2018 - Sida 9 av 10

Published on 10 februari, 2018

Expressen recenserar min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”

Den tredje recensionen av min nya bok denna vecka står Expressen för, i en text med rubriken ”Vi måste ta Kinas hot mot demokratin på allvar”.

Där framhåller Sven Olov Karlsson boken som ”utmärkt läsning” för insikten att vi oroar oss för USA när vi borde oroa oss för Ryssland, men att vi också oroar oss för Ryssland när det egentligen är Kina som vi egentligen bör oroa oss för

Förutom att beskriva fallen Gui Minhai och Peter Dahlin, återger Karlsson tempot och stämningen i ”De kidnappade Kinasvenskarna”:

Berättelserna om Peter Dahlin, vars arbete för en människorättsorganisation gav honom 23 mardrömslika dygn i ett av Kinas ”svarta fängelser” 2016 och därefter utvisning, och om svenske medborgaren och förläggaren Gui Minhai, försvunnen i Kina utan rättegång sedan 2015, är fullkomligt ohygglig läsning.

(…)

Det är en oklanderligt underbyggd och energisk bok, utan konstfärdigheter och resonerande vilopunkter, obarmhärtig som en madrasserad cell i ett underjordiskt fängelse: man vill ut till varje pris.

I recensionen – som kan läsas i sin helhet på Expressens hemsida – understryks även faktumet att Kina aldrig varit så integrerat i världshandeln som tidigare, men att utvecklingen vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter ändå går åt fel håll.

Karlsson frågar sig även retoriskt att om till och med vi i Sverige böjer oss för Kinas ekonomiska makt, hur stor måste då samma press vara på världens fattiga nationer?

Tidigare denna vecka har ”De kidnappade Kinasvenskarna” även fått positiva recensioner i Dagens Nyheter och Sydsvenskan.

Beställ boken via exempelvis Adlibris eller Bokus, för 189 kronor inklusive fri frakt för privatpersoner.

Published on 9 februari, 2018

Gui Minhai tvingas fördöma Sverige på kinesisk tv

Under fredagen syntes Gui Minhai avge ett tredje framtvingat erkännande på kinesisk tv. Denna gång för att lägga skulden på sin situation på svenska myndigheter, vilket jag just skrev närmare om för Expressen:

Vid en plötslig presskonferens under fredagen sågs Gui Minhai avge ett tredje framtvingat erkännande i kinesisk tv. Det var också det mest allvarliga och skamlösa hittills. Gui sade nu att svenska myndigheter bär skulden för hans situation, eftersom de övertalat honom att försöka rymma till Sveriges ambassad i Peking för att sedan fly landet.

Den regimtrogna tidningen Oriental Daily var först med att publicera “erkännandet” av den handfull kinesiska medier som närvarade vid presskonferensen, som Gui sade sig själv ha tagit intiativ till för att Sverige ska sluta “blåsa upp” hans fall. Han ska även ha skrivit ett brev till den svenska ambassadören – som även det publicerades av Oriental Daily – med krav på att hon ska sluta uppmärksamma hans situation, då ambassadens inblandning riskerar “få konsekvenser”.

Vid denna ”presskonferens” tvingades Gui framföra en hel rad märkliga uppgifter. Bland annat att han först inte velat lämna Ningbo för att åka till Peking, men att han övertygades av påstridiga svenska diplomater.

Det är ju val i Sverige senare i år, sade Gui, och menade att han utnyttjas ”som en schackpjäs” av svenska politiker som vill plocka billiga poäng. Vidare så uppgav Gui att han inte alls drabbats av den livshotande nervsjukdom som läkare tidigare varnat för, och avsade sig även yttrandefrihetspriset Prix Voltaire som han tilldelades förra veckan.

En ny och otäck ingrediens i detta framtvingade erkännande var att Guis familj nu också blandades in:

Och för att maximera såväl förödmjukelse som signalpolitik så tvingades även Gui Minhais syster, bosatt i Ningbo, att framträda på tv. Där kunde hon ses avfärda sin bror som naiv och sinnesförvirrad, vilket skulle förklara att han blivit övertygad att försöka ta sig till Peking. Systern fördömde den svenska ambassaden för att utnyttja och lura hennes bror, och varnade hans dotter Angela Gui för att inte låta sig utnyttjas på samma vis av svenska myndigheter.

Därmed framstår det som självklart hur Kina har tvingat Gui Minhai till detta framträdande. Hot har med största sannolikt riktats mot hans familj i Ningbo, som kan komma att råka mycket illa ut om Gui inte samarbetar med myndigheterna.

Att en svensk medborgare alls tvingas ”erkänna” påhittade brott på eller avfärda sina egna myndigheter på utländsk tv är något mycket ovanligt. Att det sker tre gånger saknar motsvarighet inte bara bland EU-medlemmar, utan även bland kinesiska dissidenter.

Redan tidigare i veckan sade Tysklands ambassadör Michael Clauss att Kinas behandling av Gui Minhai saknar tidigare motsvarighet bland EU-medborgare. Han kungjorde även att hela EU står bakom Sverige i att föra en tuffare linje mot Kina för att få sin medborgare frisläppt.

I svenska medier har det under veckan rests krav på såväl ekonomiska sanktioner mot Kina, som politiska åtgärder vilka innefattar att utvisa den kinesiska ambassadören i Stockholm.

Men från svenska myndigheters håll verkar detta inte vara aktuellt. Kina får behandla Gui Minhai hur de vill, utan några som helst följder.

Detta blev solklart under gårdagen, när handels- och EU-minister Ann Linde svarade på en skriftlig fråga om att skärpa Sveriges och EU:s handelspolitik gentemot Kina. Detta är enligt Linde inte aktuellt, eftersom den ekonomiska utvecklingen är positiv för utvecklingen av både rättsystemet och mänskliga rättigheter i Kina:

Kinas ekonomiska utveckling under de senaste årtiondena har möjliggjort för flera hundra miljoner människor att lyfta sig ur fattigdom. En förutsättning för detta har varit handel och kontakter med omvärlden. Regeringen anser att fungerande handelspolitiska relationer stärker förutsättningarna för förbättringar av MR-situationen i Kina.

Bara en dag efter handelsministerns uttalande, paraderas en allvarligt sjuk svensk medborgare på kinesisk tv för tredje gången.

Published on 8 februari, 2018

Sydsvenskan recenserar min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”

I dag recenserar den rutinerade Kinakorrespondenten Göran Leijonhufvud min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna” i Sydsvenskan.

Recensionen ligger öppen och kan läsas via tidningens hemsida. Rubriken ”Dags att höja tonläget mot Kina” påminner om den från Dagens Nyheter i går. Liksom DN:s kulturchef Björn Wiman pekar även Leijonhufvud på det vanskliga eller rent av farliga att bedriva tyst diplomati gentemot Kina:

Tyst diplomati har en ytterst begränsad inverkan på situationen för mänskliga rättigheter i Kina, enligt Jojje Olssons framställning. Den tysta diplomatin kan snarare ses som ett svaghetstecken. Det ger Kinas ledare ökat mod att fortsätta begå samma slags övergrepp även helt öppet. Då kan de till exempel kidnappa en svensk förläggare två gånger om! Och då kan de lugnt fortsätta att betrakta de slutna dialoger om mänskliga rättigheter som EU och Sverige försöker föra som enbart formella övningar.

Det är också mitt eget intryck efter att ha slutfört en studie om Sveriges relationer med Kina 1949-2017. Mänskliga rättigheter har kommit mer och mer i skymundan för de ekonomiska relationerna i våra kontakter med Peking. En annan slutsats är att vår handel med Kina inte har främjat mänskliga rättigheter, och dispyter kring mänskliga rättigheter har inte skadat handeln.

Förutom en kortare beskrivning av fallen Gui Minhai och Peter Dahlin, kommenterar och bekräftar Leijonhufvud även bokens mer genomgående tes. Nämligen att handel och dialog inte per automatik leder till ett mer demokratiskt och öppnare Kina.

Snarare riskerar denna handel som berikar Kinas kommunistparti ge motsatt effekt, om inte också politiska krav ställs i det ekonomiska utbytet. Leijonhufvud avslutar sedan recensionen med några positiva ord om själva bokens utformning:

Författaren vederlägger också den alltför vanliga tesen att handel och affärer ska leda till en demokratisering av Kina när den ekonomiska tillväxten skjuter fart. Nog har landet haft en fantastisk tillväxt alltid, och nog verkade den under århundradets första decennium i alla fall kunna leda till ett något friare klimat. Men nu går Kina ut i världen som en alltmer förtryckande enpartistat på hemmaplan och har ändå anspråk på att vara en global förebild med sitt ”stabila politiska system”. Samtidigt har ”demokrati” blivit ett skällsord i Xi Jinpings interna tal.

Från de kidnappade, från dessa två mardrömslika fallstudier, lyckas Jojje Olsson vidga perspektivet till de stora frågor som den hungriga nya stormakten står inför, nationellt och globalt.

Författaren är journalist och numera baserad på Taiwan sedan de kinesiska myndigheterna vägrade förnya hans visum. Han är ytterst flitig med rapporter i många tidningar och tidskrifter. Han verkar göra sitt bästa för att närmast på egen hand uppväga den bristande rapportering om Kina i svenska medier som han med all rätt klagar på.

Jojje Olssons nya bok är en koncis uppdatering. Den är väldisponerad, välskriven och har god närvaro.

Detta var alltså den andra recensionen av min nya bok, efter den i Dagens Nyheter i går med rubriken ”Dags att dra huvudet ur Kinas käftar”.

”De kidnappade Kinasvenskarna” kan beställas för 189 kronor via bland annat Adlibris och Bokus.

Published on 7 februari, 2018

Dagens Nyheter recenserar min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”

I dagens utgåva av Dagens Nyheter recenserar tidningens kulturchef Björn Wiman min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”, som gavs ut förra veckan. Wiman var därmed först med en recension av denna bok, som även finns att läsa på tidningens hemsida.

Eftersom recensionen ligger bakom betalvägg så kommer jag inte återge den i sin helhet här nedan. Ingressen sammanfattar dock texten väl: ”Tystnaden kring Kina och dess brott mot svenska medborgare är en skam. Björn Wiman läser en ny bok – lika upplysande som brutalt nedslående.”

