Mottagning på den kinesiska ambassaden 2019, i samband med 70-årsdagen av Kinas grundande. Ett perfekt tillfälle att stifta nya "vänskaper", som i den politiska vokabulären har helt annorlunda betydelse i Kina och Sverige. (Bild: Kinesiska ambassadens hemsida)

Varning för falsk vänskap

Nyligen publicerade det nya svenska Nationella Kunskapscentret om Kina en rapport om den nya istiden i Sveriges relationer med diktaturens och folkmordets Kina, på lokal nivå: “Lokal frost i relationerna: Svenska kommuners, regioners och länsstyrelsers samarbeten med Kina.”

Rapporten har sina poänger. Det stämmer säkert att man ute i kommunerna dragit öronen åt sig just eftersom man börjat höra talas om den kinesiska statens förtryck och kidnappningar, inklusive av vår egen medborgare Gui Minhai som kidnappades 2015; folkmordet i Xinjiang som pågår sedan 2017; och krossandet av Hongkongs demokrati som regimen så framgångsrikt genomfört sedan 2019.

Rapporten säger sedan kryptiskt, att vi “förbisett de utmaningar som kontakter med icke-demokratier medför.”

Men rapporten tar inte med någonting alls, om vilka dessa utmaningar egentligen är!

Tag till exempel hur den kinesiska regimen gör bruk av koncept som “vänskap” och “samarbete” — det vore matnyttigt att ta med, för kommunalpolitiker och andra som säkerligen ofta levt i villfarelsen om att det är den svenska innebörden av dessa ord som gäller. Men så är det inte. Orden är beprövade redskap i den kinesiska regimens händer.

Kunskapscentret borde berätta för sina läsare att Kina är en totalitär stat där alla internationella förbindelser, inklusive så kallad “vänskap” på “gräsrots”-nivå, orkestreras av staten i syfte att främja dess intressen.

Detta sker inte minst genom en serie riksorganisationer direkt styrda av kommunistpartiet: Enhetsfronten (som ofta arbetar med att tysta oliktänkande bland utlandskineser, till exempel i Sverige men även på bredare front), Förbundet för vänskap med främmande länder, och på senare tid de olika “spontana” nätverk som ska bereda väg för handelsberoende, genom det statliga projektet med de nya sidenvägarna.

Till dessa kommer bland annat kinesiska forskare och studenter och personal vid olika företag, vilka inte öppet behöver vara medlemmar av ovanstående organisationer; idag är samtliga skyldiga att arbeta åt den kinesiska staten och dess säkerhetstjänst jorden runt, samt att hålla tyst om det (och, självfallet, att i sådana fall upprätthålla ett sken av “vänskap,” som täckmantel).

Valaffisch från Lydia Liu, före detta lokalpolitiker i Nacka, Stockholm, som uteslöts ur KD 2019 efter att hon ansetts ha skadat partiet genom att öppet verka för den kinesiska statens och ambassadens intressen, bland annat genom Stockholmsklubben Brix och den högerextrema LaRouche-rörelsen, som förespråkar Kinas investeringsprojekt de nya sidenvägarna. (Klicka här för vidare läsning om Lydia Liu på Kinamedia.)

Att begreppet “vänskap” figurerar så framträdande i alla dessa “halv-officiella” kinesiska sammanhang beror på att regimen vet att kritik mot Kina (till exempel gällande avsaknaden av yttrandefrihet) kan tystas ned mycket lättare om man etablerat ett ramverk av “vänskap”: Kinas “vänner” kritiserar inte Kina. Man “förstår” varandra, och tonar ned eller stryker olika obekväma frågor från dagordningen.

Detta är själva grundtanken med Enhetsfronten: Att få andra att enas kring regimens agenda.

Den utlänning som bidrar till en sådan “förståelse” av förhållandena i Kina kallas snart för en “gammal vän” (lao pengyou, 老朋友) — ett epitet som i kommunistpartiets vokabulär helt enkelt betyder en duktig utlänning som hjälper regimen (och inte kritiserar folkmord eller annat).

Sådant smicker kan ha stor psykologisk betydelse för utlänningar som plötsligt känner sig extra betydelsefulla. Och det är just meningen med smickret. Som debattören och författaren Patrik Oksanen formulerade det: “Tänk, en enkel kommunpolitiker från lilla Sweden mottas så flott i stora Kina!”

Allt detta står förstås i bjärt kontrast med den gängse svenska föreståelsen av begreppet “vänskap”: att om man är vänner så kan man tala öppet, även om pinsamheter.

Diskrepansen mellan dessa sinsemellan helt olika uppfattningar (falsk “vänskap” som maktinstrument, versus vänskap som förtroende) är just vad den kinesiska regimen vill övervinna, med smicker och ceremonier som psykologiskt knyter motståndaren till den egna sidan.

Inget av detta är nytt i Kina. “Riktig” personlig vänskap finns förstås också i Kina, men den har inte mycket att göra med statens fejkade “vänskap” som politiskt redskap.

