2017- sida 3

Min artikel om 19:e partikongressen, och ett påstått kuppförsök i Kina

Nu i veckan blev min långa artikel om den pågående partikongressen i Kina för magasinet Axess ”upplåst” och fri att läsa. Texten inleds med ett stycke om Sun Zhengcai, som många trodde skulle bli president Xi Jinpings efterträdare:

Sun Zhengcai kunde ha blivit Kinas nästa president – istället väntar nu sannolikt fängelse. Med rubriken ”Styr över partiet med strikt järndisciplin” meddelade nämligen Folkets dagblad plötsligt i somras att Sun var under utredning för korruption. Alla toppolitiker, underströk partitidningen, måste agera ”med Xi Jinping som kärna”. Sun var känd som en mycket ambitiös politiker; uppenbarligen ambitiös nog för att president Xi skulle känna sig hotad och skicka sin blodhund Wang Qishan efter honom.

Wang leder kommunistpartiets särskilda disciplinkommitté, med fria händer att utanför rättssystemet utreda tjänstemän misstänkta för korruption. Han är dessutom nära allierad och 100 procent lojal mot president Xi Jinping.

Uppenbarligen sågs Sun Zhengcai som ett hot mot Xi inför 19:e partikongressen, eftersom han hamnade i Wangs klor. Sun uteslöts från kommunistpartiet redan förra månaden, och utan tvekan kommer fällas skyldig för korruption.

Mycket riktigt rapporterade South China Morning Post i går om hur en hög kinesisk tjänsteman under den pågående partikongressen anklagade Sun Zhengcai för att tillhöra en partifraktion som försökt beröva president Xi makten:

Addressing a panel on the sidelines of the party’s national congress in Beijing on Thursday, Liu Shiyu, chairman of the China Securities Regulatory Commission, accused a string of disgraced cadres of plotting to seize the reins of power.

Among those named was the former party boss of megacity Chongqing, Sun Zhengcai, once a front runner for a place in the inner circle – the Politburo Standing Committee.

“[Xi] addressed the cases of Bo Xilai, Zhou Yongkang, Ling Jihua, Xu Caihou, Guo Boxiong and Sun Zhengcai. They had high positions and great power in the party, but they were hugely corrupt and plotted to usurp the party’s leadership and seize state power,” Liu said, becoming the first senior official to accuse Sun of trying to take over the party.

Maktkamper inom partitoppen är inte ovanliga. Men det är likaledes en vanlig företeelse i Kina att smutskasta politiska tjänstemän som fallit i onåd. Det är därför svårt att bedöma sanningshalten i uttalandet, eller för den delen hur långt Sun och hans kamrater kommit i planeringen av en eventuell kupp mot Xi.

Som jag skriver i Axess, så är det nu viktigt att se om några eventuella efterträdare till Xi Jinping och premiärminister Li Keqiang kommer uppenbara sig när partikongressen avslutas i mitten av nästa vecka.

Sun Zhengcai har i alla fall ersatts på sin post av ännu en tjänsteman som är nära politiskt allierad med president Xi:

Partikongresserna är också de tillfällen där efterträdare till såväl presidenten som premiärministern förväntas presenteras, då de likt i år endast har en ämbetsperiod kvar att tjäna. Men den totala avsaknaden av en tänkbar arvtagare utgör snarare ännu en indikation på att Xi kommer att behålla makten längre än vad konstitutionen föreskriver. Många höll nämligen Sun Zhengcai som denna arvtagare. Men efter hans fall var många höga tjänstemän snabba med att offentligt visa stöd för utredningen mot Sun.

Inför den stundande partikongressen har många ledande politiker även i vitt skilda sammanhang högtidligen berömt disciplinkommitténs arbete under Wang Qishan. För att inte riskera att åka dit själv är det nu viktigt att visa sin lojalitet. Det är lätt att få minnesbilder av nervdallrande politiska möten ledda av Josef Stalin, där ingen av åhörarna vågade bli den första att sluta klappa händerna.

Sun ersattes på sin viktiga post som partiordförande i megastaden Chongqing av Chen Min’er, som nu sannolikt kommer att lyftas upp till politbyrån. Han är en orubblig Xilojalist som tjänade under presidenten på lokal nivå i provinsen Zhejiang redan vid början av 2000-talet. Men samtidigt saknar Chen både de erfarenheter och det kontaktnät som behövs för att själv kunna bli president om fem år. ”Xi skulle ha gjort både Machiavelli och Mao stolta”, sade den inflytelserika analytikern Bill Bishop med anledning av Suns utrensning.

Läs hela min text för ytterligare information om hur Xi Jinping har stärkt sin maktställning inför denna viktiga partikongress, och vad han komma att göra för att stärka den ytterligare under kongressens gång.

Kinas partikongress inleds med 3,5 timmar långt tal av Xi Jinping

Förra veckan skrev jag här på InBeijing inför den 19:e partikongressen i Kina, som är årets absolut viktigaste politiska händelse. Kongressen inleddes i dag med ett osedvanligt långt tal av president Xi Jinping.

Vid 18:e partikongressen för fem år sedan inledde president Hu Jintao med ett 90 minuter långt tal, vars främsta budskap var att några politiska reformer av demokratisk sort inte stod för dörren i Kina. Hans företrädare Jiang Zemin nöjde sig med ett blott femton minuter långt tal som president vid partikongressen 2002.

Men Xi Jinping krävde i dag sina lyssnares uppmärksamhet i nästan tre och en halv timme, eller 203 minuter för att vara exakt.

BBC påpekar hur innehållet var odelat positivt och självförhärligande. Bland annat beskrevs den kinesiska politiska modellen som ett ”blomstrande” alternativ för andra utvecklingsländer.

Presidenten framhöll att det nu är dags att förvandla Kina till ”en mäktig kraft” som kan leda världen politiskt, ekonomiskt och militärt.

För denna ambition myntades ett nytt politiskt uttryck: ”Socialism med kinesiska förtecken i en nya era”.

Terminologin bygger på presidentens uppfattning om att Kina under kommunistpartiets ledning blivit en global stormakt och dessutom spelat ”en viktig roll i mänsklighetens historia”.

Talet var sin längd till trots dock väldigt svepande. Det var fullt med målande vackra metaforer, men fattigare gällande konkreta politisk förslag. Bland annat The Guardian skriver om talets innehåll:

One moment Xi was an environmental evangelist. “Lucid waters and lush mountains are invaluable assets,” he said. “We should be good friends to the environment … for the sake of human survival.”

The next he was a theoretician: “Everyone in the party should develop a good grasp of the essence and rich implications of the Thought on Socialism with Chinese Characteristics for a New Era and fully and faithfully apply it in our our work,” Xi said. “Our revolutionary ideals soar beyond the skies.”

Finally, after more than three hours, Xi became a moral beacon. “We must foster values like loyalty, honesty, impartiality,” he pronounced. Double-dealing and “unprincipled nice-guyism” were out.

The Guardian intervjuade även åhörare efter talat i form av delegater vid kongressen, som alla var fulla med beröm för presidentens ”fantastiska visioner” och ”spännande” tal. (Trots att flera tjänstemän, inklusive förförra presidenten Jiang Zeming, kunde ses somna till under talets gång.)

Själv längden på talet ses som en maktdemonstration från Xi Jinpings sida, och jämförs av The Guardian med tidigare långkörare av diktatorer som Venezuelas Hugo Chavez.

BBC och The Guardian gör dock ändå ett försök att analysera talets huvudpunkter, av vilka The Guardian främst listar fem stycken:

1) Xi vill att Kina ska ta större plats i internationella politiska sammanhang.

2) Kina har inget intresse av västerländsk demokrati eller politiska reformer.

3) Upptrappad retorik mot Taiwan, Hongkong, Xinjiang, Tibet och andra som försöker ”splittra” Kina.

4) Xi försöker övertyga omvärlden om att Kinas ekonomi inte har några bekymmer.

5) Kommunistpartiets målsättning om att skapa ett ”vackert Kina” ur miljösynpunkt.

Även BBC tar särskilt fasta på den tuffa retoriken mot ”separatister” som sägs försöka splittra landet, och framhåller även hur Xi Jinping lovade att förbättra villkoren för utländska investeringar och inte ”stänga dörren mot omvärlden”.

Detta är löften som Xi även tidigare utfärdat men backat upp med väldigt lite konkret politik. Löftena tydliggör även ett av många exempel på motstridiga uppgifter i talet, eller i Xis politiska retorik i allmänhet.

För samtidigt som Xi lovar bättre villkor för utländska investeringar och större plats för marknadskrafter i ekonomin, försäkrar han även att partiet kommer fortsätta dominera en rad ”nyckelområden” inom landets ekonomi samt att de statliga företagens roll ska stärkas.

Presidentens tal visades på snart sagt alla tv-kanaler i hela Kina, samt i kollektivtrafik och flera allmänna platser. På sociala medier cirkulerar även flera bilder på hur kinesiska förskolebarn beordrats titta på det långa talet:

Nu kommer en knapp veckas politiska samtal äga rum mellan partikongressens delegater, innan landets nya ledarskap för de kommande fem åren presenteras när kongressen avslutas på tisdag. Något som jag givetvis kommer skriva närmare om här på InBeijing.

Relaterad läsning:

Xi Jinping’s speech at China party congress marked by confidence, control, paranoia” (Washington Post)
Chinese President Xi Jinping’s speech had something for everyone, but little detail” (ABC News)
Xi Jinping just showed his power by making China’s elite sit through a tortuously long speech” (Quartz)
Xi Jinping Opens China’s Party Congress, His Hold Tighter Than Ever” (New York Times)
‘My god, 3.5 hours’: China listens as Xi Jinping gives marathon congress speech” (Hong Kong Free Press)
Xi Jinping tests eyelids – and bladders – with three-and-a-half hour speech” (The Guardian)
Xi Jinping speech: five things you need to know” (The Guardian)

Gui Minhai inlåst i två år – vad kommer hända?

I dag var det exakt två år sedan Gui Minhai kidnappades av kinesiska säkerhetsagenter. Han sitter fortfarande inlåst utan rättegång eller rätt till juridisk representation.

I mitten av september fick Sveriges ambassadör i Kina förvisso träffa Gui och tala med honom i 20 minuter. Det var första livstecknet från Gui på ett helt år, och hans dotter Angela Gui har nu inte fått tala med sin far ens på telefon på ett och ett halvt år.

När vi nu vet att Gui lever så är det återigen relevant att ställa sig frågan vad som egentligen kommer ske med honom. Det är precis vad jag gör i dagens Expressen, i en artikel med rubriken ”Ska en svensk ruttna i kinesiskt fängelse?

I texten uppmärksammar jag flera andra liknande fall som ägt rum de senaste åren, och ofta lett till långa fängelsedomar:

Redan 2014 dömdes den då 72-årige förläggaren Yiu Mantin till tio års fängelse för “smuggling av kemikalier”. Han greps av kinesisk polis just efter att ha korsat gränsen mellan Hongkong och fastlands-Kina. Yius advokat avfärdade anklagelserna som ett svepskäl; Yiu var nämligen i färd med att ge ut en osmickrande bok om Kinas president Xi Jinping.

