2010- sida 3

Published on

Öppet brev för press- och yttrandefrihet

China Media Project har kommit över och översatt ett ”öppet brev”, undertecknat av 23 veteraner inom kommunistpartiet, bland annat Li Rui (Mao Zedongs tidigare sekreterare) och Hu Jiwei (tidigare redaktör för partiorganet Folkets Dagblad). De vill se riktig press- och yttrandefrihet i Kina, samt att landet ska överge sin omfattande censur.

Brevet lämnades den 11 oktober över till Nationella folkkongressens stående kommitté, som i teorin är Kinas högsta statliga institution.

Översättningen från kinesiska till engelska publicerades i dag på China Media Project och kan ses i sin helhet här. Nedan reciterar jag lite av innehållet på svenska:

—

(Rubrik) Gör artikel 35 i Kinas konstitution gällande, överge censur och erkänn medborgares rätt till yttrandefrihet samt pressfrihet: Ett brev till Nationella folkkongressens stående kommitté

Artikel 35 i Kinas konstitution, som antogs 1982, framlägger med klarhet att: ”Medborgare i Folkrepubliken Kina åtnjuter yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet, organisationsfrihet, samt rätt att anordna parader och demonstrationer.” I 28 år har denna artikel inte följts, utan istället blivit neglegerad av detaljer och regler som talar om dess ”realiserande”. Denna slags falska demokrati, med formellt erkännande men konkret förnekande, är en skamfläck i demokratins historia i världen.

(…)

Då vår nation grundades 1949, skrek vårt folk ut att de hade blivit befriade och nu är sina egna herrar. Mao Zedong sade: ”Från denna stund har Kinas befolkning rest sig”. Men än i dag, 61 år efter nationens grundande, och efter 30 år av öppenhet och reform, har vi ännu inte etablerat yttrande- och pressfrihet ens till den grad som kunde åtnjutas i Hongkong under kolonialt styre. Än i dag, måste många böcker som diskuterar politik och samhällsfrågor publiceras i Hongkong. Detta var inget som kom i och med återlämnandet av Hongkong (1998), utan är en gammal taktik som daterar bak till kolonialtiden. Ställningen bland kineser på fastlandet som ”sina egna herrar” är nästan obefintlig. Det är pinsamt av vår nation att marknadsföra sitt politiska system som en ”socialistisk demokrati” med kinesiska förtecken”.

(…)

Våra specifika krav är följande:

1. Överge partiets kontroll över media, tillåt utgivare att verka självständigt, inför ett system där chefer och redaktörer också i realiteten är ansvariga för det som publiceras.

2. Respektera journalister och stärk deras position. (…)

3. Överge restriktioner angående medias rätt och möjlighet att agera allmänhetens övervakare, och låt dem utföra fri rapportering över hela landet.

4. Internet är ett viktigt forum för informationsutbyte och diskussion, samt för medborgare att framföra sina åsikter. Undantaget information som verkligen rör statshemligheter eller strider mot medborgares rätt till privatliv, ska censuren inte godtyckligt radera texter och kommentarer på internet. ”Internetpolisen” måste upphöra, (…)

5. Det ska inte finnas några tabun gällande kommunistpartiets historia. Kinesiska medborgare har rätt att veta felaktigheterna hos de parti som styr landet.

6. (…) Det är inte tillåtet i demokratiska samhällen för det styrande partiet att använda medborgarnas skattepengar för att skapa en mediasektor som hyllar dem själva.

7. Tillåt fri spridning i Kina av böcker och magasin som publiceras i Hongkong och Macao, som ju nu har lämnats åter till Kina. Vi är medlemmar i Världshandelsorganisatoinen (WTO), och redan ekonomiskt integrerade med omvärlden – att då fortsätta vara kulturellt stängda går emot den uppdragna linjen för öppenhet och reform. Hongkong och Macao erbjuder väl utvecklad kultur just på tröskeln till Kina, och böcker och magasin därifrån välkomnas och åtnjuter förtroende bland den kinesiska befolkningen.

8. Omstrukturera propagandaorganen, (…)

Vi representerar oss själva, och hoppas på er yttersta uppmärksamhet,

(Undertecknat av 23 inflytelserika veteraner inom kommunistpartiet)

—

Det är alltså ett starkt och ärligt brev som framförs av en rad respektabla namn. Det är oklart vad det hela kommer leda till, och det är osannolikt att brevet kommer förekomma i någon öppen debatt inom Kina.

Men det är svårt att motsätta sig många av brevets argument, och kanske tar det ändå den interna debatten om dessa frågor till en ny nivå.

Published on

Wen Jiabao i unik intervju

CNN GPS publicerade i går på video en intervju med Kinas premiärminister Wen Jiabao. Det är första gången på över två år som Wen ger en intervju till en västerländsk journalist, och videon bör ses i sin helhet av alla som är intresserade av Kina och dess politiska utveckling.

Det är Fareed Zakaria, också redaktör för tidskriften Time, som utför intervjun. Han ger först en bakgrundsprofil av Wen Jiabao, som ofta kallas för ”folkets premiärminister”, då han exempelvis visade visa sympatier med demonstranterna på Himmelska fridens torg 1989, och personligen besökte provinsen Sichuan efter jordbävningen 2008 som krävde drygt 70 000 människors liv. Han är också den enda av Kinas högre politiker som frekvent syns i media.

Då han nu intervjuas av en västerländsk journalist får han frågor om censur och demokrati som sällan eller aldrig tas upp i kinesisk media. Han hintar att han själv arbetar hårt inom partiet för att förbättra villkoren för kineser att uttrycka sitt eventuella missnöje med regeringens arbete, och säger att yttrandefrihet är oumbärligt.

Wen Jiabao skrev tidigare under året en artikel i China Daily där han prisade den reformvänlige politikern Hu Yaobang – som varit tabu och raderad ur Kinas historieskrivning sedan 1989.

Men Wen Jiabao är ingen extrem reformist själv. Han har tidigare kallat Dalai Lama för en våldsam separatist, och under denna intervju anser han att Fareed Zakaria ”missförstår” situationen med internetcensur i Kina, och svarar sedan undvikande att de flesta kineser sätter tilltro till kommunistpartiet i denna fråga.

Ekonomi är annars det dominerande ämnet i intervjun, och Wen Jiabao ger sin synpunkt på finanskrisen, inflation och korruption.

Han talar också i detalj om Kinas enorma ekonomiska stimulanspaket på över 8 biljoner svenska kronor, som hållit den kinesiska ekonomin växande under finanskrisen och som många analytiker tror kan medföra en ekonomisk bubbla och en rejäl baksmälla.

Det nu kanske hetaste ämnet mellan Kina och USA – värdet på den kinesiska valutan – diskuteras givetvis också. Många i USA vill ju som bekant straffa Kina med ekonomiska sanktioner, då de anser att regeringen där avsiktligt håller sin valuta undervärderad för att främja den inhemska exportindustrin.

Wen Jiabao nämner exempelvis att för en iPod som i USA säljs för 299 dollar, får den kinesiska tillverkaren endast 4 dollar, medan mycket av det kvarvarande går till den amerikanska ekonomin. Han säger också att det i Kina finns 22 000 amerikanska exportföretag, och för USA att införa sanktioner på importvaror från Kina, vore att sanktionera också mot sina egna företagare.

För den som inte kan ladda hela videon, sammanfattar AFP intervjun i en kortare text.

Published on

Japansk premiärminister sitter kvar

Japans sittande premiärminister Naoto Kan – landets sjunde på fyra år – vann i dag en omröstning över partiledarposten mot partikamraten och tillika rivalen Ichiro Ozawa, rapporterar bland annat NY Times.

Det politiska läget i Japan är milt uttryckt stormigt. Naoto Kans parti Democratic Party of Japan (DPJ) avbröt ett nästan 50-årigt maktmonopol från Liberal Democratic Party (LDP) i och med valseger i augusti förra året. Sedan dess har man redan bytt partiledare en gång, och kunde så ha gjort igen om dagens omröstning slutat annorlunda.

I ett avancerat system där lagstiftare, lokala tjänstemän och partiledare har olika värde på sina röster, fick Kan 721 poäng mot Ozawas 491.

