CAI del 1: Tyskland tar befälet när EU ingår nytt ekonomiskt avtal med Kina

/

För ett par veckor sedan skrev jag här på InBeijing om det nya avtal för handel och investeringar som Kina och EU förhandlat om i sju års tid. Den 30 december kom parterna så slutligen överens om innehållet i det så kallade Comprehensive Agreement on Investment (CAI).

Dels var det viktigt för Kina att ro avtalet i hamn innan Joe Biden tillträder som USA:s president i januari. Dels hade EU satt en självpåtagen deadline för CAI innan 2020 års slut. En av de viktigaste anledningarna till detta var att Tysklands period som EU:s ordförandeland upphörde vid årskiftet, och framför allt Angela Merkel varit mån om att avtalet ska färdigställas under det tyska ordförandeskapet.

Tyskland med Angela Merkel i spetsen har alltså varit drivande då det gäller att förhandla fram och övertyga andra EU-länder att acceptera CAI. Detta beror i sin tur dels på att tyska företag i allmänhet och landets bilindustri i synnerhet har mycket att tjäna på antalet. Men det beror dels även på Merkels egna geopolitiska uppfattningar.

I en utmärkt artikel med rubriken ”What Merkel Really Thinks About China – and the World”, utvecklar Noah Barkin från Rhodium Group och German Marshall Fund of the United States detta på ett bra vis.

Tyska diplomater har berättat för Barkin om Merkels beundran för Kinas ekonomiska utveckling, vilka går tillbaka till finanskrisen för ett drygt årtionde sedan och uppenbarligen övertrumfar de övergrepp mot mänskliga rättigheter som landet sedan dess gjort sig skyldigt till.

Barkin pekar ut den kinesiska marknadens vikt för tyska företag. Men han framhåller även att Merkel i flera tal på senare år har uttryckt uppfattningen om att Kina är på väg att bli en allt mäktigare geopolitisk kraft, samt att Berlin därför inte har råd att göra sig ovän med Peking.

Detta har bland annat kunnat ses genom Merkels roll i att undvika ett förbud mot Huawei i Tysklands 5G-nät. Hon har i denna fråga stått emot påtryckningar från egna partimedlemmar, koalitionspartners, tysk underrättelsetjänst samt allierade länder som USA. Som ett resultat av Merkels envisa hållning, har Tysklands regering nyligen antagit en lag angående 5G som de facto innebär en öppning för Huawei.

Redan 2017 i ett tal i ett öltält i Munchen, hintade Merkel att Europa inte längre kan lita på USA som samarbetspartner. Detta följde på flera möten i NATO och G7, där Donald Trump rörde om i den ordning som Tyskland och andra europeiska länder varit vana vid i årtionden.

Barkin menar att Merkel fortfarande föredrar att se på Kina genom en gråskala, i en värld där liberala demokratier på ett alltmer svartvitt vis hotas av auktoritära och populistiska krafter.

Detta innebär dock att hon hamnat på tvärt med den tyska allmänheten, då 71 procent av alla tyskar har en negativ bild av Kina, enligt en undersökning av PEW Research som jag skrev närmare om här på InBeijing i oktober.

I och med förhandlingsprocessen som omgärdat CAI, så har Merkel sett till att även hamna på tvärs med andra europeiska länder. Något som Politico i helgen skrev närmare om i artikeln ”Germany’s drive for EU-China deal draws criticism from other EU countries”:

German Chancellor Angela Merkel’s strong push to conclude the EU-China deal in the last days of the year has left a bad aftertaste among a group of EU countries who said they felt ignored.

Officials from Italy, Poland, Belgium and Spain criticized the way Germany pushed through the investment agreement with China in the final days of the German presidency of the Council of the EU, despite their warnings that the timing was tone deaf to slave labor concerns in China and risked alienating incoming U.S. President Joe Biden.

The officials said they felt steamrolled by Merkel and the ”German engine” inside the European Commission, in particular Commission President Ursula von der Leyen and trade department director Sabine Weyand, who are both German.

Diplomater som Politico talat med uppger att det finns ett stort mått av frustration hos mindre medlemsländer för att Europakommissionen använts för att driva genom vad man upplever vara Merkels personliga personliga projekt, i slutet av Tysklands mandatperiod som EU:s ordförandeland, för att göra hennes eget eftermäle nytta.