Nu i somras dömdes Dai Xuelin, redaktör för väletablerade Guangxi Normal University Press, till fem års fängelse och hans kollega Zhang Xiaoxiong till tre och ett halvt. Brottsrubriceringen var “olaglig affärsverksamhet”, alltså identiskt med vad Gui anklagats för. Även handlingarna var desamma; Dai och Zhang fängslades för att ha sålt vidare böcker till Kina som först publicerats i Hongkong, vilket är precis vad Gui tvingats “erkänna” på statlig tv att han gjort.

Sommaren innan, juli 2016, dömdes förläggaren James Wang till fem år och tre månaders fängelse i ett fall som var än mer relevant för Guis öde. Wang hade nämligen även amerikanskt medborgarskap. Men USA:s myndigheter tilläts inte träffa Wang under de två års fångenskap som föregick domen, och amerikanska diplomater eller journalister fick heller inte närvara vid rättegången.

Också denna gång var brottsrubriceringen “olaglig affärsverksamhet”, efter att Wang skickat magasin med post från Hongkong till Kina. Det rörde sig dock bara om något tiotal magasin. De flesta såldes i Hongkong, vars grundlag garanterar yttrande- och pressfrihet. Ändå uppgav Wangs advokat att spridningen i Hongkong räknades in i den hårda domen. Olyckligt för Gui, som ju publicerat hundratals bästsäljande böcker i staden.

Vidare är innehållet i Guis böcker snarlikt med innehållet i de böcker som Dai anklagades för att smuggla till Kina, och de magasin som Wang publicerat.

Det är därför svårt att se hur Gui skulle kunna gå fri – trots att han till skillnad från ovanstående redaktörer och förläggare sedan 1992 har svenskt och endast svenskt medborgarskap.

Jag avslutar min artikel med att undra över hur svenska myndigheter har tänkt att reagera om en sådan fängelsedom delas ut. Tänker man ”offra” Gui för att inte riskera en nedgång i handel och ekonomiskt samarbete med Kina?

Det finns alltså en uppenbar risk att Gui kommer utses till syndabock för hela förlagsverksamheten och därmed tilldelas en lång fängelsedom. Detta är givetvis inte acceptabelt eftersom det rör sig om en svensk medborgare som kidnappats i ett tredje land, och dessutom inte brutit mot några av de lagar i Hongkong där han var verksam.

Det är då relevant att fråga sig hur våra myndigheter har förberett sig på risken att en svensk samvetsfånge ruttnar bakom galler i världens största diktatur.

Har den självutnämnda humanitära stormakten planerat några åtgärder, eller kommer reaktionen att ske lika ad-hoc som hanteringen av hela fallet, inklusive framtida affärsresor utan motkrav?

Just denna ”ad-hoc-hantering” skrev jag närmare om under gårdagen i Taiwan Sentinel. Det är min längsta artikel hittills om fallet Gui Minhai, och bygger på en intervju med hans dotter Angela.

De som orkar läsa artikeln belönas med detaljer som tidigare inte framkommit, exempelvis:

A few days later Angela Gui called the Swedish embassy in London. “I just wanted to go there and sit down and talk to someone. But the person on the other end of the line just told me she didn’t really understand why I was calling,” she recalls. In reality, the Swedish government was aware of what had happened to her father long before she did, but decided not to contact her. Angela Gui said this made her disappointed and “very sad.”

(…)

In February 2016, the Swedish embassy in Beijing was granted its first meeting with Gui Minhai. But again the daughter was not given any information from the Ministry, neither before nor after the meeting. She therefore decided to take action by contacting the embassy in Beijing herself.

While the Swedish ambassador to China refused to speak to her, Angela Gui managed to get in touch with one of the consular officers who had attended the meeting with her father. “At once I got a lot of information that was very important to me — details such as the fact that the meeting was held in English, what city it took place in, and even the actual name of the detention center,” she said.

After the Swedish Ministry of Foreign Affairs discovered that Angela Gui had reached out to its embassy in Beijing, they contacted her with instructions to only contact the Stockholm head office in future in order to keep all communications “centralized.”

I artikeln finns mer information om hur svenska myndigheter hanterat fallet och kommunikationen med Angela. Ett ämne som givetvis utvecklas ytterligare i min kommande bok, som handlar om Gui Minhai och Peter Dahlin och kommer ut i början av 2018.

I dag är jag också med i Kulturnytt på Sveriges radio, med anledning av den manifestation som kommer hållas lunchtid i dag i Stockholm för att uppmärksamma Gui Minhais situation.

Intervjun med Sveriges radio är relativt kort och ljudet ganska dåligt, men kan i alla fall höras här:

Senare i dag kommer även en artikel av mig på detta ämne i magasinet Författaren.

Kinas kommunistparti kräver ägande i landets internetföretag

Förra månaden skrev jag här på InBeijing om nya användarvillkor på flera av Kinas populära sociala medier som WeChat och QQ, vilket innebär att myndigheterna nu helt öppet har full tillgång till chatthistorik och användarinformation.

Sedan dess har bland annat Financial Times rapporterat om att dussintals av Kinas största internetföretag även tvingats införa så kallade ”particeller” i sin organisation, vilka ges insikt i företagens verksamhet för att se till så att kommunistpartiets riktlinjer efterföljs.

Men kontrollmanin upphör inte där. Förra veckan kom även uppgifter om att Kinas kommunistparti håller på att tvinga till sig ägarandelar i flera av landets största internetföretag inklusive Alibaba, Tencent och Baidu.

Wall Street Journal var först med att rapportera om denna nyhet, som ska ge Kinas myndigheter en direkt roll i företagens beslutsfattning:

The Chinese government is pushing some of its biggest tech companies—including Tencent, Weibo and a unit of Alibaba—to offer the state a stake in them and a direct role in corporate decisions.

Wary of the increasing power of private businesses, internet regulators have discussed taking 1% stakes with social-media powers Tencent Holdings Ltd. and Weibo Corp. and with Youku Tudou, a YouTube-like video platform owned by e-commerce titan Alibaba Group Holding Ltd., according to people close to the companies.

While the authoritarian government already exerts heavy sway over businesses through regulation, a management role would give Beijing a direct hand in innovative companies that service hundreds of millions of Chinese.

Wall Street Journal påpekar att dessa så kallade ”special management shares” redan har införts i två mindre kinesiska internetföretag, och nu även kommer drivas genom i de större. Pressen på privata företag inom internet, teknologi och flera sektorer kommer sedan dessa vuxit sig större än de statliga företag som tidigare dominerade Kina.

För bara tio år sedan var Kinas högst värderade företag alla statliga inom branscher som finans och råvaror: PetroChina, Industrial and Commercial Bank of China, China Life Insurance, China Construction Bank och Sinopec.

I dag heter Kinas två största företag istället Alibaba och Tencent, medan flera av de statliga jättarna har halkat ut från sina tidigare dominanta positioner inom Kinas ekonomi och samhället.

Kinas fem högst värderade företag, tio år sedan och i dag.

Detta oroar Kinas myndigheter, särskilt som president Xi Jinping flera gånger sagt att kommunistpartiet behöver kontrollera ekonomins nyckelområden för att inte riskera förlora sitt maktmonopol.

Wall Street Journal utvecklar den komplexa relationen mellan Kinas kommunistparti och privat företagande:

The Communist Party expropriated private businesses in the 1950s. Though the ban on private ownership was lifted in the 1980s, the relationship between businesses and Beijing remains fraught. Still, the party gave private enterprises some space to prosper as the leadership believed they needed economic growth to justify their legitimacy. Then Xi Jinping took power five years ago.

President Xi has fostered a more forceful role for the party in society, and the government has intervened in markets and businesses.

Beijing this summer clamped down on large private conglomerates pushing a wave of aggressive deal making overseas, leading to the detention of at least one Chinese tycoon and causing some companies to scrap deals and sell assets.

A document released by China’s leadership last month to encourage entrepreneurship instructs entrepreneurs to put patriotism first and follow the party’s guidance. At Mr. Xi’s urging, a campaign is under way to set up party units in private companies.

Det är också värt att notera att flera av dessa företag är börsnoterade i USA och Hongkong. Därmed måste utländska investerare plötsligt finna sig i att kommunistpartiet kommer äga och avgöra delar av företagens verksamhet.

Wall Street Journal citerar vidare chefer inom internet- och tekniksektorn som menar att branschen varit så framgångsrik i Kina de senaste årtiondena delvis för att statliga företag av okunskap hållit sig utanför den. Därmed har branschen inte drabbats av samma regleringar som exempelvis finans, hälsovård eller transport.

Men nu avser partiet att utöka sin kontroll över även dessa områden, liksom man kontrollerat tidigare nyckelsektorer av ekonomin. Dessutom har flera internetföretag på senare år vuxit genom att expandera till sektorer som traditionellt dominerats av statliga aktörer.

En person som Wall Street Journal talar med menar att alla privata företag förr eller senare kan tvingas att upplåta ett ägarandel åt staten. Ju tidigare detta sker, desto flera fördelar kommer företaget i fråga att få jämfört med de konkurrenter som vågar säga ifrån.

För att visa vem som bestämmer så bötfällde Kinas myndigheter förra månaden Tencent, Sina och Baidu för anklagelser om att ”falska nyheter” och ”förbjudet material” cirkulerar på deras sociala medieplattformar.

Minnesevent för Gui Minhai i Stockholm

Tisdag 17 oktober är det exakt två år sedan Gui Minhai kidnappades av kinesiska säkerhetsagenter vid sin bostad i Thailand. Som bekant sitter han fortfarande fängslad på okänd ort i Kina utan rättegång, vilket jag kommer uppmärksamma närmare i ett par svenska tidningar.

På tvåårsdagen hålls det även ett event vid lunchtid i Nordstedts förlags lokaler i Stockholm. Även fast jag inte är i Sverige så kommer jag medverka via Skype, och hålla ett samtal med journalisten Martin Schibbye, som själv greps i Etiopien 2011 och benådades ett drygt år senare efter ett ”erkännande” inte helt olikt de som Gui tvingas avlägga.

Vi kommer tala om hur myndigheter, media och civilsamhälle i Sverige agerar när svenskar kidnappas i utlandet. Finns det någon skillnad mellan reaktionen då Schibbye greps 2011 och när Gui försvann för två år sedan? Och vad innebär egentligen ”tyst diplomati”?

Bland övriga medverkande märks Eva Gedin, ordförande i Bokförläggareföreningen och Karin Olsson, Expressens kulturchef. Tillställningen arrangeras av författaren och debattören Kurdo Baksi och finns även som event på Facebook med mer information.

Nordstedts lokaler ligger på Tryckerigatan 4 i Stockholm. Eventet pågår mellan klockan 12:00 och 13:00, och utgör en bra möjlighet för alla som visa sitt stöd för den svenska samvetsfången Gui Minhai.

Personkulten kring Xi Jinping når nya höjder

Under gårdagen skrev jag här på InBeijing om uppladdningen inför 19:e partikongressen som inleds i Kina nästa vecka, och utan konkurrens är årets viktigaste politiska händelse. Inför denna kongress har även personkulten kring president Xi Jinping nått nya höjder.

