2017- sida 5

Published on

Kina hotar Vietnam med krig över oljeutvinning

Temperaturen i Sydkinesiska havet skruvas ständigt upp. Inte bara på grund av global uppvärmning, utan även för att Kinas retorik mot grannländerna i området blir allt tuffare.

I maj skrev jag här på InBeijing om hur Kina hotade Filippinerna med krig om landet verkställde sina planer på att borra olja i vatten just utanför den filippinska kusten som Kina gör anspråk på, men som enligt den internationella skiljedomstolen i Haag tillhör Filippinerna.

Nu har Kina även hotat att attackera Vietnam av samma anledning. BBC var först med att i veckan rapportera hur Kina hotat attackera vietnamesiska faciliteter vid ögruppen Spratly, om landet inte omedelbart upphör med utvinning av olja och gas i området.

Det berörda området sägs ligga 400 kilometer från den vietnamesiska kusten, och cirka tre gånger så långt ifrån Kina. Efter hoten bestämde sig Vietnam för att kalla tillbaka det spanska företag som verkade i området för deras räkning.

Kartan visar ögruppen Spratly, som Kina med historiska argument gör anspråk på trots det långa avståndet från landets kust.

Vietnam har dåliga minnen från området. Redan 1988 mejades 64 vietnamesiska soldater ner med maskingevär i området, sedan de satt ner flaggor på en ö som även Kina gjorde anspråk på. 2014 blossade våldsamheterna upp igen, sedan en kinesisk oljerigg parkerat på vad som enligt internationell lag är vietnamesiskt vatten.

Även om Vietnam beslutade sig att backa för stunden, så kommer spänningarna i området givetvis att kvarstå och sannolikt även förvärras.

I en artikel med rubriken ”Alarming Escalation in the South China Sea: China Threatens Force if Vietnam Continues Oil Exploration in Spratlys” skriver The Diplomat om hur krigshot likt dessa bär med sig en risk att situationen i området urartar:

China’s threat to use force against the Philippines and Vietnam has major ramifications for energy security in these two countries. Both need to develop hydrocarbons to meet growing domestic energy demand.

China’s threat to use force also raises the risks for foreign oil companies currently operating in the South China Sea. If they cannot count on the host country to provide protection, they are likely to cut bait and run because of the increased risks.

(…)

Any Chinese attack on Vietnam would set off alarm bells all over the region. Regional states would split between those willing to accommodate to China and those who would seek the support of external powers to maintain the balance of power.

Kina har under de senaste åren flyttat fram sina positioner i Sydkinesiska havet betydligt. Tidigare erbjudanden att gemensamt utvinna naturresurser med Vietnam och Japan har förvandlats till aggressiv retorik mot alla aktörer som inte accepterar Kinas krav på herravälde på 90 procent av dessa viktiga farvatten.

För den som är nyfiken argumenten och drivkrafterna bakom Kinas territoriella krav publicerades i dag min långa recension av boken ”Everything Under the Heavens: How the Past Helps Shape China’s Push for Global Power” på Taiwan Sentinel.

Där står att läsa om de historiska argument som Kina använder för att utvidga sin position i området. Samtidigt framhålls även att Kina nu med brådska försöker expandera såväl territorium som globalt inflytande, eftersom demografi och ekonomisk stagnation gör att landet om bara ett par årtionden kommer vara i en mycket svagare position än i dag:

Even Chinese demographers say it will be impossible for China’s economy to ever overtake that of the U.S., whose population is expected to grow by 30 percent to 2050. By then there will be two Chinese for every American, rather than the 4-to-1 ratio that exists today. And thanks to immigration — ironically partly from China — the U.S. will have a larger workforce proportion than the greying Chinese society of tomorrow.

As China’s economy falters, its army will also have to spend more to keep up with global capabilities. The closer a military gets to state-of-the-art technology, the more expensive it will get to develop new weapons. Therefore, says French, president Xi Jinping has decided that “China must seize whatever advantages it can now before its window of opportunity slams shut within the next ten or, at best, twenty years.”

(…)

In the past few years China has become strong, confident and impatient enough to speed up the realization of its claims. French describes China’s 2012 showdown with the Philippines over Scarborough Shoal as “the first sally in a broad and sustained push to claim maritime territory throughout the region.” China — which now ignores not only UNCLOS but also the Permanent Court of Arbitration in The Hague — has doubled down on its control over the shoal. French has visited Filipino fishermen who no longer dare to venture into waters that China “first made traditional use” of.

In summer of 2014 the region was rocked when the Chinese oil platform Haiyang Shiyou 981 entered Vietnamese waters under the protection of Chinese vessels. The following anti-Chinese riots in Vietnam showed what a deadly cocktail miscalculation and nationalistic sentiments can be. Just as had earlier been the case with Japan, China had just the year before agreed to joint development of undersea hydrocarbons together with Vietnam. But, as French writes: “Suddenly, with Xi Jinping at the helm in Beijing, though, China had changed its mind.”

Sydkinesiska havet är en av de geopolitisk mest farliga platserna i världen just nu, med en dryg handfull länder som gör anspråk på samma vatten, samtidigt som området är den primära skådeplatsen för meningsskiljaktigheter mellan Kina och USA.

Min recension ger en bra bakgrund till motiven bakom Kinas allt mer aggressiva framfart i Sydkinesiska havet, samt vad USA kan göra för att bemöta detta. Den kan läsas via Taiwan Sentinels hemsida.

Published on

Kommer Kina invadera Taiwan innan år 2020?

Ända sedan kommunistpartiet tog makten av över Kina 1949 har dess ledarskap ansett att även Taiwan bör vara en del av landet. Men retoriken har trappats upp betydligt under Xi Jinping, som redan när han blev president 2013 varnade för att ”Taiwan-frågan” inte bör förpassas till nästa generation.

Att införliva Taiwan i Kina är också en av de viktigaste ingredienserna i den ”kinesiska drömmen”, vilket blivit Xis personliga slogan som president. Allt fler varningstecken höjs nu för att detta kan komma att ske med militära medel.

För att Kina ska genomföra en attack mot Taiwan krävs det att tre kriterier uppfylls. Till att börja med så måste de kinesiska ledarna uppfatta det som hopplöst att en återförening ska kunna ske på diplomatisk väg, genom att Taiwan frivilligt ger upp sin demokrati för att istället styras från Peking.

Vidare måste Kinas militär ha den kapacitet som krävs för att en invasion av Taiwan ska kunna lyckas. Slutligen måste Kina öven vara säkra på att en attack inte innebär omfattande fördömanden och sanktioner från världssamfundet, just som skedde efter massakern vid Himmelska fridens torg 1989.

Detta skriver Peter Enav, AP:s tidigare korrespondent i Taiwan, för publikationen Taiwan Sentinel. Han varnar också för att alla dessa tre kriterier nu verkar vara uppfyllda.

Kinesiska soldater övar inför militärparaden 2015, där flera ny vapensorter visades upp.

När nationalistpartiet Kuomintang styrde Taiwan 2008-2016 hoppades Kina på att Taiwan steg för steg skulle ge upp sin självständighet, i och med att president Ma Ying-jeou på många vis närmade sig Peking såväl ekonomiskt som politiskt.

Dock straffades Ma för detta av väljarna redan 2012, och efter att Kuomintang förlorat makten till Democratic Progressive Party 2016 ser en sådan återförening nu nästan omöjlig ut. Taiwans nya president Tsai Ing-wen motsätter sig bland annat ”1992 års konsensus”; ett viktigt avtal som menar att det bara finns ett och inte två Kina.

Vidare ser Taiwans befolkning med växande oro på utvecklingen i Hongkong, som vid överlämningen från Storbritannien till Kina 1997 lovades självstyre enligt devisen ”ett land, två system”. Samma koncept har erbjudits till Taiwan, men då Kina på många vis brutit de löften man givit Hongkongs invånare så är det få taiwaneser som i dag lockas av ett sådant förslag.

Tidigare i år visade en opinionsundersökning att endast 15 procent av Taiwans befolkning vill se en återförening med Kina, vilket är den lägsta andelen någonsin. Utan vare sig folkets eller det styrande partiets stöd för en återförening på fredlig väg, så måste ledarna i Peking inse att detta inte kommer ske.

Det andra kriteriet som måste uppfyllas innan Kina vågar sig på att invadera Taiwan är, givetvis, att den kinesiska militären är stark nog för att inta ön utan problem. Detta, påpekar Peter Enav, ligger bara ”3-4 år in i framtiden” enligt de flesta analytiker.

Kinas militärbudget har de senaste två årtiondena ökat fort. Även om dess militär i dag inte sägs ha kapacitet nog att frakta ett stort antal trupper via luft och vatten, så växer maktbalansen gentemot Taiwans militär ytterligare för varje år som går.

Taiwans myndigheter uppskattar själva att Kina redan år 2020 kommer ha kapacitet att invadera landet. Detta särskilt då den fredliga mentaliteten bland Taiwans befolkning gör det svårt att såväl utbilda soldater som att öka budgetanslaget till landets militär. Till skillnad från Kina så finns här ingen nationalistisk yra eller propaganda angående vikten av en respektingivande militär.

Den sista och kanske viktigaste punkten är hur omvärlden skulle reagera inför en kinesisk invasion av Taiwan. Som Peter Enav understryker, så verkar det som att Kina nu för tiden kan göra i stort sett vad som helst utan att länder eller organisationer fördömer regimens handlingar av oro för ekonomiska repressalier.

Ett typexempel på detta är givetvis den omänskliga behandlingen av nobelpristagaren Liu Xiaobo som förra veckan avled i cancer under kinesisk fångenskap. Detta hade orsakat ramaskri om det skett i något annat land.

Men med Kina är det precis tvärtom – innan Liu Xiaobos lik hade kallnat så höjdes Xi Jinping till skyarna som ”en av världens stora ledare” av Donald Trump och Emmanuel Macron:

On July 13, some five hours after Chinese authorities announced the death of Chinese dissident Liu Xiaobo from liver cancer in the northeastern city of Shenyang, U.S. President Donald Trump and French President Emmanuel Macron held a joint news conference in Paris. Among the questions they were asked was one from the local correspondent of CCTV, the Chinese television network. He wanted to know what the two leaders thought of Chinese President Xi Jinping and how they expected relations between their countries and China to develop in the future.

The answers of Trump and Macron were virtually identical. They praised Xi to the sky. They called him one of the world’s great leaders. Neither used the occasion to mention Liu, whose selflessness and devotion to democracy ultimately cost him his life. Ostensibly democratic themselves, they preferred to lavish praise on the world’s leading autocrat rather than devote even a second of time to a man who represented everything they are supposed to venerate.

Just Donald Trumps presidentskap är enligt Peter Enav särskilt farligt vid en eventuell kinesisk invasion av Taiwan. Trump är enligt Enav ”likgiltig inför demokratiska värderingar och känslig för smicker”.

I utbyte mot löften om Nordkorea eller några fördelaktiga handelsavtal, finns det därför enligt Enav risk för att Trump skulle kunna ignorera en invasion som ”Kinas inre angelägenheter”.

Enav kallar rent av Trumps presidentskap för ”en kinesisk tillgång” i denna fråga, och varnar därför för att Kina skulle kunna besluta sig för att attackera Taiwan innan Trump eventuellt avsätts eller röstas bort år 2020.

Om Xi Jinping lyckas öka sin politiska makt under höstens viktiga partikongress så ökar potentiellt även risken för en invasion. Från och med mitten av 2018 fram till nästa amerikanska presidentval bedömer Enav därför denna risk som särskilt stor. (Ungefär samtidigt äger även nästa presidentval rum i Taiwan, och om Tsai Ing-wen återväljs bedöms risken för en kinesisk attack öka ytterligare.)

Personligen tror jag att en kinesisk blockad mot Taiwan är mer sannolikt än en regelrätt invasion, vilket en annan skribent tidigare utvecklat på Taiwan Sentinel.

Ett militärt anfall med tusentals döda – inklusive civila – ser alltid illa ut. Men en blockad alltid kan försvaras med diplomatiskt språkbruk, även om den sker med hjälp av militära medel.

Särskilt som omvärlden i stort ignorerat Kinas territoriella expansion i Sydkinesiska havet. Kommer man våga sätta ner foten om den kinesiska regimen invaderar en av Asiens bäst fungerande demokratier?

Published on

Xu Zhiyong, förgrundsfigur för demokrati i Kina, släpps ur fängelse

Samma vecka som Liu Xiaobo avlider i obehandlad levercancer, släpps den kanske nu allra största förgrundsfiguren för mänskliga rättigheter och demokrati i Kina ut från fängelset.

Xu Zhiyong grundade redan 2003 en NGO vid namn Gongmeng tillsammans med två andra advokater. Deras arbete kom att störas av kinesiska myndigheter från första början, men det hindrade inte Xu att utvidga verksamheten och bland annat vara försvarsadvokat åt bland annat Gao Zhisheng och den blinda advokaten Chen Guangcheng, i några av Kinas absolut känsligaste politiska rättsfall vid mitten av 2000-talet.

Liksom var fallet med Liu Xiaobo, så publicerade Xu Zhiyong ett politiskt manifest som i myndigheterna ögon fick honom att framstå som ett hot. Det hade rubriken ”De nya medborgarnas rörelse”, och gav snart också namn åt en rörelse med syfte att förbättra såväl tillståndet för mänskliga rättigheter som landets rättssystem.

Han arresterades sedan 2013 och dömdes till fyra års fängelse. När han i dag släpps blir det första dagen i frihet han får spendera med sin treåriga dotter.

Men, som China Change påpekar, så innebär hans frisläppande inte att han är fri. Under gårdagen försökte flera andra aktivister åka till fängelset för att välkomna Xu. Men vägen till fängelset var avspärrad, och när aktivisterna tog in på ett hostel i så stormades det av polis under natten.