En jämförbar situation hade varit om Fredrik Reinfeldt efter valet 2006 hade ersatts omgående av Jan Björklund, som genast tvingades genomgå en röstning om statsministerposten mot Anders Borg. Allt medan Japans ekonomi och välstånd störtdyker oavbrutet.

Inte blir situationen mer lättförståelig av att Ichiro Ozawa, mannen som nästan blev Japans nya president i dag, tidigare haft flera framträdande roller för oppositionspartiet LDP under sin cirka 25 år där. Han var också partiledare i DPJ 2006-2009, men tvingades avgå just innan valet, efter oklarheter kring finanasieringen av valkampanjen.

Ichiro Ozawa, invald i Japans parlament första gången 1969, har fått smeknamn som ”Shadow Shogun” och ”The Destroyer”, då att han anses styra mycket bakom stängda dörrar, och har en vana att bryta sig ur och skapa allianser. Han har efter 40 år i politiken ett brett kontaktnät bland byråkrater och lagstiftare.

Naoto Kan, som varit premiärminister i tre månader, lider av samma kritik som sin föregångare Yukio Hatoyama. Det diskuteras för mycket och görs för lite konkret.

– Med Kan vid makten kommer det alltid tillsättas en kommitté eller utredningsgrupp innan något börjar hända. Med Ozawa finns en känsla att saker faktiskt kan ske omgående, säger en företrädare för JP Morgan i Japan till NY Times.

Det största bekymmret för Japan i dagsläget är dess valuta, då yenen nu står i sin högsta kurs (mot amerikanska dollar) på femton år.

Det har drabbat landets exportbaserade industrier hårt, i och med att det blir dyrare för utländska kunder att köpa varor från landet. Ekonomin har stannat av och Japan fick tidigare i år finna sig att bli degraderade till världens tredje största ekonomi efter att ha passerats av Kina.

Ozawa hävdar att han skulle ta till mer konkreta åtgärder för att hejda yenens ökande kurs. Samtidigt får han kritik för att vara den sortens politiker som Japan måste överge; att hans ledarstil saknar transparens och tillhör de gamla byråkrater som lyckades köra ”det japanska undret” i botten.

Men efter inkonsekvens och ledarbyten har den japanska opinionen tappat tålamodet med de relativt oerfarna politikerna i DPJ. Det visades inte minst då partiet förlorade sin majoritet i landets överhus efter val i juli i år, vilket gör det ännu svårare för dem att driva genom sin politik.

Medan Japan fortsätter att brottas med sjunkande BNP, stigande arbetslöshet och en åldrande befolkning, drar allt fler politiska krafter åt helt olika håll.

Published on

Arnold blickar åt Kina för hjälp

Enligt Reuters sade Kaliforniens guvernör Arnold Schwareznegger i dag att den amerikanska delstaten kommer söka Kinas hjälp att finansiera och bygga höghastighetståget mellan Los Angeles och San Francisco.

Kalifornien mottog tidigare i år drygt 15 miljarder kronor för ändamålet från amerikanska regeringens stimulanspaket.

Då Schwarzenegger under sitt besök i Shanghai i dag träffade en grupp amerikanska affärsmän, menade han att många länder kommer vara med i budgivningen om höghastighetståget men att ”vi främst kommer se till Kinas möjligheter att bygga och finansiera projektet”.

Redan i våras skrev kinesiska regeringen samarbetsavtal med Kalifornien att bistå med pengar och dela med sig av teknik, uppger NY Times. Kalifornien har nämligen stora ekonomiska problem, och har ännu inte kunnat lägga fram någon budget för detta verksamhetsår.

Enligt Reuters skulle delstaten ha stora problem att på egen hand iscensätta omfattande projekt som höghastighetståg. Det lukrativa kinesiska erbjudandet ses också som ett led i landets ambitioner att bli exportör av mer avancerad teknologi.

Samtidigt som Kalifornien inte kan få till stånd en budget, och USA:s regering efter mycket besvär lyckats undvara knappt 60 miljarder svenska kronor för höghastighetståg, satsar Kinas regering 2 200 miljarder kronor för att bygga ut sitt järnvägsnät under perioden 2006-2012.

Reuters menar att om Kalifornien själva skulle bygga höghastighetståg, skulle det krävas ”en mix av investeringar från delstaten, regeringen och privata finansiärer.” Samtidigt är de kinesiska företagen som bygger tåg helt statliga, och backas upp med statliga medel samt lån från de kapitalstarka statliga bankerna.

Dessa företag har utvecklat en väldigt kostnadseffektiv teknik för att bygga snabba tåg, och är redan involverade i projekt i ett tiotal länder världen över. Amerikanska tjänstemän vid transportmyndigheten har under året varit i Kina för att studera tekniken på plats, uppger Reuters.

– Vi har bemästrat teknologin till fullo, och har övertag på exportmarknaden då vi kan bygga billigare och fortare än andra företag, sade en ansvarig vid Kinas järnvägsministerium till China Daily tidigare i år.

En ironi som Reuters missar, men som NY Times underströk tidigare i år, är hur kinesiska arbetare denna gång kommer till USA för att dela med sig av sin teknik och hjälpa till att finansiera ett projekt som USA själva inte har råd med.

För 150 år sedan byggdes nämligen den amerikanska stambanan också av kinesiska arbetare, men då som underbetalda grovarbetare under vidriga förhållanden.

Relaterade länkar: NyTeknik

Published on

Omstritt handelsavtal giltigt

BBC påminner i dag om att ett av 2000-talets mest omstridda handelsavtal trädde i kraft under helgen.

”The Economic Co-operation Framework Agreement” (ECFA) är ett bilateralt avtal mellan Kina och Taiwan, som minskar skatten på 539 taiwanesiska varor på export till Kina, och 267 kinesiska varor som exporteras till Taiwan.

Avtalet tros vara till stort ekonomiskt gagn för Taiwan, och ses som ett led i den kinavänlige presidenten Ma Ying-jeous försök att föra landet närmare Kina.

ECFA har dock splittrat landet, då avtalets motståndare menar att det gör Taiwans ekonomi mer beroende av Kina. Taiwans parlament röstade enhetlig för ECFA i slutet av augusti, trots bojkott från oppositionspartiet och gatuprotester från hundratusentals civila taiwaneser.

Handeln mellan Kina och Taiwan var redan innan avtalet värd omkring 110 miljarder amerikanska dollar, vilket kan jämföras med 5,5 miljarder dollar för handeln mellan Kina och Sverige (2005).

Enligt BBC kommer ECFA att reducera på skatterna på taiwanesiska varor värda 14 miljarder dollar, men bara 3 miljarder av de kinesiska varorna. Taiwans regering menar att avalet kan skapa en kvarts miljon jobb och få Taiwans ekonomi att växa med nästan två procent.

Taiwans ekonomi är starkt inriktad på tillverkning och export. Taiwanesiska varor på export till Kina utgör ungefär tre fjärdedelar av den totala handeln länderna emellan.

Något förenklat kan sägas att Taiwan kortsiktigt vinner ekonomisk vinst på avtalet, medan att det också binder landets ekonomi närmare ett Kina som vill inget hellre än att införliva Taiwan i folkrepubliken. BBC:s korrespondent menar att ytterliggare förhandlingar inom andra handelssektorer är att vänta mellan länderna.

Taiwan har styrts av en egen regering sedan 1949, då nationalistpartiet Kuomintang flydde till ön efter att ha förlorat ett långdraget inbördeskrig mot kommunistpartiet. Taiwan har också en egen valuta och demokratiska val.

Ma Ying-jeou tillhör partiet Kuomintang, som förespråkar bättre relationer med det kinesiska fastlandet. Han fick 58,45 procent av rösterna i presidentvalet 2008, och har sedan dess också hunnit med att etablera direkta transportlänkar i form av flyg och båt mellan länderna, vilket inte har existerat sedan inbördeskrigets slut 1949.

Presidentkandidaten i oppositionspartiet Democratic Progressive Party (DPP) fick stöd av 41,55 procent av väljarna för två år sedan, och det är många av dem som nu fasar över ECFA. DPP, som förespråkar fullständig självständighet från Kina, styrde landet 2000-2008 och förde då en aggressiv politik med ständigt nya lågvattenmärken länderna emellan som resultat.