Förutom bokens mest uppenbara innehåll – det vill säga berättelserna om fallen Gui Minhai och Peter Dahlin – tar Wiman vara på bokens mer djupgående mening, nämligen den farliga trenden att allt fler regeringar ignorerar de allt allvarligare kinesiska övertrampen på grund av rädsla för ekonomiska repressalier:

Jojje Olsson gör ett drabbande tankeexperiment. Om det som Peter Dahlin och Gui Minhai råkat ut för hade inträffat i Vladimir Putins Ryssland i stället för i Xi Jinpings Kina – hade den svenska tigern fortfarande tigit då? Knappast. Men när det gäller Kina blir det inte ens ett morrande.

Varför är det så? Olsson tänker sig att det handlar dels om rädsla, dels om okunskap. Kinas ökande ekonomiska makt skrämmer redan i dag svenska myndigheter till tystnad; mycket i hanteringen av fallet Gui Minhai tyder på att svenska myndigheter redan från början har bestämt sig för att hans fall inte ska få tillåtas skapa några större problem i relationen till Kina. Det är förstås helt galet.

Han påpekar vidare hur Xi Jinping helt utan internationella sanktioner kunnat lansera den värsta kampanjen mot mänskliga rättigheter, press- och yttrandefrihet sedan efterdyningarna av massakern vid Himmelska fridens torg 1989.

Särskilt förtjust är jag i recensionens avslutning, där Wiman knyter an till en tiger som i textens början målas upp med ett huvud i sin mun:

”De kidnappade Kinasvenskarna” är en lättläst och gedigen genomgång av de senaste årens utveckling i Kina – upplysande just för att den är så brutalt nedslående. Den bekräftar den bild av ”de nya sidenvägarna” som flera Kinakännare beskrivit; hur landet förutom sina ekonomiska och militära muskler också satsar enorma summor varje år på att förbättra sin profil och öka sitt kulturella inflytande i omvärlden. I den propaganda och personkult som ledaren Xi Jinping odlar ingår också betydande delar rasism och sårad nationalchauvinism. I dag talar Xi Jinping ogenerat om ”den kinesiska rasens återfödelse” och om att det återigen är dags för Kina att nå sin forna och rätta storhet.

Den sortens tigervrål har vi hört förut. Dags att dra ut huvudet ur gapet – och ryta tillbaka.

Denna tiger återfinns i ett filmcitat angående det hopplösa i att förhandla med Adolf Hitler just innan utbrottet av andra världskriget.

Detta gör Wiman då den allra sista meningen i min nya bok jämför situationen angående Kina i dag med Nazityskland på 1930-talet. En slutsats som Dagens Nyheters kulturchef finner ”helt korrekt”.

Läs hela recensionen via Dagens Nyheters hemsida, och beställ gärna min bok via exempelvis Adlibris. (189 kronor inklusive frakt.)

Published on 6 februari, 2018

VIKTIGT: Hela EU stödjer Sverige om Gui Minhai

Det är inte bara i Sverige som våra myndigheters ”tysta diplomati” i fallet Gui Minhai kritiserats. Under en längre tid har diplomater från andra europeiska länder försökt övertyga det svenska utrikesdepartementet att utfärda tuffare officiella uttalanden gentemot Kina angående hanteringen av Gui.

Vid många europeiska ambassader i Peking ses fallet Gui Minhai nämligen inte bara som ett svenskt fall, utan som ett fall för hela EU. I en artikel för Expressen kan jag nu – efter stor hjälp från tyska Süddeutsche Zeitung – avslöja att den tyska ambassadören garanterar att hela EU stödjer Sverige på denna punkt:

Mina källor i Peking har under en tid vittnat om hur diplomater från andra EU-länder försöker övertala Sverige att utfärda skarpare offentliga uttalanden för att sätta press på Kina. Frustrationen har varit stor från många håll, där Guis öde inte främst ses som ett svenskt fall utan som ett fall för hela EU. Sverige har dock länge stretat emot och inte velat konfrontera Kina öppet.

Ikväll tog så den tyska ambassadören Michael Clauss bladet från munnen. ”Att Kinas myndigheter behandlar en EU-medborgare på detta vis saknar tidigare motsvarighet. Det finns en utbredd rädsla för att dessa brott mot internationella lagar, samt vägran att tillåta konsulär hjälp, även kan drabba andra EU-medborgare i framtiden”, sa Clauss till Süddeutsche Zeitung.

Tillsammans med den tyska tidningen kan Expressen som första publikation återge ambassadörens ord. Clauss underströk även att samtliga europeiska länder med närvaro i Kina står bakom Sverige på denna punkt. Är det verkligen så illa att Tyskland har behövt springa svenska myndigheters ärenden genom att försäkra stöd för Gui Minhais sak?

Den tyska ambassadörens uttalanden kommer efter att kinesiska utrikesministeriet under tisdagen höjde tonen väsentligt.

Som jag skrev om tidigare under dagen här på InBeijing, så avfärdades Margot Wallströms krav på att Gui ska släppas fri som ”oansvarigt” av utrikesministeriets talesman Geng Shuang. Han uppmanade också Sverige att ”inse allvaret” i situationen, samt beskyllde icke namngivna svenska individer för att bete sig ”vanhedrande”.

Geng Shuangs utbrott mot Wallströms rimliga krav verkade vara droppen som fick bägaren att rinna över för den tyska ambassadören.

Sverige har nu alltså hela EU i ryggen; inte bara i hemlighet utan även uttalat officiellt. Läs hela min artikel via Expressens hemsida för ytterligare information om vad som kan ske härnäst.

Published on 6 februari, 2018

Starkt upptrappad retorik mellan Sverige och Kina om Gui Minhai

Mycket händer just nu kring Gui Minhai. Under gårdagen hölls en debatt av Publicistklubben där en tidigare chef för Reportrar utan gränser medverkade, som även planerar en protest i dag utanför UD:s lokaler i Stockholm mot svenska myndigheters hantering av fallet Gui.

Debatten föregicks av en ny intervju med Angela Gui utförd av AFP, samt ett nytt uttalande av utrikesminister Margot Wallström.

Efter 842 dagar bröt även Wallström tystnaden på sitt annars så aktiva Twitter-konto, genom att där för första gången kommentera fallet Gui.

På grund av tidsbrist och snabba svängningar hinner jag just nu inte kommentera utvecklingen särskilt noga. Jag återger istället nedan de viktigaste sakerna som hänt och sagts i detta fall under det senaste dryga dygnet.

Under gårdagen publicerades alltså en ny intervju med Angela Gui. Där berättar Angela hur hon fruktar för att aldrig mer få se sin far i livet, och efterlyser större handlingskraft från såväl svenska som utländska myndigheter.

I intervjun berättar Angela att hon inte hört någonting sedan hennes far fördes bort av kinesisk polis i slutet av januari, och vädjar till det internationella samfundet att vakna upp från sin ”paralysering” inför hans öde:

The daughter of missing Swedish publisher Gui Minhai who was snatched in China last month says she fears she may never see him again and has urged the international community to take action.

(…)

”I just hope that Sweden and other governments will be as vocal as possible,” Angela said.

”I want them to demonstrate actual consequences, instead of just repeating how unacceptable it is.”

(…)

Angela said the international community must snap out of its ”paralysis” over the case, describing her frustration that more had not been done to get her father out of China sooner.

”He shouldn’t have been abducted again in the first place – there should have been a way of getting him home before that,” she said.

”Or there should have been a way of making sure he was safe when he was travelling.”

Intervjun följdes sedan av ett uttalande från Margot Wallström, som i mångt och mycket påminde om det uttalande hon gjorde förra veckan.

Denna gång ifrågasätter dock Wallström även Kinas tillämpning av rättsstatens principer, särskilt förbudet mot godtyckliga frihetsberövanden:

Uttalande av utrikesminister Wallström med anledning av gripandet av den svenske medborgaren Gui Minhai

Det är mycket allvarligt att den svenske medborgaren Gui Minhai fortfarande är fängslad i Kina. Det brutala ingripandet i januari mot en svensk stödinsats genomfördes trots kinesiska upprepade försäkringar om att Gui Minhai vid tillfället var en fri man. Det kinesiska agerandet skedde i strid med grundläggande internationella regler om konsulärt stöd. Den nuvarande situationen väcker också frågor om tillämpningen av rättsstatens principer, däribland förbudet mot godtyckliga frihetsberövanden. Vi kräver att vår medborgare ges möjlighet att träffa svensk diplomatisk och medicinsk personal och att han frisläpps så att han kan återförenas med sin dotter och familj.

Wallström länkade även till detta uttalande i sin första tweet om Gui Minhai sedan han försvann i oktober 2015:

Vi kräver att Gui Minhai får träffa svensk diplomatisk och medicinsk personal, och att han frisläpps så att han kan återförenas med sin familj.https://t.co/mU1t3EGDV6

— Margot Wallström (@margotwallstrom) February 5, 2018

I dag kom så ett kraftfullt svar från kinesiska myndigheter, i form av skarpa uttalanden av utrikesministeriets talesman Geng Shuang. Jag citerar nedan de viktigaste delarna via Reuters:

China confirmed on Tuesday that it had detained Swedish citizen and Hong Kong-based bookseller Gui Minhai, after his daughter said Chinese police had seized him from a train last month.

(…)

“Gui Minhai broke Chinese law and has already been subjected to criminal coercive measures in accordance with the law by relevant Chinese authorities,” Chinese foreign ministry spokesman Geng Shuang told a regular briefing.

The term “coercive measures” generally refers to detention in China.

(…)

Asked about the statement, ministry spokesman Geng said that China cannot accept such “irresponsible” statements from Sweden.

“Although Gui Minhai is a Swedish citizen, the case he is suspected of must be handled in accordance with Chinese law,” he said.

Sweden should understand the serious nature of the case and the “disgraceful” role played by certain Swedish people, Geng said, without giving details.

Det senaste dygnets händelseutveckling utgör något som kan vara början på en diplomatisk strid mellan Kina och Sverige.

Det är nu viktigt för Sverige att visa att man inte står ensamt, utan få med sig andra länder i fördömandet av Kinas behandling av Gui Minhai.

För det finns nämligen fler länder som är villiga att backa Sverige på denna punkt, vilket jag kommer skriva närmare om under kvällen.

Published on 5 februari, 2018

De svenska internettrollen i Kinas tjänst

För ett drygt år sedan skrev jag artikeln ”Trolljakten” för Expressen Kultur, efter att jag själv och flera andra svenska journalister som skriver om Kina hängts ut och hotats på en blogg vid namn ”Kinarummet”.