Detta uppmärksammas bland annat genom två artiklar i The Guardian. Den första beskriver en ny utställning i en av stadens viktigaste mässhallar, där Xi Jinpings första fem år vid makten beskrivs i tio utställningszoner med olika teman:

Scores of photographs of the 64-year-old strongman adorn the walls of the retrospective, split by Communist party curators into 10 thematic “zones” touting Xi’s purported triumphs in areas such as foreign policy, the environment and the war on corruption. Exhibition guides in burgundy flight attendant uniforms proffer anecdotes about the travails of a leader party officials now hail as their “core”.

(…)

Xi’s conquests are also remembered in cross-stitch form. An embroidery entitled “The One Who Cares the Most” hangs from one wall, memorialising the day Xi dropped in on villagers in Hunan province to advance his crusade against poverty.

I en del av utställningen som handlar om militära frågor finns 24 foton av Xi Jinping, plus två storbildsskärmar där olika bilder på presidenten visas.

Det finns också ”mjukare” foton i form av Xi som miljökämpe. Ett där han tar hand om en elefantunge vid en vildmarksreserv i Zimbabwe, och ett där han applåderas av miljötjänstemän i Tibet.

När The Guardian besöker utställningen så är den full av gapande besökare som kallar Xi fören ”idol” som har stöd av hela landets befolkning, samt ”Kinas bästa ambassadör någonsin”.

Vid sidan av utställningen noterar The Guardian även hur en uppsjö av nya böcker till Xi Jinpings ära publicerats inför partikongressen. Vid ett besök vid en statsägd bokhandel i Peking finner tidningen fler än 50 titlar av eller om presidenten just vid affärens entré.

Titlarna inkluderar namn som: ”Xi Jinping: Know More, Love More”, ”Xi Jinping Tells Stories”, ”Xi Jinping’s Discourse on Ecological Improvement” och ”Xi Jinping: Statements on the Construction of a Clean Government and the Anti-Corruption Campaign”.

Även här träffar The Guardian läsare som öser odelat beröm över såväl presidenten som böckerna. Statlig media har inför kongressen framhållit hur litteratur av eller om Xi Jinping ökat i popularitet inte bara i Kina utan också i omvärlden.

Enligt statliga nyhetsbyrån Xinhua har ”Xi Jinping: The Governance of China” nu sålt nästan 6,5 miljoner kopior i 21 olika språk.

Den franska upplagan av ”Xi Jinping: The Governance of China”.

Vidare rapporterade New York Times i veckan om hur den lilla byn Liangjiahe – där Xi Jinping tvingades spendera sex år i ett jordbrukskollektiv under kulturrevolutionens kaotiska dagar – nu besöks av tusentals kineser varje dag i något som liknas vid pilgrimsresor.

I Liangjiahe får de kinesiska turisterna en enligt tidningen ”ensidig bild” av Xi Jinpings bakgrund och politiska väg till makten. Paralleller dras till hur Mao Zedongs födelsestad Shaoshan gjordes till ett närmast heligt utflyktsmål för rödgardister under 1960-talet.

Det var förresten också Xi Jinpings erfarenheter från Liangjiahe som blev föremål för en miniserie på statlig tv som sänts i år, där presidenten själv berättar hur han som tonåring ofta bar 100 kilo tunga vetesäckar genom fem kilometer långa bergsvägar utan att ens byta axel.

I samma serie berättar även områdets bönder hur Xi skyfflade is sida vid sida med dem under ett dambygge, och att presidenten trots den kalla vintern gjorde detta barfota(!)

Personkulten är givetvis bara ett steg i ledet i Xi Jinpings ambition att centralisera den politiska makten kring sig själv, vilket jag skrev närmare om i gårdagens artikel.

Vad denna personkult och maktcentralisering i praktiken leder till, beskrevs i dag på ett bra vis i Financial Times genom en artikel med rubriken ”Under Xi Jinping, China is turning back to dictatorship”.

Inför Kinas partikongress, årets viktigaste politiska händelse

Om man googlar på ”Kina partikongress” så har det bara skrivits en handfull artiklar om detta på svenska den senaste månaden, och som en bisats till exempelvis Nordkorea eller ekonomiska tillväxtsiffror. Detta är egentligen helt ofattbart.

Nästa vecka – närmare bestämt den 18 oktober – inleds nämligen den 19:e partikongressen, Kinas utan jämförelse viktigaste politiska sammankomst som endast äger rum vart femte år. Här ska landets ledarskap och politiska inriktning för de kommande fem åren utses och utstakas.

Partikongressen är därmed som det amerikanska presidentvalet. Men istället för valkampanjer föregås det av maktkamp och kohandel bakom stängda dörrar. Därför är det kanske för svårt för många svenska redaktioner att rapportera om mötet.

Det är synd, för partikongressen i Kina kan rentav sägas vara en viktigare världspolitisk händelse än det amerikanska presidentvalet. Detta därför att den sittande presidenten Xi Jinping – som förväntas förstärka sin makt under kongressen – inte hålls tillbaka av de kontrollmekanismer som omöjliggör för Donald Trump att få genom många av sin vallöften.

Vidare kommer Xi, i motsats till Trump, inte heller granskas ut i fingerspetsarna av inhemsk media vare sig innan eller efter kongressen. Inhemsk media har nämligen bringats under total kontroll under de fem år som gått sedan Xi blev Kinas ledare under 18:e partikongressen 2012.

Därför är det desto viktigare att utländsk media uppmärksammar den politiska situationen i Kina, än fortsätter raljera om Donald Trumps Twitter.

Att Xi kommer tilldelas ännu en femårig ämbetsperiod som kommunistpartiets generalsekreterare och Kinas president står utom allt rimligt tvivel. Men samtidigt finns det en hel del andra saker som är viktiga att hålla koll på under den stundande partikongressen.

President Xi Jinping förväntas stärka sitt grepp om makten under 19:e partikongressen i oktober.

Främst handlar det om till vilken grad Xi kommer ändra i konstitutionen för att ytterligare stärka sitt grepp om makten. Sedan 2002 finns en oskriven regel som gör gällande att ingen politiker äldre än 68 år får påbörja ytterligare en femårsperiod i politbyråns ständiga utskott, som är Kinas högsta politiska instans. Ingen tjänsteman får heller tjäna fler än två ämbetsperioder i sträck i detta utskott.

Detta innebär att fem av de sju nuvarande medlemmarna måste ersättas under partikongressen. Dock är det sannolikt att Wang Qishan kommer få stanna ytterligare fem år, trots att han redan fyllt 69. Anledningen till detta är Wang ansvarar för den omfattande kampanjen mot korruption, genom vilken Xi Jinping lyckats rensa ut flera politiska meningsmotståndare från partiet.

Sedan Xi tog makten 2012 har över en miljon tjänstemän satts dit för korruption. Bland dessa märks 140 med en position som viceminister eller högre, samt över 90 militära befälhavare med en rank av minst generalmajor. Passande nog har de flesta av dessa höjdare även misstänkts för att ha brustit i sin politiska lojalitet mot Xi.

Om Wang Qishan får stanna ytterligare fem år, visar detta att Xi redan centraliserat nog med makt kring sig själv för att utan konsekvenser ändra partiets regler. Men eftersom de nuvarande reglerna gör gällande att Xi själv måste dra sig tillbaka efter nästa partikongress år 2022, så kan fler och betydligt större ändringar i Kinas konstitution vara att vänta.

Det finns nämligen inget som tyder på att Xi planerar kasta in handduken 2022. Tvärtom så har han redan gått emot praxis genom att inte utse någon efterträdare. Många höll Sun Zhengcai, partiboss i megastaden Chongqing, som en tänkbar tronarvinge. Men istället snärjdes den ambitiöse Sun förra månaden in av Wang Qishans kommitté mot korruption, och har redan nu uteslutits från kommunistpartiet.

För att Xi ska kunna regera bortom år 2022 kan han naturligtvis utöka antalet ”lagliga” ämbetsperioder som politbyråmedlem och president till tre. Han skulle även kunna återinföra posten som partiordförande, vilken Mao Zedong styrde Kina genom i över tre årtionden fram till sin död 1976.

Posten som partiordförande avskaffades 1982, som ett steg i ledet av Deng Xiaopings försök att skapa ett politiskt system som förhindrade att en enstaka person skulle få lika mycket makt som Mao Zedong en gång hade. Maos maktcentralisering fick ju katastrofala följder i form av kampanjer som kulturrevolutionen och svältkatastrofen det stora språnget, vilka den framlidne diktatorn kunde starta helt oemotsagd eller helt utan stöd från andra toppolitiker.

För att förhindra detta bestämde Deng även att politbyråns ständiga utskott skulle fatta alla viktiga beslut genom diskussion, konsensus och i värsta fall omröstning. De efterföljande reglerna angående ålder och ämbetsperioder i detta utskott var naturliga steg i ledet att skapa ett system där alltför mycket makt inte skulle kunna centraliseras hos en person eller en partifraktion.

Medan den förre presidenten Hu Jintao inte visade någon ambition på att centralisera den politiska makten kring sig själv, så har Xi Jinping varit raka motsatsen. Han har liksom Mao Zedong effektivt lyckats köra över statsapparaten genom etableringen av ett dussintal ”ledningsgrupper” inom områden som utrikespolitik, reformarbete eller ekonomi och finans.

Smidigt nog har Xi även utsett sig själv till ordförande i dess grupper, och fyllt dem med politiska allierade till sig själv. På så vis har han exempelvis lyckats marginalisera premiärministern Li Keiqang, som enligt tradition ska ansvara för Kinas ekonomi, men inte har presidentens fulla förtroende eftersom de kommer från olika partifraktioner.

Vid ett viktigt plenum förra hösten utsågs Xi dessutom till ”kärnledare”, en benämning som även Mao Zedong berikades med, men aldrig den förre presidenten Hu Jintao. Under årets gång har Kinas militär dessutom börjat kalla Xi för ”ordförande” (som Mao) snarare än ”befälhavare” (som Hu) när han inspekterar trupperna.

Ytterligare en likhet med Mao är den nästan ofattbara personkult som börjat uppstå kring Xi Jinping. Hu Jintao eller ens Deng Xiaoping hade aldrig någon ambition att forma en sådan kult kring sig själva. Men på kinesisk statlig tv går nu en miniserie där man bland annat kan se den unge Xi Jinping under kulturrevolutionen skyffla is barfota vid ett dammbygge, och bära 100 kilo tunga vetesäckar på en fem kilometer lång bergsväg – utan att byta axel.

Tidigare i veckan rapporterade The Guardian om hur en ny, omfattande utställning med tio zoner om Kinas framsteg under Xi Jinping nyligen invigts vid en av Pekings största mässhallar. Utställningen är full av citat från och bilder på Xi Jinping, bland annat flera där han rådgiver eller på olika vis vägleder landets trupper iförd militäruniform.

Den tilltagande personkulten har även väckt misstankar om att ”Xi Jinpings politiska teori” kommer skrivas in i kommunistpartiets konstitution, sida vid sida med ”Mao Zedongs teori” och ”Deng Xiaopings teori”. Det skulle i så fall garantera att Xi Jinping – även utan formell titel – kan fortsätta utöva stort politiskt inflytande över Kina långt efter partikongressen år 2022.

