2019- sida 8

Huaweis logotyp
Published on

Därför måste Huawei förse Kinas myndigheter med information

Förra veckan skrev jag här på InBeijing om varför det är mer problematiskt att ett företag som Huawei tar del av viktig information och data, än exempelvis våra egna myndigheter eller ett teknikföretag från USA.

Där påpekade jag som hastigast att kinesisk lag tvingar Huawei att dela med sig av all information som landets myndigheter efterfrågar. Dock utvecklade jag inte specifikt vilket lag det handlar om, samt att lagen självklart inte bara innefattar Huawei utan även andra kinesiska bolag.

Det verkar råda en viss osäkerhet kring Kinas lagstiftning i den allmänna debatten, särskilt som Huawei försöker övertyga omvärlden om att man skulle vägra lämna ut användarinformation till polis eller myndigheter.

Jag tänkte därför här som hastigast citera de viktigaste punkterna av de gällande lagarna inom området, såsom de återges av bland annat CNBC:

Huawei would have no choice but to hand over network data to the Chinese government if Beijing asked for it, because of espionage and national security laws in the country, experts told CNBC.

(…)

Two pieces of legislation are of particular concern to governments — the 2017 National Intelligence Law and the 2014 Counter-Espionage Law. Article 7 of the first law states that “any organization or citizen shall support, assist and cooperate with the state intelligence work in accordance with the law,” adding that the the state “protects” any individual and organization that aids it.

And it appears that organizations and individuals don’t have a choice when it comes to helping the government. The 2014 Counter-Espionage law says that “when the state security organ investigates and understands the situation of espionage and collects relevant evidence, the relevant organizations and individuals shall provide it truthfully and may not refuse.”

Det är alltså uppenbart att Huawei redan enligt 2014 års lagstiftning måste förse myndigheterna med vad information de än må önska, samt att 2017 års nya nationella underrättelselag gjorde detta ännu tydligare.

Det finns alltså inte en chans att Huawei skulle kunna avfärda en förfrågan från polis eller myndigheter att lämna ut information som sägs vara relevant för underrättelsearbete. Denna lagstiftning gäller alltså inte bara Huawei, utan även aktörer som WeChat eller Alibaba.

Men, som jag poängterade förra veckan, så är Huawei här ett extra viktigt fall. Det handlar nämligen inte endast om användardata eller personlig information, utan kontrollen över själva samhällets tekniska infrastruktur i form av bland annat nya 5G-nät.

Det är därmed värt att fundera över om vi verkligen vill att våra nya telenät ska byggas av ett företag som är skyldigt att lämna över all information till världens största diktatur, som i sin tur på senare år har trappat upp sin aktivitet för att underminera demokratiska samhällen världen över.

Published on

Intervju med mig i Asienpodden

Nu i veckan intervjuades jag i en ny podcast vid namn Asienpodden, som görs av journalisterna Axel Kronholm och Vilhelm Stokstad. Min intervju utgör det fjärde avsnittet, och handlar föga förvånande om Kina.

Som bekant så pågår ju nu den nationella folkkongressens årliga sammanträde i Kina, och det är i den som vårt samtal tar sin utgångspunkt. Eller rättare sagt i en propagandalåt med tillhörande musikvideo som nyhetsbyrån Xinhua till kongressens ära har producerat tillsammans med rapparen Su Hua.

I denna musikvideo framhäver Su Hua alla de ekonomiska och andra framgångar som Kina har uppnått under de senaste årtiondena. Men vem riktar sig videon egentligen till, och hur väl stämmer texten?

Under knappt 40 minuter försöker vi komma fram till detta genom att diskutera propaganda, politik, miljö, demografi, fattigdomsbekämpning och mycket mer.

Hela avsnittet kan åtnjutas via exempelvis Spotify, eller genom den infogade spelaren här nedan:

Published on

Malaysia varnar Filippinerna för kinesiska lån och investeringar

Malaysias 93-årige premiärminister Mahathir Mohamad har kommit att framstå som den största antagonisten i regionen mot kinesiska lån och investeringar. Detta är i sig även ett hot mot Kinas ambitiösa projekt med de nya sidenvägarna.

Mohamad blev vald till premiärminister i fjol efter att under sin valkampanj ha ifrågasatt de kinesiska investeringarna i Malaysia. Väl vid makten varnade han för “en ny version av kolonialism” och avbröt ett kinesiskt järnvägsprojekt värt 180 miljarder kronor, samt konstruktionen av gasledningar värda 20 miljarder kronor.

På sistone har Mohamad även börjat varna andra länder för att hamna i beroendeställning till Kina genom att ta för mycket lån. Detta skedde under gårdagen helt öppet, när Mohamad var på besök i Manilla för att träffa Filippinernas president Rodrigo Duterte.

Bland annat Nikkei Asian Review återger Mohamads uppmaningar till den populistiske filippinske presidenten:

Malaysian Prime Minister Mahathir Mohamad on Thursday warned Philippines about becoming too indebted to China as Manila draws down Chinese funds to build much-needed infrastructure.

(…)

”If you borrow huge sums of money from China and you cannot pay, you know when a person is a borrower he is under the control of the lender, so we have to be very careful with that,” Mahathir told ABS-CBN News Channel before his bilateral meeting with Duterte.

Vidare sade Mohamad att länder som Filippinerna borde ”reglera eller begränsa kinesiskt inflytande”.

Sedan Duterte kom till makten har Filippinerna nämligen rört sig från USA och mot Kina; detta trots att kinesisk militär de facto har ockuperat delar av Sydkinesiska havet som tillhör Filippinerna.

En av Dutertes främsta löften för att komma till makten var att förbättra landets infrastruktur. Nikkei Asian Review påpekar också att Kina lovade cirka 80 miljarder kronor i krediter till Filippinerna när Duterte besökte Peking 2016.

Under gårdagens möte i Manilla varnade Mohamad även för det faktum att Filippinerna beviljat 300 000 kineser arbetstillstånd sedan Duterte tog makten 2016, vilket ytterligare är ett vis för Kina att styra den filippinska ekonomin och politiska utvecklingen.

Mohamads frispråkiga inställning till kinesiska investeringar är ett sannolikt ett orosmoment för Peking. Den kan nämligen smitta av sig till andra ledare i regionen, och leda till allianser som unilateralt ifrågasätter villkoren för de nya sidenvägarna och Kinas bilaterala ekonomiska utbyte med mindre nationer.

Published on

Det verkliga problemet med Huawei och andra kinesiska aktörer

I dag en opinionstext snarare än en nyhetstext. Ingen har väl missat allt rabalder kring det kinesiska telekombolaget Huawei, samt hur allt fler länder förbjuder företagets produkter i utbyggnaden av sina telenät, eller till och med användningen av dess telefoner bland politiska tjänstemän och andra myndighetsanställda.

Anledningen är främst att Huawei misstänks för spionage. Genom att placera utrustning eller produkter i andra länder, så skulle företaget kunna förse kinesiska myndigheter och militär med känslig information om såväl användare som politiska angelägenheter.

Hur mycket än Huawei förnekar att man skulle förse kinesiska myndigheter med sådan information så måste man ändå ta för givet att så redan har skett eller åtminstone kommer att ske.

Detta dels eftersom Huaweis ägare tidigare har en bakgrund i Kinas militär och nära band till kommunistpartiet, dels eftersom kinesisk lagstiftning kräver att företag ska dela med sig med denna slags information till myndigheterna, som kan åberopa gummiparagrafen om ”nationell säkerhet” för att kräva i princip vilka uppgifter eller åtgärder som helst.

Det går alltså inte att förneka risken förknippad med Huawei och spionage, då Kinas kommunistparti utövar närmast total makt även över privata kinesiska företag. Ofta används istället ett annat – förvisso inte helt obefogat – argument för att försvara Huawei. Nämligen att företaget knappast är ensamt om att spionera eller ge ut allehanda användaruppgifter.

I USA finns PRISM, i Sverige sker detta genom FRA och i otaliga andra länder via liknande mekanismer som myndigheterna använder för att samla in information om sina medborgare.

Många frågar sig därför: Varför ska vi tillåta motsvarande amerikanska produkter och tjänster, om vi inte tillåter Huawei? Är det inte dubbelmoral att peka ut Huawei och Kina för spionage, när samma sak sker i flera andra länder? Vad spelar det för roll om det är kinesiska istället för något annat lands myndigheter spionerar på mig?

Den som för fram dessa argument har helt missat poängen. De sanktioner som införts mot Huawei i många länder – och som främst USA försöker uppmuntra fler regeringar att införa – sker inte enbart med argumentet att Huawei spionerar. Det ligger andra mekanismer bakom rädslan för Huawei.

Till att börja med är Kina under kommunistpartiet en totalitär stat. Den använder sin makt inte bara för att förtrycka stora delar av sin egen befolkning, utan även för att spionera på och betvinga etniska kineser eller för den delen andra regimkritiker i utlandet.

Vidare respekterar kommunistpartiet inte internationella lagar och bestämmelser. Exempelvis tillåter man utan skrupler teknikstöld, och strävar även uttalat för att ändra den globala världsordningen bort från demokratiska värderingar i en mer auktoritär riktning, med partiet som en drivande kraft internationellt.

Frågan man bör ställa sig är därför: Hur mycket information och inflytande är man beredd att ge ett företag som är underställd en auktoritär regim likt den kinesiska? Är det klokt att låta en enpartistat som vill sprida sina totalitära värderingar bygga 5G-nätet i en demokrati?

