Marcus BjörkNär Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 stod det snabbt klart att Tyskland var ekonomiskt oförberett på denna konflikt.
Under de senaste två årtiondena hade landet under Angela Merkels ledning blivit beroende av rysk gas, vilket underminerat Tysklands möjligheter att resolut motarbeta Vladimir Putins anfallskrig. Detta trots många och tidiga varningar om att just ett sådant beroende av rysk gas innebär en risk för Europas säkerhet.
Men Tyskland tycks ändå inte ha lärt sig sin läxa, utan är tvärtom på god väg att upprepa samma misstag när det kommer till Kina. Trots en uttalad ambition om ”de-risking”, alltså att minska det ekonomiska beroendet av Kina samt riskerna som detta medför, fortsätter utvecklingen i stort som tidigare.
I juli 2023 presenterade den tyska regeringen förvisso landets första Kina-strategi, vilken pekar ut Kina som en “systemisk rival” och “ekonomisk konkurrent”. Utrikesminister Baerbock från partiet De Gröna sammanfattade den nya strategin med viljan att samarbeta “överallt det är möjligt”, men utan att naivt ignorera risken att hamna i beroendeställning till Kina.
Redan i april i år rapporterade dock Wall Street Journal att Berlin nu överväger att urvattna en tidigare planerad lag om hårdare granskning av utländska investeringar, vars udd skulle riktas mot Kina. Detta på grund av rädsla för konsekvenserna för Tysklands redan stagnerande ekonomi.
Tyskland är det land i EU som exporterar mest till Kina, mer än dubbelt så stor andel av BNP jämfört med EU-genomsnittet enligt en rapport från Rhodium Group tidigare i år:
Under fjolåret nådde Tysklands investeringar i Kina dessutom en ny historisk rekordnivå på 11,9 miljarder euro, vilket även var en ökning av andelen tyska utlandsinvesteringar som går till Kina.
Tyska biltillverkare spelar en nyckelroll i såväl export till som investeringar i Kina. Deras beroende av den kinesiska marknaden har bidragit till att Tyskland nu motsätter sig EU-kommissionens pågående utredning om höjd importskatt på elbilar från Kina, då man fruktar kinesiska hämndåtgärder mot de tyska företagens verksamhet i Kina.
"'You could very quickly shoot yourself in the foot,' BMW CEO Oliver Zipse recently told reporters."
A self-inflicted wound. By putting all their eggs in the 🇨🇳 basket Volkswagen, BMW, and Mercedes-Benz are now at the mercy of the Chinese Communist Party. https://t.co/2wlNVJL7W7
— Andreas Fulda 🇺🇦 🇹🇼 (@AMFChina) May 28, 2024
Dagens tysk-kinesiska relationer inleddes i kölvattnet av Richard Nixons besök i Kina 1972, som skedde för att normalisera relationerna mellan USA och Kina. Det USA-allierade Västtyskland var inte sena med att följa efter och normaliserade sina relationer med det kommunistiska Kina bara åtta månader senare.
Efter den diplomatiska splittringen mellan Kina och Sovjetunionen 1961 hade relationerna mellan de kommunistiska jättarna varit kyliga. Att Västtyskland i detta läge normaliserade relationen med Kina och tillät öppnandet av ett kinesiskt representationskontor i Västberlin sågs inte med blida ögon av Östtyskland.
Trots att Östtyskland till en början intog den antagonistiska sovjetiska hållningen gentemot Kinas diplomatiska framsteg med västvärlden, började man så småningom att vackla på grund av det maktvakuum som uppstod i Moskva kring 1980-talet.
Den sovjetiska ledaren Leonid Brezjnev hade hälsoproblem och de ekonomiska dispyter som hade uppstått – över bland annat uteblivna oljeleveranser – förvärrade relationen mellan Sovjetunionen och den tyska satellitstaten. Även Sovjetunionens krig i Afghanistan sågs i Östtyskland som ett hot mot avspänningspolitiken och något som kunde förvärra de ekonomiska problem som redan plågade landet.
1986 hade de bilaterala relationerna förbättrats till den grad att Östtysklands ledare Erich Honecker officiellt bjöds in att besöka Peking. Han var det första ledare från det sovjetledda östblocket att besöka Kina sedan splittringen med Moskva 1961. Som östblockets mest utvecklade och industrialiserade land stod ekonomiskt utbyte högt upp på agendan.
