Öppet brev för press- och yttrandefrihet

/

China Media Project har kommit över och översatt ett ”öppet brev”, undertecknat av 23 veteraner inom kommunistpartiet, bland annat Li Rui (Mao Zedongs tidigare sekreterare) och Hu Jiwei (tidigare redaktör för partiorganet Folkets Dagblad). De vill se riktig press- och yttrandefrihet i Kina, samt att landet ska överge sin omfattande censur.

Brevet lämnades den 11 oktober över till Nationella folkkongressens stående kommitté, som i teorin är Kinas högsta statliga institution.

Pressfriheten i världen 2008, enligt Reportrar utan gränser. Kina belönas i undersökningar likt dessa oftast med mindre smickrande färger.

Översättningen från kinesiska till engelska publicerades i dag på China Media Project och kan ses i sin helhet här. Nedan reciterar jag lite av innehållet på svenska:

(Rubrik) Gör artikel 35 i Kinas konstitution gällande, överge censur och erkänn medborgares rätt till yttrandefrihet samt pressfrihet: Ett brev till Nationella folkkongressens stående kommitté

Artikel 35 i Kinas konstitution, som antogs 1982, framlägger med klarhet att: ”Medborgare i Folkrepubliken Kina åtnjuter yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet, organisationsfrihet, samt rätt att anordna parader och demonstrationer.” I 28 år har denna artikel inte följts, utan istället blivit neglegerad av detaljer och regler som talar om dess ”realiserande”. Denna slags falska demokrati, med formellt erkännande men konkret förnekande, är en skamfläck i demokratins historia i världen.

(…)

Då vår nation grundades 1949, skrek vårt folk ut att de hade blivit befriade och nu är sina egna herrar. Mao Zedong sade: ”Från denna stund har Kinas befolkning rest sig”. Men än i dag, 61 år efter nationens grundande, och efter 30 år av öppenhet och reform, har vi ännu inte etablerat yttrande- och pressfrihet ens till den grad som kunde åtnjutas i Hongkong under kolonialt styre. Än i dag, måste många böcker som diskuterar politik och samhällsfrågor publiceras i Hongkong. Detta var inget som kom i och med återlämnandet av Hongkong (1998), utan är en gammal taktik som daterar bak till kolonialtiden. Ställningen bland kineser på fastlandet som ”sina egna herrar” är nästan obefintlig. Det är pinsamt av vår nation att marknadsföra sitt politiska system som en ”socialistisk demokrati” med kinesiska förtecken”.

(…)

Våra specifika krav är följande:

1. Överge partiets kontroll över media, tillåt utgivare att verka självständigt, inför ett system där chefer och redaktörer också i realiteten är ansvariga för det som publiceras.

2. Respektera journalister och stärk deras position. (…)

3. Överge restriktioner angående medias rätt och möjlighet att agera allmänhetens övervakare, och låt dem utföra fri rapportering över hela landet.

4. Internet är ett viktigt forum för informationsutbyte och diskussion, samt för medborgare att framföra sina åsikter. Undantaget information som verkligen rör statshemligheter eller strider mot medborgares rätt till privatliv, ska censuren inte godtyckligt radera texter och kommentarer på internet. ”Internetpolisen” måste upphöra, (…)

5. Det ska inte finnas några tabun gällande kommunistpartiets historia. Kinesiska medborgare har rätt att veta felaktigheterna hos de parti som styr landet.

6. (…) Det är inte tillåtet i demokratiska samhällen för det styrande partiet att använda medborgarnas skattepengar för att skapa en mediasektor som hyllar dem själva.

7. Tillåt fri spridning i Kina av böcker och magasin som publiceras i Hongkong och Macao, som ju nu har lämnats åter till Kina. Vi är medlemmar i Världshandelsorganisatoinen (WTO), och redan ekonomiskt integrerade med omvärlden – att då fortsätta vara kulturellt stängda går emot den uppdragna linjen för öppenhet och reform. Hongkong och Macao erbjuder väl utvecklad kultur just på tröskeln till Kina, och böcker och magasin därifrån välkomnas och åtnjuter förtroende bland den kinesiska befolkningen.

8. Omstrukturera propagandaorganen, (…)

Vi representerar oss själva, och hoppas på er yttersta uppmärksamhet,

(Undertecknat av 23 inflytelserika veteraner inom kommunistpartiet)

Det är alltså ett starkt och ärligt brev som framförs av en rad respektabla namn. Det är oklart vad det hela kommer leda till, och det är osannolikt att brevet kommer förekomma i någon öppen debatt inom Kina.

Men det är svårt att motsätta sig många av brevets argument, och kanske tar det ändå den interna debatten om dessa frågor till en ny nivå.