2020- sida 9

Published on

Sverige främsta måltavla när Kina läxar upp andra länder om coronaviruset

Jag har tidigare här på InBeijing skrivit ”Det stora propagandakriget om Kina och coronaviruset” och ”Coronaviruset kommer inte från Kina, menar kinesiska diplomater och medier”, om kinesiska myndigheters försök att ändra narrativet kring det virusutbrott som nu sprider oro världen över.

Man har nu också börjat singla ut enstaka länder att läxa upp för deras hantering av COVID-19. Sverige finns här i korselden, och kritiseras i starka ordalag av såväl statlig kinesiska medier som på landets sociala medier.

Innan vi går vidare, så är det kanske på sin plats att ta ett steg tillbaka för reflektion. Nu har jag personligen inte nog med kunskap för att tala i egenskap av någon auktoritet på ämnet, men vad jag har förstått så har svenska myndigheters hantering av det pågående virusutbrottet varit relativt slapphänt och tafatt.

Som andra svenska journalister påpekat, så saknas här i vilket fall ledarskap och åtgärder av den typ som stoppat utbrottet från att sprida sig i exempelvis Taiwan.

Med det sagt så är poängen med detta inlägg är inte att skildra hur Sverige hanterar COVID-19, utan snarare alltså att titta på hur Kinas regim hanterar informationsfrågor kring viruset. Sverige har nu singlats ut som ett särskilt farligt exempel. Detta är givetvis ett steg i ledet i den kinesiska propagandans ambition att avleda fokus från det faktum att viruset kommer från Kina, samt att myndigheter inledande åtgärder förvärrade situationen.

Sverige märktes först som måltavla i en text på kinesiska av Global Times, som ges ut av partitidningen Folkets Dagblad. Artikeln – som här kan läsas på originalspråket – uppmärksammades för mig av en läsare, som också har gjort en engelsk översättning av innehållet:

Sweden’s surrender to the new Corona virus will harm others and themselves

Swedish officials decided on the 12th to stop the statistics of confirmed cases of new coronary pneumonia, and the country will no longer test patients with mild symptoms and suspected patients. An official in Stockholm said it was no longer possible to stop the spread of the new Corona outbreak in Sweden. The country’s public health agency said it would use its limited resources for high-risk groups such as medical staff and hospitalized patients.

Sweden is the first European country to openly surrender to the new Corona pneumonia epidemic, and this country’s latest policy is highly irresponsible both for protecting the health of the Swedish population and for working together to fight the global epidemic. A total of 635 cases were diagnosed in Sweden by the 12th, of which 135 cases were newly added on the 12th. This is a very serious situation for a country with a population of 10.12 million.

However, the level of public health development in Sweden is far from that of a rural village. In Hubei Province, China, there have been many cities with a population much smaller than Sweden’s and medical standards lower than Sweden. They have had many more cases than Sweden has now, yet those cities did not give up, and they have recently zero new cases.

Sweden, not having attempted even to mobilize its resources, directly gave up on a comprehensive effort to stop the epidemic and narrowed down the anti-epidemic front to a small part of the hospitals, only protecting patients and medical staff. Laissez-faire is a serious departure from the principles of epidemic prevention.

Sweden is acting as an ostrich. In this way, the epidemic situation will explode in Swedish society. More and more patients in critical condition must be hospitalized, and the country’s medical system will be under more pressure.

Promoting such a decision is a serious violation of humanitarian principles, and it would be shocking to see it happen first in a developed European country that professes ”democracy” and ”human rights.”

In doing so, Sweden is undercutting and ruining the global fight against the epidemic. It means that Sweden will be a country where the new Corona epidemic is unrestrained and most cases will lose epidemiological tracking. Sweden will become a black hole in the international fight against epidemics, a hotbed for virus accumulation and attacks on other areas.

In the future, Sweden will pose a huge risk that is difficult to assess in Europe and the wider region. There are many more cases in other countries, but at least the picture is clear, but Sweden will become a complete mess.

The international community, especially the European Union, should severely condemn Sweden’s surrender to the virus. If Sweden’s approach is accepted, the world’s already fragile anti-epidemic front will break further and collapse and the long-term consequences will be unimaginable.”

Som ses av texten så görs jämförelser med Kina, för att visa på hur man minsann hanterar saken bättre under kommunistpartiets ledning, mindre resurser till trots. I vanlig ordning gör man också detta till en fråga om mänskliga rättigheter.

Eftersom internationell kritik ofta riktas mot Kinas brott mot mänskliga rättigheter, så tar man varje liten möjlighet att vrida på missförhållanden i andra länder till att bli utgöra brott mot mänskligheten även de. (I exemplet ovan är det alltså emot mänskliga rättigheter att blott en mindre andel av sjukhussängarna tilldelas patienter med virussymptom.)

Att Sverige vidare målas ut som ”det första europeiska landet att öppet kapitulera” mot COVID-19, har sannolikt även att göra med de dåliga relationerna mellan Sverige och Kina för tillfället. Det är så propaganda fungerar. Ta varje tillfälle att slå emot dem du är oense med.

Under fredagen publicerade Global Times även en artikel på engelska, med statliga nyhetsbyrån Xinhua som källa. Den är annorlunda från ovanstående, även om budskapet är detsamma:

Sweden keeps schools open, restricts COVID-19 testing to sick and elderly

While Norway and Denmark announced school closures on Thursday to stem the spread of coronavirus, Sweden said it would keep schools open, a decision made in the same day that testing in Stockholm was restricted to the sick and elderly.

Education Minister Anna Ekstrom said the government will not order schools to shut down but that it will bring in new rules that give heads of schools the right to determine, on their own, how to deal with the coronavirus epidemic, Swedish Television reported on Thursday evening.

School heads can now for instance decide to extend the school year, rearrange timetables, schedule classes on weekends or introduce remote teaching, Ekstrom said.

Ekstrom added that closing schools would mean many parents with jobs that are vital to society, like healthcare personnel, would have to stay home and take care of their children instead of going to work and that would delay efforts to stem the spread of the virus.

Also on Thursday, the Stockholm regional board announced new routines for testing suspected cases of COVID-19. From now on, testing will be limited to patients who are in need of hospital or elderly care and who are showing symptoms of the novel coronavirus. The aim is to protect patients who are already frail due to old age or chronic illnesses, the regional board said.

”If you are experiencing coronavirus-like symptoms, you will not be tested even if you have been in the areas previously affected by contagion or if you have been in close contact with someone who you know has contracted COVID-19,” the Stockholm regional board said in a statement.

The move means Sweden is no longer keeping count of confirmed COVID-19 cases in the capital, which so far has recorded a vast majority of the country’s cases.

Det är alltså en kampanj i flera olika forum på flera olika språk, som statlig kinesiska medier just nu riktar mot Sveriges hantering av COVID-19, främst för att täcka upp för sina egna misstag.

Hu Xijin, chefredaktör för Global Times, är bara en av flera aktörer inom Kinas statliga medier som även tagti denna kampanj till sociala medier:

I ljuset av detta har även politiker i Sverige med nära band till Kina hakat på kampanjen. Jag har tidigare här på InBeijing skrivit om Lydia Liu, tidigare Kristdemokrat som tvingades lämna partiet i slutet av fjolåret efter att hennes samarbete med kinesiska myndigheter avslöjats. Hon sitter nu i Nacka kommunfullmäktige som politisk vilde.

Samma Lydia Liu publicerade under gårdagen en artikel på hemsidan Chinese Nordic Newspaper, som verkar i Sverige med utgivningsbevis. På hemsidan hänvisas till att den statliga nyhetsbyrån Xinhua framhållit tidningen som viktig och inflytelserik vad gäller nyheter om Norden på kinesiska.

I den svenska kommunpolitikerns artikel på kinesiska, finns lustig grafik på bland annat statsminister Stefan Löfven:

Texten rakt översatt: ”lyssna på experter”, ”påbörjar åtgärder”, ”vi testar inte!”.

Artikelns budskap påminner i mångt och mycket och ovanstående ”rapportering” från Global Times och Xinhua. Lydia Liu verkar särskilt ha hakat upp sig på Stefan Löfven, som bland annat får kritik för att själv inte bära ansiktsmask när han ”inspekterar” drabbade områden – något som Kinas president Xi Jinping givetvis var noggrann med att göra tidigare denna vecka!

Avslutningen på Lydia Lius artikel är särskilt intressant, och lyder löst översatt som följer:

Kinas erfarenhet visar att den nya epidemin kan förebyggas och kontrolleras genom rationella åtgärder. Eftersom Sverige vare sig har resurser eller kapacitet att bekämpa epidemin, så måste vi nu tillsammans hantera situationen med största mod.

Det är oklart vad som i detta syfte menas med ”vi tillsammans”, men det är tydligt att den svenska kommunpolitikern här inte syftar på svenska myndigheter.

En kombination av tre faktorer gör att kinesiska medier och myndigheter spy galla över Sverige vad gäller hanteringen av COVID-19. Dels vill man avleda uppmärksamheten från de egna misstagen. Dels vill man straffa Sverige för den dåliga relationen i övrigt, som enligt kommunistpartiets synsätt beror på bland annat kritik av hanteringen av Gui Minhai. Slutligen finns det också ett mått av tafatthet i hur svenska myndigheter hanterat virusutbrott.

Så länge dessa tre faktorer kvarstår, finns all anledning att tro att Sverige även i fortsättningen kommer vara en av de främsta måltavlorna i Kinas propagandakampanj gällande COVID-19.

På kinesiska sociala medier sprids redan ett stort antal artiklar om det påstådda hot som Sverige utgör mot resten av Europa och världen med sin hantering av viruset, antingen skrivna direkt av eller med hänvisning till statliga kinesiska medier. Den som läser kinesiska kan bland annat ta en titt på nedanstående texter. (Rubriker fritt översatt av mig.)

”Stor chock: Det första landet som hotar världen genom att ge up blev Sverige” (让人震惊：第一个放水祸害全世界的竟然是瑞典！)
”Sverige har gett, förmågan att testa har kollapsat” (瑞典放弃，检测能力顶不住了)
”Sverige och England, lyssnar ni?” (瑞典、英国听到没！)

Published on

Coronaviruset kommer inte från Kina, menar kinesiska diplomater och medier

Tidigare denna månad skrev jag här på InBeijing ett inlägg med rubriken ”Det stora propagandakriget om Kina och coronaviruset”. Sedan dess har kinesiska myndigheter ytterligare trappat upp sin propaganda på ett vis som Bill Bishop, författare av det inflytelserika nyhetsbrevet Sinocism, beskriver som ”omskrivning av historien i realtid”.

Den kinesiska propaganda som återgavs i mitt förra inlägg, handlade främst om omvärldens påstådda erkännande av Kinas fantastiska hantering av virusutbrottet. Framgången i själva hanteringen sades i sin tur bero på Kinas politiska system och Xi Jinpings ledarskap.

Nu har man dock flyttat fram positionerna ytterligare, genom att hinta att COVID-19 kanske inte alls uppkom i Kina. Teorin rapporterades först av den statliga nyhetsbyrån Xinhua, som citerade en kinesisk medicinsk specialist. Budskapet har sedan dess pushats inte bara av statliga medier utan också av landets diplomater:

Som ytterligare ett steg i detta har Kinas ambassad i Australien kontaktat flera australienska journalister, för att låta dem veta att rapportering som uppger att COVID-19 först bröt ut i Kina är lika med att ”politisera” viruset.

En journalist vid tidningen Australian Financial Review berättar om det mail han fick i en artikel med rubriken ”China changes virus narrative in bid to salvage soft power”.

För att få bort associeringen till Kina, jobbar man även hårt på att ord som ”Kina” eller ”Wuhan” inte ska finnas med i benämningen av viruset. I detta syfte jobbar flera kinesiska diplomater och journalister högvarv på Twitter, särskilt mot personer som snappat upp denna kampanj:

Varför är detta så viktigt att följa då? Jo, som bland annat slås fast i nyhetsbrevet Axios, så ger kampen om narrativet kring COVID-19 en försmak på den kinesiska propagandaapparatens muskler globalt. Det är ingen nyhet att kinesiska myndigheter fritt kan ändra händelseförloppet på hemmaplan. Men kan man med hjälp av satsningar på bland annat statliga medier och en mer ”aktiv” diplomati nu även göra likadant internationellt?

Vidare utgör detta fall ett typexempel på kinesiska myndigheters nya strategi att använda västerländska sociala medier, som ofta är blockerade i Kina, för att kabla ut kommunistpartiets propaganda till omvärlden.

Tidigare i år skrev jag här på InBeijing artikeln ”Kinas ambassader och diplomater allt mer aktiva på Twitter”, som förklarade denna taktik närmare. Där citeras bland annat en kartläggning av BBC, som identifierade 55 konton officiella konton som representerar kinesiska diplomater på Twitter. 32 av dem upprättades under 2019.

För syns skull bifogas ett par av deras tweets angående COVID-19 nedan:

Det budskap som man nu vill kabla ut angående COVID-19 består av flera delar. Dels alltså att viruset inte nödvändigtvis startade i Kina, och dels att den så kallade kinesiska modellen är den mest effektiva för att hantera sjukdomen.

Vidare vill man även framhålla Kina som en nyckelspelare i den globala kampen mot sjukdomen, samt kasta tvivel på andra länders förmåga att stoppa spridningen. Detta gäller då främst USA. Ett par exempel nedan från Hu Xijing, chefredaktör för Global Times, som ges ut av partitidningen Global Times:

Är denna propaganda effektiv då? Ja visst. Axios påpekar vidare hur en ekonomi vid Harvard denna vecka berömde Kina för att ha ”köpt oss alla tid” genom sin fenomenala hantering av viruset vid dess utbrott.

Och så till sist några tweets för den som vill läsa mer om hur verkligheten ser ut:

Published on

Åtalet mot Anna Lindstedt del 7: Därför är det rätt att åtala ambassadören

När rättegången mot tidigare Kinaambassadören Anna Lindstedt nu ska inledas nästa vecka, är det hög tid att fortsätta min serie om detta åtal.

De första fyra delarna innehåller främst information om händelseförloppet och olika aktörers roll eller syn på det inträffade:

”Åtalet mot Anna Lindstedt del 1: Kevin Liu”
”Åtalet mot Anna Lindstedt del 2: Lista över möten och viktiga händelser”
”Åtalet mot Anna Lindstedt del 3: Kinas förföljelser, krav och hot mot SVT”
”Åtalet mot Anna Lindstedt del 4: Kritiken från chefer och kollegor”

Vidare finns två inlägg om huvudpersonen, nämligen Anna Lindstedt själv. Där beskrivs bland annat hennes dramatiska reaktion på beskedet att hon måste lämna Peking i förtid, samt det försvar som hon tillsammans med sin advokat konstruerat innan rättegången:

”Åtalet mot Anna Lindstedt del 5: Ambassadörens reaktion då hon tvingades lämna Peking i förtid”
”Åtalet mot Anna Lindstedt del 6: Ambassadörens försvar”

I den sista artikeln citeras även motståndare till att Anna Lindstedt alls ställs inför rätta. Som av en händelse är de flesta som uttrycker denna synpunkt själva ambassadörer; inte mindre än 21 stycken nuvarande eller tidigare ambassadörer argumenterade i en debattartikel i Dagens Nyheter för att rättegången är fel.