För alla fel och brister som USA – särskilt för tillfället – visar upp, så är det fortfarande värt att erinra sig om att amerikanerna inte bara delar samma politiska system och värderingar som Europa. USA garanterar även de facto vår säkerhet via NATO och en hel rad andra organisationer.

USA och Europa har tillsammans med andra demokratier byggt upp ett globalt regelbaserat system vad gäller exempelvis mänskliga rättigheter, handel, yttrandefrihet, navigationsfrihet samt internationell lag och rätt.

Förvisso har det ofta har uppstått meningsskiljaktigheter gällande utformningen av detta system. Samtidigt är det viktigt att förstå att medan USA flera gånger har gjort stora uppoffringar för att skydda denna liberala världsordning, så gör Kina sitt allra bästa för att skrota densamma och ersätta den med totalitarism.

Mot denna bakgrund är det befängt att påstå att det kvittar huruvida det är kinesiska, amerikanska eller europeiska myndigheter som kontrollerar vårt 5G-nät eller har tillgång till våra personliga användaruppgifter.

Visst tycker jag också illa om att amerikanska eller europeiska myndigheter spionerar på sin befolkning. Men till skillnad från Kinas regim, så används inte denna data för att radikalisera och förfölja kinesisktalande diasporor i andra nationer, eller för att underminera vare sig den liberala världsordningen eller demokratiska system i länder som Taiwan, Kanada, Japan och Australien med flera.

Att förse Huawei med information och inflytande är i längden synonymt med att förse den kinesiska regimen med detsamma. Det ska inte råda någon tvekan över om detta är mer farligt eller bedrägligt än att förse, låt säga USA eller EU, med samma slags makt eller uppgifter.

Exakt samma mekanism ligger bakom den uppmärksamhet som en rapport från Australian Strategic Policy Institute i oktober gällande den kinesiska militärens aktiviteter vid utländska universitet förtjänar.

Som jag skriver närmare om här, så uppdagades det i rapporten hur Kinas militär under det senaste årtiondet skickat över 2 000 forskare till utländska universitet i syfte att förbättra sin stridsförmåga.

Vissa – även inom akademiska kretsar – bemötte informationen med axelryckning och relativisering. Forskning är ju öppen och det finns ingen klar distinktion mellan civil och militär forskning. Vad spelar det för roll om kunskapen angående exempelvis jetmotorer eller missiler vid Kungliga Tekniska Högskolan gagnar Kinas eller USA:s militär?

Jo, just som en forskare jag intervjuade i min artikel om ämnet, så spelar det en stor roll. I egenskap av världens största diktatur använder Kinas kommunistparti nämligen inte bara sin militär för att förtrycka delar av den egna befolkningen.

Man använder den även för att underminera den demokratiska världsordningen, bland annat genom att hota att invadera Taiwan samt ockupera enorma ytor av det Sydkinesiska havet som egentligen är internationellt farvatten.

Om du fortfarande tänker att det inte är någon skillnad vilket lands myndigheter det är som utövar kontroll över ditt samhälle eller öppet kan samla in information om dig – tänk då igen!

Published on

Mina sju tips till turister som besöker Taipei

Kidnappningar, hemliga möten och politiska fångläger bör ibland varvas med mer lättsamma artiklar. Därför lägger jag i dag här upp den lilla reseguide som jag skrivit om Taipei, och som publicerades i det aktuella numret av Expressens resebilaga Allt om Resor.

Artikeln innehåller – förutom en dryg handfull av mina egna bilder – sju stycken tips på aktiviteter eller platser att besöka i eller omkring Taiwans huvudstad. Bland dessa finns såväl shopping som matupplevelser och hiking i de berg som omger staden.

Taiwan som resmål blir allt mer populärt. Trots att antalet kinesiska turister av politiska orsaker har minskat något sedan den nya regeringen tillträde 2016, så passerade antalet utländska besökare till Taiwan förra året 11 miljoner för första gången någonsin.

Att besöka Taiwan är såväl billigt som smidigt, särskilt med tanke på att inget visum behövs för svenskar vilket sparar såväl krångel som kostnader. Om du undrar över någonting relaterat till att besöka Taiwan, tveka då inte att fråga i kommentarsfältet nedan!

Guiden kan här nedan ses som PDF, och finns även i större version via Scribd.

Published on

Kina har nu 829 miljoner internetanvändare varav 610 miljoner handlar online

”Kina har fler internetanvändare än vad EU har invånare”, är en mening jag själv gillar att använda för att sätta storleken på Kinas internet i relation till något.

Nu kan denna mening ändras till: ”Kina har fler internetanvändare än vad Europa har invånare”, även om man räknar med de europeiska länder som inte är EU-medlemmar samt de europeiska delarna av Turkiet och Ryssland.

Enligt ny statistik från Kinas myndigheter hade landet vid årsskiftet nämligen 829 miljoner internetanvändare. Av dessa shoppar 610 miljoner online, varav 600 miljoner också betalade online.

Vidare använde sig 583 miljoner kineser under fjolåret av mobila betalningar. Samtidigt tittade 648 miljoner på videos online, medan 576 miljoner kinesiska internetanvändare lyssnade på musik online.

Trots detta så har Kinas internet fortfarande en stor tillväxtpotential. ECSN noterar att 59,6 procent av den kinesiska befolkningen vid årskiftet hade tillgång till internet; en siffra som växte med 6,2 procentenheter från förra årsskiftet och tros fortsätta växa i takt med att Kinas urbanisering fortgår.

Men den kinesiska nätmarknadens storlek och potential i åtanke, är det alltså inte lustigt att flera utländska internetföretag är villiga att kasta sina principer om yttrandefrihet och annat överbord för att tillmötesgå landets myndigheter och därmed få tillgång till denna marknad.

Exempelvis växer såväl Googles som Facebooks annonsintäkter i Kina kraftigt, trots att de båda företagens tjänster inte är tillåtna i Kina.

Detta samtidigt som Kinas internet under Xi Jinpings presidentskap har blivit mer – inte mindre – kontrollerat och censurerat.

Fyra år i rad har tankesmedjan Freedom House rankat Kinas internet som det minst fria i hela världen, bakom länder som Saudiarabien, Kuba och Iran.

Se nedan en tweet med exempel på sidor och tjänster som just nu är blockerade i Kina:

Och nyligen uppmanade Xi till en ännu med omfattande kontroll av Kinas internet, i ett hemligt möte med hundratals tjänstemän vars innehåll delvis läckt ut och rapporterats av New York Times.

Published on

Huawei lanserar ambitiös PR-kampanj för att förbättra sitt skamfilade rykte

Jag har tidigare här på InBeijing skrivit flera gånger om det kinesiska telekombolaget Huawei, samt hur dess kopplingar till Kinas stat och militär skapat misstankar om spionage som i sin tur inneburit sanktioner mot företaget i allt fler länder.

Uppenbarligen är detta något som bekymrar Huawei. Företaget tycks nämligen under de senaste veckorna ha lanserat en stor kampanj för att förbättra sitt rykte, sannolikt i hopp om att påverka sanktionerna för att kunna sälja sina produkter och vara med i utbyggnaden av 5G i så många länder som möjligt.

Det började med att Huaweis grundare och ägare Ren Zhengfei gav ett par sällsynta intervjuer med internationell media i januari och februari.

Där påstod han att Huawei bestämt skulle neka förfrågan från kinesiska myndigheter om att lämna ut användarinformation, samt att USA ”inte kan krossa” företaget eftersom Huawei är för utvecklat och attraktivt för att andra länder ska neka dess tjänster och produkter.

Intervjuerna gjorde dock föga för att övertyga det internationella samfundet om Huaweis oskuld och förträfflighet. Därför har man nu inlett en PR-kampanj på bred front, som innefattar bjudresor till journalister och olika slags reklam i tidningar och genom video.

Tidigare i veckan twittrade Josh Rogin, kolumnist i Washington Post, om ett mail han plötsligt fått från Huawei, där företaget erbjuder sig att stå för flyg och hotell och mat och annat för att Rogin ska besöka dess huvudkvarter i Kina:

Denna slags bjudresor är inte ovanliga. Journalister från Afrika eller utvecklingsländer i andra delar av världen bjuds ofta på guidade gratisturer i Kina för att sedan rapportera positivt om landets ekonomiska och politiska utveckling i sina hemländer.

Men samtidigt är det något mycket ovanligt att ett kinesiskt företag på detta vis försöker förbättra sin image.

Det konstaterar NPR i artikeln ”Huawei Broadens Its Campaign To Win Over American Public And Media”, man samtidigt uppmärksammar hur Huawei köpt reklamplatser i flera amerikanska tidningar för att bestrida anklagelserna om spionage eller dess relation till kinesiska myndigheter:

This week, Huawei bought full-page ads in newspapers including The Washington Post and The Wall Street Journal stating: ”Don’t believe everything you hear.” The company also bought a digital ad in Politico’s Florida Playbook the following day which links to text of the full ad on the Huawei website.

These moves by Huawei to reach out directly to the public and to journalists is a pretty unusual step for the Chinese behemoth, experts say.

(…)

The ad says the public should not believe American ”claims” and tries to paint the company in a good light, stating that the tech giant serves 170 countries. It focused on its employees’ hard work in restoring communication networks and supporting relief efforts after disasters in Chile, Indonesia and Japan.

The letter ends with an invitation to members of the U.S. media to visit the company’s facilities.

I mitten av veckan släpptes också en synnerligen märklig tre minuter lång video där ett trettiotal barn sjunger ut sin kärlek till Huawei. Videon heter ”Huawei Beauty” och postades först på Twitter av den nationalistiska tabloiden Global Times.

