Propaganda i uigurernas kulturhuvudstad Kashgar. Vad gäller folkmordet i Xinjiang så är den kinesiska propagandaapparaten också mycket framgångsrik att vanställa bilden av vad som sker där för en utländsk publik - eller tysta ner rapporteringen helt och hållet. (Bild: Photo: Kubilayaxun, CC BY-SA 4.0 , via Wikimedia Commons)

Så får Kina oss att hålla tyst om folkmordet i Xinjiang

Just nu pågår den kinesiska statens folkmord för fullt, mot uppemot tio miljoner uigurer och andra etniska minoriteter i västra Kina. Men de flesta som läser tidningar eller lyssnar på radio – vare sig i Sverige, eller i utlandet – har inte någon aning om omfattningen.

Hemskheterna nämns bara sällan i media. Varför?

Det kan tillskrivas två faktorer: dels den kinesiska statens propagandamaskin, som inte bara kablar ut sin egen propaganda, utan även skickligt blockerar och förhalar så mycket nyhetsrapportering som det bara går, och som gör allt för att tysta och smutskasta dem som försöker vittna om grymheterna.

Dels handlar det också om vanlig nyhetströtthet – folkmordet har ju pågått sedan 2017, med massinternering i ett splitternytt Gulag-system med tortyr, hjärntvätt, tvångssteriliseringar, tvångsarbete, kidnappning av uiguriska barn (som med samerna fast i mycket större skala), och en rad andra komponenter som staten planerat och budgeterat för, enligt sin långtidsplan.

Man kan se hur till och med fria nyhetsmedier och journalister i väst själva tröttnar – de skriver till exempel ibland som om regionens fångläger vore hela storyn. Eller om slavarbetet som om det inte hade med lägren att göra, och så vidare.

Men till och med den internationella nyhetsledan hänger samman med den kinesiska propagandamaskinens skickliga arbete världen över.

Först och främst mörkläggs hela Xinjiang, som är uigurernas region i Kina. Inga oberoende utländska journalister tillåts besöka regionen, utom då under strikt uppsyn, på hårt regisserade Potemkinresor, där de förevisas låtsasläger befolkade av vackra unga människor som talar om för journalisterna hur glada de är att vara frihetsberövade i lägren, som officiellt benämns som yrkesutbildningar.

Stjärnjournalister som BBC:s John Sudworth hindras brutalt när de försöker ta sig fram till de riktiga lägren, kända från analys av satellitbilder — här Dabancheng, världens största fängelse:

Sudworth och hans familj, inklusive hans barn i skolåldern i Peking, trakasserades sedan så hårt av myndigheterna att han tvingades lämna Kina och istället arbeta från Taipei. (Andra journalister har utvisats eller vägrats nya visum.)

Det går att läsa närmare om hans upplevelser i Xinjiang via BBC, som Sudworth även berättar om i videon nedan:

Eftersom utländska journalister alltid skuggas så är det lätt för de kinesiska myndigheterna att stoppa dem, och vi ser inte längre några tappra försök av detta slag.

Det enda undantaget är enstaka modiga själar med kinesiskt påbrå, men utan journalist-ackreditering, som kunnat resa runt och låtsas vara turister – inhemsk kinesisk turism i det lyckliga Xinjiang drivs på av myndigheterna, inklusive med påhittade “primitiva” inslag, samtidigt som man river ner uigurernas riktiga kultur med bulldozers.

Kina bjuder förstås aktivt in “journalister” från “vänligt inställda” länder (bland annat Pakistan, Iran och Ryssland), plus medier från andra länder som kan förväntas återge Kinas officiella “version” (det vill säga att inget folkmord föreligger, att strafflägren är yrkesskolor, frihet är slaveri och så vidare).

Det klassiska tricket är att myndigheterna visar upp dansande uigurer, som valts ut och instruerats i förväg att se glada ut eller annars som straff leva under ännu sämre villkor i lägersystemet. Folk i Xinjiang varnas att om det kommer utlänningar så måste de antingen delta i iscensatta danser eller hålla sig inomhus, som till exempel under det regisserade besöket som FN:s människorättschef Michelle Bachelet nyligen genomförde i regionen.

Eller så får de order om att gå till moskén, för att visa besökande från muslimska länder (vilka undantaget Turkiet närmast totalt förkastat sina uiguriska trosbröder!), att vardagsreligionen inte alls har förbjudits – trots att de flesta moskéer i verkligheten nu antingen stängts eller rivits som en del av statens kampanj för att riva allt uiguriskt: gravfält, pilgrimstempel, historiska monument…

Effekten av dessa trolleritricks blir i väst ofta densamma som efter en putinistisk desinformationskampanj: en osäkerhet och tvekan om hur det egentligen ligger till. Kanske det inte är så illa? Blir man verkligen gripen och skickad på hjärntvätt om det upptäcks vid heminspektionerna att man har en koran hemma? (Ja, det blir man.)

Det eviga påtvingade dansandet kan te sig löjligt (och nykolonialistiskt). Men det fungerar faktiskt många gånger, såväl vad gäller medvetet godtrogna pakistanska journalister som pro-kinesiska vänsterextremister i väst, och dessutom de många politiker och affärsmän som vill skydda sina investeringar i Kina genom att hålla tyst, vilka ofta inte vill erkänna att de haft lika fundamentalt fel om Kina som de haft om Ryssland. (Till exempel Volkswagen och Apple.)

Många av dem fortsätter tala om engagemang och dialog med Kina, som en gammal grammafonskiva, trots att det är uppenbart (inte bara genom det massiva folkmordet utan genom repressionen i Hongkong, hoten mot Taiwan och Japan, annekteringen av Sydkinesiska havet, alliansen med Ryssland och så vidare) att regimen liksom Kinas allierade, Vladimir Putin, inte tänker ändra kurs.

Många av dessa gamla “Kina-vänner” vill dessutom få sin gamla världsbild och sitt ego bekräftat och masserat, och det är just den knappen som den kinesiska propagandamaskinen vet att de ska trycka på, för att kunna behålla dem som sina lobbyister som exempelvis kan undergräva nya lagstiftningar som USA:s ambition att blockera import av kinesiska produkter som tillverkats med hjälp av tvångsarbete. (Något som EU ännu bara har talat om men inte kommit till skott med, sannolikt just på grund av “vänskaplig” lobbying).

Förutom alla dessa allierade har den kinesiska staten dessutom en hel liten armé av Kina-baserade västerländska unga män som gör videos på Youtube där de prisar Kina, och fördömer all kritik som amerikansk noja. Staten hoppas att européer och andra ska falla för detta; clownerna själva låter sig sannolikt “prostitueras” på detta sätt, mest för uppmärksamheten och för att det känns fint att vara på tv och på Youtube.

Västerlänningar som sprider regimens version av situationen i Xinjiang belönas ofta med kändisskap på statlig kinesisk tv och på internet.

Men trots det hårda arbetet som den kinesiska propagandamaskinen med sin obegränsade budget gör, kommer en hel del fakta ändå ut.

Delvis sker detta via läckor. De indikerar att det finns rakryggade människor som gömmer sig även inom den kinesiska maktapparaten. Och läckorna blir faktiskt ofta nyheter världen runt, eftersom media ser dem som nya och nyhetsvärda fastän de mest bekräftar det vi redan visste – dock med nya inslag, som nu med namn och bild på offren, i den senaste stora läckan inifrån den kinesiska polisen, som visade tusentals hjärtskärande polisfoton av oskyldiga gripna.

I enstaka fall har rörliga bilder läckt ut. Några kommer inifrån lägren, men har smugglats ut med livet som insats, så tid och plats har raderats och går inte att bekräfta. Vår journalistik klarar tyvärr inte att hantera sådant, så det blir sällan nyheter av det.

En annan film från en polisdrönare visar hundratals män i bojor och med förbundna ögon. De kommer från uigurernas kulturella huvudstad Kashgar, har just lastats av ett tåg, och marscheras vidare till sitt koncentrationsläger.

Forensisk visuell analys kunde bevisa tid och plats, tillsammans med flera detaljer. Eftersom det samtidigt bekräftade vad vi hört från flyktingar i exil, hade detta stort värde – liksom andra läckor av hemliga dokument från kommunistpartiet, vilka bland annat klargjort partitoppens direkta ansvar för och inblandning i hela projektet.

Samtidigt var det svårt frigöra sig från intrycket att just denna film fick uppmärksamhet mest för att det var … en film.

Den kinesiska staten är förstås också klart medveten om den potentiella kraften hos rörliga bilder. Det är därför man själv producerar stora mängder egna tv-filmer, ofta med unga kvinnliga programledare, som guidar runt i det lyckliga Xinjiang. Alltihop är lögn – lögner som Youtube, Twitter och Facebook med flera gladeligen släpper fram, trots att det egentligen handlar om statligt finansierat förnekande av ett pågående folkmord. (Något liknande skulle inte tillåtas om det handlade om exempelvis förintelsen eller Srebrenica.)

