Jag är orolig

Den senaste tidens personliga erfarenheter och utveckling angående Kina oroar mig djupt. Människorättsadvokaten Teng Biao, som för tillfället arbetar vid Harvad Law School, sammanfattade precis det inrikespolitiska läget i Washington Post:

Since Xi Jinping came to power, no fewer than 400 rights defenders and intellectuals have been thrown into prison for political reasons. Properties have been forcefully expropriated or demolished, free speech has been restricted, religion has been suppressed, women have been forced to have abortions, the judiciary has been fraught with scandals, and the incidence of torture has multiplied. These abuses have never stopped, but have grown in intensity. In Xinjiang and Tibet, the authorities have been perpetrating one shocking human right catastrophe after another.

I takt med att repressionen och förföljelserna ökar, så ökar även myndigheternas grepp om domstolar, media, internet och alla andra forum där Kinas medborgare kan uttrycka sig negativt om kommunistpartiet eller den rådande politiska ordningen.

Kort sagt så har propagandan intensifierats under Xi Jinpings tid vid makten. Men det som oroar mig allra mest – kanske ännu mer än allt det ovanstående elände – är hur propagandan faktiskt biter, inte bara på kineser utan även på utlänningar.

Jag var som bekant i Hongkong i höstas då protesterna där rasade som allra värst. Demonstranternas krav var att få välja sin nästa regeringschef, helt i enighet med det avtal som Kina och Storbritannien ingick i samband med Hongkongs överlämning 1997.

De demonstrerande kom dock att mötas med tårgas, arresteringar och stryk från inhyrd maffia. Två svenska vänner boendes i Hongkong, som jag känt länge och väl, talade dock under dessa veckor med väldigt skeptisk ton om demonstranternas krav på utökad demokrati.

De båda pekade på att Hongkong “aldrig haft demokrati tidigare”, och menade att det handlade om “lättmanipulerade studenter” som gick ut på gatorna med “själviska krav” och skapade en oreda som “störde Hongkongs image”. Alltså precis exakt just på det viset som statlig kinesisk media försökte måla upp situationen!

Tidigare i veckan hävdade en annan nära vän här i Peking – en svensk i övrigt väldigt smart och driftig företagare – över ett middagsbord att kineserna visst förstår kulturrevolutionen eftersom de “läst om den sedan grundskolan” och dessutom har “tillgång till mer kinesisk litteratur i ämnet” än vad vi har.

Detta argument – som han fått från sin kinesiska fru – är vanligt förekommande i politiska eller historiska diskussioner med kommunistpartiets apologeter. Då argumenten är slut hävdar de ofta att “vi utlänningar inte kan förstå Kina”.

Argumentet används inte bara över middagsbord, utan även i media och vid akademiska institutioner. Men tvärtom skulle man kunna hävda att en utlänning med stort intresse för Kina i själva verket har potential att förstå situationen bättre än många kineser, i och med att man utanför Kina inte bara har tillgång till kommunistpartiets officiella historieskrivning utan samtidigt också till mer kritisk information.

För vad min vän inte tänker på då han repeterar sin frus argument, är att absolut alla skildringar av exempelvis kulturrevolutionen som kineserna får tar del av i skolan, på biografer, i böcker, vid teatrar eller i tv-serier först har ändrats och godkänts av kommunistpartiets censurmyndighet.

Ytterligare någon som helt verkar förbise denna censurmyndighets inverkan på kultur och samhälle är Eva Ekeroth, som var kulturråd vid Sveriges ambassad i Peking 2010-2014.

Av en händelse fick jag tag på nummer 3 årgång 2014 av tidningen Kinarapport som ges ut av svensk-kinesiska föreningen. Efter att ha slöbläddrat lite fastnade jag för sektionen “öppet brev”, där Ekeroth på en helsida med rubriken “Kulturlivet i Kina går på högvarv” i stort sett återger vad Kinas myndigheter vill höra:

Jag tror själv att om utvecklingen får fortgå utan större omvälvande händelser, kommer det kinesiska samhället att skapa alltfler [sic] kulturutövare som tar sig över landgränserna. Kreativitet i mängd finns redan och politiken som förs nu är uppmuntrande.