I Taiwan finns alltså två ungefär jämnstora partier med helt skilda åsikter angående relationen till Kina, och varje utrikespolitisk handling ger potentiellt upphov till protester och våldsamheter.

Kina ser Taiwan som en utbrytarprovins, och har erbjudit en återförening med viss autonomi, som i fallet med Hongkong.

Samtidigt visar årliga undersökningar alltid att de flesta taiwaneser föredrar det nuvarande läget, utan vare sig självständighetsförklaring eller återförening.

Published on

Diplomatisk kris – igen

En diplomatisk kris mellan Kina och Japan har uppstått under veckoslutet, efter att japanska flottan tidigare i veckan frihetsberövat kinesiska fiskare som vistats vid de omstridda öarna Diaoyu eller Senkaku.

För några timmar sedan uppgav NY Times att Kina ställer in ett sedan länge planerat bilateralt möte angående gasfyndigheter, som ett direkt resultat av att Japan i går beslutade förlänga arresteringen av skeppets kapten och frihetsberövningen av de fjorton fiskarna.

Den kinesiska fiskebåten togs om hand sedan den ”kolliderat” med ett fartyg från japanska kustbevakningen.

Kina anser sig ha historiska argument nog att göra anspråk på de obebodda och blott 7 kvadratkilometer stora öarna som i dag administreras av Japan. Båda länderna är dock överens om att öarna geografiskt sett faktiskt är en del av Taiwan, som var under japanskt styre under andra världskriget, och nu ses av Kina som en ”utbrytarprovins” från fastlandet.

Jiang Yu, taleskvinna för Kinas utrikesdepartement, fördömde under lördagen i hårda ordalag Japans beslut att inte släppa de kinesiska fiskarna.

– Japan har brutit mot internationell lag och sunt förnuft. Beslutet är absurt, illegalt och orättfärdigt. Om Japan fortsätter på den inslagna vägen kommer de att få smaka på sin egen beska medicin, sade hon under lördagen, och varnade samtidigt att ”värre är att vänta”.

WSJ China Real Time Report skrev i går en analys om läget, och citerade också Jiang Yu under fredagen säga att Kina kommer skicka ut en ”law enforcement vessel” till området. Och under lördagen väckte ett kinesiskt fartyg den japanska regeringens irritation, då det försökte stoppa japanska kustbevakningens kartläggningsarbete cirka 30 mil nordväst om Okinawa.

Samtidigt uppgav, enligt NY Times, den japanska nyhetsbyrån Kyodo i dag att regeringen där anser det vara ”olyckligt att Kina egenhändigt ställer in de viktiga samtalen”.

Under fredagen återgav Kyodo också ett uttalande från japanska ambassaden i Peking: ”Händelserna ägde rum på japanskt vatten, och behandlas nu i enighet med japansk lag”.

Japanska ambassaden i Peking – traditionellt populär för anti-japanska demonstrationer – vaktades under lördagen av fler poliser än vanligt, uppger NY Times. Dock hade bara några få tiotal kineser sökt sig dit och inga våldsamheter uppstod.

Historia är en stor anledning till den ofta ansträngda relationen mellan Kina och Japan. Många kineser anser att Japan har svårt att inse och be om ursäkt för våldsamheterna under andra världskriget, och ser anspråket på Senkaku/Diaoyu som en japansk kolonial kvarleva.

Situationen har lett till många upprörda kommentarer från kinesiska internetanvändare.

EDIT: China Hush har bilder från protesterna utanför japanska ambassaden.

Published on

Dyra japanska självmord

BBC skriver i dag om en myndighetsrapport från Japan, vilken menar att landets många självmord kostar upp till 234 miljarder kronor varje år. Japan har den i särklass högsta självmordsfrekvensen bland världens utvecklade ekonomier; under fjolåret valde över 32 000 japaner att ta sitt eget liv.

Det betyder att närmare 26 av 100 000 japaner tar sitt liv varje år, vilket motsvarar ett självmord var femtonde minut. Enligt en artikel i thailändska The Nation från juli i år, så är motsvarande siffra för Storbritannen 9, och för USA 11.

Naoto Kan – Japans sjätte premiärminister på fyra år – säger sig ta statistiken på allvar, och ser den som ett bevis på ”en förfall såväl ekonomiskt som känslomässigt”. En kommission ska nu tillsättas för att minska antalet självmord.

Tolv år i rad har antalet självmord i Japan varit över 30 000, citeras en japansk minister i BBC:s artikel. Om dessa i stället hade varit yrkesverksamma, beräknas de alltså ha kunnat bidra med motsvarande 234 miljarder kronor till den japanska ekonomin.

BBC:s korrespondenter menar att attityden mot depression är helt annorlunda än i väst. I ett ”stoiskt och konsensusbaserad samhälle” förväntas man kunna uthärda och kompromissa.

Terapi är något som inte är populärt i Japan, och doktorer erbjuder på sin höjd mediciner för psykiska åkommor. Särskilt den äldre generation japaner anser att mentala sjukdomar är ”ett stigma” som kan övervinnas bara man försöker tillräckligt hårt, menar korrespondenterna.

Enligt en artikel i The Times från 2008, begås drygt 70 procent av alla japanska självmord av män. Självmord är vidare den vanligaste dödsorsaken bland alla män 20-44 år gamla, och bland kvinnor i åldern 15-34.

PÅ WIkipedia finns en hel artikel om självmord i Japan, med källor i form av tidningar och undersökningar. Där kan läsas att självmord i dag är nära länkat till arbetslöshet, då över hälften av alla som tar livet av sig är utan jobb, trots att arbetslösheten endast ligger kring fem procent.

Antalet självmord steg kraftigt då Japans ekonomi havererade i början av 1990-talet, och finanskrisen vid slutet av detta årtionde innebar en ytterligare ökning.

Traditionellt har självmord varit ”tolererat” i Japan, och en accepterad utväg för misslyckade politiker, militärer eller andra tjänstemän. Det är också ett frekvent ämne i landets populärkultur, då hedervärda karaktärer i filmer och tidningar oftar tar sitt liv. Uttryck som ”harakiri” och ”kamikaze” har ju blivit kända även i väst.

Att denna romantiska inställning lever kvar kunde ses 2007, då en japansk kabinettminister tog sitt liv medan en utredning om förskingring pågick. Han hyllades sedan som ”en sann samuraj” av Tokyos dåvarande borgmästare.

Published on

Xinhua – journalistikens framtid?

Newsweek skrev i dagarna om ett ämne som diskuteras flitigt vid universitet och medieföretag världen över: Är den kinesiska nyhetsbyrån Xinhua journalistikens framtid?

Mediasektorn är inne i sin förmodligen största kris någonsin; ny teknik innebär att nyheter är gratis på internet, tidningarnas upplagor minskar, och med det blir också reklamintäkterna mindre. Mitt i denna utveckling kom även finanskrisen, och media var en av de sektorer som drabbades hårdast.

Men Xinhua, som ägs av kinesiska staten, dras inte med några ekonomiska bekymmer. Bara de senaste året har Xinhua startat en ny engelsk nyhetskanal, slutfört byggnationen av Pekings högsta skyskrapa, etablerat kontor på toppen av skyskrapa vid Times Square i New York samt lagt fram planer på att öka antalet utländska nyhetskontor från 120 till 200.

Enligt Newswek har Xinhua snart 6 000 journalister anställda utanför Kina.

De nya satsningarna uppskattas vara värda ”miljarder dollar”, medan i princip varje medieföretag i väst tvingas till nedskärningar. Ett av Xinhuas mål med dessa satsningar är att ”bryta västs nyhetsmonopol och verbala hegemoni”, enligt ett uttalande av företagets vd Li Congjun i fjol.

Och enligt Newsweek är Xinhua ett lockande alternativ för fattigare länder, då de erbjuder sina tjänster som nyhetsbyrå cirka tio gånger billigare än AP, AFP och Reuters. har råd att erbjuda sina tjänster billigare, gör dem till ett bättre alternativ för ett flertal länder.