Där stod bland annat att jag borde skatta mig lycklig för att ”bara” ha blivit svartlistad från Kina och undsluppit dödsstraff, samtidigt som hot även gjordes mot andra journalister på Svenska Dagbladet att även de skulle få problem med sina visum.

De senaste månaderna har Kinarummet inte varit särskilt aktiv, men istället har en blogg vid namn ”Falska nyheter och falsk media” börjat publicera liknande material flera gånger i veckan. Där finns även en lista över svenska reportrar som sägs fara med osanning om Kina.

Efter de senaste händelseutvecklingen kring fallet Gui Minhai och planerna på en kinesisk hamn i Lysekil, har båda dessa bloggar nu börjat publicera allt fler artiklar i en allt mer obehaglig ton.

I en text med rubriken ”Gui Minhai kan få dödsstraff” påstårKinarummet bland annat att det är jag som har uppmuntrat Gui att bedriva sin förlagsverksamhet, samt även givit honom idéer till böckernas innehåll:

Gui Minhai har publicerat falska berättelser om förmenta oredligheter och brott av Kinas ledare som sexövergrepp, kvinnoaffärer, älskarinnor, svarta affärer, ekobrott, osv. Det har kallats ”granskning” av makthavare av utländska media. Inget av detta har kunnat verifieras och vi vet idag att allt är uppdiktade falska nyheter som tydligen sprits i avsikt att undergräva Kinas regering och olika personers trovärdighet och ställning i politiken och samhället. Vi ser samma sak ofta även i Sverige, hur rykten om politiker och affärsledare sprids av anonyma källor, i samma avsikter. Nyligen dömdes en kvinna till fängelse i Hovrätten för just sådan falsk tillvitelse.

Källan till dessa falska nyheter har tydligen dels varit USA, vilka är redan välkända för sådan verksamhet med falsk ryktesspridning, och politiska opponenter inom Kina. Det ryktas även att en namngiven svensk bloggare har varit en av Gui’s tillskyndare och leverantörer av falska nyheter. Personen rapporteras ha uppehållit sig illegalt i Kina under många år, och är nu bannlyst från Kina på livstid.

På Falska nyheter och falsk media är det främst Dagens Nyheter som står i korselden. Där publiceras varje vecka flera exempel på så kallade ”falska nyheter” om Kina i svensk press, som sedan plockas isär och och avfärdas.

Exempel på hur det kan låta när en av Dagens Nyheters senaste ledarartiklar om Kina kritiserar i ett inlägg med rubriken ”DN drevet mot kineser tycks alltmer ta samma skepnad som nazismens propagandan”:

Det vore nog svårt att hitta något mer förfalskat än DN’s hatiska och föraktfulla drev mot folkgruppen kineser och deras land, ett hatiskt drev som nu pågått länge med information som saknar verklighetsanknytning. DN artiklarna tycks alltmer likna den forna tyska tidningen ”Der Stürmer”, bara att nu är det kinesiska folket målet, inte det judiska.

– våldsregimens förtryck av befolkningen

Lögn. Falskt. Åtskilliga personer som bott länge i Kina kan vittna om att varken något förtryck eller våld förekommer. Befolkningen har betydligt större frihet än i det hårt reglerade, övervakade och kontrollerade Sverige. Kina har en obeväpnad polis som mest klagar över att inte finns något att göra.

Andra texter från samma blogg attackerar svensk rapportering kring Gui Minhai, övervakning och till och med researtiklar som ifrågasätter Kinas ökade inflytande över Kina. Journalister hängs ut med namn och ömsom idiotförklaras, omsöm hotas.

När jag skrev min artikel för Expressen på detta ämne gjorde jag givetvis en del efterforskningar. Bland annat fick jag fram vem det är som står bakom Kinarummet.

Personen i fråga heter Bert Felt, har bott i Chongqing sedan 2004 och är gift med en kinesisk kvinna.

Innan flytten till Kina var Bert bosatt en längre tid i Nya Zeeland, där han också har medborgarskap. Bert berättar själv i olika kommentarsfält på nätet att han inte varit i Sverige ”på flera årtionden”, vilket kan förklara den bristfälliga svenska som kännetecknar hans texter.

På andra svenska forum och kommentarsfält figurerar Bert ibland som ”Rolf Krohna”. Hans aktivitet där är en kombination av hyllningar av Kinas politiska system och frän kritik mot Sveriges dito.

Jag har inte kunnat säkerställa att ”Falska nyheter och falsk media” drivs av samma person som Kinarummet. Vad som talar för detta är det snarlika innehållet och formuleringarna, att bloggarna varit aktiva vid olika tillfällen samt att de i sina texter ofta länkar till varandra. Dock är språket något bättre på den nyare bloggen, så det är fullt möjligt att det handlar om två olika personer.

Vad ligger då bakom allt detta? Jo, sannolikt handlar det om svenskar som arbetar för kinesiska myndigheter, mot betalning eller på grund av andra egenintressen.

Enligt material som ligger på nätet har Bert Felt tidigare jobbat som ”konsult” åt lokala myndigheter i Chongqing. Det går därmed inte utesluta att han har fått betalt för att hålla koll på vad som skrivs om Kina, och anmäla de journalister som kritiserar landets regim. Detta skulle också förklara hans direkta varningar till svenska reportrar om att de kommer råka ut för visumbekymmer.

Nu kanske några av er läsare tycker det verkar löjligt att svenska medborgare skulle utföra kinesiska myndigheter smutsjobb mot betalning. Men tvärtom så är detta något mycket vanligt.

Kinesiska myndigheter har under de senaste åren trappat upp såväl övervakningen av sitt eget internet, som vad som skrivs och sägs om Kina i utlandet. De finns många vittnesmål om utlänningar som närmats av kinesiska säkerhetsagenter som försöker rekrytera dem. Se bland annat artiklarna ”How I almost became a Chinese spy – reflections on China’s Age of Anxiety” och ”How the Chinese recruit American journalists as spies”.

Jag har själv en europeisk vän som en kort tid jobbade som informatör åt säkerhetstjänsten i just Chongqing. Förutom mindre penningbelöningar och middagar, fick hen ett fördelaktigt visum utfärdat av lokala myndigheter. Om vederbörande hade vägrat fanns risken för att hen istället skulle ha fått problem med att förnya sitt visum.

Mot denna bakgrund faller det sig naturligt att kinesiska myndigheter även försöker ta hjälp av svenskar för att hålla koll på den svenska debatten, särskilt efter att kidnappningarna av Peter Dahlin och Gui Minhai uppmärksammats internationellt.

Som Göran Leijonhufvud uppmärksammade i Dagens Nyheter i går i en artikel med rubriken ”Kina har en global strategi för att dominera världen”, så måste de kinesiska påverkansförsöken mot grundläggande rättigheter som yttrandefrihet och akademisk frihet tas på allvar. De resurser som Kina lägger ner på detta område kan ryska säkerhetschefer bara drömma om.

Jag har upprepade gånger försökt nå Bert Felt via mail och telefon. Mailen studsar numera, och varje gång jag har ringt upp så har han helt enkelt bara lagt på luren.

Utdrag från texter som publicerats på ”Kinarummet” samt ”Falska nyheter och falsk media”:

Det är verkligen tragiskt att se hur svenska media och journalister så systematiskt förfalskar, sprider rykten och skvaller, selektivt utelämnar och fabricerar information man publicerar i Sverige och på så sätt missleder svenskarna. Allt tycks bottna i en grov inkompetens och helt avsaknad av respekt över hur andra länder fungerar. Uppenbart har media och journalistkåren allvarligt och grovt misslet svenska allmänheten över vad som hände i fallet med bokförläggaren Gui Minhai

(…)

Vad som hände i Thailand är att en tjänsteman har sökt upp Gui Minhai, informerat honom om häktningsordern, att han var en brottsling på flykt undan rättvisan, och i enlighet med de krav som kinesisk lag ställer informerat honom om att han kan välja att frivilligt återvända och erkänna och därmed få rätt till straff förhandling (plea bargaining) och reducerad straffsats, eller han kommer att begäras utelämnad och ges tillfälle att försvara sig. Det fanns en häktningsorder utfärdad då Gui Minhai hade avvikit medan han var under villkorlig dom och övervakning, vilket i Kina är liktydigt med villkorlig frigivning. Uppenbart valde Gui Minhai det första alternativet.

DN fortsätter sina hätska drev mot folkgruppen kineser och deras land. Göran Leijonhufvud är en gammal välkänd Kina-antagonist, mycket ord-vig och välövad journalist, som närmar sig sin 80 årsdag, han kom till Kina under kulturrevolution men tycks inte ha lyckats utveckla sina åsikter längre än så till denna dag, trots att Kina har utvecklats dramatiskt. Vi kanske skall visa förståelse, och respekt, både med respekt för ålder och det faktum att han nu lever under en svensk kopia av Kinas katastrofala kulturrevolution för 50 år sedan.

(…)

– En brutal diktatur

Lögn. Det finns inget brutalt i Kina av idag. Sverige är betydligt mer en brutal diktatur med en intensiv personövervakning, tungt beväpnad polis, polis med automatvapen bevakar polisstationer, och yttrandefriheten är reglerad ner till ordval av enstaka ord. Se referensen till DI artikeln nedan.

Kinas polis är obeväpnad, behöver inte längre patrullera, klagar över att det inte finns något att göra, kvinnor går säkra hem på nätterna, men för all del, man ”brutalt” håller efter gangsters, uppviglare och terrorister. För resten av befolkningen har det skapat ett harmoniskt, fredligt och säkert samhälle.

”Vad Xi egentligen vill, förutom att behålla makten, fortsätter att vara ett mysterium.” (DN) Vi förstår att det är ett mysterium för den okunnige när det gäller Kina. Kina är nämligen alltmer folkstyrt, speciellt på lokalnivå. Sverige är mycket hårt toppstyrt, väljarna får välja ideologi och parti, men nästan alla partier har samma ideologi, precis som i det forna Sovjet. SD sticker ut, och bekämpas ilsket av maktklicken bestående av media och de traditionella partierna. Xi har ledar rollen i Kina därför att han valdes till rollen, inte för att han tog den själv. Det är inte han som behåller makten, det är han som har förtroendet att leda. Xi leder med omkring 90% förtroende. Jämför med Löfven, Sveriges statsminister, förtroendet har varit nere på 15%. I Sverige får man inte välja ledare alls, dom tillsätts i slutna möten av partiet.

