Hungerstrejk och protester mot kinesisk utbildning i Hongkong

De senaste dagarna har tiotusentals studenter och föräldrar samlats utanför Hongkongs regeringsbyggnad för att protestera mot planerna att införa ”patriotisk utbildning” vid stadens skolor.

Bland dem finns också tio stycken som hungerstrejkar sedan i fredags, varav minst en fördes till sjukhus under gårdagen, men återstoden rapporteras fortsätta hungerstrejken fortfarande i dag tisdag.

Planen med så kallad ”moralisk och nationalistisk utbildning” (国民教育) för Hongkong antogs redan 2010, och sägs syfta till att ”fostra en bättre patriotisk medvetenhet” bland befolkningen.

Kritiker menar dock att det handlar om propaganda och hjärntvätt sanktionerad av de kinesiska myndigheterna.

Lektionerna är tänkta att bli obligatoriska senast 2015, men började ges på frivillig basis redan under detta läsår, som påbörjades nu i veckan och alltså gav upphov till omfattande protester.

Under lördagen trotsade så många som 40 000 demonstranter regnet för att visa sitt missnöje mot detta i Hongkongs centrum.

Demonstrationer är ett vanligt inslag på Hongkongs gator. Här en bild från då Kinas president Hu Jintao senast besökte staden.

Trots att regeringen säger sig vilja lyssna på demonstranternas åsikter och argument, och flera gånger ropat efter Hongkongs högsta politiker Leung Chun-ying, så har denne inte visat sig under de senaste dagarnas protester.

Istället nöjde sig lägre representanter för stadens regering med att säga att man kommer fortsätta med tidsplanen för att införa moralisk och nationalistisk utbildningen vid grundskolorna.

Det var heller inte första gången missnöjet ventilerades; i juli i år gav sig 90 000 hongkongbor ut på gatorna för att säga sitt, då läromaterial som hyllade Kinas kommunistparti och ifrågasatte demokratiska värderingar distribuerats vid stadens skolor.

Det spridda läromaterialet beskrevs då så här i Wall Street Journal:

A teaching booklet commissioned by the government and entitled ”The China Model” calls the ruling party a ”progressive, selfless, and united ruling group.” It praises China’s system as ”close to the ideal type of government that social scientists aspire to.” In contrast, the U.S. multiparty system ”creates endless inter-party feuds that bring disaster to the people.”

Hur het frågan är, kunde ses då Kinas olympier i augusti åkte till Hongkong för en presskonferens, och till sin förvåning blev korsförhörda inte om idrott, utan om patriotisk utbildning.

De senaste dagarnas protester är bara de senaste i raden av många politiska bråk mellan Kina och Hongkong.

Då 14-års-dagen för överlämningen från Storbritannien till Kina skulle ”firas” i Hongkong föregående sommar, slutade det med tårgas och 231 arresterade, från ett demonstrationståg med hela 200 000 personer.

Ett bråk om språk och kultur blossade upp tidigare i år, och kulminerade med att en framträdande kinesisk professor i tv kallade hongkong-bor för ”idioter och omoraliska hundar”, som bör lära sig tala kinesiska snarare än den lokala dialekten kantonesiska.

Kina har gradvis förökt påverka Hongkong politiskt sedan överlämnandet 1997. Då Leung Chun-ying under sommaren blev vald till ny högsta politiker (Chief Executive) under sommaren, tros denna trend kunna påskyndas ytterligare. Leung anses nämligen ha nära band till regeringen på det kinesiska fastlandet.

Men politikernas initiativ verkar få föga gehör bland befolkningen. En nyligen genomförd undersökning visar att Leung Chun-yings popularitet är låg, och att endast 37 procent av Hongkongs invånare är ”stolta över att vara kineser”, den lägsta siffran sedan 2001.

På China Media Project skriver Chang Ping om proteströrelsen mot patriotisk utbildning i Hongkong.

Han menar att den bara börjat, och att den unga generationen i Hongkong inte komma den frihet som saknas på det kinesiska fastlandet:

If a curriculum of this type is rolled out in Hong Kong, this will be the territory’s fate as well. The vast majority of people will have the wool pulled over their eyes while the elite muddle along, and in the end China will have deprived itself of a valuable window that can ventilate the country with ideas.

Fortunately, this movement has already begun, and it won’t possibly end, as the Global Times suggests, with “victory for China.” This process of resistance is the real “national education.” And the young people who receive this education will only identify more deeply with freedom of thought and cultural diversity under a system of democratic politics.

InBeijing kommer följa denna fråga, och de politiska tvisterna mellan Kina och Hongkong, noga i framtiden.