Härom veckan fick vi bevittna groteska scener från Kashgar, uigurernas gamla kulturhuvudstad i den region som av Kina kallas Xinjiang, vilket betyder ”Nya Erövringen” — men som fortfarande kallas Östturkestan av många uigurer.
Efter att ha rensats ut med massarresteringar och systematiska rivningar av uiguriska kvarter har staden nu byggts om till ett slags Disneyland, som tjänar som en ny turistdestination både för lydiga kineser och duktiga utlänningar, och dessutom attraherar diverse företag (till och med svenska), som profiterar på ruljansen.
Turisterna fikar på coola exotiska kaféer, bland annat i form av tömda och ombyggda före detta moskéer. De vallas runt på de nya gågatorna, där regimen bullar upp stånd med grillspett, plus glada uigurer som gör dansuppvisningar, och till och med dansar med turisterna.
Detta är en medveten strategi med gamla anor. Precis som i Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet får turisterna självfallet inte komma i närheten av några läger eller fängelser, eller ens se skymten av de hundratusentals barn som konfiskerats och nu tvångskonverteras till kineser i en särskild Gulag för barn, en nyckelkomponent i det kinesiska folkmordets innevarande fas.
I slutet av juni deltog den amerikanska förlagschefen Christie Henry, chef för amerikanska Princeton University Press – som hittills ansetts vara ett seriöst akademiskt förlag – i just ett sådant här propagandajippo i Kashgar.
🚨 June 23: Princeton University Press Director Christie Henry, Marketing and Sales Director Katie Hope (lower right pic), and Managing Director of PUP China Lingxi Li joined a delegation of Special Book Award of China recipients on a tour of Xinjiang — note how they danced… pic.twitter.com/Pql0990vfo
— Byron Wan (@Byron_Wan) June 29, 2025
Hon talade entusiastiskt om vilken fin etnisk harmoni man ser i Kashgar och hur gärna hon ville sprida detta glädjebudskap världen över.
Hennes floskler spelades in, såklart, och filmklippen på den brett leende förlagschefen sprids nu som en veritabel propaganda-trofé, dygnet runt, via den kinesiska statens olika kanaler, inte minst då västerländska sociala media.
Kinas propagandamaskin brukar annars som mest kunna skryta med duperade australiska youtubers som fått resan betald, ”vänskapligt inställda” pakistanska eller arabiska journalister. Eller Namibias ambassadör i Peking, och hans kollegor, som ständigt hyllar harmonin och framstegen i folkmordszonen, bedyrar att allt är så bra det kan vara, och vars hemmaregeringar sedan ihärdigt röstar med Kina i FN när det gäller att blockera olika resolutioner om folkmordet.
Man kan jämföra det med hur Internationella Röda Korset och andra utomstående bjöds in till nazisternas transitläger i Theresienstadt, också det en hel liten stad med orkester och allt — och lät sig övertygas om att allting var finemang!
Det är slående hur nära Christie Henry’s språkbruk följer den mall som den kinesiska propagandamaskinen tillhandahåller: ”Jag vill berätta för världen,” och så vidare.
Kinas regim beskriver ofta just detta att ”gå ut med vår version,” och få tyst på den internationella kritiken, som uppgift nummer ett för den gigantiska statliga kinesiska mediemaskinen — som nu spinner sina nät jorden runt, med TV-nätverk över hela Afrika, och en rad andra platser.
Men hur kunde en amerikansk förlagschef falla för detta, på det grövsta? Detta förblir åtminstone delvis ett mysterium.
Princeton University Press har ju till och med (under Henrys tid som chef!) gett ut en av de viktigaste böckerna om Kinas kampanj mot den uiguriska nationen: Sean Roberts’ mästerliga The War on The Uyghurs. Där förklaras hur Kina svartmålat uigurerna som terrorister, delvis efter amerikansk förlaga (med deras globala ”War on Terror”) fast i Kina används terrorismen som förevändning för folkmord mot hela folk, som är muslimska minoriteter.
