Scen från kommunistpartiets 18:e partikongress 2012, då Xi Jinping utsågs till generalsekreterare. Sedan dess har partiets påverkansarbete i utlandet trappats upp betydligt. (Bild: Remko Tanis, CC BY-NC-ND 2.0 via Flickr)

Recension och utlottning av boken “Den dolda handen”

I fjol släpptes boken “Hidden Hand: Exposing How the Chinese Communist Party is Reshaping the World“, som i december även kom ut i svenska översättning med titeln “Den dolda handen: hur Kinas kommunistiska parti underminerar västliga demokratier och omformar världen“.

Boken har sedan dess recenserats i otaliga internationella medier och en handfull svenska. Jag har skrivit vad som sannolikt är den längsta recensionen av Den dolda handen på svenska i tidskriften Respons, Sveriges ledande tidning för recension av facklitteratur.

Den långa recensionen har varit tidigare varit bakom betalvägg, men är nu upplåst och kan därmed läsas i sin helhet via Respons hemsida.

Med anledning av detta lottar Kinamedia nu ut fem stycken exemplar av Den dolda handen – läs i slutet av denna text hur du gör för att delta i utlottningen!

Först en kort beskrivning av boken, inklusive ett par utdrag från min recension i Respons.

Bakom boken ligger ett riktigt hästjobb med att kartlägga hur Kinas ljusskygga påverkansarbete bedrivs. Koordineringen visas genom grafik, och läsaren bombarderas med namn inte bara på departement och institutioner som bedriver påverkan, utan även på tjänstemännen som styr dessa och utövar inflytande i bakgrunden.

Det är två mycket kunniga författare som står bakom denna gedigna sammanställning. Men de statuerar även det som borde vara uppenbart, nämligen hur det kinesiska kommunistpartiets totala kontroll över hela landet, inklusive militär och företag och medier:

Att marknadskrafternas utbredning gjort partistaten i Kina mäktigare än någonsin står redan utom tvivel. Förhoppningarna att bringa reformer till landet genom handel har dessutom blivit inverterade. Det är nu i stället regimen som förändrar oss, eftersom västerländska företag blivit ”vapen i Pekings händer”. Avgörande för denna utveckling, menar författarna, är att omvärlden inte förstår kommunistpartiets allomfattande roll i det kinesiska samhället. Militären är underställd partiet snarare än nationen. Statliga kinesiska medier ägs de facto inte av staten utan av kommunistpartiet, som även tillsätter cheferna vid de statliga företagen.

Partiet är en centralorganisation med förgreningar överallt och total kontroll över näringslivet. 2016 lät president Xi Jinping veta att landets statliga företag ska fungera som ”viktiga krafter” för att implementera partiets agenda. Året därpå infördes en ny underrättelselag som gör alla landets företag skyldiga att utan omsvep förse myndigheterna med information.

Alla stora och medelstora företag i Kina, inklusive utlandsägda bolag, måste nu upprätta particeller. Mot denna bakgrund beskrivs löften från Huawei om att företaget skulle trotsa order från Peking om att installera bakdörrar eller lämna ut information som ”skrattretande”. Eller som Xi Jinping citeras säga i ett tal vid den viktiga 19:e partikongressen 2017:

”Regeringen, militären, samhället och skolorna, norr, söder, öster och väster – partiet styr allt”.

Varför har vi i väst varit så sena på att uppfatta partiets natur, dess kontroll över Kina samt vilket hot detta utgör för friheter och rättigheter även utanför landets gränser?

Författarna menar att vi har oss själva att skylla, då vi länge valt att inte ta denna utmaning på allvar. Snarare än att titta på hur partiet faktiskt agerar och uttrycker sig i interna sammanhang, väljer vi att lyssna på propagandan som partiet kablar ut internationellt.

I väst verkar också en slags dogmatisk tro på demokratins dragningskraft alltjämt existera. Men att tro att Pekings politiska ambitioner i utlandet är dömda att misslyckas för att systemet “inte är “attraktivt vore enligt boken ett misstag.

Förutom de underverk som pengar och propaganda kan göra i andra icke-demokratier eller utvecklingsländer, finns otaliga exempel på hur kommunistpartiet lyckats få över västerländska aktörer på sin sida.

“Den dolda handen” av professor Clive Hamilton och forskaren Mareike Ohlberg.

Ett praktexempel är den press som kinesiska diplomater satte på guvernörer i flera amerikanska delstater – där man investerat lokalt – att i sin tur sätta press på Washington under handelskriget mellan Kina och USA.

På ett likartat vis studerar Pekings maktstrukturerna i andra länder för att identifiera och bearbeta inflytelserika röster inom politik, näringsliv, medier, akademi och civilsamhälle.

Min recension inleds med exemplet om hur Ericssons vd Börje Ekholm tidigare detta år argumenterade att Huawei borde få tillåtas i det svenska 5G-nätet, med kinesiska myndigheters morot och piska gällande Ericssons närvaro i Kina i åtanke.