I sången, som kommer med engelska undertexter, sjunger de leende barnen fraser som ”Huawei wins honor for the country”, ”China-made chips are the most valuable” samt “Teachers teach us to love the country. We love homegrown mobile brand Huawei”. Se hela spektaklet här nedan:

Musikvideon tycks vara producerad av en studio i Zhuhai i södra Kina. Huawei uppger att de vare sig har varit med och tagit fram videon, eller ens på förhand fick information om den.

Icke desto mindre framhåller Global Times i artikeln ”Chinese, foreign consumers show strong support to Huawei” videon som ett bevis som det starka stöd Huawei åtnjuter såväl i Kina som utomlands.

Att döma av reaktionerna verkar de dock som att denna propagandavideo snarast har varit kontraproduktiv i ambitionen att bevisa att det inte existerar några nära band mellan Huawei och kinesiska myndigheter.

Published on

Min artikel i Expressen om John Meewella, Kinas agent från Sri Lanka som hotade Angela Gui

Under gårdagen nämnde jag här som hastigast här på InBeijing min artikel om John Meewella som publicerades i Expressen i dag; den kan nu läsas i sin helhet online.

Meewella är alltså en av de två affärsmän som försökte skrämma Angela Gui till tystnad över hennes fängslade far, förläggaren Gui Minhai. Männen agerade efter instruktioner från Kinas ambassad, och dessutom med stöd av Sveriges Kinaambassadör Anna Lindstedt.

I min artikel för Expressen står mer om Meewellas bakgrund, inklusive alla de företag han varit inblandade i tillsammans med den kinesiska affärsmannen Kevin Liu som har nära band till Kinas myndigheter och ambassad.

Till artikeln finns också en kort videosnutt från Expressen TV, där jag medverkade imorse. Se även texten som PDF nedan, eller i större version via Scribd.

Published on

Varför lät sig ambassadör Anna Lindstedt manipuleras av de två affärsmännen som hotade Angela Gui?

Under morgondagen kommer en lång artikel av mig i Expressen – på nätet och i papper – om skandalen där Kinaambassadör Anna Lindstedt lurade Angela Gui till ett möte med två affärsmän som visade sig representera Kinas ambassad.

Väl under mötet försökte de båda männen skrämma Angela till tystnad. Detta inte bara med ambassadör Lindstedts goda minne; hon uppmanade även Angela att gå med på affärsmännens plan(!)

Sedan detta inträffade har mycket fokus i svenska medier legat på den ene av de två männen. Nämligen Kevin Liu, en bombastisk kinesisk affärsman med såväl kopplingar som brett kontaktnät i Sverige. Hans bakgrund och personlighet gör Liu till en tacksam person att skriva om.

Men samtidigt är Liu en karaktär som är mycket vanlig inom kinesiskt näringsliv. Och tillika bara en av otaliga affärsmän av kinesisk härkomst som regimen använder för att utföra politiska uppdrag utomlands.

Desto mer intressant är den andre mannen. Han är från Sri Lanka och heter John Meewella. Det är honom som jag fokuserar på i morgondagens artikel i Expressen. Där kan ni läsa om hans bakgrund, de företag han varit involverad – samt hur han blev en kinesisk agent.

Mer om detta alltså i morgon. Här tänkte jag nu istället fritt dela mina tankar om en i dagarna mycket vanlig frågeställning: Varför agerade Anna Lindstedt som hon gjorde? Hur kunde hon låta sig luras och manipuleras av de två affärsmännen?

Till att börja med är det viktigt att utgå från att Lindstedt med all säkerhet handlade i goda intentioner. Hon var säkerligen övertygad om att hennes okonventionella metodet potentiellt kunde resultera i Gui Minhais frigivning.

Icke desto mindre var handlandet vårdslöst, och sällan har väl ordspråket ”the way to hell is paved with good intentions” varit mer passande.

Anna Lindstedt tillsammans med affärsmannen Kevin Liu och den kinesiska Sverigeambassadören Gui Congyou. Bilden lades upp på Twitter av John Meewella, och togs samma helg som det skandalartade mötet med Angela Gui ägde rum.

I sammanhanget är det viktigt att förstå hur Kina under de senaste åren betydligt trappat upp sina påverkansoperationer utomlands. Detta sker främst genom att en partiorganisation vid namn United Front Work Departement har livats upp under Xi Jinpings presidentskap.

Även detta utvecklar jag närmare i morgondagens artikel i Expressen. Så utan att här gå in på för mycket detaljer, så vill jag bara notera att en vanlig strategi som kommunistpartiet använder sig av är att försöka placera personer som nära rådgivare till utländska politiker.

Detta leder ibland till framgång, och ambassadör Lindstedt är inte den enda som låtit sig luras. Så sent som förra månaden fick John McCallum, Kanadas ambassadör i Kina, sparken sedan han föreslagit att kanadensiska myndigheter bör ingå någon slags överenskommelse med Kina och låta Huaweis finanschef Meng Wanzhou gå fri snarare än att lämna ut henne till USA. Det står utom rimligt tvivel att även McCallum handlade efter kinesiskt inflytande.

Likaledes hade alltså Kevin Liu och John Meewella lyckats vinna Lindstedts förtroende. Något som har flera anledningar.

Till att börja med har fallet Gui Minhai tärt hårt på Lindstedt under hennes postering i Peking. Frågan har överskuggat allt annat och resulterat i såväl frustration som tårar för den svenske ambassadören.

Personer jag talat med som arbetat med Lindstedt beskriver henne som en kompetent om än ”yvig” diplomat. Hon är inte främmande för att ta egna initiativ, men har samtidigt enligt uppgift haft svårt att bedöma diskrepansen mellan kinesiska partitjänstemäns ord och handling. Detta är en livsfarlig kombination.

Personligen står det för mig utom allt rimligt tvivel att några höga tjänstemän inom Utrikesdepartementet på förhand hade kännedom om detta möte. Inte för att UD säger så, men för att de båda affärsmännen har en så pass brokig bakgrund att det hade räckt med en halvtimme googlande för att utesluta samarbete med dem i känsliga politiska frågor som Gui Minhai.

Men Lindstedt ägnade sig uppenbarligen inte åt någon googling, eller åt någon research alls för den delen. Istället fick hon gradvis ökat förtroende för Kevin Liu och John Meewella genom middagar, bröllopsbjudningar och andra klassiska kinesiska tekniker för smörjning.

En samling festbilder inkluderandes ambassadör Lindstedt, Kevin Liu, John Meewella m.fl. Lindstedt gick på flera sociala sammankomster tillsammans med de båda affärsmännen – en klassisk metod för att utveckla de i Kina så viktiga personliga relationerna.

Det är möjligt att Lindstedt agerade i något slags tunnelseende – hon ville lösa fallet så till den grad att hon lurade sig själv att de båda männen hade nyckeln till genombrottet.

Detta leder oss osökt till nästa frågeställning: Låg det alls något bakom de båda affärsmännens löften om att Gui Minhai kunde släppas bara Angela håller tyst? Bör man inte prova hemliga och okonventionella möten om inget annat fungerar?

På den första frågan är svaret ett skarpt nej. Frågan om Gui Minhais öde ligger inte i knäet på dessa två affärsmän eller ens den kinesiska ambassadören i Stockholm. Detta är ett beslut som tas flera nivåer högre upp; möjligen även på absolut högsta politiska nivå i hjärtat av Peking.

Det enda Kinas ambassadör vill göra är att visa sina överordnade att han kan få tyst på anhöriga och svenska medier. Med vilka metoder som helst, inklusive givetvis falska löften.

Att försöka tysta familjemedlemmar till dissidenter för att undvika negativ publicitet är praxis för Kinas regim. Om detta påminde nyligen exempelvis New Bloom, genom att understryka hur exakt samma sak utspelade sig för ett drygt år sedan då den taiwanesiska aktivisten Lee Ming-che kidnappades i Macao.

Den andra frågeställningen – huruvida man bör testa hemliga möten – är något knepigare att svara på. Visst kan komplicerade diplomatiska problem lösas bakom lyckta dörrar om inget annat fungerar.

Men då måste man handla med omdöme. Då måste samtal ske mellan parter som respektive lands utrikesdepartement har sanktionerat inflytande i frågan – och inte med skumma karaktärer som Kevin Liu och John Meewella, som visar upp mobilbilder från den lunch de nyss haft med Kinas ambassadör på Djurgården!

En tweet från gladare dagar, då Lindstedt våren 2016 just utsetts till Kinaambassadör.

Hur man än vrider och vänder på detta så har Lindstedt begått ett oerhört misstag. Men samtidigt ligger givetvis det yttersta ansvaret hos utrikesminister Margot Wallström, kabinettsekreterare Annika Söder och andra högt uppsatta tjänstemän som hanterar Sveriges utrikespolitik.

För i en tid när relationerna mellan Kina och Sverige är så pass ansträngda, och kinesiska myndigheter flyttar fram sina positioner på det vis som nu sker, så är det av största vikt att tillsätta endast de mest skickliga och lojala och erfarna diplomaterna som ambassadörer i Peking och sedan regelbundet kontrollera deras arbete.

Så har uppenbarligen inte varit fallet med Anna Lindstedt. Till skillnad från sin föregångare har hon ingen erfarenhet från Kina. Likaledes har bevisligen heller inga noggranna kotroller skett, för då skulle mötet inte kunna ha ägt rum från första början.

Det är bara dra en djup suck och konstatera att denna fadäs utgör ytterligare ett exempel på Sveriges ”naivitet” gentemot Kina, såväl på central nivå som hos ambassadören i Peking. Det är bara hoppas på bättring – för särskilt mycket värre än så här kan det knappast bli.

