25 år sedan: Ledarartikeln som ledde till massaker på Himmelska fridens torg

I dag är det 25 år sedan kinesiska studenters hopp om frihet krossades tillsammans med hundratals ryggrader, då stridsvagnar rensade Himmelska fridens torg med omnejd från demonstranter. På sin väg fram till torget sköt trupperna urskillningslöst ihjäl hundratals oskyldiga människor, och dödssiffran torde ha uppgått till fler tusental, för att inte nämna de tiotusentals arresteringar och vågen av avrättningar som följde.

Vid tidigare årsdagar har jag här på InBeijing skrivit redan om såväl demonstrationernas syfte och antalet döda, som de censuråtgärder myndigheterna varje år tar till i sin målmedvetenhet att förvandla massakern till blott ett minne.

I år tänker jag i stället skriva om protesternas upptrappning; en historielektion i hur vad som startade som fredligt sörjande av en omtyckt politikers död förvandlades till en stand-off mellan myndigheterna och Pekings befolkning, på grund av något så oförargligt som en tidningsartikel.

Den 25 april 1989 hade drivor av studenter redan protesterat på Himmelska fridens torg i en dryg vecka. Tio dagar tidigare hade nämligen den reformvänlige och omtyckte politikern Hu Yaobang dött i en hjärtattack, mitt under pågående möte i politbyrån.

Hu Yaobang hade ett par år tidigare tvingats till självkritik och fått kliva ner från sin post som kommunistpartiets generalsekreterare. Brottet var att Hu förespråkat snabba marknadsorienterade reformer, och varit “för mjuk” mot såväl ledare som studenter som högljutt krävt ökad politisk frihet.

Det ledde till att Hu Yaobangs politiska insatser bagatelliserades i den officiella historieskrivningen, vilket väckte irritation bland allmänheten då Hu var omtyckt inte bara för sin reformvilja, utan även för sitt bidrag till att ha stoppat Kulturrevolutionens kaos.

Strax efter Hu Yaobangs död 15 april tog sig de första studenterna till Himmelska fridens torg, bland annat med krav på att Hus roll i historien skulle omvärderas. Då det sedan den 22 april var dags för Hu Yaobangs statsbegravning fick landets konservativa ledare en obehaglig överraskning. Det visade sig att den liberale Hu var omättligt populär bland folket.

hu yaobangBild från Hu Yaobangs begravning, april 1989

50 000 studenter marscherade mot torget för att delta i minnesceremonin, samtidigt som sörjandet även pågick på gatorna runtom i hela huvudstaden.

Redan innan begravningen hade flera studenter ställt obehagliga krav som yttrandefrihet och insyn i politikers inkomster och tillgångar. Efter 22 april dröjde sig många kvar på torget, och vad som startade som en begravningsceremoni övergick nu i protester mot korruption och allehanda förtryck.

Myndigheterna hade alltså en växande proteströrelse emot sig i hjärtat av huvudstaden, och bakom slutna dörrar inleddes en intensiv diskussion om hur detta problem bäst bör hanteras.

Att den mer liberala falangen under nya generalsekreteraren Zhao Ziyang fick ge vika för en mer konservativ falang under premiärminister Li Peng och högste ledaren Deng Xiaoping, blev tydligt kvällen den 25 april då proteströrelsen alltså var en dryg vecka gammal.

Då lästes en ledare med rubriken “Nödvändigheten med att tydligt ta avstånd från turbulens” upp i kinesisk tv och radio. Dagen efter trycktes samma ledare i samtliga Kinas större dagstidningar, och artikelns explosiva innehåll nådde sålunda snart sagt hela Kinas befolkning.

Artikeln menade att de pågående protesterna fördes av ett litet antal individer med egna syften; nämligen att ogiltigförklara kommunistpartiets ledarskap och störta det socialistiska systemet. Det sades handla om en planerad konspiration med målet att “förvandla Kina från ett land av hopp och lyssnade framtidsutsikter, till ett land av kaos och instabilitet utan framtid”.

Myndigheterna hade hittills visat återhållsamhet, menade ledarartikeln, men kallade nu på folket att resolut sätta stopp på den turbulens som dessa kontrarevolutionärer gjorde sig ansvariga för.

himmelska fridens torgLedarartikeln som den såg ut i tryck i Folkets dagblad, 26 april 1989

Meningen med artikeln var att skapa ett motstånd bland allmänheten som skulle sätta tryck på studenterna att upphöra med demonstrationerna. Men till de konservativa ledarnas förtret fick artikeln istället motsatt effekt.

Såväl studenter som övriga läsare reagerade särskilt hårt på ordet “turbulens” (动乱 eller “dongluan”), vilket i detta sammanhang något negativt som syftar till att skapa oreda genom att sätta sig upp mot auktoriteter. Universiteten svämmade snart över med väggposter som förbannade ledarartikeln, och ytterligare 100 000 studenter strömmade följande dag till torget.

Att kalla studenterna för kontrarevolutionärer verkade enbart stärka deras målmedvetenhet. Och än värre för myndigheterna så stormade nu även upprörda civila till ut på gatorna, och ofta hela vägen till Himmelska fridens torg för att visa sitt stöd för studenterna.

Ledarartikeln var ju de facto inte något annat än en krigsförklaring mot studenterna på torget, och under de kommande veckorna blev ett av de mest högljudda kraven från såväl studenterna som allmänheten att innehållet i artikeln skulle ändras. Man ville se en korrigering i form av en ny artikel med ett mildare tonläge, som likt den första skulle publiceras i såväl tidningar som radio och tv.

För att åstadkomma detta inledde flera studenter en hungerstrejk som ytterligare stärkte allmänhetens sympati. I mitten av maj fanns omkring en miljon människor på Himmelska fridens torr. Ledarartikeln hade fått demonstrationerna att förvandlas från en studentangelägenhet till en allmän proteströrelse.

Den liberale generalsekreteraren Zhao Ziyang förespråkade tidigt en ändring av artikelns innehåll. Men det visade sig omöjligt främst för att stora delar av texten författats efter högste ledaren Deng Xiaopings uttalanden, och sedan redigerats av Li Peng. En kovändning skulle inte bara innebära att man visade sig mjuk inför studenterna, utan även tydliggöra en allvarlig splittring i ledarskapet som utan tvivel vore ödesdiger i detta skede.

De statliga medierna var under denna tid kommunistpartiets entydiga språkrör, och artikelns betydelse ska inte underskattas. “Utan slutsatserna i ledarartikeln den 26 april skulle massakern den 4 juni aldrig ha inträffat”, sade en av Zhao Ziyangs politiska rådgivare som tvingades i exil i USA. Artikeln beskrivs som en “bomb som exploderade vid varje universitet över hela Kina”.

I och med att man aldrig skrev någon ny ledarartikel så kunde dödläget mellan demonstranterna och myndigheterna inte brytas. Tvärtom så användes artikeln som studiematerial för att motivera de trupper som utanför Peking väntade på order att ge sig in i staden för att återställa ordningen.

Zhao Ziyang förlorade under ett par veckor allt sitt inflytande i partiet, och levde sedan i husarrest till sin död år 2005. Li Peng blev sedermera känd som “Pekings slaktare”, då hans hårda linje som först presenterades i ledarartikeln den 26 april kom att gälla ända fram till det bittra slutet.

Relaterat: SR, SR, SR, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN