Årets torka på Afrikas horn är en av de extrema väderhändelser som sannolikt skulle omfattas av "loss and damage". Men vem ska egentligen betala? (Bild: UNICEF Ethiopia, CC BY-NC-ND 2.0 via Flickr)

Vem ska betala för klimatförändringarna?

I helgen inleddes FN:s klimatmöte COP27 i Egypten. En fråga som hittills präglat sammankomsten är ”loss and damage”, alltså idén om att rika länder ska betala fattigare för de skador som klimatförändringarna redan orsakar.

Enligt detta koncept ska nationer som berikat sig genom fossila bränslen betala ut någon form av ersättning för exempelvis översvämningar i Pakistan eller torka på Afrikas horn.

För alla med en någorlunda fungerande moralisk kompass låter detta inte alls så dumt, utan kanske rentav som en rättvis självklarhet. Men vid en närmare anblick framstår upplägget i dag som omöjligt att implementera i någon större skala.

Till att börja råder det givetvis diskussion om vilka som ska få betalt, hur mycket och under vilka omständigheter. Men även i andra änden finns minst lika krångliga bekymmer – vilka är det egentligen som ska betala?

Om man tar en titt på vad svenska medier har att säga om saken så låter det hela mycket enkelt. Människor ”i väst” njuter av livet, medan andra får betala priset rapporterar flera ledande medier via TT.

I bland annat podcasten ”Dagens story” i Svenska dagbladet, frågar sig tidningens reporter: ”kommer västvärlden att gå med på att åta sig skador för ett visst belopp?”, och konstaterar att tredje världen inte längre kommer lita på ”västvärlden” om så inte blir fallet.

Men saker är sällan så enkla som de låter, och särskilt inte i internationella klimatförhandlingar.

Till att börja med så var det länge sedan det gick att sätta likhetstecken mellan ”väst” och ”rika länder”. Exempelvis har såväl Östasien som Mellanöstern i dag, enligt Internationella valutafonden, högre BNP per capita än Östeuropa.

Två av det tjugotal länder – beroende på vilket index man tittar på – som nu har högre BNP per capita än Sverige är Qatar och Singapore.

Det förstnämnda har uppnått välstånd genom sin internationella service- och banksektor. Det sistnämnda har bokstavligen talat blivit rikt av att exportera fossila bränslen för billig penning till omvärlden, och ligger samtidigt i det globala toppskiktet gällande koldioxidutsläpp per capita.

Ska inget, ett eller båda av dessa länder vara med och betala för de fattigare ländernas klimatkaos?

Men den stora elefanten i rummet även i denna klimatrelaterade fråga är Kina, som nu står för omkring en tredjedel av världens koldioxidutsläpp och dessutom beräknas öka utsläppen stadigt i flera år framöver.

Ofta beskylls USA och EU för att försöka undvika eller blockera ”loss and damage”. Men innan COP27 invigdes i helgen så sade det amerikanska klimatsändebudet John Kerry att man är redo att betala för de skador som klimatet orsakat – om Kina också är redo att betala till samma fond:

The U.S. is suddenly open to making rich nations pay reparations to countries suffering the ravages of climate change — but only if China ponies up, too.

(…)

China should contribute its own funds to the cause, U.S. Special Envoy John Kerry told reporters late last month, “especially if they think they’re going to continue to go on to the next 30 years with increasing their emissions.”

Alltså: gärna skadestånd till de länder som råkar illa ut på grund av klimatförändringarna, men då ska även det land som släpper ut mest koldioxid i världen vara med och betala.

Men ”loss and damage” handlar ju om historiska utsläpp, och här ligger Kina fortfarande i lä jämfört med USA. Återigen kan siffrorna variera något mellan olika källor, samt beroende på om utsläpp från markanvändning räknas med eller inte. Men historiskt har USA stått för närmare en fjärdedel världens koldioxidutsläpp.

Enligt den första nedanstående grafen från Our World in Data, baserat på siffror från organisationen Global Carbon Project, så är Kina nu upp i närmare 14 procent och kommer inom bara några år att passera EU.

Den andra grafen från Carbon Brief visar hur de historiska utsläppen ser ut om man även räknar med utsläpp från mark och skog.

Med nuvarande utveckling passerar Kina snart Europa och möjligen även USA även i historiska utsläpp.

Med nuvarande nedåtgående trend av de amerikanska koldioxidutsläppen och de många nya kinesiska kolkraftverk som är under byggnation eller planeras, så är det också bara en tidsfråga innan Kina också passerar USA.

Givetvis går här att komma med invändningar om att Kina har en större befolkning, samt att landets utsläpp till stor del beror på att där produceras exportvaror som sedan konsumeras i Europa.

Men om man istället tittar närmare på det i sammanhanget mer relevanta indexet över koldioxidutsläpp per producerad BNP-enhet, så ligger Kina här enligt International Energy Agency mer än dubbelt så högt som USA och mer än tre gånger högre än EU.

Kina släpper ut nästan dubbelt så mycket koldioxid per producerad BNP-enhet som det globala genomsnittet.

Trots att man på senare år har lyckats förbättra sin energiintensitet betydligt, så förorenar Kina främst på grund av det fortsatta beroende av kolkraft mycket mer för samma volym av produktion som övriga världen.