Deras försvar av Anna Lindstedt verkar ha gett vissa om än små ringar på vattnet. Budskapet snappades exempelvis upp av Dagens Nyheters kulturskribent Maria Schottenius, som för ett par veckor sedan publicerade en artikel med den talande rubriken ”Det är obegripligt och upprörande att ambassadör Anna Lindstedt åtalas”.

Med utgångspunkt i Schottenius artikel tänkte jag i dag skriva om varför hon och ambassadörerna har fel, och varför det är rätt att väcka åtal mot Anna Lindstedt.

Åtalet mot Anna Lindstedt del 7: Därför är det rätt att åtala ambassadören

En blick på Maria Schottenius artikel på Dagens Nyheters kultursida ger vid handen att hon är lika oförstående som Anna Lindstedt inför hur kinesisk påverkan fungerar.

Ett av Schottenius främsta argument för att åtalet är felaktigt är att Lindstedt omöjligen kan ha förhandlat med kinesiska myndigheter, eftersom de uppmärksammade mötena i januari i fjol blott hölls med ett par kinesiska affärsmän.

Men hela världen ser inte ut som lilla Sverige. För även om den kinesiska regimen givetvis förnekar att så är fallet, så använder man regelbundet affärsmän som agenter för att uppnå kommunistpartiets politiska mål.

Detta framkommer tydligt i SÄPO:s drygt 600 sidor långa förundersökning, som det är ytterst tveksamt huruvida Schottenius har läst i sin helhet. Där beskrivs ju uttryckligen hur en av dessa affärsmän satt på Kinas ambassad och förhandlade direkt med Peking om Gui Minhais frihet.

Förhör med Anna Lindstedt, från SÄPO:s förundersökning.

Schottenius framhåller att åtalet strider mot diplomatisk sedvänja och praxis. Gott så. Men det gör ju även Lindstedts handlingar, vilket blir tydligt för den som tar sig tid att sätta sig in i fallet genom att åtminstone läsa förundersökningen.

Där framkommer inte bara hur Lindstedt försökte mörka mötet med de kinesiska affärsmännen för Utrikesdepartementet i Stockholm, även efter att det ägt rum. Där framkommer även hur hon vägrat lyssna på mer eller mindre raka instruktioner från sina chefer att lämna Angela Gui ifred.

Istället valde Lindstedt att äventyra Angela Guis säkerhet, vilket inte har något alls att göra med att handla i Sveriges intressen.

Det har definitivt heller ingenting att göra med tidigare ambassadörer som Raoul Wallenberg och Harald Edelstam, som Schottenius drar paralleller till, trots att deras stordåd knappast kan rättfärdiga Anna Lindstedts huvudlösa vårdslöshet.

Trots att det står utom rimligt tvivel att Lindstedt har gått över gränsen och misskött sin position, så motsätter sig Schottenius att hon ska utredas. Detta alltså bland annat med hänvisning till den ovannämnda texten i Dagens Nyheter som är skriven av 21 personer som själva är ambassadörer.

Initiativtagaren till uppropet är Sven Hirdman, som i förhör med SÄPO benämner Gui Minhai som “den så kallade bokhandlaren”. I samma förhör sprider Hirdman kinesisk propaganda genom att återge smutskastningar i form av anklagelser om bedrägeri som Gui Minhai sägs ha bedrivit när han bodde i Göteborg.

Hirdman uppmanar rentav SÄPO att läsa om detta i Folket i Bild/Kulturfront, en “anti-imperialistisk” tidskrift vars texter i ämnet redaktör Knut Lindelöf sedan själv ångrade. Lindelöf insåg nämligen att texterna riskerade göra honom till en “kinesisk knähund”.

Förhör med Sven Hirdman, från SÄPO:s förundersökning.

Hirdman sprider rykten, Schottenius hänvisar till Hirdman. Propagandan har därmed fått oss dit den vill. Är Gui Minhai en bedragare? Agerar kinesiska affärsmän verkigen i regimens intresse? Halvsanningar sprids, sidodebatter inleds, tvivel skapas.

Visst har Schottenius en poäng när hon ifrågasätter brottsrubriceringen “egenmäktighet vid förhandling med främmande makt”. Som jag har nämnt tidigare i min serie om detta åtal, så blir det svårt att bevisa att Lindstedt handlat med uppsåt.

Men varför envisas Schottenius likt de 21 ambassadörerna med att UD måste hantera detta ärende internt? Om något så har ju detta fall visat på en tveksam arbetskultur inom ett av våra viktigaste departementet. Man talar inte ur skägget och håller varandra bakom ryggen.

Förutom att det framgår i förundersökningen, så har Expressen gett flera tydliga exempel på UD:s interna problem inom detta område, bland annat i en ledarartikel med rubriken ”Kinahaveriet går hela vägen upp i toppen”. Varför ska då ett departement med sådana problem utreda sig själv? Varför inte låta rättsväsendet gå till botten med saken? Räds man transparens?

Schottenius menar rent av att en oberoende utredning av Lindstedts vårdslösa beteende riskerar drabba UD:s självständighet. Man kan dels fråga sig hur, och dels fråga sig att det kanske vore lika bra givet allt som kommit fram under detta debacle.

Vidare visar Schottenius själv tecken på vårdslöshet, då hennes argumentation bygger på att det var fel av UD att kontakta SÄPO för att höra sig för huruvida Angela Guis säkerhet var i fara.

Förhoppningsvis sker denna argumentation mot bättre vetande. För om det inte är så att Schottenius inte förstår vad den kinesiska regimen är kapabel till, så uppvisar hon en slående likgiltighet inför Gui Minhais dotter och hennes utsatta position.

Magnus Fiskesjö, tidigare kulturattaché vid Sverige ambassad i Peking som i dag undervisar vid Cornell University, kontaktade Dagens Nyheter för att publicera ett svar på Schottenius försvarstal för Anna Lindstedt. I hans text står bland annat följande att läsa:

I praktiken gick alltså en svensk representant den kinesiska diktaturens ärenden i stället för Sveriges. Frågan hur hon så kapitalt kunde förlora omdömet är självklart legitim, och kan ej bortförklaras med behovet av ”handlingsutrymme.” Visst, ambassadörer umgås med vilken maffia som helst, om det främjar Sveriges intressen. Men att dra in en svensk medborgare, redan under kinesiskt hot, i förhandlingar med en hänsynslös stormakt som vi vet är ute efter att tysta henne?

I förhörsprotokollen ser vi att ambassadör Lindstedt uteslöt alla kollegor från Gui Minhais fall (utom en ambassadanställd som tills nyligen var kinesisk medborgare), och inte ens tog hjälp med att kolla upp ”affärsmännens” bakgrund. Frågor om säkerhetskurserna hon skulle ha gått viftar hon bort.

Även Fiskesjö uttrycker tvivel om huruvida Schottenius har läst SÄPO:s förhörsprotokoll i sin helhet, och uppmanar henne att begära ut dem för att se efter vems version som är mest trovärdig.

Han framhåller vidare att åtalet är nödvändigt för Sveriges skulle, samt understryker hur Lindstedts agerande inte har något att göra med vare sig Harald Edelstams eller Raoul Wallenbergs insatser, ty de spelade inte med i diktaturens försök att tysta kritiker.

Eftersom Maria Schottenius är anställd på Dagens Nyheter får hon möjlighet att skriva en replik på Magnus Fiskesjös replik. Den är kort och avslutas med en retorisk fråga huruvida Fiskesjö vill att SÄPO ska sköta utrikespolitiken i fortsättningen.

Det är det givetvis ingen som har påstått, och allra minst Magnus Fiskesjö. Repliken visar snarast på hur substanslös Schottenius argumentation i ämnet är. Det vore sannolikt spännande att veta om hon egentligen har läst förundersökningen till det fall hon uttalar sig så auktoritärt om.

Ännu har jag inte sett några övertygande argument om varför en ambassadör ska stå över lagen och inte kunna åtalas efter att grovt ha misskött sitt arbete.

Published on

Fotografier av Hokkaidos natur, del 1

I tider av virusutbrott, orättfärdiga fängelsedomar och ett allmänt förvärrat politisk läge i Östasien, kan det ibland vara nyttigt att varva nyhetsflödet med något positivt eller i alla fall någonting vackert.

Därför kommer jag med jämna mellanrum att publicera några av de bilder jag tagit under min tid på Hokkaido, ön som utgör den nordligaste av Japans 47 prefekturer och tillika mitt hem sedan oktober i fjol.

Hokkaido är känd för sin fantastiska natur. Särskilt vinterlandskapen står ut med tanke på de stora mängder snö som faller här; på flera platser får omkring 15 meter av dessa sköna flingor årligen.

Just bilderna nedan är från en fotokurs som jag kunde genomföra tack vare ett stipendium för vidareutbildning från svenska journalistförbundet. Det inkluderade omkring 1 700 kilometers bilåkning på fyra dagar, i de mest karga och glesbefolkade delarna på öns östra och norra delar.

I dessa tider är det alltid en upplevelse att vistas i en riktig vinter, särskilt bland dramatiska bergstoppar och sällsynta djurarter. Det är för mig en gåta varför det bara bor lite drygt fem miljoner japaner på denna vackra ö – vars yta är ungefär lika stor som Irland – samtidigt som väl över 30 miljoner trängs i ett allt mer gentrifierat Tokyo.

Bilderna nedan är tagna med systemkamera och förminskade i storlek för att lättare kunna ses här på bloggen. Det går att klicka på dem för en marginellt större och mer högupplöst version.

Solnedgång över bergskedjan som löper ut från nationalparken Shiretoko på Hokkaidos östkust, där gränsen man fortfarande tvistar med Ryssland om de omkringliggande öarna.

Detta är inte ett ensamt träd utan en rad av träd, någonstans längs med de ofta tomma vägarna i centrala Hokkaido.

Mer träd, denna gång på en bergssida, på vägen upp mot sjön Shikaribetsu som är Hokkaidos högst belägna på 810 meters höjd.

Den japanska tranan är en utrotningshotad art trana, som håller till i de nordöstra delarna av Hokkaido. I dag finns mindre än 3 000 av dessa fåglar kvar i sin naturliga miljö.

Ett litet isberg längs med kusten vid den lilla staden Abashiri, som är känd för sina massor med drivis som varje vinter flyter hit från Amurflodens utlopp i Sibirien.

Många av Hokkaidos berg är prydda av de hundratals skidbackar som finns över ön. Här solnedgång över Sahoro, centrala Hokkaido.

Fiske har länge varit en av Hokkaidos viktigaste näringar, och traditionellt torkas fisken för att säkra tillgången av mat under de långa och bistra vintrarna.

Den japanska tranan vid en flod i nordöstra Hokkaido där flera av fåglarna häckar.

Ännu ett foto av solnedgången över bergen i närheten av Shiretoko..

..och ännu ett foto av de lika korta som vackra solnedgångarna under Hokkaidos vinter, som förresten sällan är så klara som när vi var ute och fotograferade. Tur med vädret!

Det var några av de hundratals eller kanske tusentals foton som jag tagit under min tid här. Hoppas de kan göra någon rättvisa för att spegla Hokkaidos vackra natur!

Published on

Ny rapport: Muslimska tvångsarbetare tillverkar åt H&M och Electrolux i Kina

Det var en fruktansvärt obehaglig rapport som Australian Strategic Policy Institute (ASPI) släppte till helgen. Den visar på en helt ny grad av repression i Xinjiang, där de muslimer som hållits i politiska fångläger nu slussas ut som tvångsarbetare till andra provinser i Kina.

I rapportens början framkommer hur det handlar om minst 80 000 tvångsarbetare som med början 2017 tvingats arbeta på fabriksgolv långt hemifrån:

This report estimates that more than 80,000 Uyghurs were transferred out of Xinjiang to work in factories across China between 2017 and 2019, and some of them were sent directly from detention camps. The estimated figure is conservative and the actual figure is likely to be far higher. In factories far away from home, they typically live in segregated dormitories, undergo organised Mandarin and ideological training outside working hours, are subject to constant surveillance, and are forbidden from participating in religious observances.

ASPI konstaterar hur man från myndigheternas sida menar att fångarna har ”tagit examen” efter en viss tid. De slussas då ut i arbete såväl i Xinjiang som andra provinser i Kina, ofta direkt från fånglägren.

I rapporten har 27 fabriker i nio provinser som använt sig av tvångsarbetare från lägren i Xinjiang identifierats. Vidare listas 83 internationella företag vars produkter tillverkas av de före detta lägerfångarna. På listan finns två svenska företag: Electrolux och H&M.

Kampanjen med att slussa ut uigurer och andra muslimska minoriteter till dessa fabriker kallas för ”Xinjiang Aid” (援疆). Namnet springer ur det faktum att en slags arbetsförmedlare får betalt per person för varje muslim som tvingas ut i arbete.

Det handlar alltså i realiteten om en slags slavhandel, där tvångsarbete enligt rapporten ses som steg i ledet för ”omskolningen” av etniska minoriteter. Ett av många skrämmande officiella citat som återges är:

A local government work report from 2019 reads: ‘For every batch [of workers] that is trained, a batch of employment will be arranged and a batch will be transferred. Those employed need to receive thorough ideological education and remain in their jobs.’

Förutom officiella dokument har ASPI bland annat använt sig av satellitbilder, akademisk forskning och mediarapporter från området för att komma till rapportens slutsatser. Man har också hittat flera annonser för detta tvångsarbete helt öppet på internet.

Nedan följer en sådan annons från ett företag baserat i staden Qingdao, som säger sig kunna erbjuda ett stort antal arbetare från Xinjiang till fabriker i andra provinser. Arbetarna i frågan sägs vara ”kvalificerade”, ”ledda av myndigheterna” samt ”pålitliga” och ”säkra”.

En av flera skärmdumpar och illustrationer i ASPI:s nya rapport.

En annan annons utger sig för att kunna förse potentiella fabriker med 1 000 uigurer i åldern 16-18 år med fördelar som i rapporten översätts till ”semi-military style management” och ”can withstand hardship”. Minimiordern, understryker annonsen, är 100 arbetare.

Rapporten ger också en bakgrund till själva kampanjen som i sig är fascinerande att läsa:

Following further violence and the mass detention of Uyghurs in early 2017, the ‘Xinjiang Aid’ agenda became a top political priority. Local governments and corporations were strongly encouraged to find employment opportunities for newly ‘re-educated’ Uyghurs, under a policy termed ‘industrial Xinjiang Aid’.

(…)

By late 2018, cheap labour emerging from the ‘re-education camps’ had become an important driver of Xinjiang’s economy, according to an official statement by the Xinjiang Development and Reform Commission. There is now a direct pipeline of Uyghur workers from ‘vocational training’ and political indoctrination in Xinjiang to factory work across China. ‘For every batch (of workers) that is trained, a batch of employment will be arranged and the batch will be transferred’, a 2019 government work report from Karakax county reads. In some cases, labour transfers outside of Xinjiang are organised even before vocational training and political indoctrination start—to ensure ‘100% employment rate’ for the ‘trained’ Uyghurs.

Det understryks också hur kommersiella motiv är en stor drivkraft i handeln med tvångsarbetare, för såväl lokala myndigheter som mottagarna av arbetskraft och de ”agenter” som förmedlar den.

