2010- sida 2

Published on

Min far heter inte Li Gang!

WSJ China Real Time Report har också snappat upp nyheten jag skrev om här tidigare. De kommer med mer information: Li Gang ska ha betalat drygt en halv miljon kronor för att få den avlidna flickans familj att släppa fallet.

Beslutet att acceptera pengarna upprör säkert många, särskilt som flickans far tidigare gråtit ut i en video och krävt ”rättvisa”. Han uppger dock i artikeln att Li Gangs poliskollegor pressat honom att anta anbudet.

Vad som händer med förövaren Li Qiming är enligt WSJ oklart. Han kommer med all säkerhet inte få ett lika strängt straff som annars vore fallet, men inte heller komma undan helt.

En annan fråga artikeln tar upp är hur Li Gang, med en polismans mediokra lön, kunnat hosta upp en halv miljon kronor med så kort varsel. (Läs: Korruption, skumraskaffärer eller statliga medel för att undvika en rättsskandal)

Statliga nyhetstidningen China Daily rapporterar inte alls om fallet. Däremot, ironiskt nog, rapporterar tidningen i dag hur en man i den fattiga provinsen Anhui döms till döden, sedan han varit onykter i trafiken och orsakat två människors död.

Denne man har förmodligen ingen pappa som heter Li Gang.

Published on

Min far heter Li Gang! Del 2

För snart en månad sedan skrev jag inlägget ”Min far heter Li Gang!”, där sonen till polischefen med samma namn under alkoholpåverkan körde över två kvinnliga studenter. Trots att en av dem dog, var polischefens son Li Qiming helt oberörd och hotade åskådare samt universitetets vakter genom att säga: ”Arrestera mig om ni törs, min far heter Li Gang!”

Li Qiming åkte sedan vidare, och blev arresterad först dagar senare efter att det drivits en kampanj mot honom på internet.

Statlig tv visade sedan en video över hur Li Gang och Li Qiming grät ut sin ånger av vad som hade hänt, i ett illa dolt försök att få sympatier från allmänheten, medan offren och deras familjer knappt visades alls i vare sig tv eller tidningar. Under hela november har det sedan varit relativt tyst i media om dådet, och Li Qiming har antagits suttit häktad medan den rättsliga processen pågått.

Så i dag skriver NY Times en artikel om fallet. Det mesta tyder på att Li Qiming slipper undan till synes helt utan straff.

Vid mindre fristående tv-kanaler och på internet, sändes i början av november intervjuer med den avlidna flickans familj, som sade att de hade nekat ”till förhandlingar” som familjen Li erbjudit dem för att inte gå vidare med fallet. Flickans far ville lösa fallet i enighet med lagen, och frågade sig själv retoriskt hur man kan leva i ett samhälle som detta, där orättvisor finns att hitta överallt.

Sedan plötsligt i torsdags fick advokaten till den avlidna flickans familj ett telefonsamtal. Det var från flickans familj, som tackade honom för allt arbete han lagt ner i fallet, men att de nu löst situationen på egen hand med Li Gangs familj.

”En halvtimme efter samtalet kom de till mitt kontor och gav mig skriftligt på att fallet var över. Sedan bara försvann de”, säger advokaten enligt NY Times.

Advokaten tillägger även att många av hans fall mellan ”vanliga medborgare och personer med makt” slutat på samma vis. Med all sannolikhet slipper nu Li Qiming undan utan några påföljder, efter att hans mäktigare familj närmat sig familjen till den avlidna flickan med mutor, hot eller bådadera.

Published on

Kostsam diabetesepidemi breder ut sig i Kina

Bloomberg skrev i går hur Kinas redan höga medicinska kostnad för diabetes kommer öka ytterligare, då allt fler kineser drabbas av sjukdomen.

Enligt artikeln uppgår diabetesrelaterade vårdkostnader i Kina till cirka 170 miljarder kronor per år, vilket motsvarar 13 procent av landets alla utgifter inom hälsosektorn. Patienter med diabetes uppsöker sjukhus 3-4 gånger oftare än icke-diabetiker, ofta för åkommor som njurfel och hjärtattack.

En nationell undersökning i mars visar att 92,4 miljoner kineser nu har diabetes, vilket är fler än i något annat land i världen. Detta antal tros inom de kommande åren öka fort, då fenomen som kontorsarbete och snabbmatsätande snabbt cementeras i samhället.

Världshälsoorganisationen (WHO) uppskattar att Kina 2005-2015 förlorat över 4 000 miljarder kronor i nationell inkomst, till följd av diabetes och hjärtsjukdomar.

Enligt Bloomberg menar en forskargrupp baserad i Bryssel att kostnaden kommer bli enorm, då cirka 50 miljoner kineser som nyligen fått diabetes snart kommer utveckla komplikationer, och ytterligare 50 miljoner kineser med diabetes ännu inte fått diagnos.

—

Jag har tidigare på plats skrivit fyra artiklar – komplett med sjukhus och intervjuade läkare – om diabetes i Asien. Där kan enkelt läsas hur allvarlig utbredning av diabetes är i stora delar av Asien, och vad det innebär för samhället i stort:

Artikel om diabetes från Malaysia
Artikel om diabetes från Hongkong
Artikel 1 om diabetes från Kina
Artikel 2 om diabetes från Kina

Published on

Burma, val och Aung San Suu Kyi

Den senaste tiden har det annars väldigt slutna landet Burma fått finna sig i rampljuset. Tidigare i november hölls de första valen på 20 år, och nu i helgen släpptes demokratiförespråkaren Aung San Suu Kyi från sin sju år år långa husarrest.

Genom en kortare kronologisk berättelse ska jag nedan försöka återge betydelsen av dessa två händelser.

Bakgrund

Sedan en statskupp 1962, styrs Burma av en militärjunta som medvetet isolerat landet från omvärlden. 1988 hölls omfattande protester mot generalerna som ledde landet, med tusentals dödsoffer som följd då polisen på ett våldsamt vis skingrade demonstranterna. Den pressade juntan lät veta att fria val skulle hållas inom kort.

Samma år återvände Suu Kyi från 30 år i exil, och utsågs till ledare för det nybildade partiet National League for Democracy (NLD). I och med att hon också är dotter till Burmas landsfader, blev hon snabbt en naturlig ledargestalt för det politiska läger som motsatte sig generalerna och ville se demokrati.

Hon blev öppet väldigt populär och hennes tal kunde locka upp till halv miljon åhörare. Generalerna, som insåg det hot Suu Kyi utgjorde, satte henne i husarrest 1989: Trots detta lyckades NLD vinna 392 av 485 platser till parlamentet i valet som till slut hölls 1990.

Militärjuntan svarade då med att påstå att det på förhand utlovade parlamentsvalet i själva verket hade gällt val för utformning av en särskild församling för att ändra Burmas konstitution, men att man ”inte kan acceptera” att NLD får makt att ändra i konstitutionen.

Man annullerade helt enkelt valresultatet och förlängde även Suu Kyis husarrest till 1995.

Detta har emellertid blivit en van procedur för Suu Kyi: Av de senaste 21 åren har hon spenderat 15 i husarrest. Och sedan 2003 – då hennes politiska möten runt om i landet drog en allt större och mer entusiastisk skara åhörare – har hon i stort sett varit avskuren från omvärlden, menar bland annat NY Times.

Nytt val

I ett fåfängt försök att legitimera sin makt, beslutade juntan att det skulle hållas val i Burma 7 november i år.

Datumet bestämdes mindre än en månad i förväg, utan större organisationsmöjligheter för oppositionen. NLD beslutade att bojkotta valet, och i stort sett alla organisationer och länder i väst anser i efterhand att valet var riggat.

