2012- sida 3

Published on

Kinas nästa premiärminister Li Keqiang har ett brokigt förflutet

Inför Kinas kommande ledarbyte har det varit mycket skriverier kring Xi Jinping (习近平), som tros bli Kinas nästa president, medan Li Keqiang (李克强), som spås bli ny premiärminister, inte förekommit så värst mycket media.

Financial Times publicerade nyligen en artikel som belyser Li Keqiangs något brokiga förflutna som politiker.

Då Li 1998-2004 var provinsguvernör för Henan (河南) – en av Kinas folkrikaste provinser med nästan 100 miljoner invånare – dog hundratals invånare där i en rad bränder, för vilka Li inte avsattes eller ens tog något ansvar.

Än värre så härjade en aids-epedemi i Henan under Li Keqiangs tid som guvernör. Hans metod var att dölja problemet, och spärra av hela byar vars invånare lämnades att dö:

As infections spread in the late 1990s, entire villages were left to die. According to Henan health officials and Aids campaigners, Mr Li’s government focused on covering up the epidemic, and suppressing attempts by victims to seek help and by doctors and non-government organisations to inform and assist people. In a widely reported example, Gao Yaojie, a doctor, identified the problem early but was put under house arrest by provincial authorities and prevented from educating villagers and seeking policy debate higher up. Provincial authorities continued their persecution of doctors, villagers and Aids campaigners until Beijing intervened in 2003.

En intervjuad aids-aktivist menar att Li Keqiang som provinsguvernör hade det yttersta politiska ansvaret för detta, men att högsta ledningen i Peking försvarade honom, eftersom Li ”redan hade blivit utvald” att bli en av Kinas nästa ledare.

Financial Times menar nämligen att Li knappast tillhör de bästa politikerna, men är en av de som ”skickligast kan navigera i inrikespolitiken”, tack vare sitt breda kontaktnät och sina nära band till den sittande presidenten Hu Jintao (胡锦涛).

Li har en bakgrund som påminner om Hu; de kommer från samma provins och har arbetat sig upp från kommunisternas ungdomsliga, till provinsguvernör och partisekreterare. Enligt uppgift ska Li Keqiang undvika konflikter och vara lätt att komma överens med.

Det faller väl samman med teorin om att de skarpaste och mer nyskapande av Kinas politiker hålls nere, då man är rädd för snabba förändringar och föredrar ett konsensusbaserat ledarskap av politiker som är villiga att rätta in sig i ledet.

Ett exempel på en originell politiker som förlorade sin makt efter att ha oroat den högsta ledningen är givetvis Bo Xilai (薄熙来), som i egenskap av borgmästare i Chongqing styrde och ställde lite som han ville.

Li Keqiang kommer med största sannolikhet ersätta den relativt liberala och omtyckta Wen Jiabao (温家宝) som Kinas nya premiärminister

En anledning till konsensus i dag är viktigare än tidigare, sägs vara att dagens politiker inte har något ”politiskt kapital” eftersom de inte varit med i revolutionen. Alla politiker som stigit i leden efter Deng Xiaopings era i början av 1990-talet, har gjort det i egenskap av byråkrater snarare än revolutionära hjältar med politiska visioner.

”Nuförtiden prioriteras inte ideologi, det är personliga relationer och kontakter som är viktigast”, säger en Harvard-utbildad son åt en tidigare hög kinesisk ledare till Financial Times.

Därför är det möjligt för Li Keqiang att – trots sitt brokiga politiska förflutna – bli ny premiärminister, och förmodligen kommer han inte sticka ut vare sig liberalt eller konservativt i politiska frågor.

Sittande premiärminister Wen Jiabao har ju ofta setts som ”för liberal”, då han upprepade gånger hävdat att Kinas politiska reformer måste gå snabbare.

För en närmare presentation av de tiotalet ledare som är aktuella för högre poster i Kina efter ledarbytet, se denna artikel från Brookings.

För den som är nyfiken på Kinas nästa president Xi Jinping, finns följande artiklar att läsa från InBeijing:

Kinas nästa presidentfamilj avslöjad som korrumperad (26 jun 2012)
VIDEO: Porträtt av Kinas nästa president Xi Jinping (23 jan 2012)
Vice president Xi Jinping besöker USA (15 feb 2012)
Kinas vicepresident tecknar filmavtal med USA (24 feb 2012)
Möt Kinas nästa president (19 okt 2010)
Fenby om Xi Jinping (8 nov 2010)

Published on

Video: Världens största gruva öppnar i Mongoliet

I södra Mongoliet kommer världens största guld- och koppargruva att öppna vid årets slut.

Den heter Oyu Tolgoi, och står för cirka 30 procent av hela Mongoliets BNP redan innan invigningen, då utländska företag investerat över 40 miljarder kronor i gruvan.

Gruvan kommer nå full kapacitet 2018, och då stå för en tredjedel av värdet på hela Mongoliets produktion.

Det innebär nya jobbmöjligheter för tiotusentals mongoler, i ett land där 40 procent av befolkningen lever under gränsen för vad som kallas fattigdom.

Förändringen kan redan ses i Khanbogd, staden som ligger närmast Oyu Tolgoi, där befolkningen vars befolkning mer än tredubblats sedan gruvan började byggas.

I Khanbogd finns numera rinnande vatten, elektricitet och vägar.

Men givetvis för världens största gruva även med sig en rad problem.

Då NY Times nyligen skrev om gruvan, åkte även videojournalisten Jonah Kessel dit för att spela in en film, som blev över sju minuter lång.

I filmen talar han med en av de många herdar vars liv rycks upp av gruvans etablering.

Då herden var liten var området ”så vackert att det inte gick att beskriva”, nu finns här mest sand, och de allt färre djuren måste vallas omkring vid det fåtal gräsplättar som fortfarande återstår.

Mycket av detta tillskrivs vattenbristen. En gruva av denna storlek förbrukar enormt mycket vatten, vilket blir särskilt tydligt i Gobiöknens redan snustorra klimat.

Ett annat problem är att antalet respiratoriska sjukdomar ökat lavinartat i och omkring Khanbogd.

Förekomsten av lastbilar, bussar och andra fordon har ökat, vilket rör upp stora mängder damm i området. I filmen talar intervjuade läkare om att antalet patienter med dessa problem mer än tiodubblats de senaste åren.

Eftersom Oyu Tolgoi byggs i samarbete med Mongoliets myndigheter, så göms problem likt dessa undan, och istället fokuseras det på ekonomisk tillväxt: Mongoliets BNP ökade med 17 procent i fjol.

Tyvärr sker det på bekostnad av miljön, och ett svårare liv för de allra fattigaste, om de inte väljer att själva jobba i gruvan.

Se filmen (fullskärm), läs artikeln från NY Times, samt Jonah Kessels två intressanta blogginlägg om att göra filmen här och här.

Se här fler videos på andra ämnen via Kinamedia.

