Kina tog initiativet till ett möte mellan Xi Jinping och Australiens premiärminister Anthony Albanese vid G20 på Bali i går, trots att Canberra inte gått med på något av de fjorton krav som Peking för ett par år sedan ställde för att normalisera relationen länderna emellan. (Bild: Anthony Albanese via Twitter)

G20: Xi Jinpings eftergifter blottar Kinas tandlösa hot

Bilaterala hot från Peking i syfte att framkalla politiska eftergifter är någonting vi har fått vänja oss vid under de senaste åren. Exempelvis varnade Kinas utrikesministerium tidigare i år för att internationellt klimatsamarbete kan utebli om kritik riktas mot landet gällande mänskliga rättigheter.

Efter att Nancy Pelosi i somras besökte Taiwan, så avbröt Kina mycket riktigt allt samarbete kring klimatet med USA. Inför och under den pågående klimatkonferensen COP27, har kinesiska tjänstemän upprepat att det är den amerikanska sidans ansvar att “röja undan hindren” för fortsatta samtal.

Australien har råkat ut för ännu värre åtgärder från Kina, dessutom under mycket längre tid. Efter att landets regering våren 2020 efterlyste en internationell utredning angående uppkomsten och spridningen av Covid-19, bojkottades en rad viktiga australiensiska exportvaror.

Nötkött, vin, kol, korn och mat från havet hörde till de varor som helt plötsligt nästintill helt och hållet förlorade sina marknadsandelar på den väldiga kinesiska marknaden. I slutet av samma år utfärdade Kinas ambassad i Canberra en lista med fjorton missnöjespunkter som man menade låg bakom den minskade handeln och den nästan helt avslutade politiska dialogen länder emellan.

För att återgå till den vanliga ordningen ville Peking bland annat se hårdare restriktioner för det australiensiska civilsamhällets uttalanden om Kina, samt att kinesiska företag inklusive Huawei fritt får investera och verka i landet.

För att bara ett nämna ett av ett flertal mer närliggande så har Litauen utsatts för en rad besvärliga ensidiga handelssanktioner från Kina, efter att landet i fjol på flera vis förbättrade sin bilaterala relation med Taiwan.

Från svenskt håll är hot likt dessa högt aktuella. Tidigare denna månad publicerade Svenska dagbladet en intervju med Kinas ambassadör i Sverige där denne varnade för “konsekvenser” om Sverige närmar sig Taiwan, med anledning av att Ulf Kristersson uttryckte oro för den kinesiska hotbilden mot landet i sin regeringsförklaring.

Det är därför viktigt att förstå hur hot likt de ovannämnde ofta bara utgör ett slags test, och att konsekvenser som varnas för i regel inte implementeras alls eller försvinner så fort det ligger i Kinas intresse att återgå till det normala igen.

Bara denna vecka, i samband med G20-mötet på Bali, har vi sett två stycken exempel på detta.

Till att börja med så lovade Xi Jinping i sitt möte med Joe Biden – som jag analyserade här på Kinamedia i går – att klimatsamarbetet länderna emellan kommer återupptas.

Eftersom Biden under samma möte var mycket tydlig med att USA inte har ändrat sin hållning gentemot Taiwan så är detta ingenting mindre än en eftergift från Kinas håll, som ju också har ett egenintresse av att minimera klimatförändringarnas skadliga inverkan.

Likaledes tog Kina initiativ till ett möte mellan Xi Jinping och Australiens nya premiärminister Anthony Albanese. Bland andra Sydney Morning Herald var mycket noga med att påpeka hur så skedde utan att Australien har tillgodosett några av de fjorton krav som Kina ställde:

Xi Jinping hosted the prime minister of Australia for a friendly chat. Three years after imposing a total ban on political contact with Australia, it was China that instituted the rapprochement.

(…)

Australia conceded nothing. “We have had our differences and Australia won’t resile from our interests or our values,” as Albanese said directly to Xi at the outset of their meeting.

True, Australia changed its government in an election. But all it’s done differently is drop some of the more bellicose rhetoric. Neither the Morrison nor Albanese governments conceded a single one of Beijing’s 14 demands.

Tidningen kallar listan för en “pinsam påminnelse” för Peking om regimens hybris och arrogans, som också märktes när statliga medier jämförde Australien med en bit tuggummi som fastnat under Kinas sko.

Man påpekar vidare att flera av de kinesiska sanktionerna som infördes i syfte att framkalla politiska eftergifter gradvis togs bort i takt med att Kina insåg att det var viktigare att handla med Australien än att försöka straffa landet.

Detta alltså trots att Australien – snarare än att lyssna på Kina – under tiden bland annat gick med i en försvarspakt som innebär att USA och Storbritannien ska förse landet med atomdrivna ubåtar.

Anthony Albanese ska under mötet återigen ha klargjort vad han tyckte om Kinas handelsblockad. Fler restriktioner kan enligt uppgift överges de kommande månaderna, då det har varit lättare för Australien att hitta nya marknader för sina produkter än det har varit för Kina att ersätta de förlorade importerna – särskilt med tanke på de många utmaningar som landets ekonomi nu står inför.

Trots att Australiens handel med Kina är långt större än många andra västländer så blev känningarna av de kinesiska straffåtgärderna alltså minimala, vilket jag förra våren skrev närmare om här på Kinamedia i artikeln “Kinas handelssanktioner mot Australien har endast ‘begränsad effekt’“.

Sist men inte minst så ger Sydney Morning Herald en känga till vad tidningen kallar “australiensiska apologeter för Kina”. Dessa, som “hysteriskt varnade” för ekonomisk undergång om regeringen i Canberra inte gick Peking till mötes, uppmanas nu att skämmas.

Om fler regeringar valde att agera som den australiensiska, så skulle Kinas ekonomiska påtryckningar mot Litauen eller hot mot Sverige inte längre ha samma effekt.