I rapporten nämns flera siffror och belopp som kommer direkt från myndigheterna. En agent som förmedlar en arbetare till en fabrik i Xinjiang belönas med 20 yuan, alltså lite drygt 25 kronor. Om man lyckas förmedla en tvångsarbetare till en annan provins så stiger dock arvodet till 300 yuan.

Det framkommer även hur fabriker som tar emot de muslimska arbetarna får kompensation från myndigheterna i Xinjiang: 1 000 yuan i kontanter för varje årskontrakt som tecknas, och 5 000 yuan för varje kontrakt på tre år.

Rapporten visar alltså detaljerat hur de muslimska minoriteter som tidigare hållits i politiska fångläger alltså blir föremål för en slags människo- eller slavhandel. Ett känsligt ämne förstås, varför rapporten har avfärdats i hårda ordalag av kinesiska myndigheter.

Det handlar dock främst om att skjuta budbäraren. Exempelvis står följande att läsa i artikeln ”Firms slam forced labor report as ‘full of lies’” från statliga Global Times:

”This type of report is full of lies. The aid program is a beneficial scheme that helps Uygur people to earn income and learn new skills. Xinjiang workers are recruited in a formal and legal way, some through local personnel departments, and others via human resource agencies. They [the workers] are all voluntary,” a local official surnamed Chen in Aksu prefecture, Northwest China’s Xinjiang Uygur Autonomous Region told the Global Times on Monday.

(…)

China’s Ministry of Foreign Affairs refuted the claims at Monday’s regular press conference. The institute has repeatedly thrown out biased fallacies on issues related to Xinjiang, which is only another step to follow the anti-China forces of the US, aiming to smear and discredit the Chinese government’s efforts of anti-terrorism in the Xinjiang region, said Zhao Lijian, spokesperson for the Foreign Ministry.

Tyvärr har jag inte sett särskilt mycket uppmärksamhet kring denna skräckrapport i Sverige. Dock debatteras situationen flitigt i utländska medier, organisationer och inte minst sociala medier. Se några exempel via länkarna nedan.

RELATERAD LÄSNING:

”China Uighurs ’moved into factory forced labour’ for foreign brands” (BBC)
”China transferred detained Uighurs to factories used by global brands – report” (The Guardian)
”Apple, Nike and other major companies implicated in Muslim forced labour in China” (ABC News)
”China follows lead of Nazis and Stalin, uses Uighurs for servile labor” (Washington Examiner)

Published on

Därför inför USA visumrestriktioner mot statlig kinesisk media

Denna vecka meddelade USA:s regering att man inför visumrestriktioner mot fem statliga kinesiska medier. 60 stycken kinesiska journalister måste nu lämna USA till mitten av mars.

Åtgärderna kommer efter att tre journalister från Wall Street Journal tvingats lämna Kina med kort varsel, vilket jag för ett par veckor sedan skrev närmare om här på InBeijing.

Vid en första anblick ser nyheten ut som en slags överdriven hämndaktion, där man utvisar 60 kinesiska reportrar som svar på att tre stycken amerikanska har fått lämna Kina. Det är tyvärr även så som händelsen rapporterats i Sverige, i den mån den alls har uppmärksammats.

Branschtidningen Journalisten skriver exempelvis en kort notis med rubriken ”USA kastar ut 60 kinesiska journalister”. Förvisso är detta inte fel i sak. Men samtidigt är bakgrunden oerhört viktig att förstå i sammanhanget.

Liksom är fallet inom handel, investeringar och många andra områden, så understryker amerikanska myndigheter att visumbegränsningarna handlar om ömsesidighet (reciprocity), alltså lika villkor för båda sidor.

De tre journalister från Wall Street Journal som sparkades ut från Kina förra månaden utgjorde bara en ny nivå av den systematiska förföljelse mot utländska journalister i Kina som förvärrats sedan Xi Jinping blev president.

Den som vill veta mer om denna förföljelse kan exempelvis läsa den nya årsrapporten från China Foreign Correspondents Club, som släpptes tidigare denna månad.

Där framgår att visum ofta används som hot för att påverka utländska journalisters rapportering, samt att 82 procent av de svarande upplever att de förhindras utföra sina arbete genom andra åtgärder från myndigheterna, inklusive fysiskt våld:

Kinesiska journalister som arbetar i USA upplever inga liknande problem, i alla fall inte på tillnärmelsevis lika stor skala. På tal om skala då, hur kommer det sig att amerikanska myndigheter skickar hem 60 kinesiska journalister, och hur kan detta rimma med lika villkor?

Jo, i samband med de nya restriktionerna så sade en amerikansk tjänsteman att USA har utfärdat 3 000 I-visum till kinesiska medborgare som arbetar inom den amerikanska medieindustrin.

Samma tjänsteman poängterade att antalet amerikanska journalister i Kina kan räknas i ”dussintal”, samtidigt som flera alltså nekas visum eller måste lämna landet. Enligt siffror som BBC citerar, så finns 75 amerikanska journalister på plats i Kina.

De restriktioner som nu införs drabbar långt ifrån alla av de 3 000 kinesiska mediearbetare som verkar i USA. Det är fem statliga medier som drabbas; China Global Television Network, nyhetsbyrån Xinhua, China Daily, China Radio International samt Hai Tian Development som distribuerar partitidningen Folkets Dagblad i USA.

Dessa fem organisationer har sammanlagt 160 kinesiska medborgare i USA på journalistvisum. Detta antal ska nu minska till 100. De övriga 2 840 kinesiska mediearbetarna i USA drabbas inte. (Många av dessa arbetar för medier som inte ägs och styrs av Kinas regim, samt med andra uppgifter än traditionell nyhetsbevakning.)

Även fast det är tydligt att säkerhet och villkor försämras för utländska journalister i Kina, samt att betydligt fler kinesiska journalister tillåts verka i USA än vice versa, så har det länge funnits motstånd till att svara med samma medel och begränsa Kinas statliga medier i USA.

De främsta argumenten för detta är givetvis att det innebär restriktioner mot pressfriheten, samt att man kan förvänta sig mer från en demokrati som USA än en diktatur som Kina. USA, heter det, borde föregå med gott exempel och uppvisa en så kallad ”moral high ground”.

Men dessa kritiker har missat den viktigaste delen i det amerikanska utrikesdepartementets pressmeddelande i samband med restriktionerna, nämligen:

The U.S. government is today instituting a personnel cap on certain PRC-controlled state media entities in the United States – specifically, the five entities that were designated by the U.S. State Department on February 18, 2020, as foreign missions of the People’s Republic of China. This cap limits the number of Chinese citizens permitted to work for these organizations in the United States at any given time.

The cap applies to the five Chinese state media entities operating in the United States that have been designated as foreign missions, which recognizes that they are effectively controlled by the PRC government. Unlike foreign media organizations in China, these entities are not independent news organizations.

Förra månaden klassificerade amerikanska myndigheter de ovanstående fem statliga kinesiska medierna som organisationer vilka handlar i en utländsk makts intressen. Och det med all rätt.

Detta är nämligen ingenting som ens Kina hymlar med. Den regim som äger och kontrollerar medierna, beskriver dem nämligen som propagandakanaler. Det finns otaliga exempel på detta. Här ett direkt citat från Xi Jinping, återgett av Reuters:

Xi also signaled that the ruling Communist Party would not be relaxing its tight grip on the media any time soon.

Media must follow the party line, uphold the “correct guidance of public opinion” and promote “positive propaganda as the main theme”, the reports paraphrased Xi as saying.

Från en amerikansk synvinkel så handlar snarare om att begränsa antalet propagandaarbetare än att sprak ut 60 journalister. Det är vidare viktigt att framhålla de diametralt annorlunda anledningarna till att amerikanska respektive kinesiska journalister fått sina visum indragna.

Journalisterna från Wall Street Journal tvingades ut från Kina efter en artikel från tidningens ledarredaktion som inte föll den kinesiska regimen på läppen. Alltså ett tydligt försök att styra rapporteringen och sätta skräck i övriga utländska journalister.

De kinesiska journalisterna tvingas lämna som en konsekvens av de tilltagande förföljelserna mot utländska medier i Kina. Såväl denna gång, som när statliga kinesiska medier listades som utländska aktörer förra månaden, har amerikanska myndigheter varit noga med att understryka att full frihet i yrkesutövningen fortfarande gäller för kinesiska och andra medier på plats i USA.

Icke desto mindre råder givetvis olika åsikter gällande USA:s beslut. De två olika ståndpunkterna kan sammanfattas med hjälp av följande tweets:

Och på tal om tweets, så har kinesiska myndigheter redan gett intentioner på att man så att säga kommer hämnas på USA:s hämndaktion. Så här skriver utrikesministeriets taleskvinna Hua Chunying på Twitter:

Det finns alltså anledning att förvänta sig ytterligare restriktioner mot och förföljelse av utländska journalister i Kina. Något som även borde få andra länder att tänka till vad gäller så kallad ömsesidighet.

Svenska journalister omfattas nämligen också av detta. Förutom att jag själv blivit svartlistad från Kina, så har bland annat Dagens Nyheter och Expressen bara under det senaste året avslöjat att de haft problem med sin ackreditering till landet.

I januari sade exempelvis Kina ambassadör rakt ut att Expressens reportrar ”måste förändra det felaktiga sättet att rapportera om Kina” för att något visum till landet ska komma på tal.

Som jag skrev i just Expressen för ett drygt år sedan, så arbetar sju stycken journalister från Kinas statliga medier samtidigt helt ostört i Sverige. Dessa inkluderar ”journalister” från statliga medier vars officiella uppgift är att sprida kommunistpartiets propaganda, och personal från den tv-kanal som paraderat Gui Minhai i rutan.

I den ömsesidiga respektens namn, borde svenska myndigheter ta sig en funderare på dessa journalisters aktivitet i Sverige, särskilt om svenska kollegor inte tillåts verka i Kina och de allmänna förföljelserna av utländska medier där förvärras ytterligare.

För den som vill ha en aning om det generella tillståndet för pressfrihet i Kina respektive USA, kan Reportrar utan gränsers globala pressfrihetsindex vara användbart.

USA befinner sig där på plats 48 av 180 nationer. Kina däremot återfinns på position 177 bakom Saudiarabien, Syrien och Sudan,

Published on

Det stora propagandakriget om Kina och coronaviruset

Som jag tidigare tillstått här på InBeijing, så är det riktigt intressanta med coronavirusets pågående härjningar vare sig antalet insjuknade eller döda. Dels är det enligt min mening mer intressant att följa vad som sker med Kinas ekonomi, vilket vi säkert får anledning att återkomma till.

Dels är det intressant att se hur den kinesiska regimen kämpar för att kontrollera narrativet kring det inträffade. Från myndigheternas håll förstår man givetvis vikten av detta. Sannolikt skulle kommunistpartiets legitimitet få sig en ordentlig törn om alla snedsteg som i ett tidigt stadium förvärrade utbrottet blev kända för allmänheten.

Ett annat syfte med propagandan om myndigheternas suveräna hantering av detta virus handlar givetvis om att stärka regimens legitimitet även i utlandet. New York Times sammanfattade nyligen situationen väl i en artikel med rubriken ”China Spins Coronavirus Crisis, Hailing Itself as a Global Leader”:

The Chinese government silenced whistle-blowers, withheld crucial information and played down the threat posed by the new coronavirus, allowing an epidemic that has killed thousands to take hold across the country.

Now the ruling Communist Party, facing a storm of anger from the Chinese public over its missteps, is trying to rehabilitate its image by rebranding itself as the unequivocal leader in the global fight against the virus.

The state-run news media has hailed China’s response to the outbreak as a model for the world, accusing countries like the United States and South Korea of acting sluggishly to contain the spread.

Tidningen beskriver hur särskilt fokus ligger på att framhålla Kinas politiska system och Xi Jinpings ledarskap som två avgörande faktorer för den påstått effektiva hanteringen av viruset. En populär hashtag som figurerar online översätts till ”The Chinese method is the only method that has proved successful”.

Exempelvis har Xinhua, Kinas statliga nyhetsbyrå, i sina rapporter inkluderat utlåtanden av utländska experter från allierade länder som Ryssland, Vitryssland och Kuba. De har berömt det kinesiska ledarskapet för deras öppenhet och ansvarsfulla attityd.

Inte helt oväntat får sig USA en känga i det officiella kinesiska narrativet. Bland annat beskylls landet för att baktala Kina, samtidigt som det amerikanska politiska systemet sägs sakna förmåga att hantera det pågående virusutbrottet.

China Media Project rapporterade förra veckan hur en bok om regimens och Xi Jinpings fantastiska åtgärder på området redan publiceras och nu får oändligt med beröm i statliga medier:

According to the Xinhua News Agency release on the book, it “collectively reflects General Secretary Xi Jinping’s commitment to the people, his sense of mission, his far-reaching strategic vision and outstanding leadership as the leader of a major power.”

This is a narrative being pushed insistently in the People’s Daily and other Party-state media in recent days. The idea that the Chinese Communist Party, despite all evidence to the contrary, and despite the broad undercurrent of popular anger on Chinese social media, has faced the epidemic with great wisdom and effectiveness from the start.

Boken – som ska ges ut på sex språk – publiceras av Kinas centrala propagandadepartement och statsrådets informationskontor, samt en ”kulturbyrå” vars fulla namn China Media Project översätter till China Intercontinental Communication Center (CICC).

De tre är egentligen en och samma aktör, eftersom CICC enligt kinesiska register relaterade till landet system för social kreditvärdighet tillhör det centrala propagandadepartementet, som i sin tur sorteras under statsrådets informationskontor.

Vidare kan man även gå direkt till källorna för tydliga exempel. Vad sägs till exempel om nedanstående omröstning från Xinhua, som har över 12 miljoner följare på Twitter?

New York Times reflekterar även över hur denna intensiva propagandapush kan ha att göra med nervositet och osäkerhet från kommunistpartiets sida. Intervjuade experter säger att utbrottet riskerar att leda kritik som kan underminera såväl Kinas globala ambitioner som partiets image inom och utanför Kina.

De stora resurser som läggs på att kontrollera narrativet kan ses som ”ett sista försök av Xi Jinping att avleda kritik och undvika krav från det internationella samfundet för en grundlig redogörelse över vad som skett”, vilket skulle förklara inkluderingen av utländska experters beröm i många av rapporterna.

För den inhemska publiken har myndigheterna, enligt New York Times rapport, skickat ut hundratals journalister från statliga medier för att producera sentimentala rapporter om striden mot viruset. Patriotism, självuppoffring och Xi Jinpings ledarskap i kampen mot Corona är vanliga teman.

Xi Jinping höll undr föregående helg även en enorm telekonferens med 170 000 partikadrer. Där sade presidenten att minskningen i antalet nya fall ”återigen demonstrerar de tydliga fördelarna med Kinas kommunistparti och det politiska systemet socialism med kinesiska förtecken”.

Xi Jinping har tidigare klarat sig helskinnad från många tidigare politiska kriser i Kina, antingen genom att lägga skulden på någon annan eller med propagandamaskineriets hjälp. Något som även inhemska analytiker som New York Times talar med tror blir svårare denna gång:

Wu Qiang, a political analyst in Beijing and a critic of the party, said a propaganda campaign was unlikely to satisfy the public.