Dessutom producerar man stora mängder filmer i en kompletterande genre som närmast ska beskrivas som framtvingade bekännelser, ungefär sådana som Gui Minhai och Peter Dahlin tvingades göra på kinesisk tv, 2016 och senare.

Nu går det till så att man lokaliserar släktingar till uigurer och kazaker i exil, eller flyktingar som lyckats komma undan, och tvingar sedan dessa släktingar eller kollegor, att fördöma och anklaga sitt eget barn, syskon eller arbetskamrat. De regisserade filmerna visas sedan på Youtube, eller på kinesiska sociala medier som Tiktok och Kuaishou.

Här finns en obetalbar genomgång av dessa groteska filmer “Made in China”, som för övrigt ofta helt skamlöst utnyttjar barn.

Några exempel på de “vittnesmål” från Xinjiang som kinesiska myndigheter och medier använder för att försöka övertyga omvärlden om att allt står väl till i regionen. (Läs mer i separat artikel på Kinamedia.)

Staten inriktar sig särskilt på att smutskasta de uigurer och andra som vågat vittna vid Uyghur Tribunal i London 2021. Det kazakiska ögonvittnet Sayragul Sauytbay, bosatt som flykting i Sverige, fick strax innan hon reste till London telefonsamtal från regimen, där de hotade henne om hon flög dit!

I ett annat fall tvingades brodern till Zumret Dawut, en uigurisk flykting som nu bor i USA och som framträtt flera gånger offentligt för att berätta om lägren, att fördöma sin syster. I detta fall lade propagandamaskinen upp den tvångsproducerade videon på Kuaishou, ett slags kinesiskt Youtube, och låtsades att det var han själv som gjort det – komplett med engelsk text, vilket inte var särskilt trovärdigt!

Men tro det eller ej, många utanför Kina förstår kanske inte det, och tror på lögnen.

På det hela taget står Xi Jinping som vinnare i sitt propagandakrig – i den meningen att världsopinionen tystats ned eller neutraliserats. Endast en minoritet av världens länder har fördömt Kinas folkmord i FN (bara 47, av runt 200 medlemsstater) och liksom tidigare år lyckas den kinesiska regimen mobilisera en ännu större grupp länder att berömma(!) Kina för vad dess regim gör i Xinjiang.

En anledning till att detta överhuvudtaget är möjligt är att människor i regioner som Latinamerika och Afrika saknar information om vad som verkligen händer, så det finns ingen faktabaserad opinion mot Kina. I delar av världen dominerar statliga kinesiska medier – det vill säga samma medier som sänder alla dessa groteska framtvingade bekännelser.

Och i Europa, USA, Japan och övriga väst fortsätter olika regeringar att låtsas som om de åstadkommit något bara genom att fördöma Kina, och upprepa sina fundamentalt orealistiska krav att Xinjiang ska “inspekteras”, till och med efter FN:s människorättschef Michelle Bachelets svekfulla kapitulation i maj, då hon accepterade en rundtur framför Potemkinkulisserna i Xinjiang, och sjönk så djupt att hon offentligt anammade regimens narrativ om lägren.

Så Xi Jinpings folkmord rullar på. Precis som med Putin och hans invasionskrig, har Kina redan tagit med i beräkningarna att väst kommer att ställa till med en del protester.

I Kinas fall kan regimen ta det med ro, tror de – FN har ju gett grönt ljus? Och varken Bachelet eller västregeringarna talar om vad som egentligen borde vara det självklara nästa steget: en internationell tribunal, som sätter den kinesiska regimen på de anklagades bänk.

RELATERAD LÄSNING PÅ KINAMEDIA:

Medier ignorerar svenska uigurer som lider av Kinas folkmord” (6 mars 2022)
Om utlänningarna som sprider desinformation på Kinas vägnar” (14 juli 2021)
Tusentals videor med ‘vittnesmål’ driver Kinas propagandakrig om Xinjiang” (25 juni 2021)
Så använder Kina sociala medier i propagandakriget om Xinjiang” (4 april 2021)
‘Hot och påtryckningar’ efter video om Xinjiang får BBC:s korrespondent att lämna Kina” (31 mars 2021)
Så förföljs utländska medier som rapporterar på plats i Xinjiang” (16 januari 2021)
Glöm för allt i världen inte bort grymheterna i Xinjiang” (21 augusti 2020)
37 diktaturer och muslimska länder ger stöd i FN till Kinas politiska fångläger i Xinjiang” (13 juli 2019)
Volkswagens vd ‘känner inte till’ de politiska fånglägren i Xinjiang” (21 april 2019)