2018- sida 10

Published on

Tibetan fängslad för intervju med New York Times

Det nya året inleddes särdeles sorgligt för den tibetanska aktivisten Tashi Wangchuk, som suttit fängslad sedan januari 2016. Efter två år bakom galler inleddes förra veckan rättegången mot honom för brottsrubriceringen ”instiftan av separatism”.

Detta efter att Tashi uppmärksammat Kinas målmedvetna kampanj för att sudda ut tibetansk kultur i allmänhet, och i synnerhet det faktum att tibetanska språket inte längre lärs ut i Tibet. Något som Tashi menar går stick i stäv mot Kinas konstitution, som garanterar ett visst mått av autonomi för landets etniska minoriteter.

För detta kan Tashi nu dömas till 15 års fängelse om domstolen finner honom skyldig. Något som är mycket sannolikt, eftersom Kinas domstolar inte är självständiga och andelen fällande domar ligger på över 99 procent.

Huvuddelen av bevisföringen mot Tashi bestod av en nio minuter lång video som filmades av min vän Jonah Kessel och publicerades på New York Times i slutet av 2015. Bara två månader efter att filmen publicerats så försvann Tashi och utsattes för tortyr, utan att hans familj fick någon som helst förklaring.

Här nedan är den video som förra alltså veckan spelades upp i rättssalen som påstått bevis för Tashis separatism:

Att New York Times video används som vapen i en skenrättegång mot en aktivist har givetvis väckt många frågetecken, såväl hos Kessel själv huruvida det var rätt att intervjua Tashi, som hos den samlade journalistkåren i Kina för den risk man regelbundet utsätter sina intervjuobjekt för.

Med anledning av detta publicerade Kessel i dag artikeln ”How China Used a Times Documentary as Evidence Against Its Subject” i New York Times.

Där får vi veta hur Tashi inte i först hand vände sig til utländsk media med sin berättelse. Utan snarare i sista hand, efter att inhemsk media ignorerat hans historia och polisen gripit Tashi en kortare tid efter att han försökt sprida sin information via kinesiska sociala medier.

Tystad av inhemsk media och polis, sökte Tashi alltså upp utländsk media som en sista utväg för att berätta om vad han själv anser är en utveckling som håller på att radera ut hela hans språk och kultur.

Vidare berättar Kessel att att Tashi inte alls är någon radikal aktivist. Exempelvis motsätter han sig öppet tanken om tibetansk självständighet, och förespråka främst att Kinas konstitution bör följas. Men även när han försökte göra en anmäla i domstolen i Peking så avvisades Tashi, vilket även kan ses i videon ovan.

Givetvis informerade såväl Kessel som annan personal på New York Times om de faror som Tashi utsatte sig för genom att låta sig intervjuas och filmas. Dessa faror var Tashi givetvis redan medveten om, men såg det icke desto mindre som sin plikt att sprida informationen om utvecklingen i Tibet vidare.

Kessel avslutar sin läsvärda artikel med konstaterandet att han fortfarande inte vet huruvida det var rätt eller inte att publicera denna intervju.

Men vad han däremot vet är att fallet lett till stor uppmärksamhet världen över, och att åtminstone Tashis vilja om att få en röst har uppfyllts. Vidare ser många av Tashis bekanta honom nu som en hjälte:

United Nations officials, Human Rights Watch, Amnesty International, PEN America and the United States Embassy in Beijing have all publicly criticized the Chinese government over the case. Last March, the European Union and Germany voiced concerns at the United Nations Human Rights Council over Mr. Tashi’s arrest. His case has been covered by countless publications around the world, and his arrest has transformed him from an ordinary shopkeeper with a fifth-grade education into a cultural icon of both justice and oppression.

One of Mr. Tashi’s lawyers told us that community members in Yushu, his hometown, had said that Mr. Tashi had “made a big impact on local Tibetans” and that “people admire him.”

(…)

I’ve struggled with some of these issues on my own. I’ve wondered: Is our discussion of Tibetan rights worth more than a decade of one man’s freedom? Has Mr. Tashi’s arrest ultimately furthered his cause?

These are important and difficult questions. And while I don’t have definite answers, I do know this: Mr. Tashi and his concerns are now being acknowledged throughout the world. On Monday, protesters gathered outside the Chinese consulate in New York City to demand language rights for all Chinese — as well as the release of Mr. Tashi. Similar gatherings have happened in London. A political cartoonist in Australia has turned his message into pop art. His voice, at last, is resonating on an international stage.

I know, too, that Mr. Tashi has asked these kinds of questions himself and that he came to his own conclusions: that language rights are human rights, that they are protected by both China’s constitution and international human rights law, and that it was his duty to help protect his culture, no matter the cost.

Vad tycker ni läsare, är det rätt att som journalist publicera material som i en diktatur sannolikt leder till konsekvenser för intervjuobjektet? Gör det någon skillnad om intervjuobjektet på förhand är medveten om riskerna, samt får dessa förklarade för sig av de inblandade journalisterna?

Eller ska journalister helt enkelt vika sig för diktaturers repressiva metoder, och inte rapportera om något som innebär personliga risker någon? Ska hot och förtryck tillåtas trumfa säkerhet?