Kapitalstarka Xinhua behöver nämligen inte gå med vinst, och för kunder som fortfarande inte har råd med den relativt låga avgiften finns ”Xinhua aid program” som erbjuder alla tjänster gratis.

Bara de senaste månaderna har Xinhua tecknat avtal med statliga medier i Vietnam, Turkiet, Kuba, Mongoliet, Malaysia, Nigeria och Zimbabwe. Enligt Newsweek är det svårt att veta hur många människor Xinhua når ut till, då de ofta verkar i områden som saknar tillförlitlig statistik, men Xinhua bedöms ha etablerat sig starkare i Afrika och Asien än någon annan av världens nyhetsbyråer.

Ytterligare en anledning till Xinhuas popularitet är att såväl myndigheter som mediekonsumenter i många av dessa länder föredrar nyheter från ett annat annat perspektiv än det västerländska.

Newsweek går dock hårt åt kvalitén på Xinhuas nyheter, och nämner särskilt dess världsbild: Som statlig kinesisk byrå anser Xinhua att Dalai Lama är kriminell, Falun Gong är en ond sekt och att massakern på den Himmelska fridens torg aldrig har ägt rum. Man betonar också att Xinhua fortfarande samlar ”känsliga nyheter”, exempelvis från upploppen i Tibet och Xinjiang, för att sedan lämnar dessa till myndigheterna i rapportform.

Xinhua är medveten om sin dåliga image i många länder, och i ett försök att förbättra denna har nyhetsbyrån bland annat öppnat en bokaffär i London och inlett samarbete med Förenta nationernas barnfond för att hjälpa barn i nöd över hela världen.

Det återstår dock enligt Newsweek att se om kvalitén på Xinhuas nyheter når upp till en standard som gör nyhetsbyrån till ett fullvärdigt alternativ till de stora byråerna i väst. Man hävdar även att ”det är känt att kinesiska tjänstemän använder västerländska medier för riktigt information” – ett påstående som Newsweek dock inte anger någon källa för.

Published on

Kyrkan växer i Kina

Den senaste veckan har bland annat BBC och The Guardian skrivit om kristendomens snabba framfart i Kina. Det spekuleras i att landet snart kan komma att husera världens största kristna befolkning – enligt författaren David Aikmans kalkyler kommer det finnas 400 miljoner kristna i Kina redan om tre årtionden.

Liksom all religion har kristendomen haft en brokig bakgrund i kommunistiska Kina. Då folkrepubliken grundades 1949 sades landet vara ateistiskt, och religion sågs av staten som en feodalistisk kvarleva. Förföljelsen av religiös aktivitet eskalerade under kulturrevolutionen (1966-76), då många tempel och kyrkor förstördes och dess anhängare märktes som revolutionens fiender.

Sedan Kina öppnade sig mot omvärlden i slutet 1970-talet har dock toleransen mot religion successivt ökat, och i dag råder officiellt religionsfrihet i Kina.

I staden Nanjing byggs nu Kinas största statligt finansierade kyrka med plats för 5 000 troende. De lokala myndigheterna står för marken och en del av byggnationskostnaden. Kristendomens agenda att hjälpa samhällets svaga gör religionen relativt populär hos myndigheterna, särskilt sedan en rad ålderdomshem har etablerats.

Ordförande för Kinas statliga byrå i religionsfrågor säger till BBC att även om kommunistpartiet är ateistiskt, så ”måste vi respektera och beskydda religiös tro”. The Guardian citerar också en i Kina respekterad ekonom, som menar att samhället kan tjäna ekonomiskt på aktiva religiösa grupper.

Men de ovan nämnda artiklarna spekulerar också i en eventuell baktanke; att Kina fruktar uppkomsten av en stor och mäktig organisation utanför myndigheternas ramar. Det var just vad som hände med Falun Gong, som bannlystes 1999 efter att 10 000 av dess anhängare demonstrerat utanför regeringsbyggnaderna i Peking, och vars legitimitet fortfarande är ett pinsamt bekymmer för Kinas ledarskap.

The Guardian menar att myndigheterna lärt sin läxa, och försöker handskas med kristendomen genom att bringa den under kontroll istället för att öppet förtrycka den.

Även en pastor som BBC talar med berättar hur en rad regler försvårar utövningen av kristendomen, och gör att många kristna fortfarande föredrar de oregistrerade ”huskyrkorna” som var det enda alternativet för religionsutövning under kulturrevolutionen.

Som i så många andra frågor verkar de kinesiska myndigheterna sträva efter en balans; att tillåta nog för att underjordisk aktivitet inte ska behövas, men inte tillräckligt för att något politiskt hot ska kunna skapas.

NY Times korrespondent Nicholas Kristof menar att rapporter om förföljelse av kristna i Kina ofta är överdrivna, och att de flesta troende ”aldrig har blivit hotade, och inte känner någon som har blivit misshandlad”. Han menar att kristendomen i dag har ”blivit cool”.

Samtidigt menar The Guardian att kinesiska säkerhetspolisen ofta avbryter privata kristna sammankomster, och att nästan 2 000 kristna kineser arresterades av staten 2005-2006.

Uppskattningen av antalet kristna i Kina varierar. David Aikman menar att omkring 80 miljoner kineser har anammat kristendomen, medan ordförande för Kinas statliga byrå för religiösa frågor säger till BBC att det finns cirka 20 miljoner protestanter i Kina.

Klart är i alla fall att antalet kristna i Kina växer fortare än någonsin förut. The Guardian framhåller särskilt två orsaker till detta:

* Kristendomen är en stabil tro med klara regler, som passar bra för många som söker fasta rutiner i ett samhälle som i övrigt utvecklas med rasande fart och är allmänt oförutsägbart.

* Kristendomen kan också ses som en slags protest mot dagens auktoritära styre i Kina, eftersom religionen härstammar från väst. Samma mönster sågs under 1980-talet i Sydkorea, då kristendomen växte fort på grund av befolkningens missnöje med det dåtida styret.

Published on

Rödskjortor åter på gatorna

BBC rapporterade i går genom en video hur de regeringsfientliga demonstranter kända som ”rödskjortor” återigen har samlats i Thailands huvudstad Bangkok. Den senaste månaden har också tre sprängdåd skett i staden, trots undantagstillstånd och höjd säkerhet.

Rödskjortorna är benämningen på den grupp som tidigare i våras samlades i hundratusental i Bangkok och krävde nyval genom att ockupera delar av staden och blockera några av dess viktigaste gator.

Det hela kulminerade i maj, då öppna strider mellan demonstranter och militär resulterade i minst 91 döda och cirka 2 000 skadade, enligt AFP.

Sedan dess råder fortfarande undatagstillstånd i huvudstaden Bangkok och sex andra provinser. Folksamlingar på fler än fem personer är där förbjudna, och regeringens säkerhetsstyrkor har rätt att anhålla misstänkta i upp till 30 dagar utan åtal.

Thailand har ofta kallats för demokratins hopp i Asien, med en demokratisk tradition som går tillbaka till 1930-talet. Men ironiskt nog är det just detta djupt splittrade land som har genomgått några av regionens mest allvarliga politiska kriser under det senaste årtiondet.

Förenklat så består Thailand av två politiska läger: Rödskjortorna är främst bönder och arbetare från landets fattigare delar i nordost, med sympatier för den tidigare presidenten Thaksin Sinhawatra som nu befinner sig i landsflykt. De förknippas med partiet PTP (Pheu Thai Party).

Deras meningsmotståndare – ”gulskjortorna” – utgörs huvudsakligen av urban medelklass, rojalister och affärsmän som har personliga och ekonomiska intressen av att se landets nuvarande regering sitta kvar vid makten. De förknippas med partiet PAD (People’s Alliance for Democracy).

En liten del av det senaste årtiondets bakgrund som gör att Thailand står på randen till inbördeskrig:

* Tiden under Thaksin, 2001-2006: Thaksin Shinawatras parti Thai Rak Thai vinner valet med stor marginal både 2001 och 2005. Han åtnjuter stort stöd främst på landsbygden, då många av hans reformer förbättrar levnadsvillkoren för fattiga bönder och arbetare där.