Dear god, @PrincetonUPress is even proud of the visit to Xinjiang, issuing a press note that gushes about newfound appreciation for "the incredible power of Uyghur poetry," nevermind poet Tahir Hamut Izgil literally wrote a book called WAITING TO BE ARRESTED AT NIGHT. pic.twitter.com/IooLMECbZr
— Melissa Chan (@melissakchan) June 29, 2025
En förklaring är nog den vanliga cyniska, som man kan gissa sig till: Profitabiliteten.
Princeton ger sedan några år ut böcker i Kina, och lär vara det enda utländska förlag som fått ha en egen sektion i den största bokhandeln för böcker på engelska i Shanghai, Foreign Languages Bookstore.
Där finns såklart inte Sean Roberts bok — sannolikt både på grund av den stenhårda kinesiska censuren, och för att Princeton vill hålla sig väl med sina ”vänner” i Kina och därför idkar självcensur. Detta är ju inte ovanligt bland utländska företag som vill finnas på den kinesiska marknaden: ”Ligg med hundar, vakna med loppor,” som det heter.
Man ser i den halvhjärtade ursäkt som förlaget presenterade när det blev kritikstorm från amerikanska forskare, att man desperat försöker rättfärdiga sin affärsverksamhet i etiska ordalag. Man talar om ett positivt ”utbyte,” eller till och med en positiv påverkan på Kina: ”Några böcker blir ju trots allt tillgängliga för kinesiska läsare?”
Det är ganska vanligt på universiteten inte bara i USA utan även i Sverige, att man naivt försöker försvara ett ”engagemang” med Kina, oavsett riskerna med att försätta sig i beroende av en målmedveten, allt mäktigare diktatur, som absolut inte låter sig påverkas utan tvärtom är fast besluten att få oss att gå deras ärenden istället.
Och nu lyckades de alltså rekrytera Madame Henry till att lovprisa Kina i folkmordets Kashgar.
Det är så pass groteskt, att de vanliga förklaringarna inte räcker. Det måste finnas andra faktorer, förutom ”positivt engagemang,” oavsett om sådan retorik mest är ett cyniskt spel, för pengarnas skull, eller bara på låtsas, eller helhjärtat entusiastisk, som i Henrys fall.
Jag tror själv att det också har att göra med de framgångsrika metoder som den kinesiska propagandamaskinen utvecklat för att påverka och manipulera värdefulla utlänningar. Vi minns hur den svenska ambassadören Anna Lindstedt med närmast oförklarlig naivitet lät sig manipuleras av skumma ”affärsmän” vars syfte var att försöka hota och skrämma Gui Minhais dotter till tystnad.
Andra ambassadörer, som till exempel Mexikos och Kanadas tidigare sändebud i Peking, har vittnat om hur det kinesiska maskineriet arbetar med smicker och andra grepp för att få motparterna att anamma Kinas ståndpunkter.
Just smickret är viktigt. Personen som är måltavla bjuds på middagar med kinesiska ”vänner” och ”kollegor,” och får höra att de är viktiga Kina-experter, som kan göra storverk genom att samarbeta med Kina. De kan sedan bjudas på resor, eller dekoreras med priser och medaljer.
Christie Henry medger själv att hon accepterat ett kinesiskt publicist-pris, ”Special Book Award of China” — detta i den stenhårda censurens Kina, där mängder av människor samtidigt ruttnar i fängelsehålorna för vad de sagt eller skrivit, inklusive mängder av uiguriska och kazakiska skribenter och publicister — inklusive i fängelsehålor inte långt från Kashgar! Henry verkar hursomhelst mycket smickrad, som publicist, över denna utmärkelse.
Till detta ska läggas att Henrys resa till Kashgar var just en bjudresa — och en överraskningsresa, där hennes grupp med amerikanska kollegor inte fick veta vart bjudresan skulle gå, efter alla ceremonierna och middagarna i Peking!