I videon ovan uppmärksammas att minst 140 tibetaner sedan 2009 satt eld på sig själva i desperation mot den politiska utvecklingen i Tibet. Vidare finns 1 892 kända politiska fångar av tibetansk bakgrund i Kina.

Published on

Provins i Kina erkänner storfusk med ekonomiska siffror

I helgen rapporterade South China Morning Post hur lokala myndigheter i inre Mongoliet erkänt att de manipulerat sina egna tillväxtsiffror. Bland annat var den industriella produktionen 40 procent lägre än vad som uppgavs för 2016, samtidigt som skatteintäkterna var 26 procent lägre än de officiella siffrorna.

Som en konsekvens framkom det under ett ekonomiskt möte vid årets början att de lokala myndigheterna tvingas avbryta flera storskaliga infrastrukturprojekt i provinsen:

The meeting in Inner Mongolia confirmed for the first time that the government had halted a 30.5 billion yuan (US$4.7 billion) subway project in Baotou, the region’s biggest industrial city, financial news outlet Caixin reported on Sunday.

The meeting also yielded confirmation that another three subway projects in the regional capital Hohhot were on hold, according to Xinhua.

In addition, an expressway project linking Hohhot and Ordos had been suspended, Caixin reported, citing banking regulators.

I Kinas politiska system har befordran av lokala tjänstemännen länge skett nästan uteslutande på grundval av ekonomisk tillväxt i de områden där de är verksamma.

En av tjänstemännen från inre Mongoliet uppgav dock att den falska statistiken inte enbart handlade om personlig vinning, utan att bättre tillväxtsiffror även innebär möjligheten till större lån och bättre lånevillkor för hela provinsen.

Det handlar helt enkelt om en lokal bubbelekonomi. Och det lär knappast vara någon isolerad händelse. South China Morning Post uppmärksammar även att Kinas finansdepartement förra månaden uppskattade skuldnivån i Kina till cirka 20 000 miljarder kronor, varav mycket lånats ut till statliga företag via lokala myndigheter.

Vi vet med säkerhet att inre Mongoliet inte är den enda kinesiska provins som manipulerat sina ekonomiska siffror.

I januari förra året erkände medgav Chen Qiufa, guvernör över provinsen Liaoning i norra Kinas rostbälte, att tillväxtsiffrorna mellan 2011 och 2014 hade kryddats genom att bland annat skatteintäkterna skrivits upp med ”minst 20 procent” under denna period.

Efter att Liaoning upphörde med fusket så började dess ekonomi istället krympa; under 2016 backade provinsens BNP med 2,2 procent.

Vidare har det har det länge varit vanligt att samtliga Kinas provinser rapporterat en egen BNP-tillväxt som är högre än den nationella siffran, vilket alltså innebär att den sammanlagda tillväxten för alla Kinas provinser i sin tur varit mycket högre än den officiella siffran.

Läs närmare om denna märkliga företeelse i artikeln ”China’s Baffling GDP Figures” av The Atlantic.

Just den ekonomiska statistiken var ett av ämnena jag berörde närmare i kapitlet om ekonomi i min förra bok ”Det nya Kina”. Där uppmärksammar jag bland annat hur Kinas premiärminister själv sagt att Kinas BNP-siffror är konstgjorda och främst borde användas som referens:

I ett uttalande som senare läckte ut till allmänheten sade Li Keqiang redan innan han blev premiärminister att Kinas BNP-siffror är konstgjorda, och att man därför istället främst bör se till tre andra faktorer för att skaffa sig en uppfattning om landets tillväxt: energikonsumtion, järnvägsfrakt och bankernas utlåning. Därför var det märkligt att Kinas ekonomi officiellt växte med 6,9 procent under 2015, samtidigt som energiframställning minskade med 0,2 procent vilket var den första nedgången sedan kulturrevolutionens dagar 1968. Vidare minskade även volymen av fraktat gods på landets järnvägar med hela 11,9 procent. Wall Street Journal noterade också att produktionen av nästan hälften av 60 viktiga industriprodukter som stål och järnmalm de facto föll under 2015. Mot bakgrund av detta är det inte lustigt att 96 procent av alla ekonomer som svarade på en undersökning gjord av Wall Street Journal hösten 2015 ansåg att Kinas BNP-siffror inte reflekterar dess ekonomiska tillstånd på ett tjänligt vis. Ett internt skämt i branschen menar att 78,325 procent av Kinas statisk är påhittad.

Förtroendet blev knappast högre då det i januari 2016 offentliggjordes att Wang Baoan, ordförande vid Kinas nationella statistikbyrå, befann sig under utredning för korruption. Detta skedde efter att en särskild inspektionsgrupp undersökt statistikbyrån under tre månaders tid, och bara en vecka efter att Wang bedyrat inför media att Kinas ekonomiska statistik är ”genuin och trovärdig” samt att metodiken vid hans byrå lever upp till global standard. Vid början av 2016 sade även bland andra Anne Stevenson-Yang, medgrundare av J Capital Research, att hon upplevt en allt större diskrepans i officiell statistik under de senaste två åren samt att statistiken tenderar att försvinna då den blir negativ. I New York Times citerades hon säga att anställda inom statliga företag skrattar åt den officiella statistiken, och att det därför är lustigt hur många utlänningar tror på samma siffror.