Ekholm är långt ifrån ensam att på grund av egen vinning ta världens största diktatur i försvar. I Den dolda handen radas liknande exempel upp:

Volkswagens styrelseordförande Herbert Diess påstod i en intervju med BBC 2019 att han ”inte känner till” fånglägren för etniska minoriteter i Xinjiang och uttryckte i stället extrem stolthet över företagets verksamhet i regionen. Året innan sålde Volkswagen 4,2 miljoner bilar i Kina, och tyska biltillverkare sammanlagt 5,5 miljoner.

Det är USA och inte Kina som är ”dagens största hot mot den internationella rättssäkerheten”, sade Jeffrey Sachs, aktad ekonomiprofessor vid University of Columbia, efter att Huaweis finanschef arresterades i Kanada i slutet av 2018 på grund av en amerikansk efterlysning. Senare uppdagades att Sachs hade nära band till Huawei, och under flera års tid hade uppvaktats av kinesiska myndigheter och energibolag.

”Finansinstitutionerna har varit Pekings mäktigaste försvarare i Washington”, påminns vi om. Det var påtryckningar från Wall Street som slutligen fick Bill Clintons administration att stödja Kinas medlemskap i Världshandelsorganisationen, som i sin tur möjliggjorde landets exportboom. Uppmuntran till amerikanska kapitalförvaltare att köpa in sig i kinesiska företag har nu gett Peking enormt inflytande i USA:s finansvärld.

Påverkan och utövande av inflytande sker i en omfattning som blir i det närmaste skrämmande när Den dolda handen lägger ut alla trådar. Det handlar inte alltid eller ens i regel om företagsledare och pengar.

Naivitet, fåfänga och smicker är metoder vilka kan verka gammalmodiga och som tagna ur en spionroman – men de har också visat sig extremt effektiva, även med svenska tjänstemän om som måltavla:

De otaliga aktörer som ägnar sig åt enhetsfrontsarbete beordras att dölja sin anknytning till stat och parti i all kontakt med utlänningar. Men som författarna tydligt visar, bedrivs påverkan utomlands som en förlängning av partiets politiska målsättningar. ”Var särskilt uppmärksam på smicker och överdriven gästfrihet”, rekommenderade MI5 i en skyddsmanual för affärsresenärer till Kina redan på 1990-talet. Den brittiska underrättelsetjänsten bedömde risken som stor för västerlänningar att utsättas för ”långsiktig, lågintensiv bearbetning” i syfte att knyta vänskap, något som sedan kan skapa en känsla av förpliktelse när gentjänster efterfrågas.

Kinas underrättelsetjänst sägs vara tränad i konsten att odla vänskap. Fåfänga och personlig prestige är ofta drivkrafter nog: ”Sinofiler [sic] och nykomlingar med fascination för kulturen är särskilt mottagliga”, konstaterar Hamilton och Ohlberg. Personer som upplever att de får ett förtroende börjar agera budbärare. De uppmanar andra att visa förståelse eller vara nyanserade i förhållandet till Kina och att undvika uttalanden som kan ”skada relationen” och leda till repressalier. Diplomater och akademiker smickras ofta med att de har en unik förståelse för Kina. De känner sig speciella då de får hålla tal, träffar viktiga personer eller får andra unika inblickar i ett annars slutet samhälle.

Boken nämner ett svenskt exempel i form av tidigare Kinaambassadören Anna Lindstedt, som i början av 2019 assisterade två kinesiska agenter i att försöka tysta Angela Gui, dotter till den kidnappade förläggaren Gui Minhai. Lindstedt hade under lång tid bearbetats av de så kallade affärsmännen, som hon med tiden utvecklade en personlig relation till.

På tal om effektivitet, så är det välkänt hur Kina har lyckats få västerländska medier att dansa efter dess pipa. Inte bara genom att acceptera kinesiska restriktioner och censur utan minsta tanke på ömsesidighet, utan även genom att utbilda statliga kinesiska aktörer att navigera i det västerländska medielandskapet.

Precis samma mekanismer kan ses vad gäller bland annat tankesmedjor. Genom pengar och maktutövning har Peking lyckats få flera ledande västerländska tankesmedjor att springa diktaturens ärende.

Samtidigt tas de inhemska kinesiska tankesmedjornas påstående om egen obundenhet och fristående som intäkt för sanning, trots deras helt uppenbara band till regimen:

”Nästan alla tankesmedjor som arbetar med internationella relationer och ekonomi eller Asien får sponsormedel [sic] från Kina”, enligt en granskning av Kinas inflytande i Europa som citeras i boken. Den kinesiska delegationen i EU uppges vara en av de största finansiärerna. Huawei är en annan, som bland annat gett miljontals kronor till Brookings Institution, en av USA:s mest ansedda tankesmedjor. Jim O’Neill, ordförande för Chatham House, Storbritanniens främsta tankesmedja, har uppmanat brittiska regeringen att bli en betrodd partner till Kina. Han berömmer ofta Xi Jinpings tänkande och hyllar de nya sidenvägarna, gärna i statliga kinesiska medier.

