Framgångar för Nordkoreas kärnvapenprogram

I det aktuella numret av Fokus finns en artikel av mig med rubriken “Test på test“, med anledning av att Nordkorea allt oftare genomför provskjutningar av missiler relaterade till landets kärnvapenprogram.

Den 14 maj genomfördes ett missiltest som många analytiker menar var det mest framgångsrika hittills, och visade på klara tekniska framgångar för Nordkoreas ambition att bestycka en interkontinental missil med kärnvapen som kan nå USA:s fastland.

Missilen färdades visserligen knappt 800 kilometer innan den landade i Japanska havet. Men samtidigt nådde den en höjd på 2 000 kilometer, vilket innebär att missilen skulle kunna ha nått omkring 5 000 kilometer i en “normal” bana.

Missilen färdades således såväl högre som längre än vid någon tidigare nordkoreansk provskjutning, vilket innebär att den amerikanska militärbasen vid Guam nu ligger väl inom räckhåll.

Dessutom, som jag skriver i Fokus, så var testet en propagandaseger för diktatorn Kim Jong Un då det ägde rum efter en rad hot från USA:

Därmed har den unge ledaren synat Donald Trumps bluff med råge, sedan USA förra månaden sagt att »ingenting är uteslutet« och flyttat såväl hangarfartyg som ubåtar till den koreanska halvön. Men törs Trump använda dem? Vita husets svar på provskjutningen var en sedvanligt lam uppmaning till »alla länder« att implementera »strängare sanktioner« mot Nordkorea.

Och som en extra förödmjukelse mot USA genomförde Nordkorea ytterligare ett missiltest nu i söndags, vilket är den sjunde provskjutningen bara i år, Trumps tuffa retorik till trots.

Långt fler missiltest har nu ägt rum sedan Kim Jong Un tog makten 2011, än under de 17 år som hans far ledde landet. Likaledes har tre av Nordkoreas sammanlagt fem kärnvapentest skett sedan 2013.

De flesta analytiker är överens om att Nordkorea kommer ha utvecklat kärnvapenbestyckade missiler som kan nå den amerikanska kontinenten kring år 2020. Och då blir det givetvis ännu svårare för omvärlden utöva några som helst påtryckningar mot Nordkorea.

Man skulle alltså kunna säga att det år bråttom. Därför är det tveksamt om Donald Trumps taktik som går ut på att få med Kina på båten kommer lyckas. Som ett par analytiker redan påpekat – och som jag skriver i Fokus – så kommer Kina aldrig hjälpa till med att störta den nordkoreanska regimen, eller ens pressa landet särskilt hårt att överge kärnvapenprogrammet.

Anledningarna är självklara; Kina vill inte se ett enat Korea under amerikanskt inflytande vid sin gräns, eller utsättas för någon flyktingström i samband med att Nordkoreas regim faller.

Men vidare har Kina inte heller något större problem med tanken på nordkoreanska kärnvapen, eftersom dessa inte utgör något hot mot kineserna själva, vilket kinesiska militärer och politiker flera gånger själva gett uttryck för, även vid internationella konferenser.

Kim Jong Un firar med några av sina otaliga generaler efter det lyckade missiltestet för en dryg vecka sedan.

Givetvis tycker inte den kinesiska ledningen om de frekventa nordkoreanska provskjutningarna som bringar politisk instabilitet till närområdet. Men det är en stor skillnad på att inte tycka om, och att kunna stå ut med ett beteende.

Mot denna geopolitiska bakgrund är det enda man kan förvänta sig av Kina att de följer de sanktioner FN beslutar om. Donald Trumps taktik med att blidka Kina i utbyte mot hjälp med att lösa situationen i Nordkorea kan då snarare komma att utnyttjas av kineserna för att tvinga USA till eftergifter i andra frågor, vilket de facto redan sker.

Exempelvis har Trump skjutit upp försäljningen av vapen till Taiwan och minskat den amerikanska flottans aktiviteter i Sydkinesiska havet; beslut vilka båda har setts som försök att vinna över Kina på sin sida.

Vidare kom tidigare denna månad uppgifter om att Kina krävt att en amerikansk admiral vid namn Harry Harris – känd för sin tuffa hållning i Sydkinesiska havet – ska avskedas i utbyte mot att Kina ska pressa Nordkorea vad gäller kärnvapen.

För Kim Jong Un fungerar dessa kärnvapen främst som en garanti för att undvika samma öde som diktaturerna i bland annat Irak, Libyen och Syrien. Med en kärnvapenarsenal som kan nå USA är det knappast troligt att någon kommer våga störta familjen Kims herravälde över Nordkorea.

Krasst uttryckt så står USA därmed inför två val. Antingen ser man till att snabbt avväpna Nordkorea genom tuffa bilaterala åtgärder. Eller så väntar man in år 2020, då situationen är både svårare och farligare.

För en “lösning” genom samtal, sanktioner och Kinas hjälp kommer inte hinna få det Nordkoreanska kärnvapenprogrammet att skrotas innan år 2020. Denna metod har nämligen varit totalt verkningslös under de senaste två årtiondena.