen inte bort grymheterna i Xinjiang” (21 aug)
”Steriliseringar, aborter och födelsekontroller i syfte att minska antalet muslimer i Xinjiang” (29 juni)

Skärmdump från sammandrabbningar mellan kinesiska och indiska militär, som kan ses i videon längst ner i denna text
Published on

Första skotten på 45 år avfyrade vid gränsen mellan Kina och Indien

I juni skrev jag här och här om ökade spänningar vid gränsen mellan Kina och Indien, som ledde till omkring 20 indiska och ett okänt antal kinesiska soldaters död.

Samtalen efter denna incident verkar inte ha kommit någon vart, då situationen under de senaste veckorna har förvärrats betydligt. The Economist var en de första medierna som i veckan rapporterade att vapen nu avfyrats mellan de båda sidorna för första gången på 45 år.

Enligt berättelser från den indiska sidan så var det kinesiska soldater som först korsade en av områdets många och otydliga gränser, för att sedan närma sig en av Indiens posteringar och avfyra en rad varningsskott upp i luften. Den kinesiska versionen av händelseförloppet vill dock mena att det var indiska trupper som sköt först, vilket tvingade Kinas militär till en nödhandling som svar.

Oavsett vilket, så har man fram tills nu länge lyckats undvika användningen av skjutvapen i området. Senast det rådde öppet krig vid gränsen var 1962, då indiska trupper led ett förnedrande nederlag och Kina ockuperade stora landområden som Indien än i dag gör anspråk på.

En tyst överenskommelse om att inte använda skjutvapen i området blev officiell 1996, då de båda sidorna ingick ett avtal om att inte använda vapen eller sprängämnen två kilometer inom den löst definierade gräns som benämns Line of Actual Control (LAC).

Denna överenskommelse har alltså följts ända fram till alldeles nyligen.

Enligt uppgifter i New York Times ägde de senaste sammanstötningarna med skottlossning rum sedan kinesiska soldater tagit sig till den södra sidan av sjön Pangong Tso i det omstridda området Ladakh, som traditionellt ansetts vara indiskt territorium.

Tidningen uppgav att de båda sidornas soldater blott kommit på några meters avstånd, där de stått och ”skrikit” på varandra innan officerare skiljt dem åt.

De första aningarna om att skott hade avfyrats kom sedan från Indiens försvarsministerium, i form av ett kryptiskt meddelande om att Kina ”brutit mot tidigare konsensus” i området genom sina militära provokationer.

Det är mycket svårt att få tillförlitliga uppgifter från dessa otillgängliga områden i Himalaya. Det är ännu inte känt ens på ett ungefär hur många kinesiska soldater som miste livet i sammandrabbningarna i juni, eftersom Kinas myndigheter inte vill uttala sig om saken och det inte finns några medier eller någon civilbefolkning där striderna ägde rum.

Klart är i alla fall att en upprustning just nu pågår vid gränsområdet. Denna bedöms innefatta tusentals man, stridsvagnar, stridsflyg, artilleri och helikoptrar. Följande information fanns bland annat att läsa i artikeln ”PLA bombers, air defense troops, paratroopers deployed in plateau region amid border tensions” i statliga tidningen Global Times i går:

Following renewed border tensions between China and India over the past two weeks due to the latest Indian provocations, the Chinese People’s Liberation Army (PLA) has been reportedly mobilizing forces, including bombers, air defense troops, artillery, armored vehicles, paratroopers, special forces and infantry units, from different parts of the country to the bordering plateau region, a move that shows the PLA’s capability and determination to safeguard the country’s sovereignty and territorial integrity, analysts said on Wednesday.

H-6 bombers and Y-20 large transport aircraft attached to the PLA Central Theater Command Air Force have been deployed to the plateau region for training missions, the command revealed on Tuesday, one day after Indian troops again illegally crossed the Line of Actual Control (LAC) at the Shenpao mountain region near the southern bank of Pangong Tso Lake, and for the first time in 45 years firing shots in a serious, vile military provocation.

Såhär twittrade tidningens chefredaktör Hu Xijin tidigare i dag:

Kinesiska medier är ofta svåra att lita på då de ofta står under kommunistpartiets totala kontroll. Likaledes bör rapporter från indiska medier också i regel tas med en skopa salt, då de ofta har formen av tabloider i jakt på klick, inte sällan genom att beskriva indiska militära framgångar.