Xu eskorterades till sitt hem i Peking av säkerhetsagenter, och när vänner försökte besöka honom tidigare i dag så stoppades de utanför huset av civilklädda poliser.

Efter fyra år i fängelse känner Xu givetvis inte till vidden av det nedslag som ägt rum på Kinas civilsamhälle under tiden, som inkluderar tortyr och fängslande av flera av hans vänner. Frågan är om han nu kommer fortsätta sin kamp, eller hålla en lägre profil av rädsla för att bli fängslad på nytt.

Hans bakgrundshistoria som envis och målmedveten aktivist talar för att han kommer fortsätta. I min förra bok ”Det nya Kina – den repressiva stormakten”, finns en utförlig bakgrund av Xu Zhiyongs arbete och personlighet. Där står bland annat att läsa:

Vid tidpunkten för Charta 08 existerade en aktiv NGO vid namn Gongmeng (fritt översatt: ”Initiativ för en öppen konstitution”) som grundades redan 2003 efter att tre juridikdoktorander vid Peking University skrivit ett öppet brev till Kinas nationella folkkongress. Xu Zhiyong, Teng Biao och Yu Jiang upprördes av att en 27-årig student vid namn Sun Zhigang slagits ihjäl av polis bara för att han inte haft sina folkbokföringsdokument i ordning.

Till allas stora förvåning lyckades de tre unga advokaterna med sitt brev få myndigheterna att avskaffa en illa omtyckt lag som gav polisen rätt att godtyckligt arrestera individer som vistades utanför sin hemort. Fallet fick stor uppmärksamhet i Kina, och trion kontaktades nu av flera personer som ansåg sig ha blivit orättvist behandlade av rättsväsendet.

(…)

Medan Yu Jiang distanserade sig från Gongmeng och Teng Biao lade mycket tid på sin akademiska karriär, så framstod den outröttlige Xu Zhiyong snart som rörelsens eldsjäl. (Teng berättade senare att han själv blev ”förkrossad” då de båda belades med förbud att undervisa på universitet, medan Xu ”inte brydde sig”.) Då Xu träffade på en familj från norra Kina som kommit till Peking för att överklaga ett rättsfall, så levde han tillsammans med dem i en underjordisk tunnel i tre dagar för att bättre förstå deras situation. Xu beblandade sig ofta med migrantarbetare och folk från andra delar av Kina som övergett allt för att komma till Peking och klaga på det orättvisa rättssystemet. Han blev flera gånger misshandlad av polis då han följde med på deras demonstrationer. Då Xu överfölls försökte han alltid skydda sig genom att återge paragrafer från lagen, och aldrig genom att avslöja sin identitet som doktorand vid landets mest prestigefyllda universitet. Viljan att lära sig de utsattas situation på riktigt fick många kollegor att beskriva Xu som ”modig”, ”behärskad” och ”självuppoffrande”.

(…)

Från och med slutet av 2012 ägde flera protester rum på gatorna i en rad kinesiska städer, där demonstranterna i enighet med Xu Zhiyongs text krävde att politiker och tjänstemän skulle offentliggöra sina tillgångar. Kraven tycktes ligga rätt i tiden, med tanke på Xi Jinpings tal samma vinter om att korruptionen måste bekämpas med alla medel. Kanske hade De nya medborgarnas rörelse nu äntligen möjlighet att påverka samhället? Men händelserna skapade stor oro hos myndigheterna som vid början av 2013 istället arresterade flera av demonstranterna.

Xu höjde insatsen då han i april samma år i ett öppet brev till myndigheterna krävde att tio av de frihetsberövade skulle släppas. Det skulle han inte ha gjort, för sedan en månad tillbaka var nu Xi Jinping president. Omedelbart efter sitt öppna brev sattes Xu i husarrest, för att sedan anhållas formellt arresteras i augusti – till och med advokaten som försökte få Xu frisläppt arresterades. I januari 2014 dömdes så Xu till fyra års fängelse för brott som att ha ”samlat en folkmassa och stört ordningen” samt ”uppmuntrat” folk till att veckla ut tygstycken och banners med politiska budskap.

Samma år arresterades ytterligare ett par dussin medlemmar från ”De nya medborgarnas rörelse”, varav sju dömdes till upp till sex och ett halvt års fängelse med samma diffusa brottsrubriceringar.

Denna generation aktivister är nu på väg ut från fängelset, och deras naturliga ledare Xu Zhiyong är alltså redan släppt.

För en mer utförlig bakgrund av såväl Xu som aktivism i de nutida Kina, vänligen överväg att läsa min bok ”Det nya Kina” som går att köpa bland annat via Bokus (217 kronor) och Adlibris (219 kronor).

Published on

Angela Guis sommarprat och tre andra inslag om Kina i P1

Denna vecka har det handlat mer om Kina i Sveriges radio P1 än på länge. Dels sommarpratade Angela Gui i onsdags, med fokus på sin far Gui Minhai som suttit kidnappad i Kina utan rättegång i snart 650 dagar.

Hennes tal var i likhet med de flesta sommarprat väldigt personligt. Det handlar om hur hon sakta kom till insikt om vad som skett med hennes far, samt hur detta lett in henne på en bana som ”ofrivillig aktivist”.

I takt med att Angela visat allt större mod för att befria sin far så finns det nu inte längre någon återvändo. I bakgrunden ligger hela tiden en rädsla och osäkerhet för vad man som ensam 23-åring kan och göra mot världens största diktatur. Lyssna på hela hennes sommarprat här nedan:

Angelas sommarprat kommenterades senare samma dag av Ulrika Engström från svenska PEN-klubben. Hon hade hoppats på ett bättre resultat när Stefan Löfven besökte Kina förra månaden, men konstaterar att det var en klassisk affärsresa utan fokus på mänskliga rättigheter.

Hon hänvisar bland annat till kommunikén på regeringskansliets hemsida, där det står om avtal och ekonomiskt samarbete – men inte ett enda ord om att Kina håller en svensk medborgare fängslad utan rättegång.

Vidare tycker Engström det är dåligt att svenska myndigheter inte kan gå ut med kritik offentligt. Hon säger att det blivit mycket värre för Kinas civilsamhälle sedan president Xi Jinping kom till makten, samt att tystnad är precis vad Xi vad vill ha.

Medverkar gör även Börje Ljunggren, tidigare ambassadör i Kina, som håller med Ulrika om att Kina på senare år blivit mer repressivt. Patrik Nilsson, kansliråd på utrikesdepartementet, valde efter ”viss tvekan” att inte medverka i programmet.

Lyssna på inslaget i Studio ett nedan – kommentarerna om Angela Guis sommarprat börjar på minut 30:

I kommentarerna ovan nämns även Liu Xiaobo, nobelpristagaren från 2010 som under gårdagen dog i cancer, vilket jag skrev om för Expressen i går.

Efter att han dödförklarats sände Studio ett under gårdagen ett inslag om Liu Xiaobo, där Ulrika Engström återigen är med. Hon förklarar den groteska behandlingen av Liu med att ”allting handlar om att partiet ska fortsätta sitta vid makten”, samt att när ekonomin nu stannar av så måste president Xi Jinping befästa sin makt genom att dra åt tumskruvarna för civilsamhället.

Medverkar gör även Magnus Fiskesjö, professor vid Cornell University och tidigare chef vid Östasiatiska museet. Han uttrycker sin bestörtning över att Liu inte fått den vård han behövde och talar även om den kinesiska regimens ”förmyndarmentalitet”, alltså dess taktik med att endast framhålla ”nyheter med guldkant” samtidigt som allt annat tystas eller straffas.

Också Börje Ljunggren kommenterar fallet genom att berätta hur Kinas samhällsklimat hårdnat, samt hur kommunistpartiet under Xi Jinping blivit mer bestämt på att befästa sitt maktmonopol snarare än att leda någon övergång till demokrati eller initiera politiska reformer.

Ljunggren säger att diskussioner som ägde rum i Kina för fyra år sedan, när han själv var där, inte längre får pågå i dag. Lyssna på hela inslaget nedan:

Redan dagen innan – alltså i tisdags – sändes ett långt inslag om den förvärrade censuren av internet i Kina. Detta på grund av förbudet mot VPN-tjänster som ska införas i februari nästa år, vilket jag tidigare denna vecka skrev om här på InBeijing.

I inslaget talar en lektor i datasäkerhet och personlig integritet om vad detta betyder rent tekniskt.

Magnus Fiskesjö medverkar också i detta samtal. Han uttrycker sin djupa oro över att kinesisk censur redan har spridit sig till Sverige, på grund av Kinas ekonomiska makt och krav på politisk tystnad från såväl politiker och företag.

Han hänvisar också till ovanstående kommuniké på regeringskansliets hemsida, och sätter ett stort frågetecken för om statsminister Stefan Löfvens garantier för att handelsrelationer med Kina inte påverkar dialogen om mänskliga rättigheter verkligen stämmer.

Fiskesjö tror att Sveriges regering redan nu låter sig påverkas av Kinas ekonomiska makt; något som endast kan motverkas av att vi vågar tala om det. För Kinas växande globala inflytande innebär smidigt en växande möjlighet för landet att påverka och kontrollera.

Därför, menar Fiskesjö, står vi inför ett val; är vi bara ute efter handelsförbindelser och att tjäna pengar så kommer det kinesiska systemet krypande även hit. Vilken ju redan nu ses genom behandlingen av Gui Minhai.

Inte heller här finns någon fristående inspelning, utan ni måste börja lyssna från 21:50 i inslaget nedan:

Magnus Fiskesjö kommenterar även den märkliga ledartexten ”Hög tid att hoppa på det kinesiska tåget” i Dagens Industri, som jag själv plockade isär här på InBeijing i helgen.

Där menar tidningens politiska ledarskribent Frida Wallnor att vi bör närma oss Kinas kommunistparti. Magnus Fiskesjö bedömer att den kinesiska regimen är mycket glada över denna sortens texter och tänker att ”här vi några svenska vänner som vet vad det handlar om, som håller tyst om mänskliga rättigheter”.

Published on

Min text i Expressen om Liu Xiaobos död

Tidigare under dagen avled nobelpristagaren Liu Xiaobo i cancer. Sjukdomen hade utvecklats i det fängelse han suttit i sedan 2009, dömd till ”omstörtande verksamhet” som medförfattare till ett politiskt manifest för demokrati och mänskliga rättigheter.

Historien är särdeles sorglig, även för att vara Kina. Först i det absoluta sista stadiet av sin dödliga levercancer flyttades Liu från fängelse till sjukhus. Han tilläts dock inte återvända till Peking, och än mindre åka utomlands för behandling trots att det var hans uttalade vilja.

Istället kom han att dö bevakad av hundratals poliser på ett sjukhus i närheten av fängelset i norra Kina. Hans fru – som redan drivits till vansinne av ett årtiondes husarrest och övervakning – var den enda som tilläts vara vid hans sida. Övriga familjemedlemmar övervakades och hotades för att information om nobelpristagarens tillstånd inte skulle läcka ut.

Om detta och mycket mer skriver jag för Expressen Kultur, i en artikel som kommer i papperstidningen i morgon men redan nu finns tillgänglig på nätet. Där står bland annat att läsa om Liu Xiaobos personlighet och mentalitet:

Liu Xia fick inte medverka vid sin makes skenrättegång. Utanför rättssalen höll polisen även en samling journalister och utländska diplomater, inklusive Sveriges ambassadsekreterare, i schack. Liu Xiaobo visste att han skulle dömas, och hade förberett ett sista anförande med rubriken “Jag har inga fiender” som han aldrig fick tillstånd att läsa upp.

Anförandet lästes i stället upp vid nobelceremonin i Oslo 2010, där Liu representerades av en tom stol eftersom Kina förbjudit hans familjemedlemmar att lämna landet. Där stod att Liu inte har några fiender och heller ingen avsky. Inte mot poliserna som övervakat honom och arresterat honom, inte mot åklagarna som åtalat honom, inte mot domarna som dömt honom. “Hat”, framhöll Liu, “är något som får en persons förstånd och samvete att ruttna bort”.

Jag passar också på att – i likhet med många internationella medier och de flesta människorättsorganisationer – ge en känga till de utländska regeringar som inte vågat pressa Kina att behandla Liu Xiaobo väl. Påverkan måste kom utifrån, eftersom censur innebär att få i Kina ens vet vem han är:

Såväl USA som EU och enskilda länder uppmanade Kina att låta Liu i enighet med sin uttalade vilja få vård utomlands. Pressen ledde till att experter från USA och Tyskland fick möjlighet att besöka Liu. De bedömde att han fortfarande var stark nog för att kunna resa. Men då det verkligen gällde var det ingen som vågade stå upp. För samtidigt som Liu Xiaobos tillstånd förvärrades sammanträdde G20 i Hamburg.

Men där sades inte ett enda ord om Liu. Världens ledare var som vanligt upptagna med att förbättra sin bilaterala relation till Kinas president Xi Jinping, för att kunna dra nytta av Kinas ekonomiska boom.

Human Rights Watch varnade för att Kina därmed “uppmuntras att fortsätta behandla politiska aktivister illa”. Någon press inifrån existerar inte eftersom Liu Xiaobo tack vare censur är okänd i Kina. Jag bodde i Peking 2010 och få av mina kinesiska vänner kände då till att han fick Nobelpriset. I dag ser jag Liu hedras på Twitter och Facebook, men inte på motsvarigheterna WeChat och Weibo i det Kina han gav sitt liv för att förändra.

Läs hela min artikel för Expressen här, och vänligen se till att dela den. Ämnet är lika viktigt som det enskilda fallet är sorgligt.

