Washington Post skrev i går en lång och uppmärksammad artikel om hur allt fler kinesiska vapen återfinns i händerna på afrikanska soldater, rebeller och mördare.
Det handlar om kinesisk vapen och ammunition som funnits vid flera konflikthärdar som är belagda med vapenembargo; bland annat Kongo, Sudan, Somalia och Elfenbenskusten.
Mycket riktigt påpekar Washington Post att det inte bara är kinesiska vapen som används i Afrika. Vapen från USA, Ryssland och Frankrike skördar också otaliga offer över hela kontinenten.
Men en skillnad sägs vara att Kina vägrar att samarbeta med, och ofta öppet motarbetar, FN då organisationen försöker utreda och stoppa vapenhandeln i Afrika.
Då avslöjanden har gjorts, svarar kinesiska myndigheter med att begränsa FN:s utredare genom sin plats i säkerhetsrådet, snarare än att införa regler och kontroller hos de egna vapentillverkarna.
Flera gånger ska man ha blockerat publiceringen av negativa rapporter, och dessutom hindrat utredare att få tillträde till flera afrikanska krigszoner samt Nordkorea, för att spåra ursprunget av vapen som används i dessa länder.
Allt fler vapen i Afrika kommer från kinesiska tillverkare
Som exempel ges hur en utredning av FN i fjol kom fram till att stora mängder ammunition som användes i Sudan var tillverkad i Kina.
Kina svarade med att hindra publiceringen av rapporten, och beskylla tysken Holger Anders, som ledde utredningen, för att vara oprofessionell.
Holger Anders gav då en samling hylsor till de kinesiska FN-diplomaterna så att de själva kunde analysera dessa.
Då blev Kinas svar att förhindra förnyelsen av Holger Anders kontrakt, som därmed blev utestängd från FN:s säkerhetsråd och förflyttas till Elfenbenskusten.
Enligt Stockholm International Peace Research Institute säljer Kina vapen till 16 afrikanska länder söder om Sahara (exklusive Sydafrika), och står för 25 procent av marknaden där, störst andel av någon utländsk aktör.
Det senaste årtiondet sägs Kina ha gått från världens största vapenimportör, till världens sjätte största tillverkare. Mellan perioden 2002-06 till 2007-11.
En intervjuad tjänsteman vid fredsinstitutet menar att Kinas vapen ännu inte är sofistikerade nog att sälja till väst, och att man istället då vänder sig till Afrika: ”De måste börja någonstans”.
Samtidigt finns misstankar om att kinesiska diplomater och politiker inte kan kontrollera eller ens påverka landets vapenexportörer, som lyder direkt under Kinas armé, landets kanske mäktigaste organisation vid sidan av kommunistpartiet, som armén enligt konstitutionen är fristående från.
Som exempel nämns att kinesiska vapentillverkare hade möten med Gaddafis regim i juli i fjol, efter att Kinas utrikesministerium röstat för ett vapenembargo mot Libyen.
Utrikesministeriet sade att mötena ägde rum utan dess vetskap.
Men Washington Post menar att kinesiska diplomater i FN ändå tycks göra allt för att de kinesiska vapentillverkarnas olagliga exporter inte ska avslöjas:
Beijing’s diplomats have worked assiduously to limit the experts’ ability to do their jobs, pressing for budget cuts that would curb their ability to travel to carry out investigations and attend specialist conferences. China has refused numerous requests by the North Korea panel to visit Beijing to discuss its own efforts to enforce sanctions, and it blocked the publication of the panel’s annual report in 2011.
“It has had a bit of a chilling effect,” said a council diplomat. “It has made the panels a little gun-shy because their reports might not see the light of day if they are too blunt.”
Jag har tidigare på InBeijing skrivit följande poster i ämnet:
Kinesiska vapen i Afrika (22 okt 2010)
Kina säljer kärnkraft till Pakistan (25 mars 2011)
Analys: Kina sålde vapen till Gaddafi (7 sep 2011)
