Michelle Bachelet träffar Kinas utrikesminister Wang Yi i samband med sin omtalade resa till Xinjiang i slutet av maj. (Bild: Faksimil Twitter)

FN:s människorättschef måste lämna sin post efter svek i Kina

Michelle Bachelet, som varit FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter sedan 2018, måste lämna sin post.

Inte minst regeringarna i de europeiska länder som vurmat för mänskliga rättigheter, och som i åratal insisterat på att FN genom henne ska besöka Kina för att utreda folkmordet i Xinjiang, måste ge Bachelet sparken efter den groteska resa som gjort henne ovärdig sitt jobb.

Tragedin går inte att överdriva. Genom att lydigt spela med i den kinesiska regimens propaganda i samband med sin Potemkin-resa i Kina och regionen Xinjiang i slutet av maj, har Bachelet svikit de miljoner offer för Kinas pågående folkmord, som desperat hoppats att FN skulle kunna få stopp på grymheterna.

Det var sjutton år sedan någon i hennes ställning senast reste till Kina. Det har inte gått att ordna eftersom Kina inte vill visa upp det förvärrade lägen; till exempel har FN-personal av lägre rang förvägrats att träffa dem de velat tala med — liksom europeiska diplomater, som vägrats träffa Ilham Tohti, den uiguriske akademiker som 2019 tilldelades Sakharov-priset av Europaparlamentet.

Vi ser nu vad som hänt under tiden: Kinas regim har lyckats med konststycket att tämja FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter — “världens samvete” som det tidigare hette.

Det är inte bara Michelle Bachelet. FN:s generalsekreteres särskilda rådgivare om folkmord världen runt, kenyanskan Alice Wairimu Nderitu, har länge varit noga med att hålla absolut tyst om Xinjiang.

Men Bachelet gick längre: Hon valde att ge upp sin roll som de förtrycktas röst och istället lydigt delta i regimens skådespel, inte minst genom att anamma regimens gamla grammofonskiva om folkmordet.

Lägren, där uigurer (vars enda brott är att de är uigurer) tvångsomvandlas till kineser, beskrev Bachelet som “utbildningscentrum” ägnade att förebygga terrorism. Hon hade mage att beskriva sitt genomkoreograferade besök i ett fängelse som “öppet”. Och så vidare.

Hennes spelade godtrogenhet påminner om 1930-talet när bland annat Röda Korset bjöds in till nazisternas straffläger, och sedan talade om hur fångarna nog hade det bättre i nazisternas fina läger än hemma. Bachelet anammade på samma sätt Kinas officiella förklaringar.

Fast Bachelet bad inte ens att få besöka några av de hundratals relevanta läger och fängelser som människorättsorganisationer och journalister dokumenterat sedan 2017. Istället lät hon sig vallas runt, och hålla låtsas-möten med regimens lokala ståthållare.

Journalister var inte inbjudna — regimen hatar ju oberoende journalister mer än någonting annat, och har blockerat all rapportering från Xinjiang (utom den som ledsagas till samma Potemkin-fasader).

Varför Bachelet så skamligt kapitulerat för regimen på det här viset, är en gåta. Hon har själv tidigare, ända sedan hon tillsattes 2018, uttryckt oro för situationen i Xinjiang.

Men väl i Kina var hennes rekommendation att de kinesiska myndigheterna skulle inspektera sina egna förbrytelser.

Bachelet skönmålade sin visit bland annat genom att framhålla hur fint det var att hon fick träffa Kinas diktator Xi Jinping — så att han kunde föreläsa om det perfekta Kina.

Detta just som vi via nya läckor återigen fått bekräftelse på att det är samme Xi Jinping, personligen, som beordrat och leder hela kampanjen, med allt från gigantiska utomrättsliga straffläger (som inte alls stängts ned, vilket Bachelet också påstod!), tvångsarbete, splittring av familjer och massomhändertaganden av uiguriska barn, och inte minst en massiv kampanj för att “bulldoza” de inhemska kulturerna, religionen, och språken. Det vill säga sammantaget ett folkmord som syftar till att utradera hela etniciteter.