Published on

John Meewella – affärsmannen som hotade Angela Gui under svenska ambassadörens uppsyn

De senaste dagarna har mycket skrivits om det möte där Angela Gui hotades av två ”affärsmän” under ett möte arrangerat av Sveriges tidigare Kinaambassadör Anna Lindstedt.

Mycket fokus har varit på Kevin Liu, en av männen som närvarade och som flitigt syns på bilder med såväl Lindstedt som Kinas ambassadör i Stockholm. Det finns utan tvivel anledning att återkomma till honom, men här tänkte jag istället som hastigast belysa den andre mannen, nämligen John Meewella.

Meewella är från Sri Lanka, men har kopplingar till Kina genom ett stort antal företag och akademiska titlar, av vilka många verkar vara falska. Mycket riktigt har Meewella efter att denna skandal uppdagats raderat såväl sin Twitter som sin LinkedIn.

För inte längesedan publicerade han dock inlägg likt följande på Twitter:

Medan Meewella har försökt sopa undan spåren efter sig, så finns hans CV dock tillgängligt via en sida vid namn musclesforgrowth.com.

Det är ett minst sagt imponerande CV, med styrelse- och ordförandeposter i en rad olika företag och institutioner med kopplingar till Sverige och Kina, samt till Kevin Liu.

Se CV nedan som PDF, om nu Meewella skulle lyckas att ta bort det även från musclesforgrowth.com:

Med lite efterforskningar hade man enkelt på förhand kunnat lista ut att Meewella sannolikt inte är en person att förlita sig på då det gäller förhandlingar med Kina – och särskilt inte gällande fall som Gui Minhai.

Enligt min mening är detta ytterligare ett tecken på att ambassadör Lindstedt handlade om inte på egen hand så i alla fall utan kunskap inom Utrikesdepartementets högre ledning. Varningsklockor måste ju i så fall ha ringt någonstans, om hon på förhand gjorde känt att hon tänkte låta en person som Meewella förhandla om Gui Minhai på uppgift av Kinas ambassad.

Det är nu av största vikta att alla företag, organisationer och institutioner – som exempelvis Karolinska Institutet – som har haft samröre med Meewella undersöker detta noggrant.

I sammanhanget är Meewella en kanske ännu mer intressant person att hålla koll på än Kevin Liu – han är nämligen ett tydligt exempel på hur kinesiska myndigheter i allt större utsträckning också använder utländska medborgare i sina påverkansoperationer.

Eftersom jag just nu befinner mig på resande fot så kommer jag skriva mer om såväl Meewella som detta fall nästa vecka, när jag återigen är på plats i Taipei.

Tills dess är alla läsare som vet något om denne mystiske karaktär mycket välkomna att kontakta mig.

Published on

Hur mycket visste UD om svenska ambassadörens möte med Angela Gui?

De senaste dagarna har en rad nya uppgifter kommit fram angående det hemliga och hotfulla möte med kinesiska affärsmän som Anna Lindstedt, Sveriges ambassadör i Kina, lurade in Angela Gui i förra månaden.

De så kallade affärsmännen hotade Angela att sluta tala om sin far Gui Minhai med media, eller så skulle hon riskera att aldrig mer få se honom. Allt medan ambassadör Lindstedt satt bredvid och nickandes försökte övertyga Angela att gå med på männens ”plan”.

En av huvudpunkterna för diskussion har varit om och i så fall hur mycket svenska Utrikesdepartementet i själva verket kände till detta möte. Detta särskilt som UD har lämnat motstridiga uppgifter i ämnet.

Till en början sade nämligen UD att ingen på departementet kände till att Lindstedt hade arrangerat ett möte mellan Angela Gui och kinesiska affärsmän som representerade Kinas ambassadör i Sverige. Under helgen ändrade dock UD sin version av berättelsen, och menade nu istället att ”ingen av de som arbetat med fallet [med Gui Minhai] känt till mötet”, vad det nu ska betyda.

Dessförinnan hade SVT också begärt ut ambassadör Lindstedts mailkonversation med UD, eftersom detta är offentliga handlingar. Sveriges ambassad i Peking maskerade dock innehållet i fyra av mailen. Man hänvisade till sekretess och till att innehållet potentiellt kan skada förhållandet mellan Sverige och Kina.

Vidare har också flera andra personer som närvarade vid mötet intervjuats. SVT talade med Torbjörn Lodén, professor i Sinologi, som var på mötet i ett par timmar och talade med en affärsman vid namn Kevin Liu. Denne Kevin Liu var enligt Lodén mest intresserad av att berätta om sina framgångar, och hade enligt uppgift en stående svit på hotell Sheraton i Stockholm där sammankomsten ägde rum.

Enligt Lodén så kände Kevin Liu och Anna Lindstedt varandra sedan en tid tillbaka. Det var också Kevin Liu som försökte övertala Angela Gui att hålla tyst. Här kan han ses på bild tillsammans med Lindstedt och den kinesiska ambassadören i Sverige.

Vidare talar Sveriges Radio med Cecilia Lindqvist, erfaren kinakännare som också närvarade, men lämnade mötet då Kevin Liu under eftermiddagen började beställa in champagne och annan sprit till alla de gäster som närvarade.

”Jag fick en känsla av att detta definitivt inte var något som jag skulle vilja bli indragen i”, sade Lindqvist angående mötet i allmänhet och ett förslag rörande en konsert med nyckelharpa i synnerhet, som Kevin Liu ville att de båda skulle samarbeta med.

Sveriges Radio har också intervjuat självaste Kevin Liu, som mycket hellre vill tala musik och kultur än politik. Han säger sig dock vara väl bekant med ambassadör Lindstedt, men framhäver sedan att frågan är känsligt och försöker byta samtalsämne innan han lägger på luren.

Det möte som ägde rum mellan Angela Gui och de båda affärsmännen var alltså en del av ett större möte, där flera representanter från såväl Kina som Sverige var närvarande, inom både politik och näringsliv och kultur.

Det är därför berättigat att ställa frågan: Kan det verkligen vara så att utrikesminister Margot Wallström eller andra höga chefer på UD inte kände till att ambassadör Lindstedt rest från Peking till Stockholm??

Oavsett vilket, så underströk moderaternas partiledare Ulf Kristersson i SVT Agenda i söndags att det ändå är en skandal. Kände UD till mötet är det illa; kände de inte till det så visar situationen på att man saknar dialog eller insyn med och i sina ambassadörers arbete.

Kristersson understryker vidare vikten av transparens samt att UD lägger alla kort på bordet. Men ändå är det locket på som gäller.

Moderaternas utrikespolitiske talman Hans Wallmark upprepar Kristerssons ord enligt en artikel i Aftonbladet. I samma text återupprepar även Margot Wallström sitt beslut att inte kommentera fallet med hänvisning till utredningssekretess.

Samtidigt har UD pausat sin utredning av ambassadör Lindstedt. Istället har SÄPO påbörjat ett förundersökning om egenmäktighet vid förhandling med främmande makt, som kan resultera i fängelse för Lindström.

De senaste dagarnas utveckling har på många vis resulterat i fler frågor än den svarat på, och det kommer garanterat finnas anledning att återkomma till ämnet under den närmaste framtiden.

Published on

Lång artikel om hur Kinas militär skickar forskare till svenska universitet

I det aktuella numret av Universitetsläraren skriver jag långt om en mycket aktuell fråga. Nämligen hur Kinas militär skickar ut forskare och ingenjörer till universitet världen över, i syfte att förbättra militärens stridsförmåga med sina nya kunskaper när de väl återvänder till Kina.

Detta ämne har debatterats flitigts sedan Alex Joske vid Australian Strategic Policy Institute i oktober i fjol publicerade reapporten ”Picking flowers, making honey”. Där fastslås hur Kinas militär under det senaste årtiondet skickat minst 2 500 forskare utomlands i detta syfte.

Min artikel har denna rapport som utgångspunkt, med särskilt fokus på Sverige. Förutom Alex Joske och en akademiker vid namn Kevin Carrico som följer ämnet noga, så intervjuar jag även rektorer eller andra företrädare vid Karolinska Institutet, Lund Universitet och Kungliga Tekniska Högskolan.

Sverige är nämligen överrepresenterat när det gäller samarbeten med forskare från Kinas militär. Under 2017 – som är det sista helåret rapporten dokumenterar – låg svenska universitet sexa i världen vad gäller samarbete med Kinas militär, framför länder som Frankrike och Japan.

Vän av ordning undrar kanske vad som är så kontroversiellt med detta. Jo, som rapporten understryker så innebär denna oroande trend de facto att västerländska skattebetalare och allmänna medel finansierar forskning för militären i världens största regim.

Forskarna som anländer till utländska universitet förkovrar sig i bland annat jetmotorer, radarutrustning och forskningsområden relaterat till kärnkraft. När de sedan återvänder används de nya kunskaperna för vidare forskning och utveckling vid universitet som tillhör Kinas militär.

Det finns en stor naivitet kring detta inom den akademiska världen. Många har förvisso varit medvetna om företeelsen, men inte om dess allvar eller omfattning innan dess att Joskes rapport publicerades.

Vissa påpekar att forskning i sig inte kan delas upp mellan militära och civila ändamål, och att det därför inte går att göra något åt faktumet att Kinas militär drar nytta av västerländsk teknologi för att förbättra sin stridsförmåga.

Men faktumet att forskarna ofta skickas ut med falska identiteter, eller från i väst okända lärosäten som tillhör Kinas militär, gör frågan desto mer delikat. Det handlar helt enkelt om att den kinesiska militären använder den öppenhet som råder vid utländska universitet för att lägga beslag på modern vapenteknik.

