Den svenska regeringens analys av säkerhetsläget som släpptes under fredagen nämnde endast Kina i dess relation till Ryssland. Analysen diskuterade överhuvud taget inte vilka konsekvenser ett svenskt Nato-medlemskap skulle kunna innebära för Sveriges relation till Kina.
Bristen på denna analys är allvarlig, för samtidigt som Sverige lämnar in sin ansökan vid toppmötet i Madrid kommer Nato också att publicera sin strategi för de kommande årtiondet.
I den strategin – Natos så kallade strategiska koncept – kommer relationen till Kina för första gången att spela en framträdande roll.
Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg sade i Riga november 2021 att Nato ”inte ser Kina som en motståndare.” I nästa stund framhävde han att Kina ”snart kommer att ha världens största ekonomi, redan har världens näst största försvarsbudget,” utvecklar världens största flotta och har militär kapacitet som kan nå till Europa.
För att möta de ”hot och möjligheter” som Kina utgör ska Nato därför inte bara fokusera på sin traditionella euro-atlantiska hemvist, utan samarbeta med partners i andra delar av världen, särskilt i Asien och Stillahavsområdet.
Kina och Nato
Natos nya fokus på Kina är den logiska förklaringen till att Kina blivit mer kritiskt mot alliansen. Redan innan Kina uttalade sig mot Natos utvidgning i en gemensam skrivelse med Ryssland i februari, fanns en ingrodd kinesisk skepsis mot Nato där framför allt bombningen av den kinesiska ambassaden i Belgrad 1999 har en tydlig roll som nationell tragedi.
Allt eftersom Natos nya fokus på Kina klarnat har denna skepsis bara växt sig starkare. Kina ser de europeiska Nato-medlemmarna som föremål för amerikansk manipulation, och har kritiserat USA för att försöka ena européerna emot ett Kina som bara vill handla i fred.
Somliga har kritiserat Nato för att ha förlorat sitt syfte och anklagar alliansen för att leta efter en ny ursäkt att rättfärdiga sin existens. ”Hittar Nato inte till norr?” frågade en bitsk skribent nyligen retoriskt i en av Folkets befrielsearmés officiella publikationer, med anspelning på alliansens officiella namn: Nordatlantiska fördragsorganisationen.
Kina har också börjat se vad man uppfattar som fler försök av europeiska länder att lägga sig i säkerhetspolitik i Asien och Stillahavsområdet. Ett exempel är säkerhetspakten Aukus, där USA och Storbritannien kom överens med Australien att tillhandahålla atomdrivna ubåtar – till stort förtret för Frankrike, som förlorade ett pågående ubåtskontrakt och kallade hem sina ambassadörer från Washington och Canberra.
Trots att Aukus knappast var ett lysande exempel på koordinering mellan Nato-länder och externa partners, så ser Kina pakten som ytterligare ett exempel på hur USA utnyttjar allierade för sina egna syften.
Det är inte en slump att den franska presidenten Emmanuel Macrons ambition om europeisk strategiskt oberoende har tagits väl emot i Peking. Kina har ett tydligt intresse i att splittra europeiska Nato-länder från varandra, och från USA. Den europeiska enighet som kriget i Ukraina har lett till är på så vis inte bara oroande i Moskva utan också i Peking.
Kina är inte Ryssland
Men här föreligger en viktig skillnad. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg har visserligen sagt att Nato-länderna måste förbättra sin förmåga att koordinera sig ekonomiskt och diplomatiskt. Men faktum kvarstår att oavsett om Nato är en fredsbevarande försvarsallians (som dess förespråkare hävdar) eller ett imperialistiskt verktyg för amerikanska angreppskrig (som dess kritiker hävdar), så är organisationen i grund och botten militär.
De säkerhetshot som Sverige redan möter från Kina är dock inte främst militära, utan riktar sig mot den svenska ekonomin, industrin och det svenska civilsamhället. Även om ett Nato-medlemskap ger Sverige gott skydd mot ett ryskt militärt angrepp, så skapar det ett problem när det gäller förhållandet till Kina.
Som Nato-land skulle Sverige bli ett mer legitimt mål för kinesisk påverkan, utan att Nato nödvändigtvis bidrar med den kapacitet som krävs för att avvärja sådan påverkan. (Ett undantag är cybersäkerhet, där det lär finns goda synergieffekter mellan Sverige och Nato.)