Allt är som sagt redan utförligt dokumenterat via analyser av kinesiska statens egna dokument, med hjälp av satelliter, och genom rader av trovärdiga vittnesmål.

Bachelets kontor sade i december 2021 att hon skulle publicera en egen rapport, baserad på det man redan vet.

Men rapporten drogs tillbaka, innan den ens sett dagens ljus! Bachelet måste förklara varför — och dessutom varför hon släppte huvudvillkoret för resan: ett meningsfullt besök i Xinjiang.

Några av de 2884 ansiktsbilderna på intagna etniska minoriteter tillsammans med namn, ålder och annan information som ingår i Xinjiang Police Files. (Bild: skärmdump Xinjiang Police Files)

Många av oss varnade redan innan resan för att resan skulle regisseras mycket hårt. Så går det ju till i Xi Jinpings Kina: Alla som väljs ut att prata med Bachelet skulle enbart göra så under hot och tvång. (Innan Bachelets besök utgick till och med påbud till lokalbefolkningen att ingen fick störa regimens arrangemang.)

I september i fjol verkade det nästan som att Bachelet kommit till insikt med dessa grundläggande sanningar om Kina: Hon berättade för sitt Human Rights Council i Geneve att resan inte kunnat arrangeras, och att hon nu istället skulle publicera sin egen rapport.

Notera att vid denna tidpunkt förelåg redan materialet från medborgartribunalen Uyghur Tribunal in London — formidabla berg av noggrant utvärderade vittnesmål och faktamaterial. Och dess arbete prisades faktiskt av Bachelets kontor i Geneve!

Vad hände egentligen sedan? Det kan ha varit så att Bachelet tvingades av sin chef, FN:s general sekreterare Antonio Guterres, att ändra planen.

Guterres själv flög ju till Peking för en tête-à-tête med Xi Jinping, vid vinterolympiaden i februari i år, och talade plötsligt på nytt om att Bachelets besök skulle bli av trots allt och hon skulle beviljas “tillträde” till Xinjiang. Kanske hade han gripits av en övertro på sin prestige — som om Kinas ledare skulle bry sig det allra minsta om Guterres definition av “tillträde.”

Hur som helst, i nästa stund kapitulerar Bachelet och Guterres för regimens krav — att hårdregissera alltsammans som en guidad rundtur, “destination Potemkin”.

Bild från från ett häkte för etniska minoriteter i Xinjiang. (Bild: Xinjiang Police Files)

Men varför kryper världens högsta myndighetsinnehavare i stoftet inför den kinesiska regimen? Handlade det om kinesiska påtryckningar och hot? Säkerligen. Kanske får vi senare veta mer om detta, genom visselblåsare inifrån FN-byråkratin.

Eller handlar det, som en del kommentarer nu börjar göra gällande, om att både Bachelet och Guterres är gamla socialister (från Chile respektive från Portugal), i en generation som lever kvar den gamla förvillelsen att Kina är “socialistiskt” — och därför klarar de inte av att konfronteras med det kinesiska folkmordet, där främsta “genocidaire” heter Xi Jinping?

Klart är att Bachelet och Guterres har förnedrat FN, och skänkt Kina en massiv propagandaseger. Regimen jublar; den hånar den försiktiga kritik mot besöket som EU framfört och planterar till och med – som den ofta skamlöst gör – ännu mer papegoj-uttalanden i Bachelets mun: “Jag beundrar Kinas framsteg vad gäller mänskliga rättigheter…”

Bachelet och Guterres har gjort miljoner uigurer och kazaker fruktansvärt besvikna — människor jorden runt, som hoppats på att Bachelet och FN i alla fall skulle kunna göra skillnad. Istället blev det platt fall.

