Två nya intervjuer med mig i svensk media

Under gårdagen publicerades två stycken intervjuer med mig, med anledning av min svartlistning från Kina och min senaste bok “Det nya Kina“.

Martin Schibbye på Blank Spot Project står för den hittills längsta intervjun med mig, bestående av ett dussintal frågor om allt från varför jag nekas nytt visum till vad jag anser om kidnappningen av den svenska förläggaren Gui Minhai.

Flera av frågorna rör även min egen verksamhet som journalist och författare i Kina, vilket ni kan se exempel på här nedan:

Vad hoppas du att publiceringen av din bok ska leda till?

– Jag hoppas att fler svenskar ska få upp ögonen för den negativa utveckling som skett i Kina sedan Xi Jinping blev president vid början av 2013. Samtidigt som bevakningen av Kina i svensk media är bristfällig så satsar landets myndigheter allt mer resurser på att sprida sin egen världsbild genom allt från påkostade sponsrade kulturella evenemang till utländsk expansion av statlig media. Detta är en farlig kombination. Trots att förhållandena för mänskliga rättigheter drastiskt försämrats i Kina under de tre senaste åren, så riskerar många svenskar att matas med en bild av att landet utvecklas i rätt riktning.

– Det är viktigt att understryka att min [bok] inte kritiserar Kina. Jag älskar Kina, annars skulle jag aldrig ha bott där i åtta år. Vad boken kritiserar är den politiska utveckling som landets nya administration under Xi Jinping har valt att föra. En del av det nationalistiska narrativ som sedan 2013 vuxit sig allt starkare är att den som kritiserar landets myndigheter ”hatar Kina”. Man måste urskilja detta; det är skillnad på att ogilla Kina och ogilla presidentens repressiva politik.

Tvekade du att skriva den någon gång under processen. Hade det inte varit enkelt att ”anpassa” sig och undvika känsliga ämnen?

– Jag har alltid haft som policy att inte bedriva självcensur, vilket ju är den vanligaste formen av censur och precis vad kinesiska myndigheter vill åstadkomma med sina metoder. Jag har hört från flera etablerade journalister som jobbar på plats i såväl Kina som Sverige att de ofta tvekar att skriva om känsliga frågor just av rädsla för att inte få visum till Kina. Vad är då meningen med att skriva alls? Visst är det också viktigt att uppmärksamma de positiva saker som sker i Kina, vilket jag också gör i min bok angående exempelvis miljö och fattigdomsbekämpning. Men att undvika känsliga ämnen på grund av rädsla för indraget visum och annat anser jag vara fel, vilket jag visserligen nu fått lida för. Men med facit i hand skulle jag göra precis samma sak igen, eftersom jag anser det viktigt att uppmärksamma vad som egentligen sker i Kina.

Intervjun kan läsas i sin helhet via Blank Spot Projects hemsida. Där finns även ett utdrag från boken “Det nya Kina” att ta del av.

Den andra intervjun är med Epoch Times. Den är något kortare, om än ganska lik innehållsmässigt. Där konstaterar såväl väl skribenten Aron Lamm som jag att den svenska rapporteringen från Kina lämnar mycket i övrigt att önska:

Initierad svensk rapportering om Kina, från Kina, är en bristvara. I nuläget finns det bara två svenska heltidskorrespondenter i hela Kina, vilket, som Jojje Olsson konstaterar, är färre än i Helsingfors. Han ser hur en ond spiral av bristande intresse, kulturellt och geografiskt avstånd och, inte minst, allt sämre arbetsförhållanden för journalister i landet har bidragit till den här situationen.

Samtidigt skyfflar Kinesiska kommunistpartiet in ständigt större summor på propaganda och ”mjuk makt” i sina försök att skapa sig ett mer fördelaktigt narrativ och dra bort uppmärksamheten från dess enorma människorättskränkningar och inhemska problem.

(…)

– I svensk media finns ofta en tendens att försöka ”balansera” rapporteringen från Kina bara för sakens skull. Anledningen till detta kan variera från ren och skär okunskap, till att man som journalist är rädd för att få kritik för att vara ensidig eller förlora sitt visum, sade han, och tillade att han sedan han svartlistades i Kina talat med flera utländska och även svenska etablerade journalister som uttryckt att de faktiskt är rädda för att vara alltför kritiska i sin rapportering.

Och allt medan en sämre arbetsmiljö tvingar bort frilansare som mig från Kina, så kan man samtidigt se hur svenska redaktioner prioriterar landet allt lägre.

Efter att Dagens Nyheter nyligen kallade hem sin långtida korrespondent Torbjörn Pettersson från Peking så finns nu bara två svenska heltidskorrespondenter på plats i Kina. Och de förväntas dessutom även rapportera från flera andra asiatiska länder.