Ända sedan kommunistpartiet tog makten av över Kina 1949 har dess ledarskap ansett att även Taiwan bör vara en del av landet. Men retoriken har trappats upp betydligt under Xi Jinping, som redan när han blev president 2013 varnade för att “Taiwan-frågan” inte bör förpassas till nästa generation.
Att införliva Taiwan i Kina är också en av de viktigaste ingredienserna i den “kinesiska drömmen”, vilket blivit Xis personliga slogan som president. Allt fler varningstecken höjs nu för att detta kan komma att ske med militära medel.
För att Kina ska genomföra en attack mot Taiwan krävs det att tre kriterier uppfylls. Till att börja med så måste de kinesiska ledarna uppfatta det som hopplöst att en återförening ska kunna ske på diplomatisk väg, genom att Taiwan frivilligt ger upp sin demokrati för att istället styras från Peking.
Vidare måste Kinas militär ha den kapacitet som krävs för att en invasion av Taiwan ska kunna lyckas. Slutligen måste Kina öven vara säkra på att en attack inte innebär omfattande fördömanden och sanktioner från världssamfundet, just som skedde efter massakern vid Himmelska fridens torg 1989.
Detta skriver Peter Enav, AP:s tidigare korrespondent i Taiwan, för publikationen Taiwan Sentinel. Han varnar också för att alla dessa tre kriterier nu verkar vara uppfyllda.
Kinesiska soldater övar inför militärparaden 2015, där flera ny vapensorter visades upp.
När nationalistpartiet Kuomintang styrde Taiwan 2008-2016 hoppades Kina på att Taiwan steg för steg skulle ge upp sin självständighet, i och med att president Ma Ying-jeou på många vis närmade sig Peking såväl ekonomiskt som politiskt.
Dock straffades Ma för detta av väljarna redan 2012, och efter att Kuomintang förlorat makten till Democratic Progressive Party 2016 ser en sådan återförening nu nästan omöjlig ut. Taiwans nya president Tsai Ing-wen motsätter sig bland annat “1992 års konsensus”; ett viktigt avtal som menar att det bara finns ett och inte två Kina.
Vidare ser Taiwans befolkning med växande oro på utvecklingen i Hongkong, som vid överlämningen från Storbritannien till Kina 1997 lovades självstyre enligt devisen “ett land, två system”. Samma koncept har erbjudits till Taiwan, men då Kina på många vis brutit de löften man givit Hongkongs invånare så är det få taiwaneser som i dag lockas av ett sådant förslag.
Tidigare i år visade en opinionsundersökning att endast 15 procent av Taiwans befolkning vill se en återförening med Kina, vilket är den lägsta andelen någonsin. Utan vare sig folkets eller det styrande partiets stöd för en återförening på fredlig väg, så måste ledarna i Peking inse att detta inte kommer ske.
Det andra kriteriet som måste uppfyllas innan Kina vågar sig på att invadera Taiwan är, givetvis, att den kinesiska militären är stark nog för att inta ön utan problem. Detta, påpekar Peter Enav, ligger bara “3-4 år in i framtiden” enligt de flesta analytiker.
Kinas militärbudget har de senaste två årtiondena ökat fort. Även om dess militär i dag inte sägs ha kapacitet nog att frakta ett stort antal trupper via luft och vatten, så växer maktbalansen gentemot Taiwans militär ytterligare för varje år som går.
Taiwans myndigheter uppskattar själva att Kina redan år 2020 kommer ha kapacitet att invadera landet. Detta särskilt då den fredliga mentaliteten bland Taiwans befolkning gör det svårt att såväl utbilda soldater som att öka budgetanslaget till landets militär. Till skillnad från Kina så finns här ingen nationalistisk yra eller propaganda angående vikten av en respektingivande militär.
Den sista och kanske viktigaste punkten är hur omvärlden skulle reagera inför en kinesisk invasion av Taiwan. Som Peter Enav understryker, så verkar det som att Kina nu för tiden kan göra i stort sett vad som helst utan att länder eller organisationer fördömer regimens handlingar av oro för ekonomiska repressalier.
Ett typexempel på detta är givetvis den omänskliga behandlingen av nobelpristagaren Liu Xiaobo som förra veckan avled i cancer under kinesisk fångenskap. Detta hade orsakat ramaskri om det skett i något annat land.
Men med Kina är det precis tvärtom – innan Liu Xiaobos lik hade kallnat så höjdes Xi Jinping till skyarna som “en av världens stora ledare” av Donald Trump och Emmanuel Macron:
On July 13, some five hours after Chinese authorities announced the death of Chinese dissident Liu Xiaobo from liver cancer in the northeastern city of Shenyang, U.S. President Donald Trump and French President Emmanuel Macron held a joint news conference in Paris. Among the questions they were asked was one from the local correspondent of CCTV, the Chinese television network. He wanted to know what the two leaders thought of Chinese President Xi Jinping and how they expected relations between their countries and China to develop in the future.
The answers of Trump and Macron were virtually identical. They praised Xi to the sky. They called him one of the world’s great leaders. Neither used the occasion to mention Liu, whose selflessness and devotion to democracy ultimately cost him his life. Ostensibly democratic themselves, they preferred to lavish praise on the world’s leading autocrat rather than devote even a second of time to a man who represented everything they are supposed to venerate.
Just Donald Trumps presidentskap är enligt Peter Enav särskilt farligt vid en eventuell kinesisk invasion av Taiwan. Trump är enligt Enav “likgiltig inför demokratiska värderingar och känslig för smicker“.
I utbyte mot löften om Nordkorea eller några fördelaktiga handelsavtal, finns det därför enligt Enav risk för att Trump skulle kunna ignorera en invasion som “Kinas inre angelägenheter”.
Enav kallar rent av Trumps presidentskap för “en kinesisk tillgång” i denna fråga, och varnar därför för att Kina skulle kunna besluta sig för att attackera Taiwan innan Trump eventuellt avsätts eller röstas bort år 2020.
Om Xi Jinping lyckas öka sin politiska makt under höstens viktiga partikongress så ökar potentiellt även risken för en invasion. Från och med mitten av 2018 fram till nästa amerikanska presidentval bedömer Enav därför denna risk som särskilt stor. (Ungefär samtidigt äger även nästa presidentval rum i Taiwan, och om Tsai Ing-wen återväljs bedöms risken för en kinesisk attack öka ytterligare.)
Personligen tror jag att en kinesisk blockad mot Taiwan är mer sannolikt än en regelrätt invasion, vilket en annan skribent tidigare utvecklat på Taiwan Sentinel.
Ett militärt anfall med tusentals döda – inklusive civila – ser alltid illa ut. Men en blockad alltid kan försvaras med diplomatiskt språkbruk, även om den sker med hjälp av militära medel.
Särskilt som omvärlden i stort ignorerat Kinas territoriella expansion i Sydkinesiska havet. Kommer man våga sätta ner foten om den kinesiska regimen invaderar en av Asiens bäst fungerande demokratier?