“It is difficult to believe that the Chinese Communist Party has played the role of a hero or leader in the so-called coronavirus prevention in the world,” he said.

He added that Mr. Xi would most likely struggle to regain trust.

“This crisis has caused a fatal blow to Xi Jinping’s personal image,” he said. “For a long time to come, the public will continue to doubt him, and this doubt is irreparable.”

Det pågår visserligen en viss rapportering från medborgarjournalister och relativt självständiga medier som Caixin angående coronaviruset. Men detta sker med personlig säkerhet som insats.

Exempelvis har flera rapporter från Caixin raderats ganska omedelbart efter publicering. Detta har blivit så förutsägbart att skärmdumpar måste tas av sådana artiklar då de läggs upp på nätet:

Just det långa reportage från Caixin som åsyftas i tweeten ovan, handlar om hur myndigheter och lokala tjänstemän från ett tidigt stadium ignorerade och till och med förföljde medicinsk personal och andra personer som vid ett tidigt skede varnade för coronaviruset.

Texten hade rubriken ”Tracking the Source of Novel Coronavirus Gene Sequencing: When the Alarm Goes Off” och finns att läsa här på både kinesiska och engelska.

RELATERAD LÄSNING:

”Beijing Knows Who to Blame for the Virus: America” (Foreign Policy)
”‘They’re chasing me’: the journalist who wouldn’t stay quiet on Covid-19” (The Guardian)
”Coronavirus: The ‘propaganda push’ in China” (BBC)
”A fairy tale ending: China’s battle against the epidemic transforms into political slogans” (Hong Kong Free Press)
”The Chinese as world leaders? That notion just died” (The Australian)

Published on

USA och Kanada uttalar stöd för Gui Minhai och solidaritet med Sverige

Efter den tio år långa fängelsedomen mot Gui Minhai förra veckan, skrev jag här på InBeijing om det breda uttalade stödet som Gui och Sverige fick från omvärlden.

Jag skrev även om hur Angela Gui efterlyste större samverkan mellan Sverige och andra länder, samt hur Ulf Kristersson vill se att Sverige agerar tillsammans med EU, USA och Kanada för att ”samla omvärlden mot Kina” över Gui Minhai.

Nu har den svenska regeringen möjlighet att göra just detta. Medan EU var tidigt med att ge sitt stöd, så har tydliga ställningstaganden kommit också från USA och Kanada de senaste dagarna.

Det började med ett uttalande från amerikanska utrikesdepartementet redan i torsdags, som löd enligt följande:

We strongly condemn the People’s Republic of China’s (P.R.C.) sentencing of Swedish citizen Gui Minhai on February 24. We call on the PRC government to release him immediately and unconditionally. The United States and our partners are bound by shared principles of rule of law, liberty, equality, and human dignity. We will continue to stand with our partners and allies to promote greater respect for human rights and fundamental freedoms in China.

Det är anmärkningsvärt att uttalandet från USA de facto är ännu starkare än det från EU, som främst uppmanade Kina till transparens och samarbete med svenska myndigheter.

Medan USA kräver Gui Minhais omedelbara frisläppning, nöjer sig alltså EU med att ”allvarligt ifrågasätta” fallet samt konstatera att Guis rättigheter inte har blivit tillgodosedda.

Den sannolika anledningen till detta är att en eller flera länder i EU – ingen nämnd, ingen glömd – har motsatt sig ett starkare uttalande. Detta kan i sig ses som ännu ett exempel på kinesisk påverkan, eller i alla fall Kinas ökade inflytande i vissa av Europas medlemsstater.

För bara ett par timmar sedan visade även Kanadas utrikesdepartement sitt stöd genom följande meddelande på Twitter:

Här är det intressant att notera hur kanadensiska myndigheter uttalar stöd genom att posta om en tweet från utrikesminister Ann Linde. Det skulle kunna ses som ett försök att sträcka ut en hand till Linde för samverkan.

Som läsare av InBeijing redan känner till, så kidnappade kinesisk polis två kanadensiska medborgare vid namn Michael Kovrig och Michael Spavor i december 2018. Detta var en direkt hämndaktion på att Huaweis finanschef Meng Wanzhou greps vid Vancouvers flygplats efter förfrågan om utlämning från USA.

Liksom var fallet med Gui Minhai, så har Kovrig och Spavor blivit nekade konsulära besök. De har heller inte fått träffa familjer eller utse egna advokater. Till skillnad mot hur Meng Wanzhou har behandlats i Kanada, så har en hel rad rättigheter som de båda kanadensarna garanterats enligt internationell lag inte blivit tillgodosedda.

Det finns nu alltså en stor möjlighet för svenska myndigheter att samarbeta med Kanada, USA, EU och en rad aktörer för att pressa Kina om såväl Gui Minhai som andra konsulära fall och rättsvidriga övergrepp. Ta vara på det.

Published on

Avslöjat: Kina hotade straffa tjeckiska företag om politiker besökte Taiwan

Reuters och den tjeckiska tidningen Aktuálně har fått se ett brev från Kinas ambassad i Tjeckien, adresserat till den tjeckiska presidenten Milos Zeman 10 januari i år. I brevet uttrycks ogillande över att senatens talman Jaroslav Kubera, nummer två i den politiska rangordningen efter presidenten, planerade besöka Taiwan som en del av en affärsdelegation.

Peking var så bekymrade över saken att man utfärdade direkta hot. Om Kubera besökte Taiwan, skulle tjeckiska företag straffas. The Diplomat citerar delar av brevet:

The letter said that “China is the largest foreign market for many Czech companies like Skoda Auto, Home Credit Group, Klaviry Petrof and others.” It added that Czech companies doing business in China “will have to pay for Chairman Kubera’s visit to Taiwan.”

Enligt Kina skulle besöket bryta mot ett Kina-principen, det vill säga den kinesiska regimens uppfattning om att Kina och Taiwan tillhör samma nation. Tjeckiska företag som skickade representanter till Taiwan tillsammans med Kuberas delegation skulle ”inte vara välkomna i Kina eller av det kinesiska folket”, rapporterar Reuters vidare att det stod i brevet.

Nu blev besöket ändå inte av utav helt andra anledningar. Tio dagar efter att brevet skrevs, avled nämligen Kubera oväntat av hjärtproblem. (Det finns dock inget som tyder på att hans död skulle vara relaterad till brevet eller den planerade resan till Taiwan.)

President Milos Zeman är känd för att vilja närma sig Kina. Enligt Reuters var han, tillsammans med premiärminister Andrej Babis, orolig för att Kuberas upptåg skulle skada det tjeckiska näringslivet.

Presidentens presstalesman bekräftade brevets existens, men avstod från att kommentera innehållet. Kinas utrikesministerium sade till Reuters att man inte vet var informationen kommer ifrån, men passade samtidigt på att utfärda ett hot angående Taiwan:

“I want to emphasize that China resolutely opposes a country that has established diplomatic relations with China having official exchanges with Taiwan authorities in any form. This stance has been consistent and clear,” a spokesperson for the Ministry of Foreign Affairs said in a fax.

Jaroslav Kubera är dock inte den enda tjeckiska politikern som fått Kina att ilskna till på grund av samröre med Taiwan. Prags borgmästare Zdenek Hřib skrotade i oktober huvudstadens systerstatus med Peking, efter att Kina begärt att en omfamning av ett Kina-politiken skulle inkluderas i samarbetet.

Detta ville inte Hřib veta av, och som lök på laxen bjöd han i januari in Taipeis borgmästare Ko Wen-je till Prag för att skriva ett avtal om systerstatus med den taiwanesiska huvudstaden istället.

Hřib har också sedan sedan ett drygt år tillbaka hissat den tibetanska flaggan över Prags stadshus, i vad som ses vara en utmaning inte bara mot Kina utan även mot president Milos Zeman.

Ovanstående episod utgör inte bara ännu ett exempel på Kinas översitteri och tendens att gå emot sitt eget mantra om att inte lägga sig i andra länders interna angelägenheter. Den visar även på hur känslig Taiwan-frågan är för kinesiska myndigheter.

Samtidigt visar den hur tandlös Kina kan framstå när man inte lyssnar på deras hot. Det värsta som har hänt Prag sedan man blev systerstad med Taipei och började hissa Tibets flagga över stadshuset, är att en orkester stoppades från att utföra sin planerade Kinaturné.

Om svenska myndigheter eller lokalpolitiker vill visa Kina att hanteringen av Gui Minhai inte är acceptabel, så finns här en lika effektiv som annars sund och konstruktiv metod. Besök Taiwan, bjud in taiwanesiska politiker eller skriv avtal med denna Asiens mest välfungerande demokrati.

Det finns också en möjlighet att göra gemensam sak med Tjeckien, vars utrikesdepartement har uttryckt stöd för Gui Minhai och Sverige bland annat via Twitter:

Published on

Angela Gui, Ulf Kristersson m.fl. efterlyser gemensamma påtryckningar mot Kina

Under gårdagen skrev jag här på InBeijing om hur flera utländska myndigheter, internationella organisationer och inflytelserika politiker officiellt uttryckt stöd för Gui Minhai. Många har också låtit veta att de är redo att ställa upp bakom Sverige för att gemensamt agera mot Kina.

Sedan gårdagen har ännu fler aktörer uttalat liknande stöd, bland annat Tjeckiens utrikesministerium via Twitter:

Det utgör en utomordentlig möjlighet för svenska myndigheter att ta vara på det stöd som erbjuds, för att få till stånd multilaterala fördömanden eller åtgärder mot Kina som en konsekvens av regimens behandling av Gui Minhai. Även i Sverige finns det flera inflytelserika röster som vill att så ska ske.

Expressen är verkligen på tårna vad gäller rapporteringen kring Gui Minhai. Man har bland annat genomfört en unik intervju med Angela Gui, som berättar att hon innan domen inte fått något livstecken från sin far sedan januari 2018, då de talades vid på telefon. Dagen därpå rövades Gui Minhai bort på nytt under den ödesdigra tågresan från Shanghai till Peking.

Angela är givetvis upprörd över domen, men säger sig samtidigt inte vara förvånad. Hon hade förväntat sig att en rättegång skulle komma förr eller senare, bland annat för att de kinesiska agenterna som med ambassadör Anna Lindstedts goda minne försökte skrämma henne till tystnad för ett drygt år sedan så sade.

I intervjun med Expressen uttrycker Angela Gui också viss besvikelse över svenska myndigheters hantering av hennes fars fall:

Tycker du att Sverige skulle ha gjort mer på EU-nivå?

– Det är svårt att veta vad som legat i vägen för ett starkare samordnat EU–agerande. Men jag har under lång tid önskat att man skulle ha gjort mer. Jag är besviken över att man inte gjort allt jag tyckt att man skulle kunnat göra.
Hon tror att läget i dag kanske varit annorlunda om det funnits en större samverkan mellan Sverige och andra länder.

Menar du att din pappa hade varit fri då?

– Det är omöjligt att spekulera i. Men det har man sett i andra ärenden att det enda som funkar är samordnad internationell press.

Expressen publicerar även en debattartikel av Moderaternas partiledare Ulf Kristersson och dess utrikespolitiska talesperson Hans Wallmark med rubriken ”Sverige måste samla omvärlden mot Kina”.

Där upprepas dels idén om att upprätta en särskild oberoende kommission för att utreda regeringens hantering av fallet Gui Minhai från första början. ”Det kantas av märkligheter, och det enda konkreta resultatet hittills är att en svensk ambassadör snart ställs inför rätta. Det är ett resultat som ingen kan vara nöjd med”, står det i artikeln.

Dels uppmanar Kristersson och Wallmark svenska myndigheter att söka stöd utomlands, samtidigt som regeringens nya Kina-strategi får sig en känga:

Nästa steg bör vara att söka internationellt stöd för att Gui Minhai ska släppas fri – svenska krafttag kommer inte räcka. Vi måste agera tillsammans med resten av EU, och tillsammans med USA och Kanada. Om världen tillåter Kina att köra över enskilda, mycket mindre länder, så kommer Gui Minhai inte vara den sista utländska medborgaren som försvinner i Kina.
Det här aktualiserar än en gång det brännande behovet av en svensk och en europeisk kinastrategi.
Tyvärr var den strategi som regeringen presenterade i höstas snarare en nulägesbild över Sveriges förbindelser med Kina – inte en strategi för hur vi bör agera framåt, i ett allt svårare läge.

I artikeln konstateras att ”regeringens strategi med tyst diplomati” hittills inte har fungerat, samt att Sverige nu måste visa styrka och inte böja oss för länder som försöker begå rättsövergrepp och tysta svenska medborgare.

Moderaterna går dock inte lika långt som Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet som alla sedan tidigare vill se den kinesiska ambassadören skickas ut från Sverige. TT rapporterar nu att de tre partierna upprepar sin hållning i samband med domen mot Gui Minhai:

Sverigedemokraterna, KD och V går ännu hårdare fram.
– Vi står fast vid vår ståndpunkt att ambassadören bör förklaras persona non grata (utvisas), säger Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Håkan Svenneling (V).
– Att låta honom vara kvar sänder signaler om vilket agerande Sverige accepterar, säger i sin tur Ebba Busch Thor.
Sverigedemokraterna kräver sedan tidigare att den kinesiska ambassadören ska förklaras icke önskvärd i Sverige och skickas hem.
”Sverige måste kräva full insyn och möjlighet att ge Gui Minhai konsulärt stöd”, skriver SD-ledaren Jimmie Åkesson i en kommentar till TT.

Min personliga förhoppning är att en inhemsk opinion tillsammans med klara signaler utifrån får Sveriges regering att maximera användning av det stöd som uppenbarligen finns att få internationellt för att sätta press på Kina vad gäller Gui Minhai.

Även om det inte skulle leda till Gui Minhais frigivning, så vore alternativet till detta förödande.

Om svenska myndigheter nu inte agerar beslutsamt, så kommer Kinas påtryckningar mot Sverige att öka snarare än minska. Det skulle också innebära att den kinesiska regimen tar sig an liknande fall med utländska aktivister eller regimkritiker med ett ökat mod; varför skulle man inte göra det om behandlingen av och domen mot Gui Minhai får passera utan konsekvenser?

Published on

Samlade reaktioner efter domen mot Gui Minhai

Under gårdagen skrev jag här på InBeijing att den tio år långa fängelsedomen mot Gui Minhai sannolikt föll just nu för att Kinas regim tror att omvärldens fokus ligger på coronaviruset.

Vidare efterlyste jag tydlighet från svenska myndigheter, som borde söka stöd för gemensamma uttalanden eller åtgärder främst inom EU men även andra sammanhang internationellt. Ett drygt dygn senare verkar delar av mina och andras förhoppningar enligt ovan ha infriats.

Det började med en mycket tydlig och bra markering av utrikesminister Ann Linde. Hon upprepade de tidigare kraven på att Gui Minhai ska släppas fri, och underströk att han är svensk medborgare, trots Kinas löjeväckande påstående att Gui under fångenskapen ska ha ansökt om kinesiskt medborgarskap på nytt.

Kort därefter kallades Kina ambassadör upp till Utrikesdepartementet i Stockholm, där han krävdes på information om det inträffade. Där lär han på nytt ha fått höra den svenska ståndpunkten att Gui Minhai ska släppas fri.

