Inför 2023 satte Kinas myndigheter sitt officiella årliga ekonomiska tillväxtmål på runt fem procent. Vid Världsekonomiska forumet i Davos i januari 2024 meddelade landets premiärminister Li Qiang att Kina inte bara nått denna målsättning, utan också överträffat det med 0,2 procentenheter.
Det väcktes dock snabbt misstro mot detta påstående när organisationer som exempelvis forskningsgruppen Rhodium Group presenterade egna beräkningar där den egentliga tillväxten bedömdes ligga kring 1,5 procent, vilket även uppmärksammades här på Kinamedia i början av året.
Tvivel kring tillförlitligheten av officiell kinesisk statistisk är ingen ny företeelse. Tvärtom har regimens tjänstemän allt sedan Folkrepubliken Kinas grundande 1949 systematiskt manipulerat statistik, i syfte att ge en mer positiv bild av sina egna förtjänster och landet som stort. Något som fick särskilt katastrofala följder under Mao Zedongs tid vid makten.
Maos masskampanj “det stora språnget” (1958-62), tros ha orsakat upp till 45 miljoner människors död i svält, sjukdomar och våldsamheter. Trots det skulle det dröja tills katastrofen var ett fullbordat faktum innan några större åtgärder vidtogs.
Så skedde först efter att premiärminister Liu Shaoqi under den beryktade ”sjutusenkadrerskonferensen” i januari 1962 öppet redovisade omfattningen av katastrofen, och argumenterade för att 30 procent av tragedin berodde på naturliga orsaker men resterande 70 procent på den mänskliga faktorn.
Det krävdes dock först att Liu personligen besökte sin hemprovins Hunan där han insåg omfattningen av katastrofen samt att statistiken i Peking inte stämde överens med verkligheten ute i landet.
Anledningen till att svältkatastrofen – en världshistoriens värsta – inte uppmärksammades finns att hitta i utformningen av Kinas politiska system, då få vågade rapportera om missförhållandenas omfattning uppåt i hierarkin.
Det stora språnget var ett försök att industrialisera Kina och komma ikapp västvärlden ekonomiskt. Den kommunistiska principen om planekonomin som Mao valde att tillämpa för detta “språng”, innefattade kvoter för varje produktionsenhet. Dessa kvoter sattes dock systematiskt högre än vad någon enhet realistiskt kunde uppnå. Samtidigt var det viktigt för den nya kommunistregimens legitimitet att bevisa att de kunde överträffa den kapitalistiska västvärlden.
Om en partitjänsteman inte lyckades leda sin produktionsenhet till den tilldelade kvoten riskerade denne att stämplas som “kontrarevolutionär”, med straff eller rentav avrättning som följd. (Liu Shaoqi fick mycket riktigt betala med sitt liv under kulturevolutionen för att ha vågat berätta om svälten och därmed utmanat Mao Zedongs politik.)
Redan i mars 1950 – bara månader efter Folkrepubliken Kinas grundande – sjösattes den första officiella kampanjen för att “undertrycka kontrarevolutionärer”. Den bedöms ha lett till godtyckliga avrättningar av mellan en halv och två miljoner kineser under tre år, och satte snabbt ett varnande prejudikat för riskerna med att motsätta sig regimens ingivelser.
För att undvika att stämplas som kontrarevolutionärer manipulerade lokala tjänstemän produktionssiffrorna under det stora språnget, vilket resulterade i en missvisande bild av förhållandena på marken där svälten bredde ut sig.
De lokala tjänstemännen levererade samtidigt så mycket av kvoterna som de bara kunde pressa ur bönder och arbetare, och fuskade med siffrorna för att ge sken av att ha uppnått hela produktionskvoten. Det var uppenbarligen i regel viktigare för partitjänstemän att skydda eget liv och karriär, än att undvika svält bland massorna.
Även om svält inte blir en direkt konsekvens i dagens Kina, så finns tecken på att dessa mekanismer än i dag lever kvar hos lokala tjänstemän. Då ekonomisk tillväxt varit ett av de viktigaste kriterierna för befordran, har tillväxtsiffrorna som rapporterats in från provinserna länge varit betydligt högre än den sammanlagda BNP-tillväxt som slutligen meddelas från centralt håll.
Tankesmedjan Center for Strategic and International Studies har sammanställt nedanstående graf, som visar att skillnaden länge varit ett par procentenheter:
Att gapet har minskat på senare tid, förklaras bland annat av att centralregeringen – som tidigare har medgett problemen med otillförlitliga tillväxtsiffror – nu har skärpt krav och kontroller för inrapporteringen från lokalt håll.
Problemet med falsk rapportering uppåt är inte unikt för Kina, utan går tvärtom igen i flera kommunistiska diktaturer. En oerhörd svältkatastrof inträffade även i Sovjetunionen när dess ledare Josef Stalin ville industrialisera landet på rekordtid. Landet exporterade rekordstora mängder spannmål mot utländsk valuta, samtidigt som miljontals ukrainare svalt ihjäl under Holodomor.
Även om Holodomor ofta betraktas som ett medvetet folkmord på ukrainare i syfte att underminera en självständighetsrörelse, så var det även den gången viktigare för lokala tjänstemän att uppnå orealistiska kvoter än att undvika massvält.