Sverige har redan nu problem att handskas med kinesiska påverkansoperationer. Misstagen är många. Den tysta diplomatin som har misslyckats med att få hem bokförläggaren Gui Minhai. Den svenska ambassadören som utnyttjades för att hota Guis dotter och skämde ut sig totalt. Förföljelsen av uiguriska flyktingar i Sverige. Svenska mediers benägenhet att ge Kinas ambassadör en plattform, eller på andra vis återge kinesisk propaganda i olika former.
Det svenska näringslivet är också en måltavla för påverkan. Det är först nyligen som Dagens Industri, landets största affärstidning, slutade urskulda sig för kinesiska affärsintressen på ledarplats. Man har bland annat argumenterat för att kinesiska Huawei ska få bygga 5G-nät i Sverige.
Efter den omfattande ryska attacken mot Ukraina tidigare i år, så vägrade svenska hamnarbetare att lasta av fartyg från Ryssland och blev stämda av näringslivet som tack. Hur skulle hamnarbetares förmåga till solidaritetsaktioner påverkas om hamnarna också varit under kinesiskt ägarskap?
Kinas inflytande över svensk infrastruktur är ingen abstrakt fråga: 2019 försökte ett kinesiskt bolag köpa en svensk hamn i Lysekil. Ett annat kinesiskt bolag driver Stockholms tunnelbana. Nato kan säkert skydda svenska skolor från att jämnas med marken av ryska ballistiska robotar, men inga Patriot-luftvärn i världen kan skydda eleverna i det världsunika svenska systemet med marknadsskolor från utländska investerare med oklara mål.
Eller för den delen, från den kinesiske ambassadens propagandameddelanden, som svenska skolelever i Stockholm fick lyssna på.
För rättvisans skull bör det påpekas att Huawei aldrig fick sitt kontrakt, och hamnen i Lysekil förblev svensk. Men när Sverige nu till sist slår sista spiken i neutralitetskistan och öppet ställer sig på USA:s sida, så måste vi räkna med att Kina kommer behandla oss därefter genom att söka efter svagheter i vår industri och vårt civilsamhälle.
Kan Nato hjälpa oss i detta? Kanske. Men det är långt ifrån säkert. När en organisation som skapats för att göra en sak (avskräcka Sovjetunionen/Ryssland) helt plötsligt försöker göra allt på samma gång (avskräcka Ryssland, koordinera ekonomiskt och diplomatiskt, uppnå miljömål, hitta samarbetspartners i olika delar av världen) ökar risken för interna målkonflikter och att ingenting alls blir gjort i slutändan.
En rapport som Nato själv har tagit fram visar att denna organisatoriska process – så kallad mission creep – var en bidragande orsak till dess arton år långa misslyckande i Afghanistan. Detta är organisationen som Sverige nu går med i, vilket lätt verkar glömmas bort när debatten så enögt fokuserar på hotet från Ryssland.
Nytt fokus i debatten nödvändigt
På gott och ont är Sverige på väg in i Nato. Den svenska debatten måste nu ta ett steg framåt. Sverige behöver en ärlig debatt om de risker som vårt Nato-medlemskap faktiskt innebär och hur de kan bemötas.
Svenska Nato-motståndare har överlag sjabblat bort frågan: man har korrekt argumenterat att ett svenskt Nato-medlemskap i en kärnvapenallians innebär reella risker, men inte kunnat artikulera dem tydligt nog. Istället har retoriska grodor såsom ”kärnvapen vid förskolor” gett fel bild av riskerna och lätt kunnat avfärdas av Nato-förespråkare.
Dessa förespråkare har, å sin sida, utlovat guld och gröna skogar och kategoriskt förnekat att det skulle föreligga några risker överhuvud taget.
Men att anta att Kina (eller Ryssland, för den delen) inte kommer att agera i någon form som svar på ett svenskt Nato-tillträde vore naivt. I kinesiska medier förekommer redan kritik.
Därför är det oroande att regeringens rapport saknar konsekvensanalys avseende effekterna som ett Nato-medlemskap kan få för Sveriges relation med Kina.