* Militärkupp, 2006: Stridsvagnar rullar på gatorna i Bangkok då Thailand upplever det första icke-konstitutionella ledarbytet på 15 år. Thaksin Shinawatra anklagas – med rätt eller orätt – för korruption, och militären behåller makten i landet en tid genom en provisorisk regering.

* Nyval, 2007: Militären utlyser nyval 2007. Thaksin Shinawatras gamla parti har nu förbjudits, och flertalet av hans anhängare röstar istället på PPP (People’s Power Party). PPP vinner valet före PAD men segern är knapp; med mindre än hälften av rösterna tvingas man bilda koalitonsregering med en rad mindre partier.

* Proteseter och förbud, 2008: Gulskjortorna har svårt att acceptera förlusten och håller en rad våldsamma protester mot vad de anser vara ett ineffektivt styre. Bland annat belägrar man Bangkoks flygplats och invaderar parlamentet. Polis och militär står traditionellt bakom PAD och väldigt lite görs för att hindra gulskjortorna. Thailands domstol upplöser och förbjuder PPP under press från landets mäktigare grupper. PAD får makten trots att de förlorat alla val under 2000-talet.

* Nya protester, 2009-2010: Då både Thai Rak Thai och PPP har förbjudits, har rödskjortorna slutit upp bakom ett nytt parti som kallas Pheu Thai Party. De vill nu utlysa nyval, då de menar att majoriteten av befolkningen stödjer dem. Polis, militär och kungahus står dock huvudsakligen bakom PAD.

Läget kan sammanfattas som att det i Thailand finns två politiska läger av ungefär samma storlek, och att ingen av dem drar sig för att använda våld. Dessutom pågår det en för många okänd väpnad konflikt i landets södra delar, där striderna mellan regeringen och en muslimsk gerilla skördat tusentals dödsoffer under 2000-talet.

Knappast en ljus utsikt för landet som många hoppades skulle visa vägen för demokrati i Asien.

Published on

Tio dagar lång bilkö

The Guardian skrev i går om den tio dagar och över 100 kilometer långa bilkö som uppenbarat sig utanför Peking. Fenomenet kallas för ”världens längsta bilkö” och ”tidernas värsta trafikstockning”.

Det handlar om motorvägen mellan Peking och Mongoliet, som är en av landets tyngst trafikerade stamvägar. I tio dagar har fordon längs med vägen stått i stort sett helt stilla. Anledning sägs vara en kombination av en rad vägarbeten och de många otympliga lastbilar som använder denna väg för att frakta kol från Kinas kolbälte i norr.

Vägen kan snart komma att bli världens mest trafikerade, då nya kolfyndigheter i inre Mongoliet ytterligare har ökat antalet tunga lastbilar. Därför sägs de nu pågående vägarbetena vara helt nödvändiga.

Stockningen tog sin början den 14 augusti, och det blir allt dyrare för chaufförerna att köpa mat och vatten av de lokalinvånare som slår mynt av situationen genom att agera försäljare åt de strandsatta. En chaufför som The Guardian talar med säger att en flaska vatten har ökat i pris från cirka en till tre kronor, och snabbnudlarna som normalt kostar tre kronor har tiodubblats i pris de också.

Även WSJ China Real Time Report skriver om händelsen, och nämner att antalet bilar i Kina överlag börjar bli högre än vad landets vägar klarar av.

Bara i Peking tillkommer 2 000 nya bilar varje dag, och antalet fordon i huvudstaden kan uppgå till 7 miljoner redan 2015, enligt People’s Daily, som också skriver att medelhastigheten för bilarna i huvudstaden nu är så låg som 24,2 km/h under morgonrushen.

Om utvecklingen håller i sig kan samma hastighet sjunka till 15 km/h om fem år.

Den snabba ekonomiska boomen i Kina har resulterat i att antalet bilar växt fortare än antalet vägar. I en undersökning av IBM blev Peking utsedd till världens värsta stad att ta sig fram i, baserat bland annat på tid och ilska som invånarna spenderar till och från arbete och studier.

Published on

Kina kan begränsa dödsstraffet

China Daily skriver i dag om ett lagförslag som kan komma att avskaffa dödsstraffet för tretton olika brott. Det skulle innebära att antalet brott i Kina som kan bestraffas med döden minskar från 68 till 55.

Det finns ingen officiell statistik tillgänglig över antalet avrättningar i Kina, men Duihua Foundation uppskattar dem till cirka 5 000 årligen, vilket är mer än resten av världen tillsammans.

The Guardian konstaterar att lagförslaget kan ses som en del av en trend att minska antalet avrättningar i Kina, och följer på beslutet 2007 att handlägga samtliga dödsdomar i landets högsta domstol. Innan 2007 kunde även de mindre lokala domstolarna dela ut dödsstraff, och Duihua Foundation uppskattar att antalet avrättningar för något årtionde sedan översteg 10 000.

– Vi välkomnar varje försök att minska dödsstraffet i Kina, men det är oklart om denna förändring kommer ha någon större påverkan på antalet avrättningar i landet, säger Catherine Baber från Amnesty International till The Guardian.

Hon menar att Kina kan ta ”mer meningsfulla åtgärder” och ivrar dem att helt och hållet överge dödsstraffet, vilket hon kallar ”en internationell trend”.

Vanliga argument bland dödsstraffets förespråkare i Kina är att över 95 procent av befolkningen stöder dess bruk som går långt bak i tiden, och att ”utvecklade länder” som Japan och USA fortfarande håller kvar vid det.

Samtidigt talar The Guardian talar också med en kinesisk advokat, som menar att lagförslaget är ”en signifikant ändring som visar framstegen inom Kinas rättssystem och allmänhetens medvetande”. Han säger sig också märka i sitt yrke att antalet dödsdomar sjunker stadigt för varje år, och att de tretton brott som omfattas av lagförslaget sällan bestraffas med döden längre.

Det finns dock undantag som bekräftar regeln, då the Guardian nämner att en man dömdes till döden förra året för att ha smugglat 82 fåglar och andra sällsynta djur.

De tretton brott som i dag är belagda med eventuellt dödsstraff, men kan komma att bedömas lindrigare i framtiden om lagförslaget godkänns innefattar:

* Smuggling av antikviteter
* Smuggling av värdefulla metaller
* Smuggling av sällsynta djur och djurprodukter
* ”Annan smuggling”
* Kvittobedrägeri
* Förfalskning av ekonomiska dokument
* Kreditbedrägeri
* Skapande av falska momskvitton för återbäring
* Sälja förfalskad moms
* Utlärning av kriminella metoder
* Stöld av antika kulturella artefakter
* Stöld av fossiler
* ”Annan stöld”

Published on

Relationen mellan Kina och Indien

The Economist publicerade i veckan ett långt reportage om Kina och Indiens relation, komplett med historiska fakta och kartor över bestridda gränsområden.

Misstänksamheten längs den 400 mil långa gränsen mellan länderna är stor, då gränskriget 1962 inte glömts bort ännu. Då slog kinesiska trupper indierna sönder och samman, för att lätt ta över området som det bråkades om. Indierna lärde sin läxa och har nu placerat ut över 100 000 man vid sin nordöstra gräns mot Kina.

Trots spänningarna nämner The Economist också hur samarbetet mellan ”världens två snabbast växande stora ekonomier” ökar: Summan av handeln mellan länderna väntas för första gången överstiga 60 miljarder amerikanska dollar i år, jämfört med 270 miljoner år 1990.

De båda nationerna har också samarbetat på den internationella politiska arenan som aldrig förr, såväl genom BRIC som under klimatkonferensen i Köpenhamn 2009, då man tillsammans vägrade gå med på hårda krav från bland annat USA, som potentiellt kunnat skada de båda ländernas snabba ekonomiska tillväxt.

Då Kina och Indien tillsammans utgör 40 procent av världens befolkning, är det svårt att sluta globala avtal om utan deras medverkan.

Men bekymren länderna emellan är ännu fler enligt The Economist. De båda nationernas ekonomiska utveckling gör att de hungrar efter och tävlar om resurser, och än så länge är det Kina som har dragit det längsta strået för såväl olja i Afrika som gas i Burma.