Inte heller håller teorin att Kina producerar det vi konsumerar; ett argument som numera är så föråldrat att det inte ens hörs från Peking. Som jag för ganska precis ett år sedan visade i rapporten ”Kina och klimatet efter COP26” för tankesmedjan EPHI, så är det istället en statliga subventionerad byggsektor som står för den största andelen av Kinas koldioxidutsläpp.

Som kan ses av nedanstående graf från Carbon Brief, så utgör export bara en tiondel av de kinesiska utsläppen även historiskt – en andel som är betydligt mindre i dag.

Det finns alltså flera argument som stödjer John Kerrys önskan om att även Kina borde medverka till att kompensera de skador som klimatförändringarna orsakar i tredje världen. Men signalerna från kinesiska myndigheter är snarast de motsatta; mellan raderna föreslås till och med att Kina har möjlighet att få ersättning snarare än betala ut densamma.

Under COP26 i Glasgow i fjol gjorde Kina gemensam sak med 134 utvecklingsländer för att kräva ”loss and damage” främst till mindre önationer.

Sedan dess har alltså diskussionen breddats till att även innefatta andra fattiga länder som drabbas av klimatförändringarnas konsekvenser. Och när COP27 inleddes i helgen sade sade Kinas chefsförhandlare Xie Zhenhua att Kina stödjer kraven på ersättning från utvecklingsländer, och framhöll vidare hur även Kina är ett utvecklingsland som också har drabbats svårt av extremväder.

Xies uttalande var tveklöst en kommentar på John Kerrys anmärkning om att även Kina de facto borde betala. Särskilt eftersom han vid samma tillfälle enligt Reuters bedyrade att Kina är redo att bidra och samarbeta för att kompensera utsatta länder – dock inte med pengar, och inga detaljer gavs kring vad en sådan eventuell hjälp skulle innefatta istället för finansiell ersättning.

Kina har länge kommit undan krav på att minska sina utsläpp, främst eftersom man hårdnackat vägrat att gå med på dessa. Som bland annat konstaterar i New York Times inför COP27, så har världen ingen som helst möjlighet att klara 1,5 graders-målet om Kina inte minskar sin kolförbränning:

In no country are the climate stakes higher than they are in China. Mainly because of its use of coal, China emits almost a third of all man-made greenhouse gases — more than the United States, Europe and Japan combined.

“There is no solution to climate change without reducing China’s coal combustion,” said David Sandalow, a senior energy official in the Obama and Clinton administrations.

I samma artikel noteras även hur Kina i praktiken kan fortsätta att bränna ”så mycket kol som möjligt” de kommande sju åren, då landets internationella klimatlöften endast sträcker sig till att börja minska efter år 2030.

Mot denna bakgrund framstår det som ännu mer orimligt att Kina – som tack vare sin kolförbränning även är på väg att bli världens största ekonomi – inte ska vara med och finansiera en eventuell ersättningsmekanism för tredje världen.

Det är dock osannolikt att Peking kommer gå med på detta, eftersom det riskerar innebära att man då måste överge den fördelaktiga statusen som ”utvecklingsland” vilken man försöker behålla och dra nytta av i andra internationella sammanhang.

Exempelvis tillhör inte Kina finansiärerna av den på 100 miljarder dollar om året som världens utvecklade ekonomier redan har satt upp för att snabba på övergången till icke-fossila energikällor i övriga världen, och som den kinesiska chefsförhandlaren Xie Zhenhua nu under COP27 högljutt uppmanar bidragsgivarna att fullfölja.

Något annat som talar emot en sådan koordinering är faktumet att Kina sedan det amerikanska representanthusets talman Nancy Pelosis besökte Taiwan i somras har avbrutit allt samarbete och all dialog kring klimatet med Kina, vilket jag i helgen skrev närmare om på Kinamedia.

Tendensen att politisera klimatfrågan har dessvärre fortsatt under COP27. Dels sade Xie Zhenhua att all form av försoning mellan länderna under mötet är USA:s ansvar, och att landet måste ”städa undan hindren” för att kunna fortsätta samtala.

Dels sade han att Kina ”erbjudit hjälp” till Taiwan för att implementera klimatpolitiken även där, vilket hör till ovanligheterna då Kina i vanliga fall undviker att nämna Taiwan i internationella sammanhang som detta.

Enligt bland annat Bloomberg utgör detta ett försök av Kina att använda klimatsamtalen för att stärka sitt territoriella anspråk på Taiwan:

In the past, China has largely avoided any mention of Taiwan at such events and vigorously opposed Taipei’s attempts to participate in international forums, including the COP summits. By speaking on behalf of Taiwan at COP27, Xie took a new approach to Beijing’s claim of jurisdiction.

“This shows how China sees the interlinkages between climate and geopolitics,” Belinda Schäpe, a climate diplomacy researcher at think tank E3G, wrote on Twitter. “National security now part of every aspect — including global climate action!”

Det noteras också att Xie Zhenhua inte specificerade vilken slags hjälp man har bistått Taiwan med, samt att Kina enhälligt avbröt all dialog med den taiwanesiska regeringen efter att Tsai Ing-wen blev president 2016.

Sammanfattningsvis så blir det alltså svårt att upprätta en mekanism för ”loss and damage” under COP27. Men detta beror inte enbart på USA och EU, utan kanske ännu mer på att Kina försvårar klimatsamarbete även på denna punkt, i likhet med hur man tidigare vägrat minska utsläppen innan 2030 samt nu använder pågående klimatkonferens för ett forum för att driva sina anspråk på Taiwan.