Denna känsliga och komplicerade företeelse beskriver jag i två längre texter för Universitetsläraren. Den första artikeln har rubriken ”De forskar för Kinas militär”, och inleds med ett exempel på en kinesisk militär forskare vid namn Zhang Chaofan, som med hjälp av svenska stipendier forskat i atomfysik och molekylär fysik vid Uppsala Universitet:

Men det finns också en annan sida av underbarnet Zhang Chaofan, som efter forskningen vid Stanford ”omedelbart återvände till Kina för att ägna all sin tid och energi åt militära ändamål”. Efter att sedan ha gjort genombrott inom kvantfysiken, sade Zhang Chaofan att nästa steg var att applicera resultaten inom militären med fokus på högprecisionsvapen.

Detta enligt en intervju med honom i People’s Liberation Army Daily, den officiella tidningen för Kinas militär, PLA. I intervjun får vi också veta att Zhang Chaofan i dag forskar vid National University of Defense and Technology, NUDT, i mångmiljonstaden Changsha i centrala Kina, där han också tog examen innan sin tid i Uppsala. Lärosätet är känt som Kinas absolut främsta militärakademi.

En lång biografi om Zhang Chaofan på NUDT:s hemsida uppger att han varit ”en militärman” ända sedan unga år, med en dröm om att gå med i militären för att tjäna sitt land. När han 2004 antogs vid NUDT var hans uttalade mål att bli militär forskare.

”Utan genombrott inom fysiken, kommer snabb utveckling av vapen och [militär] utrustning att utebli”, var ledorden som Zhang Chaofans professor vid NUDT gav honom inför avfärden till Uppsala. Nu har Zhang Chaofan nått sin målsättning genom att använda sina kunskaper för att utveckla vapen åt PLA.

Den andra artikeln har rubriken ”Medveten strategi att skicka forskare med militärkoppling”, och berör företeelsen på global nivå, samt vad som eventuellt kan göras åt det faktum att Kinas militär utvecklar sina vapen med hjälp av forskning från västerländska universitet:

Kevin Carrico, som undervisar i sinologi vid Monash University i Australien, säger till Universitetsläraren att många akademiker ”av ideologiska skäl” inte vill inse det verkliga problemet i utbytet med PLA. Moralisk relativism förekommer ofta, där man frågar sig vad skillnaden är mellan att utbyten gynnar PLA eller USA:s militär.

Säkerhetspolitiskt är skillnaden, enligt Kevin Carrico, väsentlig:
– Personligen anser jag att forskning vid amerikanska eller australiensiska universitet inte borde bistå med förmåga till en expansionistisk diktatur som potentiellt kan göra skada mot världens demokratier om konflikt uppstår, för att inte nämna PLA:s förfärliga track record mot sin egen befolkning.

(…)

Kevin Carrico framhåller även det faktum att en del av forskarna döljer sina identiteter så noga visar på omsorgsfull planering och assistans från myndigheterna i att kultivera dessa forskare. Han menar att detta varit framgångsrikt, då den allmänna kunskapen om denna trend inte är särskilt känd i akademiska kretsar. Men efter Joskes välunderbyggda rapport finns det nu ingen ursäkt att fortsätta vara ovetande.

Vad gäller åtgärder, så håller Kevin Carrico i stort sett med om de rekommendationer Alex Joske ger i sin rapport:
– Regeringar och lärosäten världen över behöver samarbeta för att säkerställa att forskare och besökande akademiker från Kina inte använder sin forskning för att stärka PLA, säger han.

Detta är en komplex och komplicerad fråga, men icke desto mindre viktig i en tid då Kinas regim ständigt hittar nya vis att dra nytta av det öppna samhälle och de fria institutioner som finns i väst.

Givetvis är frågan också kopplad till den omfattande stöld av teknik, patent och immaterialrätt som kinesiska myndigheter och företag gör sig skyldiga till på regelbunden basis. Med den betydande skillnaden att det här handlar om utveckling av dödliga vapen.

Mina artiklar innehåller också statistik vad gäller svenska lärosätens samarbeten med forskare från Kinas militär, samt ett par konkreta exempel på dessa samarbeten.

Mitt reportage kan läsas i textform via Universitetslärarens hemsida. Se även texten som PDF här nedan, eller i större version via Scribd.

RELATERAD LÄSNING PÅ KINAMEDIA:

”Harvards toppforskare fälls för hemligt samarbete med Kina” (dec 2021)
”Universitet i Hongkong river dansk staty om massakern vid Himmelska fridens torg” (dec 2021)

Published on

Sveriges ambassadör utreds av UD efter att ha lurat Angela Gui till hemligt och hotfullt möte

I helgen skrev jag här på InBeijing om ett antal män som sade sig representera Kinas ambassadör i Sverige försökt skrämma Angela Gui att inte tala mer om sin fängslade far med media.

I dag ger Angela själv mer detaljer om detta möte, vars omständigheter är en stor diplomatisk skandal och har lett till att Anna Lindstedt (bilden), Sveriges ambassadör i Peking, nu utreds av Utrikesdepartementet.

I en artikel via Medium, avslöjar Angela nu hur det var Lindstedt som bjöd in henne till Stockholm för ett par veckor sedan. Lindstedt lät veta hur det var dags att prova ”ett nytt tillvägagångssätt” för att lösa fallet med Gui Minhai, Angelas far som suttit fängslad i Kina i över 1 200 dagar utan rättegång.

Lindsted berättade vidare för Angela att en grupp affärsmän skulle hjälpa till med fallet. De ville alla träffa Angela i Stockholm. Lindstedt kopplade samman Angela med de okända männen som ville ha hennes passnummer för att kunna boka flygbiljetter och hotell åt henne.

Väl i Stockholm fördes Angela till ett annat hotell där hon skulle spendera två dagar i sällskap av Lindstedt och de ovannämnda affärsmännen, samt andra personer med relation till Kina eller affärsmännen som utan synbar anledning bjudits in till sammankomsten.

Samtal, middagar och alkoholförtäring skedde i ett område av hotellet som endast kunde tillgås med hjälp av passerkort. Angela blev tillsagd att inte lämna hotellet; till och med när hon gick på toaletten så följde någon som innehade passerkortet med henne.

Affärsmännen som Lindstedt lovat skulle assistera Angela utgav sig för att representera Kinas ambassadör Gui Congyou, vilket de styrkte genom att visa en bild av sig själva i sällskap med ambassadören. De försökte vidare smickra Angela och lova att erbjuda sin hjälp till henne utan att förklara hur.

Detta blev dock klarare under den andra dagen på hotellet, när affärsmännen leverade såväl morot som piska. Angela utvecklar situationen via Medium:

The next day I was told that one of the businessmen had gone to the Chinese Embassy to ‘negotiate’ my father’s case on Sweden’s behalf. The man who offered me the visa told me that they had ‘connections within the Chinese Communist Party’. He said the Chinese ambassador was ‘on the phone to Beijing’, and that it was possible my father might be released. There would, however, need to be a trial first ­– in which my father might be sentenced to ‘a few years’ before he’d be allowed to come back home. In order for this to happen, I was told I needed to be quiet. I wasn’t to tell anyone about this, or say anything publicly about the case.

Affärsmännen lät också Angela veta att kinesiska myndigheter var väldigt arga på henne. Men mest uppseendeväckande av allt är givetvis inte de kinesiska mellanhändernas beteende, utan den svenska ambassadörens.

Angela berättar hur Lindstedt satt bredvid och ”gick med på planen”, trots att affärsmännen rakt ut hotade med att Angela aldrig skulle få se sin far igen om hon inte litade på dem.

Vidare sade ambassadör Lindstedt att hon – om Gui Minhai frigavs – skulle gå ut på svensk tv för att tala om vilken lysande framtid relationerna mellan Sverige och Kina har, samt be om ursäkt för två händelser som inträffade i höstas: det satirprogram i SVT som skämtade om Kina, samt de kinesiska turisterna som avhystes från ett hotell i Stockholm av svensk polis.

Angela fick sedan reda på att ”förhandlingarna” med Kinas ambassad – som hon alltså inte underrättats om – hade pågått i ett par veckor, och att hon nu förväntades hålla tyst i utbyte mot vaga hopp om att hennes far eventuellt ska släppas eller få ett kortare straff.

När Angela naturligt nog ifrågasatte detta upplägg, blev affärsmännen arga och hotfulla och höjde rösten. När Angela påpekade för ambassadör Lindstedt att männen agerade manipulativt, sade Lindstedt att hon var ”ledsen” om Angela kände så.

Affärsmännen svarade då i sin tur med att hota såväl Angela som ambassadören enligt följande: ”The businessman said, ‘you care about Anna [Ambassador Lindstedt], right? If you keep talking to the media it’ll damage her career. You don’t want her to come to any harm, do you?’”.

Trots dessa hot, noterar Angela, så vek ambassadör Lindstedt inte en tum i sitt stöd för affärsmännen och deras ljusskygga plan:

Ambassador Lindstedt added that China were adopting a new diplomatic line which meant that if activism and media coverage was to continue, China might ‘punish Sweden’. I responded saying I didn’t feel very good about this being my responsibility. She said it was ‘unfortunate’ that I’d had to take on so much responsibility since the very beginning. The ambassador also told me she believed this — commissioning two businessmen to negotiate on a sensitive case — was the best course of action, as the negotiations handled by the Foreign Ministry ‘didn’t seem to make much progress’. ‘Damned if you do, damned if you don’t’, she said.