Sveriges Radios korrespondent Nils Horner rapporterade hur juntan först hade sagt att rösträkningen skulle ske offentligt, men då de märkte att oppositionen höll på att segra, tog man helt enkelt in valurnorna för att fortsätta ”räkningen” bakom stängda dörrar.

Här i Kina har rapporteringen skilt sig från väst; media har skrivit om ”demokratisk framgång” i Burma, och Folkets Dagblad uppgav i helgen hur det sittande partiet fått drygt tre fjärdedelar av rösterna. Resultatet offentliggjordes tidigare i veckan, endast en handfull dagar innan Suu Kyis frigivelse.

Frigivelsen

Efter sju år av oavbruten husarrest frigavs Aung San Suu Kyi, nu 65 år gammal, under lördagen. Folk strömmade genast ut på gatorna för att fira, och i dag (söndag) höll Suu Kyi ett tal i Burmas största stad Rangoon, där hon uppmanade tusentals närvarande anhängare att inte förlora hoppet om yttrandefrihet och så småningom även demokrati i landet.

Hon är fortfarande en ledarfigur för oppositionen att samlas kring, men då val just genomförts, kommer eventuell politisk kamp de kommande åren att behöva föras från under jord. Suu Kyi menade i sitt tal att hon var villig att samarbeta ”med alla demokratiska krafter” för att bringa förändring i landet.

Amnesty uppskattar att det i dag finns 2 200 politiska fångar i Burma, och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon uppmanade regeringen att ”bygga på helgens agerande och frisläppa samtliga” av dessa fångar.

Burmas generaler har dock, enligt BBC, större självförtroende än tidigare, och lär knappast lyssna på FN-chefens uppmaningar. De senaste åren har landet sett ett stort tillflöde av kapital, sedan främst Kina investerat och skickat bistånd till landet, som sitter på stora tillgångar av naturresurser.

Geografiskt är Burma mycket lägligt placerat, då landet har en lång kust mot Bengaliska viken, där Kina gärna vill anlägga hamnar för att underlätta transporter och få tillgång till ett viktigt strategiskt område i sin komplicerade relation till Indien.

För att förhindra detta försöker också Indien vara Burma till lags, och militärjuntan har kunnat spela ut länderna mot varandra. Därför är Burma i dag mindre beroende av väst än kanske någonsin tidigare.

Det råder dock inget tvivel om att Suu Kyi är ett orosmoment för Burmas generaler. Hon har öppet sagt att hon vill föra dialog med generalerna som nu kommer fortsätta styra landet, men det är svårt att se att dessa skulle vara villiga till samtal.

För generalernas skulle så gäller en balansakt: Att begränsa Suu Kyis aktiviteter och rörelser nog för att de inte ska utgöra ett hot, men inte trycka ner henne så mycket att hon riskerar bli en martyr.

Published on

Kina klår USA vid G20-möte

Ledare från världens 20 rikaste länder samlades i veckan i Sydkorea för att hitta lösningar på världsekonomins många problem. USA:s president Barack Obama, tillsammans med Kinas like Hu Jintao och Japans premiärminister Naoto Kan fanns alla på plats i Söul under de intensiva möten som pågick 11-12 november.

Media världen över börjar nu summera upp resultatet av mötet, och hade det varit en landskamp, hade Kina vunnit över USA: ”Letar man efter ett symboliskt ögonblick då USA tvingades upphöra diktera världsordningen under 2000-talet och istället lämna över till Asien, så kan denna vecka i Söul tjäna som det ögonblicket”, skriver brittiska The Guardian i sin editorial i dag.

USA kom nämligen till den sydkoreanska huvudstaden med en rad ambitioner. Man ville införa en maxgräns på alla länders handelsobalans, främst för att minska sitt eget handelsunderskott genom att få exportbaserade ekonomier att sluta ”subventionera” sin exportindustri. Dessutom ville USA få med sig andra länder i påtryckningarna mot Kina att höja värdet på sin valuta.

Stora exportnationer som Kina och Tyskland motsatte sig genast förslaget om maxgräns på obalansen i handeln. Dessutom fick USA kritik från en rad länder för att man just innan mötet tryckt upp 600 miljarder dollar i nya sedlar, i ett försök att få landets ekonomi på fötter igen.

Kritiker som Brasilien och Tyskland menar att detta hotar omvärldens ekonomiska återhämtning, i och med att det sänker värdet på dollar, som är betalningsmedel för en stor del av världens export.

Valutakriget kom att överskugga mötets övriga frågor. Tonen var särskilt hård mellan USA och Kina, och BBC uppger att diplomater från en rad andra länder var tvugna att i ottan komma till undsättning då förhandlingar mellan de två länderna som pågått över natten höll på att gå riktigt illa.

En kinesisk diplomat ska retoriskt ha frågat varför andra länder ska äta medicinen då det är USA som besitter sjukdomen.

En av de få saker som faktiskt beslutades på mötet, var omstruktureringen av Internationella valutafonden (IMF), så att utvecklingsländer som Kina får mer att säga till om, på bekostnad av industriländer som USA.

Kontentan av G20-mötet i Söul: USA får allt svårare att internationellt driva genom sin vilja, medan Kina å andra sidan har en starkare position än på länge.

Tryck på play ovan för att höra BBC sammanfatta G20-mötet i en podcast.

Published on

Registrera dig – för att köpa fruktkniv

Caixin skriver i dag om de kinesiska myndigheternas registreringshysteri, sedan staden Guangzhou i södra Kina kräver att medborgarna ska visa legitimation även då de köper en fruktkniv.

Det började som en åtgärd för att höja säkerheten inför kommande idrottsevenemanget Asian Games i Guangzhou: I dag måste alla som köper någon form av kniv eller annat som går att skära med, på ett särskilt formulär skriva namn, adress och id-nummer, tillsammans med en beskrivning av kniven samt vad man tänkt använda den till.

Caixin ger i sin längre artikel en bakgrund till vad som kallas ”real name system”, vilket innebär att myndigheter i Kina tenderar att allt oftare samla in uppgifter från konsumenter inom olika områden, för att sedan kunna spåra dem om nödvändigt.

Från och med september i år måste alla som köper ett nytt simkort till mobiltelefon uppvisa id-handling.

Det kan också ses en trend på internet, där det vid allt fler portaler och forum krävs en identifieringsprocess innan man kan ta del av tjänster eller skriva inlägg. Sedan tidigare krävs även registrering för att använda internet till exempelvis spel, shopping eller bloggande.

Detta skapar naturligtvis oro hos allmänheten, som menar att systemet begränsar privatliv och yttrandefrihet. Caixin talar om Kina som ett ”glashus”, då genomskinliga och sköra väggar är farliga att bo mellan, samtidigt som de gör att man kan följa allt en person gör och skriver.

Det finns givetvis också en rad personer som stödjer ”real name system”, och menar att det minskar potentiellt panikframkallande ryktesspridning på nätet, likväl som cyberbrottslighet.

Exempelvis citeras en professor vid ett av Pekings universitet säga att kontrollen över nya simkort till mobiler är nödvändig, så att textmeddelanden inte längre kan tjäna som ”en metod för brottslingar att störa den allmänna ordningen”.

Caixins artikel ger en utförlig bakgrund, och funderar om framtida konsekvenser om vad man kallar ”Big Brother-system”.

Man återger också cyniskt ett citat från 2008, då chefen för propagandadepartementet i provinsen Shaanxi sade i en intervju: ”Det var bättre förut då det inte fanns internet. Då kunde man få dem [media] att säga precis vad man ville.”