Varför är då allt detta viktigt? Jo, att världens största land backar från en mer konsenusbaserad modell för beslutfattning till ett system där en stark ledare kan bestämma allt riskerar få digra följder.

Särskilt som denna starka ledare redan nu iscensatt den värsta kampanjen mot Kinas civilsamhälle sedan efterdyningarna av massakern vid Himmelska fridens torg, och för en allt mer aggressiv linje vad gäller kinesiska territoriella krav i exempelvis Taiwan, Sydkinesiska havet och gränsområden med Indien och Bhutan.

Xi Jinpings politiska mantra ”den kinesiska drömmen” är baserad på en ohämmad nationalistisk och öppen rasistisk filosofi om att utöka Kinas politiska och territoriella makt på mindre grannländers bekostnad, inte helt olik Nazitysklands filosofi om ”lebensraum”.

Xi vill bli ihågkommen som ledaren vilken gjorde Kina till en fruktad stormakt, och här helgar ändamålen alla medel.

Om Xi lyckas stärka sin makt vid kommande partikongress genom att ändra regler och konstitution till sin egen fördel, så kommer hans personliga politiska agenda således fortsätta dominera med oförminskad kraft.

All opposition inom Kina kommer då fortsätta kväsas obönhörligen, samtidigt som ambitionen att sprida landets politiska modell till omvärlden kommer trappas upp i takt med de aggressiva territoriella kraven i närområdet.

Bilder från Nepal

Jag har nyligen spenderat närmare två veckor i Nepal, vilket visade sig vara ett helt fantastiskt resmål. Underbar natur, grym mat och den kanske allra trevligaste befolkningen jag någonsin träffat på.

Nepal är också en exotisk upplevelse. Trots att landet är inklämt mellan jättarna Kina och Indien så var denna bergsnation på grund av såväl politiska som geografiska anledningar länge relativt stängt från omvärlden. Den första vägen till huvudstaden Kathmandu byggdes på 1950-talet, och först ett par årtionden letade sig även tv-apparater hit.

Nepal vare sig producerar eller exporterar särskilt mycket, och är därmed fortfarande ett av världens absolut fattigaste länder. IMF rankar nationen på plats 169 i BNP per capita bakom Haiti, Yemen och Eritrea.

Urbaniseringsgraden är extremt låg och i de många isolerade bergsbyarna pågår livet i samma takt och fason som för ett sekel sedan. Icke desto mindre nästan alltid med ett leende på läpparna.

Tveka inte att fråga mig om tips eller råd om du är sugen på att åka till Nepal. Se nedan några av de bilder jag tog under min resa:

Äldre dam tar en eftermiddagslur på en stentrappa i en gudsförgäten bergsby.

En vattenbuffel slaktas som en del av den nationella helgdag som ägde rum under mitt besök. Under denna högtid äter nästan alla nepaleser kött.

Man tvättar av sig i den heliga floden Khali Gandaki, vilken jag paddlade på under tre dagar.

Kremering i det öppna vid hindutemplet Pashupatinath i huvudstaden Kathmandu.

En av de många ”heliga män” som stryker omkring vid Pashupatinath. Även om detta verkar vara en cigarett, så röker många av dem hasch helt öppet.

Ytterligare en familj kremerar en avliden släkting helt i det öppna längs med floden Bagmati vid templet Pashupatinath.

Soluppgång vid Poon Hill, drygt 3 200 meter över havet. Under fyra dagar vandrade jag mellan Annapurnas snöklädda bergstoppar.

Volleyboll i en bergsby cirka 3 000 meter över havet. Även nivån på spelet var förvånansvärt hög.

Soltorkning i bergen.

En get, som kunde ses radas upp i tusental för slakt i det öppna med anledning av en pågående festival

Flicka matar duvor just intill en morgonuppställning för polis och militär i huvudstaden Kathmandu.

Ett slakthus vid Kathmandus slumkvarter. Stanken var outhärdlig.

Krimskrams till salu.

Publicerade artiklar i Omvärlden och Amnesty Press

Har precis landat i Taiwan efter nästan två veckor i Nepal. Kommer senare denna vecka fortsätta rapporteringen här på InBeijing, särskilt med tanke på den uppkommande viktiga partikongressen i mitten av oktober där såväl Kinas nya ledarskap som politiska riktning för de kommande fem åren ska presenteras.

Under tiden jag varit borta har två av min artiklar publicerats i svensk media. Den första i tidningen Omvärlden handlar om den tilltagande repressionen mot Kinas muslimer, i synnerhet då den etniska minoriteten uigur som främst bor i den nordvästra provinsen Xinjiang.

Artikeln skrivs med anledning av de läger för politisk omskolning dit tusentals uigurer tagits sedan i våras, vilket förra månaden uppmärksammades av Human Rights Watch och som jag då även skrev närmare om här på InBeijing.

För Omvärlden ger jag en kort bakgrund över motsättningarna i Xinjiang, samt uppmärksammar hur läget i provinsen förvärrats sedan den hårdföre Chen Quanguo i fjol utnämndes till partisekreterare där:

Utnämningen av Chen Quanguo till Xinjiangs partisekreterare i augusti 2016 skvallrade om att myndigheterna avsåg gå ännu hårdare fram.

Chen hade tidigare samma post i Tibet, där han blev ökänd för att med våld tvinga områdets buddhister att rätta in sig i ledet. Han implementerade genast en rad välbeprövade metoder även i Xinjiang, inklusive enorma paramilitära styrkeuppvisningar och kommittéer genom vilka grannar tvingades spionera på varandra. Med början hösten 2016 fick uigurer sina pass beslagtagna. Vidare tvingades uiguriska utlandsstudenter att återvända hem, ofta med hot om repressalier mot deras familjer.

Jag skriver vidare om de kinesiska myndigheternas försök att stoppa all information om vad som sker i Xinjiang från att läcka ut till omvärlden. Detta sker bland annat genom att under hotfulla former tvinga uiguriska utlandsstudenter att återvända till Kina, samt ett omfattande ”flyktingspionage” som även sker och har lett till fängelsedomar i Sverige.

Den andra artikeln är en krönika för svenska Amnesty Press om nobelpristagaren Liu Xiaobos öde. Förutom hans tragiska bortgång skildrar jag även efterspelet och den närmast omänskliga behandlingen av hans änka, poeten Liu Xia:

Sedan var det dags att ta itu med änkan Liu Xia. Hon hade försvunnit spårlöst efter begravningen, vilket förklarades med att hon var så utmattad av sorg att hon varken ville tala med media eller diplomater. Men även fast hon sades vara fri, så visste inte ens familj eller närmaste vänner var hon befann sig. Hemmet var tomt och telefonen avslagen. I skrivande stund – två månader efter begravningen – sägs Liu just ha dykt upp i Peking igen. Men anhöriga tillåts varken ringa eller besöka henne, ungefär som under de senaste sju åren av hennes helvetiska liv.

Nya uppmaningar har kommit från omvärlden om att låta Liu Xia resa utomlands om hon så önskar. Men samtidigt riktas även stark kritik mot omvärldens tafatthet. Steve Tsang, ordförande för Kinainstitutet vid anrika School for African and Oriental Studies, menade att inget land gjorde något konkret för att påverka Liu Xiaobos situation innan hans död. Likaledes har flera regeringar höjt rösten angående Liu Xia, men ingen har backat upp “kraven” med någonting av substans.

Se hela krönikan i PDF här nedan. Den går även att läsa på Amnesty Press hemsida eller i större version via Scribd.

WeChat: Nya, tuffa användarvillkor och rättelse

Det har länge varit allmänt vedertaget att Kinas myndigheter har full insyn i WeChat, Kinas ledande chattapp med 936 miljoner användare. Sedan förra veckan är det även officiell policy.

För i senaste uppdateringen av WeChat medföljer nya användarvillkor, som klargör att ägarföretaget Tencent lagrar detaljerad användardata, skriver bland annat TechNode:

WeChat’s latest update greeted users with a new terms of use and privacy policy, which users must agree to if they want to use the app. WeChat acknowledges that it collects a wide range of personal information such as name, phone number, email address, credit card info, ID as well as the data you made available to the platform like location, chat logs data, and other shared information.

TechNode framhåller även hur användarvillkoren föreskriver att ägarföretaget Tencent på begäran måste dela med sig av denna information till Kinas myndigheter, för att ”följa lokala regler och bestämmelser”.

Det är nu alltså en del av Kinas lag att landets regim genom en enkel förfrågan får tillgång till meddelanden, personuppgifter och kreditkortsinformation av alla WeChats användare.

Beslutet har väckt ramaskri bland många användare som menar att WeChat nu ”gått för långt”, påpekar TechNode. Men sannolikt faller deras klagomål inför döva öron.

Förra veckan skrev jag även om hur WeChat och QQ – en annan chattapp från Tencent – riskerar göra hela din telefon tillgänglig för Kinas myndigheter genom ett virus vid namn xRat.

Flera läsare har hört av sig och påpekat att detta virus inte medföljer själva apparna WeChat och QQ, utan att det handlar om en ”trojan” som först måste öppnas i något programmen genom nedladdning av en PDF-fil eller liknande.

De två chattprogrammen innehåller i sig alltså inte detta virus, utan det aktiveras först om användaren laddar ner en fil med xRat. Även China Change, källan som jag länkade till, har framfört ett förtydligande efter att läsare hört av sig även till dem med samma förklaring:

From the editors:

Since this post was launched, we have heard several complaints such as this one: “the article misrepresents the malware report, which does not mention WeChat or QQ as delivery method, but instead as targeted data.” It is true that the threat is posed by a ‘Trojan’ virus, an external program designed to utilize weaknesses through WeChat and QQ. The vulnerability begins when the xRAT “Trojan” has infected your phone, and the “Trojan” aims at infecting those using WeChat or QQ. The WeChat and QQ programs themselves do not contain the “Trojan.” The silent mode in which it can operate nonetheless makes it hard to know if your phone has been infected. The mode of infection, for example through having downloaded and opened a PDF or other type of file, continues to be studied and the mode of infection is not yet clear.

Att användare straffas för innehåll i privata konversationer på WeChat är något som blir allt vanligare. Som en annan läsare gjorde mig uppmärksam på i går, så dömdes en muslimsk man i provinsen Xinjiang nyligen till två års fängelse för att ha genom appen ha förklarat delar av koranens innehåll och utfärdat instruktioner om hur man bör be.

Kinesiska investeringar bakom etnisk rensning i Burma?

De senaste veckorna har omvärlden fasats över det etniska våld som äger rum mot minoriteten rohingya i norra Burma. Över 400 000 personer har flytt över gränsen till Bangladesh, efter att den burmesiska militären bränt flera byar och urskillningslöst dödat såväl kvinnor som barn genom allehanda grymma metoder.

Motsättningar har länge existerat i delstaten Rakhine, eftersom Burmas hybridregim inte anser att de rohingyas som bor där tillhör den burmesiska befolkningen. Denna minoritet har länge levt i fattigdom och utsatthet, men det är först nu som våldet nått proportioner av en etnisk rensning.