Man upphör inte att förvånas över hur hatiskt de flesta svenska journalister skriver om kineser och deras land Kina. Det produceras en hel del bra kvalitetsjournalistik i Sverige, men något som ens påminner om kvalitet när det gäller Kina är otroligt sällsynt. En god berättare, journalist, skall inte ha huvudrollen i det han berättar, men i Sverige är det så. Journalisten, om man ens kan kalla dessa personer ”journalister”, intar huvudrollen, och med stora fotografier av sig själv och med självberömmande epitet, egoistiskt och narcissist presenterar sig själva och det dom skriver som den enda ”sanningen”.

Samtliga personer som har rapporterat om Kina, vi talar främst om Ola Wong, Torbjörn Petersson, Jojje Olsson, eller Per Liljas, som har skrivit falska, vinklade, eller helt enkelt fabricerade nyheter om Kina har nu portats eller har snäva restriktioner att arbeta inom Kina. Att sprida falska nyheter eller falska rykten har sedan 50 talet varit kriminellt i Kina och det är orsaken till att dom stängs ute. Hatiska och falska nyheter och ryktesspridning var nämligen orsaken till de många inbördeskrig som rasade under perioden 1912 till 1949 och som orsaka mycket död och lidande. Lagen har skärpts flera gånger, senast 2014. Kina har liberaliserat media de senaste åren och det har gjort att redaktioner som våran kan granska sådana utländska aktiviteter och exponera illegal verksamhet och det har bidragit till saneringen.

Vad som förundrar oss mest är att en Bonnier tidning som Expressen har nedlåtit sig att publicera Jojje Olsson hatiska artikel. Det tycks mer vara en personlig revansch och attack för att ha blivit granskad, avslöjad och exponerad. Bonnier familjen har ju som bekant judiska rötter, förföljelserna av det judiska folket är knappast okända, och Peter Volodarski´s familj flydde ju en gång till Sverige för att undkomma förföljelser. Det känns därför dubbelt tragiskt att just denna media familj nu upplåter plats för samma slags förföljelser dom en gång själva utsattes för, och med samma metoder, förtal, falska nyheter, personliga angrepp, trakasserier och hat. Det gäller inte bara Jojje Olsson artikel, det gäller generellt en systematisk förföljelse mot Kina och det kinesiska folket.

Svenska media och därmed journalisterna har som bekant stora problem, tidningsdöden. Lögner, förfalskade nyheter, och desinformation hjälper knappast. Hur skulle det vara med lite riktig gammaldags ”journalism”. Gör av med agitatorerna som gömmer sig bakom vad som en gång var en mycket respekterat yrke.

Published on 2 februari, 2018

Kina avfärdar rapport om trakasserier från 117 utländska journalister

I veckan publicerade Foreign Correspondents’ Club of China (FCCC) en rapport med den talande rubriken ”Access Denied: Surveillance, harassment and intimidation as reporting conditions in China deteriorate”.

Den tretton sidor långa rapporten bygger på intervjuer med 117 av organisationens medlemmar, vilka alltså jobbar som utländska journalister i Kina. Närmare hälften av dessa hade under det senaste året upplevt hinder, trakasserier eller fysiskt våld i sitt arbete.

Inte en enda av de svarande ansåg att arbetsklimatet för journalister i Kina lever upp till internationella standarder. Och som titeln gör gällande så visar rapporten även hur villkoren försämrats betydligt.

40 procent av de svarande upplevde en försämrad möjlighet att rapportera under 2017, vilket kan jämföras med ”bara” 29 procent året innan. I den oroliga provinsen Xinjiang hade 73 procent stött på hinder i form av säkerhetspolis eller myndigheter; en andel som 2016 ”bara” låg på 42 procent.

Vidare hade hela 15 procent av de utländska journalisterna problem att förnya sina visum i Kina under 2017, vilket även det var ökning från sex procent året före.

Tidningen Journalisten har översatt några personliga vittnesmål från rapporten:

Josh Chin, utrikeskorrespondent för amerikanska Wall Street Journal, uppger i rapporten att polis och lokala myndigheter i Kina allt oftare hävdar att det krävs särskilt tillstånd för att rapportera från ett område.

”Listan över forskare och akademiker som är beredda att prata med utländska reportrar blir allt kortare. Attacker och insinuationer i statsmedierna fortsätter att förgifta allmänhetens uppfattning mot utländska medier”, uppger Josh Chin.

Matthias Müller, utrikeskorrespondent för schweiziska Neue Zürcher Zeitung, uppger att det blir svårare och svårare att få tillgång till personer och information i Kina. ”Ingen vill egentligen prata med mig”, säger Matthias Müller.

Bernhard Zand på tyska Der Spiegel berättar i rapporten att teamets taxichaufför vid ett tillfälle blev uppringd och uppmanad att hålla telefonlinjen öppen så att myndigheterna kunde lyssna på konversationen i taxibilen.

Det är alltså tydligt att relationen mellan den kinesiska regimen och de utländska journalister som försöker rapportera från landet blir allt sämre.

Rapporter som denna är givetvis en nagel i ögat på kinesiska myndigheter som försöker bygga upp landets ”soft power”. I en tid då Kina har som uttalat mål att öka sitt politiska inflytande globalt, samt låta statliga kinesiska företag investera i utlandet, är det nämligen viktigt för Kina att framstå som en ansvarstagande stormakt.

När frågan om rapporten dök upp på en presskonferens så avfärdades den därför i skarpaste ordalag av kinesiska utrikesministeriets taleskvinna Hua Chunying:

Q: The Foreign Correspondents’ Club of China just issued its annual report on the working conditions of foreign journalists in China, which found that the Chinese government has used the visa renewal process to pressure correspondents whose coverage it does not like and intensified attempts to deny or restrict access for foreign journalists to large parts of the country. I was wondering if you’ve seen this report and do you have any comment on that? And are there any steps China plans to take to improve the working conditions for foreign correspondents in China?

A: I have yet to see this so-called report you mentioned, and I am also wondering whom this so-called organization could represent. Are all of you its members? Are you all OK with its report? For me, I find the accusations in this report very unreasonable. I would like to ask all of you some questions. How do you like your working environment in China? Has the Information Department of the Foreign Ministry, as the competent department in charge of foreign media organizations and journalists stationed in China, provided you with all necessary convenience and assistance for your coverage? If any of you believes that the FCCC has spoken your mind, or you find yourself approving the contents of this report, you may raise your hand and let me know. (No hand raised)

No one.

Then, you can tell the FCCC that foreign journalists present here today do not agree with its report’s conclusion, so it has in no way reflected the genuine opinion of almost 600 foreign journalists stationed in China. We will continue with our efforts to assist and facilitate foreign journalists’ report and coverage in China, as we always do. If you encounter any problem and difficulty in your work, feel free to contact us anytime.

Notera att Hua alltså avfärdar rapporten utan att ens ha läst den. Det finns således knappast några långtgående planer från kinesiska myndigheter att lyssna på utländska journalisters bekymmer för att sedan försöka förbättra arbetsvillkoren.

Den tretton sidor långa rapporten kan läsas i sin helhet här.

Published on 30 januari, 2018

BREAKING: Det blir ingen kinesisk hamn i Lysekil

I dag meddelade de konsulter som anställts av de kinesiska företag som velat investera i Nordens största hamn i Lysekil på västkusten att projektet inte blir av.

Detta skriver Bohuslänningen, som hänvisar till att konsulterna fått ett negativt besked av de kinesiska investerarna vad gäller finansieringen.

Projektet har varit skandalomsusat sedan första början. Själv har jag bland annat skrivit utförligt i såväl Fokus som här på InBeijing om de nära band som de kinesiska investerarna har till landets regim.

”Det blir ingen djuphamn i Lysekil. De kinesiska investerarna har beslutat att avbryta projektet”, skriver Bohuslänningen på sin hemsida och lovar uppdatera texten med nya uppgifter.

Uppdatering:

Enligt Bohuslänningen har de stora protesterna som omgärdat projektet varit till avgörande betydelse för att de kinesiska investerarna drar sig ur. Tidningen skriver följande:

Protesterna var omfattande och för bara någon vecka sedan lämnades namnunderskrifter mot djuphamnen in.

Men nu har kineserna alltså avblåst hela satsningen.

Enligt ett pressmeddelande är det just de massiva protesterna som lett till att kineserna drar sig ur projektet, innan det ens hade blivit lite verklighet.

Till saken hör att Preemraff äger marken där djuphamnen skulle byggas. De hade inga planer på att sälja eller ens hyra ut marken.

Ett beslut som visar att det svenska civilsamhället fortfarande inom demokratins ramar har möjlighet att stå upp emot icke-transparenta kinesiska investeringar.

Det var också allmänhetens missnöje och motstånd som i december satte stopp för planerna på ett nytt, 11 000 kvadratmeter stort kinesiskt generalkonsulat i Stora Torp vid Delsjöområdet i Göteborg.

Foto över Brofjorden, där den kinesiska hamnen var planerad att ligga, nyligen tagen med drönare av Anders Frick.

Published on 30 januari, 2018

Få de allra senaste uppdateringarna angående Gui Minhai

Det är för mig omöjligt att posta alla relevanta artiklar och händelser om Gui Minhai här på InBeijing. Och på Twitter eller Facebook så försvinner de lätt i flödet bland andra uppdateringar.

Jag har därför bestämt mig för att använda sidan ”De kidnappade Kinasvenskarna” på Facebook för att posta viktiga nyheter om Gui Minhais fall. Sidan har samma namn som min nya bok, och kommer därför även innehålla sporadiska poster som recensioner och erbjudanden vad gäller boken.

Till en början tänkte jag använda sidan enbart för detta syfte. Men nu har jag insett att det vore smidigt med en plattform där alla nyheter angående Gui Minhai postas, eftersom det är detta fall som väcker i särklass störts intresse här på InBeijing.

Se därför till att ”gilla” sidan ”De kidnappade Kinasvenskarna” för de allra senaste uppdateringarna om Gui Minhai. Ambitionen är också att fallet ska kunna diskuteras där.