Vid årets början kom även rapporter om att myndigheter höll tillbaka eller rent av ändrade negativ ekonomisk statistik. Sammantaget har detta fått ekonomer vid bland annat Barclays Bank, Oxford Economics, The Conference Board och Capital Economics att uppskatta Kinas riktiga ekonomiska tillväxt i dag till mellan 4 och 6 procent. Särskild skepsis riktas mot myndigheternas positiva siffror gällande sektorer som industriproduktion och byggsektor, som enligt många andra indikatorer inte växte alls under 2015.

Tillsammans med Kinas tilltagande skuldkris – som jag skriver långt om i nästa nummer av tidningen Fokus – är manipulerad statistik ett av de största orosmomenten när den kinesiska ekonomins egentliga tillstånd ska bedömas.

Published on

Första samtalet mellan Nordkorea och Sydkorea sedan 2015

I dag träffades diplomater från Nordkorea och Sydkorea för samtal för första gången sedan december 2015. Samtalen ägde rum i den så kallade ”fredsbyn” Panmunjom med bebyggelse på båda sidor om den demarkationslinje som delar Koreahalvön i två.

Som jag skrev här förra veckan så är detta en direkt följd av att Nordkoreas diktator Kim Jong Un under sitt nyårstal gav grannen i söder en olivkvist, genom att uttrycka sin vilja att delta i vinter-OS i Sydkorea nästa månad. Talet fick också till följd att en direkt kommunikationslinje mellan de båda länderna som tidigare stängts ner öppnades på nytt.

Efter Kims nyårstal skred Sydkorea genast till verket för att ordna konkreta samtal med norr och om möjligt ordna så att Nordkorea kan vara en del av olympiaden i Pyeongchang. Man föreslog direkta samtal mellan länderna, som alltså hölls under förmiddagen lokal tid.

Samtalen, som skedde helt öppet inför en samlad presskår, gav också bättre resultat än vad många på förhand vågat hoppas. Det avgjordes att Nordkorea ska skicka en delegation till vinter-OS innehållandes inte bara idrottare utan även besökare, hejarklack, mediekår och underhållare av olika slag.

Vidare bestämdes att militär samtal ska hållas för att ”minska den nuvarande militära spänningen mellan de båda länderna”. Detta förslag ska ha kommit från Seoul. Sydkoreas nyhetsbyrå Yonhap rapporterar vidare att en direktlinje för militära samtal kommer återöppnas, vilken kan bli främsta verktyg för att lugna ner situationen vid eventuell eskalering.

Viceministern för Sydkoreas återföreningsministerium gick så långt som att tala om nödvändigheten av att genast återuppta dialogen för samarbete, fred och nedrustning av kärnvapen på Koreahalvön.

På denna punkt är de två länderna dock oense. Nordkorea har nämligen inga planer på att ge upp sina kärnvapen, eller för den delen tona ner retoriken mot USA:

But it was not all harmony on Tuesday. North Korea’s chief negotiator, Ri Son Gwon, expressed strong discontent over South Korean claims to the media that denuclearization was discussed on Tuesday and could be part of military talks. He at the same time issued a threat to the US.

”Speaking of the nuclear issue, all state-of art-strategic weapons, including atomic and hydrogen bombs, ICBMs, rockets, are entirely targeting the US. It is not targeting our own people. It is not targeting China and Russia as well,” Ri said. ICBMs refer to intercontinental ballistic missiles.

Business Insider understryker också risken för att de nystartade samtalen kan vara en strategisk undanmanöver från Nordkoreas sida för att tjäna den tid som behövs för att färdigställa utvecklingen av en fullt fungerande kärnvapenarsenal.

Ytterligare en möjlig strategisk målsättning från Nordkoreas sida är att vända Sydkorea mot USA, vilket blivit möjligt i större utsträckning sedan Donald Trump tog över presidentskapet.

Redan under sin valkampanj pratade Trump om att allierade som Sydkorea och Japan måste ”betala” för det skydd de åtnjuter från USA, samtidigt som presidentens oberäknelighet och retorik på Twitter skapar intrycket av att han är minst lika ansvarig för det spända läget som Kim Jong Un.

The Guardian påpekar också att samtalen mellan Nordkorea och Sydkorea, om de går för långt, riskerar att skapa upprörda känslor i såväl USA som Japan. En uppgörelse som kan ställa till detta vore exempelvis om Sydkorea lyfter sanktioner och reseförbud mot nordkoreanska tjänstemän för att tillåta dem närvara vid vinter-OS.

Visst är det bra att dialogen mellan de båda länderna återupptas, vilket minskar risken för ödesdigra missförstånd, särskilt på militärnivå.

Men samtidigt är det oroande att det mesta fortfarande verkar ske på Nordkoreas villkor. Som jag skrev här förra veckan så är det mycket som pekar på att Nordkorea vill använda sin kärnvapen för att först tvinga bort amerikanska soldater från Sydkorea, och sedan återförena Koreahalvön på sina egna villkor.