Men inte nog med det. Till allas förvåning sade Bachelet dessutom att hennes resa inte var någon utredning — något som världen förväntat sig, inte minst Sverige och andra nordiska länder, jämte europeiska ledare som Emmanuel Macron, som talat om detta i åratal: “FN måste ges tillträde!”

Bachelet presenterade heller ingen plan för hur en sådan undersökning annars skulle ske. Det blir alltså ingen undersökning på plats i Kina.

När hon fick frågor om misslyckandet av europeiska diplomater, vid ett möte i Peking den 23 maj, viftade hon argt bort kritiken.

Och detta är nu i sig en ny utmaning för alla de länder, inklusive Sverige och Tyskland med fler, som i åratal insisterat på en meningsfull utredning på plats, i Xinjiang, i FN:s regi, som ett nödvändigt första steg innan de agera ytterligare mot Kina.

Men eftersom vi faktiskt redan har hela berg av trovärdig bevisning av de omfattande förbrytelserna, så har deras argument framstått som tvivelaktigt.

Dels har ju alla dessa regeringar, inklusive den svenska, redan tillräcklig kunskap om Kina för att inse att ett “meningsfullt” besök av Bachelet eller hennes personal helt enkelt inte kan bli av under den nuvarande kinesiska regimen.

Dels är alla oberoende bedömare sedan lång tid ense om att den kinesiska regimen är skyldig till omfattande brott mot mänskligheten, och/eller att ett folkmord redan föreligger — så som Londontribunalen och en lång rad andra seriösa bedömare har konstaterat.

Läckt bild från ett häkte för etniska minoriteter i Xinjiang (Bild: Xinjiang Police Files)

Det ska noteras att inte bara orädda medborgare, seriösa forskare och uigurer i exil har bidragit här — vi ska inte glömma de upprepade gånger som FN:s egna experter och “specialrapportörer” på olika områden slagit larm inom organisationen, om den fruktansvärda situationen i Xinjiang, inklusive om organskörden från uiguriska fångar, liksom om fånglägren och tvångsarbetet med mer.

Redan 2018 gjorde FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering, även den ett slags oberoende expertgrupp, en egen stor genomgång och riktade sedan på basis av den, mycket skarpa krav (se §41) till den kinesiska regimen, mot dess nekande.

Hela berg av material finns alltså tillgängligt, och ytterligare en stor läcka av bevismaterial inifrån den kinesiska regimen (de s.k. Xinjiang Police Files) kom fram under Bachelets resa.

Allt detta bevismaterial (som Bachelet verkar ha “glömt”) gör det faktiskt nödvändigt, ja oundvikligt, under internationell rätt, att det behandlas i en domstol, eller tribunal. Folkmordskonventionen är särskilt tydlig med hur den förpliktigar de stater som anslutit sig, att behandla nya folkmord.

Nu måste världens demokratier, med Norden och Europa i spetsen, samla sig till en riktig internationell tribunal om Kina, i stil med Bosnien, Rwanda, Kambodja eller minoritetsfolket Rohingya i Burma.

Detta går inte att förhala längre — annars blir vi alla medbrottslingar. På sätt och vis är vi det redan.

Om bara Bachelet själv så mycket som knystat om en sådan tribunal skulle det ha fått en effekt på de kinesiska ledarna — som nu tror att de kommer undan med alla sina brott mot mänskligheten.

En internationell tribunal är den enda möjliga vägen framåt vad gäller de omfattande förbrytelser, som deras regim utsätter den inhemska befolkningen i Xinjiang-regionen för.

FN:s tidigare generalsekreteraren Kofi Annan vidhöll att vi inte får låta folkmord gå obestraffade: Då bereder vi bara väg för nästa omgång folkmord.

Denna artikel är en utökad och omarbetad version av en inlaga i Hufvudstadsbladet (Helsingfors), den 3 juni 2022.

Efter Michelle Bachelets resa till Xinjiang har bland annat drygt 230 rättsorganisationer gått samman för att kräva hennes avgång.