Det senaste knappa året har Kina infört en rad stränga ekonomiska straffåtgärder mot Australien, i syfte att framtvinga politiska eftergifter. Men nu visar nya siffror att sanktionerna mot australiensiska exportvaror endast har haft en begränsad effekt på landets ekonomi.
Enligt den australiensiska tankesmedjan Lowy Institute, beror detta dels på att landets exportörer hittat andra marknader för sina varor att ersätta den kinesiska med.
Dels beror det på att kinesiska myndigheter inte har infört strafftullar på produkter som man är beroende av – framför allt järnmalm, som utgör en stor majoritet av värdet på alla export från Australien till Kina.
Detta märks i den ekonomiska statistiken. Under 2020 exporterades varor och produkter för 145 miljarder australiensiska dollar till Kina, motsvarande närmare 950 miljarder svenska kronor. Det var bara två procent mindre än rekordåret 2019, trots rådande pandemi och trots de sanktioner som började införas i maj i fjol.
Lowy Institute framhåller att de australiensiska varor som drabbats av dessa sanktioner – bland annat kol, nötkött, korn, vin, koppar, bomull, mat från havet, socker och timmer – de facto endast utgjorde 25 miljarder australiensiska dollar av exporten till Kina under rekordåret 2019, och blott 1,3 procent av Australiens totala BNP.
De tre månaderna fram till januari 2021 så exporterades förvisso endast en dryg miljard australiensiska dollar av samma varor till Kina.
Justerat för ett år så skulle denna takt innebära en minskning från 25 till drygt fem miljarder australiensiska dollar för exporten av den sanktionerade varorna till Kina.
Men samtidigt finns det en rad andra faktorer som påverkar den minskade exporten. Till exempel gör pandemin det svårt att uppskatta hur mycket exporten skulle ha minskat utan sanktioner, samtidigt som Lowy Institute även framhåller att det kan ta en tid innan omläggning av handeln märks i statistiken:
The fact that China’s trade sanctions have taken place against the backdrop of the Covid-19 pandemic significantly clouds the picture. Nonetheless, one can parse the evidence to arrive at some conclusions. And it would seem the impact has in fact been quite limited. Exports to China have predictably collapsed in the areas hit by sanctions, but most of this lost trade seems to have found other markets.
(…)
But China’s trade sanctions haven’t actually cost Australia the almost $20 billion remaining in annual exports, compared to 2019. First, one must disentangle the effect of the sanctions from many other factors, including the pandemic. Second, a fair bit of trade diversion should be expected, with global trade shuffled around as China replaces Australian imports with other sources and Australian exports shift to other markets (with some impact on prices). Australian exporters are highly competitive, and foreign competitors cannot easily ramp up their own supply without incurring higher costs.
Men den största anledningen till tappet är att kol står för över av värdet på alla exportvaror som utsatts för sanktioner av Kina. Och den kinesiska importen av kol började minska redan innan sanktioner infördes på australiensiskt kol i oktober i fjol.
Detta var något som enligt Lowy Institue hade att göra med ökad produktion och lager av kol i Kina, snarare än riktade åtgärder just mot australiensiskt kol.
Innan sanktionerna i oktober i fjol, så hade exporten av kol australiensiskt kol redan minskat med 7,5 miljarder australiensiska dollar jämfört med toppen 2019. Efter sanktionerna minskade de med ytterligare sex miljarder på årsbasis.
Det är alltså kol som ensamt står för omkring hälften av all export som Australien tappat till Kina sedan Peking påbörjade sitt ensidiga handelskrig mot Canberra förra våren. Och detta har knappt påverkat den australiensiska ekonomin alls.
För som nedanstående diagram från Lowy Institute visar, så har kolexportörer hittat nya marknader utanför Kina. Detsamma gäller även nötkött, vin, korn, mat från havet och flera av de ovan listade exportvarorna:
För den som missat bakgrunden till Kinas handelssanktioner mot Australien, så har Kinamedia följt konflikten redan från början. I maj i fjol publicerades första artikeln på ämnet, med rubriken ”Kina stoppar import av nötkött från Australien, hotar med strafftullar på andra varor”.
Anledningen till detta var en rad uttalanden och ageranden från australiensiska myndigheter som fick Peking att se rött.
Den kinesiska ilskan framkallades främst av kommentarer kring övergreppen i Xinjiang och Kinas aktiviteter i Sydkinesiska havet, i kombination med uppmaningar om en internationell undersökning gällande uppkomsten av COVID-19.
Vidareutvecklingen av konflikten länderna emellan har skildrats i bland annat ”Lista med 14 ’missnöjespunkter’ från Kinas ambassad retar upp Australien” (nov 2020) och ”Hur långt kommer Kina gå i sin kampanj av påtryckningar mot Australien?” (dec 2020).
Australiens regering har dock vägrat att ge vika. Trots detta, så konstaterar Lowy Institute att de fortsatta och upptrappade sanktionerna från Kinas håll endast har fått begränsade effekter:
Hence, the total economic impact of China’s trade coercion against Australia seems to have been quite limited thus far. And that’s before taking into account other factors that should work to further reduce the impact for Australia, including foreign ownership in affected sectors and the shifting of land, capital and workers to other purposes.
Limited damage shouldn’t be a surprise. China has targeted products for which it thinks the cost to itself is relatively low, mostly because alternative suppliers exist. But, in most cases, that also means there are alternative buyers. And this reshuffling of global trade is precisely the reason the damage inflicted on Australia has been limited.
En relevant slutsats av detta är att kinesiska sanktioner och hot om allehanda ekonomiska straffåtgärder ofta verkar mer skräckinjagande än vad som egentligen är fallet.
Förvisso är Australien tack vare sin viktiga järnmalm något av ett specialfall, samtidigt som COVID-19 gör det svårt att veta hur mycket av utvecklingen som egentligen beror på handelssanktioner.
Icke desto mindre så är Kina alltså ovilligt att införa ekonomiska straffåtgärder som även skadar egna intressen. Och om de exportvaror som väl utsätts för sanktioner håller hög kvalitet nog för att efterfrågas även på andra marknader, så är det tack vare globala handelsmönster fullt möjligt att ersätta förlorad export.
Australien är det kanske tydligaste exemplet hittills på detta – trots att Kina är landets största handelspartner, så har Pekings vidlyftiga sanktionerna knappt alls skadat landets ekonomi, låt vara att vissa sektorer drabbats oproportionerligt hårt.
Men det är i sin tur något som sannolikt i längden är betydligt mindre kostsamt, än alternativet som innefattar att ge vika för Kinas krav på politiska eftergifter.