Published on

Publicerat: Skolidrott i Kina

Håller just nu på att samla ihop ett digitalt arkiv av alla arbeten jag skrivit från Asien. Fick i dag en artikel via mail som jag skrev förra året för tidningen Idrottsläraren.

Det var en av de roligaste och mest intressanta artikeln jag skrev förra vintern, och innehåller en hel del historia och politik, samt hur Kinas utbildningsväsende med fokus på idrott ändrats sedan kommunisternas maktövertagande 1949.

Det är givetvis en oerhörd utmaning för Kinas utbildningssystem att tillhandahålla skolidrott för 200 miljoner elever, med de knappa resurser som finns framför allt på landsbygden.

Läs mer om hur man löser det här nedan, eller i fullskärm via Scribd. Text och bilder av mig.

Published on

Bilder från Kina: Våldsamma upplopp mot Japan

En bild säger mer än tusen ord – därför infogar jag nedan ett par dussin bilder som China Digital Times plockat från kinesiska mikrobloggen Sina Weibo, postat av användare som själv närvarat vid de senaste dagarnas demonstrationer mot Japan.

Protesterna gäller en samling relativt obetydliga och obebodda öar, som kallas Diaoyu på kinesiska och Senkaku på japanska. InBeijing har de senaste dagarna skrivit om bakgrund och utveckling i konflikten här och här.

Bilderna nedan är från bland annat Xi’an och Qingdao, där protesterna gick våldsammare till än i det alltid hårt bevakade Peking. Många av bilderna har nu tagits bort från Sina Weibo.











Det är knappast första gången det hettar till om Diaoyu/Senkaku. InBeijing har skrivit om ämnet i över två år, se bland annat följande inlägg:

Senaste nytt om Diaoyu-öarna (17 sep 2012)
Kina uttalar sig officiellt i frågan om Diaoyu-öarna (10 sep 2012)
Upptrappning i bråk Kina-Japan om bestridd ögrupp (19 aug 2012)
Japans nya president möts av skepsis från Korea och krav från Kina (29 aug 2011)
Japan antar ny militär agenda (17 dec 2010)
Japans armé kan utökas (14 dec 2010)
Nya anti-Kina protester i Tokyo (8 nov 2010)
Diplomatisk bakslag för Kina (31 okt 2010)
Nya demonstrationer i Kina, Japan (17 okt 2010)
Diplomatisk kris – igen (11 sep 2010)

Händelseförloppet uppvaktas nu flitigt av media världen över, och några av de mest intressanta punkterna tycker jag är:

1) Våld mot personer har förekommmit, då japaner i bland annat Shanghai har blivit slagna och oprovocerat fått skålar med ramen-nudlar hällda över sig.

2) Som går att se nedan har japanska bilar blivit måltavlor för de ilskna folkhoperna. Många påpekar dock att det särskilt är polisbilar som slagits sönder. Även om de också är japanska, så vittnar det samtidigt i någon grad om missnöje mot polis och överhet.

3) Många har, så klart, utnyttjat protesterna till att plundra butiker. Men enligt inlägg på Twitter ska det också ha förekommit att demonstranter haft skyltar med krav på demokrati, eller frågor om korruption och skattebetalarnas pengar. Dessa har enligt uppgifter genast arresterats eller förts bort av polis.

4) Kinas största sökmotor Baidu – världens mest femte trafikerade internetsida – postade i dag en bild på sin startsida av en kinesisk flagga på en ögrupp. Man har även skapat en internetsida som deklarerar att Kina bör skydda Diaoyu.

5) Vad som skett har redan fått ekonomiska följder. Bland annat har japanska Panasonic stängt en fabrik i Kina (som delvis sattes i brand), och japanska intäkter från kinesisk turism har minskat sedan konflikten blossat upp.

6) Porträtt av Mao Zedong och Karl Marx har varit vanligt förekommande i demonstrationstågen, vilket ger obehagliga Kulturrevolutions-vibbar. Kanske är det därför media och myndigheter har manat till lugn nu efter helgen; ett tecken på att våldsamheterna kanske nått sitt klimax för denna gång.

Eller så fortsätter de i morgon, i och med 18 september är årsdagen av den så kallade ”Mukden-incidenten”, vilken ses som startskottet på Japans härjningar i Kina under andra världskriget.

Relaterat: DN, DN, SVT, SvD, SVT, DN, DN, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, GP

Published on

Hongkong överger ”patriotisk utbildning” efter ihållande protester

Tidigare i veckan skrev jag om pågående protester och hungerstrejk i Hongkong, i och med att invånarna där visade sitt missnöje mot myndigheternas planer på att införa ”patriotisk utbildning” som ett obligatoriskt ämne vid landets grundskolor.

Kritiker menar att denna slags utbildning är sanktionerad hjärntvätt från Kinas kommunistparti, som vill övertyga hongkong-borna om fördelarna med Kinas enpartisystem.

Protesterna fick upp till 40 000 personer att under föregående helg samlas vid stadens regeringsbyggnader, och tio demonstranter att påbörja en hungerstrejk som slutade på sjukhus för minst en av dem.

Missnöjesyttringarna har fortsatt hela veckan, och under denna fredag deltog så många som 120 000, varav många stannade kvar utanför regeringsbyggnaderna hela natten.

Det verkar ha givit en viss effekt, eftersom stadens högste politiker Leung Chun-ying under lördagskvällen klargjorde att den patriotiska utbildningen ska bli frivilliga, i stället för obligatorisk från 2015 vilken var meningen från början.

Nu kommer alltså varje skola själva få avgöra om och hur de ska undervisa sina elever i det bestridda ämnet.

Protester i centrala Hongkong i helgen. Många deltagare valde att klä sig i svart.

Men trots Leungs löfte uttrycktes under kvällen såväl missnöje som misstänksamhet.

Demonstranter som NY Times talat med nöjer sig inte med att ämnet blir frivilligt, utan vill att det ska strykas helt och hållet från läroplanen.

Andra uttrycker farhågor om att detta bara är en gest från Leung för att förbättra sina egna utsikter i det val till regeringen som kommer hållas under söndagen.

Så även fast de envisa demonstranterna fått den Peking-vänlige Leung att göra en kovändning, så är knappast sista ordet sagt i frågan om ”patriotisk utbildning”.

Dessutom har oroande jämförelser med massakern vid Himmelska fridens torg 1989 börjat dyka upp.

Återigen rör det sig om studenter som genomför långa sitt-protester och hungerstrejker, och även denna gång protesterar de också mot den korruption som blir allt mer uppenbar bland stadens politiska toppskick och affärselit.

Under helgen har studenterna till och med byggt en frihetsgudinna, vilken också ställdes upp mittemot Mao-porträttet på Himmelska fridens torg 1989 för att irritera Kinas politiker.

Rykten gör gällande att Hongkongs regering under helgen skickat ut provokatörer i folkmassan som skulle ge polisen anledning att med våld upplösa protesterna.

Detta förnekades bestämt av Leung, som istället sade att han försett demonstranterna med paraplyer och regnkläder.

Relaterat: SR, DN

Published on

Publicerat: Var är arbetarna?