En sanslös historia har alltid ett sanslöst slut. Och denna historia är absolut inget undantag. För när Angela – utan att ha fått ersättning för vare sig flygbiljetter eller hotel – lämnade Stockholm så beslutade hon sig för att kontakta svenska Utrikesdepartementet för att ta reda på vilken kännedom de hade om fallet och affärsmännen.

Ingen kännedom alls, skulle det visa sig.

När Angela ringde till Utrikesdepartementet, så kände man där inte ens till att något möte hade ägt rum. Faktum är att UD inte ens hade en aning om att ambassadör Lindstedt befann sig i Sverige(!)

Här har vi alltså en svensk ambassadör som – bakom ryggen på hela UD – har lurat Gui Minhais dotter till ett hemligt möte med hotfulla affärsmän vilka på uppgift av Kinas ambassad försöker skrämma henne till tystnad. Och allt detta på svensk mark, medan ambassadör Lindstedt sitter bredvid och hejar på!

Det är därför inte överraskande att Lindstedt nu är under utredning, vilket Expressen precis avslöjade i artikel ”UD utreder ambassadör – efter hemligt möte om Gui Minhai”:

Utrikesdepartementets presschef Patric Nilsson säger att man nu utreder om ambassadör Lindstedt agerat felaktigt. En tillförordnad chef är tillsatt i Peking och Lindstedt kommer att återkomma till Sverige inom kort.

– Vi har tillsatt en intern utredning för att undersöka om möjligt felaktigt agerande har förekommit.
Utredningen tillsattes efter att UD fått kännedom om mötet i slutet av januari. Patric Nilsson säger att han inte kan kommentera vad ett konstaterande om felaktigt agerande skulle leda till.

Som jag skrev här i helgen så meddelade UD via sin hemsida 17 januari att ambassadör Lindstedt skulle lämna sin post i Peking i mars, för att istället bli samordnare av Sveriges internationella arbete med Agenda 2030 för hållbar utveckling. (Lindstedt var tidigare Sveriges chefsförhandlare vid klimatmötet i Paris.)

En dryg vecka senare ägde alltså det hemliga mötet rum, varpå Lindstedt nu blivit ”entledigad” från sin ambassadörspost i förtid. Det är i nuläget oklart huruvida hon har fortsatt förtroende att arbeta med Agenda 2030 – eller på någon annan position alls in UD för den delen.

Detta är givetvis inget mindre än en riktigt praktskandal, och ytterligare en pinsam tur kring svenska myndigheters agerande kring fallet Gui Minhai. Vad i helvete håller man egentligen på med?

Published on

Kina straffar Turkiet på samma vis som man straffat Sverige

För ett par dagar sedan skrev jag här på InBeijing om hur Turkiet som första muslimska land kraftfullt fördömde förtrycket av uigurer och andra muslimska minoriteter i regionen Xinjiang.

Turkiska utrikesministeriet kallade i helgen Kinas förföljelse av muslimer ”en skam för mänskligheten”, och krävde att landet stänger de ”koncentrationsläger” där omkring en miljon muslimer hålls fångna utan föregående juridisk process.

Att Kina avfärdade kritiken genom att uppmana Turkiet till en ”korrekt förståelse” av de ”lagliga ansträngningar” som Kina vidtar för att bekämpa terrorism och extremism kom knappast som någon överraskning. Men samtidigt utfärdade kinesiska myndigheter i dag en resevarning för kinesiska turister som planerar besöka Turkiet.

Som bland annat South China Morning Post påpekar, så har samma slags ”resevarningar” de senaste månaderna även utfärdats för Sverige och Kanada, i båda fallen som hämnd för politiska eller diplomatiska dispyter.

I Kanadas fall utfärdades en resevarning efter arresteringen av Huaweis finanschef Meng Wanzhou. Vad gäller Sverige så har jag tidigare beskrivit anledningarna flera gången här på InBeijing, bland annat i artikeln ”Kinesiska ambassaden utfärdar ny resevarning för Sverige”.

Att minska antalet kinesiska besökare – och därmed inkomsten från turism – har alltså använts som ett ekonomiskt påtryckningsmedel mot såväl Sverige som Kanada. Och nu gör man likadant med Turkiet, vilket bland annat en akademiker som South China Morning Post intervjuar utvecklar:

“The statement made by the Chinese embassy is a countermeasure on the Turkish government,” said analyst Li Mingjiang, an associate professor at the S Rajaratnam School of International Studies in Singapore.

“It is a message telling the Turkish government that you should not say too much about the internal affairs in China, otherwise economic relationships, tourism, this sort of thing, could be affected.”

Eftersom ingenting egentligen har inträffat i Turkiet, så är resevarningen är av det mer generella slaget. Kinas ambassad i Ankara uppmanar kinesiska medborgare att ”vara uppmärksamma på sin personliga säkerhet”.

För ett mer utvecklat resonemang om varför Kina förkastar Turkiets kritik mot de politiska fånglägren i Xinjiang, läs artikeln ”Turkey’s remark on Xinjiang twists facts” i China Daily, komplett med propagandabilder på uigurer som dansar och är glada.

I artikeln beskyller statliga China Daily Turkiet för att använda uigurerna som en slags bricka i det diplomatiska spelet med Kina, i och med att man tillåter uigurer som gått i exil demonstrera mot Kina på turkisk mark.

Published on

Turkiet kallar Kinas behandling av muslimer ”skam för mänskligheten” och kräver att ”koncentrationsläger” stängs

Under gårdagen gjorde turkiska myndigheter ett av de hårdaste uttalandena hittills angående förföljelsen av muslimer i Kina, och definitivt det hårdaste från ett annat muslimskt land.

Turkiets utrikesministerium skrädde inte med orden när det kallade behandlingen av muslimer i regionen Xinjiang ”en skam för mänskligheten”.

Vidare krävde utrikesministeriets talesman att Kina ska ”stänga koncentrationslägren” där cirka en miljon muslimer just nu hålls inspärrade, med hänvisning till vad kinesiska myndigheter envist kallar ”omskolningsläger” där uigurer och andra etniska minoriteter påstås få gratis yrkesutbildning.

Bland annat BBC citerar Turkiets utrikesministerium:

In a statement issued on Saturday, foreign ministry spokesman Hami Aksoy said: ”It is no longer a secret that more than a million Uighur Turks exposed to arbitrary arrests are subjected to torture and political brainwashing” in prisons, adding that those not detained were ”under great pressure”.

”The reintroduction of concentration camps in the 21st century and the systematic assimilation policy of Chinese authorities against the Uighur Turks is a great embarrassment for humanity,” Mr Aksoy said.

Turkiets markering kommer efter att den i Turkiet mycket populära musikern Abdurehim Heyit rapporteras död. Heyit satt frihetsberövad i Xinjiang, och dog enligt Turkiets utrikesministerium efter att han utsatts för ”tortyr” i ett av regionens ”koncentrationsläger”.

Jag har tidigare flera gånger – här på InBeijing och i svenska medier – skrivit om hur Kina med början våren 2017 har spärrat in över en miljon muslimer i politiska läger utan föregående rättsprocess.

I dessa läger har fångarna sedan bland annat tvingats avsäga sig sin tro, tacka kommunistpartiet och hylla president Xi Jinping. De som vägrat har straffats med allt från att tvingas äta fläsk och dricka alkohol, till isoleringsceller eller ren fysisk tortyr. Flera dödsfall har rapporterats från lägren.

Trots att förföljelsens omfattning blev känd under 2018, har reaktionen från omvärlden varit relativt tafatt. Detta gäller i synnerhet reaktionen från den islamiska världen, vilket jag uppmärksammade här på InBeijing i november i artikeln ”Världens muslimska länder ignorerar förtrycket mot Kinas muslimer”.

Där konstaterade jag att många muslimska länder är så ekonomiskt beroende av Kina att de valt att hålla tyst. Samtidigt gör många islamiska regimer inte särskilt bra ifrån sig själva vad gäller mänskliga rättigheter, och är därför försiktiga med uttalanden om situationen i andra länder.

Samtidigt har det blivit svårare för myndigheterna i många muslimska länder att hålla tand för tunga, då förföljelsen i Xinjiang blivit allt mer påtaglig och dessutom drabbat många utländska medborgare.

När nu Turkiet har tagit bladet från munnen på allvar, återstår det att se om fler muslimska länder följer efter. Då kan Kina inte längre hävda att kritiken mot dess fångläger i Xinjiang endast kommer från ett fåtal västerländska nationer.

Det ska också bli intressant att följa hur Kina reagerar på Turkiets uttalanden. Vänta er inga silkesvantar, utan snarare tuff retorik och ekonomisk vedergällning.

RELATERAD LÄSNING:

”Turkey demands China close camps after reports of musician’s death” (BBC)
”China’s treatment of Uighurs is ’embarrassment for humanity’, says Turkey” (The Guardian)
”’Shame for humanity’: Turkey urges China to close Uighur camps” (Al-jazeera)
”Turkey condemns China’s treatment of Uygurs as ‘embarrassment for humanity’” (South China Morning Post)

Published on

Kinas ambassad hotar Angela Gui, och Sveriges ambassadör lämnar sitt uppdrag i Peking

Detta är första uppdateringen av InBeijing efter en vecka på resande fot utan dator. Som vanligt så har det varit relativ nyhetstorka i Kina under det kinesiska nyåret; men samtidigt har det hänt en hel del i Sverige som rör fallet Gui Minhai.

För en knapp vecka sedan avslöjade Angela Gui i en intervju med Svenska Dagbladet att flera män som sade sig representera Gui Congyou, Kinas ambassadör i Stockholm, i slutet av januari sökte upp henne för ett hemligt möte.