Published on

Fenby om Xi Jinping

Brittiska journalisten Jonathan Fenby, författare till flera böcker om det moderna Kina, skriver en profil på Kinas näste president Xi Jinping, på The Guardians nätupplaga.

Titulerad ”Xi Jinping: Mannen som leder Kina in i ett nytt tidevarv”, ger profilen utförliga fakta om Xi Jinpings bakgrund och väg till makten.

Som vanligt kommer Fenby också med en rad nyktra påståenden, exempelvis att det egentligen inte spelar så stor roll vilken enskild person som är Kinas president längre, eftersom ”Mao och Dengs era är förbi”, och Kina i dag närmast styrs av en rad direktörer på konsensusbaserat vis.

Samtidigt tillägger Fenby att Xi Jinping inte tycks vara den kinesiska ledare som kommer gå i bräschen för att lätta på det politiska trycket i landet, då han själv leder en byrå som sysslar med censur, och tidigare uppmanat studenter att plugga kommunistpartiets teorier och ”undvika tomma ord” eftersom ”ohälsosamma skrivelser” kan ”skada effektiviteten”.

Profilen av Xi Jinping är läsvärd för alla som vill veta mer om Kinas nästa president, som kommer styra landet i tio år från och med 2012.

Published on

Kina i Afrika – del 2

ChinaDialogue har nu publicerat andra delen av intervjun med Li Anshan – jag publicerade del ett här förra veckan.

Li Anshan är en kinesisk akademiker, expert på relationen Kina-Afrika. Genom att återge intervjun med honom vid ChinaDialogue, hoppas jag kunna ge en förståelse för hur kineserna själva argumenterar om sin närvaro i Afrika, då västerländsk media i denna fråga ofta koncentrerar på mindre smickrande sidor som miljöförstöring eller samröre med diktatorer.

Just som i del ett, kommer jag nedan att sammanfatta Li Anshans svar på de ställda frågorna. Den som vill läsa hela intervjun kan göra det här.

ChinaDialogue: [författaren] Dambisa Moyo anser att västerländskt bistånd kraftigt förvärrat korruptionen i afrikanska regeringar. Och enligt Deborah Brautigam, professor vid American University i Washington, och författare till boken ”The Dragon’s Gift: The Real Story of Africa in China”, innebär Kinas kombinerande modell av bistånd och investeringar en minskning av korruptionen, eftersom pengarna sällan går direkt till regeringarna.

Då det beslutats om ett projekt går pengarna direkt från en kinesisk bank till det kinesiska företag som ansvarar för projektet, vilket minskar möjligheterna för korruption bland myndighetstjänstemän. Men samtidigt kommer många rapporter – både från Kina och andra länder – som får folk att tro att väst förde mänskliga rättigheter och transparens till Afrika, medan Kina nu hindrar denna process och förvärrar korruptionen.

Li Anshan: (…) [Deborah Brautigam’s] åsikt är den mer korrekta. Då väst erbjudit bistånd har 10 procent av summan alltid öronmärkts för ”administrativa ändamål”, vilket skapar gyllene läge för korruption. Kinas regering arbetar annorlunda: De bygger en väg, en skola eller ett sjukhus – saker som faktiskt märks och är användbart och nyttigt för såväl lokalinvånare som investerare.

(…) Många politiker i väst ogillar den snabba utvecklingen i samarbetet Kina-Afrika, och vill därför fokusera på enstaka händelser eller till och med helt grundlösa anklagelser. Allmänhetens knappa kunskap i frågan sprider tillsammans med medias fördomar en helt felaktig bild av situationen. (…)

ChinaDialogue: Du nämnde att kinesiska företag skapar arbetstillfällen i Afrika. Men antalet kinesiska arbetare vid projekten kritiseras ofta, eftersom det innebär färre arbeten för lokalbefolkningen.

Li Anshan: [en undersökning] visar att det är omöjligt för kinesiska företag att endast använda kinesiska arbetare, eftersom kostnaden då blir för hög. En vd vid ett stort företag som verkar i Algeriet, Tunisien och Marocko har sagt till mig att månadslönen för en kinesisk arbetare ligger på 6 000 yuan, jämfört med 2 000 för en lokalanställd. Alltså, där det är möjligt, så föredrar kinesiska företag lokala arbetare. [1 yuan = 0,99 SEK]

Men det finns också hinder. Vissa sorters arbete kräver en viss kunskap och teknik som inte är lätt att hitta i Afrika. Då måste kinesiska arbetare anställas. Kinesiska förmän talar heller inte samma språk som afrikanska arbetare, vilket också drar ner andelen afrikaner. (…)

ChinaDialogue: Om Kinas närvaro i Afrika nu är så bra som Moyo och Brautigam påstår i sina böcker, varför uppstår det kritik?

Li Anshan: Kritik är vanligt förekommande och har riktats mot alla nationer på uppgång. (…) Några franska akademiker har uttryckt att det inte bara är landets regering som oroar sig: Även allmänheten i Frankrike undrar vad denna kinesiska expansion i Afrika betyder för Frankrike. Rädsla och farhågor likt dessa är rotade i kolonialism; de har känslan av att något som tillhör dem tas ifrån dem av Kina. (…)

ChinaDialogue: Att inte blanda sig i suveräna staters interna angelägenheter är en av den kinesiska diplomatins principer. Kinas aktiviteter i Afrika, särskilt relationerna med vad väst anser vara diktaturer, är för många bevis på att Kina endast är intresserade av ekonomisk vinst. Många anser också att politiken icke-inblandning är en ursäkt från Kina för att slippa de ansvar som föreligger en modern stormakt.

Li Anshan: Jag håller inte med. För såväl Kina som afrikanska stater, så är varje land som varit kolonialiserad väldigt mån om att bevara sin självständighet. I år är det 50 år sedan [som 17 afrikanska stater blev självständiga från europeiska kolonialmakter] och varje stat som vinner sin självständighet kommer vara väldigt noggrann med att skydda den. Sådana känslor går väldigt djupt.

Under dess omständigheter kan vi inte direkt kritisera eller blanda oss i frågor som har med självstyre att göra. Det betyder dock inte att vårt samarbete med Afrika fortgår utan principer. Vi fattar beslut i enighet med Afrikanska Unionens ståndpunkter. Vi kan inte hävda att vi förstår regionens angelägenheter bättre än Afrikanska Unionen, så vi följer först och främst unionens synpunkter. Givetvis respekterar vi också FN-resulotionerna.

(…) Att inte blanda sig i interna angelägenheter betyder inte att man är likgiltig, men att man använder sig av andra metoder – definitivt inte direkta anklagelser eller sanktioner. Varför accepterade Sudans president Omar Bashir till slut närvaron av en fredsstyrka i Darfur från Afrikanska Unionen? Beslutet berodde på privata kommunikationer med Kinas regering. Vi kan som vänner ge privata råd – och de är en metod som de kan acceptera.

—

Dambisa Moyo (Zambia) och Deborah Brautigam (USA) är författare till två böcker som menar att Kinas närvaro i Afrika ger bättre resultat än årtionden av västerländsk bistånd. Böckerna heter Dead Aid och The Dragon’s Gift: The Real Story of China in Africa.

Published on

Folkräkning i Kina

”I Danmark eller Jordan skulle resultatet av en folkräkning blir sex miljoner. I Kina behövs sex miljoner funktionärer för att genomföra själva folkräkningen”, konstaterar The Guardian. Det syftas på den folkräkning som började i Kina i går, och som de kommande tio dagarna kommer samla information från landets cirka 400 miljoner hushåll.

