Denna artikel publicerades först i Der Tagesspiegel med rubriken ”Die kleinen und die großen Bodenwischer”. Den är översatt till svenska med tillstånd av tidningens redaktör och artikelförfattaren Marieke Ohlberg, författare av den uppmärksammade Kinaboken ”Den dolda handen”.
Kinas kommunistparti försöker försköna bilden av landet med hjälp av västerländska politiker, journalister och influencers.
En brittisk vloggare står i hallen till en turistmarknad ungefär 40 km från Urumqi, huvudstaden i den autonoma regionen Xinjiang i nordvästra Kina. Han berättar att marknaden byggdes för att dra igång turismen i denna outvecklade region. Bakom honom dansar kvinnor i traktens blåvita dräkter, lite för nära kameran för att det ska verka naturligt. Budskapet: här är allt i bästa ordning och människorna är lyckliga.
Nästan 1 000 kilometer bort, i Aksu nära gränsen till Kirgizistan, besöker en israelisk vloggare en bomullsplantage. Även han vill visa att allt är bra. Det förekommer inget tvångsarbete: istället används toppmodern teknik, och framsteg kan göras tack vare den kinesiska regeringens utvecklingspolitik.
Liknande videos finns i stora mängder på Youtube. Utländska vloggare, mest yngre personer som bor i Kina, reser till Xinjiang för att visa ”hur det verkligen är”. En del av dem är frilansare hos Kinas statliga medier, andra hävdar att de är oberoende. Alla rör de sig genom den finmaskigt övervakade regionen med en lätthet som skulle göra varje utländsk korrespondent avundsjuk. Deras videor som dels har filmats med handhållna kameror och dels redigerats professionellt, ska vederlägga att Kina begår brott mot mänskligheten i sin behandling av Uigurer och andra etniska minoriteter.
Anklagelserna mot Kinas regering för bland annat interneringen av stora delar av befolkningen i omskolningsläger är så pass dokumenterade som omständigheterna möjligen kan tillåta. Kanada, Storbritannien, Holland och USA karakteriserar det som sker i regionen till och med som folkmord.
Brott mot de mänskliga rättigheterna
Andra pratar om det som sker som brott mot de mänskliga rättigheterna, ett folkrättsbrott med bland annat personer som försvinner utan rättegång, förekomst av tortyr och våldtäkter samt andra övergrepp mot befolkningen. Medan många som varit i omskolningslägren slussas ut som överflödig arbetskraft, kvarstår en välgrundad oro om att det förekommer tvångsarbete i regionen. Alla dessa anklagelser bestrids av vloggarna och deras färgglada videos.
I Kina finns en tradition av att nyttja utlänningar för att forma budskapet från Kinas kommunistiska parti, KKP, på ett trovärdigt sätt för en utländsk publik. Edgar Snow, som
var en mästare i detta, följde med Mao Zedong på 1930-talet och skrev senare en bok om det: ”Röd stjärna över Kina”. Boken präglade bilden av KKP i väst, och denna sorts inflytande vill partiet gärna återfå.
Därför startade China Daily, Kinas största engelskspråkiga tidning, i år en ”Edgar Snow- redaktion” för att tillhandahålla en plattform för utlänningar som vill främja partiets intressen. Den kinesiska tv-kanalen CGTN startade nyligen ett program som heter ”Media Challengers”. Detta kan användas av influencers och liknande för att med hjälp av de partiägda kanalerna nå ut till en stor publik. Youtube, Twitter och Facebook, som visserligen inte är tillgängliga i Kina, används också regelbundet av KKP för att öka spridningen av de egna budskapen.
På kinesiska finns ett populärt uttryck för vad dessa västerländska hantlangare gör för KKP; att torka rent marken åt partiet. Uttrycket kommer från inledningsscenen i filmen ”Kung Fu Hustle” från 2004, där ett ökänt gäng dödar en rival och sedan ropar till polisen att de nu kan komma fram och torka upp blodet.
Även högre upp i hierarkien låter man sig användas
Uttrycket har etablerat sig på Kinas internet; den som gör skitjobbet genom att skönmåla eller rättfärdiga, den torkar golvet för någon annan. Men det är tyvärr inte bara relativt obetydliga vloggare som torkar golvet åt partiet i Xinjiang. Nyligen besökte den tidigare italienske statssekreteraren i näringsdepartementet, Michele Geraci, Xinjiang.
Därifrån försäkrade han de italienska medierna att det inte sker någonting i Xinjiang som inte också sker i övriga Kina. Men alla som någonsin försökt resa i regionen utan en statlig följeslagare, vet dock att detta inte stämmer.
Även tyska företag torkar tyvärr allt för ofta golvet åt partiet. Herbert Diess, VD för Volkswagen, bilkoncernen som driver fabriker i Urumqi, förkunnade i en intervju 2019 att han inte visste någonting om regionens omskolningsläger – något som en talesman för Volkswagen senare medgav var en lögn.
”Vi står fast vid vår verksamhet i Kina, inklusive i Xinjiang”, upprepade Diess i ett uttalande 2021. Tvångsarbete är inget problem, säger Volkswagens Kinachef Stephan Wöllenstein, eftersom det är fabriken som direktanställer arbetarna. BASF-koncernen har också en anläggning i Xinjiang, mycket nära ett omskolningsläger. De märker dock inte av några kränkningar av de mänskliga rättigheterna, försäkrade en lokal chef nyligen Steffen Wurzel, korrespondent för ARD (en tysk public service-kanal).
I själva verket är det i princip omöjligt att vara på plats i regionen utan att på något sätt vara involverad i de otaliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. De som sköter sin anläggning själva kan ha en viss kontroll, men det gäller inte leverantörerna eller omgivningen utanför företaget. Att använda revisionsföretag hjälper inte heller. Minst fem revisionsföretag, inklusive Tüv SÜD, vägrar att genomföra revisioner i regionen enligt rapporter i Wall Street Journal. Människorättsorganisationer och experter bekräftar kinesiska myndigheters massiva förhindrande av oberoende inspektörers arbete.
Man kan intala sig själv att man förbättrar den lokala situationen genom sin närvaro i regionen. Men i själva verket skönmålar man en politik som ingen borde försvara, oavsett om man är en 20-årig vloggare eller en 60-årig företagsledare i en stor koncern. Skönmålningen måste upphöra.
Mareike Ohlberg är senior fellow vid Asienprogrammet vid tankesmedjan German Marshall Fund. Kinamedia har tidigare lottat ut och publicerat en recension av hennes bok ”Den dolda handen: hur Kinas kommunistiska parti underminerar västliga demokratier och omformar världen”.
Texten är översatt av Peter Neretnieks och redigerad av Jojje Olsson.
Kinamedia har två gånger tidigare skrivit närmare om de utländska medborgare som av olika anledningar hjälper till att sprida kommunistpartiets propaganda genom sociala medier. Läs mer om fenomenet nedan:
”Om utlänningarna som sprider desinformation på Kinas vägnar” (14 juli 2021)
”Så använder Kina sociala medier i propagandakriget om Xinjiang” (4 april 2021)