Vad Ekeroth syftar på med den “uppmuntrande” politiken torde vara de stora summor pengar som satsas på kultur i Kina samt den bombastiska retoriken från myndigheterna att göra kultur till en av de viktigaste samhällsekonomiska pelarna.

Vad kulturrådet dock inte nämner är att dessa pengar nästan uteslutande går till att skapa en “kultur” vars främsta syfte är att rättfärdiga kommunistpartiets maktmonopol, inte sällan genom historiska lögner och förföljelse av de som inte rättar in sig i ledet.

Filmer, böcker, tv-serier, teatrar, musikaler, biografier, magasin, dokumentärer, nyheter, internetsidor, rockband och utställningar måste alla ändra på sitt innehåll så att det faller de kinesiska myndigheterna i smaken – annars får man inte publicera eller uppträda lagligt i Kina.

Ekeroth skulle exempelvis kunna fråga regissören Shen Yongping huruvida han finner den kinesiska kulturpolitiken “uppmuntrade”. Shen dömdes förra veckan till ett års fängelse för en dokumentärfilm om Kinas konstitution. Brottsrubriceringen blev att han inte hade fått tillstånd från staten att filma.

Då Shen nu påbörjar det nya året i sin fängelsecell, är han bara en i raden av hundratals kinesiska filmmakare, journalister och författare som tvingats i landsflykt eller i detta nu berövas sin frihet för att ha varit kritiska mot myndigheterna.

För en mer nyanserad bild av vart kulturen i Kina är på väg läs gärna Ola Wongs nya bok “Pekingsyndromet“, där flertalet människoliv som gått i kras på grund av myndigheternas kompromisslöshet skildras.

Eller för den delen artikeln “Maoists in China, Given New Life, Attack Dissent” som publicerades i New York Times i veckan:

“Since Xi came to power, the pressure and control over freethinkers has become really tight,” said Qiao Mu, a Beijing journalism professor who was demoted this fall, in part for publicly espousing multiparty elections and free speech. “More and more of my friends and colleagues are experiencing fear and harassment.”

Two years into a sweeping offensive against dissent, Mr. Xi has been intensifying his focus on perceived ideological opponents, sending ripples through universities, publishing houses and the news media and emboldening hard-liners who have hailed him as a worthy successor to Mao Zedong.

In instructions published last week, Mr. Xi urged universities to “enhance guidance over thinking and keep a tight grip on leading ideological work in higher education,” Xinhua, the official news agency, reported.

Ursäkterna för Kinas övergrepp har letat sig ännu högre upp än svenska statens kulturråd. Det tydligaste och klantigaste exemplet torde vara då Annie Lööf i en intervju med Sveriges Radio angående vapenexport ifrågasatte vilket fack Kina bör placeras in in; demokrati eller diktatur?

Såhär är det: Vi måste vara sunda nog att våga kalla Kinas rådande politiska system för vad det är – en enpartistat vars ledarskap inte tvekar att använda våld och manipulation, samt kontrollera domstolar och media för att hålla sig kvar vid makten med alla personliga fördelar den innebär.

Det sker inga demokratiska reformer, det pågår ingen uppmuntrande kulturpolitik, det erbjuds ingen balanserad skildring av historien, punkt slut. Teng Biao, människorättsadvokaten vars citat jag inledde denna text med, har sett systemets råa natur från insidan:

The authorities have rejected any significant reform of the judicial system or democratization, and whenever they feel a threat from civil society, they suppress more and harsher. I myself have had my lawyer’s license revoked, have been expelled from my university, and have been kidnapped and disappeared several times. When the security police were torturing me, they shouted, “Don’t talk about any of this law stuff with us.”

Givet propagandans ökade intensitet och det grymma strypgrepp som myndigheterna har på information, så kan man finna det förståeligt att många kineser själva inte har en korrekt uppfattning om historia, samhälle eller politik i det egna landet.

Men då mina nära svenska vänner, statliga kulturråd och partiledare också köper den bild av Kina som kommunistpartiet säljer, ja då blir jag faktiskt orolig på riktigt.