Låt vara att detta må ha fallit på döva öron. Under gårdagen utfärdade kinesiska ambassaden nämligen ett bemästrande pressmeddelande. Där framfördes ambassadörens argumentation om att Gui Minhai inte längre är ett relevant konsulärt fall i relationen mellan Kina och Sverige, med anledning av det påstådda bytet av nationalitet:

Gui Minhai has reinstated his Chinese nationality in 2018 after he applied to competent Chinese authorities on his own initiative, and the case has been removed from the archive of China-Sweden consular cases. As a result, Ambassador believes that this case is no longer a topic between China and Sweden.

China’s position is clear-cut. According to the Nationality Law of the People’s Republic of China, China does not recognize dual nationality for any Chinese national, respects Gui Minhai’s personal will and only recognizes him as a Chinese citizen.

Men kanske än mer viktigt och talande så kom EU snabbt med ett gemensamt uttalande om domen mot Gui Minhai. Detta genom Virginie Battu-Henriksson, som är Europeiska utrikestjänstens talesperson för utrikes- och säkerhetsfrågor:

The European Union has raised Gui Minhai’s case with the Chinese authorities on numerous occasions, both in private and publicly, including at the highest level, and will continue to do so.

We expect the Chinese authorities to cooperate fully with their Swedish counterparts, in full transparency. The European Union fully supports the efforts of the Swedish government.

Det snabba och tydliga uttalandet från EU visar på att det finns brett stöd för Sverige att pressa Kina på information och förklaringar vad gäller Gui Minhai. Olyckskorpar vill mena att detta inte gör någon skillnad; Kina kommer ändå inte att släppa honom.

Låt så vara, men alternativet är givetvis ännu värre. Att inte söka stöd internationellt för multilaterala uttalanden och åtgärder, innebär inte endast att Gui Minhais öde riskerar glömmas bort. Det skulle även föra med sig ett ökat självförtroende för Kina att agera på samma vis i framtiden, såväl då det gäller översitteri mot Sverige som hanteringen av andra meningsmotståndare världen över.

I mitt flöde på Twitter dyker det ständigt upp meddelanden om stöd från utländska myndigheter, internationella organisationer och inflytelserika politiker världen över. Se ett urval av dessa nedan.

Det gäller nu för svenska myndigheter att leva upp till det tydliga uttalande som Ann Linde gjorde under gårdagen. Att ligga på, ta initiativ och visa Kina att detta inte får ske utan konsekvenser.

Published on

Reflektioner kring domen mot Gui Minhai

Natten mot i dag svensk tid meddelades plötsligt att Gui Minhai, den svenska förläggaren som hållits fängslad utan rättegång sedan oktober 2015, döms till tio års fängelse. Han fälls för att ha delat hemlig information med utländska aktörer.

Domen offentliggjordes via en hemsida tillhörandes den domstol i staden Ningbo som fattat beslutet. Det förklarades att Gui Minhai erkänt sig skyldig och inte tänker överklaga domen.

I samband med domen meddelades även att Gui Minhai förvisso blev svensk medborgare 1996, men på nytt ansökte om kinesiskt medborgarskap 2018. Nedan några reflektioner i punktform:

1) Eftersom Kina vill ge sken av att vara en fungerande rättstat, så var det väntat att någon form av dom mot Gui Minhai skulle komma förr eller senare. Och timingen är inget sammanträffande. När medier, politiker och organisationer nu är upptagna med att bevaka och följa det coronavirus som nyligen brutit ut i Kina, räknar regimen med att Gui Minhais öde inte kommer uppmärksammas lika mycket som annars vore fallet.

Detta är en vanlig strategi från kinesiska myndigheters sida. Liksom även exempelvis svenska eller andra myndigheter – eller för den delen företag – tenderar att släppa jobbiga nyheter/rapporter på fredagseftermiddagar, så tenderar Kina att döma ut straff i politiskt känsliga fall när omvärldens blickar riktas någon annanstans. Därför är det extra viktigt att vi nu inte faller i fällan och förringar vikten av det inträffade

2) Brottsrubriceringen, att ha försett utländsk aktör med hemliga underrättelser, är en av många gummiparagrafer som Kina använder för att sätta dit aktivister och individer som regimen anser problematiska.

Tack vare brottets natur, kan man avstå från att precisera närmare vad saken gäller genom att hänvisa till att det rör sig om statshemligheter.

Detta är något vi bara inte får acceptera. Vilken hemlig information kan Gui Minhai möjligtvis ha försett utländska aktörer med? Det kan till och med vara så ondskefullt att man från Kinas sida hänvisar till att han berättat om sina villkor under fångenskapen för vänner, familjemedlemmar eller svenska diplomater.

Som Amnesty understryker, så måste Gui Minhai friges omedelbart om Kina inte kan precisera konkreta och trovärdiga bevis som backar upp domen.

3) Inte heller får vi acceptera den kinesiska utsagan om att Gui Minhai åter skulle ha ansökt om kinesiskt medborgarskap 2018. En sådan ansökan skulle per automatik inkludera att överge det svenska medborgarskapet, eftersom Kina inte erkänner dubbla medborgarskap.

Varför i allsin dar skulle Gui Minhai under sin fångenskap vilja byta svenskt mot kinesiskt medborgarskap? Om detta har skett, så är enda förklaringen att det skett under hot eller tortyr. Och då är det precis lika illa som om det skulle röra sig om en blålögn från Kinas sida.

4) En benådning förefaller ytterst osannolik. Ända från början har Gui Minhais fall använts för att statuera exempel; för att skrämma andra personer som ägnar sig åt liknande verksamhet. Vidare har fallet sedermera blivit en internationell stornyhet.

Att mot denna bakgrund benåda storfisken, skulle enligt den kinesiska regimens synsätt framstå som ett svaghetstecken. Kinesiska myndigheter har under Xi Jinpings ledning inte direkt gjort sig kända för att kompromissa. Vidare vill man sannolikt inte att Gui Minhai berättar sin historia för omvärlden.

5) Domen är ett stort misslyckande för den tysta diplomati som Sverige ägnat sig åt i fallet, och som jag tidigare vid flera tillfällen kritiserat. Det är nu av största vikt att svenska myndigheter börjar arbeta öppet och offentligt med Gui Minhais öde.

Ett första steg är att – öppet och offentligt – söka internationellt stöd, inom EU och andra sammanhang, för att ställa den kinesiska regimen mot väggen. Spela en ledande roll i att multilateralt kräva ansvar från Kina samt Gui Minhais omedelbara frigivning.

Fortsatt relativ passivitet från svenska myndigheters sida är livsfarligt, inte bara för Gui Minhai utan för framtida liknande fall samt den upptrappade aggressionen mot Sverige från kinesiskt håll i stort.

Ann Lindes upprepade krav tidigare i dag på att Gui Minhai ska släppas fri är en bra början. Väg nu inte alltför noggrant vad krav och även handlingar mot Kina i detta läge potentiellt skulle kosta i ekonomiska eller handelsmässiga termer. Vi kan bättre än så.

6) Ann Linde berättar även att svenska myndigheter inte har fått någon information om fallet, inte haft tillträde till rättegången eller kunnat granska åtalet.

”Det går inte alls i linje med hur det diplomatiska konsulära arbetet går till. Vi har rätt till att få tillträde till svenska medborgare. Det har vi krävt, men inte fått”, säger Linde enligt SVT.

Även Angela Gui berättar för Expressen att hon inte visste någonting om den så kallade rättegången mot hennes far innan den var över. Hon fick reda på domen av en journalist som ringde från Hongkong, efter att ha läst om det hela på den kinesiska domstolens hemsida.

Om någon fortfarande tvivlade, så visar allt detta med stor tydlighet att Kina inte är någon fungerande rättstat. Det är också ett direkt avslöjande av ambassadör Gui Congyous lögner, då han nyligen hävdade att Kina aldrig har nekat svenska myndigheter att träffa Gui Minhai.

Reuters påpekar vidare hur Kina återigen använder coronaviruset till sin fördel. Enligt landets utrikesdepartement, tillåts svenska diplomater inte besöka Gui Minhai på grund av faror förknippade med virusets härjningar.

7) Apropå den åtalade Kinaambassadören Anna Lindstedt, så visar domen främst att Kina aldrig hade för avsikt att frige Gui Minhai. Man utnyttjade Lindstedt för att försöka tysta Angela Gui, utan minsta tanke på att hennes far skulle släppas.

För övrigt befinner jag mig på resande fot, men avser givetvis följa utvecklingen i takt med att nya uppgifter framkommer.

Published on

Gui Minhai dömd till 10 års fängelse

I dag kom uppgifter om att Gui Minhai döms till tio års fängelse av en domstol i sin hemstad Ningbo. Brottsrubriceringen är att han har försett utländska aktörer med underrättelseuppgifter.

Domen blev offentlig alldeles nyss och det finns ännu inga detaljerade rapporter att tillgå. Uppgifterna kommer från det kinesiska rättsväsendet.

Det påstås i samband med domen att Gui Minhai fick svenskt medborgarskap 1996, men att han 2018 på nytt ska ha sökt om kinesiskt medborgarskap. En väldigt osannolik uppgift som givetvis är omöjlig att bekräfta på säkert vis.

Följande uppgifter och reaktioner på Twitter hittills innefattar:

Published on

Taiwans befolkning markerar avstånd från Kina och omfamnar egen identitet efter coronavirus

Kulturell identitet bland befolkningen i Taiwan och Hongkong är något som jag skrivit om tidigare här på InBeijing, samt mer ingående för mina prenumeranter via Patreon. Det finns nämligen en tydlig trend att en mindre del av invånarna där ser sig som kineser, och en större andel istället anser sig vara endast taiwanes eller hongkonges.

Trenden att markera avstånd till såväl Kinas myndigheter som en kinesisk identiet har accelererat särskilt snabbt i Taiwan under de senaste månaderna. Detta visar en undersökning från Taiwan Public Opinion Foundation som presenterades i dag.

Undersökningen fokuserade förutom på kulturell identitet och politiska sympatier även på coronaviruset, med frågor rörande allt från munskydd till myndigheternas hantering av utbrottet. Resultatet visar tydligt på förtroende för den egna regeringen och en djupt rotad misstro till Kinas kommunistparti.

71,5 procent av de svarande i Taiwan Public Opinion Foundations senaste undersökning är ”nöjda” eller ”mycket nöjda” på det vis som landets regering hanterat den rådande situationen kring coronaviruset.

Samtidigt visar resultaten att 67,3 procent ”inte tror” eller ”inte alls tror” att Kinas kommunistparti kan hantera virusutbrottet på ett effektivt vis.

Bara under de senaste månaderna går också att se en tydlig trend gällande ett ökat stöd för den sittande presidenten Tsai Ing-wen. Hennes politik vad gäller såväl relationen med Kina som övriga viktiga politiska frågor.

68,4 procent av de svarande är ”nöjda” eller ”mycket nöjda” med hur president Tsai Ing-wen hanterar så kallade ”viktiga nationella frågor”.

71,5 procent är nöjda med presidentens politik gentemot Kina, vilket är en ökning från 52,6 procent bara från slutet av förra året.

Det är givetvis svårt att avgöra huruvida utvecklingen hänger samman med allt mygel från kinesiska myndigheter kring coronaviruset, eller om det beror på alla hot och försök till påverkan från Kinas håll inför Taiwans presidentval förra månaden.

Det finns ju en hel del potentiella orsaker att välja emellan. Klart är i alla fall att stödet för regeringspartiet Democratic Progressive Party (DPP) – som alltså förespråkar en mer restriktiv politik gentemot Kina – har ökat betydligt på en väldigt kort tid.

41,1 procent av de tillfrågade stöder nu det sittande regeringspartiet DPP, vilket är en ökning från 33 procent på bara tre månader. Notera att andelen osäkra (”stöder inget parti”, grå stapel till höger) har minskat betydligt sedan dess, vilket sannolikt hänger samman med att presidentvalet hölls förra månaden.

Ännu mer dramatisk blir ökningen av stödet för DPP från en längre tidshorisont. För ett år sedan var stödet för DPP blott 24,2 procent, jämfört med drygt 30 procent för oppositionspartiet KMT.

Kanske ännu mer anmärkningsvärt och talande är hur känslorna kring en egen nationell taiwanesisk identitet har utvecklats på bara några månader. Fler än åtta av tio intervjuade ser sig endast som ”taiwanes” snarare än som kines eller blandning mellan de båda kategorierna.

Det är den högsta nivån sedan mätningarna startade 1991, och en enorm skillnad från de 13,5 procent som då såg sig endast som ”taiwanes”.

Den senaste tiden har det ju också varit ett väldans rabalder om vad Taiwan bör kallas i internationella sammanhang, i allt från organisationer till bokningssidor för flygbolag och hotell. Varför inte fråga taiwaneserna själva?

”Taiwan” är då det utan tvekan mest populära valet. Till och med ”Republiken Kina, Taiwan” är mer populärt än ”Republiken Kina” som den kinesiska regimen föredrar och ofta tvingar fram att Taiwan måste heta i officiella sammanhang.

83,2 procent av de intervjuade ser sig som ”taiwanes”, jämfört med bara 5,3 procent som ”kines” och 6,7 procent som en kombination av de båda.

Över tid är förändringen häpnadsväckande. 1991 var det 86,6 procent av landets befolkning som såg sig som antingen ”kines” eller en blandning mellan ”kines” och ”taiwanes”.

Närmare hälften av de svarande vill att ”Taiwan” används för att benämna deras land i internationella organisationer, idrottsmästerskap och annat.

Trots att – eller kanske på grund av – kinesiska myndigheters allt mer uttalade anspråk på Taiwan, så glider alltså befolkningens förtroende och samhörighetskänsla med Kina och dess regim allt längre bort från den världsbild som kommunistpartiet vill förmedla.

Hanteringen av coronaviruset har definitivt bidragit till att öka skepsisen mot Kina på Taiwan, och sannolikt även i andra länder.

Samtidigt verkar Xi Jinpings dröm om en ”återförening” mellan Kina och Taiwan på fredlig väg vara mer avlägsen än någonsin tidigare, då befolkning känner sig allt mindre kinesisk och i allt större utsträckning stöder den sittande regering som vill hålla Kina på armlängds avstånd.

Läs mer om undersökningen via Taiwan Public Opinion Foundations hemsida, där resultaten från ett par dussin frågor presenteras i grafer.

Published on

Granskning av Fredrik Reinfeldts affärer med Kina

Sveriges tidigare statsminister Fredrik Reinfeldt har, sedan han lämnade politiken, ägnar sig åt en hel del affärsverksamhet som inkluderar samarbete med den kinesiska regimen.

Redan för ganska precis ett år sedan, när jag skrev närmare för Expressen om en av de affärsmän som hotade Angela Gui i vad som sedan blev det uppmärksammade rättsfallet mot Anna Lindstedt, figurerade Reinfeldt bokstavligen talat i bakgrunden.

I min artikel fanns då nämligen en bild där Reinfeldt stod i bakgrunden och klappade händerna vid ett event i Shenzhen, där en nordisk investeringsfond etablerades tillsammans med en statlig kinesisk institution.

Detta med anledning av Reinfeldts position som konsult i ett företag som ägs av Niclas Adler; entreprenören som affärsmannen Kevin Liu kallade för ”min man i Sverige” samma veckoslut som Angela Gui hotades.