Delar i dag med mig av en artikel jag skrev i våras för Arbetet (gamla LO-Tidningen), om allt högre krav bland Kinas ungdomar, som i dag är bättre utbildade och vill ha högre löner än tidigare.

Det leder till svårigheter att anställa för småföretagare som lever på marginalerna.

I artikeln intervjuar jag Hou Hui, som äger en liten fotobutik just vid OS-arenan i Peking. För knappt fem år sedan betalade sin anställda 600 kronor i månaden, men i dag kan han inte hitta någon som är villig att arbeta för under 1 500 kronor.

Det är en tredubbling av lönen, och det är långt ifrån alla småföretagare som klara av att öka sina intäkter lika mycket under lika kort tid.

Läs artikeln nedan eller via Scribd.

Published on

Hungerstrejk och protester mot kinesisk utbildning i Hongkong

De senaste dagarna har tiotusentals studenter och föräldrar samlats utanför Hongkongs regeringsbyggnad för att protestera mot planerna att införa ”patriotisk utbildning” vid stadens skolor.

Bland dem finns också tio stycken som hungerstrejkar sedan i fredags, varav minst en fördes till sjukhus under gårdagen, men återstoden rapporteras fortsätta hungerstrejken fortfarande i dag tisdag.

Planen med så kallad ”moralisk och nationalistisk utbildning” (国民教育) för Hongkong antogs redan 2010, och sägs syfta till att ”fostra en bättre patriotisk medvetenhet” bland befolkningen.

Kritiker menar dock att det handlar om propaganda och hjärntvätt sanktionerad av de kinesiska myndigheterna.

Lektionerna är tänkta att bli obligatoriska senast 2015, men började ges på frivillig basis redan under detta läsår, som påbörjades nu i veckan och alltså gav upphov till omfattande protester.

Under lördagen trotsade så många som 40 000 demonstranter regnet för att visa sitt missnöje mot detta i Hongkongs centrum.

Demonstrationer är ett vanligt inslag på Hongkongs gator. Här en bild från då Kinas president Hu Jintao senast besökte staden.

Trots att regeringen säger sig vilja lyssna på demonstranternas åsikter och argument, och flera gånger ropat efter Hongkongs högsta politiker Leung Chun-ying, så har denne inte visat sig under de senaste dagarnas protester.

Istället nöjde sig lägre representanter för stadens regering med att säga att man kommer fortsätta med tidsplanen för att införa moralisk och nationalistisk utbildningen vid grundskolorna.

Det var heller inte första gången missnöjet ventilerades; i juli i år gav sig 90 000 hongkongbor ut på gatorna för att säga sitt, då läromaterial som hyllade Kinas kommunistparti och ifrågasatte demokratiska värderingar distribuerats vid stadens skolor.

Det spridda läromaterialet beskrevs då så här i Wall Street Journal:

A teaching booklet commissioned by the government and entitled ”The China Model” calls the ruling party a ”progressive, selfless, and united ruling group.” It praises China’s system as ”close to the ideal type of government that social scientists aspire to.” In contrast, the U.S. multiparty system ”creates endless inter-party feuds that bring disaster to the people.”

Hur het frågan är, kunde ses då Kinas olympier i augusti åkte till Hongkong för en presskonferens, och till sin förvåning blev korsförhörda inte om idrott, utan om patriotisk utbildning.

De senaste dagarnas protester är bara de senaste i raden av många politiska bråk mellan Kina och Hongkong.

Då 14-års-dagen för överlämningen från Storbritannien till Kina skulle ”firas” i Hongkong föregående sommar, slutade det med tårgas och 231 arresterade, från ett demonstrationståg med hela 200 000 personer.

Ett bråk om språk och kultur blossade upp tidigare i år, och kulminerade med att en framträdande kinesisk professor i tv kallade hongkong-bor för ”idioter och omoraliska hundar”, som bör lära sig tala kinesiska snarare än den lokala dialekten kantonesiska.

Kina har gradvis förökt påverka Hongkong politiskt sedan överlämnandet 1997. Då Leung Chun-ying under sommaren blev vald till ny högsta politiker (Chief Executive) under sommaren, tros denna trend kunna påskyndas ytterligare. Leung anses nämligen ha nära band till regeringen på det kinesiska fastlandet.

Men politikernas initiativ verkar få föga gehör bland befolkningen. En nyligen genomförd undersökning visar att Leung Chun-yings popularitet är låg, och att endast 37 procent av Hongkongs invånare är ”stolta över att vara kineser”, den lägsta siffran sedan 2001.

På China Media Project skriver Chang Ping om proteströrelsen mot patriotisk utbildning i Hongkong.

Han menar att den bara börjat, och att den unga generationen i Hongkong inte komma den frihet som saknas på det kinesiska fastlandet:

If a curriculum of this type is rolled out in Hong Kong, this will be the territory’s fate as well. The vast majority of people will have the wool pulled over their eyes while the elite muddle along, and in the end China will have deprived itself of a valuable window that can ventilate the country with ideas.

Fortunately, this movement has already begun, and it won’t possibly end, as the Global Times suggests, with “victory for China.” This process of resistance is the real “national education.” And the young people who receive this education will only identify more deeply with freedom of thought and cultural diversity under a system of democratic politics.

InBeijing kommer följa denna fråga, och de politiska tvisterna mellan Kina och Hongkong, noga i framtiden.

Published on

Jag skriver om finans, ekonomi och fastighetsmarknad i Kina

Den uppmärksamme läsaren har säkert sett att jag de senaste månaderna här skrivit allt mer sällan om ekonomi, finans och fastighetsmarknaden.

Anledningen är att jag täcker just dessa ämnen på en blogg för magasinet Finansliv, och inte vill skriva samma artiklar på två olika sidor.

Det finns nu anledning att hålla kolla på dessa områden, i och med allt mer oroande rapporter från Kina om exempelvis minskande export och industriproduktion.

Tipsar därför här om några artiklar jag skrivit hos Finansliv de senaste veckorna:

”Priskrig i Kina!” (24 aug 2012), om hur flera produkter i Kina läggs på hög i varulager och hamnar. Detta då såväl inhemsk försäljning som omvärldens importbehov sjunker drastiskt.

Bland annat växer inventariet av osålda bilar, hemelektronik och järnmalm, vilket lett till ett priskrig bland många kinesiska återförsäljare. Utdrag ur texten:

Och mycket riktigt pekar NY Times i dag på bilindustrin som särskilt utsatt. Antalet nya bilar vid återförsäljarnas lager ökade från 900 000 till 2,2 miljoner, mellan december i fjol och juni i år.

Det har byggts så många bilfabriker i Kina de senaste åren, att produktionen vid fabrikerna nu ligger på 65 procent, en bra bit under de 80 procent som krävs för lönsamhet, enligt NY Times.

Men enligt officiell statistik byggs det just nu ändå så många nya bilfabriker i Kina, att kapaciteten de närmaste tre åren kommer öka med lika mycket som den sammanlagda årliga produktionen vid Japans alla bilfabriker.