Det kinesiska kommunistpartiet har länge tillämpat samma slags enhetsfrontstaktik, med smicker och ceremoni som medel att splittra och neutralisera fienden, mot exempelvis etniska minoriteter som ska inordnas i ledet och fråntas allt reellt politiskt spelrum. Naket våld tar regimen mest bara till när lirkandet med mutor, utnämningar och ceremonier inte längre fungerat — som i fallet med det stolta Tibet.

Det finns ett eko av den dialektiken mellan våld och lirkande, i den beryktade före detta kinesiske Sverigeambassadören Gui Congyous uttalande (gjort med en ny slags hybris som Kinas ambassadörer uppmanats till av landets ledare-på-livstid), om att ”vi trakterar våra vänner med gott vin; vi har hagelgevär för våra fiender.”

Det kan i detta sammanhang noteras, att inom regimtrogna kretsar i Kina i dag så kopplas den här diskussionen ofta samman med de koncept om “vän eller fiende” som den nazistiske rättsfilosofen Carl Schmitt drog upp (hans så kallade “Freund-Feind-Unterscheidung”).

Schmitt omhuldas i Kina, på fullt allvar, som en filosof för maktens rätt, vars ideer kopplas samman med de traditionella kinesiska kommunistiska principerna.

Många har skrivit om detta — mest framstående när det gäller analysen av “vänskap” som regimens redskap under 1900-talet, är nog den kinesisk-mongoliske forskaren Uradyn Bulag (2010).

Notera att det handlar om precis samma metoder, med “elite capture,” vare sig det är svenskar, mongoler eller amerikaner som ska neutraliseras: Man tar sikte på lokala hövdingar, affärsledare, eller kommunfullmäktigeordföranden, och försöker förvandla dem till fogliga redskap i sitt eget syfte (samtidigt som man försöker bespotta och isolera nejsägarna).

De mest extrema exemplen är de utländska ambassadörer i Kina som charmas mycket intensivt, och som man ibland till och med lyckas förvandla till talesmän för Kina, istället för det egna landet. De förvandlas till “gamla vänner” som “förstår” Kina — och därför vet bättre än det egna landet!

Utanför Kina ser vi i ökande grad exempel på hur den kinesiska regimen går direkt på lokala myndigheter, som ofta saknar kunskap om hur Kina fungerar och därför är mer mottagliga för smicker och annan taktik, för att uppnå sina syften.

Flora Yan har skrivit en hel serie artiklar med exempel på detta från USA, som när den kinesiska staten slog ned på delstaten Marylands ansträngningar att förbjuda kinesiska plastleksaker med hög halt av bly.

I Sverige har vi exempel på lokala myndigheter som saknar kunskap om Kinas geopolitiska avsikter, och sedan rekryteras som Kinas förepråkare för projekt som man på nationell nivå lätt inser vore galenskap — som hamnen i Lysekil, där den kinesiska regimen ville dra nytta av kommunernas relativa autonomi.

Men andra lika vansinniga projekt går igenom — som till exempel i Stockholms tunnelbana, i säkerhetskontrollen på landets flygplatser med mera.

Notera att när svenskar på Kinas “vänorter” blir missnöjda med det “samarbete” som utlovats, och klagar på att “det blev ju ingenting konkret,” så missar de poängen. Ceremonierna var ju poängen!

Deklarationerna om “vänskap” och så vidare handlar i kinesiskt regimperspektiv om ett löfte om följsamhet, inte nödvändigtvis om de guld och gröna skogar som målas upp — utom då om det ligger i direkt kinesiskt intresse, förstås.

Bild från den “kulturella utställning” om Xinjiang som lokalpolitiker i Uppsala hösten 2020 anordnade med “Sweden-China Friendship Association”. Ambassadör Gui Congyou medverkade vid evenemanget via video. (Klicka här för vidare läsning om utställningen i Uppsala på Kinamedia.)

Just denna typ av missnöje, med ett Kina som inte levererar om det inte omedelbart gynnar Kina, har kommit i dagen i större skala i Östeuropa, där många felaktigt trott att forumet 16+1 (öst- och centraleuropeiska länder i “vänskaplig dialog” med Kina, trots sina EU-medlemskap), skulle leda till snabba fördelar.

Så blev det inte. Kinas förhoppning att splittra EU och att se ett “vänskapligt” Östeuropa som flockas kring Kina, har också kommit på skam.

I ett internationellt sammanhang framstår det som att den kinesiska regimen experimenterar med olika slags taktiker, både falsk vänskap och öppna eller förtäckta hot, för att främja underkastelse och foglighet mot Kina.

I några delar av världen har man kommit mycket långt — exempelvis röstar stora delar av Afrika nu för Kinas folkmord i FN.

På andra platser använder man samma slags “elite capture”-taktik men möter mera motstånd. Nya Zeeland och Kanada är liknande kinesiska “laboratorier” mer jämförbara med Sverige (se till exempel fransmännen Charon och Vilmer, 2021).

