I veckan meddelade Kina att landets ekonomi växte med 5,3 procent under årets första kvartal. Det var högre än förhandsprognoserna och i linje med målsättningen på en tillväxt omkring fem procent för helåret 2024.
Då fastighetssektorn fortsätter präglas av problem och konsumtionen inte vill ta fart, så har exportsektorn och investeringar i tillverkningssektorn varit särskilt viktiga tillväxtmotorer i år. Detta är ingen överraskning, utan tvärtom i enlighet med vad jag skrev i artikeln ”Kinas nya tillväxtplan: överkapacitet och export” här på Kinamedia i slutet av mars.
De senaste månaderna har nämligen ”nya kvalitativa produktionsstyrkor” blivit ett nytt modeord i Kina. Snarare än att satsa på en ökning av konsumtion och servicesektor, så har Peking bestämt sig för att prioritera statliga subventioner av landets tillverkningssektor vilket i sin tur framför allt tjänar två syften.
Dels ses detta som en metod att bli teknologiskt oberoende från en allt mer fientlig västvärld; dels kan produktionen från överkapaciteten exporteras vilket innebär intäkter och i bästa fall att omvärlden istället blir beroende av Kina för viktig teknologi.
Den som synar första kvartalets tillväxtsiffror närmare märker snart att denna plan är i full rörelse. Så här skriver exempelvis New York Times i en artikel med den talande rubriken ”China’s Economy, Propelled by Its Factories, Grew More Than Expected”:
The Chinese economy grew more than expected in the first three months of the year, new data shows, as China built more factories and exported huge amounts of goods to counter a severe real estate crisis and sluggish spending at home.
To stimulate growth, China, the world’s second-largest economy, turned to a familiar tactic: investing heavily in its manufacturing sector, including a binge of new factories that have helped to propel sales around the world of solar panels, electric cars and other products.
Tidningen konstaterar att exporten ökade med 7 procent under årets första kvartal räknat i dollar och med 10 procent räknat i kinesiska yuan. Detta är sannolikt bara början av omställningen, då investeringarna i fastighetsprojekt minskade med 9,5 procent medan investeringarna i fabriker ökade med 9,9 procent.
Dessutom ökade exporten ännu mer om man räknar i volym snarare än värde, vilket är en tydlig indikator på sänkta priser i exportfrämjande syfte. Enligt Kinas vice handelsminister ökade den fysiska volymen av Kinas export med 20 procent under januari och februari.
Även om ökningen sedan inte vara lika stor i mars, så visar Wall Street Journal enligt grafen nedan hur volymen på Kinas export under de två senaste åren har ökat betydligt snabbare än värdet av densamma:
Grafen kommer från en artikel som även den har en talande rubrik, nämligen ”China’s Overcapacity Is Already Backfiring”. Pekings nya ekonomiska plan innebär givetvis bekymmer för västerländska företag som inte kan matcha priserna på det subventionerade kinesiska varorna; men den skapar samtidigt även en rad problem för Kina.
Till att börja med så innebär tillverkningsindustrins sänkta priser risken för deflation på hemmaplan. Det är ju inte bara när varorna exporteras som de sjunker i pris; detta gäller även försäljningen på den inhemska marknaden.
The Economist uppmärksammande i samband med de nya tillväxtsiffrorna hur producentprisindex i Kina nu har minskat 18 månader i rad. Samtidigt som detta gör de kinesiska produkterna konkurrenskraftiga globalt, så ökar även risken för deflation i Kina.
Som The Economist mycket riktigt framhåller så har priset på en korg av en rad olika varor och tjänster – ”GDP deflator” i diagrammet nedan – minskat fyra kvartal i följd, vilket inte har skett har sedan 1999:
Tidningen noterar syrligt det märkliga i att Kinas ledare är paranoida över många saker, men samtidigt oroande självbelåtna inför risken för deflation.
Den som vill veta närmare vad deflation kan innebära för en tidigare framgångsrik ekonomi, kan titta närmare på Japans förlorade årtionden efter att tillgångsbubblan där sprack i början av 1990.
Vidare innebär den snabba ökningen av investeringar i tillverkningssektorn att landets fabriker inte har möjlighet att utnyttja sin fulla kapacitet, som av allt att döma växer snabbare än efterfrågan.
