Kinamedia publicerar i dag ett utdrag från den nya boken Hongkong RIP, skriven av Simona Mohamsson och utgiven på Silc förlag. Boken är en pocket på 162 sidor.
Det har hunnit bli mörkt när J möter oss i lobbyn på hotellet i mitten av Nathan Road. J, som jobbar kostymklädd i finansdistriktet Chung Wan under dagarna, är nu klädd i ett par funktionella svarta jeans och en tunn vindjacka. Han börjar leda oss mot det som var platsen för blodiga strider den senaste veckan. Högar av gatsten ligger längs med vägar som leder till universitetet Polytechnic. Stolar, paraplyer och andra föremål staplades av studenter nära universitetsingångarna för att skapa en blockad.
Luften är tung. I början var det inte svårt att tänka bort, men ju mer av luften som fyller lungorna desto tyngre blir det och desto mörkare känns omgivningen. Samtidigt, på den synliga huden på armar och ben känns det helt plötsligt som att någon sakta sticker in hundratusentals nålar. Ju närmare vi kommer universitets ingång desto starkare blir den söta doften av tårgas, och den är obehaglig.
Det är mörkt. J känner sig märkligt trygg här, en plats där han de senaste veckorna hjälpt många av sina vänner att smugglas ut. Han förklarar lågmält att trots den outhärdliga värmen vågar få gå runt barbenta i dessa områden. Tårgåsen finns kvar i luften flera dagar efter att den har använts. Han säger några ord som är omöjliga att glömma: “Hongkongare har ett nytt talesätt: Du är ingen riktig Hongkongare om du inte har känt smaken av tårgas.”
Under belägringens första vecka syntes inte asfalten under den tjocka röken, polisen bombarderade universitetet hänsynslöst med tårgasbehållare. Vissa hade turen att ha en gasmask med sig, men, de som inte hade en mask blev mer eller mindre förlamade. De började gråta, hosta, hade svårt att andas och blev tillfälligt blinda. Dessa människor betalar ett högt pris för ett brutet löfte.
Universiteten betraktades länge som en fristad ifrån våldet men den senaste månaden har dessa utgjort nya samlingspunkter i kampen för stadens framtid. Demonstranter, många av dem universitetsstudenter men några så unga som 13, tog bland annat över universitetscampuset på Polytechnic University. Den senaste veckans sammanstötningar började när demonstranter bytte från en regelbunden rutin med protester på helgen till att störa trafiken på arbetsdagar. Störningar och försök från polisen att knäcka campus som betraktades som en sista tillflyktsort för aktivister ledde snabbt till demonstranter som ockuperade fem universitet, varav två ligger vid viktiga transportvägar. Demonstranter övergav fyra av universiteten under helgen, men vid PolyU strålade hardcore-aktivister samman. Polisen arresterade dussintals aktivister som försöker att fly, inklusive förstahjälpen volontärer.
Denise Ho, en pro-demokratisk popsångare som har blivit förbjuden på fastlandet av Peking för att han 1989 uppmanade till massmöte på Himmelska Fridens torg, skriver på Twitter under ockupationer av universiteten: ”Världen, snälla, hjälp Hongkong och rädda våra studenter!”. Chefredaktören för Global Times Hu Xijin, en statlig nyhetsorganisation i Peking, hade blivit så upprörda av sammandrabbningen kring universiteten att han sa att polisen borde använda skarp ammunition. Som svar på det skrev en student: ”Jag vet att det finns en möjlighet att polisen kommer att avfyra skarpa kulor på oss ikväll, men just nu har vi inget val”.
PolyU, det tredje största universitetet i Hongkong, har varit platsen för några av de hårdaste striderna sedan oroligheterna började i juni. Studenter som campade på PolyU började snabbt förbereda sig för en utdragen strid. Demonstranter övade på att kasta Molotovcocktails i en tömd 50-meters simbassäng och längre bort på innergården har man gjort målövning med pilbågar och pil. Det är som en spökstad utanför universitet nu, poliser vid varje ingång fullt beväpnade. Cirka 800 demonstranter som ursprungligen barrikaderade sig inom PolyU har övergivit platsen. Andra försöker fly, krypa genom underjordiska avloppssystem eller hoppa från en gångbro för att ta sig till väntande flyktfordon nedanför.
Bara en dryg vecka tidigare, lördagen den 16 november, försöker polisen storma in genom huvudingången men möts av hundratals aktivister som slåss tillbaka med Molotovcocktails och pilbågar, den mest våldsamma sammandrabbningen under ett halvt år av protester.