”Stimulanspaket räddar Kinas ekonomi. Eller?” (27 aug 2012), om hur kinesiska myndigheter just utlovat stimulanspaket för flera biljoner kronor, som ska få i gång landets stagnerande ekonomiska tillväxt.

Men frågan är om dessa pengar verkligen finns, eller om det handlar om tomma löften från politiker med stora ambitioner som vill ha uppmärksamhet och bli befordrade. Ur texten:

Under de senaste veckorna har dussintalet mindre kinesiska städer också annonserat ut planer på stimulanser. Tillsammans med ovanstående åtgärder överträffar detta med råge det enorma stimulanspaket på 4 biljoner kronor som sjösattes 2008-09, för att rädda Kinas tillväxt undan dåtidens globala finanskris.

Det är mer än befogat att ställa sig frågan: Vart ska pengarna komma från? Financial Times tittar närmare på detta.

Flera intervjuade analytiker, ekonomer och tjänstemän menar att dessa siffror inte återger vad de lokala myndigheterna själva vill eller kan spendera, utan snarare hur mycket kapital de hoppas attrahera från utländska och kinesiska företag, samt från centralregeringen.

”Case study: Staden Ordos och Kinas fastighetsmarknad” (31 aug 2012), om hur staden Ordos visar på hur illa det kan gå för de många kinesiska städer vars tillväxt bygger på statliga investeringar i infrastruktur och byggsektor.

Staden ligger avlägset i provinsen inre Mongoliet, men har ändå lyckats locka till sig investeringar med löften om hög avkastning. Och nu då byggprojekten inte är lönsamma, försöker man ”lösa” problemen genom ännu mer lån. Utdrag ur texten:

Enligt intervjuad personal i ett fastighetsbolag har 70 procent av alla byggprojekt i tätorten nu stoppats, helt enkelt för att det inte finns några pengar.

Första kvartalet 2012 sjönk försäljningen av bostäder i ett av stadens distrikten med 93 procent, jämfört med samma period i fjol.

Bankerna vill inte vara med längre. Den statliga jätten China Construction Bank har slutat låna ut pengar till fastighetsbolag i Ordos, och endast större byggbolag får låna från Industrial and Commercial Bank of China.

Så om ni vill läsa det senaste om finans, ekonomi, investeringar, tillväxt och fastighetsmarknaden i Kina, se till att hålla koll på min blogg på Finansliv.

Relaterat: Affärsvärlden, Affärsvärlden, SvD, SvD

Published on

Utbildningsradion gör ambitiös programserie om Kina

I början av året fick jag ett mail från Dan Gerell, producent på Utbildningsradion. Han sade att de hade planer på att göra 36 stycken radioinslag på plats i Kina, om allt från politik och samhälle till kultur och språk.

Nu är dessa program klara, och har börjat läggas ut här på Utbildningsradions hemsida.

De är alla omkring en halvtimme långa, och väl gjorda med bra efterforskning och intervjuer på plats. De angriper olika företeelser i Kina från den nyfikna nybörjarens perspektiv, och man skulle kunna kalla programmen ”Kina för dummies”.

I avsnittet ”Ett annat liv”, om pengar och självförverkligande, hör ni en kortare intervju med mig där jag pratar om Kinas fastighetsmarknad.

Hittills har 18 av de 36 programmen publicerats, och ett nytt läggs ut via Utbildningsradion varje vecka.

Klicka på bilden för att komma till programmet ”Ett annat liv”, där jag intervjuas om Kinas fastighetsmarknad

Published on

Ny rapport: Afrikanska krig förs med vapen från Kina

Washington Post skrev i går en lång och uppmärksammad artikel om hur allt fler kinesiska vapen återfinns i händerna på afrikanska soldater, rebeller och mördare.

Det handlar om kinesisk vapen och ammunition som funnits vid flera konflikthärdar som är belagda med vapenembargo; bland annat Kongo, Sudan, Somalia och Elfenbenskusten.

Mycket riktigt påpekar Washington Post att det inte bara är kinesiska vapen som används i Afrika. Vapen från USA, Ryssland och Frankrike skördar också otaliga offer över hela kontinenten.

Men en skillnad sägs vara att Kina vägrar att samarbeta med, och ofta öppet motarbetar, FN då organisationen försöker utreda och stoppa vapenhandeln i Afrika.

Då avslöjanden har gjorts, svarar kinesiska myndigheter med att begränsa FN:s utredare genom sin plats i säkerhetsrådet, snarare än att införa regler och kontroller hos de egna vapentillverkarna.

Flera gånger ska man ha blockerat publiceringen av negativa rapporter, och dessutom hindrat utredare att få tillträde till flera afrikanska krigszoner samt Nordkorea, för att spåra ursprunget av vapen som används i dessa länder.

Allt fler vapen i Afrika kommer från kinesiska tillverkare

Som exempel ges hur en utredning av FN i fjol kom fram till att stora mängder ammunition som användes i Sudan var tillverkad i Kina.

Kina svarade med att hindra publiceringen av rapporten, och beskylla tysken Holger Anders, som ledde utredningen, för att vara oprofessionell.

Holger Anders gav då en samling hylsor till de kinesiska FN-diplomaterna så att de själva kunde analysera dessa.

Då blev Kinas svar att förhindra förnyelsen av Holger Anders kontrakt, som därmed blev utestängd från FN:s säkerhetsråd och förflyttas till Elfenbenskusten.

Enligt Stockholm International Peace Research Institute säljer Kina vapen till 16 afrikanska länder söder om Sahara (exklusive Sydafrika), och står för 25 procent av marknaden där, störst andel av någon utländsk aktör.

Det senaste årtiondet sägs Kina ha gått från världens största vapenimportör, till världens sjätte största tillverkare. Mellan perioden 2002-06 till 2007-11.

En intervjuad tjänsteman vid fredsinstitutet menar att Kinas vapen ännu inte är sofistikerade nog att sälja till väst, och att man istället då vänder sig till Afrika: ”De måste börja någonstans”.

Samtidigt finns misstankar om att kinesiska diplomater och politiker inte kan kontrollera eller ens påverka landets vapenexportörer, som lyder direkt under Kinas armé, landets kanske mäktigaste organisation vid sidan av kommunistpartiet, som armén enligt konstitutionen är fristående från.

Som exempel nämns att kinesiska vapentillverkare hade möten med Gaddafis regim i juli i fjol, efter att Kinas utrikesministerium röstat för ett vapenembargo mot Libyen.

Utrikesministeriet sade att mötena ägde rum utan dess vetskap.

Men Washington Post menar att kinesiska diplomater i FN ändå tycks göra allt för att de kinesiska vapentillverkarnas olagliga exporter inte ska avslöjas:

Beijing’s diplomats have worked assiduously to limit the experts’ ability to do their jobs, pressing for budget cuts that would curb their ability to travel to carry out investigations and attend specialist conferences. China has refused numerous requests by the North Korea panel to visit Beijing to discuss its own efforts to enforce sanctions, and it blocked the publication of the panel’s annual report in 2011.