Folkräkning i Kina sker ungefär en gång per årtionde; senast år 2000 räknade man in just under 1,3 miljarder människor, varav 64 procent var boende på landsbygden. Till i år förväntas befolkningen ha ökat något, och en betydligt större del tros bo i städerna som en följd av Kinas snabba urbanisering.

The Guardian talar också om årets folkräkning som en milstolpe, då man för första gången kommer räkna vart människor i själva verket bor och arbetar, istället för var de är registrerade.

I Kina uppehåller sig nämligen miljontals arbetare ”illegalt” i större städer, utan rätt till sjukvård eller utbildning, som en följd av system med hukou. Även utlänningar kommer räknas in i årets folkräkning, varför siffrorna förväntas bli mer exakta än tidigare.

Med anledning av dessa nya tillvägagångssätt, skriver BBC en artikel om vilka potentiella svårigheter myndigheter och funktionärer kan stötta på under folkräkningen.

Det finns omkring 200 miljoner migrantarbetare i Kina, i regel komna från landsbygden för att arbeta i större städer. Ofta låter de bli att registrera sig i den nya staden, eftersom de ändå inte har rätt att utnyttja sociala förmåner där, och en funktionär i folkräkningen säger till BBC: ”Det är väldigt svårt att få information om migrantarbetarna. Iband vet vi ju inte ens vilka de är”.

Ett annat dilemma har med enbarnspolitiken att göra, då många familjer inte registrerar sitt andra eller tredje barn, eftersom detta kan innebära böter eller andra former av repressalier från myndigheterna.

Det är också många familjer som inte tillåts registrera sitt andra eller tredje barn, eftersom de lokala myndigheterna är rädda för att själva få problem på högre ort om för många barn fötts i deras område.

BBC talar med en familj som trots upprepade försök inte fått registrera sin andra dotter, nu 17 år gammal, hos de lokala myndigheterna. Hon är en ”icke-medborgare”, finns inte med i några papper och blir undervisad i hemmet av sin äldre syster, eftersom hon inte tillåts gå i skolan själv.

Ingen vet hur många ”icke-medborgare” det finns i Kina i dag, men enligt BBC har myndigheterna ”lovat att reducera straffen” för de familjer som i denna folkräkning uppger att de har fler barn än som tidigare registrerats.

Syftet med folkräkningen uppges inte endast vara att räkna antalet invånare, utan också samla information som ska hjälpa myndigheterna att mer effektivt planera ekonomiska och sociala politiska åtgärder. Därför förväntas varje hushåll svara på ett omfattande formulär med frågor om hälsa, utbildning, arbete samt frågor som om fastigheten har gasspis och spoltoalett.

Informationen ska enligt myndigheterna förstöras efter att resultatet av folkräkningen sammanställts.

Misstänksamheten mot folkräkningen kan ses på internet, och The Guardian citerar ett inlägg vid en av Kinas största portaler: ”Folkräkning eller inte, statistiken som sammanställs kommer ändå förfalskas. Det är bara ytterligare ett tillfälle för landets familjeplaneringsbyrå att samla in mer böter”.

De första siffrorna angående befolkningsmängden förväntas bli klara i april 2011, och den fullständiga statistiken av undersökningarna ska sammanställas till december samma år.

Published on

Diplomatiskt bakslag för Kina

BBC skriver i dag hur Japan och Vietnam tecknat ett samarbetsavtal under det pågående ASEAN-mötet i Vietnams huvudstad Hanoi. I avtalet lovar Vietnam att förse Japan med de viktiga sällsynta jordartsmetaller jag skrev om tidigare i veckan. I utbyte ska Japan hjälpa Vietnam att bygga två kärnkraftsreaktorer.

Avtalet är med största sannolikhet ett resultat av den politik Kinas har fört de senaste månaderna, då man begränsat exporten av dessa jordartsmetaller till väst, och helt avbrutit den till Japan efter senaste tidens diplomatiska bråk.

BBC pekar just ut avtalet som ett steg i den japanska processen att göra sig mindre beroende av ett allt mer ambivalent Kina.

Alltså har Kinas relativt aggressiva politik angående jordartsmetallerna resulterat i att Japan och Vietnam – två länder ofta i konflikt med Kina – närmat sig varandra. Japans premiärminister Naoto Kan kommenterade: ”Dessa projekt symboliserar starten av en nära relation och ett strategiskt partnerskap mellan två länder [Vietnam och Japan] över en längre tidsperiod”

Avtalet kan ses följa en trend. NY Times skriver i dag en artikel med rubriken ”Kinas snabba utveckling får grannländerna att alliera sig”.

Man hävdar där att Kinas militära expansion och dess handelspolitik sprider oro i regoinen, och ”får många av Kinas grannländer att återuppta gamla allianser och skapa nya, för att bättre kunna försvara sina intressen mot den nya supermakten”. Samtidigt ger det också USA en möjlighet att åter hävda sig i regionen, enligt NY Times.

Exempelvis välkomnar Vietnam återigen USA:s inblandning i regionen, då Vietnam har svårt att på egen hand hävda sig mot Kina i den territoriella konflikten länderna emellan om några ö-grupper vid Sydkinesiska havet.

Barack Obama åker kommande vecka på en tio dagar lång resa till fyra asiatiska demokratier; Indien, Japan, Sydkorea och Indonesien. Resan väntas resultera i en hel del nya avtal och samarbeten, och förstärka det som i NY Times kallas Asiens ”demokraticirkel”.

NY Times menar alltså att många länder i regionen är oroliga för hur Kina kommer agera som supermakt. Detta på grund av senaste tidens exportrestriktioner av jordartsmetaller, som visar att ledarna i Peking är beredda att använda handel som ett politiskt vapen.

Vidare så klagar Kinas handelspartners ”allt mer högljutt” på att landet undervärderar sin valuta, och med sin makt försöker påverka bilaterala avtal med svagare länder.

Allt detta, i kombination med Kinas växande flotta som allt oftare agerar utanför nationens egna gränser, får Enligt NY Times länder som Japan, Sydkorea, Vietnam och Singapore att åter vilja se ett ”amerikanskt paraplyförsvar” i regionen.

”Den vanligaste kommentaren jag fått från asiatiska ledare under mina resor de senaste 20 månaderna är: ’Tack, vi är så glada att ni spelar en aktiv roll i Asien igen'”, citeras USA:s utrikesminister Hillary Clinton säga.

Vidare citeras en före detta Kinarådgivare åt president Bill Clinton, fortfarande politiskt aktiv i regionen: ”De flesta av Kinas grannländer kommer till oss och säger ’vi är mycket oroliga över Kina'”.

Kina å sin sida menar att man genomgår en ”fredlig utveckling”, och inte har för avsikt att agera militärt för att få genom sina intressen. Man hänvisar ofta till att landet inte varit inblandat i någon väpnad konflikt sedan gränskriget mot Vietnam för 30 år sedan.

Enligt NY Times har alltså denna ”fredliga utveckling” nu bedrivits på ett vis som oroar regionens andra länder så pass att de allierar upp sig, och dessutom eftersöker större amerikansk närvaro i området.

Published on

Blodstänkt fastighetskarta

WSJ China Real Time Report uppmärksammar i dag hur en samling internetanvändare under ledning av en anonym bloggare sammanställt en karta kallad ”Kinas blodstänkta fastighetskarta”.

Kartan, som ligger på Google Maps, vill märka ut de ställen där våldsamheter uppstått då byggbolag tagit över land från privata fastghetsägare eller hyresgäster. Kartan finns i en ”öppen version”, där offer för sådana händelser själva kan lägga upp information.

Bland symbolerna på kartan märks: Varningsskyltar för massprotester, sängar för dödsfall, och eldsvådor där förtvivlade civila satt eld på sig själva i protest. Det finns även en ”granskad version” av kartan, där endast verifierade fall märkts ut.