Charon och Vilmer anser (p. 524) att Sverige valts ut som en demokratisk stat, vilken det skulle ligga särskilt stort värde i att “knäcka.” Kinesisk hybris i de otaliga hoten mot Sverige, och kidnappningen av vår medborgare, verkar tillfälligt ha satt käppar i hjulen för detta, men de “vänskapliga” krafter man lyckas mobilisera fanns förstås med i kalkylen.

På en del håll fungerar det enligt planerna för Kina: nämn den ansvarige göteborgspolitiker som vågar kritisera Kina! Rädslan för ekonomisk-politisk utpressning via Volvo är för stor — vi har redan sett hur Kina skamlöst bryter mot internationella handelseregler, för att straffa Australien, Litauen, och så vidare. Göteborg, och därmed Sverige, är farligt exponerat.

Det är i detta större sammanhang man ska se lilla Sveriges “vänskap” med Kina: Vi har ett totalitärt Kina som är ute efter världsdominans, och som tillsammans med Rysslands president Vladimir Putin vill ersätta demokratin i världen med sin “nya ‘demokratiska’ världsordning” (läs: Bort med EU och liknande demokratiska krafter).

I detta större perspektiv är det också anmärkningsvärt att rapporten inte heller innehåller någonting alls om om hur de senaste årens svenska Kina-engagemang — inte bara från Sverige men i hela västvärlden! — med “vänorter”, Kinahandel, välkomnandet av kinesiska investeringar och så vidare, har lett till raka motsatsen av vad förespråkarna argumenterat.

Vi har inte fått ett öppnare Kina — istället har det stadigt blivit värre.

Hur ser våra lokalpolitiker på det?

De här frågorna verkar aldrig ha ställts i intervjuerna: Har vi helt enkelt gett grönt ljus till den kinesiska regimen? Regimen fick ju aldrig någon riktig kritik för alla grymheter de begick under vänorternas gyllene år, skulle den inte då kunna dra den logiska slutsatsen att det blir “business as usual” vad de än tar sig för? Vad är vårt ansvar för det?

Och så den frågan jag ständigt undrat över: Handen på hjärtat, var det smickret?

RELATERAD LÄSNING:

Bulag, Uradyn E. Collaborative Nationalism: The Politics of Friendship on China’s Mongolian Frontier. Lanham: Rowman and Littlefield, 2010.

Russia says it’s building a new “democratic world order” with China. CBS/AFP, March 30, 2022. (https://www.cbsnews.com/news/russia-china-lavrov-visit-beijing-vladimir-putin-xi-jinping-new-world-order/)

Charon, Paul & Jean-Baptiste Jeangène Vilmer. Chinese Influence Operations: A Machiavellian Moment. Paris: IRSEM, 2021. (https://www.irsem.fr/report.html)

Greer, Tanner. China’s Plans to Win Control of the Global Order: The Chinese Communist Party leadership believe they are in the midst of an ‘intense, ideological struggle’ for survival and that to win they must defeat the West. Tablet Magazine, May 17, 2020. (https://www.tabletmag.com/sections/news/articles/china-plans-global-order)

Joske, Alex. The Party Speaks For You: Foreign interference and the Chinese Communist Party’s united front system. ASPI, Report No. 32/2020. (https://www.aspi.org.au/index.php/report/party-speaks-you)

Nyrén, Pär. Kinesiska Kommunistpartiets Enhetsfront och dess verksamhet i Sverige. Frivärld, 29 maj 2020. (https://frivarld.se/rapporter/kinesiska-kommunistpartiets-enhetsfront/)

Oksanen, Patrik. Kommunerna måste stå emot sirenerna. SvD, 28 mars 2022. (https://www.svd.se/a/9O1ro5/kommunerna-maste-sta-emot-sirenerna)

Olsson, Jojje. Vad är egentligen en ”Kinavän”? Kinamedia, 2 maj 2017. (https://kinamedia.se/2017/05/02/vad-ar-egentligen-en-kinavan/)

Reinhardt, Jackson T. Totalitarian Friendship: Carl Schmitt in Contemporary China. Inquiries 12.07 (2020). (http://www.inquiriesjournal.com/articles/1784/totalitarian-friendship-carl-schmitt-in-contemporary-china)

Schrader, Matt. Friends and Enemies: A Framework for Understanding Chinese Political Interference in Democratic Countries. Securing Democracy, April 22, 2020. (https://securingdemocracy.gmfus.org/friends-and-enemies-a-framework-for-understanding-chinese-political-interference-in-democratic-countries/)

Kinas magiska vapen: Om Enhetsfronten som ska få Sverige och världen att se Kina med kommunistpartiets ögon. Hör om mingel på Grand hotell, försök att köpa politiker och nattliga möten med mutor och hot. Sveriges Radio Konflikt, 17 aug, 2019. (https://sverigesradio.se/avsnitt/1356612)

Yan, Flora. How China Intervened in a Maryland Effort to Ban Lead From Children’s Products. The Diplomat, January 19, 2022. (https://thediplomat.com/2022/01/how-china-intervened-in-a-maryland-effort-to-ban-lead-from-childrens-products/)

Fler av Yan’s artiklar om Kinas “subnationella” inflytande: https://thediplomat.com/authors/flora-yan/