Allvarligare än så är konflikten om vatten, då flertalet viktiga indiska floder tar sin början i smältvattnet från Tibet. Kina har nyligen till Indiens förtret meddelat byggnationen av en enrom damm på kinesisk mark, som potentiellt kan leda av vattnet från bland annat indiska Brahmaputra till kinesiska floder som går öster från Tibet.

Enligt en nyligen genomförd studie av BBC, har 47 procent av Kinas befolkning och 38 procent av Indiens befolkning en uttalat negativ syn på det andra landet.

Storpolitiskt är Kina irriterat över Indiens nära samarbete med USA, som ledde till att Indien med USA:s hjälp byggde kärnkraftsreaktorer och senare också utvecklade kärnvapen, helt i strid med icke-spridningsavtalet som USA undertecknat.

Kina misstänker att USA vill använda demokratiska Indien som en kärnvapenbestyckad regional motvikt till Kina.

India å sin sida är missnöjda över Kinas vänskap med och investeringar i många av de gemensamma grannländerna. Kina spenderar stora summor på infrastrukturprojekt i Pakistan, Bangladesh, Nepal och Burma. Det innebär att Kina har fler vänner i regionen, och också första tjing på leveranser av resurser från dessa länder.

Som svar på USA och Indiens nukelära samarbete kom Kina också 2008 överens med Indiens ärkefiende Pakistan om att bygga två kärnkraftreaktorer där. Kina är också Pakistans största leverantör av vapen, och har försett landet med stridsplan och avancerade missiler som kan användas för nukelära syften.

Ett annat stort problem är givetvis Dalai Lama, som sedan 1959 har tillåtits ha exilregering i Indien. Kina beskyller Dalai Lama för oroligheter i Tibet, bland annat upploppet i mars 2008, och är inte nöjda över att han tillåts verka i grannlandet. Dalai Lama är av religiösa skäl mycket populär i Indien, och då Kina sätter press på Indien i denna fråga slutar det ofta med civila anti-Kinesiska protester i Indien.

Själva problemen med att geografiskt definiera gränsen går långt bak i tiden. 1914 drogs ”McMahon-linjen” upp mellan Tibet och nordöstra Indien, enligt avtal mellan Storbritannien och det då självständiga Tibet. Kina hade samma år avskaffat kejsardömet och var nte en nation som i dag, och avtalet representerar nu för Kina kvarlevor från en förodmjukande kolonial historia.

Britterna drog upp McMahon-linjen upp med en bred penna, och lämnade en dryg mils område odefinerat. Det är vid denna del av gränsen de flesta bråken uppstår, då soldater från båda länderna kan ses patrullera på den dryga milen tjocka gränsen.

Just nu bygger Indien ut sina flygfält och planerar att stationera ytterligare 60 000 man kring McMahon-linjen; enligt The Economist ett svar på den enorma infrastrukturexpansion som Kina har genomgått, som möjliggör att Kina snabbt kan transportera trupper till den otillgängliga gränsen.

Viktigast av allt understryker The Economist att relationen mellan Kina och Indien är väldigt svår att läsa. Tecken finns åt alla håll och experter och analytiker förblir oense om hur framtiden ser ut länderna emellan.

Published on

Kina nu världens näst största ekonomi

Flera tidningar, bland annat The Guardian, har under veckan rapporterat att Kina nu passerat Japan och blivit världens andra största ekonomi. Orsaken är en kombination av Kinas hysteriska tillväxt och Japans stagnation.

Under 2010 års andra kvartal växte Japans ekonomi endast med 0,1 procent, och uppgick till 1,28 biljoner amerikanska dollar, jämfört med Kinas 1,33 biljoner. Kinas tros lämna sig bakom Japan från och med detta skifte, då den kinesiska ekonomin växt oavbrutet med omkring 10 procent per år de senaste tre decennierna.

För tio år sedan var Kina världens sjätte största ekonomi innan Storbritannien och Frankrike passerades 2005, samt Tyskland 2007. Under fjolåret gick man också om Tyskland för att bli världens ledande exportnation, och USA för att bli världens största marknad för bilar.

USA:s ekonomi är dock fortfarande cirka tre gånger större än Kinas. Men The Guardians artikel citerar experter som menar att Kina kan komma att gå om USA redan 2030, då Kinas ekonomi ”har dubblats på tio år, och kommer dubblas igen under de nästa tio”.

Naturligvis ligger Kina fortfarande långt efter i BNP per capita: 3 600 amerikanska dollar jämfört med Japans 39 700 och USA:s 46 500.

Artikeln fastslår att världens största folkvandring och tillverkningsindustri ligger bakom Kinas ekonomiska tillväxt. Landets stadsbefolkning tros komma att dubblas till år 2025 – då kan Kina ha 221 miljonstäder, jämfört med hela Europas 35. Den påföljande industrialiseringen har betytt att Kina i dag tillverkar 60 procent av världens alla kläder, och 80 procent av alla leksaker.

Det tidigare ekonomiska miraklet Japan har aldrig åtehämtat sig efter att fastighetsbubblan sprack i början av 1990. Landets ekonomiska framtid ser föga ljus ut, med en åldrande och minskande befolkning, deflation och lång period av låg tillväxt.

Relaterade artiklar: DN (14 feb 2011)

Published on

Rökning i Kina i siffror

WSJ China Real Time Report sammanfattar i dag en rapport från Världshälsoorganisationen angående rökning i Kina.

Rapporten visar att över hälften av alla kinesiska män över 20 år är rökare, och 2,4 procent av kvinnorna. Totalt finns 301 miljoner rökare i landet. Över hälften betalar sex svenska kronor eller mindre för ett paket cigaretter, och mindre än en tredjedel ser ett samband mellan rökning och sjukdomar som lungcancer.

Siffran 301 miljoner är ändå ”positiv”, då den är lägre än kinesiska regeringens egna uppskattning på 350 miljoner rökare. En förklaring är att regeringen också räknar med rökare i åldern 15-20 år.

Den officiella statistiken gör också gällande att var tredje rökare i världen bor i Kina, och att cirka en miljon kineser varje år avlider till följd av sjukdomar relaterade till rökning.

Kina undertecknade 2003 Världsorganisationens tobakskonvention, och ska förbjuda all tobaksreklam till 2011.

Men tidigare i år skrev China Daily om hur tobaksföretag öppet marknadsför cigaretter med lägre halt nikotin och tjära som ”nyttiga cigaretter”. Till och med traditionell kinesisk medicin hade blandats i vissa av cigaretterna för att göra dem ”hälsosamma”.

Ett hinder att minska rökningen, enligt WSJ Real Time Report, är centralregeringens inkomster i form av skatter från tobaksbolagen. Det ligger i många mäktiga personers intresse att tobaksindustrin går bra, då de enorma summorna som den genererar kan anas av att skatterna från tobaksbolag utgör upp till 8 procent av landets statsinkomster.

Published on

Koreansk president föreslår ”återföreningsskatt”

Sydkoreas president Lee Myung-bak föreslog under söndagen en särskild skatt som ska finansiera återföreningen av koreahalvöns båda länder, skriver NY Times.

Liksom samtliga tidigare sydkoreanska presidenter vill Lee se en återförening med Nordkorea och säger att ”det definitivt kommer ske”, men ingen president har tidigare talat så öppet om de ekonomiska konsekvenserna och hur dessa ska lösas.

En plötslig återförening skulle kunna sluta illa för Sydkorea, vars ekonomi är 37 gånger större än den eftersatta grannen i norr. Enorma pengar skulle behöva spenderas inom infrastruktur, utbildning och sjukvård för att hindra en enorm flyktingvåg till redan överbefolkade sydkoreanska städer.

Enligt Korea Times skulle det behövas investeringar upp emot 5,5 biljoner (5 500 000 000 000) svenska kronor under en tioårsperiod, för att få medelinkomsten i Nordkorea att bli cirka 60 procent av den sydkoreanska. Man jämför med den tyska återföreningen som har kostat omkring två biljoner euro.

Koreanska tidningen Chosun Ilbo förklarar att skatten är en del av president Lees trestegsplan för återförening: Till att börja med ska en stabil fred uppnås, sedan en ekonomisk integration och vidare en full återförening på alla plan.