Relaterad läsning:

”Obituary: Liu Xiaobo, China’s leading human-rights campaigner” (The Economist)
”’Murder without spilling blood’: the Chinese Communist Party’s history of denying medical treatment to its enemies” (Quartz)
”China bears ‘heavy responsibility’ for Liu Xiaobo’s ‘premature’ death, Nobel committee says” (Hong Kong Free Press)

Published on

Kina bannlyser VPN, stänger internet mot omvärlden nästa år

Enligt NGO:n Freedom House har Kina världens minst fria internet, efter länder som Syrien, Saudiarabien och Kuba. Under de senaste åren har graden av censur på landets internet dessutom ökat betydligt.

Individer boendes i Kina har dock fortfarande haft möjlighet att komma åt blockerade sidor och tjänster genom ett så kallat VPN (Virtual Private Network), en mjukvara som mot betalning kopplar upp användaren mot ett utländskt IP-nummer.

Men nu har myndigheterna bestämt sig för att komma till rätta med detta en gång för alla. Under gårdagen rapporterades att telekombolagen China Mobile, China Unicom och China Telecom från och med februari nästa år måste omöjliggöra användningen av VPN för sina kunder.

De tre telekombolagen är statliga företag, som tillsammans har nästan totalt monopol på internetuppkopplingar i Kina. De måste därför lyda de kinesiska myndigheternas direktiv, vilket möjliggör blockeringen av tjänster som VPN över en natt.

De nya direktivet är enigt Bloomberg först och främst riktat mot privatpersoner. Registrerade företag kan ansöka om särskilt tillstånd för att få använda VPN, men det är oklart hur denna process kommer se ut, eller om företagets anställda alls kommer kunna använda sig av VPN utanför arbetsplatsen.

Bloomberg publicerade i dag en behändig guide som svarar kort på sju frågor angående de nya reglerna. Här är svaren på frågorna 4-6:

4. How has the government dealt with VPNs in the past?

VPNs exist in a legal gray area, with few entities granted the ability to use them legally, However, VPNs are commonly used by universities, businesses, media organizations, and expatriates. In the past, the government has taken a more ad hoc approach of targeting individual VPNs – for instance, compelling GreenVPN to stop services on July 1. Most of the China-based VPNs have already disappeared from Android app stores.

5. What’s new about the approach of involving phone companies?

While China has previously issued edicts about the use of VPNs, including this one in January, the latest developments suggest an accelerated timetable. By involving China Mobile, China Unicom and China Telecom, virtually every mobile customer in the country is affected and represents a significantly more comprehensive and aggressive approach. Almost all internet users in China go online using services run by the state-owned carriers.

6. How will this impact individuals and multinationals?

The latest crackdown is focused on individuals, which means companies and other organizations will still have the ability to access VPNs or VPN-like services as long as they are registered. It’s not clear how easy it will be to obtain permissions, or who will be eligible. It’s also not clear whether there will be workarounds for employees of approved companies to use VPN-like services while working from home, or on business trips, or only from registered offices.

Bloomberg påpekar vidare att detta är ett steg i ledet för att skapa vad president Xi Jinping kallar ”cybersuveränitet”, alltså något som liknar ett intranät fritt från ”utländska influenser”, över vilket myndigheterna kan utöva total kontroll.

Visserligen kommer detta innebära att vissa individer eller företag tvekar att bosätta sig eller vara baserade i Kina, och istället väljer friare platser som Singapore. (Det är oklart i vilken grad Hongkong kommer omfattas av de nya direktiven.)

Men för Kina är detta av sekundär betydelse. Om valet står mellan ekonomisk och teknisk utveckling kontra att säkerställa kommunistpartiets maktmonopol, så prioriteras alltid åtgärder som garanterar maktmonopolet.

Detta kan bland ses av att internet och mobiltrafik 2009 stängdes ner i hela provinsen Xinjiang – som är av Irans storlek – under flera månader efter att våldsamma etniska upplopp orsakat minst 200 människors död.

Även om VPN uppskattningsvis används av blott 1-3 procent av landets befolkning, så har det blivit ett allt viktigare verktyg för intellektuella eller aktivister att föra ut sina budskap till omvärlden.

Detta kan ses genom det pågående fallet med nobelpristagaren Liu Xiaobo, som just nu är döende i cancer. Information om hans öde har censurerats och manipulerats på Kinas internet, men vänner och aktivister till Liu har fortfarande kunnat få ut sin information till omvärlden genom exempelvis Twitter och Facebook.

En annan anledning till att Kina vågar stänga sitt internet torde vara bristen på kritik från omvärlden vad gäller övertramp i områden som mänskliga rättigheter eller intellektuella rättigheter.

Kinas myndigheter är vana vid att andra länder och utländska företag håller tyst och istället gör allt för att anpassa sig och fortfarande kunna få en del av den ekonomiska kakan. De räknar givetvis med samma resultat även här.

Published on

Huvudlös ledartext om Kina i Dagens industri

Av förståeliga skäl har Donald Trump blivit svensk medias nya slagpåse. Gott så. Men i sin iver att kritisera Trump har ett par om Kina relativt okunniga skribenter börjat föreslå att Sverige istället bör närma sig det kinesiska kommunistpartiet.

Ett typexempel på detta är Frida Wallnors ledartext ”Hög tid att hoppa på det kinesiska tåget” i Dagens industri tidigare denna vecka.

Efter att först ha beskrivit Nordkoreas senaste provskjutning av en interkontinental ballistisk missil som ägde rum tidigare denna vecka, försöker Wallnor ge en bild av den realpolitiska situationen i området:

De som med rätta är allra mest oroliga över utvecklingen är såklart Nordkoreas grannländer. Men till skillnad från tidigare är det inte i första hand till sin allierade USA som Japan och Sydkorea nu vänder sig för stöd.

Med tanke på att det är Trump det handlar om är det kanske inte så konstigt, men det är ändå anmärkningsvärt att Japans premiärminister Shinzo Abe istället vädjar om att de regionala stormakterna Ryssland och Kina ska agera.

Det är svårt att förstå vad hon syftar på. Visst, Sydkorea har en ny president som i likhet med Kina föredrar ”samtal” med grannen i norr. Men även han talade nu i veckan om Nordkoreas ”sista chans”.

Och det är fortfarande USA som garanterar Sydkoreas säkerhet, nu även med det avancerade missilförsvarssystemet THAAD som installerats trots kraftiga kinesiska protester och nu ska testas igen efter Nordkoreas senaste provskjutning.

Xi Jinping och Shinzo Abe träffades förvisso under G20, ett par dagar efter Wallnors artikel. Men som Japan Times påpekar så var det deras första kontakt över huvudtaget på tio månader, samt att relationen mellan länderna nu är sämre än någon gång sedan 1970-talet.

Det är svårt att förstå vilka rapporter Wallnor baserar denna utrikespolitiska analys på. Men det blir ännu värre ett par stycken längre ner:

Det som gör detta extra intressant är hur upptakten inför G20-mötet har sett ut, med ett konstruktivt förmöte mellan just Vladimir Putin och Xi Jinping i Moskva. Förutom skapandet av en gemensam investeringsfond lade de två presidenterna fram ett förslag på hur den eskalerande krisen kring Nordkorea ska hanteras.

Det går ut på att USA och Sydkorea ska avbryta sina gemensamma militärövningar i utbyte mot att Nordkorea lägger ned sitt kärnvapenprogram. Ett förslag som Sydkorea sägs stödja, dock inte USA.

Kina står inte bara för över 80 procent av all handel med Nordkorea, utan har även försett landet med nödvändig teknologi för dess kärnvapenprogram, enligt en FN-rapport som bland annat Washington Post citerade tidigare i år. Det är bara en av flera gånger som Kina brutit mot FN-sanktioner vad gäller handel med Nordkorea.

Kina skulle kunna få ner Nordkorea på knä genom att stoppa all handel med landet. Men man vill absolut inte riskera att regimen där faller. Kinas halvhjärtade handlingar förklaras av många medier med att landet de facto hellre tolererar ett kärnvapenbestyckat Nordkorea.

Vidare var Ryssland det enda landet i FN:s säkerhetsråd som vägrade fördöma Nordkoreas provskjutning tidigare denna vecka, vilket gjorde att säkerhetsrådet inte kunde utfärda ett gemensamt uttalande som fördömde handlingen.

Om Frida Wallnor verkligen tror att nyckeln till en lösning på Nordkoreas utveckling av kärnvapen är en plan som utarbetas av Kina och Ryssland, ja då är hon nog ganska ensam om den åsikten bland alla politiska ledarskribenter utanför dessa två länder.

Vidare skriver hon att Xi och Putin i och med detta framstår som ansvarstagande världsledare i jämförelse med Trump som ”twittrar, hotar och skyller den nordkoreanska krisen på andra.”

Det är sant att Trump i motsats till Xi twittrar, eftersom Twitter liksom otaliga andra västerländska internettjänster är blockerade i Kina. Men då Wallnor skriver att Trump ”hotar” och använder ”aggressiv retorik” så står det klart att hon sällan läser nyheter om Kina.

I sitt hat mot Trump använder Wallnor här olika måttstockar på de båda ledarna. För hur illa Trumps retorik än må vara, så framstår den som ofarlig i jämförelse med Xis tal om att krossa all inhemsk opinion för att åstadkomma ”den kinesiska rasens återfödelse”.

Till skillnad från Trump så gör också Xi på denna punkt verklighet av sin retorik. Det kan ses av antalet fängslade journalister, advokater och aktivister i Kina som även utsätts för systematisk tortyr. Listan kan här göras hur lång som helst.

Mot denna bakgrund blir det ännu konstigare när Wallnor i slutet av sin artikel förespråkar att vi bör ”hoppa på det kinesiska tåget”:

Det är slående hur snabbt den globala maktbalansen har tippat till Kinas fördel efter Trumps tillträde. Det är en rollfördelning som alla inblandade bör vänja sig vid. I Europa är dock känslan att många fortsätter att vara försiktigt eller ibland fientligt inställda till Kina, inte minst när det gäller kinesiska direktinvesteringar.

Försiktighet är alltid klokt, speciellt när det handlar om en auktoritär enpartistat som förtrycker sin befolkning. Men det är hög tid att inse att det kinesiska tåget går även om européerna inte åker med. För ryssarna är redan på.

Nu är det förvisso oklart vilket ”tåg” Wallnor syftar på. Talar hon om Nordkorea, fördjupat ekonomiskt samarbete eller rent generellt?

I vilket fall så är det otroligt viktigt att minnas att USA – även i sina värsta stunder – är ett land vars värderingar, politiska rättigheter och personliga friheter står flera nivåer över Kina.

Detta borde Wallnor i egenskap av politisk ledarskribent känna till. Men okunskapen visas även av att hon i en jämförelse med Xi beskyller Trump för ”protektionism”.

Här skulle man kunna göra användning av frasen ”nyttig idiot”. För trots Xi Jinpings upprepade retorik om frihandel och globalisering, så förblir den kinesiska ekonomins nyckelsektorer stängd för utländska investerare. Kina vill nämligen främst ha möjlighet att investera i utlandet, utan att öppna upp för samma investeringar på hemmaplan.

Trots Trumps retorik om ”America First” så går det inte ens att jämföra öppenheten i de båda ländernas ekonomier. Men Wallnor verkar föredra att citera auktoritära ledares tal snarare än att undersöka hur det egentligen ligger till.

Samma tendens kunde ses då Wallnor förra månaden skrev en ledare i Dagens industri med rubriken ”Begränsa inte Kinas investeringar i Europa”, där hon avfärdade den växande oron över den snabbt ökande andelen kinesiska investeringar i nyckelområden av den europeiska ekonomin.

Dessa investeringar riskerar inte bara att ge Kinas regim kontroll över nyckelområden som energi och infrastruktur i Europa, utan även att göra enskilda länder beroende av Kina på ett politiskt plan.

Konsekvenserna av detta kunde ses när Grekland förra månaden som enda EU-land röstade emot ett gemensamt uttalande gällande mänskliga rättigheter i Kina som skulle ha framförts i FN. Bakgrunden är stora kinesiska investeringar i grekiska hamnar. Utvecklingen beskrevs som oroande för EU:s status som förespråkare av demokrati och mänskliga rättigheter.

Men sådant bekommer inte Wallnor. Med motiveringen att ökad konkurrens alltid är odelat positivt, gör Wallnor sitt bästa för att justera statistiken till sin egen fördel:

Detta är knappast överraskande, eftersom Kina börjat investera i utlandet först under de senaste åren. Men vad Wallnor dock utelämnar är att andelen kinesiska direktinvesteringar i EU översteg 10 procent under 2016, nästan 20 gånger högre än Wallnors egen siffra. De hade dessutom varit ännu högre om det inte vore för att flera affärer stoppades på grund av säkerhetspolitiska anledningar.

Visst finns det all anledning att kritisera Donald Trump. Men det behöver ju inte ske på bekostnad av att närma sig en regelrätt diktator – eller som i Frida Wallnors fall, två stycken.

För vad innebär egentligen hennes avslutande argument, att det är dags att hoppa på det kinesiska tåget nu för att ”ryssarna redan är på”? Vill hon se en trippelallians mellan EU och två av världens mest auktoritära ledare bara för att sätta dit Donald Trump?

För den som vill läsa mer balanserade och verklighetsanknutna politisk ledare finns internationell press. The Guardian skrev mycket riktigt inför G20:

Targeting Trump in Hamburg is understandable, but we can confidently hope America’s democratic system will one day get the better of him. There are no such checks and balances in China, as Hong Kong dissidents well know. Chinese human rights activists have only their courage to count on, and the hope that the outside world, its citizens and its democratic governments, will somehow show support.

Men om Wallnor får bestämma så ges inget sådant stöd. Hon verkar även helt glömt bort att Kina är en diktatur som tar sig rättigheten att kidnappa svenska medborgare i ett tredje land och hålla dem inlåsta i över 600 dagar utan rättegång.