De senaste dagarna har jag exempelvis postat följande artiklar på sidan:

Jerome Cohen, den kanske allra främsta västerländska experten på kinesisk lag, skriver följande om fallet Gui Minhai:

”What may have happened is that the local security police in Ningbo may have approved Gui’s trip to Beijing for medical reasons, as apparently it had approved his Shanghai trips to the Swedish Consulate there. But the central authorities, when they learned of the plan, may have panicked at the possibility that Gui might seek embassy asylum, as the blind barefoot lawyer CHEN Guangcheng did in 2012, and decided to detain Gui again to prevent that possibility. There may also have been, and still might be, a struggle between the Ministry of State Security and the Ministry of Public Security concerning jurisdiction over Gui.

(…)

Reportedly the PRC and Sweden have differed on the degree of consular access to be permitted to Gui at various times, and these issues probably have a history going back to the original detention of Gui in Thailand, which was a brazen kidnapping. It should be noted that Sweden and China apparently do not have a bilateral consular agreement, which is odd, but both adhere to the multilateral Vienna Convention on consular relations.

(…)

Certainly, the Swedish Government should reveal the full story behind its frustrations in this case and in others involving China, and Swedish public opinion should demand that the Government tell the truth now.”

http://www.jeromecohen.net/jerrys-blog/chinese-polices-recent-re-detention-of-gui-minhai

Samt:

Dagens Nyheter nämnde under gårdagen min bok på ledarplats, kul!

”Journalisten Jojje Olsson berättar i en bok som kommer ut till veckan, ”De kidnappade Kinasvenskarna” (Historiska media), historien om Gui Minhai och Peter Dahlin. Den senare arbetade för en människorättsorganisation i Kina när han greps i januari 2016. Han fängslades och förhördes i tre veckor innan han kastades ut ur landet. Gui är kvar, för Kommunistpartiet anser sig ha äganderätten till alla etniska kineser även om de råkar vara svenska medborgare.

Boken ger en skrämmande bild av det kinesiska systemet. Censurens strypgrepp blir allt hårdare, liksom kontrollen av internet och sociala medier. Här finns ingen rättsstat, Kommunistpartiet är lagen och tolkar den godtyckligt. Regimkritiker spärras in, tvingas ”bekänna” i tv och döms – eller inte. Många försvinner i svarta, hemliga fängelser helt vid sidan av de ordinarie skådeprocesserna.”

https://www.dn.se/ledare/stormakten-kina-ar-ett-fangelse/

Samt:

Washington Post ger en rejäl känga till vad tidningen på ledarplats kallar Sveriges ”silent diplomacy”, enligt följande:

”In 2015, the regime of Xi Jinping might have worried that grabbing citizens of Western countries could produce a damaging backlash. Now it is content to do so openly, flagrantly violating international as well as Chinese law in full view of Western officials. That is probably because the response to its previous offenses has been, at best, muted.”

https://www.washingtonpost.com/opinions/global-opinions/chinas-violation-of-rights-grows-ever-more-brazen/2018/01/25/7cb32f9e-0130-11e8-8acf-ad2991367d9d_story.html

Skulle du uppskatta uppdateringar likt detta? Ta då 20 sekunder och gilla ”De kidnappade Kinasvenskarna”.

Published on 28 januari, 2018

USA, EU och Tyskland kräver att Gui Minhai friges

Efter att Margot Wallström i tisdags för första gången sedan oktober 2015 öppet uppmanade Kina att släppa Gui Minhai, upprepade Hans Dietmar Schweisgut, EU:s ambassadör i Kina, nästan genast den svenska utrikesministerns krav.

Under fredagen uttalade den tyska ambassaden i Kina sitt stöd för att den kinesiska regimen ska släppa Gui Minhai, och i dag kom även liknande krav USA:s utrikesdepartement.

Detta genom ett pressmeddelande, som kan läsas via amerikanska utrikesdepartementets hemsida och lyder enligt följande:

We are deeply concerned that Swedish citizen Gui Minhai was detained on January 20. We call on Chinese authorities to explain the reasons and legal basis for Mr. Gui’s arrest and detention, disclose his whereabouts, and allow him freedom of movement and the freedom to leave China. The United States and our European partners are bound by shared principles of liberty, equality, and human dignity. We will continue to coordinate with our partners, allies and regional organizations on promoting greater respect for human rights in China.

I veckan har även Reportrar utan gränser uppmanat alla världens demokratier att sätta press på Kina för att Gui Minhai genast ska friges.

Sedan tidigare har även senator Marco Rubio, en av Donald Trumps tuffaste konkurrenter till den republikanska nomineringen av presidentkandidat inför förra valet i USA, via Twitter krävt att Kina genast ska släppa Gui:

I call on #China to immediately release #GuiMinhai, a Swedish citizen and bookseller who was forcibly seized by police while traveling to #Beijing to seek medical care for possible #ALS symptoms. #ExpressionNotOppression pic.twitter.com/5h6lAonPVf

— Senator Rubio Press (@SenRubioPress) January 26, 2018

Detta är faktiskt något som Margot Wallström ännu inte har gjort via sitt annars väldigt aktiva Twitterkonto, där hon den senaste veckan bland annat fördömt terroristattacker i Afghanistan, uttalat sig om dödsstraff i Vitryssland och hedrar Ingvar Kamprads minne.

Published on 26 januari, 2018

RSF uppmanar alla demokratier att pressa Kina över Gui Minhai

Under de 832 dagar som Gui Minhai varit fängslad och frihetsberövad i Kina, har svenska myndigheter förlitat sig på tyst demokrati. Först i tisdags uppmanade svenska Utrikesdepartementet öppet Kina att släppa honom.

Som jag skrev närmare om i går här på InBeijing, så har den tysta diplomatin gett sämsta möjliga utgång för Gui Minhai. När utrikesminister Margot Wallström äntligen tog bladet från munnen i tisdags, resulterade detta omedelbart i att också EU:s ambassadör till Kina utfärdade krav om Guis frigivning i snarlika ordalag.

Nu uppmanar Reportrar utan gränser (RSF) i ett pressmeddelande alla världens demokratier att sätta press på Kina för att Gui ska släppas fri. I uppmaningen, som kan läsas på RSF:s hemsida, står bland annat:

RSF calls on democratic governments throughout the world to put strong pressure on China.

“This persecution of a foreign citizen in violation of both the Chinese constitution and international law shows that the Chinese government takes the democracies’ passivity for granted,” said Cédric Alviani, the head of RSF’s East Asia desk.

“If it doesn’t encounter more resistance, Xi Jinping’s regime will know that it can act with impunity when it kidnaps its opponents anywhere in the world, holds them incommunicado for as long as it wants, parades them on TV like cattle at a fair, claims against all evidence that they are free and even prevents them from seeking medical care.”

Som jag förklarar i min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”, så finns det forskning som visar att tyst diplomati snarast har en motsatt effekt gentemot ett sluten diktatur som Kina.

Det är nu bara hoppas att svenska myndigheter – liksom man gjorde i fallet med de journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som fängslades i Etiopien 2011 – nu aktivt jobbar för att såväl andra länder som EU ska göra gemensamma uttalanden i frågan.

Detta även om risken finns för att ”irritera Kina”, vilket flera personer använt som argument för att försvara den tysta diplomatin.

Kina på plats 176 av 180 länder i RSF:s globala index över pressfrihet, bakom länder som Vietnam, Saudiarabien och Somalia.

Published on 26 januari, 2018

Om vad som kan ske med Gui Minhai, och hans hälsa

Sedan Gui Minhai kidnappades i sällskap av svenska diplomater förra helgen har det skrivits spaltmeter om hans situation i såväl svenska som utländska medier. Två artiklar av särskilt intresse har under veckan publicerats i South China Morning Post.

I en med rubriken ”Chinese doctor told bookseller Gui Minhai to seek medical care abroad, daughter says” talar Guis dotter Angela Gui närmare om hennes fars hälsotillstånd samt tiden som ledde upp till kidnappningen.

Efter att kinesiska myndigheter i oktober 2017 påstått att de släppt Gui Minhai, hade Angela möjlighet att tala med sin far under den husarrest han flyttades till, och föra ett videosamtal med honom på Skype.

Angela säger att Gui har rasat i vikt och saknar en av sina tänder, vilket tillsammans med den sjukdom han utvecklat lämnade henne med intrycket att hennes far ”måste ha torterats”.

När han nyligen äntligen kunde uppsöka en läkare efter sina två år i fångenskap diagnostiserades han med den livshotande nervsjukdomen ALS, som jag skrev närmare om här på InBeijing tidigare i veckan.

Angela berättar nu för South China Morning Post att den kinesiska läkaren uppmanade hennes far att söka vård utomlands eftersom tillståndet var så pass allvarligt.

“He couldn’t control most of his fingers on his left hand as the muscles have started to atrophy, and his right hand started to go too,” Angela Gui said. “There was even a strange sensation on his legs and he has struggled to balance at times when he walks.”

The medical advice from the hospital was for him to get treatment overseas.

“The doctor that he saw said that it’s probably best for him to seek medical care abroad as there are neurology departments that have more specialised knowledge of ALS. That was what he was hoping to do,” she said, adding that a few doctors had been flown in from Beijing to examine him.

Gui har uttryckt sin önskan om att få medicinsk vård i Stockholm, och som ett första steg dit var han alltså på väg till den svenska ambassaden i Peking när han kidnappades på nytt i helgen.

Angela avslöjade även att hon tillsammans med svenska myndigheter har ordnat med ett specialistteam av läkare som är redo att ge Gui behandling så fort han kan återvända till Sverige.

Men frågan är om detta alls kommer ske. För i en andra artikel i South China Morning Post berättar en av Guis tidigare kollegor att ännu en rättegång sannolikt väntar honom:

Woo Chih-wai, who started working at the bookshop Causeway Bay Books as a store manager in late 2015 soon after four of its associates disappeared, told the Post that Gui was released in October on the condition that “he not leave the city limits of Ningbo”, where his mother lives.

“[This was] pending an official trial over illegal book sales, which has yet to eventuate,” Woo said, citing conversations with Angela Gui.

“The trial was originally expected to take place before the 19th Communist Party congress [in October], but somehow it didn’t happen. In heading to Beijing for medical treatment with Swedish diplomats, Gui might have been trying to make his way to the embassy for protection.

I min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna” drar jag precis samma slutsats i det allra sista stycket i den del som handlar om Gui Minhai.