Enligt den senaste undersökningen av ”återföreningskommisionen” i Sydkorea, är 8 av 10 sydkoreaner för en återförening. Dock var bara 52,4 procent av de tillfrågade beredda att betala extra för detta.

President Lee tillhör den mer konservativa falangen som vill se en återförening så fort som möjligt. Tidigare presidenten Kim Dae Jung bedrev 1998-2008 en ”solskenspolitik”, som innebar närmast villkorslöst ekonomiskt stöd till Nordkorea. Nu ges inga bidrag till Nordkorea så länge landet inte har en tydlig plan för att avveckla sitt kärnvapenprogram.

President Lees förslag om återföreningsskatt kommer i en tid då Nordkorea har visat sig vara särskilt ostabilt. I mars i år miste 46 sydkoreanska soldater livet då ett skepp sänktes – internationella utredningar visar att en nordkoreansk torpedattack låg bakom. Nordkorea avfyrade också artillerield under förra veckan, som svar på de militära övningar som Sydkorea håller tillsammans med USA i vattnen kring halvön.

NY Times spekulerar i vad som ligger bakom senaste tiden aggressivitet från Nordkorea.

Landet är uppe i ett potentiellt ledarbyte då diktatorn Kim Jong-il 2008 drabbades av en hjärtattack. Enligt uppgift kommer hans yngsta son, Kim Jong-un som ännu inte fyllt 30, ta över makten i landet. Mycket lite är känt om Kim Jong-un, och endast ett par fotografier finns tillgängliga internationellt.

Kim Jong-un sägs ha ett hett temperament, och senare tidens händelser kan enligt internationell press bero på att han försöker vinna de nordkoreanska generalernas gunst.

Korea har varit delat i 65 år, då Nordkorea efter andra världskriget hamnade under kommunistiskt inflytande, medan Sydkorea fick omfattande stöd av USA. Skillnaderna kulminerade under koreakriget 1950-53, där omkring fem miljoner koreaner miste livet. Något fredsfördrag har ännu inte slutits och de två länderna befinner sig tekniskt sett fortfarande i krig.

Published on

Mer cancer än någonsin i Kina

China Dialogue förklarar i dag utförligt hur antalet cancerfall i Kina ökar med lavinartad hastighet, särskilt på landsbygden. Utvecklingen beror på en snabbt växande ekonomi, där smutsiga industrier flyttas till fattigare områden där lokala politiker och invånare inte har råd, kunskap eller makt nog att protestera.

Enligt artikeln har antalet cancerfall i Kina ökat med 80 procent de senaste 30 åren, och står för ungefär en femtedel av alla dödsfall i Kina. De vanligaste anledningarna sägs vara elektroniskt avfall, kemiska industrier samt blyförgiftning från smältverk.

Också en statlig rapport från 2007 tillkännagav att cancer var den vanligaste dödsorsaken av alla i Kina. Som skräckexempel nämndes då den hårt industrialiserade provinsen Jiangsu som stod för 12 procent av alla cancerfall i Kina, samt en mindre by i anslutning till jättestaden Tianjin i norr, hem åt många kemiska industrier, där utbredningen av cancer var 30 gånger högre än riksgenomsnittet.

I kinesisk media har på senare år begreppet ”cancerbyar” myntats, som syftar på samhällen där utbredningen av sjukdomen är många gånger större än normalt. Det finns nu över 400 sådana enligt China Dialogues artikel, främst på den rika och mer utvecklade östkusten, där industrier först byggdes då Kinas ekonomi började ta fart.

Artikeln nämner också en oroväckande trend; då provinserna på östkusten blir rikare och rör sig uppåt i landets ekonomiska näringskedja, flyttas de smutsigaste industrierna inåt i Kina, till områden som ”är omedvetna om farorna, eller för fattiga att tacka nej till förtjänsten”.

För mer information om dessa byar, se karta av en kinesisk journalist, samt forskningsrapport från University of Central Missouri.

– Kina verkar ha producerat fler områden med tät utbredd cancer på ett par årtionden, än vad resten av världen har gjort genom historien, säger Lee Liu, professor och författare till rapporten.

Enligt China Dialogue medger Kinas regering problemet, men pekar också på att landet gör mycket mer för miljön än andra nationer i väst gjorde tidigare under samma fas i sin industriella utveckling.

Samtidigt verkar många lokala politiker göra sitt bästa för att dölja dessa hälsofaror. The Guardian rapporterade i mars i år hur kinesiska myndigheter fortfarande försvarar arresteringen av 53 blyförgiftade byinvånare på väg till vårdkontroll. Bussen som de satt på stoppades av polis, och deras frihetsberövande på mellan två och sex månader skrevs till ”störande av trafik och allmän ordning”.

The Guardian tillägger att över 3 000 barn har påträffats blyförgiftade sedan problemet började uppmärksammas förra sommaren.

Tidningen har också frågat efter rapporter angående många fabrikers utsläpp samt kvalité på omkringliggande vattendrag, som enligt lag ska vara allmänna, men fått till svar att dessa mätningar endast är för ”invärtes bruk”.

Published on

Prostituerade demonstrerar i Kina

The Guardian skrev tidigare i veckan hur prostituerade i staden Wuhan gav sig ut på gatorna för att försöka bättra sin villkor. Protesten är historisk för Kina, då det är den första i sitt slag av prostituerade, en i Kina historiskt väldigt utsatt grupp människor.

Bakgrunden till protesten i Wuhan är en nationell kampanj att bekämpa prostitution i Kina, som startade sent i juni i år, och kommer hålla på till nationaldagen 1 oktober.

Då kampanjen tog sin början sades den vara riktad mot de individer som tvingar kvinnor att prostituera sig, men utfallet har blivit annorlunda, då främst de redan utsatta kvinnorna drabbas ytterligare.

Intervjuade i The Guardians artikel menar att kampanjen är en fara mot protituerades hälsa, då många nu inte längre törs bära kondom, då det kan fungera som bevismaterial för prostitiution. Många vågar heller inte anmäla överfall och misshandel, på grund av rädsla att själva bli arresterade av polisen.

Kampanjen har den senaste månaden lett flera större tillslag, bland annat mot Hilton Hotel i jättestaden Chongqing, som tvingades stänga då tveksamma verksamheter pågick vid en bar i källaren.

Trots detta kan mindre ställen som frisörer, massageställen, hotel och karaokebarer fortsätta med sin relativt öppna prostitution efter att de bötfälls av polis, enligt The Guardians artikel. Världshälsoorganisationen WHO uppskattar antalet prostituerade i Kina till fyra miljoner, men många analytiker håller siffran långt högre.

Prostituerade i Kina har länge levt i fruktan från både myndigheter och kunder. 40 procent av alla mordfall i Peking involverar en prostituerad, enligt The Shanghaiist. För fyra år sedan tvingades 100 kvinnor misstänkta för prostitution att i direktsändning och inför publik marschera genom niomiljonersstaden Shenzhen.

I och med kampanjen har problemet med prostitution fått mer uppmärksamhet, och det var det som gav demonstranterna i Wuhan mod att våga sig ut på gatorna.

– Prostitution är ett av de uppenbara problemen som ignoreras i vårt samhälle, säger Ye Haiyan, själv prostituerad och enligt The Guardian en av förgrundsfigurerna i demonstrationen.

Tillsammans med andra samlade hon in namnunderskrifter för att legalisera prostitution i Kina. Hon menar att det skulle vara säkrare för såväl de prostituerade som kunderna, och även skulle få bukt med en del av landets korruptionsproblem, då många politiker och företagsledare spenderar stora summor vid anläggningar som erbjuder sexuella tjänster.

Kampanjen har också verkat negativt för de prostituerades säkerhet, eftersom många nu vet att majoriteten är fattiga kvinnor från landsbygden utan kontakter eller juridisk kunskap, samt att dessa nu måste flytta runt mellan olika platser för att undvika bli upptäckta av polisen.

Published on

Språkuppror i Guangdong

Wall Street Journal China Real Time Report lade i dag upp en video på de språkprotester som äger rum i södra Kina. Över 1 000 demonstranter gav sig i söndags ut i Hongkong och Guangzhou för att försvara sin lokala dialekt ”kantonesiska”, oroliga över att rikskinesiskan ”mandarin” får allt större utrymme i regionen.