Under 1980-talet hade även Västtysklands relationer med Peking förbättrats avsevärt och flera stora och välkända företag som Siemens, Volkswagen, Daimler och BASF satsade stort på Kina, vilket flera citat från tyska företagsledare tydligt visade:
“We’re going to get the Chinese off bicycles,” Volkswagen patriarch Ferdinand Piëch boasted as the company ramped up production of its coveted Santana model in China in the early 1990s.”
Den tyska exporten till Kina fortsatte öka snabbt i efterdyningarna av finanskrisen 2008 och dämpade därmed dess ekonomiska konsekvenser för Tyskland, som jämfört med många andra europeiska länder klarade sig relativt väl genom denna kris.
Förutom att vara en viktig exportmarknad för tyska varor visade också företag från Kina ett särskilt stort intresse för att investera i Tyskland.
År 2012 utgjorde kinesiska investeringar nästan 20 procent av alla utländska investeringar i Tyskland. Samma år passerade även Kina för första gången USA som den största enskilda utländska investeraren i landet, vilket New York Times när det begav sig kommenterade enligt följande:
Germany is the one European Union country that has a trade surplus with China. And it has also been a focus of Chinese investment in Europe — so much so that analysts say some Germans are growing wary as Chinese businesses have been snapping up German engineering companies.
(…)
China seems particularly intent on Germany. Chinese companies were the No. 1 investor in Germany last year, with 158 projects, or almost 20 percent of the total, according to Germany Trade and Invest, the government’s economic development agency. It was the first time China had surpassed the United States by that measure.
De fyra ovannämnda företagen – Siemens, Volkswagen, Daimler och BASF – blomstrade särskilt på den kinesiska marknaden och stod under perioden 2018-2021 tillsammans för hela 34 procent av alla europeiska direktinvesteringar i Kina.
Utvecklingen har dock medfört att stora delar av den tyska tillverkningsindustrin blivit beroende av kinesiska insatsvaror. Diagrammet nedan från Ifo Institute for Economic Research i München visar hur stort detta insatsberoende från Kina är för olika tyska industrisektorer, med ett genomsnitt på 46 procent.
Det är noterbart hur Tysklands beroende av insatsvaror från Kina i dag är större än vad beroendet av rysk gas var vid tidpunkten för Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022.
Trots detta visar nedanstående grafik från samma tyska institut hur majoriteten av alla tyska företag – med undantag för två industrier – föredrar att behålla samma nivå av import från Kina snarare än att minska beroendet:
Tysklands säregna ekonomiska struktur utgör enligt många analytiker ett politiskt hinder för att minska det ekonomiska beroendet av Kina. Detta bland annat på grund av de så kallade “mittelstand”-företagen som utgör ryggraden i den tyska ekonomin och likaledes är en politisk röst av stor betydelse.
Denna kategori består av små- och medelstora företag med upp till 500 anställda och 50 miljoner euro i årliga intäkter. Den stora skillnaden mot andra små- och medelstora företag är att de i det tyska fallet ofta är familjeägda, exportinriktade och har gått i arv i generationer.
Vidare tillverkar mittelstand-företagen i regel specialiserade produkter och beroende av att kunna exportera varor och expertis globalt. I takt med att Kina blivit en allt viktigare exportmarknad, har dessa företags beroende av att kunna fortsätta exportera till Kina ökat.
Det är inte heller säkert att dessa företag kan hitta alternativa marknader då mycket av den tyska exporten i dag består av maskiner och verktyg som används inom Kinas tillverkningsindustri, även känd som världens verkstad.
Det är paradoxalt hur just mittelstand-företagen är mer utsatta än tyska storföretag för den orättvisa konkurrens som Kinas ökade statliga industrisubventioner medför.
Ändå menar analytiker att Kina är ”för stort att ignorera” för dessa företag. Detta är en hållning som Tysklands förbundskansler Olaf Scholz verkar dela, vilket märktes av hans mjuka hållning under sitt senaste Kinabesök i mitten av april.
Bland andra Foreign Policy tolkade detta som ett försök att värna Tysklands ekonomiska relationer med Kina.
Men samtidigt konstaterar tidningen att den tyska strategin riskerar blanda ihop tyska företags kortsiktiga intressen med vad som är bra för Tyskland och Europa på lång sikt, vilket landets ovanstående motstånd till EU-kommissionens utredning av höjda tullar på kinesiska elbilar exemplifierar.
Tysklands ekonomiska beroende av Kina skapar med andra ord en rädsla för repressalier som riskerar urvattna EU:s åtgärder för att rädda europeiska industrijobb och undvika ett beroende av Kina för Europas gröna omställning.