När han ”frisläpptes” i oktober i fjol sades detta ske för att han avtjänat de två år i fängelse som utmätts för en påstådd trafikolycka, men han hade ännu inte fått något straff för den förlagsverksamhet han drev i Hongkong. Saxat från min nya bok:

Det är i skrivande stund oklart vad som kommer att hända med Gui Minhai. Eftersom han under övervakning två gånger tillåtits säga per telefon att han själv önskar återvända till Europa snart så är det mycket möjligt att så kommer ske. Samtidigt har Gui fortfarande inte åtalats för det brott han tvingades ”erkänna” på tv gällande förlagsverksamheten, som potentiellt kan ge längre straff än den påstådda trafikolyckan. Men som Peter Dahlin nämnde i bokens första del kan en individ som åtalas för två brott få en av anklagelserna strukna, om fallet drar till sig stor uppmärksamhet i media och bland utländska diplomater. Bara en sak är alldeles säker: i Kina är ingen regimkritiker helt fri innan denne tillåts lämna landet.

Notera att ”skrivande stund” var december i fjol. Efter den senaste veckans händelser framstår det som ännu mer sannolikt att de kinesiska myndigheterna ännu inte anser Guis fall vara uppklarat, och att han riskerar ännu ett straff.

Samtidigt nämns det i South China Morning Post att Gui Minhai sedan oktober i fjol gjort ”ett flertal besök” på Sveriges generalkonsulat i Shanghai för att förnya sitt svenska pass.

Så även som Gui riskerar utsättas för ännu en skenrättegång, så finns det samtidigt en liten möjlighet att ha skulle kunna tillåtas slippa straff och istället utvisas från Kina av medicinska skäl.

Om inte regimen redan har beslutat sig för att Gui aldrig ska tillåtas lämna landet och därmed även kunna berätta allt som skett honom.

Published on 24 januari, 2018

Tankar om Gui Minhai och tyst diplomati

När utrikesminister Margot Wallström under gårdagen i ett kort uttalande via regeringens hemsida uttryckte sin förväntan om att den återigen kidnappade Gui Minhai omedelbart ska släppas fri, var det första gången sedan Gui försvann för 829 dagar sedan som svenska myndigheter öppet uttrycker kritik mot Kina hantering av fallet.

Den tysta diplomati som hittills karakteriserat hanteringen av Gui Minhais fall kan sägas haft sämsta möjliga utgång. Inte bara har Gui fortsatt vara frihetsberövad utan rättegång; han har också dragit på sig en dödlig sjukdom som han nekas adekvat vård för.

I min bok ”De Kidnappade Kinasvenskarna”, som släpps nästa vecka och nu går att förhandsbeställa, gör jag en ingående jämförelse mellan Gui Minhai och fallet med Martin Schibbye och Johan Persson, de två svenska journalister som 2011 fängslades i Etiopien och hölls inlåsta in 438 dagar.

Även i hanteringen av Schibbye och Persson var det tyst diplomati som gällde till en början. Men när den tysta diplomatin inte gav önskat resultat gjordes fallet till en storpolitisk fråga efter bara några månader, berättade ambassadör Jens Odlander i samband med lanseringen av sin bok ”Tyst diplomati” (2014).

Detta fick som resultat att statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt blev personligt inblandade. De båda åkte snart till London för att träffa Etiopiens premiärminister, vilket skulle följas av två resor till Etiopien av Carl Bildt för att jobba med fallet. Reinfeldt skred heller inte med orden i riksdagen, där han brännmärkte Etiopien som en ”diktatur”.

När de båda svenskarna sedan benådades uttryckte Martin Schibbye en ”enorm tacksamhet” för att Jens Odlander och hans ambassadsekreterare Fredrik Spik ”arbetat dygnet runt” för att få dem fria. Spik sade själv att han tillsammans med Odlander ”mer eller mindre jobbat dag och natt under ett helt år” med fallet.

Sverige jobbade även hårt för att få andra aktörer att uppmärksammas fallet. I ”Tyst diplomati” skrev Odlander att inblandningen från bland annat USA och EU var avgörande för att svenskarna frisläpptes.

Med Gui Minhai har det alltså sett annorlunda ut. Jämfört med den nära kontakt som ambassaden i Etiopien hade med de fängslade svenskarna och deras familjer, blev Gui Minhais dotter Angela Gui tidigt tillsagd att inte kontakta ambassaden i Peking överhuvudtaget.

Det var tydligen viktigt att uppståndelsen kring Gui Minhai inte blev för stor. I min bok intervjuar jag analytiker som menar att Sveriges ovilja att framföra offentlig kritik mot Kina rentav kan ha fått motsatt verkan, genom att andra länder och organisationer också hållit inne på krav och uttalanden.

Det var alltså först i måndags som Margot Wallström sade att Utrikesdepartementet nu jobbar dygnet runt med fallet, och i går som hon utfärdade ett uttalande om situationens allvar med uppmaningar att Gui omedelbart ska släppas fri.

Detta har redan nu fått som resultat att Hans Dietmar Schweisgut, EU:s ambassadör i Kina, under onsdagen upprepade Wallströms uppmaningar i ett närmast snarlikt uttalande, rapporterar bland annat Reuters:

The European Union’s Ambassador to China said on Wednesday he expects Chinese authorities to immediately release Swedish citizen and Hong Kong-based bookseller Gui Minhai, echoing demands from Stockholm.

(…)

EU Ambassador to China Hans Dietmar Schweisgut told reporters at a briefing that the EU “fully supports” Sweden’s efforts to resolve the issue with China.

“We expect the Chinese authorities to immediately release Gui Minhai from detention and to allow him to reunite with his family, to get consulate support and medical support in line with his rights, because he is a Swedish citizen and also a citizen of the European Union,” Schweisgut said.

Från kinesiskt håll vill man givetvis inte att de övergrepp som regimen gör sig skyldig till uppmärksammas. Det motverkar den image och den ”soft power” som Peking vill bygga upp för att utöka sitt internationella inflytande, och kunna genomföra utländska investeringar – som jättehamnen i Lysekil – utan onödigt käbbel om mänskliga rättigheter och hemliga agendor.

Således är det alltså viktigt att – liksom var fallet med Etiopien – bygga upp en internationell press som innebär att det kostar mer än det smakar för Kina att fortsätta frihetsberöva Gui Minhai.

Detta är något som den tysta diplomatin uppenbart har misslyckats med. Även om gårdagens uttalande från Wallström kom på tok för sent, så ska det nu bli intressant att se huruvida en mer öppen kritik från flera olika håll kan ge bättre resultat.

Published on 23 januari, 2018

Uttalande av Margot Wallström om Gui Minhai

(Källa bild ovan: Google Images)

Precis nyss gjorde utrikesminister Margot Wallström ett uttalande om den svenska förläggaren Gui Minhai, som i helgen kidnappades av kinesiska säkerhetsagenter under en tågresa till Peking, i sällskap av två svenska diplomater.

I uttalandet – det första via Utrikesdepartementets egna kanaler sedan Gui Minhai kidnappades i lördags – framför Wallström äntligen öppet sin ”förväntat”om att Gui ska friges.

Hela uttalandet, som kan läsas via UD:s hemsida, ser ut som följer:

Vi ser med största allvar på att den svenske medborgaren Gui Minhai utan närmare förklaring greps av kinesiska myndigheter under en pågående konsulär stödinsats i lördags.

Kinas ambassadör i Stockholm har både i lördags och igår kallats upp till UD.

Som framgått av medieuppgifter var Gui Minhai vid gripandet i sällskap av diplomatisk personal som agerade för att konsulärt bistå en svensk medborgare i behov av läkarvård. Det var helt enligt grundläggande internationella regler som ger oss rätt att ge våra medborgare konsulärt stöd.

De kinesiska myndigheterna har vid upprepade tillfällen försäkrat oss om att Gui Minhai är en fri man sedan han frisläpptes efter avtjänat straff för ett trafikrelaterat brott och att vi kan ha de kontakter som önskas med vår medborgare.

Vi förväntar oss att vår medborgare omedelbart frisläpps och ges möjlighet att träffa svensk diplomatisk och medicinsk personal.

Det är ett mycket bra uttalande, som borde ha kommit tidigare och nu behöver backas upp med konkreta handlingar. Exempelvis skulle man kunna försöka få EU-delegationen i Kina – eller andra utländska organisationer – att ställa sig bakom liknande krav.

För samtidigt ger kinesiska myndigheter ger inga signaler på att hörsamma kraven. Som jag skrev tidigare i dag, så beskyllde det kinesiska utrikesministeriet vid en presskonferens svenska diplomater för att ha brutit mot kinesisk lag genom att försöka Gui Minhai söka läkarhjälp vid Sveriges ambassad i Peking.

Vidare skrev den nationalistiska tabloiden Global Times, som ges ut av kommunistpartiets språkrör Folkets Dagblad, för några timmar sedan en arg ledarartikel i ämnet med rubriken ”Western media has no right to interfere in China’s judicial process”.

Saxat från artikeln:

The Western media still wants to wield their hegemonic discourse power to manipulate the judgment of sensitive information about China and therefore continue to attack China’s political system.

Regardless of his nationality, Gui’s activity in China must follow the law and cannot undermine China’s national interests.

The Chinese police have the right to investigate him if he breaks the bottom line. No external force can thwart the process of justice.

Western media reports are guided by ideological logic, but China follows legal reasons in handling its own affairs. This is a diversified world.

Det ska nu bli intressant att se om Utrikesdepartementets öppna krav på Gui Minhais frigivning ger annorlunda resultat än den tysta diplomati som har fått dominera sedan hans försvinnande i oktober 2015.

Published on 23 januari, 2018

Gui Minhai: Hälsotillstånd och nya uppgifter

Sedan det under gårdagen blev klart att Gui Minhai på nytt kidnappats av kinesiska säkerhetsagenter – denna gång i sällskap av två svenska diplomater – har det skrivits mycket om det politiskt skamlösa med denna händelse. Något som dock fallit bort i rapporteringen är det akuta i Gui Minhais hälsotillstånd.

Anledningen till att Gui reste tillsammans med de två svenska diplomaterna till Peking var att han under sin fångenskap i östra Kina har utvecklat en nervsjukdom vid namn amyotrofisk lateralskleros (ALS). Detta fick han reda på sedan han i oktober 2017 – efter att ha varit inlåst i över två år – besökte en doktor i sin hemstad Ningbo.

ALS är en mycket allvarlig sjukdom, som gradvis förlamar patienten genom att sprida sig till hjärnan och ryggraden. Enligt Wikipedia överlever den insjuknade i genomsnitt mellan två och fyra år. Endast 10 procent av patienterna överlever längre än tio år.