På grund av boomen i Kinas fastighetsmarknad de senaste åren, har tvisterna mellan fastighetsägare och de ofta myndighetsbackade byggföretagen ökat, menar WSJ China Real Time Report.

Det handlar ofta om ägare till fastigheter på dyrbar mark, som inte vill lämna sina hem för den ofta undermåliga ersättning de erbjuds av byggföretagen. Särskilt inte eftersom värdet på marken växer oavbrutet. Byggföretagen har då vid flera tillfällen hyrt in lokala busar för att flytta de boende med våld.

Fastighetsägarna för ofta en ojämn kamp mot byggföretagen, som har pengar, makt och kontakter. Bråken har resulterat i flera dödsfall, och desperata fastighetsägare sätter ibland eld på sig själva som en sista åtgärd då slaget är förlorat.

Så skedde under förra månaden, vilket EWSN återger här – varning för starka bilder.

Problemet är känsligt för Kinas regering, då det belyser två aspekter som landets befolkning avskyr särskilt mycket: Korruption och olikhet inför lagen. Olaglig beslagtagning av andras land och fastigheter är ett ständigt hett debatterat ämne vid internetportaler och chattrum landet över.

Även denna karta har skapat reaktioner hos internetanvändare i Kina. ”Afrika har sina ’blood diamonds’, Kina har sina ’blood apartments”, kommenterar en användare och får medhåll av flera.

Samtidigt är många uppgivna inför situationen, exempelvis bloggaren och kolumnisten Hu Jinliang som menar att ”kartan ger ett starkt intryck, men den kan inte göra någonting för att ändra impulsiva handlingar hos giriga personer som tjänar på att ta över andras land”.

Då WSJ når initiativtagaren bakom kartan för en kommentar, säger den anonyma bloggaren att han inte är redo att tala med utländsk media.

Till en kinesisk tidning sade han tidigare, fortfarande anonymt: ”Kommer det en dag då vi inte längre har våldsamma demoleringar, så kan denna karta berätta för kommande generationer att det fanns en tid då utvecklingen gick fort, och att många fick betala dyrt för den”.

Published on

”I Afrika lyckas Kina med vad väst inte klarar”

ChinaDialogue lade just upp en intervju med akademikern Li Anshan från Beijing University. Han är expert på relationen Kina-Afrika, och svarar här på kritik kinesiska företag ofta får gällande sin verksamhet i Afrika, vilken enligt ChinaDialogue bland annat innefattar:

* Ökning av korruption
* Brott mot mänskliga rättigheter
* Miljöförstöring
* Samröre med diktaturer

Nedan sammanfattas Li Anshans svar på de tre frågor som nämns i intervjun. Han återger situationen i Afrika så som det kan förmodas att stora delar av de kinesiska myndigheterna vill se den. Hela intervjun, med fakta och kompletta svar, kan läsas här.

ChinaDialogue: Hur ser du på kinesiska företags uppträdande i Afrika? De representerar ju Kinas image och intressesfärer på hela den afrikanska kontinenten.

Li Anshan: Jag är av den generella uppfattningen att kinesiska företag i Afrika ger mer positiva än negativa intryck. (…) Ett exempel är arbetstillfällen. I Sudan är Kina involverat i Khartoums oljeraffinaderi och dambygget vid Merowe. Dessa två projekt användes som kampanjslogans då landets president i år gick till nyval. Bara dammen vid Merowe, byggt av ett kinesiskt företag, anställer 16 000 lokala arbetare. Det är ingen liten siffra.

Dessa projekt ökar också det tekniska kunnandet hos den lokala arbetskraften. Oljeraffinaderiet som byggs med hjälp av ett kinesiskt företag i huvudstaden Khartoum sysselsätter nu 1 100 lokala arbetare, en ökning från de 200 vid projektets början. Alla dessa mottar utbildning, och standarden är väldigt hög. Sudan importerade tidigare sin olja, men har nu en oljeindustri komplett med utvinning och förfining, som i dag gör landet till en oljeexportör. Många afrikanska ledare som har sett oljeraffinaderiet i Khartoum säger att de vill ha ett precis likadant.

(…) Många kinesiska projekt innefattar även satsningar på infrastruktur som motorväg och järnväg; ofta kommer kontrakten i bunt och det bidrar till att utveckla Afrika i stort.

ChinaDialogue: Men omvärlden har riktat kritik mot det vis som Kina har kombinerat ”bistånd” och ”investering” i Afrika. Anklagelserna gör gällande att kombinationen av bistånd och ekonomisk aktivitet skapar en ny sorts kolonialism.

Li Anshan: Jämförelsen [mellan europeisk kolonialsim och Kinas aktiviteter] är absurd. Kolonialsim sker med tvång, medan relationen Kina-Afrika är byggd på ömsesidig nytta och vinst. (…) [Nigerias konsul i Hongkong] sade 2007 att landet ville göra affärer med Kina. Varför? För att vi kan diskutera och förhandla som jämlikar, en status som Afrika aldrig tilldelas av väst.

(…) I april i år besökte jag ett sockerföretag vid Malis andra största stad Ségou. Fabriken byggdes med hjälp av kinesiskt bistånd, men efter färdigställandet och överlämnadet till Mali gick den inte med vinst, och tvingades fortsätta vara ett gemensamt projekt. fabrikens vd var en kinesiska kvinna, men vice-vd var malier, liksom många av de högre tjänstemännen.

Då förtaget började gå med vinst, innebar det viktig utveckling för det omkringliggande området, som nu är en mindre stad med bostadsområde och skola; utvecklingen var rörande att se. En europeisk akademiker på samma resa tvivlade, och sade att ”bistånd är bistånd, affärer är affärer, varför blanda ihop de båda?” Men vad du än gör, så länge det innebär framsteg för området, så är det något bra.

Västerlandets traditionella biståndsmodell håller på att dö ut i Afrika. Under tiden har Kina kombinerat bistånd och investeringar sedan 1990-talet, och det har lett till enorm stimulation för de involverade projekten.

Zambiska akademikern Dambissa Moyo skrev i fjol boken ”Dead Aid”, som blev kontroversiell i väst. Hon menade att senaste halvseklets biljontals biståndsdollar inte har lett till något positivt alls i Afrika, utan tvärtom ställt till med stor skada. Jag anser att den västerländska modellen här inte går att underhålla, och att Kina istället ska se till sina egna erfarenheter.

ChinaDialogue: Det finns nu minst 2 000 kinesiska företag med verksamhet i Afrika. Om vi bortser från de statliga företagen, hur ser du på inflytandet i Afrika hos privata företag, exempelvis de många handelsföretagen?

Li Anshan: Privata kinesiska företag har alltid agerat som pionjärer. Givetvis finns det en rad problem som vi måste erkänna, exempelvis bristfällig förståelse av lokala omständigheter, brist på respekt för lokala lagar och en tendens bland dessa privata företag att isolera sig själva från lokalbefolkningen. (…) Men de nischade privata företagen kan fylla områden där andra inte arbetar eller investerar.

Kinas regering – särskilt ambassader och konsulat i Afrika – måste skydda dessa företags legala rättigheter, men också komma med information angående lokala investeringsförhållanden och lagar. Det pågår en förbättring inom dessa områden, som till exempelvis offentliggörandet av intervjuer med våra handelsattachéer. Att ge privata företag rådgivning i dessa områden kommer minska problemen, och innebära att Kinas utrikesministerium inte behöver lägga lika mycket tid på tillbakavisande av kritik.

Published on

Min far heter Li Gang!