Jag vill dock ändå rekommendera artikeln ”Chinese Soldiers With Spears Approached Indian Positions, Told To Back Off” från NDTV India, som innehåller bilder på kinesiska soldater beväpnade med ett slags svärdliknande spjut.

För en längre och mer dramatisk historia från indiskt håll, läs ”Indian offensive to retake Chinese seized territory: The hidden story” i The Sunday Guardian.

I veckan har vidare en film släppts över en av de slagsmål som med jämna mellanrum äger rum i området, och som alltså resulterat i tiotals dödsfall bara denna sommar. Just detta slagsmål – som beskrivs närmare i South China Morning Post – verkar den kinesiska sidan ha vunnit:

Med alla dessa slagsmål och all denna retorik i åtanke, samt det faktum att skott nyligen har avfyrats igen, så är det inte konstigt att många bedömare fruktar att en en ond spiral eller ett simpelt misstag kan leda till nytt gränskrig mellan världens två största länder.

Läs analyser om detta i exempelvis ”Experts warn China-India standoff risks unintentional war” från AP eller ”Tense India-China border raises fears of inadvertent escalation” i Deutsche Welle.

Published on

Australiensisk journalist berättar om besök av polis och sin flykt från Kina

Under gårdagen skrev jag här på InBeijing om hur de sista två australiensiska journalisterna i Kina flytt från landet med diplomathjälp, sedan de förra veckan belagts med utreseförbud och uppsökts av polis som krävt förhör med ”nationell säkerhet” som förevändning.

Journalisterna Ben Birtles och Mike Smith riskerade därmed gå samma öde till mötes som Cheng Lei; det tv-ankare och tillika australiensiska medborgare som förra månaden fördes av bort av kinesisk polis. Hon hölls ett par veckor på hemlig ort, och nu kan låsas in i minst sex månader utan tillgång till advokat eller familjebesök.

Efter att Mike Smith landade i Australien i går, har han skrivit en artikel för sin arbetsgivare Australian Financial Review som redogör både för det plötsliga besöket av polis och hur han sedan flydde Kina efter att ha gömt sig på det australiensiska konsulatet i Shanghai.

Den relativt korta texten har ett högt tempo och är rekommenderad läsning i sin helget för alla som funderar över vad utländska medborgare som inte faller den kinesiska regimen på läppen kan råka ut för. (Kineserna själva råkar i regel mycket värre ut, eftersom de inte har någon väg ut eller ambassad att vända sig till.)

De inledande styckena i denna personliga berättelse är dramatiska och går direkt på handlingen:

It was well after midnight when officers from China’s intelligence, security and secret police agency came knocking at my door.

The heavy pounding woke me from a deep sleep and I raced downstairs thinking it must be a friend or neighbour in trouble.

Instead, six uniformed officers from the Ministry of State Security and a translator were squeezed on my front porch. The man at the front showed me his badge, asked my name and demanded to come inside.

They ushered me into my lounge room where I sat on the couch dressed in my boxer shorts surrounded by these unwelcome visitors. One officer filmed me on a large camera that would have looked more at home in a television studio. A spotlight shone in my eyes.

Smith berättar sedan vidare hur ett tre sidor långt dokument lästes upp för honom, där det bland annat stod att han var ”en peson av intresse” i en pågående rättsfall och inte skulle tillåtas lämna landet innan han svarade polis på en rad frågor.

Smith fick veta att ett slags förhör som skulle äga rum under de kommande dagarna. Han tvingades skriva under dokumentet och även lämna sitt tumavtryck på pappret.

Liksom Birtles belades Smith alltså med utreseförbud, trots allt eller kanske på grund av att han redan bokat en biljett hem till Australien från Kina efter varning från det australiensiska säkerhetsministeriet om de bådas personliga säkerhet.

Och liksom Birtles kontaktade Smith sina egna myndigheter, nämligen konsulatet i Shanghai, som hämtade upp honom och förvarade honom där med förhandlingar upp att låta Smith lämna Kina inleddes.