Givet detta ville Gui självklart få bästa möjliga vård, och hade därför ordnat med medicinsk hjälp via svenska ambassaden i Peking, dit han alltså var på väg med tåg eskorterad av två diplomater när kidnappningen ägde rum.

Detta och mycket mer berättar hans dotter Angela Gui i en mycket viktig intervju i Sveriges Radios engelska kanal, vilken kan lyssnas på här nedan:

Enligt Angela och vänner till familjen, så hade Gui inte några symptom på ALS innan han kidnappades i oktober 2015.

Det finns en diger historia av politiska fångar som drar på sig allvarliga sjukdomar under fängelsevistelser i Kina. Det mest kända exemplet torde vara nobelpristagaren Liu Xiaobo, som under fjolåret avled i en långt framskriden cancer som utvecklats sedan han dömts till fängelse 2009.

Risken är nu alltså överhängande att en svensk medborgare kan gå samma öde till mötes.

Det är fortfarande mycket som är oklart gällande helgens kidnappningen av Gui Minhai, särskilt eftersom svenska myndigheter valt att vara tyst om vad som skett. Ett stort frågetecken är givetvis huruvida klartecken getts på förhand från kinesiskt håll för Guis resa och hälsoundersökning i Peking.

Om klartecken getts, varför kidnappades han plötsligt på nytt? Om man inte hade fått klartecken, varför togs risken att smuggla en dygnet-runt-övervakad man till ambassaden i Peking?

Klart är i alla fall att kinesiska myndigheter ger de svenska diplomaterna skulden för vad som skett. Enligt Sveriges Radios korrespondent Hanna Sahlberg, menade Kinas utrikesministerium i dag att diplomaterna brutit mot lagen:

Swedish diplomats might not have respected Chinese laws, was the message from spokesperson at Beijing's Ministry of Foreign Affairs today. Seemingly wanting to shift the burden of explanation to the Swedish side after new disappearance of publisher #GuiMinhai @SR_utrikes

— Hanna Sahlberg (@hsahlberg) January 23, 2018

Oavsett vilket så är det av högsta vikt att Gui Minhai friges så fort som möjligt, om han inte ska gå samma öde till mötes som Liu Xiaobo.

Uppståndelsen kring kidnappningen har varit stor i såväl svenska som utländska medier, vilket är en bra början för att bygga upp en press som gör att kostar mer än det smakar för Kina att fortsätta frihetsberöva Gui.

Svenska myndigheter har dock ännu inte lyckats fördöma vad som skett. Efter att ha konfronterats under gårdagen sade utrikesminister Margot Wallström att hon kallat upp den kinesiska ambassadören till UD:s kontor, men att hon inte vill kommentera fallet närmare eftersom hon blivit ”utlovad besked om Gui Minhais öde”.

Läs mer om den allvarliga nervsjukdomen amyotrofisk lateralskleros, som Gui Minhai sannolikt har insjuknat i under sin fångenskap i Kina. En patient med denna sjukdom överlever i genomsnitt två till fyra år.

Det är oklart när Wallström, som under gårdagen befann sig i Bryssel, kommer träffa den kinesiska ambassadören, eller när och av vem hon kommer ske detta besked.

Det går inte att utesluta att detta löfte är värt lika lite som löftet att Gui släppts fri med full möjlighet att resa fritt, vilket kinesiska myndigheter alltså sade till den svenska ambassaden i oktober.

Som Ulrika Kärnborg, vice ordförande för Sveriges Författarförbund, påpekar i en artikel för Expressen Kultur med rubriken ”En spottloska i ansiktet på den svenska regeringen”, så måste Utrikesdepartementet kräva att Gui Minhai omedelbart friges.

Hur är det egentligen möjligt att så redan inte har skett?

Published on 22 januari, 2018

Gui Minhai kidnappad igen, framför ögonen på svenska diplomater

Under helgen kidnappades den svenska förläggaren Gui Minhai på nytt, mitt framför ögonen på två svenska diplomater. Detta skedde under en tågresa från östra Kina till Peking, där Gui skulle besöka den svenska ambassaden för en läkarundersökning.

När tåget närmade sig Peking rusade plötsligt ett tiotal civilklädda kinesiska agenter in på vagnen och förde bort Gui under näsan på de två svenska diplomaterna, som till vardags jobbar vid svenska generalkonsulatet i Shanghai. Det är oklart exakt hur kidnappningen gick till, eller huruvida diplomaterna gjorde motstånd.

Under sin tid i fångenskap har Gui nämligen utvecklat tecken på nervsjukdomen amyotrofisk lateralskleros, som kan leda till förlamning.

Svenska Utrikesdepartementet var i två dagar helt tyst om den nya kidnappningen, men händelsen läckte ändå ut till media. New York Times var först med att skriva vad som skett. Tidningen kontaktade såväl svenska ambassaden som UD:s huvudkontor i Stockholm, som båda vägrade kommentera. Först efter att uppgifterna publicerats bekräftade svenska myndigheter vad som skett.

Detta är samma tystnad som i mitten av oktober i fjol, då jag här på InBeijing skrev om hur kinesiska myndigheter påstått att de släppt Gui fri. Men när svensk ambassadpersonal åkte till fängelset där han suttit inlåst i två år utan rättegång så var Gui spårlöst försvunnen.

Även den gången kom inget fördömande från svenska myndigheterna över Kinas agerande, och det var istället Guis dotter Angela som efter en dryg vecka i ett pressmeddelande berättade vad som hänt.

Men nu har något mycket allvarligare skett. Tio civilklädda agenter har kidnappat en svensk medborgare som enligt kinesiska myndigheter ska vara frisläppt och ”fri att resa”. Detta har också skett framför ögonen på två svenska diplomater.

Frågetecknen är många. Varför är UD helt tyst? Vad hade de tänkt säga, och när? Inget annan än ett fördömande i skarpast möjliga ordalag är givetvis nog i ett fall som detta.

Och ännu viktigare; hur står det till med Gui Minhais hälsa? Enligt Angela Gui visade hennes far innan fångenskapen inte upp några tecken på ovanstående nervsjukdom.

Det är mycket vanligt att politiska fångar i Kina drar på sig sjukdomar och allvarliga åkommor under sin fångenskap. Under fjolåret dog exempelvis nobelpristagaren Liu Xiaobo i en långt framskriden cancer som han dragit på sig under sin fängelsevistelse.

Ska Gui Minhai bli en ny Liu Xiaobo? Ska han tystas, hållas borta från sina familj och nekas adekvat vård för allvarliga medicinska problem?

Inget av vad som skett är acceptabelt; det är faktiskt en av de största diplomatiska skandalerna i Sverige i modern tid.

Läs även min artikel om vad som skett i magasinet Fokus, med rubriken ”Kidnappad på nytt”.

Published on 21 januari, 2018

Fler kopplingar mellan Kinas regim och investerare i Lysekil

Jag har tidigare skrivit om de nära kopplingar som företaget Sunbase ägare Gao Jingde har till Kinas kommunistparti. Sunbase är alltså det företag som, tillsammans med China Communications Constructions Company (CCCC), vill bygga i Nordens största hamn i Lysekil.

Dock har CCCC:s koplingar till Kinas regim knappt alls skildrats i svensk press, trots att företaget styrs direkt av State-owned Assets Supervision and Administration Commission of the State Council (SASAC), som är en särskild kommission under Kinas statsråd.

Det handlar alltså om ett företag med ännu närmare band till kommunistpartiet än Sunbase, då CCCC de facto till 63 procent ägs av den kinesiska staten.

Trots att resterande andel av företaget sedan 2006 varit listat på börsen i Hongkong så har kommunistpartiets inflytande över CCCC på senare tid ökat betydligt, som en konsekvens av president Xi Jinpings ambition att stärka kontrollen över Kinas statliga företag.

I veckan rapporterade The Globe and Mail att CCCC i slutet av fjolåret meddelade sina aktieägare att man planerar upprätta en particell inom företaget, vilket skulle ge kommunistpartiet en direkt ledande roll över såväl beslutsfattning som operativ verksamhet:

In a filing with the Hong Kong Stock Exchange dated Oct. 30, 2017, the Beijing-based construction giant said it is making room inside its corporate structure for a Communist Party section in which the party ”organization shall play the core leadership role and core political role, providing direction, managing the overall situation.”

A multitude of state-owned enterprises have been adding the Communist Party to their corporate structures in recent months, giving what appears to be a supporting role to the entity that heads China’s authoritarian state.

Detta har fått varningsklockor att ringa i Kanada, eftersom CCCC vill förvärva Aecon, ett av landets största byggföretag. Detta har i sin tur fått kanadensiska parlamentsledamöter att sätta press på premiärminister Justin Trudeau att stoppa affären.

Inrättandet av en particell i CCCC visar på den fortsatt nära relationen mellan företaget, kommunistpartiet och den kinesiska statens intressen, menar bland andra Tony Clement, som sitter i Kanadas parlament och tidigare även varit landets industriminister.

”Det står klart att Kanadas nationella intressen kommer underordnas en utländsk auktoritär stat och dess styrande parti”, säger Clement enligt The Globe and Mail.

Tidningen uppmärksammar även hur flera kanadensiska byggföretag uppmanar regeringen att stoppa affären med Aecon, eftersom CCCC har en mycket tveksam historik vad gäller såväl korruption som säkerhet och arbetarskydd.

Förutom parlamentsledamöter och byggföretag, så har även Kanadas säkerhetstjänst varnat för att låta CCCC ta över ett av landets största byggföretag. Enligt säkerhetstjänsten fungerar företag som helt eller delvis ägs av den kinesiska staten inte bara som affärsenheter, utan förser ofta även kommunistpartiet med såväl teknologi som underrättelseinformation från de länder där de är verksamma.

CCCC var till alldeles nyligen förbjudet att bjuda på byggprojekt initierade av Världsbanken på grund av tidigare olaglig och bedräglig verksamhet. Exempelvis har CCCC haft en viktig roll i Kinas militarisering av Sydkinesiska havet genom byggnationen av konstgjorda öar långt från kinesiska territorialvatten.

I det konsortium som vill bygga Nordens största hamn på den svenska västkusten finns alltså inte bara Sunbase uttalat patriotiska ägare Gao Jingde, som sedan 1993 suttit i Kinas överhus och har en nära relation till landets militär. Där finns även CCCC, som ägs av den kinesiska staten och vars operativa verksamhet styrs av en particell.