Den senaste veckan har en mycket intressant historia rullats upp i Kina, som tydligt visar internets makt, och den kinesiska befolkningens djupa avsky mot korrumperade politiker och tjänstemän.

Det hela började den 16 oktober, då Li Qiming skjutsade sin flickvän till skolan. Det var kväll, och utanför Hebei University körde han på två yngre kvinnor. Den ena dog, den andra skadades allvarligt, men Li Qiming fortsatte oberört färden utan att stanna bilen, och släppte av sin flickvän vid universitetets port.

Li Qiming var nämligen full. Då han sedan stoppades av universitets vakter, var han ointresserad av vad som just hänt, och sade istället: ”Arrestera mig om ni törs, min far heter Li Gang!”

Li Gang är en hög polistjänsteman i provinsen Hebei. Li Qiming körde vidare, hemåt, i höstnatten.

Sedan började en enorm kampanj på internet.

Personer som sett händelsen spred ordet: Hur Li Qiming hade kört i 40 där det bara var tillåtet att köra 5 km/h. Hur han hade åkt förbi och ignorerat offren inte bara en utan två gånger. Hur han arrogant utmanat vakter och åskådare att våga anmäla honom. Hur han kört vidare utan ånger.

Det söktes reda på Li Qimings konton vid diverse internetportaler och messengerprogram. Hans telefonnummer offentliggjordes. Det framgick vilka klasser han tog, och vilken tid han var där. En mängd foton på honom publicerades.

Många av Kinas över 400 miljoner internetanvändare krävde rättvisa, och hatiska kommentarer fälldes över Li Qiming vid otaliga forum och chatrum över hela Kina.

Irritation väcktes över att Li Qiming, 22 år gammal och student, körde en bil värd över en kvarts miljon kronor. Internetanvändare fortsatte forska och kom fram till att Li Gang äger fem hus.

Video över hur Li Qiming och hans far Li Gang gråter ut ”av ånger” i kinesisk statlig television. Många menar att deras tårar är fejkade.

Li Qiming blev slutligen arresterad i söndags, den 24 oktober. Hade denna incident skett för tio år sedan, är det troligt att Li Qiming hade kunnat lämna platsen och aldrig blivit arresterad eller ens behövt höra om denna olycka någonsin igen.

Men internet har förändrat dagens Kina till den grad att Li Qiming förmodligen ska vara glad att han är i polisens förvar just nu.

Internetanvändares efterforskningar har till och med resulterat i avslöjanden om korruption och plagiat som annars hade passerat obemärkt. Man hittade även bevis för att universitetrektorns avhandling var byggd på plagiat.

Roland Soong vid EastSouthWestNorth återger händelseförloppet, och anmärker på hur statliga TV-kanalen CCTV skildrat det hela.

Han ger skarp kritik åt CCTV:s till synes objektiva rapportering, där man låter far och son Li gråta ut i fem minuter, men inte ägnar särskilt mycket tid åt offren eller deras familjer. Det verkar som man söker sympatisera med förövaren, och i synnerhet med dennes far, som gråter oavbrutet i över två minuter på grund av den oreda som sonen ställt till med.

”Om inte CCTV gör en 180-graders helomvändning, förlorar kanalen all trovärdighet då det gäller att rapportera om liknande situationer i framtiden”, menar Roland. Han förklarar också på ESWN varför många tror att tårarna från far och son Li är fejkade.

Fallet Li Qiming kommer följas noga tills straff utmäts. I september i fjol blev en man i provinsen Sichuan dömd till döden efter att ha dödat fyra då han var full bakom ratten. Straffet ändrades sedan till livstids fängelse.

Men olikt Li Qiming, hade denne man ingen hög polistjänsteman till far.

Published on

Världens tillverkning sker på Kinas nåder

The Guardian skrev i går om oroligheter och bekymmer sedan Kina begränsat exporten av de 17 sällsynta jordartsmetaller som är essentiella för världsekonomin.

Utan dessa metaller är det omöjligt att tillverka datorer, bilar, mobiltelefoner, vapen, vindturbiner, vissa läkemedel och en hel rad andra högteknologiska produkter. ”Om du inte har tillgång till [dessa] sällsynta jordartsmetaller så kan du inte tillverka något. Det är därför det är panik”, säger en intervjuad handlare.

Kina utvinner nämligen 97 procent av dessa jordartsmetaller. För en tid sedan började man begränsa exporten av dessa, och ”branschen chockades” då Kina nu under andra halvåret av 2010 begränsar exporten med 72 procent jämfört med föregående år, uppger The Guardian.

Från kinesiskt håll hävdar man att åtgärden beror på den miljöförstöring som är förknippad med att utvinna metallerna, samt en önskan säkerställa behovet av metallerna till sin egen växande tillverkningsindustri.

NY Times gick under förra veckan hårt åt Kina för denna åtgärd. Man citerar tjänstemän inom den amerikanska industrin säga att Kina infört denna begränsning i smyg, och att båtlaster av dessa metaller ”försenats under flera veckor”.

Man uppger att Kina blockerade exporten av dessa metaller till Japan under förra månadens diplomatiska bråk mellan de båda länderna, och hävdar vidare att ”restriktioner angående export av dessa metaller [till USA och Europa] infördes under måndagen [18 oktober]”.

NY Times gör även gällande att det inte går att lita på Kina i denna fråga: Man citerar en rapport från statliga China Daily, som menar att exporten av dessa metaller förväntas minska med 30 procent under nästa år – en uppgift som landets handelsministerium motsätter sig och kallar för ”totalt grundlös och falsk”.

Det går alltså inte få några klara besked om situationen från Kina, då handelsministeriet motsäger statliga media. Kina ska dessutom ha nekat till ett embargo av denna export mot Japan, trots att de nästan inte exporterat några metaller alls till Japan på över en månad nu.

Under söndagen uppmanade japans handelsminister Kina att börja skeppa metallerna till Japan igen, efter att en kinesisk minister förklarat hur ”tullproceduren skärpts” för exporten av dessa.

Betydelsen av de sällsynta jordartsmetallerna ska absolut inte underskattas. BBC menar att utan dessa metaller skulle ”stora delar av den moderna ekonomin stanna upp”. Man liknar situationen med Mellanösterns monopol på olja – men mer extremt och dessutom viktigare för världsekonomin.

BBC menar till och med att metallerna är ett starkt trumfkort för Kinas ledare då andra frågor diskuteras internationellt, och en anledning till att Kina inte behöver ”lyda väst”.

Efter de senaste månadernas oroligheter har priserna på dessa metaller ökat dramatiskt. The Guardian tar metallen samarium som exempel: I juli kostade samarium cirka 4,5 amerikanska dollar per kilo, nu är priset uppe i 35 dollar.

The Guardian pekar dock även ut att endast cirka en tredjedel av dessa metaller finns i Kina. Således finns det en potential för andra länder att utvinna metallerna på egen hand, även om det är bekvämt att importera från Kina.

Men etablering av en sådan industri tar tid, och fram tills dess är ”utländska regeringar oroliga” för Kinas politik i frågan, menar tidningen.

Kina sitter alltså på 97 procent av de metaller som är nödvändiga för tillverkning av de varor som driver den globala ekonomin. Man begränsar nu kraftigt exporten av dessa. Och förutom i Sveriges Radio, så har det mig veterligen inte gått att få någon information om detta i svensk media.

För den som vill läsa mer om metallernas betydelse, utan senaste tidens anklagelser, rekommenderas denna artikel från BBC daterad 2009.