Relaterad läsning:

”Forget Trump. This is the strongman to protest at the G-20.” (Washington Post)
”China Buying International Silence on Human Rights” (China Digital Times)
”How China buys the silence of the world’s human rights critics” (South China Morning Post)
”If you think the EU should stand up to Trump, then it must stand up to China” (The Guardian)

Published on

Donald Trump och Xi Jinping i storbråk

Den senaste dryga veckan har förhållandet mellan Kinas president Xi Jinping och hans amerikanska motsvarighet Donald Trump surnat till ordentligt. Enligt många var detta bara en tidsfråga, eftersom det vore osannolikt att två egon av denna storlek kan komma bra överens under en längre tid – särskilt då de har vitt skilda politiska mål.

Under sin valkampanj bedrev Trump en närmast populistisk retorik mot Kina. Han menade att landet stal amerikanska jobb och hotade bland annat med att märka Kina som valutamanipulatör och införa strafftullar på dess exportvaror.

När Trump väl kom till makten blev det ett annat ljud i skällan. När han bjöd in Xi till besök i Mar-a-Lago, Florida, talades det om ”stora framsteg” under samtalen. Trump kallade Xi för ”en bra man” och omvärlden uppmärksammade att en så kallad ”bromance” rådde mellan de båda ledarna.

De varmhjärtade vänskapen från mötet i Mar-a-Lago är ett minne blott.

Bakgrunden till detta var, givetvis, att Donald Trump ville ha Kinas hjälp med att hindra Nordkoreas utveckling av kärnvapen. Kina står för över 80 procent av all handel med Nordkorea, och förser även landet med teknik som är nödvändig för dess missilprogram.

Om Kina verkligen hade viljan att gå hårt fram mot Nordkorea, så skulle man kunna avbryta all handel och dessutom strypa importen av olja och andra helt nödvändiga varor för att Nordkorea ska fungera som stat.

Kina har visat god samarbetsvilja muntligt. Men, som så ofta annars, har det sett annorlunda ut i praktiken. Exempelvis ökade handeln mellan Kina och Nordkorea ordentligt under årets första kvartal. Uppgifter som detta gör att USA inte helhjärtat litar på Kinas vilja att samarbeta, vilket bland annat Trump gav uttryck för på Twitter tidigare i veckan:

Spänningarna ökade givetvis ytterligare när Nordkorea denna vecka utförde ännu ett missiltest; det elfte i ordningen sedan Trump blev president. Den interkontinentala ballistiska missilen som denna gång avfyrades sägs kunna nå Alaska, och ses som ett tydligt tecken på framsteg inom Nordkoreas kärnvapenprogram.

Eftersom Nordkorea fortsätter göra dessa framsteg, samtidigt som handeln med Kina ökar, så verkar delar av den amerikanska administrationen nu inse att ett samarbete med Kina på denna punkt är fruktlöst. Många har även efterlyst ”hårdare tag” mot Kina, då man anser att landet svikit sina förpliktelser vad gäller Nordkorea.

Faktum är att tecken på sådana hårda tag kunde ses redan innan Nordkoreas missiltest tidigare i veckan. De sammanfattas bland av Time Magazine i en artikel med rubriken ”Beijing Hits Out at U.S. Navy Exercises in South China Sea in a Sign of Turbulent Relations Ahead”:

The honeymoon, it appears, is over. On Sunday, Beijing warned the U.S. government that sending an American naval vessel into territorial waters it claims around the Paracel Islands in the disputed South China Sea was a ”serious political and military provocation,” in the latest of a slew of incidents that augur souring relations between the world’s two largest economies.

(…)

Over the past week, though, the U.S. has taken aim at China on numerous issues: downgrading China to its lowest Tier 3 regarding its efforts to combat human-trafficking; robustly criticizing Beijing over its treatment of jailed dissident and Nobel Peace Prize winner Liu Xiaobo, who is suffering from terminal cancer; agreeing $1.4 billion of American arms sale to Taiwan; and imposing secondary sanctions on Chinese firms doing business with North Korea.

Att skicka krigsfartyg nära öar som Kina gör anspråk på, sälja vapen till Taiwan samt införa sanktioner mot kinesiska banker och företag som gör affärer med Nordkorea är handlingar som – förutsägbart nog – fördömts av Kina.

Detta gäller särskilt krigsfartyget. Så kallade ”freedom of navigation mission” utfördes ofta under Barack Obamas tid som president, men mer sällan under Trump, eftersom han försökt blidka de kinesiska myndigheterna. Svaret blev därför extra skarpt från Kina denna gång, skriver bland annat Time Magazine:

Foreign Ministry spokesperson Lu Kang said in a statement that China sent military vessels and fighter planes to ward off the USS Stethem, warning that approaching the Paracels, which are known as the Xisha Islands in China and are also claimed by Taiwan and Vietnam, “violated Chinese and international law, infringed upon China’s sovereignty, disrupted peace, security and order of the relevant waters and put in jeopardy the facilities and personnel on the Chinese islands,” according to the state-run China Daily newspaper.

The condemnation is among the strongest since U.S. President Donald Trump came to office Jan. 20.

Vidare har även den amerikanska delegationen i FN:s säkerhetsråd varnat för åtgärder vad gäller handeln mellan Kina och USA, med anledning av att Kina drar nytta av sin delvis otillåtna handel med Nordkorea. Detta är en fråga som säkerligen kommer behandlas under det pågående G20-mötet i Tyskland, som riskerar utvecklas till en dragkamp mellan Donald Trump och Xi Jinping.

I vilket fall så står det nu utom rimligt tvivel att relationen mellan USA och Kina kommer försämras inom den närmaste framtiden. Omvärlden måste vara beredd på att presidenterna för världens två största länder kommer braka samman snart, samt ställa sig frågan vad konsekvenserna av detta kan bli.

Relaterad läsning:

”Time for Trump to Get Tough on China” (Politico)
”China’s Xi warns Trump of ‘negative factors’ hurting US ties” (AFP)
”Why China tolerates a nuclear North Korea” (Bangkok Post)
”U.S. seeks funds tied to North Korea from eight big banks” (Reuters)
”US, China relations begin to cool as Trump’s honeymoon with Xi ends” (CNN)
”Haley warns China on North Korea, says Beijing risks U.S. trade” (Politico)

Published on

Kritik mot Norges feghet inför cancersjuk nobelpristagare

Den kinesiska aktivisten och tillika nobelpristagaren Liu Xiaobos öde fortsätter röna uppmärksamhet världen över.

Som jag skrev här på InBeijing förra veckan – och ännu längre i Expressen – så förflyttades Liu nyligen från fängelse till sjukhus sedan han diagnostiserats med dödlig och långt framskriden levercancer.

Diagnosen väckte misstankar. Varför hade den långt framskridna cancern inte upptäckts tidigare? Och varför är det först nu som Liu Xiaobo får vård? Fallet kallades ”politiskt mord” av vissa. Vidare avslöjades att Liu inte ens vid detta skedde släpptes fri, fick ta emot besök eller ens återvända till Peking för vård.

Fast på ett sjukhus i närheten av fängelset i nordöstra Kina, meddelade Liu Xiaobo förra veckan sin fru Liu Xia önskan om att åka utomlands för behandling.

Sedan Liu Xia spred meddelandet har bland annat EU, USA, Kanada, Taiwan och 154 tidigare nobelpristagare uppmanat Kinas president Xi Jinping att låta Liu åka utomlands för vård.

USA, Tyskland och Frankrike har dessutom välkomnat Liu att vårdas i respektive land.

När Liu Xiaobo tilldelades Nobels fredspris 2010 representerades han av en tom stol vid ceremonin i Oslo, sedan kinesiska myndigheter även stoppat hans familj från att närvara.

Den norska regeringen har hamnat under luppen i fallet med Liu Xiaobo. När Liu fick Nobels fredspris 2010 satt han förvisso redan i fängelse, men utmärkelsen innebar en mycket strängare övervakning för hans fru Liu Xia.

Utnämningen innebar även att Kina klippte nästan alla diplomatiska och ekonomiska band med Norge. Först i december i fjol kunde handel mellan de båda länderna återupptas. Detta efter att den norska regeringen accepterat en diplomatisk skrivelse som uttrycker full respekt för Kinas politiska modell, förståelse för dess oro angående Nobelpriset, samt löften att inte blanda sig i Kinas inre angelägenheter och en hel del annat.

Redan då fick norska myndigheter kritik för att sälja sin heder till Kina, något som förvärrats ytterligare efter att man vägrat kommentera Liu Xiaobos hälsotillstånd.

Norge är ju som bekant inte med i EU, och frågan om Norge liksom EU anser att Liu Xiaobo bör tillåtas vård i utlandet vägrade statsminister Erna Solberg att svara på. Hon hänvisade istället till norska utrikesministeriet, som inte heller ville svara på några frågor.

Rädslan för att stöta sig Kina ligger som en våt filt över ett Norge vars utrikespolitik tidigare placerade mänskliga rättigheter på dagordningen. Nu är det istället pengar som gäller, vilket lett till stor kritik på Twitter:

Även många norrmän uttrycker missnöje och till och med skam inför regeringens hantering av fallet:

Och som ett bevis på att Kina faktiskt är känsligt för internationell kritik från flera nationer eller aktörer på samma gång, så bjöd kinesiska myndigheter i dag in experter från USA och Tyskland att vårda Liu Xiaobo i Kina.

Flera organisationer eller aktivister som följer fallet anser att detta inte är nog, men ser samtidigt inbjudning som ett möjligt första steg för att Liu ska få vårdas i utlandet under den korta tid han har kvar. Enligt aktivisten och vännen Hu Jia handlar det högst om ett halvår.

Men Norge håller dock fortfarande tyst.

Published on

Kina överger internationellt avtal om Hongkong

Innan Hongkong överlämnades från Storbritannien till Kina, förhandlade de båda länderna fram ett avtal vid namn Sino-British Joint Declaration. Avtalet ingicks 1984 men trädde i kraft först 1 juli 1997, alltså dagen då den gamla kronkolonin hamnade under kinesiskt styre.

Avtalet låg till grund för frasen ”ett land, två system”, med löfte om att Hongkongs politiska system ska bevaras och medborgerliga rättigheter garanteras fram till år 2047.

Enligt Basic Law – Hongkongs nya konstitution – skulle stadens invånare därmed även i fortsättningen åtnjuta yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet, fristående rättsväsende och en rad andra rättigheter som inte existerar på det kinesiska fastlandet. Vidare var det det uttalat mål i Basic Law att stadens regeringschef ska väljas genom allmän rösträtt.

Kinesiska myndigheter har dock vid flera tillfällen brutit mot avtalet. Ett exempel är Pekings inblandning i valet av ny regeringschef, som utlöste ”Occupy Central” i Hongkong hösten 2014. Ytterligare ett exempel är kidnappningarna av den svenska förläggaren Gui Minhai och hans fyra kollegor, för att innehållet i deras bokaffärer ogillades av det kinesiska ledarskapet.

Men nu har Kina gått ett steg längre ändå. För under president Xi Jinpings besök i Hongkong förra veckoslutet, i samband med 20-årsdagen för stadens överlämnande till Kina, förklarade det kinesiska utrikesministeriet att avtalet man ingick 1984 nu inte längre gäller. Bland annat South China Morning Post uppmärksammar uttalandet:

The Chinese Foreign Ministry has declared the Sino-British Joint Declaration, that laid the groundwork for Hong Kong’s handover, a “historical document that no longer has any realistic meaning”, after Britain and the United States spoke of the binding effect of the 1984 treaty on China and the city.

Ministry spokesman Lu Kang hit back at remarks from the two countries on Friday, hours after they issued statements on the political condition of the city, as it marks 20 years since that handover, from British rule to Chinese.

“Now that Hong Kong has returned to the motherland for 20 years the Sino-British Joint Declaration, as a historical document, no longer has any realistic meaning,” Lu was quoted by Xinhua as saying at a press conference.

Vid samma presskonferens sade Lu Kang vidare att avtalet inte längre på något vis är bindande för Kina, samt att ingen utomstående har rätt att kommentera vad som är positivt och inte gällande Hongkongs utveckling.

Efter bara ett par timmar kom ändå ett svar från Storbritannien, som sade att Sino-British Joint Declaration är precis lika giltigt i dag som för 30 år sedan, särskilt eftersom det handlar om ett internationellt diplomatiskt dokument som registrerades vid Förenta Nationerna.

Utrikesministeriets talman Lu Kang lät under fredagen en samlad presskår veta att avtalet Kina ingick med Storbritannien över Hongkong inte längre är någonting värt.

Den brittiska utrikesministern Boris Johnson hade dagen innan Lu Kangs presskonferens sagt att den höga graden av självstyre, som Kina lovade Hongkong i och med avtalet och Basic Law, ligger bakom stadens framgångar.

Men även detta till synes försiktiga uttalande möttes av ett skarpt avfärdande från kinesisk håll, vilket The Guardian uppmärksammar i en artikel med rubriken ”China attacks Boris Johnson over ’incorrect’ views on Hong Kong”:

Speaking to reporters in Beijing, the foreign ministry spokesperson Lu Kang attacked Johnson’s comment as “incorrect” and misplaced. “Hong Kong is a special administrative region of China, and therefore Hong Kong affairs are China’s internal affairs,” Lu said, according to Xinhua, China’s official news agency.

According to Xinhua, Lu said Hong Kong’s success “had already been proven during the 20 years since its return to China, and outsiders should not make incorrect remarks regarding that”.

Xinhua made it clear that Lu’s comments were made in direct response to Johnson’s statement and a more strongly worded US statement about “infringements of civil liberties [and] intrusions on press freedoms” in Hong Kong.