Bakgrunden till protesterna är förra veckans förslag från lokala politiker att ersätta kantonesiska med mandarin i en rad lokala tv-program.

Kantonesiskans omkring 80 miljoner talare finns i Hongkong och de södra provinserna Guangdong och Guangxi. Skillnaden mellan kantonesiska och mandarin är ungefär som svenska och isländska, och det är alltså väldigt svårt för en kantones och en pekingbo att förstå varandra. Även skrivtecknen är annorlunda.

De flesta kantoneser talar även hyfsad mandarin, men väldigt få kineser utanför Guangdong förstår kantonesiska. Kantonesiskan har mycket stark förankring i den lokala kulturen, från operor och prosa till actionfilmer och popmusik.


Demonstranter och polis brottas i Guangzhou under söndagen. Demonstranterna kan höras skrika ”nej till mandarin!”, varpå över 100 poliser marscherar in på området.

Redan förra veckan då förslaget om tv-programmen blev känt, gav sig drygt 1 000 demonstranter i Guangzhou ut med plakat och slagord för att högljutt uttrycka sin lingvistiska lojalitet. Enligt Global Times var protesterna då fredliga och ingen kontakt med polis förekom.

Minst en demonstrant blev dock anhållen under de kommande dagarna, enligt Wall Street Journal anklagad för att ha anordnat protesten på internet.

Protesterna bytte helt karaktär under söndagen, och Wall Street Journal länkar i dag till videon ovan, som visar hur dussintals poliser i Guangzhou då våldsamt brottar ner och bär bort demonstranter som i kör skriker ”nej till mandarin!”.

Regeringen gjorde mandarin till officiellt språk 1982, vilket enligt China Post ledde till att många lokala dialekter förbjöds på radio och tv. Kantonesiskan sägs ha särbehandlats tack vare närheten till Hongkong, där det råder press- och yttrandefrihet.

I Guangdong har kantonesiskan också försvagats på grund av den omfattande arbetskraftinvandringen från andra delar av Kina. Av Guangzhous tolv miljoner invånare, är 40 procent arbetare från provinser utanför Guangdong, enligt China Radio International. Och i grannstaden Shenzhen, med nio miljoner invånare, uppskattas motsvarande siffra till 70 procent.

Många skolor i regionen har redan ersatt den lokala dialekten med mandarin som nytt undervisningsspråk.

Kommunistpartiets vice sekreterare i Guangzhou sade efter protesterna till media att regeringen aldrig haft en plan som går ut på att försvaga eller överge kantonesiskan. Samtidigt sade kanalen Guangzhou TV enligt Wall Street Journal att den vägrar ändra på sitt nuvarande programutbud, som innehåller en mix av program på mandarin och kantonesiska.

Liksom i Tibet och Xinjiang, är det största omedelbara bekymret för regeringen naturligtvis hur de ska stoppa pågående protester utan att framstå som våldsamma.

Published on

Mer makt till Kinas arbetare

För ett tag sedan skrev jag om låglöneproduktionens potentiella slut i Kina. En nyhetsartikel i dagens The Guardian och ett längre reportage av The Economist ger anledning att återkomma till ämnet ur en annan vinkel: Den ökade makten hos Kinas arbetare.

Först ett förtydligande. Liksom i Sverige, finns det i Kina olika sorters ”arbetare”. Många bönder, hantverkare och försäljare livnär sig på egen verksamhet. Miljontals kineser jobbar med infrastruktur eller andra samhällsbyggen, oftast med något av de stora statliga företagen som arbetsgivare. Än fler är anställda inom servicesektorn, och jobbar vid exempelvis restauranger eller på någon av de statliga bankerna.

Men de viktigaste arbetarna för Kinas exportsektor finns naturligtvis inom tillverkningsindustrin – 112 miljoner enligt The Economist – och arbetar vid ofta privata industrier, vilka gjort landet känt som ”världens verkstad”.

Medan relativ harmoni har rått vid statliga projekt och byggen, så är det inom tillverkningsindustrin enorma förändringar har skett i maktförhållandena de senaste 3-4 åren.

Efter en rad strejker vid fabrikerna i södra Kina, pågår nu enligt The Guardian förhandlingar, som kan ge arbetare där rättigheten att på demokratiskt vis välja representanter för kollektiv löneförhandling. Enligt China Daily hölls 36 strejker bara i södra provinsen Guangdong mellan 25 maj och 12 juli.

Guangdong är absolut centrum för Kinas tillverkningsindustri. Då den står för cirka 12 procent av Kinas BNP, är dess ekonomi ungefär lika stor som Turkiets. Omkring 30 av provinsens 110 miljoner invånare beräknas vara migrantarbetare som dragits dit av utländska investeringar och löner långt över landets genomsnitt.

Dessa strejker är ett relativt nytt fenomen i Kina. Det finns fortfarande bara ett fackförbund i landet, och det fungerar endast som kommunistpartiets förlängda arm på arbetsplatserna”, enligt journalisten Ola Wong. Att försöka bilda självständiga fackföreningar har ofta resulterat i fängelsestraff.

Tidigare, om fackförbundets klagomål tillbakavisades av politiska eller kommersiella intressen, gav förbundet nästan alltid upp alla sina krav. En kinesisk ekonomiprofessor som The Economist talat med, menar att utbildning och internet nu förändrat detta. Arbetare har börjat förstå att strejker kan göra skillnad.

Vem som helst av Kinas 420 miljoner internetanvändare kan läsa hur strejkande arbetare vid Hondas fabrik i staden Foshan, återvände till produktion i juli i år endast efter att deras löner höjts med 47 procent. Samtidigt har många städer under året höjt sina minimilöner med omkring 20 procent.

De senaste årens utveckling utmanar alltså med besked den stereotypa bilden av den kinesiska arbetaren som kravlös och lättmanipulerad.

Även om arbetskraft i Kina fortfarande är billig – den genomsnittliga timlönen på 0,81 dollar är endast 2,7 procent av den amerikanska – tillägger The Economist att den har blivit dyrare. 2002-2006 ökade lönen för kinesiska fabriksarbetare med 9 procent per år.

En annan orsak är demografin – kinesiska arbetare kan ställa högre krav därför att de håller på att bli en bristvara.

Enligt The Economist är arbetare äldre än 30 mer tveksamma att lämna familj och hemort för att söka arbete. Och Kinas befolkning blir allt äldre, vilket visas då universitetsansökningarna har minskat två år i följd, trots att ekonomin och värdet av en utbildning har ökat. Enligt grafik i artikeln kommer antalet kineser i åldern 11-29 att minska ännu snabbare efter 2011.

Många experter tror att Kina har nått en vändpunkt i sin utveckling, där den billiga arbetskraften börjar sina. Andra källor i artikeln uppskattar att det fortfarande finns arbetskraft, men att många inte vill lämna sina hemorter på grund av systemet med ”hukou”, som bland anat innebär att man inte har rätt till sjukvård eller sina barns utbildning i andra städer än där man är folkbokförd.

Åsikterna går också isär huruvida den absoluta låglöneproduktionen nu kommer att flyttas till länder som Vietnam och Indonesien, eller först flyttas till Kinas inlandsprovinser. Där kan invånare ta arbeten utan att överge familj eller rättigheten till sjukvård och utbildning.

Som exempel tas provinsen Anhui med 62 miljoner invånare, och Sichuan med 82 miljoner invånare. Utländska investeringar ökade där dramatiskt förra året, för att ”komma åt billigare land och arbetskraft”.

Och medan Shanghais BNP i fjol växte med ”bara” dryga 7 procent, var motsvarande ökning för provinsen Anhui och autonoma megastaden Chongqing i Sichuan 13 respektive 15 procent.

Viktigast av allt så påminner The Economist att minskningen av billig arbetskraft inte är en plötslig händelse, utan en långsam process.

Och det är en process som i Kina redan har börjat. För rapporter från all media, även kinesisk, är överens om en sak: Tiden då arbetare vid södra Kinas otaliga fabriker, eller vid de enorma industriområdena kring floddeltat runt Shanghai, hänsynslöst kunde utnyttjas och ersättas av nya är nu förbi.

1 2 3 4