Smith förklarar denna process under rubriken ”Like a scene from a spy movie”, som inleds på följande vis:

Welcome to life in Xi Jinping’s China. Where the authorities can enter your home in the middle of the night to intimidate and harass you when you are not even suspected of a crime. A land of forced television confessions and six months or more in prison before you have access to a lawyer.

Han konstaterar att utländska journalister vid upprepade tillfällen har blivit utslängda från Kina, men att detta är första gången som de förbjudits att lämna landet.

Läs hela Mike Smiths artikel för mer information om den överenskommelse som gjordes mellan australiensiska och kinesiska diplomater, samt vilka frågor har fick svara på under det förhör som ändå kom att hållas innan han fick lov att lämna landet.

Läs även gårdagens artikel här på InBeijing för mer kontext om fallet.

Del av illustration från konstnären Badiucao
Published on

Därför pågår en kampanj för bojkott av Disneys nya film Mulan

I veckan har flera personer och organisationer uppmanat till bojkott av den nya Disneyfilmen Mulan, vilket bland annat kan ses på Twitter under hashtaggen #boycottMulan. Anledningen till detta är ytterligare ett bevis för den makt som Kinas regim utövar över utländska filmbolag.

I söndags medgav Disney nämligen att flera scener av Mulan spelats in i regionen Xinjiang, där över en miljon muslimer nu hålls inlåsta i politiska fångläger. Som om inte detta vore illa nog, så utfärdar Disney ett särskilt tack i eftertexterna till flera kinesiska myndighetsbyråer, varav åtta stycken i Xinjiang, som är direkt involverade i inlåsningen av etniska minoriteter.

Som bland annat Axios rapporterar så innefattar dessa byråer kommunistpartiets kommission för propaganda i Xinjiang, som rättfärdigat lägersystemet med hjälp av lögner och desinformation. I eftertexterna tackas även ett lokalt kontor tillhörandes Xinjiangs säkerhetsbyrå, som för ett par månader sedan drabbades av sanktioner från USA för sin roll i att driva fånglägren.

Axios påminner vidare om den strikta kontroll som Kinas regim har över Xinjiang, vad gäller såväl information som tillgång. Tjänstemän från FN eller andra länder tillåts inte längre resa in, samtidigt som journalister och internationella organisationer sedan länge varit bannlysta i regionen.

Disneys personal fick dock inte bara tillgång till att filma i Xinjiang. De spenderade även månader i regionen för att förbereda sitt arbete. Företaget använde dock inte någon del av denna tillgång till att ifrågasätta den största inlåsningen av etniska minoriteter sedan andra världskriget, utan tackade alltså tvärtom myndigheter ansvarig för denna förföljelse i eftertexterna.

En stor debatt har på senare tid uppstått om kinesiska myndigheter bedriver över filmbolag som Disney. Kina och USA är världens två i särklass största filmmarknader, och vilket år som helst förväntas intäkterna för biobiljetter i Kina passera dito i USA.

Medan internationella filmbolag har tillgång till den amerikanska marknaden utan politiska eftergifter, så måste de dansa efter kommunistpartiets pipa om de vill se sina produktioner på Kinas biografer.

Detta kan resultera i allt från censur av ämnen som är politiskt känsliga i Kina, till kinesiska skådespelare i biroller eller rena hyllningar till landet politiska system. Axios beskrev dessa mekanismer i korthet under rubriken ”China is censoring Hollywood’s imagination” förra veckan; för den som vill dyka ner djupare i ämnet rekommenderas rapporten ”Made in Hollywood, Censored by Beijing” av PEN America.

Men Disney har alltså i och med Mulan gått ett steg längre, då man både filmat i Xinjiang och tackat myndigheter i såväl regionen som landet. Disneys fallenhet för kinesiska myndigheter kan vidare delvis förklaras av de nöjesparker man driver i landet. Exempelvis åkte Disneys förre vd Bob Iger till Shanghai 40 gånger på 18 år för att säkerställa öppnandet av Disneyland där.

Disneys exempel faller väl in i ledet av företag inte bara inom filmindustrin utan även flera andra sektorer som på olika vis försöker blidka Kina. Som läsare av InBeijing redan känner till, så sker detta ofta även att företag och artister utfärdar ursäkter för något som uppfattats stötande av kinesiska myndigheter.

