I dag en opinionstext snarare än en nyhetstext. Ingen har väl missat allt rabalder kring det kinesiska telekombolaget Huawei, samt hur allt fler länder förbjuder företagets produkter i utbyggnaden av sina telenät, eller till och med användningen av dess telefoner bland politiska tjänstemän och andra myndighetsanställda.
Anledningen är främst att Huawei misstänks för spionage. Genom att placera utrustning eller produkter i andra länder, så skulle företaget kunna förse kinesiska myndigheter och militär med känslig information om såväl användare som politiska angelägenheter.
Hur mycket än Huawei förnekar att man skulle förse kinesiska myndigheter med sådan information så måste man ändå ta för givet att så redan har skett eller åtminstone kommer att ske.
Detta dels eftersom Huaweis ägare tidigare har en bakgrund i Kinas militär och nära band till kommunistpartiet, dels eftersom kinesisk lagstiftning kräver att företag ska dela med sig med denna slags information till myndigheterna, som kan åberopa gummiparagrafen om ”nationell säkerhet” för att kräva i princip vilka uppgifter eller åtgärder som helst.
Det går alltså inte att förneka risken förknippad med Huawei och spionage, då Kinas kommunistparti utövar närmast total makt även över privata kinesiska företag. Ofta används istället ett annat – förvisso inte helt obefogat – argument för att försvara Huawei. Nämligen att företaget knappast är ensamt om att spionera eller ge ut allehanda användaruppgifter.
I USA finns PRISM, i Sverige sker detta genom FRA och i otaliga andra länder via liknande mekanismer som myndigheterna använder för att samla in information om sina medborgare.
Många frågar sig därför: Varför ska vi tillåta motsvarande amerikanska produkter och tjänster, om vi inte tillåter Huawei? Är det inte dubbelmoral att peka ut Huawei och Kina för spionage, när samma sak sker i flera andra länder? Vad spelar det för roll om det är kinesiska istället för något annat lands myndigheter spionerar på mig?
Den som för fram dessa argument har helt missat poängen. De sanktioner som införts mot Huawei i många länder – och som främst USA försöker uppmuntra fler regeringar att införa – sker inte enbart med argumentet att Huawei spionerar. Det ligger andra mekanismer bakom rädslan för Huawei.
Till att börja med är Kina under kommunistpartiet en totalitär stat. Den använder sin makt inte bara för att förtrycka stora delar av sin egen befolkning, utan även för att spionera på och betvinga etniska kineser eller för den delen andra regimkritiker i utlandet.
Vidare respekterar kommunistpartiet inte internationella lagar och bestämmelser. Exempelvis tillåter man utan skrupler teknikstöld, och strävar även uttalat för att ändra den globala världsordningen bort från demokratiska värderingar i en mer auktoritär riktning, med partiet som en drivande kraft internationellt.
Frågan man bör ställa sig är därför: Hur mycket information och inflytande är man beredd att ge ett företag som är underställd en auktoritär regim likt den kinesiska? Är det klokt att låta en enpartistat som vill sprida sina totalitära värderingar bygga 5G-nätet i en demokrati?
För alla fel och brister som USA – särskilt för tillfället – visar upp, så är det fortfarande värt att erinra sig om att amerikanerna inte bara delar samma politiska system och värderingar som Europa. USA garanterar även de facto vår säkerhet via NATO och en hel rad andra organisationer.
USA och Europa har tillsammans med andra demokratier byggt upp ett globalt regelbaserat system vad gäller exempelvis mänskliga rättigheter, handel, yttrandefrihet, navigationsfrihet samt internationell lag och rätt.
Förvisso har det ofta har uppstått meningsskiljaktigheter gällande utformningen av detta system. Samtidigt är det viktigt att förstå att medan USA flera gånger har gjort stora uppoffringar för att skydda denna liberala världsordning, så gör Kina sitt allra bästa för att skrota densamma och ersätta den med totalitarism.
Mot denna bakgrund är det befängt att påstå att det kvittar huruvida det är kinesiska, amerikanska eller europeiska myndigheter som kontrollerar vårt 5G-nät eller har tillgång till våra personliga användaruppgifter.
Visst tycker jag också illa om att amerikanska eller europeiska myndigheter spionerar på sin befolkning. Men till skillnad från Kinas regim, så används inte denna data för att radikalisera och förfölja kinesisktalande diasporor i andra nationer, eller för att underminera vare sig den liberala världsordningen eller demokratiska system i länder som Taiwan, Kanada, Japan och Australien med flera.
Att förse Huawei med information och inflytande är i längden synonymt med att förse den kinesiska regimen med detsamma. Det ska inte råda någon tvekan över om detta är mer farligt eller bedrägligt än att förse, låt säga USA eller EU, med samma slags makt eller uppgifter.
Exakt samma mekanism ligger bakom den uppmärksamhet som en rapport från Australian Strategic Policy Institute i oktober gällande den kinesiska militärens aktiviteter vid utländska universitet förtjänar.
Som jag skriver närmare om här, så uppdagades det i rapporten hur Kinas militär under det senaste årtiondet skickat över 2 000 forskare till utländska universitet i syfte att förbättra sin stridsförmåga.
Vissa – även inom akademiska kretsar – bemötte informationen med axelryckning och relativisering. Forskning är ju öppen och det finns ingen klar distinktion mellan civil och militär forskning. Vad spelar det för roll om kunskapen angående exempelvis jetmotorer eller missiler vid Kungliga Tekniska Högskolan gagnar Kinas eller USA:s militär?
Jo, just som en forskare jag intervjuade i min artikel om ämnet, så spelar det en stor roll. I egenskap av världens största diktatur använder Kinas kommunistparti nämligen inte bara sin militär för att förtrycka delar av den egna befolkningen.
Man använder den även för att underminera den demokratiska världsordningen, bland annat genom att hota att invadera Taiwan samt ockupera enorma ytor av det Sydkinesiska havet som egentligen är internationellt farvatten.
Om du fortfarande tänker att det inte är någon skillnad vilket lands myndigheter det är som utövar kontroll över ditt samhälle eller öppet kan samla in information om dig – tänk då igen!
