I veckan har en stor debatt uppstått kring den nya säkerhetspakten AUKUS, som Kinamedia skrev närmare om för ett par dagar sedan.
Samarbetet innebär att USA, Storbritannien och Australien ska etablera en rad kanaler för att dela underrättelseinformation och teknologi inom områden som artificiell intelligens och kvantdatorer.
Men den absolut mest uppmärksammade beståndsdelen av AUKUS är att amerikanska och brittiska tekniker ska hjälpa Australien att bygga atomdrivna ubåtar.
Förutom att de sofistikerade atomubåtarna genom sin rena och skära styrka förändrar den regionala militära balansen, så innebär samarbetet att Australien river upp ett kontrakt med Frankrike från 2016, enligt vilket ett dussin ubåtar drivna med diesel och elektricitet skulle levereras för motsvarande närmare 350 miljarder kronor.
Reaktionen från Paris blev häftig efter att Frankrike gick miste om en av sina största vapenaffärer i modern tid. Landets utrikesminister Jean-Yves Le Drian likställde det inträffade med en dolkstöt i ryggen, samtidigt som president Emmanuel Macron gav order om att kalla hem de franska ambassadörerna från Washington och Canberra för ”konsultationer”.
I Europa har man på många håll helt anammat Frankrikes argument och hållning. EU:s utrikeschef Josep Borrell beklagade sig i veckan över att Bryssel inte ens konsulterats kring AUKUS, och tog utvecklingen som ett kvitto på vikten av att unionen utvecklar sin egen försvarsförmåga och säkerhetsstrategi.
Rapporteringen i svenska medier är inne på samma linje. I en text med rubriken ”Oförutsägbart som om det vore Trump”, jämför Svenska dagbladets Europakorrespondent Teresa Küchler den nuvarande amerikanska presidentens agerande med Donald Trump, och drar sedan följande parallell:
Och efter fyra år av vad som uppfattades som förödmjukelser och bestraffningar från Trump, förväntade sig Europas ledare att man med Joe Biden i Washington skulle kunna återvända till gamla goda tider med varma, transatlantiska relationer.
Aukus förändrar saken. Som jämförelse: om Australien hade skrivit ett köpekontrakt på 20 Gripenplan från Sverige, och vår regering som i en blixt från klar himmel och dessutom i ett utskick från Washington fått reda på att USA tar över beställningen – hur hade reaktionerna i Stockholm sett ut då?
Men jämförelsen haltar, då Borrell och Küchler med fler missar att lyfta blicken från det europeiska perspektivtet. De begriper inte att AUKUS handlar om geopolitik med fokus på Kinas framfart, samt hur oattraktiva en samling försenade och för dyra franska dieselubåtar framstår i sammanhanget.
När avtalet mellan Australien och Frankrike först presenterades 2016, var regeringen i Canberra av uppfattningen att man inte behövde välja sida mellan sin största handelspartner Kina och sin säkerhetsgarant USA.
Sedan dess har situationen förändras markant. Inte bara har stormaktsrivaliteten mellan Kina och USA eskalerat. Australien har dessutom utsatts för oerhörda påtryckningar från kinesiskt håll sedan förra våren, efter att bland annat ha efterfrågat en internationell utredning om uppkomsten och spridningen av COVID-19.
Med början förra våren har Kina som hämnd bedrivit ett tilltagande bilateralt handelskrig för att betvinga Australien, kombinerat med krav på politiska eftergifter och offentliga ursäkter.
Bland annat har Kinas ambassad i Australien framfört en politisk kravlista med fjorton punkter för att normalisera relationen mellan länderna, och kinesiska diplomater på sociala medier delat karikatyrer av australiensiska soldater som skär halsen av barn i Afghanistan.
Washington har under denna period vid upprepade tillfällen försäkrat att man står på Canberras sida mot Pekings påtryckningar. Från Bryssel har dock tongångarna varit diametralt annorlunda.
För trots behandlingen av Australien – eller för den delen Kinas ökade aggressiva utrikespolitik och påverkan de senaste åren – så har europeiska politiker inte uppvisat något betydande stöd för Australien, och samtidigt medvetet undvikit att ta parti i den större geopolitiska konflikten mellan Washington och Peking.