“It has had a bit of a chilling effect,” said a council diplomat. “It has made the panels a little gun-shy because their reports might not see the light of day if they are too blunt.”

Jag har tidigare på InBeijing skrivit följande poster i ämnet:

Kinesiska vapen i Afrika (22 okt 2010)
Kina säljer kärnkraft till Pakistan (25 mars 2011)
Analys: Kina sålde vapen till Gaddafi (7 sep 2011)

Published on

Broar rasar i Kina, men säljs ändå till USA

Under gårdagen läste jag två artiklar med ett intressant samband, som också visar på en global trend inom många viktiga industrier.

Till att börja med så rasade en del av en 1,5 kilometer lång bro i nordkinesiska staden Harbin (哈尔滨), med tre döda och minst fem skadade som följd.

Bron kostade två miljarder kronor att bygga, och öppnade för bara nio månader sedan. Att den redan rasat ger upphov till debatt om den egentliga kvalitén på de kinesiska infrastrukturprojekt som förs upp i allt snabbare takt.

Det är nämligen den sjätte bron som rasar i Kina sedan juli förra året. Dessa olyckor har uppmärksammats allt mer efter den tågkrasch som kostade minst 40 kineser livet i närheten av staden Wenzhou (温州) förra sommaren.

Och samtidigt är det ett kinesiskt företag som bygger den nya bron mellan San Francisco och Oakland. De sista delarna av jättebron håller nu på att skeppas över 1 000 mil från Shanghai till den amerikanska västkusten.

Kostnaden för denna ”Bay Bridge” beräknas till närmare 50 miljarder kronor; en av de dyraste byggnader som någonsin uppförts, enligt NY Times.

Bay Bridge förstördes av en jordbävning 1989, och byggs nu upp igen – i Kina

Fackföreningar i USA är givetvis rasande över att man inte gett amerikanska företag jobbet, utan istället pritoriterar ”kinesisk stål med låg kvalité”.

Politiker i Kalifornien kontrar med att man sparat ”hudratals miljoner dollar” på att beställa bron från Kina, snarare än att låta amerikanska företag bygga den.

Så istället har det statliga kinesiska företaget Shanghai Zhenhua Heavy Industries Company nu kunnat ge 3 000 arbetare jobb i och med bygget av denna bro.

En intervjuad kinesisk arbetare berättar hur han vanligtvis jobbar från sju på morgonen till elva på kvällen, ofta sjudagar i veckan, för en lön på 100 kronor om dagen. Det är sedan kinesiska fartyg som skeppar bron till USA.

Billigt må det alltså vara, men kanske har amerikanska fackföreningar också en poäng då de ifrågasätter säkerheten, med tanke på de broar som rasar samman Kina.

Utvecklingen mot att köpa billigare påverkar också ståltillverkare utanför Kina negativt.

De kinesiska ståltillverkarna behöver nämligen inte gå med vinst, eftersom de är statligt subventionerade. Regeringen är beredd att betala för att hålla stålverken igång, snarare än att tiotusentals kinesiska arbetare skulle förlora sina jobb.

Mycket riktigt rapporteras det också i dag om att en tredjedel av Kinas alla ståltillverkare gick med förlust under första halvåret 2012.

För ett par veckor sedan skrev jag för magasinet Finansliv om hur även svenska SSAB drabbas av att de kinesiska aktörerna får stålpriset att sjunka allt lägre.

Relaterat: SvD

Published on

Publicerat: Kinesiska ordlekar på internet

I aktuella numret av Språktidningen finns en artikel av mig, som handlar om hur kineser använder ordlekar och slanguttryck för att komma runt censuren på internet.

Det finns ett särskilt språk som kallas ”internet-språket” (网络语言), vilket myntat flera termer som sedan även anammats i kinesiskans dagliga tal.

Skillnaden mot i väst torde vara – vilket framgår i artikeln – att de kinesiska ordlekarna är ”på allvar”.

För att lura internetpolisen och kunna tala om politisk känsliga frågor, eller om en viss film eller bok, måste man hitta på termer, som sedan riskerar att blockeras om de blir för populära.

Läsning för alla som använder internet i Kina, eller är intresserade av yttrandefrihet på internet. Läs nedan eller i fullskärm via Scribd.

Published on

1 200 arresterade efter räder mot triader i södra Kina

De kinesiska triaderna är organisationer som påminner om Japans Yakuza eller Italiens Cosa nostra. Maffia, helt enkelt.

Södra Kina – främst Hongkong – har kommit att bli deras centrum. Detta då många kriminella flydde fastlandskina efter kommunisternas maktövertagande 1949, samtidigt som Hongkongs hamn och fria handel ger bra förutsättningar för triadernas traditionella inkomstkällor.

Än i dag existerar det i triaderna interna hierarkipyramider och invigningsceremonier för nya medlemmar, som kan spåras ända tillbaka till 1700-talet.

Hongkongs ”storhetstid” som centrum för triadverksamheten var 1950-talet, med över 300 olika triader och 300 000 medlemmar inklämda i en stad vars yta är mindre än Örebro.

Men med relativt väl fungerande rättssystem och polisstyrka har Hongkong gradvis sedan dess lyckats marginalisera triadernas verksamhet i staden.

Sedan 1994 riskerar man dryga böter och 3-7 års fängelse bara för att vara medlem i en triad.

Med tiden och globaliseringen har många triader också börjat likna moderna företag, och flyttat delar av verksamheten utomlands, till bland annat USA, Storbritannien, Australien.

Liksom japanska Yakuzan, utmärker sig Hongkongs triader med hjälp av maffiga tatueringar

Fortfarande ställer triaderna dock till med nog bekymmer i Hongkong och södra Kina för att polisen ska kunna motivera en stor insats för att hindra deras framfart.

Guardian Weekly skriver i dag om ”Operation Thunderbolt”, en kampanj där polisen i Hongkong samarbetat med sina kollegor i den närliggande provinsen Guangdong, och kasino-ön Macao.

Över 1 700 räder har lett till 1 200 arresteringar mot kriminell gängverksamhet i området.

Unga poliser har under en tid låtit sig rekryteras av triaderna, för att sedan arbeta undercover och få fram information nödvändig för att göra tillslag.

Polisen noterar oroande att växande arbetslöshet, i spåren av finanskris och osäker tillväxt, i dag gör det lättare än på länge för triaderna att rekrytera unga män.

Man har kunnat beslagta stora mängder kontanter, droger, sprit, cigaretter och porrfilmer.

Prostitution, människosmuggling, pengatvätt, och beskyddaravgifter fortsätter vara andra stora inkomster för triaderna, som är svårare att avslöja med bevis.

Dessutom hålls triaderna ansvariga för den lavinartat stigande konsumtionen av metamfetamin i Hongkong.

De mytomspunna triaderna har blivit populära i populärkulturen världen över. Bilden är från spelet ”Sleeping Dogs”.