I Kanada är detta nog för att parlamentariker, branschföretag och säkerhetstjänst ska utfärda skarpa varningar. I Sverige har det dock ännu inte lett till något tillnärmelsevis lika omfattande ifrågasättande.

Som GT i helgen konstaterade så varnade Moderaternas partiledare Ulf Kristersson nyligen under Folk och Försvars rikskonferens för Kinas växande internationella ambitioner och geopolitiska roll.

Detta gör, enligt GT, att Kristersson är ”ljusår före” sina politiska kollegor att se det ”som övriga världen ser, men som övriga Sverige inte riktigt verkar ha insett än”.

Och visst är det märkligt att inte fler politiker, medier eller aktörer ur civilsamhället med full kraft varnar för Kinas ambition att bygga Nordens största hamn i Sverige, då kopplingen till kommunistpartiet knappast kunde ha varit tydligare.

Published on 20 januari, 2018

Publicerat: Nordkorea, vinter-OS och kärnvapen

Tidigare i veckan blev det klart att Nordkorea och Sydkorea kommer marschera in under gemensam flagga vid invigningen av vinter-OS i sydkoreanska Pyeongchang i början av februari.

Om detta skrev jag redan innan beslutet togs, i en artikel med rubriken ”Pyongyangs gränslösa plan” som publicerades i veckans nummer av Fokus och även finns tillgänglig online.

Idrottsevenemang har nämligen vid flera tillfällen tidigare fungerat för att länderna närmare varandra. Vid invigningarna av OS i Aten (2000) och Sydney (2004) gick de båda koreanska nationerna in under samma flagga, vilket sedan upprepades vid de asiatiska vinterspelen i kinesiska Changchun 2007.

Någon gemensam inmarsch har inte skett sedan dess, men vid avslutningsceremonin av asiatiska spelen i Sydkorea 2014 närvarade till omvärldens förvåning tre höga nordkoreanska tjänstemän. Detta ledde i sin tur till de högsta politiska samtalen mellan länderna på fem år.

Som jag konstaterar i min artikel är det oklart varför Nordkorea på nytt använder de olympiska spelen som verktyg för att starta dialog med Sydkorea just nu:

Givetvis kan samtalen vara en strategisk undanmanöver för att vinna den tid som Nordkorea behöver för att vidareutveckla sina vapensystem, eller en metod att minska trycket efter utökade FN-sanktioner. För hur skulle det se ut om Trump anföll nu när Kim är villig till dialog?

Men om syftet är att vända Sydkorea mot USA, så finns det för Kim inget bättre tillfälle än att spela det etno-nationalistiska kortet just inför vinter-OS i Pyeongchang. Idrott har nämligen förenat de båda länderna tidigare. Och president Moon – som öppet förkastat Trumps flört om militära åtgärder – sade redan i somras att han vill uppleva den stolthet och ära det skulle innebära om Korea i Pyeongchang marscherade in som en nation.

Sydkoreas nya president Moon Jae-In är långt mer kompromissvillig vad gäller att närma sig Nordkorea än sina företrädare Lee Myung-Bak (2008–2013) och Park Geun-Hye (2013–2017), som båda förespråkade en hårdare linje mot regimen i norr.

När Sydkorea nu är mer mottagligt för dialog på nordkoreanska villkor, och USA under Donald Trump framstår som en alltmer opålitlig allierad, uppstår ett perfekt tillfälle för regimen i Pyongyang att vända Seoul och Washington mot varandra.

Enligt flera källor sker detta helt i enighet med Nordkoreas plan om att använda sina kärnvapen för att få till stånd en återförening av den nordkoreanska halvön på sina egna villkor.

Detta kan låta osannolikt, men som jag skriver i Fokus så är detta en strategi som sydkoreanska diplomater redan är medvetna om, och som diskuterats på allra högsta nivå i Washington:

Händelseutvecklingen må låta otrolig, men har samtidigt diskuterats på absolut högsta nivå även i USA. Innan Steve Bannon, tidigare chefsstrateg för Trumps administration, lämnade Vita huset sade han i en intervju med The American Prospect att det inte finns någon militär lösning på det hot som Nordkoreas kärnvapen utgör. I stället förespråkade Bannon tillbakadragandet av amerikanska trupper från Sydkorea i utbyte mot att Nordkorea stoppar sitt kärnvapenprogram och tillåter inspektioner.

Doktrinen »America First« har redan skapat stora påfrestningar för USA:s allianser i Östasien. Under sin valkampanj sade Trump att länder som Sydkorea och Japan måste betala för det militära skydd de åtnjuter från USA. I kombination med att Trump sänker sin retorik till Kims nivå, innebär detta en gyllene läge för Nordkorea att slå split mellan Washington och Seoul.

De emotionella banden för återförening i Korea går djupt, och en stor fördel skulle uppstå för Nordkorea vid en konflikt mellan Sydkorea och USA. Att använda OS i Sydkorea för att på nytt väcka de etno-naitonalistiska känslorna på Koreahalvön är därför helt naturligt för regimen i norr.

Det kan också vara ett första steg i ledet för att tvinga bort de 28 500 amerikanska soldater som nu befinner sig i Sydkorea, vilket skulle ändra på maktbalansen i hela Östasien till Kinas fördel.

Gymnaster från Nord- och Sydkorea tar en ”selfie” tillsammans under olympiaden i Rio de Janeiro 2016, något som skapade stor uppmärksamhet och känslosamma diskussioner på Koreahalvön.

Läs mer om Nordkoreas ambitioner i min artikel i veckans Fokus, eller i inlägget ”Kan Nordkorea använda kärnvapen för att återförena Korehalvön?” som jag skrev här på InBeijing redan 3 januari.

Published on 13 januari, 2018

Publicerat: Kinas skuldkris hotar världsekonomin

I veckans nummer av Fokus skriver jag långt om den växande skuldnivån i Kinas ekonomi, som dragit till sig flera varningar från internationella organisationer under det senaste året.

Internationella valutafonden (IMF) varnade i augusti för att Kinas ekonomi nu innefattar skulder på cirka 240 procent av BNP, och att nivån kommer växa till 300 procent år 2022. I december utfärdade IMF ännu en varning, och menade nu även att Kinas skuldris riskerar bli en utlösande faktor för nästa globala ekonomisk kris.

Historiskt sett har skuldnivåer uppemot 300 procent nämligen alltid fått allvarliga konsekvenser, antingen genom en lång period att stagnerad tillväxt eller en plötslig krasch. I Kina är det förstnämnda alternativet mer troligt.

Detta för att belåningen i Kina ser annorlunda ut än i många andra länder, vilket jag förklarar närmare i min artikel:

Till skillnad från Sverige, där hushållens skulder uppgick till 87 procent av BNP vid början av 2017, så är denna belåning i Kina bara hälften så stor. Och till skillnad från Grekland så har Kina en statsskuld på drygt 40 snarare än 180 procent.

I Kina är det företag som står för två tredjedelar av skulden. Det är en konsekvens av att tillväxten under det senaste årtiondet hållits uppe genom massiva utbyggnader av infrastruktur och fastigheter. De kinesiska företagens belåning överstiger enligt OECD nu 170 procent av BNP, vilket är mer än dubbelt så högt som i USA och över tre gånger högre än tyska nivåer.

Att det är främst statliga företag som lånar pengar från statliga banker innebär förvisso att kinesiska myndigheter har mer kontroll och handlingsutrymme än exempelvis vid den amerikanska bolånekraschen 2008.

Men det innebär ingalunda att utlåningen kan fortsätta växa hur länge som helst utan problem. I takt med att skuldberget växer blir nämligen företagen mindre effektiva, och ekonomin mer beroende av fortsatta lån för att hålla igång tillväxten.

IMF är inte heller ensamma med sin varning. Kreditvärderingsinstitutet Moody’s sänkte den kinesiska kreditvärdigheten i maj i fjol för första gången sedan 1989, med de ökade skulderna som främsta motivering. I september degraderades Kina även av Standard & Poor’s av precis samma anledning.

Dessutom kan det vara ännu värre än IMF uppger: Institute of International Finance uppskattar att Kinas skuldnivå passerade 300 procent av BNP redan i våras, medan Bloomberg Economics spår att nivån kommer uppgå till 327 procent år 2022.

Till och med Kinas centralbankschef Zhou Xiaochuan har på senare tid utfärdat ett par varningar gällande bubblor och belåning i kinesisk ekonomi.

Det är heller inte mycket som tyder på att skulderna kommer minska under den närmaste framtiden. Detta eftersom Xi Jinpings ekonomiska doktrin – ofta kallad ”Xiconomics” – innefattar dominans över ekonomins nyckelsektorer av statliga företag och därmed fortsatt utlåning:

I mitten av december hölls en årlig arbetskonferens för ekonomiska frågor. Där upphöjdes »Xi Jinpings tankar om en socialistisk ekonomi med kinesiska särdrag för en ny tidsera« som rättesnöre för Kinas finanspolitik. Det är dock oklart vad denna teori, som även kallas »Xiconomics«, i själva verket innebär.

Efter konferensen skrevs tillväxtmålet för perioden 2016–2020 ner från 6,5 till 6,3 procent. Detta sågs av South China Morning Post som ett tecken på att skulderna inte skulle få fortsätta växa bara för att tillgodose rena tillväxttal. Det ligger även i linje med IMF:s rekommendation att Kina bör dra nytta av ekonomins nuvarande momentum för att genomföra reformer samt fokusera på kvalitet och hållbarhet i tillväxten.

Men samtidigt noterade New York Times att skuldproblemen »knappt nämndes« under konferensen. I stället framfördes välbekanta löften som att minska industriell överkapacitet, tämja fastighetsmarknaden och öppna upp fler områden för utländska investeringar.

Vidare ska penningpolitiken »kontrolleras« genom att nya krediter ska ges i syfte att tillgodose en »rimlig tillväxt«. Ingenting sades dock om problemet med överbelånade statliga företag. Detta sågs av flera analytiker som ett grönt ljus för utlåningen.

Om utlåningen tillåts fortsätta i oförminskad takt, är risken överhängande att problemen bara skjuts upp och förvärras.

För närmare problembeskrivning av den kinesiska skuldkrisen, läs hela min artikel via Fokus hemsida.

Sveriges största nyhetssida om Kina

2018- sida 9