Några av den växande skara utländska videobloggare och "podcastare" som allt oftare ses arbeta tillsammans med statliga kinesiska medier i rapporteringen kring känsliga politiska frågor.

Om utlänningarna som sprider desinformation på Kinas vägnar

I april uppmärksammade Kinamedia – som en del i en text om sociala medier och Xinjiang – den kanadensaren Daniel Dumbrill, som i sin Youtube-kanal med 140 000 prenumeranter regelbundet försvarar den kinesiska regimens övergrepp i såväl Xinjiang som Hongkong.

Dumbrill är långt ifrån ensam om detta. BBC publicerade i veckan en fascinerande text där man kontaktat några britter som är en del av Kinas tilltagande kampanj av desinformation kring känsliga frågor.

Det handlar även här om individer som gjort sig ett namn genom att kritisera vad de kallar “negativ rapportering” om Kina i västerländska medier. Det är främst Youtube som används för att avfärda vad man kallar “västs lögner” om det politiska tillståndet i Kina.

Bland de som listas i artikeln finns en far och son vid namn Lee och Oli Barret som närvarat vid flera evenemang finansierade av regering, och som får omkostnader betalda för resor till olika platser i Kina varifrån de sedan rapporterar för statliga medier.

Där finns även en äldre herre vid namn Barrie Jones, vars video om Xinjiang har spelats upp på utrikesministeriets presskonferens, som ett slags bevis inför utländska journalister att det även finns utländska medborgare som försvarar förtrycket i Xinjiang.

Jones säger sig själv har arbetat som journalist vid Storbritanniens största dagstidning i sex års tid. Något som BBC inte har kunnat hitta information om, och som Jones heller inte vill berätta närmare om när han kontaktas:

When asked about his journalism experience, Mr Jones told the BBC ”where and when” he worked as a journalist ”is not your concern”.

(…)

It’s unclear why China’s foreign ministry presented him as a credible voice at its news conference.

Mr Jones, who also regularly promotes conspiracy theories, denied that his videos had become more political and described claims that he is part of a disinformation campaign as ”laughable”.

BBC framhåller att nätverket av utlänningar som medverkar i statliga kinesiska mediers politiska rapportering växer och blir alltmer välorganiserat.

Många av dessa videobloggare har hundratusentals prenumeranter på Youtube. Deras videor framstår ofta som koordinerade, och uppmärksammas samt sprids via kommentarer och delningar av användare som kan spåras till Kina.

Det oklart vad som driver de utländska videobloggarna att göra gemensam sak med Kinas medier och myndigheter. Medan berömmelse och självupptagenhet sannolikt är beståndsdelar som spelar in, så är det belagt att pengar är en anledning till agerandet.

China Global Television Network (CGTN) uppger på sin hemsida att man nu har fler än 700 så kallade “globala stringers” världen över, vilka förutom internationell exponering även erbjuds “bonusar” av olika slag, inklusive kontantbelopp på upp emot 100 000 kronor.

Anonyma källor inom CGTN säger till BBC att användningen av “internetkändisar och influencers” är en av tv-kanalens nya prioriteringar för att slå tillbaka mot utländska mediers rapportering om politiskt känsliga frågor.

Detta innefattar etableringen av en särskild avdelning för internetkändisar inom CGTN, med uppgift att kontakta utlänningar antingen för att använda deras videos, eller producera videomaterial tillsammans.

“Hitta utlänningar att skicka till Xinjiang för att representera oss”, lyder en instruktion som utfärdats från högre ort på CGTN.

Lee Barret listas som en ”stringer” av CGTN. Det gör också Jason Lightfoot, en videobloggare som uppges vara kritisk mot västerländska mediers ”förvrängda rapportering”.

Lightfoot har setts i flera videor och inslag i CGTN, sida vid sida med kanalens personal som han enligt uppgift samarbetat med under tiden som CGTN gett honom möjligheten att ”upptäcka” olika delar av Kina.

Dessa utländska videobloggare som sprider regimens budskap, får tillgång till områden där andra utländska journalister inte tillåts röra sig – givetvis då tillsammans med lokala tjänstemän eller statliga medier.

Detta fenomen exemplifierar BBC med en israelisk videbloggare som säger sig ha besökt flera hem i och dessutom intervjuat slumpvis utvalda människor på gatorna i Xinjiang:

Israeli vlogger Raz Gal-Or has posted videos of his recent trips to the region. Mr Gal-Or claims he was invited into people’s homes and farms in Xinjiang and says in a video he was able to interview ”random Xinjiang locals”. However it appears he was accompanied on his trip by a film crew from CGTN, who later shared footage of his video on their YouTube channel.

This experience contrasts with the surveillance, harassment and obstruction faced by the BBC and other media when attempting to report freely in Xinjiang.

Mr Gal-Or did not respond to the BBC’s request for an interview.

Liksom Raz Gal-Or så svara inte heller Jason Lightfoot på BBC:s intervjuförfrågan. Far och son Barret uppger å sin sida att de aldrig har fått betalt av kinesiska myndigheter, vilket alltså är stick i stäv med uppgifter som de tidigare själva publicerat.

Intressant i sammanhanget är hur Youtube märker kinesiska statliga medier som myndighetsfinansierade. Men det finns nästan inga riktlinjer för individer som främjar liknande narrativ. Det är alltså fritt fram för CGTN att samarbeta med mottagliga utländska videobloggare.

En forskare inom cybersäkerhet förklarar sedan för BBC hur konton och aktörer kopplade till Kina eller kinesiska hemsidor ser till så att materialet får största möjliga spridning.

Detta är bara senaste steget i ledet i kinesiska myndigheters användning av västerländska sociala medier för att sprida sin desinformation till en utländsk publik.

För en knapp månad sedan uppmärksammade Kinamedia i artikeln ”Tusentals videor med ’vittnesmål’ driver Kinas propagandakrig om Xinjiang”, hur kinesiska myndigheter använder sig av Youtube och Twitter för att sprida videos där etniska minoriteter i Xinjiang berättar om sin fantastiska tillvaro i regionen.

Skillnaden i detta fall är att Peking inte bara utnyttjar utländska tjänster, utan också utländska medborgare, för att se till så att propagandan kring frågor som Xinjiang och Hongkong och COVID-19 fåt fäste utanför landets gränser.