Efter min artikel den gången, förnekade Fredrik Reinfeldt allt samröre med Kevin Liu, trots att han användes i marknadsföringen av dennes företag.

Nu publicerar Expressen en granskning med rubriken ”Reinfeldts miljonavtal med diktaturen Kina”, som mer i detalj tar upp vår tidigare statsministers affärer med Kina. Dessa affärer är utan tvekan lönsamma och gör honom samtidigt besvärad nog för att inte vilja svara på frågor.

Expressen uppger att de under flera veckors tid sökt Reinfeldt för intervju. Han har dock avböjt, trots att samtidigt med kort varsel ställt upp på en intervju för SportExpressen angående sin position i Djurgården IF:s styrelse.

Tidningens granskning av Reinfeldt inkluderar att han också sitter i styrelsen ett företag som kontrolleras av kinesiska staten:

I och med avtalet med bolaget AI NGTI gick Fredrik Reinfeldt in som ledamot i styrelsen för ett bolag som som kontrolleras av kinesiska staten, kan Expressen avslöja.

Han sitter i styrelsen för det Hongkong-baserade samriskbolaget Sino-Nordic Investment Holdings, som skapades av AI NGTI och det kinesiska bolaget Shenzhen Investment Holding, som ägs av staten.

Bolaget som Reinfeldt är styrelseledamot i kontrolleras därmed via 51 procent av aktierna av den kommunistiska diktaturen.

För arbetet för AI NGTI fick Reinfeldt runt 1,5 miljoner kronor i olika ersättningar per år, enligt uppgift till Expressen.

Enligt dokument som Expressen tagit del av skulle utbetalningarna till Reinfeldt ske antingen av AI NGTI eller av det Kina-kontrollerade samriskbolaget han satt i styrelsen för.

(…)

Fredrik Reinfeldt vill inte svara på Expressens frågor om vilket bolag som betalat ut hans ersättning, om det är det svenska, där kostnaderna inte når upp till hans ersättning, eller det kinesiska samriskbolaget som kontrolleras av diktaturen.

”Man behöver inte vara transparent med allt som försiggår i ett privat bolag”, säger Roberta Alenius, ledamot i Fredrik Reinfeldt AB och tillika han sambo. Alenius, som nu lever tillsammans med Reinfeldt, var tidigare statsministerns presschef.

Expressen noterar dock att det sitter fem personer i styrelsen för det ovannämnda samriskbolaget; två svenskar och tre kineser. Styrelseordföranden kommer från Shenzhen Investment Holding, som kontrolleras av kinesiska myndigheter via det statliga bolaget SASAC.

I granskningen nämns även hur Reinfeldt 20 september 2017 besökte Kinas ambassad i Stockholm, då nuvarande ambassadör Gui Congyou just tillträtt som ambassadör. Enligt Roberta Alenius rörde det sig om en ”artighetsvisit” i syfte att få visum.

Men enligt Expressen hade kinesiska ambassaden en del annat att berätta om besöket:

Men i den kinesiska ambassadens officiella information beskrevs Reinfeldt som chef på Nordic Growth Technology Partners, NGT Partners, och han och ambassadören ska ha diskuterat hur man kan stärka ett praktiskt samarbete mellan Kina och Sverige inom sjukvård och life science, alltså medicinteknik.

En vecka efter mötet med ambassadören, den 26 september 2017, ingick AI NGTI avtalet i Kina. På bilder som togs när avtalet skevs på syns en applåderande Fredrik Reinfeldt i bakgrunden.

Fyra dagar efter Fredrik Reinfeldts besök i Kina, den 1 oktober 2017, släpptes Gui Minhai från fängelset och placerades i stället i husarrest, enligt uppgifter i förundersökningen mot ambassadören Anna Lindstedt.

Expressen noterar att Fredrik Reinfeldt även via Roberta Alenius avstått från att svara på flera frågor angående samarbetet med kinesiska företag, bland annat om han ser några problem med sitt agerande samt vad det finns för fördelar att sitta i styrelsen för ett bolag som kontrolleras av den kinesiska staten.

”Elite capture” är ett i sammanhanget relevant begrepp. Det används ofta av analytiker och akademiker för att beskriva Kinas taktik att knyta inflytelserika individer nära till sig med hjälp av ekonomiska incitament.

Detta är något som på senare år skett i internationella organisationer som FN, samt på nationell nivå genom att tidigare inflytelserika politiker eller näringslivsledare tjänar stora pengar på samröre med kinesiska aktörer kopplade till landets regim.

Kända exempel som nämns i sammanhanget är Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair och Australiens tidigare dito Kevin Rudd, som båda ofta springer till Kinas försvar i olika politiska spörsmål. Läs mer om detta i artiklar som ”Tony Blair: the former PM for hire” (The Guardian) och ”Australia’s China Challenge” (New York Times).

Givet den pågående diplomatiska konflikten våra länder emellan, så har Kinas ambassad haft mycket svårt att hitta samarbetspartners eller språkrör bland svenska politiker, näringslivsprofiler och organisationer. Kan Fredrik Reinfeldt måhända vara en potentiell måltavla för ”elite capture” i Sverige?

I vilket fall som helst så är Reinfeldt knappast i skriande behov av regimens pengar. Expressen framhåller att Fredrik Reinfeldt AB har dragit in runt 60 miljoner i intäkter på fem år, med förhållandevis små kostnader.

Inkomsterna kommer bland annat från positioner som rådgivare och ordförande i olika sammanhang, samt föreläsningar som den tidigare statsministern enligt uppgift tjänar omkring 100 000 kronor på vid varje tillfälle.

Published on

Tre av Wall Street Journals journalister sparkas ut från Kina efter kritisk ledarartikel

Under gårdagen meddelades plötsligt att tre av Wall Street Journals ackrediterade korrespondenter i Kina måste lämna landet inom fem dagar. Anledningen är, enligt kinesiska utrikesministeriet, ett ledarartikel som tidningen publicerat med rubriken ”China Is the Real Sick Man of Asia”.

Rubriken är en anspelning på det historiska begreppet Asiens sjuka man, som användes för att beskriva Kina när landet i mitten av 1800-talet delades upp mellan en rad västerländska makter och Japan i samband med förlust i opiumkrigen och kejsardömets sönderfall. Nu används begreppet i fråga av Wall Street Journal för att beskriva kinesiska myndigheters tveksamma hantering av det härjande coronaviruset.

En känslig historisk referens för att som rubrik för ett känsligt ämne fick alltså regimen att se rött. Kinesiska utrikesministeriet har under veckan upprepade gånger kallat artikeln för diskriminerande och rasistisk, såväl online som under presskonferenserna där utvisningarna diskuterats:

Huruvida artikeln är rasistisk är var och en givetvis fri att skapa sig en egen uppfattning om. Efter att ha läst texten konstaterar jag dock själv att så verkligen inte är fallet, eftersom det är kommunistpartiet och landets ledning som kritiseras i texten, snarare än kineserna som folk eller ens Kina som nation.

Vidare är detta knappast någon av de mer aggressiva, kritiska eller skandalösa texterna som utländsk media har skrivit om Kina på senare år.

Det finns istället flera bakomliggande faktorer som visar på att utvisningarna är del av en större bild, snarare än en reaktion på själva texten. Jag radar nedan upp dessa i punktform, tillsammans med ett par andra i sammanhanget viktiga aspekter:

1) Wall Street Journal har, liksom många andra tidningar, en klar distinktion mellan ledare och nyhetssidor. De tre utvisade journalisterna Josh Chin (byråchef), Chao Deng och Philip Wen hade ingeting med den aktuella ledarartikeln att göra. Texten skrevs av Walter Russell Bard, en kolumnist och akademiker baserad i USA.

2) De tre ovanstående journalisterna har däremot ägnat sig åt en rad annan känslig rapportering, allt från de politiska fånglägren i Xinjiang till artiklar om president Xi Jinpings familj:

3) Beslutet att sparka ut de tre reportrarna med omedelbar verkan och en tidsfrist så kort som fem dagar – för personer som bott i Kina i flera år och har sina liv där – kan därför ses som en varning för övriga utländska medier, inte bara vad gäller kritisk rapportering kring coronaviruset, utan även andra känsliga frågor.

4) Utvisningarna är extrema, även för att vara Kina. Medan andra journalister – bland andra undertecknad – på senare år upplevt visumproblem, så konstaterar Wall Street Journal att detta är första gången sedan Mao Zedongs tid vid makten som så många utländska ackrediterade korrespondenter sparkas ut på samma gång.

Snarare än att hymla med anledningen, så är utrikesministeriet vidare är helt öppet med att det rör sig om straff för rapportering man inte är nöjd med:

5) Åtgärden togs endast en dag efter att amerikanska myndigheter meddelat att fem olika statliga kinesiska medier måste registrera sig som organisationer vilka verkar för en utländsk stats intresse, snarare än som vanliga medier, vilket bland annat New York Times skrev närmare om i veckan:

The State Department told China on Tuesday that its five foremost news agencies — Xinhua, CGTN, China Radio, China Daily and The People’s Daily — will officially be treated as foreign government functionaries, subject to similar rules as diplomats stationed in the United States. The new action was described on Tuesday afternoon by two senior State Department officials.

The decision — debated in Washington for years but never carried out, in part because of concerns over restricting the freedom of the press — comes at a time when the administration has moved aggressively on multiple fronts to fight what officials describe as extensive Chinese influence and intelligence operations in the United States.

Beslutet i sig är inte särksilt märkligt; det handlar ju om ”medier” som styrs och finansieras av kommunistpartiet och vars innehåll dessutom officiellt har kallats för propaganda i Kina. New York Times noterar också att denna registrering inte kommer ha någon effekt på de statliga kinesiska mediernas arbetsvillkor eller pressfrihet på amerikansk mark.

Icke desto mindre bemöttes beslutet med ilska i Kina, och det har från flera håll hintats att motåtgärder är att vänta:

Statliga Global Times skrev under gårdagen också mycket riktigt en artikel där utvisningarna kopplades samman med amerikanska myndigheters ovanstående bestämmelser om kategorisering av kinesiska medier.

6) Med punkt nummer fem i bakhuvudet, skulle utvisningarna potentiellt kunna leda till ytterligare en motåtgärd från amerikanskt håll, som i sin tur kan leda till någon slags ond spiral i likhet med det handelskrig som pågår mellan USA och Kina.

Givet att en av de utvisade journalisterna, nämligen Philip Wen, är australiensisk medborgare, kan situationen potentiellt också förvärra Kinas redan alltmer ansträngda relation med Australien, som skulle kunna sluta upp bakom USA i eventuellt vidare käbbel om saken:

De plötsliga och ganska råa utvisningarna beror således inte främst på innehållet i den artikeln som Kinas regim brännmärkt som rasistisk.

Åtgärden är snarast ytterligare ett försök att sprida kinesisk censur utanför de egna nationsgränserna, genom att visa andra utländska medier vad som kan ske om man rapporterar om särskilt känsliga ämnen. Den är också ett bevis på att Kina blir alltmer modigare på denna punkt.

Vidare utgör det inträffade en del av den breda konflikt som just nu pågår mellan USA och Kina. Den rör allt från handel till underrättelseärenden och diplomati och nu också medier och yttrandefrihet.

Slutligen går det notera att utvisningarna knappast inte är det sista som kommer ske i just denna del av konflikten mellan världens två mäktigaste länder. Det ska bli intressant att se eventuella motåtgärder från USA:s håll.

Published on

Statligt kinesiskt kärnkraftföretag bygger och äger stora delar av ny svensk vindkraft

Allt eftersom det går upp för omvärlden att företag i Kina enligt lag måste samarbeta med myndigheterna och förse landets regim med information, ifrågasätts kinesiskt inblandning i byggnation av telenätverk och annan kritisk infrastruktur i allt större utsträckning.

Därför är det häpnadsväckande att ett statligt kinesiskt kärnkraftsföretag står för närmare en femtedel av utbyggnaden av svensk vindkraft 2017-2022. Detta rapporterade Sveriges Radio i helgen, och noterade att det som ofta annars är fallet med statligt kinesiska företag handlar om uppköp genom dotterbolag och allehanda företagskonstruktioner.

För ett år sedan köpte nämligen det europeiska dotterbolaget till statliga China General Nuclear Power Corporation (CGN) majoriteten av första etappen till Markbygden i Piteå kommun, ett projekt som ska bli Europas största landbaserade vindkraftspark.

Därmed är CGN delaktigt i investeringar på över 16 miljarder kronor i svensk vindkraft, eller totalt 321 vindkraftverk. Investeringarna sker förutom i Piteå även på platser som Bollnäs och Gällivare, rapporterar Sveriges Radio.

Man intervjuar även Oscar Almén, Kinaanalytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut FOI, som har följande att säga om utvecklingen:

– Om man inte ska vara konspiratorisk kan man tänka att det är en investering i förnyelsebar energi, och det är bra för både Kina och Sverige att man får in kapital och utvecklar det. Å andra sidan kan man tänka att den här typen av ägande går att använda som påtryckningsmedel, säger Oscar Almén.

Totalt investeras enligt Sveriges Radio 90 miljarder kronor i ny svensk vindkraft mellan 2017 och 2022, vilket innebär att CGN står för närmare en femtedel av denna nybyggnation.

Med bakgrund mot pågående kontroverser angående Huawei, är det märkligt att så få svenska medier eller politiker snappat upp de kinesiska investeringarna i vår sektor för förnyelsebar energi. Hittills har jag bara hittat texter i Expressen och Dagens Industri, som mer eller mindre återger Sveriges Radios rapportering.

Sveriges Radio har dock själva följt upp sin rapportering genom en kort intervju med energi- och digitaliseringsminister Anders Ygeman, som menar att de kinesiska investeringarna i svensk vindkraft inte utgör någon säkerhetsrisk.

Detta med argumentationen att Sverige i dagsläget har stora överskott på el. Något som givetvis kan förändras i och med svenska regeringens målsättning att Sverige ska ha 100 procent förnybar energi senast år 2040.

Samtidigt är CGN sedan i höstas svartlistat i USA, där man beskylls för att ha stulit amerikansk kärnteknik för militärt bruk. Amerikanska företag är alltså belagda med förbud att handla med samma bolag som nu köper upp stora delar av svensk vindkraft.

I samband med svartlistningen uppmärksammade bland annat Financial Times hur CGN redan 2016 åtalades för att stöld av amerikansk kärnteknik, vilket resulterade i en fällande dom året därpå:

In August 2017, an engineer from the company was found guilty of helping to enlist US nuclear power experts to aid the development of special nuclear material, including some technologies with military applications, for CGN.

Financial Times rapporterade även att CGN är särskilt aktivt i tidningens hemland Storbritannien. Föruto stora investeringar i vindkraft, är CGN tillsammans med andra kinesiska företag inblandade i utbyggnaden av brittisk kärnkraft genom omtalade investeringar på tiotals miljarder kronor i en reaktor vid Hinkley Point.

Amerikanska myndigheter varnade under fjolåret brittiska myndigheter för att samarbeta med CGN inom detta område. Enligt Financial Times försöker brittiska myndigheter också finna en väg att stänga ute CGN från Hinkley Point med anledning av nationell säkerhet, då mycket har ändras sedan företaget 2016 skrev under ett avtal om utbyggnaden av en kärnkraftreaktor där.