Hatten av för de skickliga kinesiska ”vännerna” från propagandaministeriet, som ville få ombord dem på planet snabbt, med kaffe och kakor, innan någon av dem började googla ”Xinjiang” eller ”Vad skrev egentligen Sean Roberts i sin bok?” eller något liknande. (Fast det är klart, det var redan för sent — Google är också censurerat i Kina).
Henry borde förstås avgå omedelbart och lämna tillbaka sin kinesiska utmärkelse, annars blir hela historien en permanent skamfläck på Princeton-universitetet. Men förmodligen blir det inte så. Princeton sitter redan fast.
En reflektion som avslutning: Låt oss zooma ut lite, och jämföra med de thailändska ministrar som i våras förnedrade sig ännu mer än den amerikanska förlagschefen — som de samtidigt liknar, eftersom de också självmant presterade ett slags tvångsbekännelse utan tvång, det vill säga utan att ha blivit torterade först så som sker med oliktänkande kineser och andra i Kina, och med vår svenske medborgare Gui Minhai (som kidnappades just från Thailand, och sedan tvingades leka papegoja på kinesisk TV flera gånger).
Thailand deporterade i februari 2025 ett 40-tal uiguriska flyktingar som flytt den kinesiska statens terror i Kina och suttit fångna i Bangkok i ett årtionde.
The Thai government repatriated 48 Uyghurs to China who had been waiting for 11 years to seek political asylum, during which time Thailand rejected even a Turkish rescue attempt.
The repatriated Uyghurs are propagandized by China as being "reunited" with their families but what… pic.twitter.com/OvebAbJyav— The Great Translation Movement 大翻译运动 (@TGTM_Official) February 28, 2025
På grund av protester mot tvångsdeporteringen, i Thailand och världen runt, reste sedan två thailändska ministrar tillbaka till Kashgar, i mars, för att bekräfta att flyktingarna man hade nekat asyl till mådde bra, så som den kinesiska regimen försäkrat dem om(!)
Man spelade med i en kinesisk-regisserad TV-teater, där ett par av de 40 fångarna fick sitta i en soffa och dricka te med ministrarna, som sedan bedyrade för den thailändska pressen och hemmapubliken att allt var bra! Det var såklart många som vägrade tro dem.
Och detta var alltså sittande ministrar från en självständig stat, som här lekte papegoja åt Kina, medan TV-kamerorna rullade på. Det handlade inte bara om en väloljad och insmickrad förlagschef eller företagare som ställer sig på scen och smörar på och hyllar Kina för egen vinning. I ett svenskt perspektiv var det till och med värre än när Sveriges utrikeshandelsminister nyligen ställde sig på scen med Kinas ambassadör i Sverige, som var direkt ansvarig, i egenskap av kinesiska UD:s konsulärchef i Peking, när svenska myndigheter förvägrades normalt konsulärt tillträde till Gui Minhai.
Thailändarna tar priset, eftersom de var sitt lands officiella representanter och med största säkerhet visste exakt vad de gjorde när de medvetet spelade med i ett grymt spel, med de uiguriska fångarnas liv som insats. De brydde sig inte.
Deras resonemang var patetiska, och visade på en total likgiltighet: För människoliv, för andras och för sin egen dignitet. Thailands försvarsminister insisterade till exempel på att en av flyktingarna som returnerats till Kashgar hade tryckt hans hand, så han måste ha varit nöjd(!)
Till och med dåvarande Thailands premiärminister, som dock inte flög med till Kashgar, försökte sedan försvara alltsammans med att uigurerna minsann själva ville resa hem — eftersom hon sett på bild, att de inte behövde släpas ut till planet som skulle tvångsdeportera dem, utan gick självmant(!) (Detta efter att de först transporterats till flygplatsen mitt i natten, med bussar med svartmålade fönster, så att thailändska medier inte skulle kunna se dem).
Det är förbluffande skamlöst. Och alla dessa exempel är onda omen.
Risken är att den kinesiska propaganda- och inflytelsemaskinen, med sina obegränsade resurser, kommer att lyckas med att bearbeta ännu flera nickedockor i framtiden, i Sverige, USA, Thailand, och annorstädes. Kommer vi att tillåta det?
