Skärmdump från en Youtube-video som Kinas utrikesministerium nyligen visade upp vid en presskonferens.

Så använder Kina sociala medier i propagandakriget om Xinjiang

/

Xinjiang har hastigt ersatt Hongkong som den geopolitiska fråga vilken ger upphov till mest kritik och därmed skapar störst problem för kinesiska myndigheter internationellt.

Situationen i Xinjiang ligger bakom allt från gemensamma västerländska sanktioner av kinesiska tjänstemän för knappt två veckor sedan, till de pågående bojkotten av H&M och andra klädtillverkare i Kina. Det är också främst på grund av övergreppen i regionen som en bojkott av vinter-OS i Peking diskuteras.

Kort sagt är detta en fråga vars narrativt har absolut högsta prioritet bland propagandaarbetare och andra tjänstemän i Kina. Otaliga historier ger vid handen hur såväl uiguriska familjer som etniska kineser hotas med allvarliga påföljder om de problematiserar övergreppen.

Bara den senaste veckan ges konkreta, obehagliga exempel på detta i två artiklar. Dels berättar Los Angeles Times om hur en etnisk kines som besökte regionen fängslades i ett halvår, för att i en handfull tweets ifrågasatt den ökade polisnärvaron och övervakningen i regionen.

Dels skildrar BBC hur Qelbinur Sedik – som efter att hon flytt till Holland vittnat om hemskheterna från sin tid i regionens fångläger – nyligen fick ett telefonsamtal från sin syster i Xinjiang. I andra änden av videosamtalet satt en hotfull polisman, som rådde henne att ”tänka noga” över faktumet att hela hennes familj är kvar i Kina.

Men förutom att hindra kinesiska röster att nå inhemska och utländska medier, så använder Peking även utländska sociala medier – låt vara att de är blockerade i Kina – för att kabla ut sitt budskap om att det inte pågår något som helst förtryck mot etniska minoriteter i Xinjiang.

En lång och ingående rapport från tankesmedjan Australian Strategic Policy Institute i veckan med rubriken ”Strange bedfellows on Xinjiang: The CCP, fringe media and US social media platforms” visade den stora utsträckning i vilket detta sker.

Rapporten kan laddas ner i sin helhet här.

Det går också att läsa dess viktigaste fynd via ASPI:s egen hemsida, eller i flera internationella medier.

Exempelvis skriver Wall Street Journal följande om saken i artikeln ”China Used Twitter, Facebook More Than Ever Last Year for Xinjiang Propaganda”:

The frequency of tweets about Xinjiang from Chinese state media and diplomatic Twitter accounts increased to an average of nearly 500 tweets per month in 2020, up from about 280 per month the prior year, according to new research from the Australian Strategic Policy Institute.

On Facebook, the group found, public pages operated by Chinese state media were some of the most popular sources for posts on Xinjiang.

Särskilt på Facebook, så uppges Pekings propagandakampanj vara så pass effektiv att sidor som sköts av de kinesiska myndigheterna nu utgör några av de största källorna till information om Xinjiang på hela plattformen.

ASPI:s rapport visar med grafik hur pass mycket kinesiska diplomater och statliga medier ökat sina inlägg om Xinjiang på Facebook respektive Twitter:

Antalet gånger kinesiska diplomater och statliga medier nämner Xinjiang på Facebook och Twitter varje månad har ökat dramtiskt över tid.

Denna olustiga situation väcker en rad frågetecken. Till att börja med så har västerländska diplomater eller medier givetvis inte samma möjligheter att uttala sig om Xinjiang på kinesiska sociala medier, samtidigt som de inte heller kan nå ut till kinesiska användare via Facebook eller Twitter som ju är blockerade i Kina.

Detta väcker i sin tur irritation hos de anställda på företagen, som ju i andra sammanhang har hög svansföring gällande mänskliga rättigheter och att spela en ansvarsfull roll i den allmänna debatten.

I en annan artikel på samma ämne uppger Wall Street Journal att anställda på Facebook har ”uttryckt missnöje” i interna diskussioner och på företagets egna forum online, att man utnyttjas av kinesiska myndigheter i syfte att sprida desinformation om något som allt fler kallar för folkmord.

Enligt uppgift så tvekar Facebooks ledning inför huruvida man bör göra något åt situationen, och i så fall vad.

Som titeln på ASPI:s rapport hintar så använder sig kinesiska myndigheter även av ”fringe media”, alltså så kallade alternativa medier, i samma syfte. Ett exempel är amerikanska The Grayzone, vars texter i ämnet flera gånger omnämns av kinesiska medier och diplomater.

I ett mer uppmärksammat exempel i veckan, så spelade kinesiska utrikesministeriet vid en presskonferens upp en video av en kanadensisk Youtube-avnändare vid namn Daniel Dumbrill, bosatt i Shenzhen. Videon i fråga är en slags diskussion med ytterligare fem deltagare, där såväl övergreppen i Xinjiang som USA och andra västländers kritik av dessa ifrågasätts.

I artikeln ”The China-based foreigners defending Beijing from Xinjiang genocide claims”, skriver South China Morning Post bland annat:

Dumbrill’s YouTube channel has 140,000 subscribers while his videos, commentaries and interviews – on topics such as the Hong Kong protests – have previously appeared on CGTN. His long track record of providing fodder for Chinese state media to throw at the West has earned him special privileges not accorded to veteran foreign correspondents in the country.

Last year, he partnered with CGTN to travel the length of the Tibet autonomous region, interviewing residents and visiting schools to highlight the successes of the Communist Party’s poverty alleviation campaign. In contrast, foreign journalists who gain permission to enter Tibet are accompanied by government minders and forced to strictly adhere to an imposed itinerary, with little time for independent reporting.

Visst är det oroande när kinesiska myndigheter framgångsrikt lyckas använda utländska sociala medier, alternativa medier och även ”Youtubers” för att på ett effektivt vis sprida sin propaganda.

Samtidigt visar denna utökade aktivitet – samt bojkotten mot H&M – att kinesiska myndigheter blir allt mer oroade över den ökade uppmärksamhet som övergreppen i Xinjiang på senare tid fått internationellt.

Detta kan i stort märkas av den strategi som kinesiska myndigheter använt för bemöta kritiken. Först förnekade man att det alls finns några politiska fångläger i regionen. Sedan när bevisen blev överväldigande, så menade man att det handlade om faciliteter för utbildning.

Nu försöker man istället framhålla historiska övergrepp mot mänskliga rättigheter utförda av västländer i debatten, samt använda utländska plattformar, företag och personer för att rättfärdiga sin repressiva politik i Xinjiang.