Dagens samtal måste ses delvis tolkas som att Nordkorea kommit ett steg närmare denna målsättning.

Published on

Handel med utsläppsrätter i Kina saknar tak för total utsläppsmängd

Efter att Donald Trump förra sommaren drog USA ur Parisavtalet så har Kina ofta framhållits som en förebild i kampen mot klimatförändringarna. En företeelse som är mycket märklig med tanke på vad detta avtal innebär för Kina.

Under förhandlingarna i Paris vägrade nämligen Kina att uppge något konkret mål för minskningen av koldioxidutsläpp. Medan såväl USA som EU avgav generösa löften om att minska utsläppen med 25 respektive 40 procent inom en snar framtid, ville Kina inte förbinda sig att minska sina utsläpp överhuvudtaget förrän ”omkring år 2030”.

Detta har jag tidigare skrivit mer ingående om i inläggen ”Myten om Kinas minskade koldioxidutsläpp” och ”Kan Kina leda kampen mot klimatförändringarna?”

Ett av få löften Kina avgav i Paris var införandet av ett nationellt system med handel för utsläppsrätter. Ambitionen ledde till såväl hopp som beröm bland politiker, medier och organisationer världen över.

Men nu avslöjar South China Morning Post att det kinesiska systemet för handel med utsläppsrätter, som infördes vid slutet av fjolåret, saknar en övre gräns för den totala utsläppsmängden och därmed i praktiken är värdelöst för att minska landets växthusgaser.

Liknande system i exempelvis EU och Kalifornien fungerar på så vis att en övre gräns sätts för mängden utsläpp, varpå industrier som släpper ut mindre koldioxid än beräknat har möjlighet att till andra aktörer sälja krediter som ger ”rätt” till ytterligare utsläpp.

Men i Kina kommer systemet fungera annorlunda. Där tilldelas en kraftstation som producerar mer elektricitet helt enkelt fler krediter att förverka:

Government sources with knowledge of the plan have since said there will be no hard cap on the total credits for the sector – although there are signs that the ceiling will be lowered over time.

Instead, each power company will be allocated credits according to how much electricity it produces. If a company produces more, it gets more credits.

Climate experts say this a more conservative approach meant to cushion the sector and the economy from carbon market shock.

South China Morning Post tillägger att en övre gräns – så kallad ”hard cap” – ses som en förutsättning för att handel med utsläppsrätter ska fungera. För först när det existerar en övre gräns för den totala mängden utsläpp, har krediterna som handlas ett egentligt värde.

Nu ska istället ett riktvärde sättas för var och en av cirka 1 700 aktörer inom Kinas energisektor, baserat på dess energieffektivitet.

Ytterligare en skillnad i utformningen av Kinas nationella handel med utsläppsrätter är att den endast kommer gälla energisektorn, istället för de åtta tunga industrisektorer som från början var meningen. Därmed omfattar systemet endast en tredjedel av landets utsläpp.

Enligt en analytiker som South China Morning Post talar med, så beror utformningen på att Kina vill lämna utrymme för utsläppen att fortsätta öka, eftersom detta krävs för landets ekonomiska tillväxt:

Zhang Junjie, director of the Environmental Research Centre at Duke Kunshan University, who studies the carbon market, said the government wanted to leave some room for emissions to grow.

“China has promised that its carbon dioxide emissions will peak by 2030, which means emissions will continue to increase before that,” he said.

(…)

“The government does not want to see the carbon market spurring too big a shock on the industry. The key concern is the influence on the economy and the competitiveness of industries,” Zhang Junjie said.

Zhang tillägger att en övre gräns för utsläppen skulle sätta för stor press på kolkraftverk med låg energieffektivitet, samt att systemet främst syftar till att öka effektiviteten snarare än att ersätta kolindustrin med gas eller förnyelsebara energikällor.

Kina står i dag för över hälften av världens samlade utsläpp av växthusgaser, och passerade redan 2014 EU även vad gäller koldioxidutsläpp per capita.

Vidare är Kina världens största investerare i grön energi, och under 2016 växte solkraften snabbast av alla energikällor i procent. Men samtidigt var det kolkraften som ökade överlägset mest i ren kapacitet.

Enligt International Energy Agency kommer Kina att stå för över en fjärdedel av alla nya koleldade kraftverk som byggs fram till år 2040. Samtidigt släppte gick USA – trots att man nu lämnat Parisavtalet – mot sina lägsta utsläppssiffror på 25 år under 2017.

RELATERAD LÄSNING: ”Tullar på koldioxid är Kinas värsta mardröm” (dec 2021)

Published on

Dagens Industri positiv till kinesisk hamn i Lysekil

Dagens Industri är den hittills första tidning som ställer sig positiv till de kinesiska planerna på att bygga Nordens största hamn i Lysekil. Detta genom ledarskribenten Frida Wallnors artikel ”Håll hamnen öppen också för kineserna”.

Just innan jul avslöjade jag i en artikel för magasinet Fokus hur Gunter Gao, ägaren till det kinesiska företag som står bakom investeringarna, har nära band till Kinas militär och kommunistparti.