Som The Guardian påpekar så uppmärksammade även USA, EU och andra aktörer förra veckan hur Kina på flera punkter har brutit mot det avtal man ingick 1984, samt understrukit faktumet att det inte går att lämna ett internationellt avtal av denna omfattning helt utan vidare.

Det står nu helt utom tvivel att Kina endast har för avsikt att följa internationella lagar eller avtal så länge man själv tjänar på det. Detta kan – och borde – användas emot Kina, särskilt som landet rättfärdigar många av sina egna territoriella krav på ”historiska dokument” som är ännu äldre än Sino-British Joint Declaration.

Detta påpekade exempelvis India Times i dag med anledning av en gränstvist länderna emellan:

“In this context, for Beijing to cite an 1890 colonial-era agreement on Sikkim makes little sense other than to confound the real issue at stake.That colonial-era accord is of no direct relevance to China’s road building through Doklam,“ Chellaney said.

The citing of the 1890 Sikkim-Tibet agreement is interesting as it coincides with the disdain expressed by Beijing for the 1984 Sino-British accord, which paved the way for Hong Kong’s handover in 1997, saying that it no longer had binding power.

In the case ofthe disputed South China Sea too, where again Beijing has made a sweeping claim on close to 85% of its waters, Beijing has cited “historical rights“ for political purposes.

Och vad gäller just Kinas territoriella krav i Sydkinesiska havet, så vägrade landet som bekant att acceptera de internationella lagar om havsrätt som man tidigare ratificerat, eftersom man ogiltigförklarade Haagtribunalens utfall förra sommaren om att dessa territoriella krav saknar såväl laglig som historisk grund.

Kinas växande tendens att endast följa avtal och regler när det passar kommer vidare sannolikt fungera som en varning för länder som överväger att ingå avtal med Peking.

I dag skriver exempelvis Taiwan Sentinel att fredagens uttalande blott är en påminnelse att internationella avtal som ingås med Kina ofta inte är värda mer än pappret de är skrivna på, och ytterligare minskar Taiwans aptit för en återförening med Kina:

Self-assured, expansionist and increasingly hubristic, Beijing now feels confident it can rewrite the rules — rewrite history, even — as it sees fit and do so with impunity. Besides sending a chilling signal to those in the Special Administrative Region who continue against all odds to aspire to democracy and rule of law, this development should make governments worldwide wary of signing any agreements with China lest the latter decide at some point in future that it is not bound by their stipulations.

(…)

Besides serving as a warning to states, like Canada, that are considering entering into treaties and agreements with China, Friday’s bombshell should dispel any notion, if such notions still exist today, that “one country, two systems” is a formula that Beijing would honor should it ever be applied to the “peaceful unification” of Taiwan.

För den som vill ha mer bakgrund och fakta angående Hongkongs överlämning till Kina 1997 och stadens utveckling sedan dess, rekommenderas ”HONGKONG – 20 år av kinesiskt styre” i förra numret av Amnesty Press.

Det är en av de längsta och mest utförliga artiklarna i ämnet på svenska, som dessutom är gratis att läsa på nätet.

Published on

Fängslade nobelpristagaren Liu Xiaobo döende i cancer

När Liu Xiaobo belönades med Nobels fredspris 2010 för sin ”långa och fredliga kamp för fundamentala mänskliga rättigheter i Kina”, blev han den andra pristagaren någonsin som vid ceremonin i Oslo representerades av en tom stol eftersom han året innan dömts till elva års fängelse.

Den första var journalisten och pacifisten Carl von Ossietsky, som satt i koncentrationsläger när han tilldelades priset 1936. Och liksom Adolf Hitlers regim, så förbjöd även Kina pristagarens anhöriga att åka till Oslo för att ta emot fredspriset.

När Liu nu har avtjänat åtta år av sitt straff för ”omstörtande verksamhet” meddelades i går att han flyttats från fängelset till ett sjukhus. Detta för att han är i sista fasen av en dödlig levercancer.

Beskedet väckte under gårdagen såväl avsky som flera frågetecken. Hur länge har Liu haft cancer, och varför har han inte fått hjälp tidigare? Har han ådragit sig cancern på grund av dåliga villkor under fängelsevistelsen? Det är allmän kännedom att många politiska fångar i Kina vägras vård eller medicinering för sina hälsoproblem, vilket sannolikt har bidragit till att Lius cancer nu är livshotande.

I The Guardian kallar en kinesisk aktivist fallet för ”politisk mord”, samtidigt som även norska Nobelkommittén understryker kinesiska myndigheters ansvar för vad som skett:

“This is simply a political murder, this is how the Communist party deals with its enemies, a prisoner of conscience dying just outside a jail cell,” said Hu Jia, a fellow activist who has known Liu for more than a decade and previously collaborated with him. “I’ve been to prison in China. The medical care is terrible and I’m sure China’s leaders were hoping for this outcome.”

In a rare statement, the Norwegian Nobel committee, which awarded Liu the prize in 2010, said: “Liu Xiaobo has fought a relentless struggle in favour of democracy and human rights in China and has already paid a heavy price. Chinese authorities carry a heavy responsibility if Liu Xiaobo, because of his imprisonment, has been denied necessary medical treatment.”

Liu Xiaobos fru Liu Xia har under de senaste åren endast fått träffa sin make en timme i månaden, och då med en tjock glasvägg dem emellan. Hon har dessutom suttit i en sträng husarrest sedan redan innan utmärkelserna nobelpriset, och endast fått träffa ett fåtal vänner, alltid under bevakning av de poliser som ständigt står utanför hennes dörr.

Enligt dessa vänner har lider Liu Xia av en rad hälsobekymmer, inklusive djup depression och hjärtproblem. Detta kunde ses när AP som enda media lyckades lura polisbevakningen och ta sig fram till Lius hem 2012. Gråtande och skälvandes på golvet berättade hon då om de ”Kafka-liknande” förhållandena som hon hölls under.

Också hennes bror har dömts till tretton års fängelse för ”ekonomiska brott”, sannolikt sedan han hjälpt sin syster ekonomiskt, samt hjälpt till med kommunikationen mellan henne och den fängslade maken.

Av alla artiklar som skrivits om Liu Xiaobos öde sedan i går så är några av särskilt intresse. The Guardians tidigare Kinakorrespondent Tania Branigan, som skulle ha träffat Liu den dagen han arresterades för snart tio år sedan, framhåller att behandlingen av honom är ett tecken på den repressiva riktning som Kina har tagit på senare år.

I en artikel med rubriken ”Liu Xiaobo’s unbearable fate is stark symbol of where China is heading” skriver hon:

Since security agents seized him that night in December 2008, many more have followed him into detention and jail. Many more relatives have been targeted for highlighting what has happened to their loved ones.

“Where is China headed in the 21st century?” asked Charter 08. “Will it continue with ‘modernisation’ under authoritarian rule, or will it embrace universal human values, join the mainstream of civilised nations, and build a democratic system? There can be no avoiding these questions.”

Beijing has given its answer, and his name is Liu Xiaobo.

Liu Xiaobo och Liu Xia gifte sig i en fängelsecafeteria 1996, eftersom Liu då avtjänade sitt första fängelsestraff. Paret fick sedan endast spendera nio år tillsammans i frihet, och nu är det oklart om Liu Xia ens tillåts återse sin make innan han avlider.

Trots förfrågningar från såväl familj som flera internationella organisationer så vägrar kinesiska myndigheter att släppa Liu Xia från hennes husarrest, eller ens låta Liu Xiaobo få behandling för sin cancer i Peking, där de bästa sjukhusen finns.

Han hålls fortfarande i ett sjukhus i nordöstra Kina. Och i en tårfylld video från i går, så säger Liu Xia att han där inte tillåts få operation eller strålbehandling.

Och från kinesiskt håll hanterar man frågan med sedvanlig arrogans. Under en pressträff i går låtsades utrikesministeriets taleskvinna inte känna till någonting alls om Liu Xiaobo när hon fick frågan från en utländsk journalist. Samtidigt skrev China Daily att den ”dömde brottslingen” Liu Xiaobo fått ”medicinsk paroll” för att vårda sin cancer på sjukhus.

En av få bilder på nobelpristagaren Liu Xiaobo och hans fru Liu Xia tillsammans i frihet.

Fallet med Liu Xiaobo understryker den tveksamma behandlingen av politiska fångar i Kina, vilken även sågs tidigare i år i och med flera fall av grym tortyr mot många av de 300 aktivister och människorättsadvokater som försvann sommaren 2015.

Mot denna bakgrund är det givetvis ännu viktigare att svenska förläggaren Gui Minhai, som suttit inlåst i 620 dagar, släpps fri. Detta påpekades under gårdagen bland annat av Sophie Richardsson vid Human Rights Watch:

Statsminister Stefan Löfven, som befinner sig på statsbesök i Kina, talade under gårdagen om Gui Minhai med president Xi Jinping. Svenska PEN uppmanar nu Löfven att även ta upp det akuta fallet med Liu Xiaobo.

Published on

Stort tryck på Stefan Löfven i svensk media innan Kinaresa!

Äntligen verkar svensk media ha fått upp ögonen för Gui Minhai! När Stefan Löfven i dag landar i Peking så har Gui suttit fängslad utan rättegång i 620 dagar, och kraven på att statsministern ska höja rösten gentemot Kina hörs nu från allt fler håll.

För ett par dagar sedan publicerades min artikel ”Sätt press på Kina, Löfven” i Expressen, som delats ett par hundra gånger och under helgen var den mest lästa artikeln på tidningens kultursidor.

Det är dock bara en av dussintals artiklar i svenska media som under de senaste dagarna vill se större mod och beslutsamhet från statsministerns sida. Dussintals sådana artiklar har publicerats. Någon kallar hånfullt Löfven för ”vice kung”, andra innehåller vädjanden och krav från familj och politiker.

Kommer artiklarna påverka Löfven, eller är det dövörat som gäller? Det vet vi först efter onsdag, när statsministern lämnar Kina. Nedan sammanfattar jag och citerar från ett tiotal av artiklarna:

Löfven på affärsresa till Kina – krav på att han ska tala klarspråk om diktaturen (Expressen) – Statsminister Stefan Löfven gör en renodlad affärsresa till Kina med en jättedelegation ministrar, myndigheter, organisationer och framför allt företag. Avsikten är att besöket ska ge ordentligt klirr i kassan. Därför avstår Löfven helst från att tala om förtryck, brott mot mänskliga rättigheter och annat som kan irritera värdarna. Vid förra Kinabesöket för två år sedan ville han inte ens kalla Kina för en diktatur. Nu kräver Liberalernas riksdagsledamot Birgitta Ohlsson att statsministern ska tala klarspråk den här gången.

”Hämta hem Gui Minhai från Kina, Löfven” (Svenska dagbladet) – Sedan Kinas president Xi Jinping kom till makten i mars 2013 har ha undertryckt fredlig kritik och oberoende aktivism – bland annat på miljöområdet – med en skoningslöshet som inte har skådats sedan massakern på Himmelska fridens torg 1989. Detta förtryck möjliggörs av det kinesiska kommunistpartiets oerhört starka grepp om makten, det djupt politiserade rättsväsendet och ansökande av en fri press. Att förändra dessa omständigheter är avgörande både för att förhindra framtida fall som Gui Minhais och för att Sverige ska kunna nå de ekonomiska och miljömässiga målen för sina bilaterala förbindelser. Statsminister Stefan Löfven bör tydliggöra Sveriges prioriteringar och den vikt landet fäster vin mänskliga rättigheter för de kinesiska ledarna och allmänheten i båda länderna.

Statsminister Löfven eller vice kung Löfven? (Nerikes Allehanda) – ”Den 26 juni reser statsminister Stefan Löfven till Kina. Men är han verkligen Sveriges statsminister under resan? Eller är han en vice kung som reser för att göra reklam för Sverige – och kränga så mycket svenska produkter och tjänster som möjligt? Då gäller det att inte säga något som kan förarga den kinesiska ledningen. Ungefär som när kungen gör offentliga uttalanden.”

Kina måste släppa kidnappad göteborgare (Göteborgs-Tidningen) – Den kinesiska diktaturen har varit mån om att ge bilden av att Gui Minhai, vars Hongkong-baserade förlag publicerar regimkritisk litteratur, inte vill ha någon uppmärksamhet kring sin situation. Han har tillåtits flera samtal med sin dotter Angela Gui, en av årets sommarpratare i Sveriges Radio, och då bett henne att inte skapa opinion för hans frisläppande. I samtalen har han pratat engelska och uppgett att han inte tillåts tala svenska med sin dotter. Under minst två möten med svensk konsulär personal har han även sagt att han inte önskar någon hjälp från Sverige. Det är svårt att ta sådana yttringar som intäkt för Gui Minhais verkliga önskan. Alldeles uppenbart hålls han fängslad mot sin vilja och utan giltigt skäl. Stefan Löfven (S) måste tala klarspråk med Kinas premiärminister och kräva Gui Minhais ovillkorliga frisläppande.

Krav på Löfven inför Kinabesök (TV4, videoinslag) – Inför Stefan Löfvens besök i Kina som inleds i morgon hoppas nu dottern till den bortrövade svenske bokhandlaren i Hong Kong på statsministerns hjälp. Den svenske medborgaren Gui Min-hai hålls på okänd ort efter att han kritiserat kinas elit. Han greps då han planerade att ge ut en bok om president Xi Jinpings kärleksliv. Fallet med den bortrövade bokhandlaren har uppmärksammats i Kina. Han tros vara vid liv men fängslas på okänd ort.

Gui Minhais dotter vädjar till Löfven (Sydsvenskan) – Ämnet mänskliga rättigheter är högaktuellt även nu, på grund av fallet med bokförläggaren Gui Minhai som sedan oktober 2015 sitter fängslad i Kina utan rättegång. ”Jag vill att statsministern och delegationen gör sitt bästa för att min far ska släppas omgående. Om han inte släpps hoppas jag åtminstone på att han ska få tillgång till juridiskt ombud, konsulära besök och såklart att jag ska få kontakta honom regelbundet och då prata svenska med honom”, säger dottern Angela Gui till TT.

Vädjan till Löfven om fängslade förläggaren (Expressen) – Var Gui Minhai befinner sig nu och hans fysiska status är helt okänt. Dottern har under en lång tid fört en förtvivlad kamp för att hennes far ska släppas. ”Det är svårt att sätta ord på en sådan här upplevelse. Nu har det gått ett år sedan vi senast hördes. Han ringde mig i juni förra året och sa på engelska att jag skulle sluta dra offentlig uppmärksamhet till hans ’situation’, som han kallade det. Det lät lite som att han läste innantill”, säger Angela Gui. ”Jag vet att tjänstemän från svenska ambassaden i Peking träffade honom i september, men nu är det svårt att ens veta om han fortfarande är vid liv.” TT: Hur är det att bedriva den kamp som du så länge tvingats att göra? ”Det är tröttsamt. Jag har blivit mycket mer offentlig än jag känner mig bekväm med. Men jag hoppas att det är värt det” TT: Har du upplevt att det politiska trycket på Kina från Sverige har varit tillräckligt? ”Jag hoppas alltid så klart att det går att göra mer.”

”Ordnar du så Gui Minhai får åka hem, Löfven?” (Omni) – När Stefan Löfven åker till Kina i morgon uppmanar debattörerna statsministern att samarbeta för att få Gui Minhai fri, eller åtminstone säkerställa att han får ett juridiskt ombud, konsulär hjälp och möjlighet att träffa sin familj. ”Det självklara vore att Gui Minhai kunde följa med statsministern hem den 28 juni. Ordnar du det, Stefan Löfven?”

”Gui Minhai måste släppas ur fängelset. Den svenske förläggarens öde i Kina oklart” (Dagens Nyheter) – Kinas växande censur under Xi Jinping har resulterat i att man nu inte drar sig för att tillämpa sina egna metoder även utomlands, trots att Guis anhållan och fängslande bryter mot även kinesisk lagstiftning. Att den kinesiska regeringen tillåts handla på det här viset är inte bara ett hot mot rättsäkerheten inom Kina utan också globalt. Fler och fler utländska medborgare har under de senaste åren försvunnit för att senare påträffas häktade i Kina, ofta på hemlig ort. Det kanske mest lagvidriga i Kinas behandling av Gui är att hans fängslande tillkännagavs tre månader efter han försvann, i en iscensatt bekännelse på statlig kinesisk tv.

Sverige hoppas kunna öka exporten till Kina (Dagens nyheter) – Regeringen skriver själv på sin hemsida att trakasserier och frihetsberövande mot människorättsförsvarare, advokater och journalister har ökat under 2015 och 2016. Regimen ger sig på både kinesiska och utländska medborgare och använder medier för att kontrollera opinionen. I oktober 2015 kidnappades den svensk-kinesiske bokförläggaren Gui Minhai i Thailand för att sedan föras till Kina. Att han fortfarande är frihetsberövad kommer Sverige ta upp.

Stefan Löfven på statsbesök i Kina (SVT) – Gui har erkänt brottet i kinesisk statstelevision, ett förfarande som bland annat den dåvarande svenska ambassadören och Sveriges utrikesminister kritiserat Kina för. Kina erkänner inte att Gui Minhai är svensk medborgare utan ser honom som kines, och man vill inte heller svara på några frågor kring Guis fångenskap.

Published on

Publicerat: Sätt press på Kina, Löfven

I dagens Expressen finns en artikel av mig inför statsminister Stefan Löfvens resa till Kina nästa vecka. Resan är – givetvis – främst inriktad på handel och ekonomiskt utbyte.

Detta sker alltså samtidigt som Kina har hållit en svensk medborgare fängslad utan rättegång i 620 dagar. I ineldningen av artikeln skriver jag att detta knappast hade accepterats om det handlat om något annat land:

Föreställ er att ryska säkerhetsagenter kidnappar en svensk förläggare på semester i Spanien, för att han publicerat böcker som ogillas av Vladimir Putin. Föreställ er sedan att förläggaren hålls fängslad i över 600 dagar utan rättegång, berövad möjligheten att träffa vare sig familj eller advokater. Föreställ er slutligen att Sveriges statsminister åker till Ryssland med en näringslivsdelegation, utan att ta upp fallet när han träffar den högsta politiska ledningen i Moskva.

Om Ryssland byts ut mot världens största handelsnation Kina så är detta exakt vad som sker. För när Stefan Löfven besöker Kina på måndag är det 620 dagar sedan Gui Minhai kidnappades av kinesiska agenter i sin thailändska semesterbostad. Med på resan är flera statsråd samt en näringslivsdelegation som är en del av regeringens exportfrämjande satsning “Team Sweden”. Löfven ska även tala vid World Economic Forum. Det handlar alltså om en ren affärsresa.

Artikeln innehåller även kommentarer från Utrikesdepartementets kansliråd. Han säger att Sverige ser allvarligt på fallet, men vill inte ge något rakt svar på huruvida Löfven eller någon annan i delegationen avser ta upp fallet med Gui Minhai under resan till Kina.

Jämförelser är här relevant. För den brittiska regeringen reagerade starkare när Kina även kidnappade Gui Minhais kollega som hade brittiskt pass. Och vad gäller journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, som fängslades i Etiopien 2011, så behandlade Sverige efter ett par månade fallet som en politisk snarare än en konsulär fråga:

Aktivisten Peter Dahlin – den andre svensken som tvingats “erkänna” på CCTV – ifrågasätter hur Sverige kan behandla en illegal kidnappning i ett tredje land som en konsulär fråga. När Gui Minhais kollega Lee Bo kidnappades hösten 2015 utmanandes Kina öppet av Storbritannien, eftersom Lee Bo hade brittiskt pass. Utrikesministern klargjorde offentligt att det handlade om en allvarlig överträdelse, och stod vid Lees sida trots att även han tvingats avsäga sig sitt brittiska medborgarskap. I dag är Lee Bo en fri man.

I sin bok “Tyst diplomati” (2014) berättar Jens Odlander, Sveriges tidigare ambassadör i Etiopien, hur fängslandet av journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson först behandlades som ett konsulärt ärende, men efter några månader gjordes till en storpolitisk fråga då den tysta diplomatin inte gav önskat resultat. I dag är även Schibbye och Persson fria.

Men vad gäller Kina – som är en viktigare och mer lättretad handelspartner än Etiopien – så verkar svenska myndigheter inte vara beredda att sätta samma press för att sätta sin medborgare fri.

Artikeln innehåller även en kommentar från Guis dotter Angela Gui, som tycker att det efter drygt 600 dagar är dags att ta upp hennes fars fall i officiella sammanhang.

Varken hon eller Utrikesdepartementets kansliråd har sett något livstecken från Gui Minhai sedan i september i fjol, och tidigare i år ifrågasatte den kinesiska författaren om Gui ens är vid liv längre.

Men kommer det talas officiellt om Gui Minhai nästa vecka? Tveksamt. I en videointervju med Nerikes Allehanda ville Stefan Löfven inte svara på huruvida han avser ta upp Guis fall under sin resa till Kina.

Och i en lång artikel i Sydsvenskan nämner handelsminister Ann Linde – som är med på resan till Kina – termen ”mänskliga rättigheter” två gånger, och ”Gui Minhai” noll gånger.

Läs hela min artikel här nedan, i större version via Scribd eller på Expressens hemsida.

Published on

Publicerat: Reportage om tortyr mot Kinas advokater

I senaste numret av svenska advokatsamfundets medlemstidning Advokaten finns ett långt reportage om mig om den utbredda tortyren mot människorättsadvokater i Kina.

President Xi Jinpings kampanj för att tvinga Kinas civilsamhälle att rätta in sig i ledet kulminerade sommaren 2015, då närmare 300 advokater och aktivister greps i ett enda svep.

Flera av dem sitter fortfarande fängslade utan rättegång, och som jag skildrar i artikeln så har många av de som släppts utsatts för grymmast tänkbara tortyr:

Efter att Li Heping dömts till ett villkorligt fängelsestraff under en hemlig rättegång vid slutet av april, kunde han slutligen återse sin familj efter att ha varit inlåst i drygt 600 dagar. Men det var en förändrad man som kom tillbaka hem. Tortyren hade fått Li Heping att ”åldras 20 år” enligt vänner. Hans fru var chockad över att knappt känna igen sin utmärglade make, vars kvarvarande hår blivit helt vitt.

Under fångenskapen hade Li Heping utsatts för tvångsmedicinering, svält, misshandel, elchocker, sömnbrist och dödshot. Vid ett tillfälle låstes fot- och handleder fast en hel månad i sträck med bojor som sin tur länkades samman av en kort järnkedja. Anordningen gjorde att Li Heping inte kunde räta på kroppen ens i liggande ställning.

Och då var Li Heping ändå vid bättre tillstånd än sin bror, Li Chunfu, även han människo­rättsadvokat som försvann sommaren 2015 och släpptes tidigare i år. Li Chunfu kunde då inte tala i hela meningar, muttrade ofta för sig själv och diagnostiserades snart med schizofreni.

Tortyr har alltid förekommit inom det kinesiska rättsväsendet. Men tortyren har under de senaste nått nya höjder i och med systematisk användning inte bara mot aktivister, utan även mot delar mot själva rättsväsendet då man också torterar landets advokater.

Tortyren möjliggörs vidare av en ny form av anhållan som kallas ”övervakning på bestämd ort”, och innebär att polis eller säkerhetstjänst kan hålla en misstänkt individ helt isolerad från omvärlden i upp till sex månader. (Och ofta försvinner de misstänkta längre än så.)

Denna övervakningsform bryter mot flera internationella lagar och har upprepade gånger fördömts av såväl FN som internationella organisationer och flera diplomatiska beskickningar. Trots detta fortsätter Kina att använda ”övervakning på bestämd ort” för att plocka in besvärliga individer utan någon som helst juridisk process.

Även två svenskar – Gui Minhai och Peter Dahlin – har anhållits under dessa premisser. Dahlin beskriver situationen närmare i artikeln, som även innehåller kommentarer från Gabriella Augustsson, ambassadråd vid Sveriges ambassad i Peking, som inte svara rakt ut på om Sverige planerar fördöma övergreppen mot kinesiska advokater eller Gui Minhai.

Läs artikeln direkt här nedan, i större version via Scribd eller som text på Advokatens hemsida.

Published on

EU oförmöget att kritisera Kina om mänskliga rättigheter

När EU blev till så var det främst av två anledningar. Dels skulle unionen förhindra nya storskaliga krig på kontinenten. Vidare var tanken att Europas många länder tillsammans skulle få en starkare röst i omvärlden, vilken kunde användas för att försvara europeiska värderingar som demokrati och mänskliga rättigheter.

Den senaste månaden har det blivit uppenbart att målsättning nummer två till stor del misslyckats. I går rapporterade bland annat Reuters hur EU för första gången inte kunnat leverera ett gemensamt uttalande vid FN:s råd för mänskliga rättigheter, eftersom Grekland motsatte sig kritik av Kina på denna punkt.

Uttalandet skulle bland annat kritisera den pågående kampanjen mot civilsamhället i Kina, som enligt många internationella organisationer är den värsta sedan efterdyningarna av massakern vid Himmelska fridens torg 1989. Men eftersom det är nödvändigt att alla 28 medlemsstater är med på uttalandet, så uteblev kritiken helt och hållet.

Uttalandet – som skulle ha offentliggjorts i Geneve i torsdags – är av en typ som gör det möjligt för EU:s medlemsstater att tillsammans uppmärksamma övergrepp mot mänskliga rättigheter, snarare än att som ensam nation lyfta dessa frågor och därmed riskera ekonomiska repressalier från Kina.

Diplomater som Reuters talat med säger att Greklands beslut kraftigt underminerar såväl EU:s status som förespråkare av mänskliga rättigheter, som den allmänna kampen för dessa i Kina. Så varför motsatte sig då Grekland det gemensamma uttalandet?

Enligt grekerna själva hade uttalandet varit ”kontraproduktivt”, och man ser hellre att ämnet tas upp med Kina i andra sammanhang. Men den verkliga anledningen tros hänga samman med den allt närmare ekonomiska relationen mellan de båda länderna, påpekar bland annat The Guardian:

Greece’s decision was directly attributed to huge Chinese investments in the economically depressed country. China’s biggest shipping company, Cosco, bought a 51% stake in Piraeus, Greece’s largest port, for €280.5m last year as part of plans to make the country a shipping hub between Asia and eastern Europe.

Earlier this month Piraeus also teamed up with the port of Shanghai in a deal that will see goods and container shipping between the two soar. Beijing has also acquired a 51% share of Greece’s public power corporation’s grid operator.

Under the leftist government of Alexis Tsipras, the prime minister, Sino-Greek relations have improved dramatically in recent years, and senior communist party officials have made regular visits to Athens.

Diplomater som Reuters talat med understryker även det ovärdiga i att Greklands beslut kom just efter att eurozonens finansministrar förra veckan gått med en ny runda nödlån till grekerna för att landet ska kunna undvika statsbankrutt.

Men detta är inte första gången i år som EU misslyckats med att gemensamt kritisera de tilltagande övergreppen mot mänskliga rättigheter i Kina. Det är faktiskt tredje gången på mindre än en månad, varnar Human Rights Watch för i dag:

The EU and its member states have committed to throw the EU’s “full weight behind advocates of liberty, democracy and human rights throughout the world,” and the groups have long urged that the EU demonstrate a unified, unambiguous position on human rights in China as the situation there has deteriorated.