CGN ägs av State-owned Assets Supervision and Administration Commission of the State Council (SASAC), som i sin tur lyder under Kinas statsråd.

Published on

Åtalet mot Anna Lindstedt del 6: Ambassadörens försvar

Det är nu en dryg månad innan den uppmärksammade rättegången mot Sveriges tidigare Kinaambassadör tar sin början 19 mars. I min serie om detta åtal har jag bland annat skrivit om de inblandade kinesiska agenterna, och den kritik som Anna Lindstedts chefer och kollegor ger henne i förhör med SÄPO.

SÄPO:s förundersökning innehåller givetvis även förhör med Lindstedt själv, samt ett längre utlåtande av hennes advokat Conny Cedermark. Därför tänkte jag i dag skriva närmare om det försvar som de har utarbetat inför den stundande rättegången.

Vidare tänkte jag även skriva kort om argumentationen hos några av de personer som öppet har kommit ut för att försvara Lindstedt, eller åtminstone fördöma rättegången mot henne. Inte helt överraskande så är flera av dessa individer själva ambassadörer.

Åtalet mot Anna Lindstedt del 6: Ambassadörens försvar

En stor del av de försvarspunkter som Anna Lindstedt och hennes advokat Conny Cedermark kommer förlita sig på under rättegången handlar om missförstånd och dålig kommunikation från Utrikesdepartementets sida.

Den huvudsakliga kritiken mot Lindstedt har ju bestått av att hon handlat på egen hand, utan att på förhand ha berättat för UD om det möte hon lurade Angela Gui till Stockholm för att delta i under slutet av januari i fjol.

Men Lindstedt hävdar nu till sitt försvar att hon redan informerat chefer och kollegor om ett planerat möte mellan Angela Gui och affärsmannen Kevin Liu. Detta via ett mail 18 januari, alltså en knapp vecka innan de ödesdigra mötena ägde rum.

Mailet i fråga finns med i SÄPO:s förundersökning, även om delar är det är maskerat. (Se bild överst i denna artikel.) Detta mail innehåller fem punkter, varav den fjärde lyder enligt följande:

Professor Liu, som samarbetat med Sverige i många år och även brinner för svenskt-kinesiskt kulturutbyte, har bestämt sig för att erbjuda Angela Gui någon form av anställningsförhållande och har bett mig facilitera ett möte. I syfte att stärka relationerna vill även Liu etablera ett utbyte med svenska sinologer såsom Cecilia Lindqvist och Torbjörn Lodén.

Även om detta mail saknar ytterligare detaljer angående ett eventuellt möte – exempelvis potentiellt datum eller tidpunkt – så menar Lindstedt att hon i och med mailet redan förankrat mötet hos sina chefer.

Lindstedt menar att ovanstående mail ”i ganska stor detalj” beskriver kontakter och ingångar inför mötet. Vidare väljer hon att tolka uteblivna svar från chefer och kollegor som att det inte var någon som hade invändningar emot ett sådant möte, låt vara att det alltså ägde rum mindre än en vecka senare och i största hemlighet.

Lindstedt framhåller också själva jobberbjudandet som mötets huvudpunkt. Då SÄPO frågar menar hon att det borde varit ”underförstått” i mailet att mötet även skulle handla om Gui Minhai. Hon ”bedömde inte vid det tillfället att det var så lämpligt eller önskvärt” att utveckla för sina chefer i Stockholm om hur mötena skulle ske i detalj.

Lindstedt medger i förundersökningen att hon visserligen hade kunnat förmedlat allt detta mer tydligt. Samtidigt säger hon sig – föga ödmjukt – nu vara utsatt för ”omvänd bevisföring”, genom att hennes tydlighet i andra situationer nu vänds emot henne.

Från förundersökningen: Anna Lindstedts argumentation kring det mail hon skickade 18 januari.

Detta till synes obetydliga mail från 18 januari har sannolikt en nyckelroll att spela i rättegången. Lindstedt kommer nämligen framhålla det som ”bevis” för att hon underrättat sina chefer på förhand om de möten hon nu står åtalad för.

Det är också intressant att UD fick reda på dessa möten inte från Lindstedt själv, utan via ett telefonsamtal från Angela Gui samma helg som fadäsen inträffade.

I förhören med SÄPO uppger Lindstedt att anledningen till den uteblivna rapporten grundade sig i en rädsla för att hennes telefon skulle vara avlyssnad. Alltså samma telefon, får man anta, som hon tidigare använt för att regelbundet kommunicera med Angela Gui om hennes fars fall.

Meningsskiljaktigheter och ”missförstånd”

Det finns en poäng i det försvar som Anna Lindstedt och hennes advokat driver, som i själva verket skulle kunna räcka för att undvika fallande dom.

För som jag skrev i mitt förra inlägg i denna serie, och som Expressen noterar i artikeln ”Kinahaveriet går hela vägen upp i toppen”, så verkar det vara fruktansvärt problematiskt att kommunicera på varandra inom UD.

Termen ”UD-språk” förekommer i SÄPO:s förundersökning, och kan inte tolkas på något annat vis än att man inom departementet inte talar med varandra på ett vis som är tydligt nog. Expressen skriver:

Kabinettssekreterare Annika Söder, som var Margot Wallströms närmsta medarbetare, medger i förhöret att departementsledningens agerande kanske framstår som ”väldigt märkligt”: ”Vi har ju en väldigt speciell kultur.”

Den ”speciella kulturen” verkar yttra sig i en närmast parodisk oförmåga att uttrycka sig i klartext, parat med uselt ledarskap.

Istället för att rakt och tydligt säga till ambassadören att hon inte fick ha kontakt med Angela Gui för att hon betett sig oprofessionellt, skickades ett mejl där det stod att den konsulära avdelningen i Stockholm ”huvudsakligen” skulle sköta kontakterna med de anhöriga.

När personalchefen upplyser Anna Lindstedt om att hon ska lämna Kina i förtid, är det med orden att Lindstedt ”har gjort ett bra jobb” men att man ”behöver en ny person på plats”. Inte ens på en rak fråga (”Har jag gjort något?”) redogör chefen för kritiken. Det är ett utmärkt exempel på ryggradslöst ledarskap.

Expressen bygger delar av sin text på min rapportering här på InBeijing, som de också föredömligt hänvisar till i sin ledarartikel. Exemplen på ”UD-språk” och oförmågan att inom en av våra viktigaste myndigheter tala ur skägget är otaliga i SÄPO:s förundersökning.

Det blir nästan både pinsamt och långrandigt att rada upp alla dessa exempel här. Men då Lindstedt i förhör säger: ”Alltså jag kan inte vid något tillfälle påminna mig om att det skulle ha kommunicerats tydligt några särskilda riktlinjer för det här fallet”, så har hon säkert inte alldeles fel.

En av de typiskt otydliga instruktionerna som Lindstedt har fått uppifrån är att kontakten med anhöriga – alltså i detta fall Angela Gui – ”i huvudsak” ska skötas från Stockholm. Lindstedt uppger dock att hon inte uppfattat detta som att hon ska sluta kontakta Angela helt, utan att kontakten kan ske såväl från Stockholm som från hennes håll.

Likaledes har Jon Åström Gröndahl, konsulär chef på UD, via mail understrukit att grundprincipen är att anhörigkontakter ska skötas från Stockholm. Lindstedt kommenterar i förundersökningen detta med att hon inte fått något tydligt skriftligt och muntligt besked om detta, samt att hon var på semester när det mail som kan sägas vara tydligast skickades ut.

Bristen på rak ordergivning inom UD har alltså resulterat i en rad krystade antydningar som Lindstedt på laglig väg relativt enkelt kan förklara bort. Ord står mot ord, tolkning mot tolkning, samtidigt som bevisbördan ju ligger på åklagarsidan.

Lindstedt förstår givetvis detta. I förhören är hon självsäker nog att säga att allt detta känns som en ”efterhandskonstruktion” – som att någon inom UD eventuellt har tyckt men inte framfört att Lindstedt ska sluta kontakta Angela Gui.

Hon säger vidare – med rätt eller orätt – att det inom UD inte är ovanligt med avsaknad av en öppen och bra dialog i svåra frågor.

Förhandling eller inte förhandling?

Eftersom åtalspunkten ”egenmäktighet vid förhandling med främmande makt” ju förutsätter att någon form av förhandling har ägt rum, så vill försvaret givetvis mena att något förhandlingsläge aldrig uppstod under de möten som Anna Lindstedt var med och arrangerade.

Angela Gui har under sina förhör med SÄPO uppgett att John Meewella sagt att Kevin Liu var på Kinas ambassad i Stockholm med ”direktlinje till Peking” för att förhandla om hennes fars frigivning. Enligt Angela inte bara hörde ambassadör Lindstedt detta; hon uppmuntrade dessutom Angela att gå med på planen.

Men till SÄPO säger Anna Lindstedt att hon inte minns något sådant påstående, och heller inte kan föreställa sig att det existerat någon direktlinje till Peking. ”Jag kan inte gå in på om jag sagt det ena eller det andra, men jag känner inte igen den formuleringen”, är ett typiskt svar från Lindstedt i förundersökningen.

Från förundersökningen: Lindstedts svar när SÄPO återger Angela Guis berättelse om att Kevin Liu åkt till Kinas ambassad för att förhandla om hennes far.

Ord står alltså mot ord, samtidigt som det är knepigt eller nästan omöjligt att bevisa vad Lindstedt har uppfattat och inte. Hon svarar undvikande på vilka mandat Kevin Liu och John Meewella kan ha haft, och säger sig inte ha haft någon roll i samtalen utan blott förmedlat kontakter.

Försvaret från advokat Conny Cedermark, som finns att läsa i sin helhet i SÄPO:s förundersökning, fokuserar mycket riktigt på vad Lindstedt har uppfattat. Det menas också att om Lindstedt eventuellt har begått något fel, så har detta inte skett med uppsåt. Argument som blir väldigt svåra för åklagarsidan att motbevisa.

Det finns också mer häpnadsväckande delar i advokat Conny Cedermarks försvar. Han åberopar exempelvis faktumet att Kinas ambassad har förnekat inblandning i dessa möten som ett bevis för att kinesiska myndigheter inte är involverade.

Från förundersökningen: Ytterligare ett tveksamt argument från advokat Conny Cedermark är att åtalet mot Anna Lindstedt riskerar skada Sveriges rykte i omvärlden.

Anna Lindstedts försvarare

Ju närmare rättegången kommer, desto mer diskuteras fallet i medier och allmän debatt. Vid sidan av all kritik som riktats mot Lindstedt, så finns det också personer som kommit ut för att försvara henne. Som av en händelse är de flesta av dessa själva ambassadörer.

I början av februari publicerade 21 tidigare ambassadörer en artikel på Dagens Nyheters debattsida, med budskapet att åtalet mot Anna Lindstedt strider mot diplomatisk sedvänja och praxis. Man menar vidare att situationen väcker frågor om UD som god arbetsgivare, med anledning av att detta är första gången som departementet anmäler ett ärende av detta slag till SÄPO och åklagare.

Till att börja med har ambassadörerna här fel i sak. Det var inte UD utan SÄPO själva som upprättade anmälan mot Anna Lindstedt efter att man hört talas om vad som skett.

Vidare är det intressant att Sven Hirdman, en av de tidigare ambassadörerna och tillika den mest uttalade försvararen av Lindstedts agerande, också förekommer i förundersökningen. Detta med anledning av att försvarsadvokat Conny Cedermark rekommenderat SÄPO att intervjua honom angående en ambassadörs befogenheter i detta fall.

I en tid då kinesiska myndigheter i allmänhet och Kinas ambassadör i synnerhet utövar diverse påtryckningar mot svenska diplomater och civilsamhälle, är det sorgligt och svårbegripligt att se en veteran inom UD i förhör med SÄPO återupprepa kinesisk propaganda.

Dels benämns Gui Minhai av Hirdman som ”den så kallade bokhandlaren” som det uppstått en ”hysteri” kring. Dels återger han närmast ordagrant den smutskastning av Gui Minhai som Kinas regim ägnat sig åt vad gäller bland annat en trafikolycka i Kina samt Gui Minhais påstådda utpressning av kinesiska studenter i Göteborg.

Från förundersökningen: utdrag av SÄPO:s förhör med Sven Hirdman.

Från förundersökningen: utdrag av SÄPO:s förhör med Sven Hirdman.

Förutom i förhöret med SÄPO, så ger Hirdman utlopp för samma synpunkter i ett samtal med Expressen. Bland annat säger han att Lindstedt verkat för svenska intressen och att man inte kan fråga UD om allt hela tiden. Han själv gjorde inte det under sin tid som ambassadör i Moskva, och det var minsann ingen som ifrågasatte honom.

Sven Hirdmans stundtals absurda argumentation plockas på ett föredömligt sätt sönder av Magnus Fiskesjö i artikeln ”Kommer Sven Hirdman att be om ursäkt?” för Expressen. Fiskesjö frågar retoriskt hur det kan vara i Sveriges intresse att arrangera möten med skumraskfigurer figurer som agerar för den kinesiska staten.

Han understryker vidare inte bara att Hirdman sprider vidare kinesiska rykten, utan att han stödjer sig på artiklar från publikationen Folket i Bild (FiB) som nu dragits tillbaka då tidningen förstått att det handlar om kinesisk propaganda. Fiskesjö skriver bland annat:

Hirdman vevar alltså på positivet som den kinesiska ambassaden dragit i gång. Själv uppger han att hans källor bland annat är Folket i Bild/Kulturfront.

Nu har dock Fib/K i ett slag dragit in samtliga de suspekta artiklar som Hirdman stött sig på (18/1-20). Varför? Deras ansvariga utgivare förklarade avpubliceringen på tidningens förstasida: ”Beslutet grundas på att det i dessa artiklar framförts misstankar om att Gui Minhai ägnat sig åt brottslig verksamhet i Göteborg på 80-talet. Detta är rykten som kan uppfattas som spridande av missaktning eller rent av förtal. Sådant ska inte publiceras i FiB/Kulturfronts spalter.”

Redaktören Knut Lindelöf gjorde samtidigt en egen ”pudel” på sin blogg: ”När jag klagade på att FiB/K nu utpekas som kinesisk knähund har jag tvingats inse att det faktiskt kan finnas visst fog för den saken.”

Heder åt dem!

Men kommer Hirdman att be om ursäkt och dra tillbaka sin egen ryktesspridning om vad han hånfullt beskriver som ”den så kallade bokhandlaren”?

Något säger mig att ambassadör Hirdman är för fin för det.

Förutom Hirdmans blunder går det med hjälp av ovanstående turer konstatera att UD har ett stort problem med att tala klarspråk även inom sin egen organisation. Samt att det ser ut som att denna så kallade ”kultur” blir svår att förändra, med anledning av de prestigefyllda namn inom departementet som ryckt ut till ambassadör Lindstedts försvar.

Published on

Coronavirus skapar nytt upprop för yttrandefrihet och politiska rättigheter i Kina

Det coronavirus som för någon dryg månad sedan spårades tillbaka till Wuhan har dominerat nyhetsflödet vad gäller Kina under den senaste tiden. I rena siffror läste jag tidigare i dag att 1 144 personer dött och 44 742 insjuknat, med ytterligare närmare 17 000 personer som ”sannolikt” smittats av viruset.