Södra Kinas triader är kända för att vara ”osynliga”, och till och med bidra till att Hongkong är en världens säkraste storstäder, nästan helt befriad från synligt våld.

Under mitt år i Hongkong såg jag ingenting som kunde urskiljas vara organiserad brottslighet.

Jag visste dock att förarna till de minibussar jag varje morgon åkte med till universitetet, betalade nästan 10 000 kronor i månaden till triaderna.

I utbyte ser triaderna till att inga andra förare kör samma rutt, och de som väljer att betala får således fler kunder och kan tjäna mer pengar.

Under min tid i staden höggs även bossen för triaden Sun Yee On ihjäl av tre knivmän utanför Shangri-la Hotel i centrala Hongkong.

Sun Yee On är Hongkongs största triad, med över 55 000 medlemmar och ev verksamhet som sträcker sig till centraleuropeiska länder som Holland och Belgien.

Mordet tros ha utförts av 14K, en rivaliserande triad, också baserad i Hongkong, med omkring 20 000 medlemmar.

För den som vill läs mer om Hongkongs triader rekommenderas den nya boken Eating Smoke, skriven av en britt som jobbade som dörrvakt i Hongkongs undre värld, blev drogberoende och involverad i triadernas verksamhet i 15 år.

Se intervju med författaren Chris Thrall via Time Out Hong Kong.

Ett annat hett ämne online var de demonstrationer mot Japan som pågick under september månad 2012
Published on

Upptrappning i bråk Kina-Japan om bestridd ögrupp

Den ögrupp som på kinesiska heter Diaoyu och på japanska Senkaku, har ofta varit källa till konflikt mellan de båda länderna. Nu i veckan var det dags för upptrappning igen.

Det började med att 14 aktivister från Kina, Taiwan och Hongkong gjorde gemensam sak under onsdagen, genom att landstiga på ögruppen med respektive lands flaggor. De arresterades omgående av japansk kustbevakning, som patrullerar området då ögruppen administreras av Japan trots att den är obebodd.

En väldig uppståndelse följde i kinesiska media, där politiker och skribenter krävde att de 14 aktivisterna genast skulle släppas fria.

I fredags tilläts sedan de 14 att lämna Japan och flyga till Hongkong, vilket i statliga tidningar beskrevs som en ”diplomatisk seger” för Kina, och som bevis för att det kinesiska inflytandet på Japan växt sig allt större.

Sällsynt: Kinas och Taiwans flagga bredvid varandra, här under aktivisternas landstigning på Diaoyu/Senkaku under onsdagen.

Detta inflytande kände i så fall inte de japanska aktivister av, som under söndagen landsteg på ögruppen i en liknande aktion för att hissa japanska flaggor.

Anledningen sades vara att hedra japanska soldater som mist livet där under andra världskriget, vilket i veckan slutade för exakt 67 år sedan. Av de cirka 150 japaner som åkte ut med båt till området, valde knappa tiotalet att simma in ända till land.

Aktionen sågs dock som extra störande för Kina, eftersom de aktivister som gick i landet i själva verket är politiker. De tillhör ultrakonservativa och nationalistiska japanska partier, som har makt lokalt eller till och med sitter i regeringen.

Japanska kustbevakning ska under aktionen ha uppmanat simmarna att återvända till sina båtar, men inte ingripit eller arresterat dem. Officerare uppges dock ha tagit sig ombord på några av aktivisternas båtar för att förhöra dem.

Då händelsen rapporterades startade genast en våg av stora anti-japanska protester i flera kinesiska städer.

Bilder har under dagen kablats ut på Twitter, föreställandes folkmassor som bränner flaggor och skanderar skällsord. Stora mängder polis och militär har skickats ut på gatan för att hålla dessa i schack.

Enligt kinesiska nyhetsbyrån Xinhua, kan demonstranterna räknas i tusental i bland annat Guangzhou, Shenzhen, Shenyang, Hangzhou, Harbin och Qingdao.

Protester utanför japanska ambassaden i Peking, innan de kinesiska aktivisterna släpptes fria i fredags

En stor anledning till bråket om ögruppen är de gasfyndigheter som gjorts där, och de stora fiskebestånd som finns i omkringliggande vatten.

Också nationell prestige spelar in. Det är ingen slump att situationen förvärras i samband med en minnesdag för andra världskriget, då många anser att Japan inte tagit ansvar för de grymheter som landet då gjorde sig skyldigt till.

För två år sedan uppmärksammade jag här på InBeijing hur en ”kollision” mellan en kinesisk fiskebåt och fartyg från den japanska kustbevakningen utlöste en diplomatisk kris länderna emellan, och satte i gång stora demonstrationer på gatorna i både Peking och Tokyo:

Diplomatisk kris – igen (11 september 2010)
Nya demonstrationer i Kina, Japan (17 oktober 2010)
Nya anti-Kina protester i Tokyo (8 november 2010)

Då liksom nu, lovade kinesiska demonstranter att bojkotta japanska varor.

Experter menar dock att länderna är alltför ekonomiskt beroende av varandra för att någon sådan bojkott kommer ske, eller för att incidenter kring ögruppen över huvudtaget ska få några större konsekvenser för handeln länderna emellan.

Detta kan komiskt illustreras av en bild som cirkulerat på Twitter i dag, på en kinesisk demonstrant med en tröja vars text ilsket klargör ”bojkotta alla japanska produkter!”. Om halsen har en kamera av märket Canon:

Kinesisk demonstrant som inte riktigt lever som han lär

Published on

Protester i Kina mot ”utbildning i arbetsläger”

Sedan 1950-talet kan Kinas myndigheter skicka folk på ”utbildning i arbetsläger” (re-education through labor), upp till fyra år helt utan åtal.

I lägren väntar sedan en kombination av kroppsarbete och politisk indoktrinering. Det är en händig men inte alltid rättvis metod för myndigheterna att få undan besvärande personer på.

Enligt officiell statistik från 2008 fanns sammanlagt 160 000 fångar i 350 sådana läger.

Scen från kinesiskt arbetsläger, dit fångar kommer utan rättegång

Nu i veckan uppmärksammar flera utländska medier fallet med Tang Hui, mor till en 11-årig flicka som rövades bort av kriminella och tvingades in i prostitution.

Då Tang Hui högljutt menade att de kriminella inte straffades hårt nog, så dömdes hon till 18 månaders utbildning i arbetsläger.

Detta ledde till en folkstorm på internet, som gjorde att Tang Hui förra fredagen faktiskt släpptes fri och kunde återvända hem.

Frustrationen inför Tang Huis öde var tydlig bland Kinas internetanvändare, bland annat genom detta inlägg, som postades om över 10 000 gånger på mikrobloggen Sina Weibo:

Tang Hui’s case reveals to us the barbarous manners and the inhumanity and ineffectiveness of the law enforcement agencies … If you offend local officials you will be thrown into prison without trial or evidence. Over the last 45 years there have been millions of victims, and it will cause suffering in the future, too. Without the abolition of re-education through labor, the citizens will know no safety.