Published on

Kinesiska vapen i Afrika

Flera medieföretag, bland annat BBC och The Guardian, rapporterar hur Kina försöker stoppa en FN-rapport rörande vapenexport till Sudan, som skulle strida mot det existerande vapenembargot mot Sudan. Rapporten från FN innehåller anklagelser att kinesisk ammunition har använts av sudanesiska trupper, bland annat i strider mot FN-förbanden i Sudan.

BBC menar att rapporten skulle ha offentliggjorts efter att den presenterats för FN:s säkerhetsråd i onsdags.

Men då säkerhetsrådet sammanträde mötte rapporten skarp kritik från Kina, som menar att bevisen är otillräckliga och att ammunitionen antingen kan ha smugglats in till Sudan från andra afrikanska länder, eller sålts till Sudan innan vapenembargot trädde i kraft.

Enligt rapporten ska ett dussintal olika sorter av kinesisk ammunition ha använts av sudanesiska regeringsstyrkor under de senaste två åren, i strider mot rebeller och FN-trupper i Darfur. Märkningen visar att en del av ammunitionen är tillverkad 2009.

FN:s säkerhetsråd införde ett vapenembargo mot Sudans regering redan 2005, uppger AP och The Guaridan.

Säkerhetsrådets fem länder – Kina, USA, Ryssland, Storbritannien och Frankrike -har alla vetorätt, och Kina stoppade därför publiceringen av rapporten, och kräver nu att dess författare återkommer med ”starkare bevis” under nästa vecka.

Kinesiska diplomater ifrågasätter metodologin, och menar att det inte ges några konkreta bevis för anklagelserna om kinesisk vapenförsäljning i strid mot embargot: ”Anklagelserna är grundlösa, och det är högst olämpligt att föra fram yrkanden likt dessa utan tillräckliga bevis”, säger Kinas utrikesministeriums talesman Ma Zhaoxu, enligt The Guardian.

BBC:s korrespondent tillägger dock att Kina enligt embargot har rätt att sälja vapen Sudan så länge de inte används i Darfur.

Kina står närmare Sudans regering än något land i väst, då man är en stor uppköpare av sudanesisk olja. Kina har med hjälp av investeringar utvecklat Sudans oljeindustri, och samtidigt skaffat nära relationer till dess regering, uppger The Guardian.

I januari väntar en folkomröstning där landets mer oljerika delar söker självständighet från den sudanesiska centralregeringen, som då skulle förlora sin största inkomstkälla. Enligt FN har konflikten i landet sedan 2003 krävt 300 000 dödsoffer och tvångsförflyttning av 2,7 miljoner människor.

Samtidigt som FN-rapporten anklagar Kina för att dess ammunition används i Sudan, presenterar USA historiens största vapenaffär, då man planerar att sälja avancerad vapenteknik för 400 miljarder kronor till den absoluta monarkin Saudiarabien.

Published on

Nya protester i Tibet

BBC rapporterade i dag hur ”minst 1 000” tibetanska studenter under tisdagen demonstrerat mot vad de anser vara ett försvinnande av eget språk och kultur.

Studenterna invänder mot Kinas skolreform, som innebär att alla lektioner och textböcker i Tibet – undantaget tibetanska och engelska språkklasser – kommer vara i mandarin. Demonstrationen ska ha gått lugnt till, och deltagarna lämnade gatorna under eftermiddagen, efter att lokala politiker kommit ut för att samtala med dem.

BBC citerar en lärare i provinsen: ”Kineserna genomför reformer som påminner om Kulturrevolutionen. De [reformerna] hotar inte bara vårt modersmål, utan strider direkt mot den kinesiska konstitutionen, som ska skydda våra rättigheter”.

Organisationen Free Tibet menar att 5 000-9 000 personer deltog under demonstrationerna, och citeras i BBC säga: ”Det tibetanska språket raderas systematiskt ut, som en medveten taktik i Kinas ambition att cementera ockupationen av Tibet”.

ENligt The Guardian har Free Tibet uttryckt oro för att deltagare i demonstrationen kommer att anhållas eller på annat vis straffas under de kommande veckorna. Lokala myndigheter och polis ska inte ha svarat på The Guardians telefonsamtal.

Enligt BBC anser Kinas regering att de bidrar med utveckling och möjligheter till ett Tibet som länge varit eftersatt. Läskunnighet, inkomst och industriell produktion i Tibet har mångdubblats sedan Kina med våld införlivade området 1950-51.

Tisdagens protester ägde rum i Tongren, provinsen Qinghai. Här utspelade sig oroligheter under de tibetanska protesterna 2008, då dussintals människor fick sätta livet till.

Enligt uppgifter till The Guardian ska likartade demonstrationer även ägt rum i provinsen Gansu föregående vecka, efter att studenter där tvingats använda kinesiska textböcker.

Published on

Möt Kinas nästa president

Xi Jinping. Så heter med stor sannolikhet Kinas nästa president. Media världen över rapporterade under måndagen att han valts till vice ordförande i Kinas militärkommitté – en post som nuvarande presidenten Hu Jintao också fick just innan han tillträde som landets högsta ledare.

– Det verkar vara helt klart. Efter dagens utnämning, pekar allt på att han (Xi Jinping) blir Kinas nästa ledare, säger en redaktör och politisk analytiker i Hongkong till LA Times.

Xi Jinping är sedan tidigare även vicepresident, men i Kinas komplicerade nätverk av politiska titlar, anses han alltså först efter denna befordran som en säker efterträdare till den faktiska presidentposten. Detta tros ske 2013, då Hu Jintao är menad att formellt dra sig tillbaka.

Kinas förmodade nästa president tillhör den grupp som småelakt kallas för ”kronprinsarna”; söner till inflytelserika politiker som var med och öppnade Kina under Deng Xiaopings ledning från 1970-talets slut. Kontakter är oerhört viktigt i kinesisk politik, och Xi Jinpings far tillhörde kärnan av kommunistpartiets första ledargeneration.

Kronprinsarna är även kända för att nå och behålla sina inflytelserika poster genom utbildning vid prestigefyllda universitet, och Xi Jinping har en akademisk bakgrund med examen som Kemisk ingenjör och en doktorstitel i Juridik. Han ansågs av min professor vid University of Hong Kong vara ärketypen av Kinas nya ”teknokrater” – välutbildad, kunnig och hårt arbetande.

Då hans far kom i onåd hos Mao under Kulturrevolutionen, skickades Xi Jinping som sextonåring själv till landsbygden för att skörda spannmål och vakta får. Han blev kvar i sex år och kunde alltså börja studera igen först 22 år gammal.

China Daily återger i all hast Xi Jinpings väg till makten: Det sägs att han efter år av hårt arbete i den östra provinsen Fujian, blev befordrad till guvernör där 2000, och 2002 fick möjligheten att bli guvernör i den närbelägna och rikare provinsen i Zhejiang.

Han ska sedan ha ansvarat för en industriell omstrukturering som ”säkerställde Zhejiangs ställning som en av de rikaste och ekonomiskt snabbast växande provinserna i Kina”.

Med denna bedrift i bagaget blev han 2007 partichef i Shanghai, och samma år invald som en av nio medlemmar av kommunistpartiets politbyrås ständiga utskott; den absout högsta maktinstansen i Kina, som har sista ordet i landets alla viktiga beslut.

Det handlar alltså om en politiker som stigit i graderna med hjälp av såväl kontakter som skicklighet.

På det personliga planet anses Xi Jinping – i alla fall av sin fru – vara ”frugal och jordnära”. Även Robert Lawrence Kuhn, amerikan och författare till boken ”How China’s Leaders Think”, anser att Xi Jinping har en ”väldigt varm personlighet. Han ger inga vibrationer av en ledare som är imponerad av sig själv”.