De dåliga nyheterna är att dessa siffror kommer fortsätta stiga. De goda nyheterna är att det verkar som att antalet insjuknade personer per dag har minskat under denna vecka, vilket i så fall skulle ge vid handen att den värsta fasen av virusets framfart redan är över.

En respekterad epidemiolog sade till Reuters i veckan att han hoppas denna epidemi kan komma att vara över redan i april. Samtidigt uttrycks många tvivel på huruvida den officiella statistiken som kommer från kinesiska myndigheter är att lita på.

Oavsett vilket, så tycker jag personligen det är mer intressant att titta på sidoeffekter annat än själva dödstalen. Det är nämligen ofrånkomligt att en kris likt denna får helt andra konsekvenser i ett totalitärt samhälle som det kinesiska, jämfört med länder där de politiska och civila rättigheterna är större.

En av sidoeffekterna är att den önskan om större friheter som finns bland akademiker, civilsamhälle och andra aktörer utanför politiken kommer upp till ytan. Exempelvis rapporterade South China Morning Post i dag hur ett initiativ lett av inflytelserika akademiker lett till att hundratals kineser skrivit på ett upprop om större yttrandefrihet:

The petition, addressed to the National People’s Congress, lists five demands for Beijing: to protect people’s right to freedom of expression; to discuss the issue at this year’s annual legislative sessions; to make February 6, the day Li died, a national day for free speech; to ensure no one is punished, threatened, interrogated, censored or locked up for their speech, civil assembly, letters or communication; and to give equitable treatment, such as medical care, to people from Wuhan and Hubei province.

Stycket i artikeln refererar till Li Wenliang (bilden överst), en doktor som redan i december via sociala medier försökte varna för att ett coronavirus höll på att sprida sig i Wuhan. Som tack för detta kallades han till förhör med säkerhetspolisen, och tvingades skriva under ett papper där han anklagades för att ha spridit lögner som hotat den sociala ordningen.

Li Wenliang dog 6 februari i av corona, som han sannolikt smittats av på sin arbetsplats.

Nu används alltså Li Wenliangs sorgliga dödsfall som ett klart exempel på vad regimens invanda krishantering leder till. De som signerat ovanstående upprop menar att krisen kunde ha hindrats om man bara lyssnat på experter och tillåtit öppen diskussion i ett tidigt skede.

South China Morning Post noterar även hur flera av de som skrivit under uppropet redan förföljs och utsätts för såväl bevakning som påtryckningar.

En annan intressant aspekt är givetvis den ekonomiska. Olika områden i Kina kommer drabbas olika hårt. Wuhan med omnejd är i princip avspärrat, med allt vad det innebär för produktivitet och annan ekonomisk aktivitet.

En plats som Hongkong, vars ekonomi redan drabbats hårt av de protester som började förra året, upplever nu en ”dubbel ödeläggelse” utan möjlighet till riktig återhämtning inom överskådlig framtid.

Häri ligger också en av de största paradoxerna för kommunistpartiet. Regimens maktmonopol är beroende av att de ekonomiska hjulen snurrar på. Samtidigt innebär det hälsofara att samhället fortsätter rulla som att ingenting hänt.

Återigen var det Reuters som under gårdagen rapporterade att Xi Jinping vid ett toppmöte varnat höga tjänstemän för att vidta alltför drastiska åtgärder för att stoppa spridningen av detta coronavirus, eftersom det kan drabba Kinas redan hårt ansträngda ekonomi:

After reviewing reports on the outbreak from the National Development and Reform Commission (NDRC) and other economic departments, Xi told local officials during a Feb 3 meeting of the Politburo’s Standing Committee that some of the actions taken to contain the virus are harming the economy, said two people familiar with the meeting, who declined to be named because of the sensitivity of the matter.

He urged them to refrain from “more restrictive measures”, the two people said.

På tal om Xi Jinping, så bär en av de mest intressanta artiklarna jag läst om coronaviruset rubriken ”Where’s Xi? China’s Leader Commands Coronavirus Fight From Safe Heights”. I denna text konstaterar New York Times att presidenten varit ovanligt frånvarande i kampen mot detta virus.

Faktum är att han var borta från rampljuset så länge i samband med att viruset blev känt, att konspirationsteorier uppstod huruvida han förlorat den egentligen makten – eller själv insjuknat i corona.

New York Times artikel, som skrevs i helgen, konstaterar att Xi Jinpings omdaningar av Kinas politiska system under de senate sju åren gör det svårt för honom själv att undvika kritik för virusets uppkomst och spridning. Han har ju nämligen centrerat en otroligt stor del av makten kring sig själv:

That retreat from the spotlight, some analysts said, signaled an effort by Mr. Xi to insulate himself from a campaign that may falter and draw public ire. Yet Mr. Xi has consolidated power, sidelining or eliminating rivals, so there are few people left to blame when something goes wrong.

“Politically, I think he is discovering that having total dictatorial power has a downside, which is that when things go wrong or have a high risk of going wrong, then you also have to bear all the responsibility,” said Victor Shih, an associate professor at the University of California San Diego who studies Chinese politics.

Intervjuade analytiker menar att viruset utgör ett allvarligt hot mot partiets legitimitet, samt att myndigheterna har problem att kontrollera narrativet vilket bland annat märks av den ovanligt stora kritik som på många håll uttryckts mot Xi Jinpings ledarskap.

Exempelvis nämnde inte Xi Jinping coronaviruset i sitt tal till nationen under kinesiska nyåret i slutet av januari, samtidigt som Wuhans elva miljoner invånare nyligen satts i karantän.

Xis första officiella inblandning kom först 20 januari, nästan tre veckor efter att kinesiska myndigheter först informerat Världshälsoorganisationen om situationens allvar. Och då handlade det bara om några kortare instruktioner om hur viruset ska bekämpas som utfärdats presidentens hans namn.

De senaste dagarna har förvisso propagandaapparaten gått på helfart, och kablat ut bilder på Xi Jinping i enkelt munskydd som besöker sjukhus i Peking, skämtandes om att han inte bör skaka hand. Men för många vanliga kineser utgör såväl presidentens som myndigheternas hantering en stor besvikelse.

Det är verkligen intressant att se hur svårt det är för totalitära regimer att hantera kriser likt denna, då val mellan total makt och effektiv krishantering ställs mot varandra. Det är också fascinerande att förstå hur skört politiska system som det kinesiska egentligen är.

Det upprop som nu pågår påminner givetvis om Charta 77 som bidrog till det tjeckoslovakiska kommunistpartiets fall, samt dess kinesiska efterföljare Charta 08 som gjorde Pekings politiker ordentligt nervösa.

Samtidigt var det så klart ekonomisk misskötsel och missnöje som var den yttersta orsaken till att Sovjetunionen – liksom en rad andra diktaturer – slutligen föll.

Därför är dessa trender mer intressanta att titta närmare på vad gäller coronavirusets framfart i Kina, snarare än det exakta antalet döda och insjuknade.

Published on

Åtalet mot Anna Lindstedt del 5: Ambassadörens reaktion då hon tvingades lämna Peking i förtid

Min serie om åtalet mot Sveriges tidigare Kinaambassadör Anna Lindstedt består av följande tidigare texter:

”Åtalet mot Anna Lindstedt del 1: Kevin Liu”
”Åtalet mot Anna Lindstedt del 2: Lista över möten och viktiga händelser”
”Åtalet mot Anna Lindstedt del 3: Kinas förföljelser, krav och hot mot SVT”
”Åtalet mot Anna Lindstedt del 4: Kritiken från chefer och kollegor”

Tack vare stort visat intresse i form av antal sidvisningar så avser jag fortsätta denna serie.

Det finns nämligen en hel del intressant i den närmare 800 sidor långa förundersökning från SÄPO som utgör främsta grund för dessa texter, samtidigt som debatten kring Lindstedts agerande och åtalet mot henne verkar bli alltmer aktiv ju närmare rättegången vi kommer.

Ovannämnda förundersökning innehåller cirka 65 sidor av förhör med Lindstedt själv, där det framkommer hur hon ser på det inträffade.

Där finns också förhör med kollegor inom Utrikesdepartementet som berättar om Lindstedts reaktion då det går upp för henne att hon måste lämna ambassadörsposten i Peking i förtid.

Reaktionerna är intressanta såväl för att förstå såväl Lindstedts personlighet som kulturen inom UD. Därför tänker jag skriva närmare om detta i dag.

Åtalet mot Anna Lindstedt del 5: Ambassadörens reaktion då hon tvingades lämna Peking i förtid

I förundersökningen görs ingående förhör med Lena Nordström, personalchef på UD och tillika den person som fick uppdraget att meddela Anna Lindstedt att hon måste avsluta sin tid som ambassadör i Peking tidigare än de minst tre år som befattningen till en början var menad att sträcka sig över.

Norström uppger att hon fick instruktioner av kabinettsekreterare Annika Söder, som i sin tur hade haft samtal om saken med UD:s expeditionschef Håkan Åkesson och utrikesminister Margot Wallström.

Att förmedla att det fanns kritik mot Lindstedts arbete var något som Nordström beskriver som inte särskilt enkelt. På frågan om hur ambassadören tog de dåliga nyheterna, svarar Nordström:

Hon tyckte det var hemskt. Hon tyckte inte alls om det, därför att känslan när man får avsluta ett förordnande i förtid är att det finns en kritik emot någonting. Hon tyckte det var jättejobbigt. Jag hade flera samtal med henne om detta och även andra personer hade samtal med henne.

Det framkommer i förundersökningen att det första samtalet mellan Nordström och Lindstedt på detta ämne ägde rum i maj 2018. De pratade då om att hon skulle lämna Peking redan senare samma höst; september månad nämns i förhören.

Enligt Norström var anledningen till att det sedermera inte blev så dels att kungen skulle besöka Peking i november. (Ett besök som senare ställdes in.) Dels befann sig Sverige i regeringskris, vilket gjorde det svårare att utse nya ambassadörer.

En intressant aspekt är att Nordström understryker hur de dåliga nyheterna skulle framföras till Lindstedt på bästa sätt, utan att göra henne upprörd.

Förundersökningen innehåller intressanta anteckningar som Nordström gjort för hand, både innan och efter samtalen med Lindstedt.

I anteckningarna inför inledande samtal med Lindstedt står bland annat: ”Du har gjort allt du kunnat!”, ”Du har varit utsatt för mycket svår press på alla plan!” och ”Dina insatser är mycket uppskattade hemma”.

Det var alltså dessa punkter och budskap som framfördes när Lindstedt fick reda på att hon skulle bli utbytt. I samtalen framkom exempelvis ingen konkret kritik gällande just hanteringen av fallet Gui Minhai. Kanske var det därför Lindstedt blev så pass förvånad?

Enligt Nordströms anteckningar kom nämligen beskedet som en ”total överraskning” för Lindstedt. Ambassadören ska först ha blivit förvånad, ”sedan samlad och senare nog arg”.

En av Lindstedts inledande reaktioner var exempelvis att prata om att söka sig till annan arbetsgivare. Vad gäller övriga reaktioner så innefattar Nordströms anteckningar bland annat:

– Kan inte se att det skulle bli bättre om jag byttes ut. I grunden är kineserna positivt inställda till mig (jag sätter mig in kulturen, språket, etc.).

– Vi kan inte lägga oss platt för kineserna!

– Bland kollegorna får jag mycket stöd för hur jag hantera situationen.

– Personligt plan, har sålt mitt hus och har ingenstans att bo. Make har flyttat hit och sagt upp sig från sitt jobb. Inga rättigheter på UD, man är ”livegen”. Inte räknat alls med detta.

Ovanstående är alltså reaktioner från Lindstedt när hon meddelades om förflyttning: Att berömma sin egen insats som ambassadör, samt beklaga sig över bristen på rättigheter som anställd av UD.

Och inte nog med det. Kort efter det deras första samtal i ämnet, så ringde Lindstedt upp Nordström med följande budskap: ”Jag tror att kineserna tänker så här: ’Nu byter de ambassadör, då kommer det någon som inte är så tuff’. De kommer att känna att de fick som de ville. ’Kommer att ses som en propagandaseger för kineserna.’ Hur hanterar vi detta?”

Vidare menade även Lindstedt att en tidigarelagd förflyttning av henne skulle kunna ”slå ner som en bomb” och brisera mitt i valrörelsen.

Fram träder alltså bilden av en ambassadör som slåss med näbbar och klor för att inte bli av med sin postering. Anledningen till detta är, enligt Nordström, att det utåt sett skulle kunna ses som ett misslyckande att bli förflyttad i förtid – något som Lindstedt sannolikt inte ville skulle ske.

Personalchef Lena Nordströms anteckningar som de ser ut i SÄPO:s förundersökning. Delar av anteckningarna är maskerade i förundersökningen, vilket kan ses av bilden allra högst upp i detta inlägg.

UD verkar ha varit måna om att försöka minimera Lindstedts missnöje och upplevda pinsamhet över situationen. Som jag förra månaden skrev här på InBeijing, så utarbetades ett antal ”talepunkter” innan det blev officiellt att Lindstedts post i Peking snart var ledig.

Dessa talepunkter innehöll bortförklaringar som att rotation av tjänstemän är grundläggande för utrikesförvaltningens arbete, samt att förflyttningen inte alls var relaterad till fallet Gui Minhai.

Punkterna togs fram av veterandiplomaten Torkel Stiernlöf, som senast var svensk ambassadör i Nordkorea 2014-2017. Det var också Stiernlöf som skötte det praktiska arbetet med Lindstedts förflyttning och utannonseringen av hennes tjänst.

17 januari 2019 blev det officiellt att Lindstedt skulle lämna Peking i förtid. Hennes tjänst utlystes som vakant. I förundersökningen finns ett intressant mail som Stiernlöf skickat till Lindstedt 16 januari, alltså dagen innan.

Jag återger delar av denna konversation som skärmdump nedan:

Mailkonversation mellan Anna Lindstedt och Torkel Stiernlöf, så som den ser ut i SÄPO:s förundersökning.

Nu är jag inte tillräckligt bevandrad i UD:s rutiner för att kunna bedöma om det hör till vanligheterna med löneförhöjning några månader efter att man fått en ny tjänst, även om man ännu inte har tillträtt denna tjänst. Eller huruvida löneförhöjningen är ytterligare ett försök att blidka Lindstedt.

I förundersökningen framkommer också erbjudandet av en centralt belägen lägenhet i Stockholm som temporärt boende, då Lindstedt ju uppgav bostadssituationen som ett problem med förflyttningen från Peking.

Oavsett vilket så kan det otydliga språket och oviljan att vara rak och ärlig från UD:s sida komma att spela en avgörande roll i rättegången mot Anna Lindstedt, som alltså påbörjas 19 mars.

En av huvudlinjerna i det försvar som Lindstedt och hennes advokat utarbetat är nämligen att hon inte skulle ha förstått UD:s instruktioner och önskan på grund av just otydlighet.

Detta och mer kommer jag skriva närmare om framöver i denna serie om vad som ofta kallas Sveriges största diplomatiska skandal i modern tid.

1 … 7 8 9 10