Många frågar sig varför detta sker just nu. En del av svaret sägs vara att förtrycket lett till att en mindre motståndsrörelse formats i regionen, som tidigare i sommar attackerade burmesiska posteringar med knivar och spjut.

Men det finns också en annan förklaring relaterad till kinesiska investeringar, som bland annat Huffington Post framhåller. Tidningen citerar uppgifter om att marken i området bland annat ska upplåtas till en djupvattenhamn och en industripark, vars kostnad på cirka 100 miljarder kronor finansieras med kinesiska pengar.

Huffington Post understryker att Burmas generaler även tidigare har jagat bort invånare från olika områden för att säkra utländska investeringar, och därmed kunna berika sig själva:

China-funded development projects in Myanmar would be key links in Beijing’s Belt and Road Initiative. So the land freed by the radical expulsion of the Rohingya might have become of interest to the military and its role in leading economic development around the country.

Religion may be functioning as a veil that military leaders can use to minimize attention on the land-grabbing aspect of this economic development part of their agenda. This is new in Rakhine, but it has happened in many other parts of Myanmar. For two decades, the military has controlled land allocation to national and foreign actors.

Tidigare i år rapporterade exempelvis New York Times om hur ett dammbygge i Burma som skedde med kinesiska pengar, lett till att tusentals jordbrukare tvingats lämna sina marker, ofta helt utan kompensation.

Utrensningen i Rakhine är dock mycket mer omfattande än tidigare liknande fall, vilket kan ha att göra med storleken på investeringarna. De kinesiska pengarna är en del av president Xi Jinpings prestigeprojekt ”den nya sidenvägen”, som innefattar infrastrukturprojekt i regionen för otaliga hundratals miljarder kronor.

Huffington Post påpekar mycket riktigt att kinesiska företags närvaro i Burma ökat betydligt sedan den nya sidenvägen lanserades 2013:

Chinese enterprises, mostly state-owned, have been key developers in Myanmar for years. And Beijing’s influence is growing. For example, Beijing is a major backer of the controversial $3.6 billion Myitsone Dam project in northern Myanmar, which threatens to upset fishing industries and displace thousands of people. China is also a key actor in the timber industry in Myanmar’s vast forests. Over a million acres of forest land are being lost every year in recent years; a third of these forests is now gone.

Tidningen noterar även att aspekten med kinesiska pengar inte har getts särskilt stort utrymme i rapporteringen om Rakhine, utan att fokus främst har legat på att de rör sig om ren och skär religiös förföljelse.

Men om utrensningarna istället främst handlar om att locka investeringar, så kan det även delvis förklara tystnaden från den tidigare fredspristagaren och nu burmesiska ledaren Aung San Suu Kyi.

Pengarna skulle kunna öka hennes popularitet i och med potentiell ekonomisk utveckling, må vara på bekostnad av en av landets cirka 130 etniska minoriteter som majoritetsbefolkningen ändå har hetsats till att avsky.

Utdrag från min bok, kapitel 7

I dag fortsätter jag med utdragen från min senaste bok ”Det nya Kina”, närmare bestämt kapitel 7 som fortfarande är högaktuellt. Det handlar nämligen om motsättningarna i provinserna Xinjiang och Tibet.

Dessa två provinser befolkas båda till stor del av etniska minoriteter; den muslimska folkgruppen uigur samt tibetaner som i regel är buddhister.

Jag har tidigare flera gånger skrivit om de ökade motsättningarna i Xinjiang och Tibet. En grundlig genomgång ges i artikeln ”China’s Assault on Race and Religion: Misunderstood and Underreported” för Taiwan Sentinel, och här på InBeijing skrev jag tidigare i veckan om hur ”Kinas muslimer sätts i läger för politisk omskolning”.

I boken ges givetvis mer utrymme, och därmed finns även möjlighet att ge en grundläggande förklaring till konflikterna i de båda provinserna. Här i Xinjiang:

Men de underliggande mekanismerna till det missnöje som ventilerades på Urumqis gator juli 2009 går djupare och längre tillbaka än så. Det har alltid funnits separatistiska element i området som, med rätt eller orätt, menar att uigurer bebott området långt innan kejsarkinas tentakler nådde hit någon gång just innan Kristus födelse. Det skulle sedan dröja ända till 1700-talet innan provinsen införlivades i det kinesiska riket. Under tidigt 1950-tal, då kommunistpartiet just tagit makten över Kina, utgjorde uigurerna fortfarande tre fjärdedelar av Xinjiangs befolkning medan andelen etniska kineser blott låg kring 10 procent. Myndigheterna i Peking ville inte bara åt provinsens rika naturtillgångar, utan även cementera sin auktoritet i ett område med en självständighetsrörelse som kunde utnyttjas av Sovjetunionen efter att relationen surnade till mellan det två kommuniststaterna sent 1950-tal. Delvis som ett steg i ledet i en medveten kampanj att ”kinesifiera” Xinjiang, strömmade två miljoner etniskt kinesiska nybyggare till provinsen mellan 1957 och 1967.

Efter de ekonomiska reformernas början 1978 ökade antalet kineser i Xinjiang ytterligare, och nu började också områdets ekonomi ta fart. Men många kritiker pekade på att processen främst kom provinsens etniska kineser till gagn, då dessa ofta hade förtur på såväl höga poster inom administrationen som i de statliga företag vilka ledde den ekonomiska utveckligen. Exempelvis stod provinshuvudstaden Urumqi vid sekelskiftet för 25 procent av Xinjiangs BNP, och där var tre fjärdedelar av invånarna etniska kineser jämfört med knappt 13 procent uigurer.

Och här för Tibet:

En närmast identisk utveckling har skett i Xinjiangs södra grannprovins Tibet. Tillsammans utgör de båda områdena 40 procent av Kinas yta, sitter på stora naturtillgångar och är inte minst strategiskt viktigt placerade med landgräns mot flera politiskt oroliga områden. Även Tibet bebos av en etnisk folkgrupp som funnits här innan kineserna; tibetanska kungadömen finns dokumenterade sedan över ett årtusende tillbaka, och nådde rent geografiskt sin höjdpunkt i slutet av 700-talet genom att omfatta delar av Burma, Indien och Kazakstan.

Mongolerna invaderade sedan Tibet vid mitten av 1200-talet, varpå området administrerades av Yuan-dynastin i något sekel. Men Qing, Kinas sista dynasti, gjorde aldrig något försök att förvandla Tibet till en provins, utan nöjde sig med att genom avtal befästa sitt inflytande över det historiska kungadömet. Då Qing sedan föll förklarade sig Tibet självständigt och styrdes under de kommande 36 åren av Dalai lama.

1950 invaderades dock området av Folkets befrielsearmé. Året därpå skrevs ett avtal i vilket Dalai lama godkände Kinas styre över Tibet där cirka 20 000 kinesiska soldater också stationerades. Brutalitet fick en motståndsrörelse att formas, och 1959 vidtog ett regelrätt uppror mot det kinesiska styret i provinshuvudstaden Lhasa som snart slogs ner och fick Dalai lama att fly till Indien där en exilregering upprättades. Peking installerade istället sin fånge Panchen lama som överhuvud i Tibet och kinesisk marionett. Efter upproret rensades de tibetanska leden hänsynslöst på misstänkta separatister. Enligt Kinas myndigheter dödades 87 000 tibetaner efter upproren; Dalai lamas exilregering och flera utländska organisationer menar att siffran är mångdubbelt högre.

Tibet var långt ifrån något paradis innan kommunistpartiet invaderade området 1950. Enligt vissa uppskattningar var 95 procent av befolkningen slavar, som genom ett feodalt system dominerades helt av en samling privilegierade präster och jordägare. Sedan 1950 har – liksom i resten av Kina – läskunnigheten och den förväntade livslängden i Tibet förbättrats dramatiskt. Men i och med kommunisternas invasion utsattes det tibetanska folket för en helt ny form av förtryck. Under svältkatastrofen det stora språnget prioriterades områdets välstånd mycket lågt och Tibet hade en av de högsta dödssiffrorna per capita i hela Kina.

Det religiösa och kulturella förtrycket har givetvis varit obarmhärtigt. Exempelvis fanns över 6 000 kloster i Tibet innan 1950; efter kulturrevolutionen fanns 1976 endast åtta stycken.

Tibet har också – likt Xinjiang – utsatts för en medveten ”kinesifiering”. Av provinsens tre miljoner invånare är visserligen 90 procent fortfarande tibetaner, men samtidigt innehas två tredjedelar av tjänstemannapositionerna av etniska kineser.

Men i det område som traditionellt utgjort det tibetanska kungadömet – vilket även innefattar delar av provinserna Gansu, Qinghai och Sichuan – är tibetanerna nu dock en etnisk minoritet.

Förtrycket mot lokala sedvänjor i Tibet har fått över 150 munkar att sätta eld på sig själva i förtvivlan bara under de senaste åren.

I Xinjiang har motståndet tagit andra, mer våldsamma former, då det ökade förtrycket sedan Xi Jinping blev president 2013 lett till en kraftig ökning i antalet terrordåd:

Sommaren 2013 skulle visa sig bli särskilt våldsam. Det började med en ”anti-terroraktion” då polisen i april stormade en bostad i Kashgar där uigurer misstänkta till förberedelse för terrorbrott höll till. Minst 21 personer miste livet vid tillslaget, som följdes av arresteringar och dussintals snabba rättegångar bakom stängda dörrar. Två månader senare dog minst 46 personer då uiguriska knivmän stormade en polisstation och en byggarbetsplats i närheten av Turpan. Även i Aksu sköts minst tre personer till döds utanför en polisstation, då en samling uigurer protesterade för att kräva frisläppning av vänner som arresterats för ”olaglig utövning av religion”. Samma månad sköts vidare minst 15 uigurer ihjäl i Kashgar sedan polis omringade och öppnade eld mot en grupp som misstänktes för terrorism och just ”olaglig utövning av religion”.

Vid slutet av sommaren kom även uppgifter om att ett hundratal knivbeväpnade motorcykelmän försökte storma en polisstation i Hotan, och ett par hundra personer som ställde till med oroligheter i ett köpcentrum i samma stad. Men kontrollen över området gör händelser likt dessa svåra att verifiera, särskilt som media inte tillåts rapportera från området. Vid incidenten i Turpan spärrades hela staden av och inte ens kinesiska reportrar fick tillträde.

(…)

Med tanke på denna problemhantering är det sannolikt att endast en bråkdel av de våldsdåd som faktiskt sker i Xinjiang kommer till omvärldens kännedom. Sommaren 2013 talade flera källor exempelvis om hur cirka 100 personer dog vid samhället Hanerik, efter att paramilitära styrkor öppnat eld mot en folkmassa som marscherade mot den närliggande staden Hotan. Folkmassan ville enligt uppgift visa sitt missnöje efter att deras moské stängts ner och en imam arresterats. Efter att de inte stannade vid en poliskontroll ska trupper ha kallats in som även sköt flera flyende i ryggen. Tidningen South China Morning Post uppskattade att minst 68 personer dog på vägen mellan Hanerik och Hotan; enligt myndigheterna var dödssiffran noll.