Yet, at a summit in Brussels on June 1-2, the EU Council and Commission presidents in public did not forcefully condemn China’s deteriorating human rights situation, nor call for the release of political prisoners, including EU citizens. The EU also did not mark the anniversary of the Tiananmen Square massacre on June 4. And the EU and its member states on June 15 did not deliver a statement under agenda item 4 in the United Nations Human Rights Council – a first for the EU, whose statements over a decade at the council have generally sent a message of solidarity to activists and of warning to Beijing by denouncing the Chinese government’s crackdown on critical voices and persistent violations of basic freedoms.

“On three occasions over three weeks the EU demonstrated no intention, compassion, or strategic vision to stem the tide of human rights abuses in China,” said Sophie Richardson, China director at Human Rights Watch. “The EU should not further harm its credibility, but rather redirect its efforts toward bringing meaningful change to China.”

På grund av denna oroande trend uppmanar Human Rights Watch – tillsammans med sex andra internationella organisationer – att EU ställer in nästa runda av den årliga konferensen ”EU-China Human Rights Dialogue” som ska hållas i Bryssel 22-23 juni.

Under de nuvarande omständigheterna, när EU inte ens kan samsas om den mest grundläggande kritiken mot Kina på detta område, så riskerar ”EU-China Human Rights Dialogue” att tjäna som ett billigt alibi för europeiska ledare som vill undvika att ta upp besvärliga frågor med Kina i andra sammanhang.

Reuters noterar att Ungern tidigare flera gånger motsatt sig gemensamma uttalanden som kritiserar utvecklingen gällande mänskliga rättigheter i Kina under president Xi Jinping. Liksom Grekland så är Ungern en stor mottagare av kinesiska investeringar, och dess auktoritära president Victor Orban är knappast heller någon helhjärtad demokratisk förkämpe.

Därmed har Kina lyckats tygla EU på samma vis som den asiatiska motsvarigheten ASEAN. Inte heller ASEAN lyckats längre särskilt ofta komma med några kraftiga gemensamma uttalanden mot Kina, då dessa ofta blockeras av Kambodja eller Laos, vars båda auktoritära regeringar är beroende av kinesiskt kapital.

Och som jag skrev här på InBeijing förra veckan så ökar även Kinas politiska inflytande i FN mycket snabbt; ett inflytande som under det senaste året allt oftare använts i politiska syften.

Published on

Kina vill minska FN:s ansvar för mänskliga rättigheter

Förra veckan varnade Human Rights Watch för att Kina försöker skära ner på FN:s aktiviteter vad gäller översyn av mänskliga rättigheter.

I en text med rubriken ”China Pushes to Cut UN Human Rights Posts” beskrivs organisationen hur Kina under pågående budgetförhandlingar vill minska antalet FN-personal som jobbar med denna fråga:

Behind closed doors, China is pushing to defund UN human rights officers at UN missions. It’s mostly happening under the radar. Very few journalists cover the UN budget consultations. Yet numerous diplomats who follow the budget talks told Human Rights Watch that a basement conference room has become a site for hotly contested “horse trading” over the future of human rights monitoring in UN peacekeeping. They spoke on condition of anonymity, saying it was important to highlight what China is trying to do.

Kina, med stöd av Ryssland och en mindre samling icke-demokratier, vill exempelvis dra tillbaka de 19 experter på mänskliga rättigheter som FN just nu har i Centralafrikanska republiken för att kartlägga övergrepp mot kvinnor och barn.

Även i Kongo, Mali och Sydsudan vill Kina dra tillbaka denna slags experter, enligt diplomater som medverkat i FN:s budgetförhandlingar.

Och Kina har all anledning att minska FN:s arbete på detta område. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter ger nämligen regelbunden kritik till Kina vad gäller exempelvis flera ny lagar som instiftats under Xi Jinping, samt behandlingen av etniska minoriteter i landets västra delar.

FN:s kommission mot tortyr har också på senare år kritiserat Kina för allt mer regelbunden tortyr mot misstänkta brottslingar i jakt på bevis. Kommissionen har även kritiserat Kina för behandlingen av de cirka 250 aktivister och människorättsadvokater som kidnappades eller greps sommaren 2015.

Kina har länge spelat en relativt tillbakadragen roll i FN, men har under de senaste åren börjat skjuta till mer pengar och fredstrupper, vilket jag beskriver närmare i min senaste bok ”Det nya Kina”:

Ända sedan Kina övertog Taiwans permanenta plats i FN:s säkerhetsråd 1971 har landet spelat en marginell roll jämfört med andra rådsmedlemmar. Så sent som 2010 bistod Kina endast med 67 miljoner dollar eller 3 procent av FN:s inkomster. 2015 var summan 140 miljoner dollar eller 5 procent, vilket var samma andel som Storbritannien och Frankrike. Senast 2018 beräknas Kina bli FN:s största bidragsgivare. Human Rights Watch konstaterade dock i sin årliga rapport januari 2016 att Kina trots detta ännu inte spelar en synbart större roll i exempelvis FN:s råd för mänskliga rättigheter men att man i bakgrunden blockerat närmare granskning av övergrepp i länder som Nordkorea, Syrien, Iran, Vitryssland och Ukraina.

Vidare sågs internationella fredsbevarande styrkor länge av Kina som en metod att blanda sig i andra länders inre angelägenheter, något som Peking än i dag motsätter sig. Men under 2015 har antalet kinesiska militärer och poliser under FN-flagg icke desto mindre ökat till 3 000. Då Xi Jinping i september 2015 talade inför FN:s generalförsamling ville han utöka antalet trupper till 8 000 som dessutom ska utgöra en permanent kinesisk fredsstyrka. Han ville även utbilda 5 000 soldater från andra länder att ingå i denna styrka.

Inom detta område har Kina ett särskilt stort intresse för Afrika. Då landet våren 2015 skickade sina första fredsbevarande styrkor utomlands var det i form av en infanteribataljon till Sydsudan, där man även är den största utländska investeraren i landets rika oljefält. Inför FN i september sade sig Xi vilja satsa 100 miljoner dollar på att upprätta en insatsstyrka inom ramen för afrikanska unionen, och dessutom skicka en kinesisk helikopterbataljon till kontinenten.

Human Rights Watch påpekar vidare det farliga med att Kinas inflytande i FN ökar medan landet befinner sig i ”den största kampanjen mot civila rättigheter” sedan massakern vid Himmelska fridens torg 1989.

Donald Trumps presidentskap ger samtidigt kineserna en hans att öka sin makt i FN ordentligt, eftersom Trump vill skära ner USA:s anslag till organisationen. Därmed får Kina mer att säga till om i de pågående budgetförhandlingarna.

Det råder vidare ingen tvekan om att Kina avser att i alla fall delvis använda denna makt för sina egna politiska syften. De båda FN-organen World Health Association och International Civil Aviation Organization har nu kinesiska ordföranden. Sedan Taiwan fick en ny regering har landet nämligen utestängts från dessa två FN-organ, trots att man tilläts medverka som observatör under Taiwans förra och mer Kina-vänliga regering.

I fallet med World Health Association så utsågs Nordkorea som en särskild ”ambassadör” vid organets årliga stormöte förra månaden, samtidigt som Taiwan alltså inte fick delta överhuvudtaget.

Det har även dykt upp flera rapporter om hur Interpol, som nu har en kinesisk ordförande, ofta används för att utlysa internationella efterlysningar mot individer som den kinesiska staten av olika anledningar vill arrestera.

Om Kina tillåts får mer inflytande i FN kan vi alltså räkna med att organisationen tvingas fokusera allt mindre på mänskliga rättigheter, samt att många av dess organ allt oftare kommer användas för att tillgodose det kinesiska kommunistpartiets politiska mål.

Relaterad läsning: ”China’s Rights Abuses Infect UN” (Human Rights Watch, maj 2017)

Published on

Publicerat: Min intervju med Peter Dahlin

Tidigare i år var jag i Chiang Mai och besökte Peter Dahlin för intervjuer till mitt pågående bokprojekt. Dahlin flyttade till norra Thailand efter att han utvisades från Kina i januari 2016. Innan dess blev han kidnappad av kinesiska säkerhetsagenter och spenderade 23 dagar i ett av landets så kallade ”svarta fängelser”.

Magasinet Amnesty Press har nu valt att publicera delar av min intervju på sex sidor i sitt senaste nummer, vilket därmed är den längsta intervjun som Dahlin gett till svenska media.

I artikeln pratar Peter om såväl sitt arbete med människorättsadvokater i Kina, som säkerhetspolisens räd mot hans hutongbostad i Peking en kall vinternatt i januari. Vi får veta hur hans NGO var organiserad, samt hur han behandlades under fångenskapen.

Han berättar närmare om vilka metoder som användes under de långa förhören och vilken taktik Peter hade för att bemöta förhörsledarna. Han passar även på att dela ut en känga till ambassaden för deras hantering av hans eget och Gui Minhais fall.

Läs hela intervjun nedan, i större version via Scribd eller genom att ladda ner hela senaste numret av Amnesty Press via deras hemsida:

Published on

Freedom House: Kina, Ryssland legitimerar auktoritärt styre

Varje år rankar en NGO vid namn Freedom House världens länder i ett frihetsindex, och årets rapport är ingen rolig läsning. Detta är elfte året i rad som Freedom House noterar en minskad personlig frihet globalt, och endast 45 procent – alltså en minoritet – av världens länder rankas nu som ”fria”.

Detta största enskilda fallet i rankingen står Turkiet för. Landet går från ”delvis fritt” till ”inte fritt” efter att president Recep Tayyip Erdogan arresterat dissidenter på löpande band och infört en rad nya repressiva lagar sedan försök till en statskupp ägde rum där förra året. Även Donald Trumps valseger i USA framhålls som negativ för friheten där.

Men särskild oro uttrycks över faktumet att ledare i redan auktoritära stater ytterligare stärker sitt greppet om makten, samtidigt som väpnade konflikter i Mellanöstern och politisk turbulens i etablerade demokratier avleder den internationella uppmärksamheten.

I den inledande text som sammanfattar rapporten påpekar Freedom House hur ”Kina, Ryssland och andra auktoritära stater” därför har att tjäna på kaos i demokratier, som de facto kan använda detta kaos för att legitimera sitt eget politiska system. Under rubriken ”radicalizing authoritarian states” står att läsa:

In China, the Communist Party regime led by President Xi Jinping tightened its grip with the adoption of new laws and regulations on cybersecurity, foreign nonprofits, and religious affairs. Heavy sentences handed down to human rights lawyers, microbloggers, grassroots activists, and religious believers dealt an additional blow to those seeking to improve conditions in the country.

As Xi consolidated his personal power, moving rapidly away from the existing pattern of collective leadership within the party elite, he sought to enforce greater ideological discipline through a propaganda campaign that forbade intraparty dissent and relentlessly criticized “Western” democratic values. The regime also advanced plans to introduce a “social credit” system that would connect each citizen’s financial, social, political, and legal data to produce a single numerical rating of his or her behavior and trustworthiness. A misstep in one area would presumably have repercussions in every other aspect of an individual’s life.

Beijing’s growing intolerance for individual autonomy at home was mirrored by its intrusions into the affairs of neighboring societies. The leadership issued an unprecedented ruling on Hong Kong’s Basic Law with the aim of preventing pro-independence and prodemocracy politicians from taking their seats in the self-governing territory’s legislature. The Chinese government similarly adopted a hostile attitude toward Taiwan after the local opposition party, which opposes unification with China, swept to victory in presidential and parliamentary elections. And Beijing has intensified its pressure on governments in the region to return those who have fled China to escape persecution, especially members of the Uighur Muslim minority.

Under denna utveckling hamnar demokratier som Taiwan och i de baltiska staterna under allt större press. Kinas ambition att exportera auktoritära värderingar kan alltså redan ses genom kraftigt minskade personliga friheter i Hongkong:

I tio länder/områden varnar Freedom House för en särskilt negativ trend som måste uppmärksammas. Två av dem är Kina och Hongkong.

Rapporten från Freedom House är bara en av många varningsklockor som kommit angående utvecklingen i Kina sedan Xi Jinping blev president 2013. Andra internationella organisationer som Amnesty International, Human Rights Watch, Reportrar utan gränser och flera FN-organ pekar på en snarlik utveckling.

Torts detta hamnar den oroande utvecklingen i Kina ofta i skymundan. Detta beror dels på okunskap och ökat fokus på USA och Mellanöstern, men även på en effektiv och påkostad kinesisk propaganda som framställer landet i positiv dager och försöker tysta även utländska kritiker.

Som Taiwan Sentinel skrev tidigare i veckan, så blir det allt vanligare att inte bara andra länders politiker, utan även akademiker och journalister blir utmålade som fientliga mot Kina eller för att ha en ”kalla kriget-mentalitet” genom att uppmärksamma vad som sker.

Till och med här på min blogg har jag fått kritik av en handfull personer – såväl på svenska som på engelska(!) – för att endast belysa ”negativa aspekter” av vad som sker i Kina.

Men dessa kritiker vet givetvis mycket lite om vad som händer jämfört med de ovanstående internationella organisationerna, som alla skickar varningssignaler om den repressiva utvecklingen i Kina.

Därför kommer jag fortsätta bevaka den politiska, samhälleliga och kulturella utvecklingen i Kina efter vad som egentligen sker – inte efter vad kinesiska myndigheter eller personer med särskilda kopplingar till Kina säger åt mig att göra.