Gao har bland annat suttit i Kinas överhus sedan 1993, och äger den mark som kinesiska militären verkar på i Hongkong. Han har även personligen finansierat utgivningen av flera böcker för att ”marknadsföra den ärorika bilden av Kinas militär som en kultiverad och kraftfull styrka”.

Trots detta, och trots de kinesiska myndigheternas uttalade plan att sprida sitt politiska inflytande genom att bygga infrastruktur utomlands, tycker Wallnor att hela Sverige bör ”välkomna de kinesiska planerna”.

Wallnor menar att ”alla som konspirerar om Kinas framtida annektering av Sverige ta ett steg tillbaka till verkligheten”, och varnar för den ”den tilltagande alarmismen kring kinesiska bolags eventuella politiska agendor” som råder i Sverige.

Vidare förminskar hon såväl farhågorna för miljöpåverkan som vikten av företagens ”eventuella kopplingar” till kinesiska myndigheter. (Kopplingarna är dock inte eventuella; de är dokumenterade.)

Skälen till Wallnors ställning är förutsägbart nog kommersiella. Dels sägs Sverige sakna en djuphamn som klarar vissa containerfartyg, dels börjar vi tydligen hamna efter Danmark och Finland vad gäller att locka till sig utländska direktinvesteringar.

Hon pekar dessutom på inkonsekvens. Säger vi nej till kineserna i Lysekil bör vi kanske också ”slänga ut” de saudiskt ägda Preem från samma stad eller Hongkong-bolaget MTR från Stockholms tunnelbana.

Har man tillåtit mindre investeringar från Saudiarabien och Hongkong finns det alltså ingen återvändo. Då måste man även, enligt Wallnors logik, låta en politisk profil som Gunter Gao bygga Nordens största hamn på vår västkust.

Wallnor är dock inne på rätt spår när hon anser det orimligt att lokalpolitiker ska kunna bedöma säkerhetsrisken med ett kinesiskt hamnbygge i Lysekil. Hon ställer sig därför positiv till en pågående utredning kring regeringens möjlighet att bedöma utländska investeringars säkerhetspolitiska påverkan, samt att i vissa fall kunna inskränka det kommunala självstyret gällande beslut i dessa frågor.

Men vad Wallnor verkar ha missat är – som jag i december skrev här på InBeijing – att en sådan lag enligt utrikesminister Margot Wallström ens kan komma att börja debatteras först våren 2018.

Samtidigt ska beslutet angående hamnbygget i Lysekil tas senast i februari. Eventuella bestämmelser om centrala myndigheters rätt att påverka utländska direktinvesteringar av säkerhetspolitiska skäl kan alltså börja gälla först när kineserna redan börjat gräva ut den bohuslänska skärgården.

Jag har tidigare här på InBeijing haft anledning att skriva om Frida Wallnors vurm för Kina i allmänhet och kinesiska investeringar i synnerhet. I ett inlägg förra sommaren som delades över 100 gånger analyserade jag hennes ledartext med rubriken ”Hög tid att hoppa på det kinesiska tåget”.

I den mån Frida Wallnors ledare i Dagens Industri handlar om Kina, är budskapet att vi bör omfamna regimens roll som global ledare och utan skepsis acceptera kinesiska investeringar i Sverige, oberoende av pengarnas koppling till landets kommunistparti.

Där visade Wallnor först en häpnadsväckande okunnighet om asiatisk geopolitik genom att hävda att Japan på grund av Donald Trump nu vänder sig till Kina och Ryssland för att lösa kärnvapenkrisen på Koreahalvön.

Men faktum är att relationen mellan Kina och Japan i dagsläget är sämre än på mycket, mycket länge. Vid tiden för Wallnors artikel hade Japans premiärminister Shinzo Abe inte haft någon som helst kommunikation med Kinas president Xi Jinping på tio månader.

Abe har däremot träffat Trump flera gånger under det senaste året. Senast i Tokyo i november, då Abe gav Trump en keps med texten “Donald & Shinzo Make Alliance Even Better”, innan de båda gav sig iväg för ännu en gladlynt runda golf.

Wallnor ansåg icke desto mindre personligen att krisen på Koreahalvön har störst möjlighet att lösas genom den plan som hon hävdade att Peking och Moskva tillsammans håller på att utarbeta.

Hon avslutade texten med att Sverige bör ”hoppa på det kinesiska tåget”, även om det var oklart vad detta egentligen innebär. Men det verkade ha att göra med att omfamna Kina som global ledare i en rad frågor, samt kasta överbord all skepsis gentemot kinesiska direktinvesteringar.

Förra sommaren skrev Wallnor även en ledartext med rubriken ”Begränsa inte Kinas investeringar i Europa”, där den växande oron för Kinas ökade investeringar inom nyckelområden i den europeiska ekonomin återigen avfärdades.

Detta gjordes bland annat genom förvrängning av statistik. Wallnor konstaterade att Kina upp till 2015 endast stått för 0,5 procent av alla utländska direktinvesteringar som gjorts i Europa.

Hon utelämnade dock att nivån under 2016 var hela tjugo gånger högre, då Kina stod för över 10 procent av de utländska investeringarna i Europa.