Myndigheterna har bemött detta våld med ännu mera våld. De många kampanjerna i Xinjiang och Tibet – som beskrivs närmare i boken – har fött en ond spiral av våldsamheter som fortsatt ända fram till i dag.

Det är särskilt ironiskt att våldet ökat under Xi Jinping, som verkar ha gett instruktioner om att hantera problemet med hårdhandskarna på. Hans far valde det motsatta tillvägagångssättet, vilket innebar en tid av relativt lugn i Xinjiang och Tibet:

På 1980-talet lanserade Xi Jinpings far Xi Zhongxun, tillsammans med liberala politiker som Hu Yaobang, en rad politiska förslag som syftade till att förbättra relationen mellan etniska kineser och uigurer eller tibetaner genom att ge de sistnämnda ett större mått av självständighet och frihet att utöva sina respektive religioner. Denna strategi har för länge sedan övergetts till förmån för en mer hårdför problemhantering baserad på repression och förbud. Dessutom belönas nu giftermål mellan kineser och etniska minoriteter som en metod för att slå vakt om den nationella enigheten. Kommunistpartiet har förvisso en lång historia av att lösa problem och motsättningar med våld. Men erfarenheter från andra delar av världen där religion och tro spelar en stor roll visar att förtryck snarare tenderar att förvärra existerande motsättningar.

Sedan jag skrev boken har flera nya förbud och regler införts mot dessa etniska minoriteter. Framför allt i Xinjiang, där bland annat ”onormala skägg” förbjudits och det inte längre är tillåtet att ge sina barn ”muslimska namn”.

För en närmare förklaring av dessa etniska konflikter, läs alltså kapitel 7 i min bok ”Det nya Kina”.

Rally for Gui Minhai outside Chinese embassy in Stockholm

This weekend, Swedish publisher and writer Gui Minhai has been jailed in China for 700 days without a trial. This proceeding – as well as the kidnapping of Gui carried out by Chinese agents in Thailand – breaches international law and is also an assault on freedom of speech and of the press in Hong Kong, where Gui published his books.

Hence, a rally will be held for Gui Minhai on Friday September 15, outside the Chinese embassy in Stockholm at 12 pm. This is the first rally of its kind carried out for Gui on Swedish soil.

Nonetheless a long list of important speakers will attend, ranging from leaders of political parties and editors for some of Sweden’s largest newspapers:

Angela Gui, daughter of Gui Minhai
Jonas Sjöstedt, chairman and leader of the Left Party
Birgitta Ohlsson, foreign policy spokesperson of the Liberal Party
Karin Olsson, culture editor at Swedish daily Expressen
Björn Wiman, culture editor at Swedish daily Dagens Nyheter
Helena Giertta, chief editor of Swedish Journalist Union’s magazine
Ulrika K Engström, international secretary at Swedish PEN
Ulrika Kärnborg, vice president at Swedish Writers’ Union
Anders Q Björkman, Swedish Publicists’ Association
Kurdo Baksi, author and event announcer

The list of speakers shows that the Swedish civil society – as well as some of our politicians – has finally realised the importance of the kidnapping of Gui Minhai. We hope the rally will draw a large crowd as to show the Chinese embassy that unlawful abductions of Swedish citizens will not go unnoticed.

The Chinese embassy in Stockholm is located at Lidovägen 8, Djurgårdsbrunnsviken, and can be easily reached by bus 69 from Stockholm Central Station. All speeches will be in Swedish.

For further questions or media enquires, please send a mail to:

Angela Gui
Kurdo Baksi
Jojje Olsson

Two ethnic Uighur women pass Chinese paramilitary policemen standing guard outside the Grand Bazaar in the Uighur district of the city of Urumqi in China's Xinjiang region on July 14, 2009. A mosque was closed and many businesses were shuttered a day after police shot dead two Muslim Uighurs, as ethnic tensions simmered in restive Urumqi. AFP PHOTO / Peter PARKS (Photo credit should read PETER PARKS/AFP/Getty Images)

Kinas muslimer sätts i läger för politisk omskolning

Jag har tidigare här på InBeijing skrivit om repressionen mot den muslimska minoriteten uigur, som främst befolkar den nordvästra provinsen Xinjiang, trappats upp betydligt under det senaste året.

Nu uppmärksammar Human Rights Watch det senaste steget i ledet i denna repression, nämligen nyupprättade läger för politisk omskolning dit tusentals uigurer sedan april i år tagits mot sin vilja:

Human Rights Watch interviewed three relatives of detainees held in political education facilities around Kashgar City and Bortala Prefecture in 2017. They said the detentions began in the spring and lasted for several months. They said that people sent to the centers were not presented with a warrant, evidence of a crime, or any other documentation. They did not know which local authorities were responsible for detaining their family members or in some cases, even where they were held.

The family members said that men, women, and children were all being held. In one case, a family of four, including two children, were taken to a political education facility in western Xinjiang in April for traveling abroad for business and for the Hajj, an Islamic pilgrimage to Mecca. While one parent and one child were released after three months, the other two are believed to be still in custody.

De personer som Human Rights Watch talat med berättar hur deras anhöriga tagits till dessa läger för anledningar som att de studerat utomlands, eller haft regelbunden kontakt med familjemedlemmar som flytt Kina och nu bor i utlandet.

Ytterligare en anledning till politisk omskolning är deltagande i så kallade ”otillåtna religiösa aktiviteter”. Detta kan innefatta bärandet av huvuddukar eller andra muslimska klädesplagg, samt kontakt med familjemedlemmar i Xinjiang som tidigare gripits av polis.

Att lägren för politisk omskolning existerar bekräftas av att statlig media i Xinjiang har rapporterat om dem. Media refererar till dem som ”träningscenter mot extremism” eller träningscenter för utbildning och förvandling”.

Enligt rapporter har hela skolor eller myndighetsbyggnader byggts om till dessa center, där tjänstemän sägs ”äta, leva och arbeta” sida vid sida med de intagna. De intagna tvingas bland annat avsäga sig sin religiösa tro och dagligen se på statliga propagandavideos.

Omfattningen av dessa läger är oklar, men enligt den lokala tidningen Xinjiang Daily hade 2 000 muslimer ”utbildats” bara vid ett enda center i staden Hotan. Tidningen rapporterar även hur en av de intagna tvingades – efter två månaders omskolning – att inför 5 000 personer framhålla hur han förändrats och nu insett att han tidigare ”skadats” av extremistiska läror.

Human Rights Watch framhåller att dessa läger inte bara bryter mot internationella bestämmelser, utan även mot Kinas egen konstitution. Enligt artikel 37 i denna konstitution så måste åklagarmyndighet eller domstol godkänna frihetsberövanden likt dessa, som nu istället verkar ske helt godtyckligt.

Organisationen påpekar även hur situationen för Xinjiangs etniska minoriteter försämras betydligt sedan Chen Quanguo utnämndes till provinsens partisekreterare för drygt ett år sedan. Chen är ökänd för sina även med kinesiska mått mätt hårdhänta metoder i Tibet, som han tidigare styrde med järnhand:

Since Party Secretary Chen Quanguo moved from Tibet to lead Xinjiang in August 2016, the Xinjiang regional government has enacted policies that restrict foreign ties. It has recalled passports from Xinjiang residents since October 2016, which restricts foreign travel for these residents and gives police wide power to scrutinize residents’ proposed visits abroad. It has ordered Uyghur students studying abroad, including in Egypt, to return to Xinjiang, and made Egyptian authorities round up students who failed to return in July 2017.

There have also been reports of people being sentenced to prison for more than 10 years for studying or traveling abroad. Chen has also stepped up surveillance of residents, already under heightened security measures and an ongoing “strike hard” campaign, by employing the latest technologies, as well as hiring thousands more security personnel.

Xinjiangs muslimer har därmed tvingats vänja sig vid allt värre övergrepp under det senaste året. Men att placera tusentals personer, inklusive barn, i politiska omskolningsläger innebär en helt ny dimension i denna obönhörliga religiösa förföljelse.

Myndigheternas totala kontroll över och med WeChat

Först en glad nyhet. I dag offentliggjordes att jag är en av mottagarna av årets litterära arbetsstipendier från stiftelsen Natur och Kultur. Stipendiet – det största jag fått hittills – är ett mycket välkommet stöd för det pågående arbetet med min bok om Gui Minhai och Peter Dahlin.

En fullt inte lika rolig nyhet är de allt tuffare restriktioner Kinas myndigheter inför på landets internet. Den ledande chattappen WeChat är nu i fokus, sedan nya regler tidigare denna månad presenterades för de gruppkonversationer som används flitigt i denna app.

De nya föreskrifterna gör gällande att den användare som skapat gruppen nu är ansvarig för det material som postas av övriga användare, samt hur dessa beter sig.

Bestämmelserna ska inte börjar gälla förrän i oktober, men enligt Bloomberg har myndigheterna börjat bestraffa användare enligt de nya riktlinjerna redan nu. Bland annat har åtgärder tagits mot 40 personer i en gruppchatt som spridit namninsamlingar, medan en användare som klagat över polisräder själv greps av polis.

Bloomberg skriver vidare hur restriktionerna lett till att flera grupper övergivits, samtidigt som skapare av andra grupper försökt utfärda regler till medlemmarna med särskilt fokus på att inte ”sprida rykten” om Hongkong eller Taiwan.

Detta är givetvis inte enkelt då grupperna kan bestå av upp till 500 personer som alla kan skicka text, bilder eller video till varandra. Reglerna gäller även chattprogrammet QQ, som liksom även den tillhör företaget Tencent. Sammanlagt har de båda tjänsterna 963 miljoner användare.

En liknande företeelse kan ses vad gäller förbudet av Virtual Private Network (VPN), en betald mjukvara som används för att kringgå Kinas internetcensur. I juli i år utlyste myndigheterna ett totalförbud på privata VPN-tjänster, som ska börja gälla från och med februari nästa år.

Men redan nu har polis och rättsväsende börjat agera därefter. Tidigare denna månad rapporterades att en man i södra Kina dömts till nio månaders fängelse för sin småskaliga försäljning av VPN-tjänster via sin egen hemsida.

Som om inte det vore illa nog så kom i helgen även varningar om att WeChat och QQ – som båda administreras av företag Tencent med nära band till Kinas myndigheter – innehåller en spionprogramvara som följer med vid nedladdning och riskerar ge full insyn i användarens telefon. Så här skriver China Change:

The ‘Trojan’ operates with administrator privileges. It means it can access and control any and all aspects of your phone. It also means it can do so without you noticing. In fact, it can remotely get ‘full control’. If you want to understand what this means it is this: it has as much access to your phone as if you were to give it to someone, and then tell them your PIN code. Full control.

This means that not only your WeChat or QQ use is exposed. All of your phone is exposed. Photos stored, downloads, documents, any Apps to other services installed, chat logs, phone records, contact lists, and of course, your browser and its entire browsing history, which may include credit card and password and login information to other service, for example encrypted emailing you use.

In short, any phone that has WeChat on it, and is also used to access work emails, or secure chat programs like Telegram or Signal, can now be in the hands of Chinese police or state security.