Att Tyskland utövar allt större makt i EU efter Storbritanniens utträde, ses av intervjuade diplomater som oroande för unionens framtida utveckling.

Tyska diplomater menar å sin sida att man rådslagit med andra EU-länder under tiden som CAI drivits genom. Samtidigt som man medger att andra länder har haft invändningar, så framhålls att inget annat land har hållit upp någon ”stoppskylt” för att hindra avtalet.

Framför allt pekar Politico ut missnöje hos Polen och Italien. Detta innefattar att EU borde ha väntat med CAI tills möjligheten fanns att koordinera med Joe Bidens administration, samt att tyska och franska prioriteringar har spelat en allt för stor roll i förhandlingarna.

Detta kunde bland annat ses genom att det vid sidan av EU:s två toppolitiker var Angela Merkel och Frankrikes president Emmanuel Macron som medverkade i det videosamtal med Xi Jinping där överenskommelsen ingicks. Italiens vice utrikesminister menar att det inte var motiverat att just Macron och inte någon annan ledare från EU:s övriga 26 medlemsstater fanns med.

Kinesisk statlig media skrev ”Tyskland” och ”Frankrike” före ”EU” när man radade upp de ledare som medverkade i videosamtalet med Xi Jinping 30 december. Något många ser som ännu ett exempel på den stora plats som de båda länderna tagit i förhandlingarna om CAI.

Politico uppger – vilket jag även skrev i InBeijing nyhetsbrev för någon vecka sedan – att Frankrike till en början motsatte sig CAI på grund av Kinas ovilja att underteckna internationella konventioner om arbetsrätt.

Sedan dess ska dock Macron ha säkrat fördelar för Airbus och andra franska företag som är beroende av den kinesiska marknaden. CAI ska vidare ratificeras i början av 2022. Då är Frankrike EU:s ordförandeland och Macron, då fortfarande landets president, erbjuds därmed tid i rampljuset.

CAI går alltså till historien som ett avtal framtaget under Angela Merkels ledning och undertecknat av Emmanuel Macron; ledarna i de två länder vars dominans över EU blivit tydlig under förhandlingarna. Denna linje är även något som som uppmärksammas i artikeln ”The EU is taking a gamble with China” i The Spectator:

The Netherlands feared that China would never obey the mandatory workers’ rights regulation and prohibitions on forced labour. Eastern Europeans — particularly reliant on US military spending to secure their borders — argued that it would not be wise to close a deal before Joe Biden’s inauguration, thus reducing his room for manoeuvre in any US talks with China. Other sceptics, including French President Emmanuel Macron, eventually agreed to the deal, but doubts remain. How Merkel convinced the French President, in particular, remains a mystery. One possibility is that the deal will not be ratified until the first half of 2022 when France chairs the EU Council.

(…)

While many in the German media have criticised her for her soft-hand approach to China, economic experts have adamantly argued that German manufacturers need the Chinese market. Volkswagen sells almost 50 per cent of its cars to China, and competitors are equally reliant on it. The new trade deal ensures Volkswagen, Daimler and others that they will soon be able to sell electric cars in China. In pursuit of worldwide dominance, German car giants have irrevocably tied their fate to China and possibly left Berlin with no other option than to find an agreement with Beijing.

Som synes uppmärksammar The Spectator även hur tyska företag har till synes ännu mer att tjäna från CAI än franska dito, eller för den delen mer än näringslivet i någon annan av EU:s medlemsstater.

I nästa artikel om CAI här på InBeijing kommer jag skriva mer om vad avtalet i själva verket innebär, samt varför det av många upplevs som ett märkligt beslut att ingå denna överenskommelse just nu.

Innan dess vill jag bara återge Noah Barkins slutsats i artikeln i Foreign Policy. Han menar att ingen kan förutse hur Tysklands relation till Kina kommer utvecklas när Angela Merkel lämnar politiken senare i år. Det beror i mångt och mycket på sammansättningen av Tysklands nästa regering, samt framtida politiskt agerande i Peking och Washington.

Men samtidigt är Merkels eftermäle vad gäller Kina i och med CAI redan huggen i sten. Och det är inte säkert att historieböckerna kommer se positivt på saken, varnar Barkins.