Reflektioner kring Anna Lindstedt – åtalet som var dömt att misslyckats

Precis nu publicerade Expressen en artikel av mig om åtalet mot Anna Lindstedt. Texten kommer även i papperstidningen under morgondagen. Den innehåller en del reflektioner kring det märkliga åtalet mot Sveriges tidigare Kinaambassadör, som tingsrätten till helgen friade från brottsmisstanken “egenmäktighet vid förhandling med främmande makt”.

Detta var de facto en rättegång vars utgång var utgjord på förhand. Det blir tydligt för varje person som läser domen, eller för den delen ovanstående Expressen-artikel. Istället för att upprepa vad som står där, låt mig nedan i punktform sammanfatta varför åtalet mot Anna Lindstedt var både märkligt och dömt att misslyckas:

* Lagen som användes för att åtala Anna Lindstedt, “egenmäktighet vid förhandling med främmande makt”, är flera hundra år gammal och har inte använts sedan 1794. Den innehåller enligt rådmannen en rad ålderdomliga ord och uttryck som gör det svårt att tyda innehållet.

* En av de tre förutsättningarna för att den misstänkte ska kunna fällas enligt denna lag, är att vederbörande agerat “i föregiven egenskap av behörigt ombud”. På modern svenska betyder det att någon som inte har rätt att företräda Sverige utger sig för att så vara.

* Enligt tingsrätten kan en ambassadör per definition inte handla i föregiven egenskap av behörigt ombud, just eftersom vederbörande är ambassadör. Lindstedt frias därmed just för att hon var ambassadör. Hennes vårdlösa handlingar spelar ingen som helst roll för utfallet.

* Anledningen till att åklagaren valde denna föråldrade krigslag, är att tjänstemannaansvaret avskaffades 1976. Sedan dess är svenska tjänstemän inte straffrättsligt ansvarig för att missköta sitt arbete – inte ens då det sätter andra medborgare i direkt fara, vilket i detta fall skedde med Angela Gui.

I artikeln skriver jag vidare om hur riksdagen våren 2018 enhälligt röstade genom en motion från Moderaterna om att återinföra tjänstemannaansvaret i Sverige. Men regeringen har inte agerat. Därför är en paragraf så gammal att innebörden knappt går att tyda den bästa lagstiftningen för att åtala en tjänsteman som agerar likt Anna Lindstedt.

Därför har Sveriges största diplomatiska skandal i modern tid nu slutat med att alla kommer undan helskinnade. Och inte nog med det. För genom att frias från ett brott som ingen påstått att hon begått, har Lindstedt nu rentvåtts och röster höjs rentav för att hon ska gottgöras eller kompenseras!

Förslag på gottgörelse genom nytt jobb kommer inte oväntat från Sven Hirdman, tidigare ambassadör i Ryssland, som försvarat Lindstedt sedan fallets början. Den som vill veta vad Hirdman går för kan med fördel läsa artikeln “UD-veteran spred vidare rykten om Gui Minhai” av Magnus Fiskesjö.

Det är bara konstatera att ur led är tiden, eller i alla fall lagen. Håller nu på att skriva en längre text om fallet för en engelsk publikation, där just lagstiftning på detta område diskuteras närmare – samt huruvida små demokratier som Sverige är rätt rustade för att bemöta det hot som Kinas alltmer aggressiva påverkans- och underrättelsearbete innebär.