Har Disney nu gått för långt, genom att aktivt samarbeta med och tacka kinesiska propagandadepartement och säkerhetsbyråer?

Klart är i alla fall att många hoppas på en ändring. Den starka kritiken mot Disneys agerande, och uppmaningarna till bojkott av Mulan, kan ses via artiklarna och tweeten nedan:

”Why Disney’s new ’Mulan’ is a scandal” (Washington Post)
”Disney hit by backlash after thanking Xinjiang authorities in ’Mulan’ credits” (CNN Business)
”Disney’s Mulan is everything Xi Jinping could wish for” (The Spectator)
”Disney’s ‘Mulan’ Faces Controversy Over Filming in China’s Xinjiang” (The Wall Street Journal)

Mike Smith (t.v.) och Bill Birtles (t.h.) just innan de, efter mycket om och men, kunde lämna Kina.
Published on

Diplomater eskorterar hem Australiens sista journalister i Kina efter hot från polis

I gårdagens nyhetsbrev skrev jag närmare om den besvärliga relationen mellan Kina och Australien, samt hur kinesisk polis nyligen kidnappat tv-ankaret Cheng Lei som flyttade till Australien som tio år gammal och har australiensiskt medborgarskap sedan 2003.

På grund av detta så började de två kvarvarande australiensiska journalisterna posterade i Kina att känna sig osäkra. Och det av en god anledning. För några dagar sedan hörde nämligen kinesisk polis av sig till Bill Birtles från Australian Broadcasting Corporation och Mike Smith från Australian Financial Review med krav på att förhöra dem båda.

Australiens utrikesministerium uppmanade förra veckan de båda medieorganisationerna att ta hem sina journalister från Kina. Upplevelsen blev mest dramatisk för Bill Birtles, stationerad i Peking, som egentligen skulle ha flugit tillbaka till Australien i torsdags.

Kvällen innan kom dock sju stycken poliser till Birtles lägenhet och informerade honom om att han är belagd med utreseförbud, samt att han nästa dag skulle kontaktas för att arrangera en tid då han skulle bli förhörd över ett fall som rörde ”nationell säkerhet”.

Birtles ringde istället australiensiska ambassaden, som plockade upp honom i lägenheten. Han gömde sig sedan på ambassaden under fyra dagar, medan kinesisk tjänstemän kontaktade honom och fortsatte kräva samtal. Birtles nekade med argumentet att han kände fara för sin egen säkerhet.

Under söndagen arrangerades så ett förhör med kinesiska myndigheter, där även den australiensiska ambassadören medverkade. Detta sedan förhandlingar mellan australiensiska och kinesiska diplomater resulterat i en uppgörelse där Birtles tilläts lämna landet om först kunde förhöras av myndigheterna.

Mike Smith, som var baserad i Shanghai, gömde sig likaledes på Australiens konsulat i staden och förhördes även han av myndigheterna under gårdagskvällen (måndag) innan de båda kunde lämna Kina.

I sällskap av australiensiska tjänstemän tog förhören – som genomfördes av Kinas säkerhetsministerium – snarare formen av intervjuer eller möten. Det är oklart vad de båda journalisterna frågades om, men enligt Australian Broadcast Corporation ska inga frågor ha rört deras rapportering i Kina.

Australian Broadcast Corporation öppnade sin byrå i Kina redan 1973. Detta är första gången någonsin sedan som inte en enda australiensisk journalist finns baserad i landet, sedan korrespondenten för The Australian också nyligen lämnat Kina. Australian Broadcast Corporation uppger att kinesiska myndigheter inte har utfärdat några nya journalistvisum för vare sig dem eller Nine Newspapers, en annan australiensisk medieorganisation.

Det är svåra tider för utländska journalister i Kina just nu. Som jag tidigare skrivit här på InBeijing, så sparkades tre reportrar från Wall Street Journal ut från Kina i februari, efter att kinesiska myndigheter var missnöjda med en av tidningens ledarartiklar.

I mars fick vidare 14 stycken amerikanska journalister vid Wall Street Journal, New York Times och Washington Post tio dagar på sig att lämna landet. Som jag skrev i gårdagens nyhetsbrev, så har kinesiska myndigheter nu helt slutat förnya amerikanska journalisters visum och arbetstillstånd i Kina.