Rapporten tillägger att den enda metoden att bli kvitt denna programvara är att återställa sin telefon till fabriksinställningar.

På grund av att WeChat har en mycket populär betalningsmetod inbakad i sig så har många kinesiska användare blivit mer eller mindre beroende av appen. Det är givetvis därför ingen slump att denna spionprogramvara finns i just WeChat; det gör att myndigheterna teoretiskt sätt kan hålla full koll på varje invånares telefon.

Men för de många utlänningar som använder WeChat, eller de som ännu inte är fullt beroende av appen, finns stärka skäl att överväga att sluta använda den.

Fler talare vid manifestation för Gui Minhai i Stockholm

Förra veckan skrev jag här på InBeijing om den manifestation som ska hållas för Gui Minhai fredagen 15 september klockan 12:00.

Den kommer äga rum utanför Kinas ambassad i Stockholm, där en dryg handfull talare ska samlas för att visa sitt stöd för förläggaren som nu suttit fängslad 700 dagar utan rättegång.

I dag blev ytterligare några deltagare bekräftade, och listan ser nu riktigt gedigen ut. Vid manifestationen kommer nu följande personer att tala:

Angela Gui, dotter till Minhai
Jonas Sjöstedt, partiledare Vänsterpartiet (NY)
Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot Liberalerna (NY)
Karin Olsson, kulturchef Expressen
Björn Wiman, kulturchef Dagnes Nyheter (NY)
Helena Giertta, chefredaktör för Journalisten
Ulrika K Engström, internationell sekreterare Svenska PEN (NY)
Ulrika Kärnborg, vice ordförande i Sveriges Författarförbund
Anders Q Björkman, biträdande kulturchef SVD, sekreterare PK Stockholm (NY)

Manifestationen finns som evenemang på Facebook, där man kan få mer information och anmäla sitt intresse. Se nedan även pressutskick och en affisch för spridning:

STÖDMANIFESTATION FÖR GUI MINHAI
FREDAGEN 15 SEPTEMBER KLOCKAN 12:00

Den är nu 700 dagar sedan den svenske författaren och förläggaren Gui Minhai kidnappades i Thailand av kinesiska säkerhetsagenter, som i hemlighet förde honom över gränsen till Kina där han sedan dess hållits fängslad utan rättegång. Han har inte getts rätt till någon advokat, men har två gånger tvingats ”erkänna” påhittade brott på statlig kinesisk tv.

Även fyra av Gui Minhais kollegor kidnappades 2015, men har släppts efter sina framtvingade tv-erkännanden. Detta pekar på att Gui riskerar bli syndabock för den gemensamma förlagsverksamheten och dömas till ett långt fängelsestraff. Detta trots att grundlagen i Hongkong där de verkade garanterar pressfrihet.

Frihetsberövandet av Gui Minhai är samtidigt ett steg i ledet i Kinas kraftigt försämrade press- och yttrandefrihet sedan Xi Jinping blev president 2013. Han styr media och kultursektor med järnhand. I dag ligger Kina på plats 176 av 180 nationer på Reportrar utan gränsers index för global pressfrihet bakom länder som Kuba, Sudan och Vietnam.

Mot denna bakgrund är det viktigt att visa stöd för Gui Minhai och alla andra som fallit offer för den pågående kampanjen mot det fria ordet i Kina. Med anledning av detta anordnas en manifestation fredagen 15 september klockan 12:00 utanför Kinas ambassad i Stockholm. (Lidovägen 8 vid Djurgårdsbrunnsviken, strax öster om Etnografiska museet och Tekniska museet, Djurgårdsbrunnsviken)

Buss 69 går från T-centralen till Kaknästornet södra. Kinas ambassad ligger ett par minuters promenad därifrån.

Om du har möjlighet – tveka inte att ta dig till kinesiska ambassaden för att visa ditt stöd!

Ju fler som kommer dit, desto tydligare signal sänder det till Kinas myndigheter att kidnappning av svenska medborgare inte är acceptabelt!

Utdrag från min bok, kapitel 6

Under gårdagen slutförde jag manuset till min nästa bok, som handlar om Gui Minhai och Peter Dahlin vilka båda kidnappats av kinesiska säkerhetstjänsten. Nu väntar några månaders redigeringsprocess innan den är ute på marknaden.

Bjuder så länge på ett utdrag från min förra bok, ”Det nya Kina – den repressiva stormakten”, närmare bestämt kapitel 6 som handlar om landets ekonomi.

Kinas ekonomiska system fungerar helt annorlunda än vårt, och skulle kräva långt mer än ett kapitel för att förklara utförligt. Men i kapitel 6 ger jag i alla fall grunderna för den nyfikne:

Kinas modell bygger på att staten dominerar viktiga sektorer som energi, olja, infrastruktur och telekom. Genom det helt statliga banksystemet slussas sedan pengar ut till enorma statliga företag inom dessa industrier, som sedan säkrar jobb och tillväxt genom investeringar i form av fastigheter, vägar, järnvägar, hamnar, flygplatser och annan infrastruktur. Genom kontroll över kapital och monopol över flera ekonomiska nyckelsektorer kan staten mer eller mindre bestämma landets tillväxttakt. Ingen större insyn erbjuds visserligen i vare sig statsbudget eller de statliga företagen och deras investeringar. Men i utbyte går det fort; tusentals mil av snabbtåg färdigställs snabbare än det tar för Sverige att borra sig genom Hallandsåsen.

Denna ekonomiska modell resulterade i snabb tillväxt under ett par årtionden. Men den har även lett till flera underliggande ojämlikheter i systemet.

Framför allt har landets myndigheter förlitat sig på statliga investeringar för att hålla tillväxten uppe. Det är inget som går att göra i all evighet, och nu måste Kina kämpa för att ställa om sin ekonomi till att bygga mer på konsumtion och därmed bli långsiktigt hållbar:

The China Model fungerade överlägset när Kina behövde växa med en hastighet som rättfärdigade enorma investeringar i fastigheter, industrier och infrastruktur. Från 2000-talets början till ungefär 2010 genomgick landet vad som ofta beskrivs som världens genom tiderna största byggboom, där bygg- och fastighetssektorn stod för långt över hälften av den nya tillväxten. En sådan takt kan inte hållas för alltid, och på senare år har tillväxten i detta segment stagnerat dramatiskt. Likaledes är The China Model beroende av en billig och självuppoffrande arbetsstyrka. Men ökat välstånd och högre utbildningsnivå innebär att Kinas arbetare ställer allt högre krav; i synnerhet dagens unga kineser förväntar sig finare titlar och fetare lönekuvert.

Kina behöver nu ställa om sin ekonomi från statliga investeringar och export till service och konsumtion, främst genom att ge hushållen mer köpkraft. Om detta råder det konsensus såväl inom som utanför landets gränser. En nästan lika klar konsensus råder bland ekonomer och analysföretag om att detta borde ha skett mycket tidigare, och att drastiska åtgärder därför nu krävs. Kinas ekonomi har ökat med över 10 procent årligen under 2000-talet. Men enligt Michael Pettis, ekonomiprofessor vid Peking University, ökade hushållens inkomster med bara drygt 7 procent under samma tid, medan den statliga sektorn växte med 15 procent. Data visar likaledes att Kinas arbetarlöner sjönk i proportion till landets BNP under samtliga 22 år som ledde fram till 2010.

Samtidigt för en ekonomi beroende av statliga investeringar obönhörligen med sig en hög skuldnivå. Mycket riktigt så varnade IMF förra månaden för att Kinas skuldnivå nu är fyra gånger högre än för ett årtionde sedan, och väntas växa ytterligare från 235 procent av BNP i dag till 300 procent år 2022.

I boken förklaras de grundläggande anledningarna till den denna skuldkris, som är det kanske allra största problemet för Kinas ekonomi i dag:

Kinas skuldkris är till stor del en inhemsk affär – landet är fortfarande nettoutlånare – och dessutom är hushållens skuldsättning fortfarande låg. Men det skänker knappast landet någon immunitet mot finansiella problem. Istället är det företag och lokala myndigheter som är skuldsatta. steringar inom tung industri som gjordes då Kina växte som allra snabbast har lett till en besvärlig överkapacitet i produktionen av bland annat stål, kol, cement, aluminium, glas och fartyg. Kina tillverkar nu exempelvis mer stål än resten av världen tillsammans samtidigt som den inhemska efterfrågan mattats av i takt med att byggboomen stagnerat, vilket fick över hälften av alla kinesiska ståltillverkare att gå med förlust under 2015. Det innebär vidare att många företag inte kan betala tillbaka bankerna och att såväl inventarier som andelen dåliga lån på senare år skjutit i höjden. Våren 2016 skrev The Economist att cirka två femtedelar av alla nya kinesiska banklån går till att betala ränta på redan existerande lån, varför det i dag krävs fyra kronor i nya utlån för att skapa en kronas BNP-ökning, jämfört med bara en dryg krona innan den globala finanskrisen.

Situationen är särskilt allvarlig inom den statliga sektorn, vars jättebolag dominerade landets ekonomi helt under Mao Zedongs dagar och än i dag hämmar såväl tillväxt som innovation. Sedan de ekonomiska reformerna startade efter Maos död har hundratusentals av dessa visserligen stängts ner, slagits ihop, sålts av eller på andra vis privatiserats. Men vid slutet av 2011 fanns fortfarande 144 700 statliga företag kvar, som tillsammans utgjorde en fjärdedel av BNP och hade tillgångar värda över 100 000 miljarder kronor. Dessa företag är ökända för notorisk korruption och ineffektivitet trots subventioner och favorisering från myndigheter och banker. De får ofta banklån på bekostnad av privata aktörer som istället måste söka finansiering på annat håll och till sämre villkor. På så vis har så kallade ”skuggbanker” vuxit fram i Kina, som utgörs av allt från privata finansieringsfonder till rena lånehajar vilka ligger ute med tiotusentals miljarder kronor i högrisklån som kan behöva annulleras i takt med att tillväxten avtar. Faran och omfattningen av denna halvt olagliga sektor är svårbedömd, men en fingervisning ges av att Kinas statliga banker i dag bara står för tre femtedelar av all utlåning jämfört med nästan 100 procent för ett drygt årtionde sedan.

Det handlar alltså främst om pengar som pumpas in i statliga företag, som på grund av korruption och tröga gamla hierarkiska system är oerhört ineffektiva. De statliga jätteföretag har en mycket lägre avkastning på sina tillgångar än privata företag, trots att de på många vis behandlas fördelaktigt av myndigheterna.

Trots detta kommer de statliga företagen inte genomgå några större privatiseringar under Xi Jinping. Han planerar istället att stärka deras ställning, för att staten ska kunna behålla kontroll över den kinesiska ekonomins nyckelområden.