Henry Paulson, före detta amerikansk finansminister, beskriver enligt The Guardian Xi Jinping som ”en man som verkligen vet hur man tar sig över mållinjen”.

The Guardian menar också att Xi Jinping är ”ett säkert val”, som kommer prioritera Kinas inslagna väg av ”fredlig ekonomisk utveckling” utan några dramatiska ändringar på det politiska planet. Man tillägger dock att det är svårt att veta vad Xi Jinping föredrar rent ideologiskt; ”hans politiska preferenser förblir oklara”.

Även NY Times menar att det är svårt att veta var Xi Jinping står politiskt, då ledare på uppgång i Kina ofta undviker djärva kommentarer för att inte få en viss politisk stämpel på sig.

Xi Jinping blev i fjol utsedd till en av världens mest inflytelserika personer av Time Magazine, och brittiska tidskriften New Statesman håller honom som världens mest fjärde inflytelserika person 2010.

Published on

Zambiska gruvarbetare skjuts ihjäl av kinesiska förmän

Afrik News rapporterade i söndags, hur kinesiska förmän i fredags öppnade eld mot zambiska gruvarbetare, sedan dessa protesterat mot arbetsvillkor och löner vid en kinesiskägd gruva i Zambia.

Minst elva gruvarbetare togs till sjukhus med skottskador, och två kineser omhändertogs av polisen. Två av gruvarbetarna ska senare ha avlidit.

Omständigheterna kring skottlossningen är oklara, och uppgifterna om vad som egentligen hände varierar fortfarande, tre dagar efter incidenten.

AFP rapporterar att tolv gruvarbetare skadades då förmännen ”på måfå öppnade eld mot protesterande arbetare”. Man använder dock uttrycket ”mainly Chinese managers fired randomly”, vilket indikerar att lokala chefer också kan ha varit inblandade.

Enligt BBC skadades ”minst elva” arbetare, och de två kineser som nu är arresterade av zambisk polis kommer åtalas för mordförsök. De ska ha öppnat eld efter att ha känt sig hotade av protesterna. BBC uppger också att Kina investerat över 2,5 miljarder kronor i den zambiska gruvindustrin, och att de kinesiska investeringarna i landet kommer öka.

Reuters nämner att elva arbetare skottskadades, och påminner också om att fem zambiska gruvarbetare sköts av kinesiska överordnade vid en liknande incident 2005.

Även statliga kinesiska tidningen Global Times skriver om incidenten, och talar med en arbetare vid gruvan som menar att ”förmännen drar av från arbetarnas löner då de inte behöver gå ner i gruvan för att arbeta”. En annan arbetare sade att skottlossningen uppstod efter att de protesterande börjat kasta sten.

Global Times talar också med en tjänsteman vid Kinas ambassad i Zambia, som medgav att incidenten ägt rum, men också framhåller att samarbetet länderna emellan präglas av optimism, och att det är ”icke-objektiv av vissa medier att överdriva konflikten”.

Kinas enorma investeringar i Afrika har ofta debatterats bland politiker och i media under de senaste åren. Flera böcker och dokumentärer har utkommit i ämnet. Främst hörs två av åsikter vitt skilda läger i frågan:

1) De som anser att Kina är ute efter Afrikas naturresurser, och gärna kallar Kinas investeringar på kontinenten för ”kolonialisering”. Att Kina inte ställer några krav om demokrati eller arbetar för mänskliga rättigheter i Afrika, ses som bevis för att de endast är ute efter resurserna och inte efter att förbättra kontinentens levnadsstandard.

2) De som anser att Kinas investeringar i Afrika är pragmatiska, skapar arbete och tar kontinenten från det bidragsberoende som årtionde av bistånd lett till. Man pekar främst på investeringar i infrastruktur och industri, men även de många gratis doktorer och lärare som Kina skickat till Afrika.

Båda sidor har har ett överflöd av fakta att hänvisa till, och ingen har kunnat lägga fram lysande bevis på vare sig version 1 eller 2.

Published on

Nya demonstrationer i Kina och Japan

Under gårdagen tog folk över gatorna i Tokyo och tre kinesiska städer för att visa sitt missnöje över senaste tidens händelser mellan Japan och Kina.

China Media Project menar att tiotusentals kineser deltog i demonstrationerna, och postar en rad bilder från Chengdu och Xian, där deltagarna viftar med plakat som ”Vi kommer försvara Diaoyu Islands till döden!” samt ”Älska vårt Kina, bojkotta japanska produkter.”

Diaoyu är en ögrupp som administreras av Japan, men som båda länderna gör anspråk på. Minst en japansk restaurang ska ha slagits sönder i samband med demonstrationerna, uppger BBC.

I Tokyo marscherade hundratals demonstranter till Kinas ambassad för att lämna ett brev, medan de bar på banderoller som deklarerade landets ärvda rätt till Senkaku Islands, menade att Japan är i fara och uppmanade att ”Inte glömma de kinesiska inkräktarna”.

Senkaku är japanska namnet på Diaoyu, och ”kinesiska inkräktare” hänvisar till incidenten i början av september, där en kinesisk fiskebåt kolliderade med skepp ur den japanska flottan.

Problemen kring denna ögrupp gjorde sig påminda i veckan, då Japans utrikesminister krävde av Google Maps att ta bort det kinesiska namnet ”Diaoyu” från sina kartor.

Incidenten har lett till ett nytt lågvattenmärke i relationen länderna emellan. Trots att deras ledare i förra veckan kom överens att förbättra relationerna, verkar det alltså som att invånare i de båda länderna fortfarande har svårt att glömma grannfejden, som historiskt går hundratals år bak i tiden.

Statliga China Daily citerar i dag Kinas utrikesministeriums talman säga att demonstrationerna är ”förståeliga”, men uppmanar demonstranterna att hålla sig rationella och inom lagens ramar: ”Det är förståeligt att några personer uttrycker sin ilska mot senaste tidens japanska felaktiga ord och handlingar”, sade talmannen.

Misstänksamheten mellan länderna går djupt, särskilt sedan Japans ockupation av Kina andra världskriget.

Många hävdar att Japan inte ”har bett om ursäkt” för sin framfart under denna konflikt, och ofta under det senaste årtiondet har landet fått kritik för att exkludera krigsbrott från textböcker i skolan, samtidigt som många av landets premiärministrar besökt Yasukuni Shrine, som av många utanför Japan ses som en hyllning till Japanska krigsförbrytare.

Published on

Pekings tjänstemän tränas i sociala medier

AFP rapporterar att statstjänstemän i Peking fått motta träning i sociala medier som Twitter och MSN, för att så effektivt som möjligt kunna ”kartlägga och guida allmänhetens åsikter”.

Kommunistpartiets skola i Peking tillhandahåller utbildningen för högre tjänstemän för att dessa ska ”förstå hur information sprids och känna av aktuella strömningar, för att bättre kunna svara på plötsliga kriser”, citeras statlig kinesisk media säga i AFP:s artikel.

I ett samhälle där medierna kontrolleras hårt, har internet blivit forum för att uttrycka missnöje, särskilt i chattrum och på bloggar, menar AFP.

Enbart förra året öppnade ”tiotals miljoner” kineser twitter-liknande mikrobloggar. Dessa kommer man under tjänstemännens utbildning att fokusera på.

Internet är ett ständigt slagfält i Kina, där myndigheterna också själva försöker använda sociala medier för att öka sin popularitet.

Det ryktas bland annat om att myndigheterna betalar vissa frilansande internetanvändare motsvarande 50 öre för varje för myndigheterna positiv post vid forum och kommentatorsfält. Dessa frilansar har kommit att döpas till ”50-cents-armén” i debatten.

1 2 3 4