Så sent som vid årskiftet så höll Emmanuel Macron tillsammans med Tysklands förbundskansler Angela Merkel ett möte tillsammans med Xi Jinping i syfte att egenhändigt driva genom det kontroversiella investeringsavtalet CAI mellan Kina och EU, trots ett motstånd inom unionen som innebar att avtalet sedermera skrinlades.
Vidare har Macron länge varit en av de främsta förespråkarna för en så kallad europeisk ”strategisk självständighet”.
Tanken med detta koncept är att Europa – gärna under fransk vägledning – ska bedriva en självständig säkerhetspolitik baserad på en slags balanserande roll mellan USA och Kina, utan att agera på någon av de två rivaliserande stormakternas sida.
Om man i Paris uttalat förespråkar en sådan säkerhetspolitik, så kan man heller inte bli chockerad om allianser eller samarbeten formas på annat håll.
Affären innebär ju inte bara att Australien får ubåtarna i sig, utan även ett närmare försvarssamarbete med USA och Storbritannien, som inte svävar på målet då det gäller inställningen till Kinas framfart.
En annan viktig anledning till Canberras beslut gäller själva ubåtarna. Också Frankrike besitter tekniken för att driva ubåtar med kärnkraft. Men denna teknik ville man inte dela till fullo med Australien. De tolv ubåtarna som det ursprungliga avtalet gällde drevs istället med diesel och elektricitet.
De atomdrivna ubåtar som innefattas i AUKUS har en betydligt längre räckvidd än konventionella. Dessutom är de tystare, och är därmed svårare för fientlig radar att upptäcka.
Samarbetet med Frankrike har dessutom kantats av förseningar och urspårade kostnadskalkyler. Politico skriver bland annat följande om överenskommelsen:
The project was meant to cost 50 billion Australian dollars (€31 billion). But that figure has since almost doubled.
At last count, the Barracudas were going to cost around 90 billion Australian dollars (€56 billion). And that’s before the government factored in the cost of maintenance — which in November 2019, the department of defense told a Senate committee would set Canberra back a further 145 billion Australian dollars (€90.1 billion) over the life of the subs.
And that wasn’t all.
Australia urgently needed new subs to replace its six aging Collins-class submarines, which were slated for retirement in 2026. Without subs, Australia would be left vulnerable at a time of increasing tensions with China. But the first Barracuda couldn’t be delivered until 2035 or later, with construction extending into the 2050s.
To avoid a gap, the Australian government announced earlier this year that it would completely rebuild all six of its Collins-class submarines, at a cost of billions.
Förutom att de nya ubåtarna försenades och blev mycket dyrare än beräknat, så har den franska leverantören kommit med invändningar angående andelen australiensisk arbetskraft som ska användas för att bygga ubåtarna, vilket resulterat i tusentals förlorade jobbtillfällen i samband med den dyra affären.
Sammantaget så stod Australien alltså inför två valmöjligheter vad gäller införskaffandet av nya ubåtar:
1) Toppmoderna atomdrivna ubåtar från allierade som med ord och handling tar Australiens sida mot ökade kinesiska påtryckningar.
2) Försenade ubåtar som drivs med diesel och elektricitet, från en leverantör som spräckt budgeten och uttalat vill hitta en geopolitisk ”balans” med Kina för att kunna utöka handelsrelationen med landet.
Valet var inte särskilt svårt, och Australiens premiärminister Scott Morrisson har efter de väntade reaktionerna sagt att han aldrig kommer ångra att han agerat i nationens intresse.
Att affären uthamrades i hemlighet är knappat det heller någon överraskning. Som bland annat New York Times framhåller, så fanns det en oro mellan de tre länderna att Frankrike skulle vilja sabotera överenskommelsen.
Man skulle faktiskt rentav kunna vända på steken och hävda att när det kommer till Kinas framfart så är det inte USA eller Australien som är otillförlitliga allierade, utan EU och Frankrike.
Men i den utsträckningen är det inte många européer som vill fördjupa sig i denna mycket viktiga fråga.
Exempelvis har man i Svenska dagbladets rapportering bland annat felaktigt påstått att det endast är USA och inte britterna som ska stå för byggnationen av Australiens atomdrivna ubåtar, samt att ubåtarna från Frankrike var menade att bestyckas med kärnvapen(!)