Den dramatiska ökningen har lett till farhågor i länder som Tyskland, Frankrike och Italien. Dessa nationer är nu drivande i frågan att upprätta en mekanism på EU-nivå för att säkerhetsmässigt granska de snabbt ökade kinesiska investeringarna på kontinenten.

Detta är givetvis en mekanism som Wallnor motsätter sig. För denna mekanism hade med all säkerhet satt stopp för Kinas byggnation av Nordens största hamn på den svenska västkusten, som Wallnor på ett lika ivrigt som farligt vis försvarar.

Published on

Trump mer omskriven i media än alla svenska partiledare tillsammans

Det faktum att USA i allmänhet och Donald Trump i synnerhet dominerar svensk utrikesjournalistik är ett ämne jag ofta skrivit om här på InBeijing. Mitt inlägg ”Journalistförbundet ger 32 stipendier till USA, inget till Kina eller Indien” förra månaden delades hundratals gånger och skapade en livlig debatt på Facebook.

Huruvida USA:s oproportionerligt stora plats i svenska medier tränger ut bevakningen från andra delar av världen var också ämnet för ett seminarium vid namn ”USA, USA, USA! Resten av världen i medieskugga?” som hölls i Stockholm i mitten av december.

Under seminariet menade främst journalisten och författaren David Isaksson att så är fallet. Ekots utrikeschef Ginna Lindberg, som även är med och producerar Sveriges Radios USA-podd, sade dock att detta inte stämmer utan att såväl Sveriges Radio som andra svenska medier i själva verket har en geografiskt välbalanserad utrikesrapportering.

Nu visar dock ny statistik från medieanalysföretaget Retriever att Isaksson är närmare sanningen än Lindberg. Företaget har nämligen undersökt vilka personer som oftast nämndes i svensk redaktionell media under fjolåret, och resultatet är överraskande även för den som på förhand är medveten om USA-centreringen i svensk media:

– Vi har aldrig sett något liknande. Trump är mer omskriven i media än någon annan person eller händelse de senaste två åren. Han är mer omskriven än de svenska partiledarna tillsammans, inklusive statsminister Stefan Löfven, säger Ioanna Lokebratt, medieanalytiker på Retriever.

Under året har drygt 227 000 artiklar skrivits om Donald Trump i svenska tidningar. Det motsvarar en artikel varannan minut, dygnet runt. I nära en fjärdedel av artiklarna omnämns även Twitter, något som tyder på att presidenten lyckas nå ut och sätter agendan i nyhetsrapporteringen.

Donald Trump toppar Retrievers lista över de 20 mest omskrivna personerna i svensk media 2017 med 229 392 artiklar. På andra plats kommer statsminister Stefan Löfven med 83 899 artiklar.

Bland utländska politiker återfinns Vladimir Putin, Emmanuel Macron, Theresa May, Angela Merkel och Recep Tayyip Erdoğan i respektive ordning alla på mellan 21 000 och 37 000 artiklar.

Kinas president Xi Jinping – som nyligen utsågs till världens mäktigaste man av The Economist – fanns inte på listan överhuvudtaget och omnämndes därför färre än 12 000 gånger i svensk media under fjolåret.

Detta trots att Xi under den 19:e partikongressen i oktober förlängde sitt ämbete med minst fem år, och blev Kinas mäktigaste ledare sedan Mao Zedong genom att skriva in sitt egen namn i kommunistpartiets stadgar.

Den enda östasiatiska personen som finns med på listan är Nordkoreas diktator Kim Jong Un, som hamnar på 14:e plats efter att ha omnämnts i 18 370 artiklar. Retriever påpekar dock att i över hälften av alla artiklar där Kim nämns, förekommer även Trumps namn.

Förutom i redaktionell media så kunde USA-hysterin även ses i SVT Nyheters årskrönika enligt följande:

Och under gårdagen publicerade Sveriges Radio vidare det 113:e(!) avsnittet av USA-podden. Programmets huvudrubrik var, naturligtvis, Donald Trumps senaste utspel på Twitter.

Published on

Kan Nordkorea använda kärnvapen för att återförena Korehalvön?

Det nya året har varit händelserikt på Koreahalvön. Under sitt nyårstal varnade Kim Jong Un för att avfyrningsknappen till Nordkoreas kärnvapen alltid finns ”på mitt skrivbord”, samt att landets missiler kan nå vart som helst på den hela amerikanska kontinenten.

Uttalandet triggade förutsägbart nog igång Donald Trump, som snart genom sin Twitter lät veta att han minsann har en mycket större avfyrningsknapp på sitt eget skrivbord:

Samtidigt sträckte Kim ut en olivkvist till Sydkorea genom att uttrycka en önskan om att skicka nordkoreanska idrottare till vinter-OS som invigs i sydkoreanska Pyeongchang om en dryg månad.

Sydkorea hörsammade genast önskan från norr, med löften om att ”agera snabbt” för att realisera dessa.

Detta fick till följd att en tidigare stängd kanal för direktkommunikation mellan de två länderna nu öppnats, samt att Sydkorea föreslagit bilaterala samtal på en nivå högre än någonsin sedan Trump blev USA:s president.

