Stefan Löfven besöker Kina en andra gång

I går meddelade regeringskansliet att statsminister Stefan Löfven besöker Kina 26-28 juni, där han bland annat kommer träffa premiärminister Li Keqiang och tala vid World Economic Forum.

Han får sällskap av flera statsråd, inklusive närings- och innovationsminister Mikael Damberg samt EU- och handelsminister Ann Linde.

Med på resan är en även en näringslivsdelegation med fokus på grön innovation och hållbarhet. Svenska dagbladet beskriver statsministerns följe som “en delegation med företag och myndigheter med kompetens som efterfrågas i Kina”.

Fokus kommer alltså nästan uteslutande ligga på ekonomi och handel, vilket även var fallet när Stefan Löfven senast besökte Kina vid slutet av mars 2015. Icke desto mindre kom en stor del av frågorna från svensk press den gången att handla om politik och statsskick, med anledning av att utrikesminister Margot Wallström samma månad kallat Saudiarabien för “diktatur” på grund av bristande mänskliga rättigheter.

Vad gäller Kina så vägrade dock såväl Wallström som Löfven att kalla landet för diktatur, vilket jag beskriver närmare i min senaste bok “Det nya Kina“:

Riksdagens utrikespolitiska debatt i februari 2015 kom främst att handla om Palestina och Saudiarabien, men utrikesminister Margot Wallström hann i alla fall med att säga att hon vill se en ”uppriktig dialog” om mänskliga rättigheter med Kina. Men då statsminister Stefan Löfven i slutet av mars samma år besökte Kina, vägrade Margot Wallström i en intervju med nyhetsbyrån TT att kalla landet för en diktatur. ”Jag förstår att det är frestande att komma med sådana frågor och lista alla olika länder. Jag tycker inte att vi ska göra det”, blev utrikesministerns svar på en rak fråga om huruvida Kina är en diktatur.

Tidigare samma månad hade hon dock inte haft några bekymmer med att kalla Saudiarabien för en diktatur, samt att förknippa landet med ”medeltida tortyr” och brist på mänskliga rättigheter. I en snarlik formulering sade Löfven till svensk media under sin Kinaresa att den svenska utrikespolitiken ”inte syftar till att sätta etikett på länder”. På samma raka fråga nöjde han sig med att kalla Kina för ”en enpartistat utan allmänna val”. Då det gällde mänskliga rättigheter sade en pressad Löfven att Sverige genom åren diskuterat denna fråga med Kina, och ”kommer fortsätta med det på ett sätt som passar båda länder”.

Månaden innan hade statsministern dock en långt mer behaglig intervju med Kinas statliga tv-nätverk CCTV, där han talade varmt om möjligheterna till utökat samarbete med Kina inom områden som miljöteknik. Han passade också på att framhålla Sveriges historiska särställning med regimen i Peking genom att påminna om ”65 år av goda diplomatiska relationer” mellan länderna. (Sverige blev 1950 ett av de första länderna att erkänna Folkrepubliken Kina under kommunistiskt styre.) I ett försök att sporra samarbetet talade statsministern även om det ”nyttiga handelsutbyte” som Sverige och Kina åtnjutit sedan 1600-talet, och passade även på att avlägga en nyårshälsning på kinesiska.

Nu har det dock hänt en hel del sedan mars 2015. Senare samma år blev den svenska förläggaren Gui Minhai kidnappad av kinesiska agenter i Thailand. Och bara några månader senare kidnappades även den svenska aktivisten Peter Dahlin från sitt hem i Peking.

De båda svenskarna hölls sedan isolerade från omvärlden under anhållningsformen “residential surveillance on a designated location“, som bryter mot flera internationella lagar och bestämmelser.

De tvingades även till förödmjukande, framtvingade erkännanden på Kinas statliga tv CCTV – samma nätverk genom vilket Löfven just hade framfört en nyårshälsning på kinesiska.

Medan Peter Dahlin utvisades efter drygt 23 dagar i ett av Kinas “svarta fängelser”, så har Gui Minhai nu hållits inlåst i 597 dagar utan möjlighet att träffa vare sig advokat eller familj.

Och trots upprepade förfrågningar så har Sveriges ambassad endast fått träffa honom två gånger, senast i september i fjol. Murong Xuecun, en av Kinas mest kända regimkritiska författare, ifrågasatte tidigare i år i en intervju med Expressen huruvida Gui fortfarande var vid livet.

Vid sidan av detta så har Kina sedan Stefan Löfven var där sist ökat trycket mot landets civilsamhälle, vilket kulminerade i och med ett jättelikt tillslag sommaren 2015 där cirka 300 aktivister och advokater försvann i ett enda svep. Många av dem utsattes sedan för tortyr, och flera sitter fortfarande inspärrade utan rättegång.

Svenska myndigheter känner givetvis till detta. På regeringskansliets hemsida finns en rapport vid namn “Kina – Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer 2015-2016” med följande introduktionstext:

Kina är en enpartistat utan allmänna och fria val. Politisk opposition är inte tillåten. Statsapparaten genomsyras av kommunistpartiet. Rättsväsendet är underställt kommunistpartiets kontroll. Författningen garanterar allmän åsikts-, yttrande-, tryck-, förenings-, mötes-, demonstrations- och religionsfrihet, men i praktiken är samtliga friheter inskränkta i varierande grad. Situationen för de medborgerliga och politiska rättigheterna är allvarlig.

Samtidigt som antalet civilsamhällesorganisationer har ökat har det blivit svårare att bedriva verksamhet på ett sätt som ifrågasätter eller utmanar kommunistpartiets officiella linje. Flera lagar med koppling till nationell säkerhet har antagits, bland annat lagen om civilsamhällesorganisationers verksamhet i Kina. Gemensamt för lagstiftningen är att det saknas klara definitioner, vilket ger utrymme för oförutsägbart genomförande. Trakasserier, frihetsberövande och våld mot människorättsförsvarare, advokater och journalister har ökat under 2015 och 2016. Offentliga erkännanden via tv-sändningar förekommer. Detta gäller inte bara kinesiska medborgare utan också utländska. Media används för att kontrollera och styra opinionen.

regeringskansliets hemsida står även att Sverige i sina diplomatiska förbindelser med Kina vill “stödja framväxten av ett kinesiskt civilsamhälle, vilket på sikt även främjar demokratiseringen och respekten för de mänskliga rättigheterna.”

Regeringskansliet skriver även att Stefan Löfven under sin resa till Kina, förutom näringslivsföreträdare, även ska träffa “civilsamhällets aktörer”.

Mot denna bakgrund måste det vara givet att Löfven avser träffa i alla fall någon från de delar av civilsamhället som råkat ut för de ökade trakasserier som regeringskansliet själva beskriver enligt ovan, snarare än endast företrädare från exempelvis Kinas enda och statligt kontrollerade fackförening.

Vidare är det självklart att Löfven, upprepade gånger och på högsta nivå, måste kräva att Gui Minhai släpps fri, eller åtminstone att hans fall hanteras i enighet med lagen genom juridisk representation och en öppen rättegång.

Antingen måste detta ske. Eller så behöver regeringskansliet ändra texterna på sin hemsida, och sluta hymla med att man i relationen med Kina helt har slutat bry sig om mänskliga rättigheter och endast fokuserar på möjlig ekonomisk profit.

Relevant läsning:

Sverige allt tystare om mänskliga rättigheter i Kina” (SVT, december 2016)
Sverige kan göra mer för Gui Minhai” (SVT, oktober 2016)