Männen sade sig ha fått information direkt från ambassadören genom samtal med honom, och backade upp sin position genom att visa bilder från ambassaden.

Vidare berättade männen för Angela Gui att Gui Minhai kan komma att släppas efter att hans fall prövats i domstol, samt lovade henne att ordna ett visum så att Angela kan åka till Kina för att hälsa på sin far.

Motkravet för detta var att Angela skulle upphöra att tala om sin fars fall, och också se till att andra medier slutade uppmärksamma fallet. Om hon inte gick med på detta, hotade männen, så skulle Angela aldrig få se sin far igen.

Det handlar alltså om klassiska gangstermetoder. Från sin bas i Stockholm skickar ambassadören ut mellanhänder för att med morot och piska försöka tysta familjemedlemmar till en svensk medborgare som hållits fängslad i Kina i över 1 200 dagar utan rättegång.

Angela är dock klok nog att förstå att man vare sig bör eller kan förhandla på detta vis med diktaturer. I intervjun med Svenska Dagbladet säger hon – sannolikt helt korrekt – att kinesiska myndigheter bara vill att hon ska vara tyst så att de har fria händer att behandla hennes far som de vill:

– Nej, jag övervägde ett tag, men kände snart att det är helt bisarrt. De förväntar sig att jag ska gå med på ett tystnadslöfte i utbyte mot ett visum och ett godtyckligt löfte att chanserna blir bättre för att min far ska släppas fri. Jag är besviken på att de tar till en sådan här taktik och har svårt att förstå att de verkligen tror att jag är så dum, säger hon och tillägger:

– Det är viktigt för mig att helhjärtat markera mot det här. De ska inte lyckas tysta sina åsiktsmotståndare. När det gäller Kina finns ju heller aldrig några garantier att de infriar löftet om en mildare dom eller ett frisläppande.

Angela framhåller mycket riktigt att kinesiska myndigheter tydligen till varje pris vill undvika medial uppmärksamhet kring hennes fars fall. Hon uttrycker sin förhoppning om att detta inte kommer lyckas, samt om att mediebevakningen kring Gui Minhai ska fortsätta.

Ändå har uppmärksamheten kring dessa gangstermetoder varit ofattbart liten. En snabb sökning ger vid handen att endast någon handfull svenska medier har uppmärksammat hur ambassaden via ombud hotad att Angela aldrig mer ska få se sin far om hon inte håller tyst, och då oftast endast genom korta notiser från TT. Också Utrikesdepartementet har – sin vana trogen – varit helt tyst.

Stanna upp ett tag och ponera att det hade varit Ryssland som hållit en svensk författare fängslad i 1 200 dagar. Tänk er sedan att den ryska ambassadören skickar ut hantlangare för att skrämma författarens familjemedlemmar till tystnad, dessutom på svensk mark! Vilka rubriker det hade blivit..

Från kinesiskt håll förnekar man föga förvånande att ovanstående möte har ägt rum. Den kinesiska ambassaden uppmanar istället via ett argt pressmeddelande Angela och andra att sluta försöka dra till sig publicitet för egen vinning(!):

The Embassy of the People’s Republic of China in Sweden would like to solemnly state that the Chinese side has never authorized and will not authorize anyone to engage with Gui Minhai’s daughter. The Chinese side handles the Gui Minhai case in accordance with law and legal procedure. China is a country of rule of law, and the result of the Gui Minhai case is to be decided by China’s law, instead of the so-called “China’s representative” claimed by Gui Minhai’s daughter or the press. We hope that some people will not try to gain publicity for themselves by making up a so-called “China’s representative”.

Samtidigt meddelade regeringen kort via sin hemsida i mitten av januari att Anna Lindstedt, Sveriges ambassadör i Peking, kommer lämna Kina i mars i år efter knappt två och ett halvt år på posten.

Det är oklart varför, men flera personer jag talat med menar att tiden i Peking varit tuff för henne. Lindstedts nya position – samordnare av Sveriges internationella arbete med Agenda 2030 – är heller inte lika prestigefylld som ambassadörsposten i Peking.

Det är i dagsläget oklart vem som kommer bli Sveriges nya ambassadör i Kina.

Förra söndagen uppmärksammade SVT Agenda också fallet Gui Minhai, samt företeelser som spionanklagelser mot företaget Huawei och framtvingade erkännanden på kinesisk tv.

Detta görs bland annat genom en intervju med Kinas ambassadör Gui Congyou, som det finns ett och annat att säga om. Medverkar i programmet gör även Peter Dahlin och Jerker Hellström.

Inslaget i Agenda kan ses här via SVT Play, från och med minut 16.

Här diskuterar SVT kring beslutet att intervjua Gui Congyou, och redogör för hur intervjun utfördes.

Published on

Hundratals kinesiska företag vinstvarnar efter att börsen i Shanghai föll med 24,6 procent i fjol

(Bilden ovan föreställer utvecklingen av Shanghais kompositindex sedan januari 2018)

För en dryg vecka sedan skrev jag här på InBeijing om hur Kinas ekonomiska tillväxt i fjol var den lägsta sedan 1990, samt att konsumtionen minskat drastiskt i svallvågorna av handelskriget med USA.

Nu tonar sig nya bekymmer upp i den kinesiska ekonomin, då 440 företag listade i Kina denna vecka vinstvarnade för sina resultat under fjolåret. Detta uppmärksammas av bland annat Bloomberg, som noterar att 373 av de listade företagen uppger att de gick med förlust under 2018.

Bloomberg har sammanställt de drygt 2 400 listade kinesiska företag som under januari presenterat prognoser för sin verksamhet i fjol. Det noteras även att 86 procent av de 373 företagen som varnar för förlustsiffror gick med vinst 2017.

Enligt Bloomberg är samtliga sektorer drabbade, och dessutom ser utsikterna för 2019 knappast bättre ut:

The number of Chinese companies warning on earnings is turning into a flood as a deadline looms on Thursday (Jan 31), with no industry spared from worsening demand.

(…)

Damage has been widespread: airlines faced soaring fuel costs and a weak yuan, the equity-market slump hurt brokerages, while China’s economic slowdown and surge in impairment costs slashed earnings for a bus manufacturer, a maker of refrigerators and an ID-card supplier. Another glut of forecast cuts is likely before the end of the day, as many firms opt to take a hit from more stringent accounting rules rather than report years of losses.

”We’re only just seeing the beginning of deterioration in corporate earnings as the economy slows further,” said Yu Dingheng, a fund manager at Shenzhen Flying Tiger Investment & Management Ltd. ”Things will continue to go downhill for firms seeing business slowing and even as the macro-economy recovers, these individual firms will never be what they were.”

Utvecklingen beror givetvis på lägre tillväxt och mindre konsumtion. Under fjolårets sista kvartal sjönk vidare såväl investeringar som industriell produktion märkbart.

Och för helåret 2018 ökade Kinas handel med 9,7 procent, vilket är klart mindre än 14,2 procent året innan. I december var ökningen på årsbasis blott 4,8 procent.

Enligt många analytiker beror delar av utvecklingen på handelskriget med USA. Även Ning Jizhe, chef för Kinas nationella statistikbyrå, medgav nyligen att handelskriget påverkar den kinesiska ekonomin, om än i “hanterbar” utsträckning.

I artikeln ”In-Depth: A Checklist for China’s Economic Outlook in 2019” framhåller det kinesiska finansmagasinet dessutom att både tillväxt som export förväntas sjunka ytterligare under detta år.

Minskad tillväxt och stagnerad konsumtion har satt sina spår på Kinas börsmarknad. I fjol sjönk Shanghais kompositindex med hela 24,6 procent, vilket innebar att indexet var det sämst presterande i hela världen.

Det är svårt att se hur kinesiska myndigheter kommer kunna vända den oroande trenden, och därmed uppmuntra såväl inhemska som utländska företag till att investera och skapa jobb samt ekonomisk aktivitet på en nivå som liknar den tidigare.

Vad vi ser nu är en början på en utveckling som potentiellt kan få mycket allvarliga konsekvenser för kinesiska myndigheter, särskilt om man inte lyckas avvärja de höjda tullar som USA kommer införa 1 mars om ingen lösning hittas på handelskriget länderna emellan innan dess.

En mycket viktig faktor att hålla koll på vad gäller Kinas ekonomi är fastighetsmarknaden. Även där tornar orosmolnen upp sig. Jag hoppas få tid att skriva mer om detta ämne senare i februari.

Men först vill jag meddela att InBeijing nu tar en paus på dryg vecka. Anledningen är att det kinesiska nyåret nu infaller, och jag kommer befinna mig på resande fot utan dator till nästa helg.

Väl mött igen om en dryg vecka!

Published on

Publicerat: Min längsta artikel någonsin om Kinas politik, maktspel och uteblivna reformer

I årets första nummer av Sveriges ledande nyhetsmagasin Fokus pryddes framsidan av president Xi Jinping vandrande över en expanderande karta av Kina. Detta eftersom veckans fördjupning innehöll en artikel av mig om Kinas politiska utveckling under sin nuvarande president, tillika den längsta magasinstext jag någonsin skrivit.

På åtta hela sidor diskuterar jag den tvärvändning som Kinas utveckling har tagit, jämfört med de reformer som gjorde landet rikt och (relativt) öppet under Deng Xiaoping.

Deng är främst känd för att ha öppnat upp den kinesiska ekonomi för omvärlden, och samtidigt hållit en låg profil internationellt då han insåg såväl Kinas begränsningar som nödvändighet att utveckla sin ekonomi snarare än att ge sig in på allehanda utrikespolitiska äventyr.