De amerikanska journalisternas öden är visserligen en del av ett större spel, där Donald Trumps administration också minskat antalet anställda som statliga kinesiska medier tillåts ha i USA.

Inget sådant föreligger dock de australiensiska journalisternas flykt från Kina. Statliga kinesiska medier kan fortfarande obehindrat verka i Australien, och inga nya restriktioner har införts gällande deras arbetsvillkor eller antal.

Australiens myndigheter utfärdade i juli en resevarning till Kina, med anledning av den ökade risken för godtycklig arrestering av australiensiska medborgare.

Förutom journalisten Cheng Lei, som alltså fördes bort av polis förra månaden, sitter den australiensiska författaren Yang Hengjun arresterad i Kina sedan januari 2019. Kina har uppgett att han ska åtalas för spionverksamhet.

Published on

Taiwan lanserar nytt pass som ska skilja landet från Kina

För några dagar sedan offentliggjorde Taiwans myndigheter den nya design som ska gälla på landets pass från och med januari 2021. Färger och symboler ser likadan ut. Dock har ”Republic of China” i stortext tagits bort, samtidigt som texten ”Taiwan” har gjorts större och nu betonas tydligare på det nya passet.

Utrikesminister Joseph Wu sade i samband med detta på en presskonferens att COVID-19 var den främsta anledningen till förändringen. Det hör till vanligheterna att personer från Taiwan misstas för att vara kinesiska medborgare, vilket under coronakrisen fått besvärligare följder än vanligt.

Ändringen genomfördes efter att parlamentet i slutet av juli gav utrikesministeriet i uppdrag att skapa ett nytt pass som betonade Taiwan över Kina. Förutom regeringspartiet Democratic Progressive Party (DPP), skrev även New Power Party (NPP) och Taiwan Statebuilding Party under lagförslaget som därmed fick majoritet i den lagstiftande församlingen.

Taiwans största oppositionsparti Kuomintang (KMT) har dock uttryckt missnöje med ändringen. Partiet beskyller president Tsai Ing-wens administration för att vilja minska användningen av alla symboler som har med Republic of China (ROC) att göra, samt att detta är ett steg i ledet för DPP att genomföra så kallad ”de-kinesifiering” och ”kulturell taiwanesisk självständighet”.

Detta är mycket riktigt något som DPP knappast skulle invända mot. Som jag beskriver närmare i min nya bok om Taiwan, så är DPP ett parti som gärna främjar en lokal taiwanesisk identitet, medan KMT är partiet som 1912 grundade Republic of China och genom detta namn även efter förlusten i kinesiska inbördeskriget gjorde anspråk på att vara hela Kinas rättmätiga regering.

Ändå kan den nya designen ses som en slags kompromisslösning. För som New Bloom Magazine påpekar, så är flera individer och grupperingar som stödjer Taiwans självständighet av uppfattningen att den nya designen inte är tillräckligt olik den gamla. ”Republic of China” står fortfarande med stora kinesiska skrivtecken, samt med liten text på engelska i den symbol som finns på Taiwans flagga och även påminner om KMT:s partiemblem.

I samband med ändringarna arrangerade NPP en omröstning online om hur det nya passet borde se ut. Alla de alternativ som fick flest röster innehåller vare sig ovanstående symbol eller texten ”Republic of China”.

Men för att inte rucka på båten alltför mycket, väljer alltså utrikesministeriet en design som inte är fullt så radikal men ändå betonar ”Taiwan”.

En liknande lösning kunde ses när landet för två år sedan skulle ta fram ett nytt id-kort. Även då beslutade sig regeringen för en design som var mindre radikal än det alternativ som fått mest röster i en omröstning som myndigheterna själva varit med och ordnat och som förresten även hackades från Kina.

De tre genomförda ändringarna beskrivs här i en illustration som premiärminister Su Tseng-chang postade på sin Facebook. ”Republic of China” i engelsk text har tagits bort, ”Taiwan” i engelsk text har gjorts större och ”Republic of Taiwan” står nu istället i liten text kring symbolen på passets mitt. Se bilden högst upp i denna artikel för att jämföra det gamla passet med det nya.