För dem som vägrar moroten väntar piskan. Huawei skickade nyligen ett brev till Google, Boeing och andra sponsorer av tankesmedjan Australian Strategic and Policy Institute, som släppt flera rapporter om bland annat kinesiska påverkan och inlåsningen av etniska minoriteter i Xinjiang. Huawei varnade företagen för ”det eventuellt skadliga” att förknippas med en ”anti-kinesisk institution”.

Kinas tankesmedjor framställs ofta som icke-statliga, obundna och fristående, men något sådant existerar givetvis inte under Xi Jinpings ledning. Boken citerar policydokument som ger vid handen att alla tankesmedjor måste ”försvara partiets ledarskap” och ”försvara partiets förvaltning av tankesmedjor”. Icke desto mindre lyssnar västerländska institutioner hellre på det budskap som är menat för internationella mottagare och samarbetar gärna med dessa tankesmedjor. Något som – får vi veta genom flera exempel – ofta utmynnar i rapporter med västerländska huvudförfattare som stödjer regimens synpunkter.

Boken beskriver även på ett begripligt vis vad kommunistpartiet egentligen vill uppnå med allt detta. Bara för att det inte står kinesiska stridsvagnar vid Europas gränser, innebär inte det att Kinas framfart inte utgör något hot mot våra samhällen.

Kinas vision och påverkan är mer sofistikerad än så. Man vill skapa en auktoritär världsordning, där förföljelse och förtryck av meningsmotståndare bedrivs på ett sådant vis att kritik mot partiet per definition uteblir.

Väst kan heller inte räkna med att förändra Kina, vilket vi tidigare naivt trott enkelt kan göras med hjälp av lite handel.

Istället måste vi utarbeta en aktiv strategi för att göra motstånd mot Pekings framfart, där såväl regeringar som företag och individer måste acceptera vissa kostnader på kort sikt, för att inte hamnar i beroendeställning på lång sikt.

Författarna menar även att partiets aktiviteter måste belysas för allmänheten. Det duger inte att bemöta påverkan och trakasserier med tystnad; de aktörer som bedriver självcensur måste vidare granskas och kritiseras:

Även om Kinas underrättelsetjänst redan finns på plats i Europa – och dess polis patrullerar flera av kontinentens gator – är det osannolikt att kinesiska stridsvagnar kommer rulla in. Kinas ambition är inte att skjuta på oss. Regimen vill rasera den rådande världsordningen byggd på frihandel och demokratiska värderingar. I stället vill man etablera en auktoritär ordning, i vilken meningsmotståndare förföljs och förtrycks. Mänskliga rättigheter – som vi känner till dem – ska ersättas av ett kinesiskt koncept, där ”rätten till utveckling” övertrumfar allt. Multilateralism kommer innebära att andra stater agerar på det vis Kinas kommunistparti föredrar och att ekonomisk utveckling prioriteras före allt annat.

Författarna konstaterar torrt att den demokratiska världen inte kommer lyckas förändra Kina. Vad vi i stället bör fokusera på är att försvara våra viktigaste institutioner. Men i detta syfte duger inte prat eller önsketänkande; det krävs en aktiv motståndsstrategi. Regeringar måste acceptera tillfälliga kostnader för att avsluta det ohämmade utbytet med Kina.

Den största faran bedöms vara att påverkan och trakasserier ofta möts med tystnad. Eftersom Kinas kommunistparti föredrar att verka i skuggorna måste dess aktiviteter ut i ljuset. Medier, myndigheter, politiska ledare och akademiker har en skyldighet att uppmärksamma partiets verksamheter. Politiska, ekonomiska och akademiska eliter som stödjer Peking måste granskas och kritiseras offentligt. Det innefattar de aktörer som accepterar krav på censur – självcensur är nämligen den allra mest effektiva formen av censur.

På denna punkt håller jag personligen med till 100 procent. Därför tvekar jag aldrig själv aldrig att öppet berätta om de påtryckningar som Kinas myndigheter utsätter mig för, eller att hänga ut aktörer som viker sig för kinesisk skrämseltaktik – låt vara att detta går stick i stäv med svensk kultur som konsensus och konflikträdsla.

Inför en så pass välmotiverad och hänsynslös rival som Kinas kommunistparti under Xi Jinping, så måste vi vara redo att stå upp.

Oavsett vilket så har Den dolda handen genom sin detaljrikedom hos många bidragit till en ökad förståelse för hur omfattande och sofistikerat partiet arbetar med påverkan och inflytande utomlands.

För att flera svenska läsare ska kunna komma till samma insikt, så lottar Kinamedia nu alltså ut fem exemplar av Den dolda handen.

Vinnarna dras på midsommardagen. För att medverka i utlottningen, behöver ni endast dela (Facebook) eller retweeta (Twitter) någon av nedanstående inlägg från Kinamedia:

Det tar alltså mindre än en minut att delta i utlottningen av högst relevant sommarlitteratur – och hjälpa till med att sprida lite reklam om Kinamedia genom era delningar och retweets på köpet!

Vinnare kontaktas via Facebook eller Twitter efter midsommardagen.