Att spela ut Trump och Sydkorea mot varandra kan ses vara en del av Nordkoreas långsiktiga strategiska plan att återförena Koreahalvön på sina egna villkor.

I väst dominerar bilden av ett svältande och isolerande Nordkorea vars regim skaffar kärnvapen enkom för att garantera sin egna överlevnad. Men en insikt som vinner alltmer mer mark är hur dessa kärnvapen även planeras som verktyg för att etablera en koreansk federation.

Bland annat lade Sydkoreas återföreningsminister fram denna teori i Wall Street Journal i slutet av fjolåret:

South Korea’s top official on North Korea said that rapid advances in Pyongyang’s nuclear-weapons program this year have revived the Kim regime’s long-dormant ambitions of unifying the Korean Peninsula on its terms.

Redan vid fjolårets början varnade B.R. Myers, professor vid Dongseo University i Sydkorea, för att återförening är centralt i Nordkoreas ideologi och att landet genom sina kärnvapen vill tvinga bort de amerikanska trupperna från Sydkorea.

I ett långt tal i december, vars transkribering finns på nätet, varnade han även för hur den nordkoreanska planen kan komma att lyckas.

Han har fått medhåll av bland annat Thomas Wright vid Lowy Institute, som citerar Steve Bannon framhålla som enda lösning på Koreakrisen att USA drar tillbaka sina 28 500 trupper från Sydkorea, i utbyte mot löften att Pyongyang fryser sitt kärnvapenprogram och tillåter inspektioner:

One need just look at the remarkable interview that Trump’s former chief strategist, Steve Bannon, gave to The American Prospect two days before he left the White House.

Bannon said there was no military solution to the ICBM threat and he favoured a deal in which the United States withdrew its forces (currently 28,500 troops) from South Korea in exchange for North Korea freezing its nuclear program and agreeing to inspections.

Kim will have read Bannon’s interview with great interest. It reveals the isolationist nature of America First, the foreign policy doctrine that is on the rise in America.

US interests are paramount. With an America First foreign policy, the United States will not risk its own security for those of its allies.

Donald Trumps inåtvända och utrikespolitiskt oförutsägbara administration har redan inneburit stora påfrestningar för USA:s allianser med Sydkorea, Japan och andra länder i regionen. För Kim Jong Un innebär detta samtidigt en möjlighet att slå splint mellan Washington och Seoul, samtidigt som man närmar sig Sydkorea med hjälp av de emotionella argument om återförening som fortfarande existerar på båda sidor.

Sydkoreas största svaghet är avsaknaden av en konstant taktik för att hantera förhållandet till Nordkorea. Meningsskiljaktigheter existerar inte bara emellan utom även inom landets olika politiska partiet och civilorganisationer.

Exempelvis ersatte Seoul den så kallade ”solskenspolitiken” under Kim Dae-jung (1998-2008) med en uttalat hårdare agenda gentemot Nordkorea under hans efterföljare Lee Myung-bak (2008-2013).

Under fjolåret fick Sydkorea vidare en ny president vid namn Moon Jae-in, som är mer vänligt inställd till dialog än sin företrädare Park Geun-hye (2013-2017), dotter till den diktator som styrde Sydkorea innan landet vid mitten av 1980-talet blev en demokrati.

Sammantaget innebär detta en stor möjlighet för Nordkorea att flytta fram sina positioner för återförening av Koreahalvön på sina egna villkor.

Tillbakadragandet av amerikanska trupper skulle följas av en koreansk federation, varpå nästa nästa steg oundvikligen skulle bli förhandlingar om en koreansk union. Vid dessa samtal skulle då ett enat och kärnvapenbestyckat Nordkorea – sannolikt med stöd av Kina – förhandla med ett splittrat och utelämnat Sydkorea.

Sydkoreas president Kim Dae-Jung träffade Nordkoreas framlidne diktator Kim Jong-il år 2000, sedan Sydkorea sjösatt den ”solskenspolitik” som innebar en mjukare linje inklusive nästan villkorslöst bistånd till sin granne i norr. Mötet visar på de emotionella band som existerar för en återförening.

I transkriberingen av professor Myers tal, medger han att det finns många individer och aktörer i Sydkorea som aldrig skulle vilja hamna under Pyongyangs politiska system.

Men samtidigt har Sydkorea uttrycket att man in i det längsta kommer undvika att ta till vapen mot sin granne i norr, och därför behöver Pyongyang främst bara övervinna det psykologiska motstånd som finns mot en återförening på södra sidan.

Och detta är ett psykologiskt motstånd som inte är särskilt stort. Enligt Myers är de historiska och etniska sentimenten för en återförening mycket större än vad vi i väst kan föreställa oss. En viktig hint är att nordkoreaner har börjat framställas som positiva i Sydkoreas populärkulturen under de senaste två årtiondena.

En fredlig återförening av Koreahalvön på Nordkoreas villkor är alltså inte så otroligt som det vid en första anblick kan verka. Kanske skulle den tvinga Pyongyang till vissa politiska kompromisser, men samtidigt skulle en sådan återförening utan tvivel vända upp och ner på maktbalansen i hela Östasien.