När jag blundar kanske jag kan föreställa mig röken svävande över marken. Jag kan föreställa mig tonåringar lika gamla som mina småsystrar som skriker av panik och som sliter av sig kläderna för att tårgasen och pepparsprayen bränner hål på deras hud. Glasflaskor, tidigare fyllda med cola och öl, är nu fyllda med bensin, försluten av en bit tyg och lite plastfolie, stående vid en tegelvägg redo att kastas för att skapa förvirring bland poliserna.
”Jag vill verkligen ge allt jag har till Hongkong,” säger Leo och hans ögon fylls av gråt. Det råder nog ingen tvekan om att han är på god väg att göra så.
”När du strävar efter frihet är uppoffringar oundvikliga. Vi är halvvägs in i helvetets port. Vi har satt vår framtid och karriär på spel, men det är värt det” säger Leo till mig. En 25-årig sjuksköterska, som uppger sitt namn vara Leo, säger att polisen ofta brukade komma in på sjukhuset där han arbetar på Kowloon-halvön och stå utanför avdelningarna eller leta efter demonstranter på olycksavdelningen.
”Ibland tar de med sig vapen in i sjukhuset. Patienterna är rädda men det struntar polisen fullständigt i. Detta är inte bra praxis”, sade han. Han befann sig inne på PolyU för några dagar sedan. Nu spenderar han kvällarna med att stå utanför för att hjälpa de som blir skadade i närkampen mellan polisen och demonstranterna. Vi sitter vid vägkanten en bit utanför entren till PolyU, människor står i klungor och ibland kan man höra de som står närmare entrén börja ropa ut slagord. Jag fokuserar på Leos telefon, han visar mig en bild från en demonstration från två dagar tidigare. Demonstranterna på bilden befann sig på en väg full av tegelstenar, tomma tårgashylsor, övergivna hjälmar och brutna paraplyer. Tårgasbehållare regnade ner och skapade kaos när folkmassan av demonstranter försökte undkomma de kvävande gasmolnen. Protesterna förvandlade gator som korsade staden av glittrande skyskrapor till no-go zoner av brinnande barrikader och förstörda tunnelbanestationer.
“Jag ropade: Du slår ihjäl dem! till en polis men han stannade inte ens upp för att reagera” säger Leo med blicken fäst på telefonskärmen.
Han hölls tillbaka av en annan man klädd som en första hjälpen-volontär, som också var på randen av tårar. När han känslomässigt gick sönder ropade han att han ”bara försökte hjälpa” de skadade och Leo tillägger: “Vi slår inte polisen och vi slår inte någon”.
Nätverket av första hjälpen-personal har spelat en avgörande roll i Hongkongs proteströrelse sedan juni när oppositionen mot förtrycket startade. Eftersom våldet ökade och vägarna blockerades, tillhandahölls behandling på plats till dem som inte kunde komma fram snabbt till medicinska anläggningar. ”Vi är beredda på faran” säger Leo. ”Men vi var ännu inte beredda att arresteras.” 25-åringen säger att stämningen var dyster inne på universitet; han fick sova mellan två och tre timmar i särskilda ”säkra områden” på campus, vanligtvis i biblioteket, omsluten av andra läkare, sjukskötare och studenter för skydd. Skadorna som Leo såg var mestadels lättare, men även leder ur led, brutna ben och glassplitter i kroppen. Men han hörde från andra som hade stannat kvar på campus, inklusive en läkare, att några av de sårade hade drabbats av allvarligare skador och behövde hjärt- och lungåterupplivning. Vid ett tillfälle såg han själv hur en ung tjej blev nertacklad på asfalten. ”Det var extremt smärtsamt att se”, säger Leo till mig. ”Jag sa till dem att hon hade en bruten arm och att hon hade svårt att andas, men de brydde sig inte.”
Den som är uppmärksam ser hur kommunistpartiet genomför ett flerfrontsangrepp mot Hongkong. I det närliggande området Kowloon Tong joggar kinesiska soldater ifrån sina kaserner för att rensa tegel som demonstranter placerat för att blockera trafiken. Soldaterna har på sig T-shirts och baskettröjor och bär på kvastar. Hongkongs garnison av People’s Liberation Army är stationerade på 19 platser som en gång ockuperades av den brittiska militären. Trots att kinesiska trupper har varit stationerade i Hongkong sedan 1997, vågar de sig nästan aldrig in i staden. Eller snarare vågade de sig aldrig tidigare in i staden.
Hongkong RIP släpptes 1 juli och kan beställas via exempelvis Bokus för 55 kronor. Dagen innan boksläppet skrev Simona även en text för Kinamedia om det digra tillståndet för fria medier i Hongkong i allmänhet, och kampanjen som tvingade Apple Daily att stänga ner i synnerhet.