Fallet har även tagits upp i flera stora kinesiska tidningar, och fått tio kinesiska advokater att i veckan skriva ett öppet brev till Kinas säkerhetsministerium (Ministry of Public Security) och rättsministerium (Ministry of Justice).

Advokaterna menar att möjligheten att skicka folk till arbetsläger utan rättegång leder till maktmissbruk.

En av advokaterna som intervjuas av Wall Street Journal, säger att det blir svårt att överge systemet på kort sikt, men menar att det behövs ”tekniska justeringar” eftersom detta straff används allt mera godtyckligt.

I en undersökning på mikrobloggen Sina Weibo ville dock 98 procent av de svarande att systemet genast skulle överges.

Undersökningen togs sedan bort, vilket fick bloggare att skämta om att den också skickats till arbetsläger för utbildning.

Published on

Simmerskan Ye Shiwen grundlöst anklagad för doping

Dopinganklagelserna har haglat efter att den 16-åriga kinesiskan Ye Shiwen i veckan simmat hem OS-guld och slagit världsrekord.

Särskilt högljudd har den amerikanska tränaren John Leonard varit, genom att bland annat i The Guardian kalla resultaten för ”misstänksamma” och ”störande”, samt göra jämförelse med dopingavstängningarna i damsimningen efter OS i Atlanta 1996.

Även från svenskt håll har tveksamhet uttryckts. Hans Chrunak, tidigare förbundskapten för svenska simlandslaget och nu ”simexpert” på SVT, hade i tv-studion följande med Marie Lehmann efter Ye Shiwens prestation:

HC: Ja, jag tänker att det är mycket, mycket märkligt i vilket fall som helst. Jag vet inte vad man ska jämföra med. Det finns inte.
ML: Men kommer hon från ingenstans, eller..
HC: (Avbryter) Ja, jag har aldrig hört henne förut, och det spelar ju mindre roll, för de är ju rätt många kineser och deras namn låter likadant (…)

Chrunak visar upp en förbluffande rasism okunnihget, eftersom Ye Shiwen vann två VM-silver 2010, och tog ett VM-guld 2011.

Allt detta understryker SVT:s Jonas Karlsson i sin krönika, där man också kan se Chrunaks uttalanden. I krönikan säger Karlsson också:

Underbarn är ingenting nytt, men då de heter Phelps och Sjöström så är det lätt-googlade, och hundratals artiklar dyker upp. Västerländska idrottare kommer aldrig från ingenstans; de har en story, ett namn, ett ansikte. Men då de kommer från Kina, ja då tycks simmarna snarare vara skyldiga tills motsatsen bevisas.

Han påminner också om att ”hyllningskören i Sverige var unison” då Sarah Sjöström 15 år gammal slog världsrekord och tog VM-guld i Rom. Även Chrunak stämde in i denna kör, utan misstankar om doping.

Att alla kinesers namn ”låter likadant” gör Ye Shiwens prestation misstänksam för Hans Chrunak

Kanske tänker Chrunak att det är mer sannolikt att en kinesiska dopar sig, än en svenska. Trots att de kinesiska simmarna gör 15 000 dopingtester om året, fler än både USA och Australien, och trots att Ye Shiwen klarat alla sina test både innan och under olympiaden.

Bristen på självdistans blir då obehaglig om man tänker på att svenska häcklöperskan Ludmilla Engqvist medvetet dopade sig med anabola steroider för bara ett drygt årtionde sedan.

Men just i det tillfället kanske man med Chrunaks rasism tankesätt kan se henne som ryska, och inte lika svensk som då hon sprang hem OS-guldet i Atlanta 1996.

Relaterat: DN, DN, GP, SVD

Published on

Historielektion: Opiumkrigen i Kina

Då jag ju faktiskt är ”historiker” i grunden (fil. kand. i modern kinesisk historia), så händer det att jag ibland skriver rena historiska uppslag för något av de magasin i denna genre som i Sverige ju är ganska populära.

Senast skrev jag en artikel om Kinas opiumkrig, som finns att läsa i aktuellt nummer av Allt om Historia.

De två opiumkrigen (1839-42 och 1856-60) innebar att Kinas militära och politiska svaghet blottades. Fredsfördragen tvingade landet att öppna sig mot väst, och påskyndade kejsardömets fall.

Många i Kina anser att landet ”förnedrades” under dessa konflikter, som har satt spår vilka känns av i internationella relationer i dag.

Uppslaget nedan tjänar väl som ingång i de viktigaste orsakerna, händelserna och påföljderna av de två opiumkrigen.

Du kan läsa i större text eller fullskärm via knapparna under dokumentet.

Published on

Londons OS-invigning, jämfört med Pekings

Det var många som frågade sig hur London skulle kunna matcha den påkostade och magnifika OS-invigningen i Peking 2008.

Filmregissören Zhang Yimou – känd för påkostade, episka filmer som Hero och The Flowers of War – slog ju som bekant på stort med en blandning av specialeffekter och stora, synkroniserade hav av människor.

Brittiska regissören Danny Boyle – bakom bland annat Trainspotting och Slumdog Millionare – hade en relativt liten budget att röra sig med.

Och Bleacher Report påpekar mycket riktigt att London inte hade en chans mot Peking då det gäller storlek eller effekter.

Man bryter ner de båda ceremonierna i kategorierna ”intro”, ”kulturella segment”, ”visuella effekter” och ”tändning av elden”. I sammanfattningen ”overall” får London 8 poäng, mot 9,5 poäng för Peking.

Även Washington Post håller med om att Pekings invigning var maffigare:

Whereas Beijing had 2,008 pounding drummers, London’s ceremony started with 70 sheep, 12 horses, 10 chickens and nine geese in a quirky farmyard scene.

“There has to be a modesty,” Boyle said. “You can’t get grandiose with this job because you are following Beijing.”

Washington Post påpekar också att Peking spenderade 40 miljarder dollar på sitt OS, jämfört med årets brittiska budget på 15 miljarder dollar.

Danny Boyle fick fokusera på annat för att göra invigningen minnesvärd. Bland annat belystes det nationella sjukvårdssystemet och kampen för rösträtt – något som givetvis inte förekom i Peking för fyra år sedan.

Man intervjuar Danny Boyle, som berättar om tanken med behandla såväl Englands forna storhet som moderna förfall, istället för att tävla med Kinas påkostade nationalistiska koncept:

“Beijing is something that in a way was great to follow because up to Beijing you can look back and clearly there was an escalation — the shows get bigger and bigger and bigger,” Boyle said. “And you can’t get bigger than Beijing. That in a way kind of liberated us.
(…)
“We are learning our place in the world,” Boyle said. “A hundred years ago, we were everything. Obviously the industrial revolution has partly bred that. But there is a change, so I hope there is an innate modesty (in the ceremony) about it as well. It’s not unspectacular and unambitious. Quite the reverse. But there’s a sense of modesty about it. You have to learn your place in the world.”

