ChinaDialogue har nu publicerat andra delen av intervjun med Li Anshan – jag publicerade del ett här förra veckan.
Li Anshan är en kinesisk akademiker, expert på relationen Kina-Afrika. Genom att återge intervjun med honom vid ChinaDialogue, hoppas jag kunna ge en förståelse för hur kineserna själva argumenterar om sin närvaro i Afrika, då västerländsk media i denna fråga ofta koncentrerar på mindre smickrande sidor som miljöförstöring eller samröre med diktatorer.
Just som i del ett, kommer jag nedan att sammanfatta Li Anshans svar på de ställda frågorna. Den som vill läsa hela intervjun kan göra det här.
ChinaDialogue: [författaren] Dambisa Moyo anser att västerländskt bistånd kraftigt förvärrat korruptionen i afrikanska regeringar. Och enligt Deborah Brautigam, professor vid American University i Washington, och författare till boken ”The Dragon’s Gift: The Real Story of Africa in China”, innebär Kinas kombinerande modell av bistånd och investeringar en minskning av korruptionen, eftersom pengarna sällan går direkt till regeringarna.
Då det beslutats om ett projekt går pengarna direkt från en kinesisk bank till det kinesiska företag som ansvarar för projektet, vilket minskar möjligheterna för korruption bland myndighetstjänstemän. Men samtidigt kommer många rapporter – både från Kina och andra länder – som får folk att tro att väst förde mänskliga rättigheter och transparens till Afrika, medan Kina nu hindrar denna process och förvärrar korruptionen.
Li Anshan: (…) [Deborah Brautigam’s] åsikt är den mer korrekta. Då väst erbjudit bistånd har 10 procent av summan alltid öronmärkts för ”administrativa ändamål”, vilket skapar gyllene läge för korruption. Kinas regering arbetar annorlunda: De bygger en väg, en skola eller ett sjukhus – saker som faktiskt märks och är användbart och nyttigt för såväl lokalinvånare som investerare.
(…) Många politiker i väst ogillar den snabba utvecklingen i samarbetet Kina-Afrika, och vill därför fokusera på enstaka händelser eller till och med helt grundlösa anklagelser. Allmänhetens knappa kunskap i frågan sprider tillsammans med medias fördomar en helt felaktig bild av situationen. (…)
ChinaDialogue: Du nämnde att kinesiska företag skapar arbetstillfällen i Afrika. Men antalet kinesiska arbetare vid projekten kritiseras ofta, eftersom det innebär färre arbeten för lokalbefolkningen.
Li Anshan: [en undersökning] visar att det är omöjligt för kinesiska företag att endast använda kinesiska arbetare, eftersom kostnaden då blir för hög. En vd vid ett stort företag som verkar i Algeriet, Tunisien och Marocko har sagt till mig att månadslönen för en kinesisk arbetare ligger på 6 000 yuan, jämfört med 2 000 för en lokalanställd. Alltså, där det är möjligt, så föredrar kinesiska företag lokala arbetare. [1 yuan = 0,99 SEK]
Men det finns också hinder. Vissa sorters arbete kräver en viss kunskap och teknik som inte är lätt att hitta i Afrika. Då måste kinesiska arbetare anställas. Kinesiska förmän talar heller inte samma språk som afrikanska arbetare, vilket också drar ner andelen afrikaner. (…)
ChinaDialogue: Om Kinas närvaro i Afrika nu är så bra som Moyo och Brautigam påstår i sina böcker, varför uppstår det kritik?
Li Anshan: Kritik är vanligt förekommande och har riktats mot alla nationer på uppgång. (…) Några franska akademiker har uttryckt att det inte bara är landets regering som oroar sig: Även allmänheten i Frankrike undrar vad denna kinesiska expansion i Afrika betyder för Frankrike. Rädsla och farhågor likt dessa är rotade i kolonialism; de har känslan av att något som tillhör dem tas ifrån dem av Kina. (…)
ChinaDialogue: Att inte blanda sig i suveräna staters interna angelägenheter är en av den kinesiska diplomatins principer. Kinas aktiviteter i Afrika, särskilt relationerna med vad väst anser vara diktaturer, är för många bevis på att Kina endast är intresserade av ekonomisk vinst. Många anser också att politiken icke-inblandning är en ursäkt från Kina för att slippa de ansvar som föreligger en modern stormakt.
Li Anshan: Jag håller inte med. För såväl Kina som afrikanska stater, så är varje land som varit kolonialiserad väldigt mån om att bevara sin självständighet. I år är det 50 år sedan [som 17 afrikanska stater blev självständiga från europeiska kolonialmakter] och varje stat som vinner sin självständighet kommer vara väldigt noggrann med att skydda den. Sådana känslor går väldigt djupt.
Under dess omständigheter kan vi inte direkt kritisera eller blanda oss i frågor som har med självstyre att göra. Det betyder dock inte att vårt samarbete med Afrika fortgår utan principer. Vi fattar beslut i enighet med Afrikanska Unionens ståndpunkter. Vi kan inte hävda att vi förstår regionens angelägenheter bättre än Afrikanska Unionen, så vi följer först och främst unionens synpunkter. Givetvis respekterar vi också FN-resulotionerna.
(…) Att inte blanda sig i interna angelägenheter betyder inte att man är likgiltig, men att man använder sig av andra metoder – definitivt inte direkta anklagelser eller sanktioner. Varför accepterade Sudans president Omar Bashir till slut närvaron av en fredsstyrka i Darfur från Afrikanska Unionen? Beslutet berodde på privata kommunikationer med Kinas regering. Vi kan som vänner ge privata råd – och de är en metod som de kan acceptera.
—
Dambisa Moyo (Zambia) och Deborah Brautigam (USA) är författare till två böcker som menar att Kinas närvaro i Afrika ger bättre resultat än årtionden av västerländsk bistånd. Böckerna heter Dead Aid och The Dragon’s Gift: The Real Story of China in Africa.