Hela rapporten från Freedom House för Kina finns att läsa här, och inledningen lyder som följer:

The ruling Chinese Communist Party (CCP) has tightened its control over the media, religious groups, and civil society associations in recent years. A renewed push for party supremacy and ideological conformity has undermined rule of law reforms and curtailed civil and political rights. The state president and CCP leader, Xi Jinping, is consolidating personal power to a degree not seen in China for decades. Faced with a slowing economy, the leadership continues to cultivate nationalism, including hostile anti-Western rhetoric, as a pillar of legitimacy. China’s budding civil society and human rights movements have struggled in the midst of a multiyear crackdown.

Sammantaget tilldelas Kina 15 poäng på skalan 0-100. Det är i absoluta bottenskicket, på samma poäng som Kuba, men efter såväl Ryssland som Iran och Kongo:

Published on

Stefan Löfven besöker Kina en andra gång

I går meddelade regeringskansliet att statsminister Stefan Löfven besöker Kina 26-28 juni, där han bland annat kommer träffa premiärminister Li Keqiang och tala vid World Economic Forum.

Han får sällskap av flera statsråd, inklusive närings- och innovationsminister Mikael Damberg samt EU- och handelsminister Ann Linde.

Med på resan är en även en näringslivsdelegation med fokus på grön innovation och hållbarhet. Svenska dagbladet beskriver statsministerns följe som ”en delegation med företag och myndigheter med kompetens som efterfrågas i Kina”.

Fokus kommer alltså nästan uteslutande ligga på ekonomi och handel, vilket även var fallet när Stefan Löfven senast besökte Kina vid slutet av mars 2015. Icke desto mindre kom en stor del av frågorna från svensk press den gången att handla om politik och statsskick, med anledning av att utrikesminister Margot Wallström samma månad kallat Saudiarabien för ”diktatur” på grund av bristande mänskliga rättigheter.

Vad gäller Kina så vägrade dock såväl Wallström som Löfven att kalla landet för diktatur, vilket jag beskriver närmare i min senaste bok ”Det nya Kina”:

Riksdagens utrikespolitiska debatt i februari 2015 kom främst att handla om Palestina och Saudiarabien, men utrikesminister Margot Wallström hann i alla fall med att säga att hon vill se en ”uppriktig dialog” om mänskliga rättigheter med Kina. Men då statsminister Stefan Löfven i slutet av mars samma år besökte Kina, vägrade Margot Wallström i en intervju med nyhetsbyrån TT att kalla landet för en diktatur. ”Jag förstår att det är frestande att komma med sådana frågor och lista alla olika länder. Jag tycker inte att vi ska göra det”, blev utrikesministerns svar på en rak fråga om huruvida Kina är en diktatur.

Tidigare samma månad hade hon dock inte haft några bekymmer med att kalla Saudiarabien för en diktatur, samt att förknippa landet med ”medeltida tortyr” och brist på mänskliga rättigheter. I en snarlik formulering sade Löfven till svensk media under sin Kinaresa att den svenska utrikespolitiken ”inte syftar till att sätta etikett på länder”. På samma raka fråga nöjde han sig med att kalla Kina för ”en enpartistat utan allmänna val”. Då det gällde mänskliga rättigheter sade en pressad Löfven att Sverige genom åren diskuterat denna fråga med Kina, och ”kommer fortsätta med det på ett sätt som passar båda länder”.

Månaden innan hade statsministern dock en långt mer behaglig intervju med Kinas statliga tv-nätverk CCTV, där han talade varmt om möjligheterna till utökat samarbete med Kina inom områden som miljöteknik. Han passade också på att framhålla Sveriges historiska särställning med regimen i Peking genom att påminna om ”65 år av goda diplomatiska relationer” mellan länderna. (Sverige blev 1950 ett av de första länderna att erkänna Folkrepubliken Kina under kommunistiskt styre.) I ett försök att sporra samarbetet talade statsministern även om det ”nyttiga handelsutbyte” som Sverige och Kina åtnjutit sedan 1600-talet, och passade även på att avlägga en nyårshälsning på kinesiska.

Nu har det dock hänt en hel del sedan mars 2015. Senare samma år blev den svenska förläggaren Gui Minhai kidnappad av kinesiska agenter i Thailand. Och bara några månader senare kidnappades även den svenska aktivisten Peter Dahlin från sitt hem i Peking.

De båda svenskarna hölls sedan isolerade från omvärlden under anhållningsformen ”residential surveillance on a designated location”, som bryter mot flera internationella lagar och bestämmelser.

De tvingades även till förödmjukande, framtvingade erkännanden på Kinas statliga tv CCTV – samma nätverk genom vilket Löfven just hade framfört en nyårshälsning på kinesiska.

Medan Peter Dahlin utvisades efter drygt 23 dagar i ett av Kinas ”svarta fängelser”, så har Gui Minhai nu hållits inlåst i 597 dagar utan möjlighet att träffa vare sig advokat eller familj.

Och trots upprepade förfrågningar så har Sveriges ambassad endast fått träffa honom två gånger, senast i september i fjol. Murong Xuecun, en av Kinas mest kända regimkritiska författare, ifrågasatte tidigare i år i en intervju med Expressen huruvida Gui fortfarande var vid livet.

Vid sidan av detta så har Kina sedan Stefan Löfven var där sist ökat trycket mot landets civilsamhälle, vilket kulminerade i och med ett jättelikt tillslag sommaren 2015 där cirka 300 aktivister och advokater försvann i ett enda svep. Många av dem utsattes sedan för tortyr, och flera sitter fortfarande inspärrade utan rättegång.

Svenska myndigheter känner givetvis till detta. På regeringskansliets hemsida finns en rapport vid namn ”Kina – Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer 2015-2016” med följande introduktionstext:

Kina är en enpartistat utan allmänna och fria val. Politisk opposition är inte tillåten. Statsapparaten genomsyras av kommunistpartiet. Rättsväsendet är underställt kommunistpartiets kontroll. Författningen garanterar allmän åsikts-, yttrande-, tryck-, förenings-, mötes-, demonstrations- och religionsfrihet, men i praktiken är samtliga friheter inskränkta i varierande grad. Situationen för de medborgerliga och politiska rättigheterna är allvarlig.

Samtidigt som antalet civilsamhällesorganisationer har ökat har det blivit svårare att bedriva verksamhet på ett sätt som ifrågasätter eller utmanar kommunistpartiets officiella linje. Flera lagar med koppling till nationell säkerhet har antagits, bland annat lagen om civilsamhällesorganisationers verksamhet i Kina. Gemensamt för lagstiftningen är att det saknas klara definitioner, vilket ger utrymme för oförutsägbart genomförande. Trakasserier, frihetsberövande och våld mot människorättsförsvarare, advokater och journalister har ökat under 2015 och 2016. Offentliga erkännanden via tv-sändningar förekommer. Detta gäller inte bara kinesiska medborgare utan också utländska. Media används för att kontrollera och styra opinionen.

På regeringskansliets hemsida står även att Sverige i sina diplomatiska förbindelser med Kina vill ”stödja framväxten av ett kinesiskt civilsamhälle, vilket på sikt även främjar demokratiseringen och respekten för de mänskliga rättigheterna.”

Regeringskansliet skriver även att Stefan Löfven under sin resa till Kina, förutom näringslivsföreträdare, även ska träffa ”civilsamhällets aktörer”.

Mot denna bakgrund måste det vara givet att Löfven avser träffa i alla fall någon från de delar av civilsamhället som råkat ut för de ökade trakasserier som regeringskansliet själva beskriver enligt ovan, snarare än endast företrädare från exempelvis Kinas enda och statligt kontrollerade fackförening.

Vidare är det självklart att Löfven, upprepade gånger och på högsta nivå, måste kräva att Gui Minhai släpps fri, eller åtminstone att hans fall hanteras i enighet med lagen genom juridisk representation och en öppen rättegång.

Antingen måste detta ske. Eller så behöver regeringskansliet ändra texterna på sin hemsida, och sluta hymla med att man i relationen med Kina helt har slutat bry sig om mänskliga rättigheter och endast fokuserar på möjlig ekonomisk profit.

Relevant läsning:

”Sverige allt tystare om mänskliga rättigheter i Kina” (SVT, december 2016)
”Sverige kan göra mer för Gui Minhai” (SVT, oktober 2016)

Published on

28 år sedan massakern vid Himmelska fridens torg

I dag är det 28 år sedan som Kinas myndigheter bestämde sig för att krossa protesterna vid Himmelska fridens torg med våld. Hundratals, sannolikt tusentals, personer miste livet då militären sattes in mot obeväpnade demonstranter inte bara i Peking utan även i dussintals andra städer runtom i Kina.

Ämnet är fortfarande tabu i Kina i dag, där 4 juni varje år föregås av stärkta säkerhetskontroller och upptrappad internetcensur. De som på något vis vill uppmärksamma händelsen eller minnas offren måste räkna med problem. Varje år sätts flera aktivister i husarrest kring denna tid, och inte ens mödrarna till de döda studenterna tillåts besöka deras gravar eller på andra vis uttrycka sorg.

Vidare så lärs massakern vid Himmelska fridens torg inte ut i skolorna, och böcker eller internetsidor som behandlar frågan är förbjudna eller censurerade i landet.

Detta rimmar givetvis illa med Kinas ambition att öka sitt globala inflytande och framstå som en ansvarsfull ledarnation i internationella sammanhang. Det skapar även problem för regimens trovärdighet då man med historiens hjälp exempelvis försöker svartmåla Japan eller rättfärdiga sina territoriella krav i Sydkinesiska havet.

Detta uppmärksammar Amnesty International i dag i en viktigt text. Där påpekas att det kinesiska ledarskapet ofta framhåller landets 5 000 år gamla historia och kultur, men samtidigt inte har några problem med att förfalska historien så det passar deras syften:

On the world stage, Chinese leaders boldly assert that history should be viewed objectively, and all parties should acknowledge past human rights violations, no matter how painful it may be to do so.

When responding to a bilateral agreement between the governments of Japan and South Korea in December 2015 concerning the sexual slavery system of Japan’s Imperial Army before and during World War II, Chinese authorities noted people needed a “…full and objective picture of that part of history and [to] stop the tragedy from repeating itself.”

Most recently, controversy erupted in Japan when a kindergarten was accused of indoctrinating its students with a “right-wing, imperial curriculum”. The school was said to have used discriminatory language towards Chinese people and ethnic Koreans who were brought to Japan during World War II.

A spokeswoman for China’s Foreign Ministry was quick to declare that the episode “once again exposes how in Japan there exists a force that is unwilling to correctly view and reflect upon history, and is unwilling to acknowledge and take responsibility that [Japan] launched a war of invasion.”

Yet, when it comes to reflecting on its own past wrongs the Chinese government falls silent.The ruling Communist Party distorts history for political purposes and goes to extraordinary lengths to stifle the freedom of expression needed to honestly debate and scrutinize past events.

This will again be evident in the coming days as the 28th anniversary of the Tiananmen crackdown approaches. There will be no public remembrance in mainland China for the hundreds, if not thousands, of people who were killed in and around Tiananmen Square by People’s Liberation Army troops on 3-4 June 1989.

Nearly three decades on, the families who lost children in the bloodshed continue to face surveillance and harassment, as the authorities continue to suppress their campaign for justice. Even the mere mention or commemoration on the internet of the Tiananmen crackdown risks heavy retaliation.

När Kinas kommunistparti försöker använda historien för att framhålla andra länders felsteg eller för att legitimera sina krav och handlingar, så måste detta alltid bemötas med argumentet om att Kina är den kanske största historieförfalskaren av alla världens länder.

”I Kina har vi för länge sedan redan nått en slutsats om vad som skedde under denna period. Jag hoppas att ni kan uppmärksamma de mer positiva förändringarna som sker på alla nivåer av det kinesiska samhället”, sade utrikesministeriets taleskvinna Hua Chunying vid en presskonferens i helgen, utan att utveckla.

Detta är givetvis inte sant. Om en sådan slutsats hade nåtts i Kina så hade det inte varit nödvändigt att censurera, blockera, tysta ner och arrestera. Det är snarare kommunistparitet som har kommit fram till vilken slutsats som bäst tjänar deras syften.

I politiska sammanhang är det i dag få länder som vågar stå upp mot Kina på grund av rädsla för ekonomiska repressalier. Men att tillåtta kinesiska myndigheter att oemotsagda skriva landets historia på denna punkt är samtidigt ett stort svek mot såväl offren som för de som kämpar för politiska reformer i Kina i dag.

Internet utanför Kina svämmar givetvis över av artiklar och information om massakern vid Himmelska fridens torg varje årsdag. I år vill jag uppmärksamma en intressant intervju med Wu’er Kaixi av mediaföretaget News Lens här i Taiwan.

Wu’er Kaixi var en av studentledarna under protesterna i Peking 1989, och talade bland annat med Kinas premiärminister under de korta samtal som hölls mellan demonstranter och myndigheter medan oroligheterna pågick.

Efter att protesterna slagits ner blev Wu’er Kaixi nummer två på Kinas lista över efterlysta. Han flydde dock utomlands och har sedan dess levt i exil, mestadels i Taiwan, där han jobbar för att sprida information om Kina med sina erfarenheter som utgångspunkt.

I intervjun nedan talar han bland annat om tiden som föregick demonstrationerna, hur nära han var att bli ihjälskjuten, samt västerländska regeringars svensk och misslyckande med att ställa politiska krav på Kina:

Varje år försöker jag här på InBeijing skriva en artikel med ett nytt tema för att uppmärksamma årsdagen av massakern vid Himmelska fridens torg.

Se några av artiklarna från tidigare år här nedan:

”Censur, 23 år efter massakern på Himmelska fridens torg” (4 juni 2012)
”25 år sedan: Ledarartikeln som ledde till massaker på Himmelska fridens torg” (4 juni 2014)
”Brev om massakern vid Himmelska fridens torg” (4 juni 2015)
”Massakern vid Himmelska fridens torg och Kinas fribiljett” (4 juni 2016)

1 … 3 4 5 6 7 … 9