Det viktiga är att det i dagens Kina – på grund av bristen på politiskt reformer – fortfarande existerar liknande incitament som under Mao Zedong. Ett exempel är den djupa fastighetskris som plågat Kina sedan augusti 2020, då centralregeringen införde “de tre röda linjerna” för att stävja den skenande kreditgivningen till fastighetsbolag.
Lokala myndigheter hade då, sedan början av de ekonomiska reformerna 1978, haft ekonomisk tillväxt som högsta prioritet. Detta ledde under åren till en omfattande utlåning till fastighetssektorn, som vid åtstramningen sommaren 2020 stod för cirka 30 procent av Kinas BNP.
Att bygga fastigheter var inte bara ett visuellt effektivt sätt för lokala tjänstemän att uppvisa tillväxt; en skenande fastighetsmarknad gav även ekonomiskt tillväxt på pappret. Dessa tjänstemän bekymrade sig sällan för skuldsättningen som alla lån till fastighetsutvecklarna innebar, då deras karriärer tjänade mer på storskaligt än långsiktigt tänkande.
Försäljning av mark till fastighetsbolag gav dessutom fina inkomster för de lokala myndigheterna. Som jag tidigare skrivit för Kinamedia så utgjorde denna inkomstkälla upp till 40 procent av lokala intäkter innan fastighetskrisens början 2020.
Nedan följer ett talande citat om situationen från studien ”Measurement, promotions and patterns of behavior in Chinese local government” av Graeme Kevin Smith vid Australian National University, från en intervju med en lokal tjänsteman i Kina:
Since cadres are assessed only by their achieved targets at day-end, rather than how much resources have been deployed to bring about the outcome, some of us borrow money from banks and other sources to build industrial parks, develop town squares in order to showcase our ”political achievements”. In the first two years as the township party secretary, I have been trying to resolve the debts my predecessors accumulated and left behind after being promoted to county-level positions.
Denna inställning finns alltså kvar än i dag, oavsett vilken politisk prioritet som för tillfället dikteras från centralregeringen i Peking. Därför fortsätter tjänstemän, lokala myndigheter, företag och andra aktörer att frisera siffrorna de rapporterar till sina överordnade.
Det allra tydligaste exemplet på detta under senare år de officiella siffrorna på insjuknade och döda under Covid-19. Då lokala tjänstemän riskerade påföljder om de misslyckades att implementera nolltolerans mot viruset – vilket var Xi Jinpings egen signaturpolitik – vidtog de inte bara drakoniska åtgärder för att stoppa spridningen, utan underlät även att rapportera in fall av sjukdomen.
Som en följd står Kinas officiella dödssiffra för hela pandemin kvar på 5 272, med bara en dryg halvmiljon smittade från en befolkning på 1,4 miljarder. Detta trots de överfulla sjukhus och krematorier som Kinamedia uppmärksammade då nolltoleransen plötsligt avvecklades, efter att all kritik mot politiken censurerats i två års tid.
I takt med tilltagande repression och kontroll under Xi Jinping har också incitamenten att möta partiets önskan vuxit. Som nyligen uppmärksammats i bland annat The Economist, så söker sig allt fler unga kineser till statliga jobb i takt med att utmaningarna på senare år vuxit för det privata näringslivet.
Att rapportera en BNP-tillväxt i linje med regimens målsättning framstår därför som ett lågt pris för att undvika att gå miste om en befordran, bli av med sitt jobb, gripas eller ännu värre. Särskilt som cirka fem miljoner tjänstemän har straffats under den ”anti-korruptionskampanj” som Xi Jinping lanserade när han blev Kinas ledare för ett drygt årtionde sedan.
Tekniken för övervakning och kontroll är som sagt betydligt mer sofistikerad i dag jämfört med under Mao Zedongs tid. Detta ger centralregeringen större möjligheter att följa upp och kontrollera den statistik som hämtas in på lokal nivå.
Detta har i sin tur lett till att myndigheterna upphört med att officiellt publicera flera ekonomiska indikatorer som kan ifrågasätta den bild av Kinas ekonomi som landets ledning vill ge, vilket bland annat Financial Times rapporterat närmare om:
China is becoming much less transparent about its economic performance, publishing fewer economic indicators. pic.twitter.com/WNudEDcyGj
— Philipp Heimberger (@heimbergecon) October 22, 2022
Bland dessa ekonomiska indikatorer har statistiken över landets ungdomsarbetslöshet varit särskilt omtalad. Som bland annat New York Times noterade vid årsskiftet, så slutade myndigheterna att uppge denna statistik när den sköt i höjden, för att sedan göra om metodiken och några månader senare åter börja publicera den med betydligt lägre siffror:
China’s National Bureau of Statistics stopped announcing the jobless rate among 16- to 24-year-olds after the figure climbed for six consecutive months to 21.3 percent in June, a record high. The government said when it suspended the numbers for July that the collection of the information needed to be “further improved and optimized.”
The growing number of unemployed young people had become an inconvenient data point that seemed to rebut Beijing’s assertion that the country’s economy was recovering after the lifting of pandemic restrictions.
The government agency said the revamped jobless figures now exclude students in school. After adjusting its calculation methods, the bureau said jobless rates among 16- to 24-year-olds stood at 14.9 percent in December.
Gamla vanor sitter i. Så länge incitamenten i Kinas politiska system består, så finns all anledning att tvivla på ekonomisk statistik från såväl lokalt som centralt håll.