Detta har nu ställts helt på ända under Xi Jinpings ledning. I artikeln ges flera exempel på hur Kinas ekonomi och samhälle i flera aspekter blivit mer stängt under Xi, samt beskrivningar om hur hans utrikespolitiska upptåg som de nya sidenvägarna och den territoriella expansionen i Sydkinesiska havet på många vis har varit kontraproduktiva.

Dessutom förklaras hur Xi Jinping också har ändrat de inrikespolitiska reformer som Deng införde, främst vad gäller att skrota den tidigare maktdelningen inom partiet för att centralisera så mycket makt som möjligt kring sig själv.

En lång text som tar upp alla de viktigaste aspekterna av kinesisk politik och makt, helt enkelt!

Förhoppningsvis kan såväl den oinvigde som den inbitne Kinaveteranen finna texten intressant. För er som är intresserade av Kina så innehåller texten också intervjuer med namn som Bonnie Glaser, Richard McGregor och David Bandurski.

Läs texten i PDF här nedan, eller större version via Scribd:

Published on

Familjer hindras från att besöka utländska fångar som vansköts i Kina

I tider när allt fler utlänningar fängslas i Kina så är det relevant att veta hur de kan bli behandlade under sin fångenskap, i synnerhet som svenska förläggaren Gui Minhai har varit frihetsberövad i 1 200 dagar.

Ett fall som påminner mycket om Gui Minhai är taiwanesiska aktivisten Lee Ming-cheh, som spårlöst försvann från flygplatsen i Macao i mars 2017. Till skillnad från Gui Minhai så har dock en rättegång mot Lee ägt rum, nämligen i november 2017 då han dömdes till fem års fängelse för ”försök till omstörtande verksamhet”.

Till att börja så hindrades hans fru Lee Ching-yu flera gånger från att besöka sin make under häktningstiden och rättegången, bland annat genom att hon fått sitt visum nekat.

Nu i veckan skriver bland annat South China Morning Post hur Lee nyligen fått ett nytt förbud på tre månader, under vilka hon inte får besöka sin make. Anledning? Hon har kritiserat hans förhållanden i fångenskap:

After visiting him in jail, Lee Ching-yu publicly criticised prison conditions last month saying her husband had lost weight because food was often rotten, that he was denied warm clothing and had to work over 10 hours daily.

On Tuesday she said she had since been temporarily banned from seeing her husband because of the criticism, citing a notice from prison authorities who accused her of a “serious distortion of the facts”.

Enligt Lee Ching-yu hade hennes make uppmuntrat henne att berätta för alla om de dålig villkor han får utstå i fångenskapen. När så sedan sker, så svarar kinesiska myndigheter alltså med att införa besöksförbud.

Det är alltså värt att notera hur utländska fångar i Kina är helt utelämnade åt myndigheternas nåder, då internationella avtal och regler inte spelar någon roll.

Amnesty International understryker vidare att ett besöksförbud ökar risken för att Lee nu ska behandlas ännu sämre eller torteras. Risken för isolering vid kritik är alltså vad som väntar anhöriga till svenskar eller andra utlänningar som hamnar i kinesisk fångenskap.

För en närmare förklaring om den tortyr som kan äga rum under själva fångenskapen, läs artikeln ”Brittisk medborgare talar ut om sina 23 månader i kinesiskt fängelse” här på InBeijing.

Där berättar jag detaljerat om hur britten Peter Humphrey höll på att mista livet under sina 23 månader i kinesiskt fängelse, på grund av fruktansvärda förhållanden och utebliven medicinsk hjälp.

För den som vill veta mer om fallet Lee Ming-che, se artikeln ”Kina dömer kidnappad taiwanesisk aktivist till fem års fängelse”.

Published on

Kina: Årlig rapport visar dramatisk ökning i trakasserandet av utländska journalister

När de är missnöjda med utländska mediers rapportering, brukar kinesiska myndigheter – inklusive Kinas ambassadör i Sverige – uppmana journalister att själva åka till Kina för att ta reda på hur saker och ting egentligen står till.

Det är då relevant att påminna tjänstemännen hur arbetsmiljön för utländska journalister inte bara är bland de absolut värsta i hela världen, utan också konstant försämras. Detta enligt en årlig rapport från Foreign Correspondents’ Club of China (FCCC) som släpptes i dag.

I rapporten med titeln ”Under Watch: Reporting In China’s Surveillance State”, uppger 55 procent av de drygt 100 utländska journalisterna som svarat att förutsättningarna för att utföra rapportering i Kina försämrades under 2018 jämfört med året innan.

I rapportens inledning konstateras bland annat:

Survey results painted the darkest picture of reporting conditions inside China in recent memory. Moreover, the responses suggested authorities used surveillance in an attempt to silence sources within China and outside its borders.

(…)

“On a day-to-day basis, it’s worse now than it has been in the past 20 years, with episodic exceptions like the [2011] Jasmine Revolution,” a bureau chief at a U.S. news organization said. “In the past, there were crackdowns, but you knew the reasons and expected them to end. What we’re dealing with now is a new normal.”

I rapporten framstår tre stycken företeelser som extra besvärliga för utländska journalister i Kina, nämligen:

1) Övervakning, såväl digital som fysisk. Närmare hälften av de svarande uppgav att förföljts fysiskt, eller att folk tagit sig in i deras hotellrum utan tillstånd. Hela 91 procent är oroade för sin digitala säkerhet, och rapporten innehåller exempel på korrespondenter som har bevittnat i realtid hur deras program i deras telefoner eller datorer har kontrollerats av någon annan.

Detta dras givetvis till sin spets vad gäller känsliga områden och ämnen. 23 av de 25 journalister som åkt till regionen Xinjiang för att rapportera uppgav att de förföljts fysiskt, och 19 av dem tvingades också radera filer från kamera eller telefon.

2) Hot och besvär gällande visum. För första gången på tre år, konstaterar rapporten, utvisades en journalist från Kina då Megha Rajagopalan nekades förlänga sitt journalistvisum, vilket jag även skrev närmare om här på InBeijing.

Samtidigt tvingades även Matthew Carney från ABC att lämna Kina, efter att han fått ett nytt visa som blott var giltigt 2,5 månader istället för ett år. Carney berättar hur myndigheterna lät honom veta att detta berodde just på hans rapportering om religiöst förtryck i regionen Xinjiang.

En tiondel av det tillfrågade journalisterna uppgav att de haft problem att förnya sina visum, varav ytterligare fyra bara fått visum för några månader, efter att myndigheterna i privata samtal framfört sitt missnöje med deras rapportering.

3) Ökat hot mot källor och inhemska kollegor. Rapporten visar hur kinesiska journalister som hjälper till med research eller på andra vis jobbar för utländska medier i större utsträckning än tidigare förföljs och terroriseras av myndigheterna. Samma oroväckande trend gäller även källor som intervjuas eller talar med utländska medier.

37 procent av de svarande uppger att kinesiska kollegor stött på problem med myndigheterna under 2018, medan 34 procent säger att deras källor anhållits eller förhörts eller på andra vis trakasserats. I flera fall leder detta till att medierna har slutat kontakta såväl källor som potentiella medarbetare.

Rapporten är full av citat från de journalsiter som har svarat på undersökningen. De sjutton sidorna är värda att läsa i sin helhet, men jag återger några av citaten nedan:

I have witnessed files been moved in my laptop, also in my phone I have actually seen them in my Gmail opening and closing files. This instance was at 2 a.m. in the morning. I had a very high level of surveillance in my home and office, on phone, all communications apps: Wechat, Gmail, ABC email, malware in my phone, etc.
– Matthew Carney, Australian Broadcasting Corporation

(…)

WeChat messages sometimes mysteriously disappeared from my phone while sharing politically sensitive information with my colleagues via a group chat.
– Tomoyuki Tachikawa, Kyodo News

(…)

I was followed and tracked for nearly 1,600 kilometres, by at least 9 cars and 20 people — most of whom refused to identify themselves or their organizations. I was also threatened with arrest, and had armed police approach my vehicle with shields raised and tell me to put my hands outside the car. I was detained numerous times. A police officer seized my camera and deleted pictures without my consent.
– Nathan VanderKlippe, Globe and Mail

(…)

My Chinese news assistants were routinely told by security personnel that they
are traitors working for the foreign press and advised them to consider the consequences. They were told they are unpatriotic and should consider their future.
– Matthew Carney, Australian Broadcasting Corporation

(…)

My Chinese colleague was kidnapped in Jinan and held in another car by plainclothes for about 6 hours. His parents at his hometown were visited by local security personnel
with pressure. His former college teachers and schoolmates called him asking about his work, etc.
– Yibing Feng, Voice of America

(…)

I was told by the Foreign Ministry if Chinese public opinion swung too heavily against me
due to my reporting that there was “nothing they could do to save me (from being kicked out).
– European media

(…)

The tone was angry, confrontational, and threatening. They came with transcripts of my reports and went through them. They told me they could not guarantee any visa renewal as my reporting was biased and dishonest and I had upset “senior” people.
I had two meetings like this; each one lasted about an hour.
– Matthew Carney, Australian Broadcasting Corporation

(…)

I met for 90 minutes with senior officials at the International Press Center. They had a dossier filled with my reporting with an analytical cover sheet that included translated headlines
of all recent articles and some sort of pie chart that appeared to be related to those articles. It was an unpleasant meeting that focussed on Xinjiang reporting. My press card was eventually issued at the last possible moment — with perhaps an hour to spare — to allow
me to return home for a family event.
– Western reporter

Rapporten går att läsa i sin helheten här nedan, eller i större version via Scribd.

1 … 6 7 8 9