Relaterad läsning:

”North Korea reopens hotline with South hours after Trump button boast” (The Guardian)
”What North Korea wants” (Quartz)
”Kim Jong-Un’s Theory of Nuclear Victory” (Lowy Institute)
”North Korea’s Unification Drive” (Sthele Press)
”‘The Unification That North Korea Wants Will Never Happen,’ South Says” (Wall Street Journal)

Published on

Hur lilla Palau står upp emot diplomatisk press från Kina

Ett av de viktigaste ämnena i min kommande bok är hur Kina använder sin ekonomiska makt för att utöva diplomatisk och politisk press mot allt fler länder. Samt hur detta allt oftare lyckas.

Ett praktexempel är Norge, ett av världens rikaste länder, som för ett drygt år sedan undertecknade en ”förödmjukande” diplomatisk skrivelse för att återställa skada på de diplomatiska och ekonomiska relationerna som uppstod när aktivisten Liu Xiaobo fick Nobels fredspris 2010.

När samma Liu Xiaobo förra sommaren insjuknade i cancer så vägrade Norges regering vidare ställa sig bakom en uppmaning från EU att låta Liu vårdas utomlands, eller på annat vis kommentera nobelpristagarens tillstånd innan han gick bort.

Att sälja lax, kommenterade många analytiker cyniskt, var tydligen långt viktigare för Norge än att stå upp för de ”mänskliga rättigheter” som uttalat är en av de främsta prioriteringarna inom norsk utrikespolitik.

I min kommande bok visar jag även med hjälp av forskning hur Sverige i relationen till Kina på senare år gått samma väg som Norge i prioriteringen av handel och ekonomiskt samarbete framför mänskliga rättigheter och demokratiska principer.

Men medan många av världens rikaste länder i allt större utsträckning viker ner sig för politiska krav från Kina så visar lilla Palau, med bara 21 500 invånare, hur det är möjligt att stå upp diplomatisk press från Kina.

I helgen skrev Financial Times hur Kinas myndigheter nyligen uppmärksammade den lilla önationen på att den står på en lista som förbjuder kinesiska resebyråer att göra reklam för gruppresor dit.

Anledningen är att Palau är ett av bara 20 länder som i dag har diplomatiska relationer med Taiwan. På grund av sämre politiska relationer mellan Kina och Taiwan under de senaste två åren, har Kina trappat upp pressen mot de länder som fortfarande erkänner Taiwan.

Eftersom över hälften av Palaus ekonomi utgörs av turism, och ungefär hälften av alla turister som besöker Palau är kineser, så vill Kina nu påverka landets myndigheter till att bryta relationen med Taiwan genom hot om att minska turismen.

Men Palau ger inte vika. ”Palau är ett land som styrs av lagar, och en demokrati där vi fattar våra egna beslut”, svarade presidentens talesman angående den tilltagande pressen från världens största land.

Financial Times intervjuar även personer som påpekar att utrikespolitiska påtryckningar är en uttalad politisk strategi från den kinesiska regimens håll, samt att detta bara kommer förvärras om ingen vågar stå upp:

William Stanton, former head of the American Institute in Taiwan, the unofficial US embassy in Taipei, said it was clear China was “stepping up pressure” against Taiwan.

“It seems to be an important shift,” he said, noting that President Xi Jinping of China had signalled a toughening foreign policy at the Communist party congress in October. “They are a bully and they are going to get worse unless people stand up to them,” said Mr Stanton, who now lectures at National Taiwan University.

Vad gäller frågan om diplomatiska förbindelser med Taiwan så har Kina i detta avseende rönt en viss framgång. I december 2016 skrev jag här på InBeijing hur Sao Tome och Principe, ett av världens mest korrupta länder, bröt sin relation med Taiwan efter frikostiga ekonomiska belöningar från Kina:

Enligt uppgifter från Taiwans utrikesministerium hade Sao Tome och Principe begärt motsvarande närmare två miljarder kronor från Taiwan just innan de diplomatiska relationerna avbröts. Det är en icke obetydligt summa, särskilt med tanke på att landet är Afrikas minsta med blott 150 000 invånare.

Landet menade att pengarna behövdes för att ”täppa till ett finansiellt hål”. Och när inte Taiwan ville casha upp så tvekade inte Kina inför att köpa den afrikanska önationens lojalitet. Enligt en källa inom kinesiska utrikesministeriet så bad Sao Tome och Principe om ”bistånd” i samma storlek från Kinas håll.

Under 2017 lyckades Kina med liknande medel även övertyga Panama att skrota den diplomatiska relationen till Taiwan.

I en tid då det kinesiska kommunistpartiet med hjälp av morot och piska försöker flytta fram sina positioner globalt, så blir det allt viktigare att de kvarvarande 20 länderna som har diplomatisk förbindelser med Taiwan inte pressas till att överge dem.

Detta skulle exempelvis kunna uppmuntra Kina att ställa högre krav på återförening med och politisk kontroll över Taiwan – och iscensätta en militär attack om Taiwan vägrar.

Det vore också av största vikt om utvecklade, rika demokratier som Norge och Sverige kunde visa samma ryggrad som lilla Palau inför den kinesiska regimens växande politiska krav.

1 … 8 9 10