Den kinesiska regimkritiska konstnären Ai Weiwei utvecklar detta resonemang ytterligare i en artikel för The Guardian:

Because Great Britain has self-confidence, it doesn’t need a monumental Olympics. But for China that was the only imaginable kind of international event. Beijing’s Olympics were very grand – they were trying to throw a party for the world, but the hosts didn’t enjoy it. The government didn’t care about people’s feelings because it was trying to create an image.
(…)
There were historical elements in the Beijing opening ceremony, but the difference is that this was about individuals and humanity and true feelings; their passion, their hope, their struggle. That came through in their confidence and joy. It’s really about a civil society. Ours only reflected the party’s nationalism. It wasn’t a natural reflection of China.

Han menar att Londons invigning var mer av en folkfest, där det fördes fram vad gemene man är stolt över, och har användning för – som exempelvis hälsoreformer och rösträtt:

In London there were more close-ups – it didn’t show the big formations. It had the human touch. In Zhang Yimou’s opening ceremony there was almost none of that. You could not push into a person’s face and see the human experience. What I liked most with this was that it always came back to very personal details. And that’s what makes it a nation you can trust; you see the values there.

Och kanske har Ai Weiwei en poäng. Under gårdagens invigning fick vi höra en kör av hörselskadade, handikappade barn sjunga nationalsången. För fyra år sedan fick en liten flicka mima, för att flickan som egentligen sjöng ansågs vara för ful.

I ärlighetens namn kan man ju fråga sig vilken av dessa två linjer som egentligen är att föredra.

Flickan som mimade vid OS-invigningen i Peking, för att hon som sjöng på riktigt var för ful. Även efter invigningen hävdade statlig kinesisk media att det var denna flicka som sjöng på riktigt.

Published on

Bokrecension: The Search for a Vanishing Beijing

The Search for a Vanishing Beijing (2006), av M.A. Aldrich

Denna bok fick mig först att tycka illa om författaren Aldrich. Han framstår som en obotlig besserwisser, som börjar boken med att vilja få hela engelska språket att byta namn på Kinas huvudstad från ”Beijing” till ”Peking”, då han tycker det gamla namnet ”väcker mer minnen”. Han använder själv konsekvent ”Peking”, och särskriver dessutom Kinas fonetiska alfabet på ett krångligt men enligt honom själv korrekt vis. Försöken till skämt är ansträngda och torra.

Idén till boken är dock lika simpel som genial: Aldrich utgår från guideboken ”In Search of old Peking”, skriven på 1930-talet av amerikanska officeraren Lewis Arlington. Nästan 80 år senare återvänder Aldrich nu till samma platser, för att se hur de bevarats, gjorts om eller rivits under stadens turbulenta nutidshistoria.

Redan på Arlingtons tid var Peking en stad i förfall, utan regering, lag eller ordning. Den gamle officeraren hade spenderat 50 år i Kina, och berättade med fasa om hur byggnader och kulturskatter i den gamla kejsarstaden ”förstördes snabbare än någon hann skriva om dem”. Och nu då det är Aldrich tur att skriva, så har givetvis det gamla Peking förstörts ännu mer. Peking nutida utveckling består ju som bekant främst av skyskrapor och motorvägar.

Men Aldrich är envis, och jobbar hårt för att plocka fram guldkornen och de intressanta historierna bakom de platser som överlevt. Med häpnadsväckande detaljrikedom beskriver han deras förändringar. Nya anekdoter och myter kommer till, eller snappas upp från Arlingtons bok och utvecklas. Tusentals år av historia och religion beskrivs noggrant.

De kosmologiska tankarna bakom den gamla huvudstadens planering reds ut. På flera sidor ges historien till det gamla utlänningskvarteret, med bilder på en kvarvarande kyrka, det som finns kvar av porten till den gamla franska legionen, samt gömda inskriptioner från engelska adelsmän. Vi får höra långa, detaljerade berättelser om gamla hus som knappt står upp i dag, och som inga andra moderna böcker uppmärksammar.

Då man förstår vilket enormt arbete som ligger bakom, så växer boken i takt med läsningen. Kanske växer den ännu mer andra gången. För det är så mycket detaljer och petitesser att det blir svårt att greppa från första början. Aldrich besökt hundratals platser för att kunna beskriva dem noga och rättvist.

Det märks väl att Aldrich är advokat och akademiker till yrket, såväl på noggrannheten som på det sterila språkbruket. Han krånglar ofta onödigt in sig i meningar som osar jobbig byråkrati. Så här kan det se ut: ”The statue was also attributed with the ability to travel on its own accord, and thus it developed a reputation for having stayed at numerous monasteries throughout the centuries”.

Sammantaget känns boken mer som en avhandling, än en guidebok eller skönlitterärt verk. Det är knappast läsning som farmor uppskattar, eller för den delen någon utan särskilt intresse för Kina och Pekings historia. Men för Kina-nörden kommer denna bok vidga kunskapen, och bistå med detaljer och myter att berätta vidare. Och jag tycker inte längre illa om Aldrich, utan beundrar istället hans ihärdighet.

OMDÖME: UNDVIK

InBeijing bedömer böcker enligt en skala med tre olika omdömen. De verk som är intressanta och inspirerar på ett vis som litteratur bör göra får betyget ”KÖP”.

Fascinerande böcker som sticker ut något alldeles extra får omdömet ”MÄSTERLIG”, medan alster som utmärker sig särskilt negativ får nöja sig med etiketten ”UNDVIK”.

Vänligen maila tips på böcker med koppling till Kina eller Asien som du tycker bör recenseras här. Längden på InBeijings recensioner kommer alltid ligga på omkring 3 000 tecken, oavsett vilken längd eller kvalité boken i fråga håller.

Tidigare recensioner:

The Last Days of Old Beijing, av Michael Meyer (MÄSTERLIG)

Published on

Överproduktion av stål i Kina drabbar svenska företag

Har som bekant tidigare här på InBeijing ofta skrivit om Kinas pågående byggboom, och vilka negativa konsekvenser den kan föra med sig för världsekonomin då Kinas statliga investeringar i byggsektorn nu minskar.

Det kunde ses i dag då svenska stålföretaget SSAB levererade en mörk kvartalsrapport.

Kina har nämligen sedan länge varit världens största stålproducent, och även fast det inhemska behovet nu minskar, så ökar man produktionen stadigt.

I fjol öppnades nya kinesiska stålverk med en kapacitet av 80 miljoner ton, och i maj i år godkände premiärminister Wen Jiaobao (温家宝) att ytterligare 150 miljarder kronor ska satsas på att bygga nya stålverk.

Resultatet blir att Kina måste exportera sitt stål; 8,7 procent av de cirka 900 miljoner ton som landet tillverkar årligen går nu på export.

SSAB meddelade i dag följaktligen en vikande efterfrågan på sina produkterna, främst i USA, som är en vanlig exportdestination för det billiga kinesiska stålet.

Det globala priset på stål och järnmalm är i gungning. Läs mer i om det i mitt nya inlägg för magasinet Finansliv.

Relaterat: Affärsvärlden

1 2 3 4 5 … 7