Det nya passet är alltså ytterligare ett bevis för att nuvarande regering under DPP inte kommer ta några drastiska steg mot taiwanesisk självständighet, för att undvika ilska från Kina och missnöje från allierade länder och då främst USA, som alltid fördragit att status quo uppehålls i området i största möjliga mån.

Dock tvekar inte regeringen att ta mindre steg som ökar medvetenheten av Taiwan internationellt. Ytterligare ett sådan kommer snart att ske, eftersom lagen om nytt pass även innefattade att landets främsta flygbolag ska byta namn från ”China Airlines” till något som betonar Taiwan, för att även här undvika missförstånd.

China Airlines är en kvarleva från den tid då regeringen i Taipei under KMT fortfarande gjorde anspråk på att företräda hela Kina, och bör inte förväxlas med Air China som är Kinas främsta statliga flygbolag.

Ytterligare ett sådant steg kunde ses förra veckan, då en delegation politiker från Tjeckien som inkluderade den tjeckiska senatens ordförande och Prags borgmästare besökte Taiwan. ”I am Taiwanese”, sade den tjeckiska senatens ordförande Milos Vystrcil, i ett tal som var det första på 45 år av en utländsk politiker i Taiwans parlament.

När kinesiska myndigheter garanterade att den tjeckiska politikern kommer få ”betala ett högt pris” för sitt agerande, avfärdade talesmannen för Taiwans parlament detta som ”vulgära hot”, lika ovälkomna som vinterkyla i jämförelse med de solstrålar som Vystrcil utstrålade.

Sakta men säkert skaffar sig Taiwan större erkännande internationellt, Kinas hot till trots. Hot som skulle vara så mycket mindre effektiva om det fanns fler politiker som visade samma mod som delegationen från Prag.

Published on

Våldsamma protester mot nya lagar om språk och etnicitet i inre Mongoliet

I veckan har det varit stora oroligheter i inre Mongoliet, sedan myndigheterna bara ett par dagar innan skolstart lät veta att undervisning på mongoliska kommer minska eller upphöra.

Dussintals videoklipp har kablats ut över protester på och utanför skolor, med slagord som ”försvara vårt modersmål”, samt fysiska sammandrabbningar mellan polis och ilskna föräldrar eller studenter. En video visar elever vid en mellanstadieskola som forcerar en polisbarrikad för att fly från sin skola, en annan hur elever i armkrok marscherar runt och skanderar på mongoliska till närvarande folkmassors jubel.

Det finns också videos som visar på myndigheternas snabba och beslutsamma reaktion. I provinshuvudstaden Hohhot har polisfordon och såväl uniformerad som civilklädd polis posterats utanför flera skolor.

En lokal källa inom polisen berättade för Los Angeles Times om massarresteringar av både demonstranter och personer som uttryckt stöd för protesterna online:

A police source within Inner Mongolia who requested anonymity for his protection told The Times that security forces across the region were working overtime. They’d been detaining several people a day for the last two weeks in his local police station alone, he said. He showed The Times images of arrest orders on the police force’s platform and said they received new targets every two to three hours, usually people who had been protesting or supporting protests online.

The police were entering these Mongols’ homes and making them sign pledges to not speak against the bilingual program anymore, the source said. If they did not comply, they were detained, he said, and would become “key individuals,” marked in China’s police databases as threats to security requiring targeted surveillance and control.

“It’s terrifying,” he said. Those arrested included elderly people, pregnant women and middle school students, he said, and those marked as key individuals would be put under lifelong surveillance.

Den bästa rapporten om situationens allvar kommer just från Los Angeles Times, som skickade dit en av sina reportrar. Alice Su hann med att besöka en skola som tidigare undervisade på mongoliska samt intervjua med flera föräldrar, poliser och invånare i provinshuvudstaden Hohhot.

Su omringades sedan av civilklädd polis vid en skola, som tog in henne i en polisbil och körde henne till stationen. Där förhördes hon och tvingades in i en cell med hjälp av strupgrepp. Hon tilläts inte ringa amerikanska ambassaden och eskorterades efter fyra timmar tillbaka till Peking.

Innan dessa talade Su med förtvivlade föräldrar och släktingar som tvingas skicka sina barn till skolorna under hot om uppsagda anställningar, och demonstranter som filmats för att sedan arresteras eller efterlysas.