Se nedan grafik från Wall Street Journal över hur utnyttjandet av den totala kapaciteten i Kina fabriker har minskat på senare tid, såväl totalt som inom en rad olika sektorer:
Att investera i en rad fabriker som opererar på halvfart leder främst till mer skulder och dåliga lån i ett Kina som redan nu brottas med höga skuldnivåer efter en tid av otrolig boom i både fastighetssektor och infrastruktur, samt relativ ineffektivitet i de statliga företag som fått en majoritet av de senaste årtiondenas lån från landets statliga banker.
Då den inhemska konsumtionen fortsätter vara svag så hänger den ekonomiska planen med uppgradering och överkapacitet av tillverkningsindustrierna samt export av överskottet på utländsk efterfrågan. Men här har frågetecken av flera skäl uppstått.
Bland andra Financial Times rapporterar om hur kinesiska elbilar nu skeppas till Europa i sådana mängder att de blir stående i hamnarna utan köpare eller ens återförsäljare som ser till att de kommer därifrån. South China Morning Post berättar om hur holländska bönder bygger staket av kinesiska solpaneler, då de är så billiga och kommer i större mängder än vad de hinner installeras.
“Some Chinese brand EVs had been sitting in European ports for up to 18 months, while some ports had asked importers to provide proof of onward transport..many of the unloaded vehicles were simply staying in the ports until they were sold to distributors” https://t.co/R1MIKUcC2F
— Shehzad Qazi (@shehzadhqazi) April 10, 2024
Dessutom har USA, Europa och andra delar av världen börjat agera inför de stora mängderna av rabatterade kinesiska importvaror som hotar de egna industrierna och riskerar skapa beroende av Kina för allt från grön omställning till högteknologi.
EU har på kort tid startat utredningar kring elbilar, tåg och vindturbiner som alla riskerar beläggas med straffskatter eller annat besvärligt om priserna visar sig vara artificiellt låga på grund av subventioner.
Till och med Tysklands förbundskansler Olaf Scholz – en av Pekings bästa vänner i Europa – varnade för överkapacitet när han besökte Kina denna vecka, låt vara att detta helt avfärdades av hans kinesiska värdar.
I USA har man givetvis gått ännu längre. En utredning av subventioner kring kinesiska skeppsvarv har just påbörjats, och röster nyligen höjts för att helt förbjuda importen av kinesiska elbilar.
Utan åtgärder finns risken att deflationen som nu breder ut sig i Kina kan exporteras även till andra länder med hjälp av de billiga varorna. Förra veckan uppgav amerikanska myndigheter mycket riktigt att genomsnittspriset för importvaror från Kina minskade med 2,9 procent under årets första kvartal, vilket är det tredje största tappet någonsin.
Icke desto mindre verkar kinesiska företag målmedvetna att fortsätta tillverka och sälja billigt även om de kortsiktigt går med förlust, i utbyte mot en långsiktigt större global marknadsandel, eftersom detta är instruktionerna som nu kommer uppifrån.
En djupare förståelse för denna målmedvetenhet samt de många problem med den nuvarande planen för ekonomisk tillväxt kan fås genom att lyssna på avsnittet ”Xi’s doomed economic plan” från The Economists podcast Drum Tower:
I ljuset av allt det ovanstående framstår Kinas tillväxt på 5,3 procent under årets första kvartal inte som lika förtroendeingivande. Ekonomer vid USA:s centralbank varnar för att tillväxten är en ”sugar high” av investeringar i fabriker finansierade av statliga banklån.
Ekonomer vid tankesmedjan American Enterprise Institute i USA menar att tillväxtsiffrorna är ohållbara eller falska – Kinamedia upprepade i januari den utbredda misstro som börjat uppstå kring Kinas ekonomiska statistik, och skrev tidigare denna månad närmare om ytterligare anledningar till att tvivla på dess korrekthet.
Oavsett anledning så pekar mycket på att Kina nu satsar nästan allt på ett kort för att råda bot på sin stagnerande ekonomi – en uppgradering och utbyggnad av landets tillverkningssektor som nu märks i såväl landet egna tillväxtstatistik som på de globala marknaderna.