Ett annat ständigt orosmoln är huruvida Kinas ekonomiska statistik är tillförlitlig. Även premiärminister Li Keqiang har avfärdat officiell statistik som ”referenspunkter”, och många analytiker tror att landets tillväxt är lägre än vad som uppges:

Förtroendet blev knappast högre då det i januari 2016 offentliggjordes att Wang Baoan, ordförande vid Kinas nationella statistikbyrå, befann sig under utredning för korruption. Detta skedde efter att en särskild inspektionsgrupp undersökt statistikbyrån under tre månaders tid, och bara en vecka efter att Wang bedyrat inför media att Kinas ekonomiska statistik är ”genuin och trovärdig” samt att metodiken vid hans byrå lever upp till global standard. Vid början av 2016 sade även bland andra Anne Stevenson-Yang, medgrundare av J Capital Research, att hon upplevt en allt större diskrepans i officiell statistik under de senaste två åren samt att statistiken tenderar att försvinna då den blir negativ. I New York Times citerades hon säga att anställda inom statliga företag skrattar åt den officiella statistiken, och att det därför är lustigt hur många utlänningar tror på samma siffror.

Vid årets början kom även rapporter om att myndigheter höll tillbaka eller rent av ändrade negativ ekonomisk statistik. Sammantaget har detta fått ekonomer vid bland annat Barclays Bank, Oxford Economics, The Conference Board och Capital Economics att uppskatta Kinas riktiga ekonomiska tillväxt i dag till mellan 4 och 6 procent. Särskild skepsis riktas mot myndigheternas positiva siffror gällande sektorer som industriproduktion och byggsektor, som enligt många andra indikatorer inte växte alls under 2015.

Andra problem som tas upp i kapitel 6 är kapitalflykt, klasskillnader, välfärdssystem och varför utländska företag i allt större utsträckning lämnar Kina.

För en grundläggande genomgång av Kinas ekonomi, köpt ”Det nya Kina” via exempelvis Bokus (217 kr) eller Adlibris (219 kr).

Publicerat: Världens dyraste projekt, någonsin

I senaste numret av Finansliv finns en krönika av mig som handlar om världens genom tidernas mest påkostade projekt.

För det kinesiska initiativet med ”den nya sidenvägen” får projekt som USA:s motorvägsnät eller den internationella rymdstationen ISS att blekna. Omkring 9 000 miljarder kronor är avsatt för att finansiera den nya sidenvägen, som består av en rad infrastrukturprojekt från Sydostasien hela vägen till Europa.

Men även om projektet varmt välkomnas av många, så är det inte helt okontroversiellt. Det har exempelvis fört med sig en rad problem inom miljö och arbetsrätt. Dessutom har finansieringsmodellen skapat stora bekymmer:

Hyllningarna har avlöst varandra, och visst behövs infrastruktursatsningar i Sydostasien och Centralasien. Men OBOR är ingen julklappsutdelning. Tvärtom riskerar den ljusskygga finansieringsmodellen resultera i skuldfällor och göra länder politiskt beroende av Kina. Pengar lånas ut av statliga banker och går sedan i regel till att köpa kinesisk arbetskraft och material. Om enskilda projekt inte är lönsamma så hamnar mottagarlandet i problem.

Fråga Sri Lanka. Landet lånade drygt tio miljarder kronor för att bygga en hamn i Hambantota. När den gick med förlust tog kineserna istället över själva hamnen som en del av avbetalningen – tillsammans med 60 kvadratkilometer land. I skrivande stund byggs ett kinesiskt snabbtåg i Laos. Kostnaden på 50 miljarder kronor utgör nästan hälften av landets BNP. Hur ska detta återbetalas?

När fattiga länder plötsligt inte kan betala av lånen finns alltså en risk att Kina begär äganderätt i projekten med omkringliggande mark.

Sri Lanka och Laos är inga isolerade exempel. Nyligen rapporterade Reuters hur Kina kräver 70-85 procents ägande i en burmesisk djupvattenhamn, som en metod för att underlätta avbetalningarna från Burmas myndigheter.

Att Kina lånar ut otaliga miljarder till länder med tveksam kreditvärdering är inte bara en risk för länderna i fråga – det innebär även en stor risk för Kina:

Diktatorer må vara glada över att låna miljarder till prestigeprojekt. De låter sig inte bekymras av vare sig opinion eller konsekvenser. På grund av dålig kreditvärdering kan många av dem heller inte få liknande lån på andra håll. Detta innebär även en risk för Kina. Vad händer med de 600 miljarder kronor man lånat ut till krisdrabbade Venezuela? Kommer valda ledare i nya demokratier vara villiga att betala av tidigare diktatorers dåliga lån?

Resultatet av ”den nya sidenvägen” går än så länge bara att spekulera i. Men orosmomenten är många och konsekvenserna kan drabba hela omvärlden. Läs mer om projektets upplägg och risker här nedan, eller i större version via Scribd.

Manifestation för Gui Minhai utanför Kinas ambassad i Stockholm!

Nästa vecka har Gui Minhai suttit fängslad i Kina i 700 dagar utan rättegång eller juridisk representation. Då Gui endast har svenskt och inte kinesiskt medborgarskap bryter detta på flera vis mot internationell lag.

Med anledning av detta kommer en första manifestation på svensk mark att hållas utanför Kinas ambassad i Stockholm, fredagen 15 september klockan 12:00.

Bland talarna finns Guis dotter Angela Gui samt representanter från bland annat Sveriges författarfond, Journalistförbundet och Expressen.

Pressutskick med närmare information:

STÖDMANIFESTATION FÖR GUI MINHAI
FREDAGEN 15 SEPTEMBER KLOCKAN 12:00

Den är nu 700 dagar sedan den svenske författaren och förläggaren Gui Minhai kidnappades i Thailand av kinesiska säkerhetsagenter, som i hemlighet förde honom över gränsen till Kina där han sedan dess hållits fängslad utan rättegång. Han har inte getts rätt till någon advokat, men har två gånger tvingats ”erkänna” påhittade brott på statlig kinesisk tv.

Även fyra av Gui Minhais kollegor kidnappades 2015, men har släppts efter sina framtvingade tv-erkännanden. Detta pekar på att Gui riskerar bli syndabock för den gemensamma förlagsverksamheten och dömas till ett långt fängelsestraff. Detta trots att grundlagen i Hongkong där de verkade garanterar pressfrihet.

Frihetsberövandet av Gui Minhai är samtidigt ett steg i ledet i Kinas kraftigt försämrade press- och yttrandefrihet sedan Xi Jinping blev president 2013. Han styr media och kultursektor med järnhand. I dag ligger Kina på plats 176 av 180 nationer på Reportrar utan gränsers index för global pressfrihet bakom länder som Kuba, Sudan och Vietnam.

Mot denna bakgrund är det viktigt att visa stöd för Gui Minhai och alla andra som fallit offer för den pågående kampanjen mot det fria ordet i Kina. Med anledning av detta anordnas en manifestation fredagen 15 september klockan 12:00 utanför Kinas ambassad i Stockholm. (Lidovägen 8 vid Djurgårdsbrunnsviken, strax öster om Etnografiska museet och Tekniska museet, Djurgårdsbrunnsviken)

Medverkande:
Karin Olsson kulturchef Expressen
Angela Gui dotter till Minhai
Ulrika Kärnborg vice ordförande i Sveriges Författarförbund
Helena Giertta , chefredaktör för Journalisten
med flera.

Initiativtagare och konferencier: Kurdo Baksi

Buss 69 går från T-centralen till Kaknästornet södra. Kinas ambassad ligger ett par minuters promenad därifrån.

Ju fler som närvarar på manifestationen, desto mer inser kinesiska myndigheter att olagliga och utomrättsliga kidnappningar av svenska medborgare inte är acceptabelt!

För den som vill dela med sig på sociala medier finns manifestationen även som ett evenemang på Facebook med rubriken ”Var är Gui Minhai?

Stor rapport: Så hotar Kina mänskliga rättigheter i FN

För ett par veckor sedan skrev jag en artikel för SIDA:s magasin Omvärlden med rubriken ”Så motverkar Kina mänskliga rättigheter i FN och EU”. Där stod att läsa hur Kina, bland annat genom kontroll över budgetar och nya resolutioner, försöker omforma och förminska FN:s arbete med mänskliga rättigheter.

Under gårdagen släppte Human Rights Watch en 96 sidor lång rapport just på detta ämne. Där uppmärksammas hur Kina lyckats utesluta organisationer eller individer som framfört kritik mot landet, och ofta hotfullt filmar eller fotograferar aktivister som talar negativt om utvecklingen för mänskliga rättigheter i Kina.

Än värre så innefattar Kinas handlingar även rutinmässig förföljelse av FN:s egen personal, särskilt experter som arbetar med mänskliga rättigheter. Human Rights Watch sammanfattar rapporten på sin hemsida:

Chinese officials have photographed and filmed activists on UN premises in violation of UN rules, and restricted travel by mainland activists to the UN Human Rights Council in Geneva. China has also used its membership on the Economic and Social Council’s Committee on Non-Governmental Organizations (NGOs) to block NGOs critical of China from being granted UN accreditation, and it has sought – and succeeded in – blacklisting accredited activists from participating in UN events.

(…)

Chinese officials have at times harassed and intimated UN staff, experts on treaty bodies, and independent experts focusing on specific human rights issues. One expert told Human Rights Watch that, “the whole UN machinery tries to make space for civil society while [China’s] machinery works the other way, trying to shrink space for NGOs.” China sharply limits the visits of UN experts to China, pressures the UN to exclude from committees potentially critical experts, and rarely provides substantive answers to queries by UN human rights bodies.

Human Rights Watch är bara en av många NGO:s som det senaste året uppmärksammat denna oroande trend. Men den nya rapporten är den mest omfattande hittills, då den bygger på intervjuer med 55 personer inklusive tjänstemän inom FN och utländska diplomater.

Bland annat Reuters tar vara på rapportens innehåll, och återger faktumet att FN:s ledning väljer att inte se eller rentav stödja Kinas motverkande av arbetet med mänskliga rättigheter inom den världsomspännande organisationen.

Anledningen till detta är pengar. Som jag påpekade i min artikel för Omvärlden, så har Kina ökat sin del av finansieringen av FN:s budget från 3 procent år 2010, till nästan 8 procent i dag. När länder som USA samtidigt signalerar en minskning av samma finansiering, blir FN plötsligt beroende av kinesiska pengar.

Human Rights Watch understryker problemet med att detta sker samtidigt som Kina är mitt uppe i den värsta kampanjen av repression mot civilsamhälle och mänskliga rättigheter sedan massakern vid Himmelska fridens torg 1989.

Resultatet blir att landet använder sin nyköpta makt för att gömma undan detta förtryck, eller rentav försöka omdefiniera FN:s stadgar. Detta, säger Human Rights Watch ordförande Ken Roth, riskerar underminera hela organisationen:

“The UN system offers one of the few remaining channels for activists from China to share their views and press for improvements in Beijing’s abysmal rights record,” Roth said. “Unless the UN and concerned governments put a stop to China’s efforts to manipulate or weaken UN human rights mechanisms, the UN’s credibility, and indeed its ability to defend rights in China and around the globe, are at risk.”

Om utvecklingen fortgår kommer vi i framtiden se ett FN som på grund av pengar och rädsla helt blundar för övergreppen i världens största land. Alltså ett FN som går emot alla de principer organisationen en gång grundades på.

1 2 3 4 5 9