Flera lokala säkerhetsbyråer säppte i veckan namnlistor över personer som misstänks för den allomfattande brottsrubriceringen ”starta bråk och provocera fram problem”. Listorna kom med bilder som verkade vara tagna av övervakningskameror under protester i regionen.

”Alla etniska grupper måste sluta sig samman lika nära som kärnorna i ett granatäpple”, vilket är ett citat av Xi Jinping, stod skrivet på en av skolans väggar där Su greps av polis.

Hon talade där bland annat med en person som berättade hur hans barnbarn deltagit i en protest förra veckan, efter att det blivit känt att undervisningen vid skolan i fråga nu ska ske till hälften på mandarin istället för helt på mongoliska som var fallet tidigare.

Det så kallade ”programmet för tvåspråkighet” – som alltså tillkännagavs bara ett par dagar innan terminsstart – resulterade i att upprop började cirkulera online som skrevs under av tusentals studenter, lärare och föräldrar. Musikartister och andra kända personer från regionen började också dela dessa upprop på sociala medier.

I uppropet kritiserades detta program som det senaste steget i ledet från lokala myndigheter att sudda ut etniska mongolers kulturella identitet, på ett liknande vis som har skett i Tibet och Xinjiang.

Det finns i dag omkring sex miljoner etniska mongoler i inre Mongoliet, vilket i själva verket nästan är dubbelt så många som i Mongoliet. Men liksom är fallet i Xinjiang och Tibet, har en omfattande invandring av etniska kineser gjort att denna folkgrupp nu enbart utgör mindre än en femtedel av regionens totala befolkning.

Regionen var särskilt hårt drabbad under kulturrevolutionen, då tiotusentals etniska mongoler dödades, långt fler torterades och byggnader eller symboler med spår av lokal identitet förstördes urskillningslöst.

Under 2000-talet har ett politisk kampanj förflyttat herdar från regionens grässtäpper till städerna, med ”ekologisk migration” som förevändning. Stora delar av dessa stäpper har sedan istället exploateras av kinesiska gruv- och råvaruföretag, skriver Los Angeles Times.

Många inre mongoler ser nu alltså språket som en sista utpost att försvara sin egen identitet. Andelen inre mongoler som lär sig det mongoliska språket i skolorna har minskat från 60 procent 1990 till drygt 30 procent i dag.

Och nu ska denna undervisning minska ytterligare. Tanken är sannolikt att mongoliska ska försvinna helt från regionens skolor, vilket sedan tidigt 2000-tal varit fallet för språk som uiguriska, kazakiska och tibetanska.

Analytiker menar att en tidigare sovjetisk modell, där ett relativt självstyre samt en relativ frihet för bevarandet av lokalt språk och kultur under Xi Jinping har övergivits till fördel för en ”andra generationens tillvägagångssätt”, som fokuserar på att assimilera etniska minoriteter till kinesisk kultur och språk.

Det uttalade syftet med denna policy, understryker Los Angeles Times, är att stärka patriotism samt de olika folkgruppernas lojalitet till nationen och kommunistpartiet. De genomförs ofta med våld och tvångsmetoder.

Polisen som talar med Los Angeles Times uppger att även många personer inom systemet är emot denna utveckling, men att det är livsfarligt att uttrycka detta motstånd. Då riskerar man nämligen gå samma öde till mötes som meningsmotståndare i Xinjiang eller Tibet, vars öden är kända bland delar av befolkningen i inre Mongoliet.

Det är tydligt att det nya tillvägagångssättet gentemot etniska minoriteter kommer medföra problem inre Mongoliet av samma sort som redan existerar i Xinjiang och Tibet.

Frågan är bara om kinesiska myndigheter kan hantera detta utan problem, eller om man tar sig vatten över huvudet genom att skapa motsättningar i snart sagt varje region där det finns en betydande andel folkgrupper som inte är etniska kineser.

RELATERAD LÄSNING:

”China offers bounty for Inner Mongolia protesters” (Asia Times)
”Inner Mongolia doubles down on China’s plan to teach key subjects in Mandarin despite protests” (South China Morning Post)
”Will education reform wipe out Mongolian language and culture?” (Language on the Move)

1 2 3 4 5 … 10